Stig Påvels.Foto: Arkiv

Han var med och tog Leksand från tredjeligan till högsta serien på 40-talet. Han var även med att ta tillbaka dem ännu en gång. Idag möter vi Stig Påvels i Old School Hockey.

Den 26 februari 2013 i år nåddes vi av det ledsamma beskedet att Stig Påvels gått ur tiden.

I min serie Old School Hockey hade jag äran att intervjua Stig Påvels om hans karriär i och utanför rinken. Idag bjuder hockeysverige.se er läsare på intervjun som en hyllning till denna fantastiskt fina hockeyspelare och person.
– Många tror att jag är leksing från första början, men det stämmer inte, skrattade Påvels och fortsatte på klingande dalmål:
– Jag är faktiskt uppväxt på Kungsholmen i Stockholm och sprang uppe på Stadshagens IP och sparkade boll och spelade ishockey fram till det att jag fyllde tolv år. Jag bodde mina första år på Fleminggatan 54 och vi var ett gäng som bodde där omkring som jämt höll ihop och spelade boll. Tillsammans så startade vi en liten klubb som kom att heta Flemmingepojkarna just för att vi var från gatan med det namnet.

VARFÖR LÄMNADE NI STOCKHOLM FÖR ATT FLYTTA UPP TILL LEKSAND?
– Farsan fick väl jobb här uppe i Leksand som byggmästare och då flyttade vi hit. Han härstammade från Västanvik och har byggt en del hus här uppe genom åren.
– Vi bodde ungefär vid sjukstugan inne i Noret eftersom pappa hade byggt ett av husen där.

THORE STERNER HAR SAGT I EN INTERVJU ATT DET VAR DU SOM TOG UPP HOCKEYN TILL LEKSAND, SÅ ATT SÄGA, PÅ RIKTIGT.
– (Skratt) Jaså, säger han det. Hockeyn är ju sporten som har gällt för mig hela tiden både i Stockholm och här i Leksand. Mamma skällde alltid på mig för att jag i stället för att hjälpa till hemma var på hockey eller fotbollsplanen.
– Att det skulle vara jag som tog hockeyn till Leksand stämmer inte. Vi var ett ganska stort gäng som höll ihop och flera av killarna hade spelat bandy under många år. Jag tyckte alltid att hockeyn var det roligaste att hålla på med. Så var det nog för dom flesta i gänget. Hockeyn var stor i Leksand redan då jag flyttade hit.

Stig Påvels i en offensiv satsning. Arkivbild

Säsongen 1944/45 debuterade en då femtonårig Stig Påvels i Leksands representationslag i division 3 Dalarna.
– Jag minns att jag kom med i laget redan då jag var väldigt ung. Jag vet inte om jag tyckte att det var speciellt märkvärdigt. Pelle Jacobson, som är ett år äldre än jag, hade kommit med ett år tidigare och jag kände alla som spelade i laget redan. Leksand är inte så stort så dom flesta idrottskillarna kände till varandra ganska bra. Vi hade i alla fall ett ganska bra lag med Åke Lassas, Lok-Kalle Johansson, ”Nisse” Holfve, Anders Brisell, ”Puppu” Hellberg och i mål stod Ingemar Söderberg.
– Ingemar var ju väldigt duktig, men flyttade över till USA efter att han gift sig med en amerikansk fjälla i Lima bystuga här i Leksand. Det var året efter att vi kvalat upp till division 1 första gången.

Leksands lag i den högsta serien 48/49. Stig Påvels är näst högst upp från höger. Arkivbild

HUR UPPLEVDE DU DEN HÄR KVALDRAMATIKEN SOM VAR SÄSONGEN 1947/48 SOM TOG ER UPP I DIVISION 1?
– Det är ju många år sedan nu, hur ska jag kunna minnas, skrattade Påvels.
Vi hade väl slagit något lag från Gävle i första kvalmatchen (IK Huge) och sedan förlorade vi mot Forshaga. Det skulle avgöras mot Karlbergs BK nere i Stockholm någonstans i alla fall (Kristinebergs IP).
– Men själva matchen… Nej, Ronnie, den minns jag nog inte så mycket av. Jag har ju spelat några matcher under åren som ni förstår.

Leksand vann med 4-0 och Stig Påvels gjorde 1-0 målet.
– Jo, men så var det. Oftast spelade jag i en kedja med Einar Jonsson och ”Puppu” Hellberg under dom här åren. Antagligen gjorde jag det även i den här matchen. Annars var ju lagets stora stjärna Åke Lassas. Nu minns jag inte om han gjorde något av målen i den här matchen, men han var fantastisk och spelade ibland back och ibland forward. (Leksands övriga mål gjordes av Einar Jonsson 2 och Anders Brisell 1)
– Det är ju många år sedan den matchen spelades och det är inte lätt att dra sig till minnes så många detaljer direkt. Ingemar Söderberg, ”Strömmingen”, måste jag ändå få nämna. Han var kanske den största anledningen till att vi gick upp det året. Han var fenomenal.
– Vi åkte tåg hem från Stockholms central den eftermiddagen. Jag tror att matchen spelades ganska tidigt. När vi kom fram till station i Leksand mötte väldigt mycket folk upp oss. Tydligen hade föreningen ordnat en radioutsändning på Siljansvallen under matchen med Lennart Bolander som speaker via en radiolänk.

HUR VAR ÅKE LASSAS SOM SPELANDE TRÄNARE?
– Alla var väl inte alltid helt nöjda med Åkes träningar. Fast det var ju då precis som nu att dom som inte fick spela så mycket var missnöjda och dom som fick spela mycket var nöjda. Dit hörde väl jag.
– Träningarna var inte så avancerade utan det var lite tvåmål precis så som vi i laget ville ha det.

LEKSAND ÅKTE UR DIVISION 1 REDAN SÄSONGEN DÄRPÅ. RÄCKTE NI INTE TILL ELLER VARFÖR ORKADE NI INTE HÅLLA ER KVAR?
– ”Strömmingen” Söderberg hade flyttat till USA då och Sven Allard hade kommit in som målvakt i stället. Han var ju duktig han med och vi började serien väldigt bra minns jag. Allteftersom blev det tyngre och tyngre. Dom andra lagen kom väl igång mer och mer medan vi mattades av mer och mer.
– Även om vi hade ett väldigt ungt och lovande lag så var det egentligen ingen som trodde att vi skulle kunna hålla oss kvar. Vi hade chansen att ordna till det i slutet av serien men tyvärr så höll det inte hela vägen.

VAR DET ETT BÄTTRE LAG SOM TOG SIG UPP I DIVISION 1 SÄSONGEN 1950/51?
– Bättre vet jag inte men ett mera erfaret lag kanske vi var. Egentligen var det ungefär samma spelare som var med även då. ”Puppu” var inte kvar men i stället hade ju ”Sigge” Bröms börjat slå igenom.

Stig Påvels. Arkivbild

I den avgörande matchen om vilket lag som skulle ta klivet upp i division 1 säsongen 1950/51 möttes Wifsta/Östrands IF (Idag: Timrå) och Leksand. Björn ”Lollo” Lassas ger Leksand ledningen med 1-0 innan Wifsta/Östrand vänder matchen till 4-1 innan första perioden var slut. Leksand vaknar till och vänder matchen till vinst med 9-6. Einar Jonsson genom tre mål och Stig Påvels genom sitt 6-5 mål blir stora matchvinnare.
– Jag gillade ha mycket puck och att få göra mål. Den här matchen var inget undantag. Våra tränare och mina kedjekamrater skällde väl på mig ibland för att dom tyckte att jag kunde passa pucken lite oftare (skratt).
– ”Sigge”, jag och Einar spelade ihop under många år. Einar var ju en fantastiskt fin målskytt och ”Sigge” fick man åka och ta pucken av om man ville låna den en stund, säger Påvels med ett leende.
– Båda två var väldigt fina ishockeyspelare och vi fungerade väldigt bra tillsammans. Efter den här matchen gick vi på Hotell Knaust i Sundsvall och firade segern. Vi hade åkt gamla gengastaxibilar upp till Timrå och det blev samma transport hem och vi var väl inte framme i Leksand före morgontimmarna.

Sin målmässigt bästa säsong gjorde Påvels 1955/56 då han svarade för sjutton mål på sexton matcher och vann lagets interna målskytteliga före Bengt Bornström och ”Sigge” Bröms.
– Visst var den säsongen väldigt bra. Fast då vi kvalade upp 1948 mot Karlberg gjorde jag också en ganska bra säsong. Den säsongen blev också ett väldigt fint minne, men vilken säsong som var den bästa har jag svårt att svara på.

Säsongen 1958/59 spelade Leksand den avgörande matchen om SM-guldet mot Djurgårdens IF på hemmaplan. Det sägs att över fjortontusen åskådare var på plats för att se matchen. Leksand hade chansen att vinna sitt första SM-guld sedan klubben grundades ganska exakt fyrtio år tidigare.

Inför matchen hade landslagsmannen Göran Lysén varit tvungen att tacka nej till spel eftersom han insjuknat i vattkoppor. Efter två perioder hade båda målvakterna, ”Pära” Karlström i Leksand och Yngve Johansson i Djurgården, spikat igen så resultatet var 0-0.

En bit in i tredje perioden håller sig måltjuven Stig Påvels framme på en retur från Yngve Johansson och ger Leksand ledningen med 1-0
– Jo, jag spelade i Leksand fortfarande så jag var med även i den här matchen, skrattade Påvels och fortsatte:
– Det var ett enormt intresse inför den här matchen. Det lag som skulle vinna matchen skulle ju även bli svenska mästare, precis som i en final. Vi spelare tänkte väl egentligen inte mycket på att det var så fantastiskt mycket folk kring banan. Vi tyckte nog mest att det var kul och hög stämning.
– Jag gjorde 1-0 målet där precis som du säger, men Djurgården vände och vann matchen med 3-1. Dom hade ett fantastiskt fint lag där nästan alla deras spelare spelade i landslaget. ”Rolle Stoltz, ”Lasse” Björn, Tumba, ”Tjalle” Mild och så vidare.
Sista året som spelare kommer den färgstarke kanadensaren ”Des” Moroney till Leksand som spelande tränare.

HUR UPPLEVDE DU DEN HÄR KONTRASTEN MOT DOM TIDIGARE LEDARSKAPEN I LEKSAND?
– ”Des” var ju lite grinig på något vis. Jag tror ändå inte att jag tänkte något speciellt på det utan han var väl en tränare som alla andra helt enkelt.

VARFÖR SLUTADE DU EFTER SÄSONGEN 1964/65?
– Tycker du inte att det räcker med över tjugo A-lagssäsonger och att jag varit med hela vägen från division 4 till allsvenskan? Det tyckte jag i alla fall, skrattade Påvels.
– Allt har ju sin tid och det var helt enkelt dags för andra spelare att ta över. Jag tränade Avesta, Tunabro och Mora några år innan jag började i Leksand som tränare under någon säsong. Jag var även med att scouta spelare i Leksand under en tid.

DET SÄGS ATT DU VAR LITE AV EN FÖREGÅNGARE DÅ DET GÄLLER SCOUTING, HÅLLER DU MED OM DET?
– Jo, men visst var det väl så. Sedan vet jag inte om vi tänkte så direkt då vi åkte runt på uterinkarna runt om i Dalarna. Det var ju så att nästan alla spelare faktiskt kom från trakterna kring Leksand i första hand. ”Nisse” Nilsson var nog den första stora stjärnan som inte pratade dalmål eftersom han kom från Forshaga i Värmland.
– Jag och Rune Mases jobbade ihop under många år och jag var med och värvade exempelvis Dan Söderström till Leksand. Jag minns inte riktigt hur det gick till men jag var på någon match i Bjursås för att titta på ”Danne” och han måste väl ha gjort ett bra intryck på mig. Sedan var jag ofta med Rune då vi skulle förhandla med dom här ungdomarna innan dom flyttade hit upp. Jag och Rune var även nere i Avesta och smög på Mats Åhlberg minns jag, ha ha…
– Vi ville inte visa oss för nära idrottsplatsen efter att Mats spelat en match så vi åkte i min gamla bil sakta efter honom då han gick där med sin sportväska på ryggen. Då vi var utom synhåll för hans ledare i Avesta åkte vi fram och presenterade oss.

Mats Åhlberg. Foto: Ronnie Rönnkvist

Stig Påvels gjorde även femton A-landskamper med debut på Stockholms Stadion mot Nottingham Panthers i december 1949. Visserligen förlorade Tre Kronor med 5-1 men Påvels, som spelade i en tredjekedja med Hans Adrian och Folke Gustafsson, fick idel lovord av UK-basen Herman Carlsson.
– Det stämmer bra att det var jag, Hans och Folke som spelade ihop där på Stadion. Vi var nog allt lite nervösa alla tre. Jag har i alla fall för mig att det gick ganska bra för oss även om vår kedja inte gjorde något mål.

VAR DET ALDRIG AKTUELLT MED VM-SPEL?
– Nej, inte vad jag minnas nu i alla fall. Det var ju Åke Lassas, Vilgot Larsson och ”Sigge” Bröms som oftast fick vara med då det närmade sig VM eller OS. Målvakterna ”Pära” Karlström och Rune Gudmundsson var även med något år.
Stig Påvels somnade in 26 februari 2013, men vi kommer alltid att komma ihåg Påvels som en av Leksands IF:s riktigt stora spelare genom alla tider. Stig Påvels blev 83 år

RUNE MASES BERÄTTAR OM STIG PÅVELS:
– ”Stickan” var ju en fantastiskt fin och teknisk hockeyspelare, en lirare skulle man kunna säga, och en kille som man alltid kan lita på. Han var en av klubbens riktigt stora spelare under många, många år. Du kunde alltid räkna med att Stig gjorde sitt bästa i match efter match. Han gav aldrig upp.
– Sedan var Stig min hjälptränare under många år på 1960-talet och det fungerade hur fint som helst. Ni vet på den här tiden så var man bara två ledare och sexton spelare så då fick man plats i avbytarbåsen.
– Värvningen av Mats Åhlberg var som så att jag och Stig Påvels var ner till Avesta och tittade på en kvalmatch. Vi hade hört och läst om Mats i tidningarna. När vi såg honom spela så bestämde vi oss direkt. Han promenerade hem efter matchen och vi följde efter honom i bilen under säkert en kilometer sakta, sakta innan vi åkte i kapp honom och frågade i fall han var intresserad av Leksand, skrattar Mases.
– Sen blev det många långa samtal med Mats föräldrar innan det blev klart. Det fanns ganska många klubbar som jagade honom då.
– När jag tränade Hedemora hade vi mött Horndal i en match och i deras lag fanns en liten rödmosig krabat som kämpade som en galning. När Horndal skulle spela i Bjursås så bad jag Påvels åka och titta i fall det var något att ha. Påvels sa direkt att han kan vara något och så kom Dan Söderström till klubben.

Rune Mases. Foto: Jessica Ström

PELLE JACOBSON BERÄTTADE OM SIN VÄN OCH TIDIGARE LAGKAMRAT:
– Stig flyttade upp till Leksand när han bara var runt elva eller tolv år, men kom väldigt snabbt med oss andra i idrotten. Han är ju ett år yngre än jag så vi gick aldrig i skolan tillsammans. Vi spelade däremot både ishockey och fotboll ihop tills då jag flyttade ner till Örebro och började spela för IK Eyra.
– Kedjan med Einar Jonsson, ”Sigge” Bröms och Stig Påvels var den kedja som stod för dom flesta av våra mål. Påvels själv var en fantastiskt fin målskytt. Han var även anfallare i fotboll, om jag inte minns helt fel. Där hade han inte samma målkänsla som i hockeyn även om han hade en bolltalang utöver det vanliga.
– Påvels var heller ingen större träningsnarkoman när vi tränade med laget. Då vi sprang runt Siljansvallen på försäsongen kunde han kliva av för att det inte var något roligt. Han tränade stenhårt själv i stället. Han ville helst inte heller vara med på dom tidiga vår-matcherna i fotboll utan han sa att så länge planerna inte är bra så kan ni inte räkna med mig, skrattar Jacobson.
– I alla fall så var han en underbar ishockeyspelare och är en mycket fin vän.