”När slutspelet skulle börja gick jag in i väggen"

Johan Holmqvist spelade till och från totalt sex säsonger i NHL. Men inledningen av den resan var ganska tuff.
– När slutspelet skulle börja med Hartford gick jag in i väggen och kunde inte spela. Jag var helt förstörd, berättar han för hockeysverige.se.

Redan 1997 blev Johan Holmqvist draftad av New York Rangers. Istället för VM-spel 1999 fick han chansen att åka över till Manhattan.
– Christer Rockström, som var scout för Rangers, ringde mig direkt då jag inte kommit med till VM. Han sa ”Det här är skitbra, hem och packa väskorna för du ska till New York”
– Jag åkte hem och då började det snurra. ”Vad händer nu”? Jag var över under två, tre veckor och tränade med Rangers farmarlag i Hartford. Återigen var jag i min livs form och det gick hur bra som helst. Samtidigt var det inte så vanligt då att man tog den här vägen, men ”Crille” var hur bra som helst och sa ”Det här kommer bli skitbra”.
– När jag var klar i Hartford fick jag ett samtal, ”du ska till New York nu och skriva kontrakt”. Jag kände ”nej, nej, jag kan inte lämna hemma, jag måste spela i Brynäs ett år till”.

Det blev en säsong till i Brynäs för Tierps-fostrade målvakten. Sedan åkte han över för spel i New York Rangers tillsammans med spelare som Brian Leetch, Petr Nedved, Theo Fleury, Mark Messier, Valerij Kamenski med flera.
– Jag hade aldrig någonsin min riktiga plats i Rangers.  Jag var i den organisationen under tre år och blev känd under smeknamnet ”jojo” eftersom ingen hade sett någon människa blivit upp och nedskickad så många gånger.
– Jag hade min egen taxichaufför som stod utanför rinken och när jag kom utanför rinken i Hartford stod tränaren där och sa att jag hade match på kvällen. Det var bara att åka dit.

”SKÖTTES INTE SNYGGT”

– Det sköttes inte snyggt. I början var det mesta asroligt eftersom jag ändå ville vara i Rangers. Anledningen till att jag var i USA var ju för att jag någon gång skulle ta en plats i NHL. Jag hade match nästan varje dag där. Matchvärmning, satt på bänken i New York, ner till Hartford för match dagen där på, efter matchen tillbaka till New York för att sitta på bänken…
– När slutspelet skulle börja med Hartford gick jag in i väggen och kunde inte spela. Jag var helt förstörd. Till slut fick jag höra ”det blev inget bra det här”. Även om det var ett tufft år har jag lärt mig mycket av det.

Som 22, 23 åring sa du antagligen inte ifrån heller.
– Nej och som jag sa tidigare har jag aldrig riktigt tagit plats. Jag har alltid varit den här goa killen ”Det är inga problem, jag tar det”. Så har jag varit sedan jag var liten, men samtidigt måste jag säga att få åka in på Madison Square Garden… fy fan, ursäkta att jag svär, men det var en sjukt häftig känsla.

”Lill-Honken” i Rangerströjan. Foto: Bildbyrån

IMPONERADE I DEBUTEN

Det var också i den arenan han fick göra sin NHL-debut.
– Jag visste först inte att jag skulle spela den matchen och kom lite sent till hallen. Chauffören som skjutsade mig sa ”Ha en trevlig kväll” ”Ja, det ska jag ha”. När jag kom in där såg jag han som var andremålvakt i Hartford (Jean-Francois Labbé), hans matchtröja hängde där. Då tänkte jag ”vad i helvete…” 
– Labbé var lite av en AHL-gud och ruskigt bra. Jag hade börjat putta honom lite åt sidan i Hartford så jag var osäker på om dom skulle spela honom eller mig. Ron Low var tränare i Rangers. Han svor hela tiden. Han tittade på mig och sa ungefär ”Din jävel, fattar du ingenting? Det är du som ska spela”. Då var det en och en halv timme kvar till match. Samtidigt var det ganska skönt för det var bara på med grejerna, värma upp och köra.

I debuten mötte New York Rangers Pittsburgh.
– Vilka vi skulle möta hade jag knappt reflekterat över, men det var laget som hade mest offensiv power i hela liga den säsongen med (Aleksej) Kovaljov, (Jaromir) Jagr och (Martin) Straka.
– Det var bara in och köra. Vi förlorade matchen med 3-2, men jag blev ”third star of the game” så det var en bra debut.
– Jag kände att jag kunde spela i NHL, men det gick bara någon dag efter som vi skulle möta Ottawa borta. Jag fick starta, men då var jag inte alls där och märkte också att jag hade en bra bit kvar. Det rasslande på bra bakom mig. Efter matchen fick jag en klapp på axeln ”see you budy”.

Det här är ett utdrag ur Old School Hockey-intervjun med Johan Holmqvist.