HITTADE UT. David Rundqvist hade det tufft under sin första tid i Leksand, men efter tränarbytet lossnade det. Rejält.Foto: Ronnie Rönnkvist & Bildbyrån

Han fick en riktigt tuff start på säsongen och led av dåligt självförtroende. Men när Leksand bytte tränare kom det stora lyftet. I kvalet mot SHL blev David Rundqvist en av lagets ledande spelare på vägen mot avancemanget.
– När Christer och Roger kom in tycker jag att det blev en skönare stämning. Jag blev mer bekväm och jag trivdes bättre, berättar Rundqvist i en intervju med hockeysverige.se.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det har gått en och en halv månad sedan Leksand tog klivet upp i SHL. 
Ett av lagets stora utropstecken då laget kvalade ut Mora ur högstaligan var David Rundqvist. På lagets totalt tolv kvalmatcher svarade han för tre mål och totalt tio poäng. Bara Mattias Ritola gjorde fler poäng i Leksand. 

Men vägen till framgång var allt annat än spikrak för 26-åringen. Efter att ha anslutit till Leksand från Troja-Ljungby inför säsongen hade han svårt att göra sig själv rättvisa på samma sätt som i sin tidigare klubb. Det var som det låste sig för honom.
– Jag vet egentligen inte varför det blev så, men kollar vi på Troja-säsongen fick man göra misstag utan att bli bänkad. Jag vågade spela och vi blev uppmuntrade till att ta för oss och så vidare. I framför allt powerplay, där jag stod och passade Tor (Immo) med ett genomspel i boxen, hade vi kanske fem passningar på en match varav två gick fram, men dom gjorde han mål på.
– Här var det ”Du får inte misslyckas med passen om du ska slå den”. Då blev jag lite låst. Jag tror också att det var mitt största problem, att jag kände mig lite instängd och inte vågade spela ut ordentligt.

Pratade du med tränaren, Leif Carlsson, om det här?
– Ja, det gör man ju såklart, men det var en svår situation. Vi kanske såg spelet på två olika sätt.
– Klart att tränaren inte vill att man ska göra misstag utan allt ska sitta till hundra procent. Samtidigt är det också svårt att vara där ute då det går så fort som det gör och då inte göra misstag. I och med att det dessutom gick dåligt för laget också blev det en dålig trend.

Du blev en helt annan spelare då Roger Melin och senare även Christer Olsson kommer in som tränare.
– Jo, men det tycker jag också. Det började runt jul någonstans med att jag fick ett lyft och vågade ta för mig mer. Sedan ska Christer Olsson ha en jäkla eloge för han lyfte mitt spel jättemycket.

På vilket sätt?
– Just det här med att berömma. Gjorde jag en bra grej som var hur liten som helst, till exempel att boxa ut, när jag kom in i båset fick jag höra att den lilla detaljen var jättebra. När jag hört det tio gånger så tänkte jag inte längre på det utan gjorde den detaljen varje gång jag var där ute.
– När jag sedan gjorde någonting dåligt var det inte ”det här gjorde du fel” utan det var med ”försök att göra så här i stället”. Lite småtips helt enkelt. Alla i laget kan spela, det är inget snack om det, men alla måste bli guidade åt rätt håll och inte bara att någon står och pekar finger utan hjälpa oss.
– När Christer och Roger kom in tycker jag att det blev en skönare stämning. Jag blev mer bekväm och jag trivdes bättre.

Hur förändras klimatet i omklädningsrummet och kring träningar med trion Roger Melin, Christer Olsson och Jens Nielsen?
– Det blev betydligt bättre tempo på träningarna. Christer vill att det ska vara noggrant, tempo och bra pass. Var det inte så blåste han av träningen så vi fick ett ”wake up-call”. Då förbättrades också fokus. Det bara flöt på och allt blev bra helt plötsligt.
– Jag kommer ihåg första träningen med Roger. Han är ingen som brusar upp utan är väldigt lugn, harmonisk och sansad. Han blåste av träningen och gjorde ett ”statement” och sa ”Det här är inte bra, jag vill att ni göra så här”. Roger bevisade verkligen att man inte behöver skrika utan att det går att ha en bra pondus även om man pratar lugnt och sansat.
– Det märktes också att Jens blev på ett bättre humör när Roger kom in. Han tog för sig mer både på träningarna och matcherna. Han blev mer delaktig.


Foto: Bildbyrån/Daniel Eriksson

”FRUSTRERANDE NÄR VI INTE VISSTE”

I slutet av december är olyckan framme då Tobias Forsberg skadas svårt i en situation där han faller in i sargen och skadar nacken. Det här påverkade givetvis gruppen mycket.
– Klart att jag och vi blev väldigt ledsna och chockade när det hände. Sedan har vi inte riktigt vetat om hur det har legat till med honom. Vi har inte vetat mer än tidningarna. Det har varit lite frustrerande när vi inte visste hur han mådde.
– Vi fick höra att han gjorde framsteg och så vidare, men vi visste inte hur det var med honom. Det blev också på ett naturligt sätt att vi kom ihop som en grupp. I slutet mot Mora när Tobbe skrev ”Lycka till” till oss i laggruppen vi har och att han trodde på oss…

David Rundqvist tystnar en stund och det syns på honom att det berör honom mycket.
– Det är rörande och känslosamt. Samtidigt fick vi lite extra motivation. Det är fint att det nu startats en stiftelse för Tobias Forsbergs rehab som är självklar för mig att stötta.

Vad är det som gör att ni till slut vinner över Mora i kvalet och tar steget upp i SHL?
– Vi var inne i en väldigt bra trend och vunnit väldigt mycket på slutet. Om vi kollar på Mora så var det tvärtom, dom hade förlorat väldigt mycket.
– Sedan blir det så att när du kommer uppifrån har du allt att förlora medan vi hade allt att vinna. Efter första matchen, när vi vann i Mora, kände vi att det här absolut inte skulle vara omöjligt. Vi fick mycket luft under vingarna och spelade med bra självförtroende. Dessutom hade vi (Axel) Brage som storspelade i varje match. Det är också vad man behöver, en väldigt bra målvakt, om man ska gå hela vägen.
– Vi fick ihop spelet väldigt bra, levererade i powerplay och det var som om allting stämde.

Var känslan att ni inte kunde förlora den här matchserien?
– När vi vann och fick 3-1 på hemmaplan kändes det som att vi inte kunde förlora det här. Det var meningen att vi skulle gå upp, en jäkla häftig upplevelse och något jag aldrig kommer att glömma, säger David Rundqvist.

FOSTRAD I ÖSTERRIKE

Dialekten går inte att ta miste på. David Rundqvist pratar på klingande värmländska, men även om det är i Karlstadtrakten han är fostrad var det faktiskt i Österrike han växte upp som liten parvel. 
– Fem första åren bodde vi i där då pappa (Thomas Rundqvist) spelade där, men jag är född i Sverige. Jag fick en månad i Sverige innan jag fick åka med till Österrike.
– Jag spelade lite hockey där nere och var med och tränade med dom som var två äldre. Sedan gjorde jag bara några matcher på halvplan. Det var mer (storebror) Adam som spelade seriespel i Österrike, men det var en rolig tid.

Pratade du tyska då?
– Hyfsat. Jag gick första klass på ”Kindergarten” där nere och jag förstod det mesta, men talet var nog lite sådär. När man är liten behöver man inte göra sig förstådd så väldigt bra för att ha roligt, så det gick bra ändå.
– ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson) var också där nere då med sina två barn, Anton och Louise. Anton är lika gammal som Adam och Louise ett år äldre än jag. Då blev det att vi umgicks varje dag och pratade svenska.


Thomas Rundqvist. Foto: Ronnie Rönnkvist

Givetvis hängde David Rundqvist mycket i ishallen när hans pappa tränade eller spelade matcher.
– Ja, så blev det. När jag var liten ville jag inget annat än att följa med till hallen och åka skridskor. På så vis blev det en hel del tid där.
– Sedan hade dom en uterink vid skolan, men även en skatepark som vi åkte inlines i. Dessutom bodde vi nära skolan så det var full fart varje dag.

Efter tiden i Österrike slog sig familjen Rundqvist ner i Hammarö utan för Karlstad.
– Mina föräldrar flyttade från huset i Hammarö ungefär ett år efter det att jag flyttat hemifrån. Huset blev lite för stort så det fanns ingen anledning för dom att bo ute på Hammarö med stor trädgård och en massa rum som stod tomma. Jag bodde i alla fall där fram till det att jag flyttade till Karlskoga, berättar David Rundqvist.

TUFFA TAG MOT STOREBROR

Precis som för som så många andra hockeykillar och tjejer blev det en hel del landhockey hemma på gatan.
– När jag spelade i Hammarö var jag med 92:orna, alltså dom som var ett år äldre. Vi var 43 stycken i laget. Dom delade upp så vi blev två lag. Den ålderskullen var så pass stor att när vi spelade landhockey på gatan var vi alltid 20 stycken som var med, säger David Rundqvist.
– Vi höll ofta till på någon stor parkering där alla fick plats. Man var aldrig ensam utan det fanns alltid någon att spela med. Bland annat var Oscar Klefbom med. Han spelade även i Hammarö tillsammans med mig.

Adam Rundqvist spelar numera i Thurgau i Schweiz andraliga. Även han har spelat några matcher för Leksand, men det var redan säsongen 2009/10 då han var utlånad dit från Färjestad.
– Adam har såklart betytt mycket för mig. Han har alltid varit en jag tävlat mot. Han kanske inte alltid ville att jag skulle vara med, men jag fick jag ändå vara med på något vänster även om det kanske bara var som målvakt eller stolpe vissa gånger.
– Han och hans kompisar har alltid varit större och starkare så jag hade haft en tuff uppgift när jag var med och spelade på gatan (skratt).

Blev han din förebild?
– Förebild vet jag inte, men jag var alltid i hallen. Jag följde med mamma och pappa när Adam spelade. När dom satt på läktaren spelade jag landhockey med mina kompisar i någon korridor. Sedan kollade jag någon period då jag själv behövde vila och lite vatten.
– Jag har fått mycket grattis i och med att jag varit i hallen mycket på grund av honom. Dessutom har jag kanske fått lite extra träning i och med att jag har följt med honom där han har varit. I och med att han är tre år äldre så har jag sett vad han gått igenom innan jag gick samma väg. Exempelvis att välja gymnasium till Färjestad och så vidare. Jag har alltid kunnat se innan hur grejer fungerar.
– Nu ska jag inte säga att vi inte tyckte om varandra då vi var små (skratt), men vi bråkade om allting och var ständigt förbannade på varandra. Nu är vi bra kompisar och inte har bråkat med varandra på säkert tio år.


Foto: Ronnie Rönnkvist

DRÖMMER OM SPEL I SCHWEIZ

Trots att storebror nu spelat i Schweiz i två år har det inte funnits tid för lillebror att hälsa på honom där nere.
– Nej, det har jag inte hunnit med. Han sticker sista juli när jag åker upp hit till Leksand. Sedan kommer han tillbaka innan min säsong är slut, säger David Rundqvist.
– Jag tycker att det går bra för honom och han räknas inte som import där nere. Vi bodde precis på gränsen till Schweiz. Då finns det någon regel som säger att om du har gjort någon seriematch som liten i Schweiz så tar du inte upp några ”poäng” i framtiden utan räknas som en schweizare.
– Samma sak är det med Calle Andersson, Peter Anderssons son, som är i Bern. Han tar inte heller upp några ”utlänningspoäng”. I ligan får det bara vara fem utländska spelare i ”rostern”, men bara fyra får spela. Det är en väldig skillnad att slå sig in i ett helt lag eller på fyra platser när laget värvar Linus Klasen och dom som är bäst i SHL.

David Rundqvist är inte heller främmande för att en dag spela i Schweiz eller Österrike.
– Det är såklart en dröm att få flytta ner för att spela i Schweiz. Sedan vet jag att det är väldigt svårt att få chansen. Till att börja med ska du vara en etablerad och bra spelare i SHL om du ska få ta steget dit.
– Sedan vet man aldrig för det kan gå väldigt fort inom hockeybranschen. Klart att det hade varit riktigt kul att få testa på något sådant.

BROKIG KARRIÄR

Leksandsforwardens karriär har varit brokig med spel i Karlskoga, Djurgården, Färjestad, Modo och Troja. Givetvis har han funderat kring om han kanske hade haft en annan karriär om han valt andra vägar.
– Klart att jag tänkt så ganska många gånger. Samtidigt tror jag att förr eller senare, oavsett vilken väg du tar, kämpar du tillräckligt mycket, har målet framför dig och gör bra ifrån dig så kommer du i alla fall i närheten av dit du vill så småningom. Sedan kanske det tar något år extra beroende på vilken väg du tar.
– Det är inte så att jag velat byta lag så ofta som jag gjort, men det har varit tillfälligheter. Bland annat fick jag inte spela speciellt mycket i Djurgården under tiden jag var där. Jag var 22 år då och satt 18 matcher på bänken. Då är det inte så jäkla roligt med hockey samtidigt som jag kände att jag måste utvecklas för att ta en plats.
– Nu blev det även Färjestad under någon månad den säsongen. Jag hade tre, fyra skott i stolpen, missade frilägen och någon bra passning som kunde blivit mål. Där spelade jag nio matcher och hade kunnat göra sju poäng. Hade jag gjort det så hade jag varit kvar. I stället blev det noll poäng och enkelt att ställa mig åt sidan. Det är tillfälligheter, men förr eller senare tror jag att det studsar tillbaka.

Blev det mycket ”farsans grabb-snack” i Karlstad?
– Det vet jag inte eftersom jag inte varit där på länge, men jag tror att det varit bra för mig att ha varit borta från Karlstad lite grann. Det är svårt att säga hur det är och jag hör inte det där snacket.
– Jag hörde en del av det snacket då jag var yngre, men även en gång i vintras när vi mötte Karlskoga. Då var det mest bara roligt och jag kunde mest skratta åt det, avslutar David Rundqvist.

För er som vill stötta Tobias Forsberg i hans rehab finns det mer information här:
http://www.hockeysverige.se/2019/05/08/sa-kan-du-stotta-tobias-forsberg-hans-rehab/