Djurgården hade ett stjärnspäckat lag när man tog hem guldet 1989. Johan Garpenlöv, Kent Nilsson och Jens Öhling var några av spelarna. Foto: Stickan Kenne

Den 19 mars 1989 är en milstolpe i Djurgårdens historia. Det var då, uppe i Leksands slitna islada, som Djurgården vann sitt tolfte SM-guld. Nu berättar spelarna som var med i finalserien om känslorna och vad som hände efteråt.
— En stor anledning till framgångarna ska tillskrivas Ingvar ”Putte” Carlsson. Han hade en otrolig känsla för att skapa trivsel i laget, säger lagets kapten Thomas Eriksson.
— En annan anledning till framgångarna var hur Lasse Falk utvecklade det här 1-3-1 systemet som övriga lag hade svårt att spela mot.

Ingvar ”Putte” Carlsson var sportchef för ett nytt och i mångt och mycket nytt Djurgården inför säsongen 1988/1989. Tommy Boustedt var tränare och vid sidan om sig hade han Lasse Falk som assisterande. Falk som säsongen innan hade fått sparken som assisterande coach i Huddinge.

Inför säsongen hade Hans-Göran Elo lämnat ifrån sig målvaktsklubban i Djurgården och återvänt till Hammarby. I stället blev det Mats Ytter som backade upp förstakeepern Rolf Ridderwall. Ytter kom närmast från farmarklubben Nacka. På backsidan hade ”Putte” Carlsson fått in den hårdskjutande backen Kennet Kennholt från Nacka. Framåt var Peter Wallén från Väsby ny precis som Ola Josefsson från Nacka, Ola Andersson från Huddinge och inte minst Kenta Nilsson som säsongen innan spelat för italienska Bolzano.

DJURGÅRDEN FÖRSTA LAG ATT VINNA I GLOBEN

Den 21:a februari 1989 blev Djurgården historiska då de var det första laget att vinna en ishockeymatch i nybyggda Globen. AIK besegrades med 3-2 efter Djurgårdsmål av Arto Blomsten, Orwar Stambert och Janne Viktorsson. Seriespelet avslutades med att Djurgården vann mot Luleå med 6-1 och med det vann också stockholmarna serien före Leksand.

I kvartsfinalen ställdes Djurgården mot AIK. Alltså det AIK som slagit ut Djurgården i kvartsfinalen säsongen innan. Men den här gången var det djurgårdarna som ganska enkelt tog sig vidare genom att vinna med 7-2 och 4-2. Matchernas gigant var Roffe Ridderwall.

I semifinalen slogs Staffan Tholsons Brynäs ut efter två raka Djurgårdssegrar. Den andra av matcherna vann Djurgården först efter förlängning. Det var Mikael Johansson som satte dit den avgörande pucken bakom Lasse Eriksson.

För finalmotståndet stod sedan Leksand. Masarna vann det första mötet i Globen med 5-4, trots att Djurgården hade ett enormt tryck mot Peter Åslin i slutet, efter att Stefan Larsson dragit på sig två minuters utvisning när det återstod knappt fem minuter av matchen. Efter det vände allt. Djurgården vann först borta med 4-1 och sedan hemma med 5-3.

Inför den fjärde matchen, som spelades i Leksand, ledde alltså Djurgården med 2-1 i matcher och matchserien var fortfarande helt öppen.

Kalle Lilja.

DJURGÅRDEN TOG HEM GULDET ”JÄKLA SKÖNT GÄNG”

Hockeysverige.se har genom OLD SCHOOL HOCKEY sammanställt några av Djurgårdsspelarnas minnen från finalserien och den avgörande matchen i Leksand.

Rolf Ridderwall:
– Vi hade torskat flera raka matcher mot Leksand fram till och med första finalen. Det blev nog lite guldfrossa i Dalom då. Sedan jobbade vi ner ett grymt bra Leksand, något som jag idag kan vara stolt över. Jag kommer ihåg att det blev tystare och tystare i hallen under fjärde finalen vartefter vi gjorde mål på mål.
– Vår fokusering som lag och var enskild spelare var grym samtidigt som vi, precis som Leksand, hade ett kanonlag.

Christian Due-Boje:
– Dels var vi ett jäkla skönt gäng och vi hade ju ”Putte” Carlsson och Lasse Falk som tränare. ”Putte” sa vid något tillfälle ”Du vinner ingenting utan att ha bra spelare med i laget”. Så var det verkligen. Vi hade en bra mix av spelare, unga, gamla, offensiva, defensiva och så vidare.
– Jag kommer ihåg att träningarna ibland kunde vara tuffare än matcherna. Speciellt då vi spelade 1-3-1 mot varandra på tvåmålet. Konkurrensen om platserna var ju fruktansvärt tuff mellan spelarna.

Kenneth Kennholt.

Kenneth Kennholt:
– Vi fick en fördel när vi började vända finalserien samtidigt som jag tror att dom blev lite tagna på sängen. Dom hade nog redan räknat hem det där guldet. Leksand hade också ett fantastiskt bra lag med bland andra (Jonas) Bergqvist och ”Sigge” (Magnus Svensson).
– Själv satt jag på bänken sista finalen uppe i Leksand. Då körde i stället Eriksson dubbelt så vi gick på fem backar. Det var helt rätt och det här var ändå stort för mig. Jag hade i princip spelat alla matcher samtidigt som det var min första säsong och jag hade gjort det jättebra.

Hur var festen efteråt?
– Den var jättefin (skratt). Vi bussade hem från Leksand och åkte direkt till Cafét (Opera), tror jag att det var. Det jag minns bäst så här efteråt är att jag och Peter Wallén var tidigt på morgonen i Norrtull, klockan måste ha varit fem eller något, och därifrån tog vi taxi hem. Då var festen slut.

Kalle Lilja
Vid guldet 1983 var Leif Boork coach. 1989 var det ”Putte” Carlsson, Lasse Falk och
Tommy Boustedt som ledde laget. Kan du se likheter i dessa guldtränares ledarskap?
– Ja, framför allt så ville all fyra vinna till varje pris. Deras ledarskap spred sig nedåt i gruppen och skapade den här omtalade djurgårdsandan. Mentaliteten i gruppen var väldigt tuff under träning. Det hände att det var rena slagsmål där ute på isen, men vid sidan av isen så var vi alla jäkligt tajta och höll verkligen ihop som ett lag.

Thomas Eriksson (Kapten)
— En stor anledning till framgångarna ska tillskrivas Ingvar ”Putte” Carlsson. Han hade en otrolig känsla för att skapa trivsel i laget. Sedan hade vi självklart en mycket bra stomme med väldigt bra spelare som stannade kvar i laget år efter år vilket gav en väldigt bra kontinuitet i laget.
— En annan anledning till framgångarna var hur Lasse Falk utvecklade det här 1-3-1 systemet som övriga lag hade svårt att spela mot.

Charles ”Challe” Berglund
– Som Lasse Falk sa i en intervju efter guldet 1990 när reportern fråga om hans succé ”Har du inte tillräckligt bra lag så spelar det ingen roll vem som står i båset”. Det ligger mycket i vad Lasse sa. Vi hade ett förbannat bra lag framförallt 1989 och 1990.
– Det var inte riktigt samma sak 1991 eftersom då hade bland andra Johan Garpenlöv och Mats Sundin stuckit till NHL. Vi hade inte lika bra lag, men ändå tog vi det där guldet vilket var jäkligt starkt.

Johan Garpenlöv
– Det är så att man alltid vill uppnå nya mål med sin hockey hela tiden. Mitt mål först året (86/87) var att klara av att spela så pass bra hockey att jag skulle ta en ordinarie plats i Djurgården. Jag var på väg uppåt i karriären då och satte upp nya mål att nå upp till allt eftersom.

”DET VAR LITE AV DEN GAMLA SKOLAN”

Hur bemöttes du som ung ny spelare i Djurgården av veteraner som Håkan Södergren, Tommy Mörth, Thomas Eriksson, ”Roffe” Ridderwall, Jens Öhling med flera som du sedan skulle vinna ditt första SM-guld med 1989?
– Det var lite av den ”gamla skolan” i Djurgården då, skrattar Johan Garpenlöv och fortsätter:
– Det gällde att visa vad man klarade av innan du accepterades. Dom som var informella ledare för laget då var hårt jobbande spelare som Stefan Perlström, Thomas Eriksson och ”Pelle” Göransson. Så fort jag inte jobbade tillräckligt hårt på träningar eller match så var dom killarna där och drev på.

Jan Viktorson
– Tommy Boustedt, Lasse” Falk och ”Putte” Carlsson var nya som tränare och satte sin prägel på laget rent taktiskt. Vi lärde oss tänka hockey över hela banan. Det gick delvis ut på att vi inte skulle behöva jaga ihjäl oss i defensiven utan spela smart så vi hade energi kvar till då vi hade puck. Vi lyckades oftast utmanövrera alla lagen förutom AIK. Då smög den här klassiska derbykänslan in och tog överhand.
– Vi var jäkligt tajta som grupp men framför allt var nästan alla killar i laget landslagsspelare. Med andra ord var vi väldigt många bra hockeyspelare som spelade i Djurgården då. Dessutom var nästan alla stockholmskillar och jäkligt bra polare vid sidan av hockeyn.

Vilken guldfest, 1989, 1990 eller 1991, minns du bäst?
– Den första är ju alltid lite speciell, men då vann vi guldet uppe i Leksand och åkte buss ner till Stockholm. Andra guldet vann vi här på hemmaplan då all släkt och alla vänner satt på läktaren vilket ger en alldeles speciell känsla. Den kvällen var helt suverän och minns jag inte helt fel så avslutade vi den på Dailys här i stan.

Kent Nilsson
– Det var faktiskt jäkligt kul att träna och spela i en toppliga igen efter det att jag varit i Italien. Djurgården hade Ridderwall, Garpenlöv, Södergren, ”Challe” och en massa bra andra killar.
– Jag fick en jäkla kick av att spela med det här laget och lyckades med det bästa den säsongen.

Kent Nilsson.

Lasse Falk
 – Jag kommer också så väl morgonen efter vi hade vunnit SM-guld över Leksand i finalen. Det här är ett högt betyg till ”Putte”. På den tiden bodde jag på Sturegatan. Han ringer mig åtta på morgonen. Jag susade fortfarande lite i säven. ”Kan vi ses på cafét i hörnet Sturegatan och Karlavägen om en kvart?” Det första ”Putte” säger då vi fått in kaffet är ”Lasse, hur i helvete ska vi vinna nästa år?”.
– Det var aldrig så som man kan höra idag att man blir mätt då man vunnit. Jag visste bara ett svar på ”Puttes” fråga och det var att vi skulle träna bättre, hårdare och noggrannare.

Hade ni inte en grupp i Djurgårdens som hade drivet och köpte dom här idéerna?
– Jo, det hade vi och jag kan berömma gruppen. Speciellt då Kalle Lilja som var frontfigur. När vi kom in blev det en revolution eftersom killarna nu skulle spela på ett sätt dom aldrig hade spelat på tidigare.
– Kalle hjälpte oss att introduceras i gruppen som sa från början att det här kommer inte gå och så vidare. Allihop mumlade nog i skägget lite grann, men dom sa aldrig nej utan prövade allt först. Sedan hade vi tur för det fungerade redan från början. Bland annat spelade vi jämt mot ett ryskt lag uppe i Norrtälje på försäsongen.
– Det går inte att säga en sak till spelarna i pausen och sedan märker dom att det inte stämmer. Men killarna köper det man säger om dom märker att det finns en relevans i det du som tränare säger.

Hur gick det i den avgörande matchen? Jo, Djurgården körde över Leksand och vann med klara 6-1. Målskyttar i tur och ordning var 0-1 Arto Blomsten, 0-2 Jens Öhling, 1-2 Per-Olof Carlsson, 1-3 Mikael Johansson, 1-4 Anders Johnson, 1-5 Jab Viktotsson och 1-6 Orvar Stambert.

Jens Öhling och Peter Åslin.

Guldlaget 1988/89
Målvakter: Rolf Ridderwall, Mats Ytter, Rolf Wanhainen
Backar: Orwar Stambert, Christian Due-Boje, Kalle Lilja, Arto Blomsten, Kenneth Kennholt, Stefan Perlström, Claes Nordström, Thomas Eriksson
Forwards: Peter Wallén, ”Challe” Berglund, Jens Öhlin, Peter Nilsson, Ola Josefsson, Kent Nilsson, Johan Garpenlöv, Håkan Södergren, Bengt Åkerblom, Anders Johnson, Mikael Johansson, Jan Viktorson, Ola Andersson, Tomaz Eriksson
Sportchef: Ingvar ”Putte” Carlsson
Tränare: Tommy Boustedt och Lasse Falk

En del bilder i artikeln kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken här.

Bengt Åkerblom