HUR STOR BLIR HAN? I sin krönika undrar Anton Högsander hur vi kommer att minnas Erik Karlsson den dagen han slutar.Foto: Jean-Yves Ahern-USA TODAY Sports

Ni kommer väl ihåg? Själv minns jag varje färgsprakande detalj i det anfallet. Hur Mats Sundin tog den där tekningen, hur Peter Forsberg vred kroppen åt höger för att droppa pucken till Sundin som spelade bakåt och så: Nicklas Lidströms fräna slagskott som borrade sig in i krysset. Reprisbilderna från målet var precis lika gåshudsframkallande som scenerna på de jublande svenskarna med den gnistrande OS-medaljen runt deras halsar. När pucken lämnade Lidströms klubblad såg det ut som att den inte rörde sig en millimeter i luften, den bara fortsatte framåt och uppåt – skar genom luften som ett stridsflygplan. Och det var just den sekvensen – precis det skottögonblicket – jag vevade om och om igen i mitt huvud när tv-sändningen var över och guldyran sänkte sig över hela landet.

Några år senare satt jag bänkad framför JVM-finalen mellan Kanada och Sverige. Ni kanske minns matchen för att Jacob Markström – som hade varit lysande under hela turneringen – både blev överkörd och tacklad av oblyga kanadensare. Eller så kanske ni kommer ihåg känslan när Kanada gick upp till 3–0 i början av den sista perioden, det var som att all luft i lungorna långsamt pyste ut. Trots den tunga förlusten var det en spelare som fanns kvar i mina tankar flera veckor efter att JVM var över. Och det var fler än jag som inte kunde bortse från hans speciella spelstil. Efter den tunga finalförlusten blev han nämligen utnämnd till turneringens bästa back och det pratades på allvar om att Ottawa hade valt en framtida stjärnspelare i draften. Han var oslipad i det defensiva arbetet – men i det offensiva spelet dansade han fram, rev stora hål i motståndarnas försvarslinjer, fick svåra saker att se så enkla ut. 

Tillsammans med en hel hockeyvärld har jag följt Erik Karlssons karriär sedan den turneringen. Och den har tagit oss ut på en offensiv hockeyresa som flera gånger har snuddat vid Lidströms magiska nivå. Även en snabb titt i statistiken pekar på just det. 

Karlssons poängsnitt i NHL är inget annat än imponerande. På sina 551 spelade matcher har han fått ihop 451 poäng, vilket ger honom ett poängsnitt på 0,82. När Lidström valde att avsluta sin makalösa karriär landade hans snitt till slut på 0,73. Och visst är det en kittlande tanke att Karlsson – om han fortsätter hålla sig skadefri och spelar tills han börjar närma sig 40 år – skulle kunna nå upp i en liknande poängskörd som Sveriges bästa back genom tiderna. 

Men dit är det långt kvar. Och det finns andra värden som gör att man blir odödlig i de här sammanhangen. Lidström var inte bara en fruktad poängplockare – han hade även andra egenskaper som höjde honom över alla andra. 

Lidström har själv berättat att en stor anledning till att han blev så framgångsrik var att han jobbade med riskminimering. Genom att snabbt räkna ut vad situationen skulle kunna mynna ut i kunde han skala bort de värsta misstagen innan de hann hända. Allting utspelade sig i hans huvud, det mesta grundade sig i hans spelförståelse. Han kunde förutse vart pucken skulle ta vägen – men hade även förmågan att måla fram flera tänkbara scenarier och på det sättet välja det som passade bäst för just den brinnande sekunden.

Vetskapen om hans speciella förmåga spred sig – speciellt till anfallare som hade uppdraget att ta sig förbi honom. ”Be aware of his stick”, sa hans motståndare till varandra i omklädningsrummet innan matcherna mot Lidström. De kände till hans fruktade vapen –men hade ändå svårt att göra något åt det.


Foto: Bildbyrån/Daniel Nilsson

Något säger mig att Karlssons motståndare pratar på samma sätt om honom. De vet om hans fördelar, de har nött många timmar framför inspelade matchsekvenser för att urskilja hans rörelsemönster, de har noterat hans förmåga att kliva fram i trängda lägen och få iväg en otagbar projektil – men trots all research lyckas de sällan hålla honom utanför poängprotokollet.

Den här säsongen har Karlsson hamnat i skuggan av en annan försvarsspelare. Diskussionen om vem som är värd Norris Trophy har känts enkelspårig på grund av en storspelande Brent Burns som har tryckt in hela 27 baljor från sin backposition. Trots det fortsätter Karlsson att lysa upp hockeyvärlden med sina storartade prestationer. Och många skulle nog hävda att hans utvecklade spel – där han hittat en tydligare balans mellan defensivt och offensivt arbete – skulle räcka för att ta honom förbi Burns i den hårda kampen om Norris. Det är som att Karlsson har hittat en ny dimension i sitt spel, som att han använder sina egenskaper för att göra sig själv – men även sitt lag – lite bättre.

Det är svårt att säga hur stort avtryck Karlsson kommer att lämna efter sig när han har bestämt sig för att göra sin sista match. Saker kan hända. Karriärer kan höjas snabbt, på samma sätt som de kan sjunka ner i dvala. Men Karlsson har, precis som Lidström, något som är svårt att beskriva med hjälp av ord. Det är en blandning av knivskarp spelförståelse – men också en förmåga att kliva fram och ändra matchbilden precis när det behövs som mest.

Det är alltid svårt att göra jämförelser. Det är alltid svårt att försöka sätta spelare i ett större sammanhang. Speciellt med tanke på att Karlssons bara har hunnit spela av halva sin karriär. Men också när man blandar in en storhet som Lidström som aldrig kommer att petas ned från sin tron som han har byggt upp med hjälp av Stanley Cup-titlar, Norris Trophy-utmärkelser och landslagsmedaljer. Men ju mer jag har sett av Karlssons spel genom åren – desto mer övertygad är jag att han en dag kommer att kliva fram i en OS-final och skjuta hem den gnistrande guldmedaljen.

Precis på samma sätt som Lidström gjorde den där vackra februaridagen för över tio år sedan.

Med den känslan innanför bröstet ekar också Ottawas coach Guy Bouchers ord i mitt huvud. För några veckor sedan valde han att lyfta Karlssons betydelse för laget. Och orden från Boucher kändes inte överdrivna – snarare tvärtom. Det var som att han ringade in vilken spelare Karlsson är just nu – men även vem han kommer att vara när hans fascinerande karriär är över.
– Jag tror inte folk förstår hur bra han är. Det här kommer att vara en kille som man kommer att titta på under de närmaste åren och säga ”wow”. Han kommer att vara en av de allra största.