Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Jag kommer fortfarande ihåg mejlen och kommentarerna. Det var samma trångsynta grundtankar, bara olika ordval. När jag för ett par år sedan var redaktör och ansvarig utgivare för ett tryckt hockeymagasin brottades jag ständigt med tankarna om framtida reportage- och Intervjuidéer. Dels ville jag – och mina kollegor – att texterna skulle hålla på två sätt: storymässigt – men också dramaturgiskt. Men det fanns en till punkt som var minst lika viktig, som tyvärr inte är helt självklar när man tar en snabb titt på många tidningssidor. Vi ville lyfta mångfalden i ishockeyn – där speciellt damhockeyn skulle få en naturlig plats på magasinets sidor. Kanske lyckades vi. Kanske inte. Men för varje nummer vi släppte hade vi en tydlig plan att ge olika personer – med olika bakgrund – en möjlighet att synas.

Redan i början ramlade kommentarerna in. Varför skriver ni om damhockey? Varför skriver ni inte om riktig ishockey istället? Varför låter ni damspelare ta plats i ert magasin?

Först tänkte jag att det bara var ett par isolerade fall, att det fanns några som satt bakom sina anonyma datorskärmar och försökte att förminska andra för att få sig själva att känna sig bättre. Men jag började snart höra liknande kommentarer när jag var ute på jobb och förstod att det var åsikter som verkligen fanns – och fortfarande finns.

Jag valde alltid att svara på frågorna på samma sätt. Jag förklarade att damishockey är precis lika mycket ishockey som herrishockey – vilket i sin tur ofta, eller snarare alltid, ledde till diskussioner om efterfråga och pengar. Som att ishockey för damer bara handlade om ekonomisk belastning – medan ishockey för herrar mest hade positiva värden för samhället.

I dag står vi inför en ny diskussion – men i det här fallet pekar den åt helt rätt håll. Det amerikanska damlandslaget har valt att bojkotta den kommande VM-turneringen för att lysa upp den skeva fördelningen av resurser som finns mellan dam- och herrspelare. Och det handlar inte bara om rena pengar – det är också ett sätt att lyfta fram skillnaderna mellan resemöjligheter och tillgång till utrustning. Sedan dess har förhandlingarna (som för övrigt pågått under en lång tid) mellan förbundet och spelarna gått trögt – och förbundet har i en desperat och misslyckad handling försökt att ringa in reservspelare för att fylla ordinarie trupplatser.

Efter det har damspelarna inte bara fått stöd från NHL-spelarnas fackorganisation NHLPA, stöd har även kommit från ett annat håll. Intensiva rykten har bubblat fram att det amerikanska herrlandslaget står bakom damspelarnas kamp – och att också de, precis som damerna, tänker bojkotta VM om förbundet inte ändrar sina villkor.

Det är svårt att inte älska den insatsen. För det är – hur jobbigt och tragiskt det än känns – ibland de som sitter på mest makt som måste agera innan någon faktiskt lyssnar på riktigt.

Under de senaste dagarna har herrspelarnas värderingar hyllats över hela världen. Och det är ett viktigt steg framåt på många sätt. För vi behöver samarbeta för att nå kärnan till problemen. Men det är viktigt att inte fokusera för mycket beröm till männen i den här historien. För det är inte herrarna som är de riktiga hjältarna i den här kampen. Det är – och kommer att fortsätta vara – damspelarna. För det är dem som alltid har kämpat med de här frågorna, det är dem som faktiskt riskerar någonting i den här berättelsen.

Det är de – som på allvar – vågar förändra historien till det bättre.

När jag följer den här debatten är det svårt att inte tänka på personer som Maria Rooth och Jenni Asserholt – men också Pia Sundhage. Alla har vågat stå upp för något som de älskar, alla har vågat trycka undan åsikter från andra som grundat sig i hur kvinnor förväntas vara i ett samhälle som har – och fortfarande är – allt annat än förlåtande mot personer som vågar vara något annat, som vågar vara något mer.

De har alla stått modiga på sitt sätt.

Som Jenni Asserholt – som fortfarande minns när hennes föräldrar berättade att andra personer ifrågasatte varför hon som ung flicka fick vara med i ett lag som endast bestod av killar. Eller Maria Rooth – som valde att starta upp sin hockeyskola för att ge tjejer en miljö som inte alltid har varit, eller fortfarande är, en självklarhet.

De har, tillsammans med alla andra som skrivit om historieböckerna, tagit kampen dag för dag. Minut för minut. Och den kampen har inte bara varit för deras egen skull, den har också varit för alla kommande generationer.

Vad USA:s bojkott innebär i det stora perspektivet är svårt att säga. Men damernas markering har skakat om hockeyvärlden och pekat på raka orättvisor som inte borde finnas. Och just därför är det deras namn, precis som Maria Rooth, Jenni Asserholt eller Pia Sundhage, vi kommer att minnas när vi pratar om vad sporten en gång var – men också vad den blev.