Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Snart påbörjar Tre Kronor sin VM-resa. För vissa spelare är det här första gången de testas i det här sammanhanget – andra vet exakt vad som krävs för att ta sig hela vägen. Trots olika bakgrunder och förutsättningar siktar alla på en och samma sak: den gnistrande guldmedaljen. För en av dem handlar den här turneringen om någonting mycket större än så. 

Hur gör vi för att hedra alla som har lämnat oss? Hur gör vi för att gå vidare utan att dränka oss själva i den tunga sorgen? Om jag kunde svara på det hade jag väldigt gärna gjort det. Men på något sätt hittar vi ofta vägar i mörkret. På något sätt lyckas vi se livet för vad det är – även om det innebär att vi måste fortsätta framåt med känslan av att någonting har lossnat från oss och försvunnit. Många vänder sig inåt för att orka, andra utåt.

Vissa fortsätter att spela matcher för deras skull.

Precis innan grundserien var över i NHL flög Oliver Ekman-Larsson hem till Sverige för att säga hej då till sin mamma. Hans säsong i Arizona Coyotes var snart över: men livet kom emellan på sitt sorgligaste sätt. Hon hade varit sjuk länge och läget hade plötsligt blivit sämre. Till slut fick sjukdomen hennes varma hjärta att sluta slå.

Väl hemma – tillsammans med familjen – hade det varit naturligt för Oliver att avslutade den här säsongen. Istället bestämde han sig för att fortsätta spela.

Den här VM-turneringen är speciell för Tre Kronor. Det var länge sedan så många NHL-spelare valde att tacka ja – vilket självklart för med sig stora förväntningar. Med spelare som Victor Hedman, John Klingberg, Anton Strålman och självklart Oliver Ekman-Larsson finns det ingen annan trupp som mönstrar samma spelskickliga backuppsättning. Dessutom finns det spännande spets på forwardssidan. William Nylander, Gabriel Landeskog, Elias Lindholm och Victor Rask är bara några namn som kan göra det oväntade och bryta negativa matchmönster till Tre Kronors fördel. Och på målvaktssidan finns Eddie Läck, Viktor Fasth och Niklas Svedberg med en erfarenhetsmix från NHL, KHL och tidigare landskamper.

Det finns en känsla att det här laget ska slåss om guldmedaljen. Och kanske – om allting verkligen klickar – också vinna den.

Alla står precis framför möjligheten att bli odödliga. Speciellt de som aldrig har fått chansen i landslaget tidigare, de som ännu inte fått möjligheten att hänga världsmästerskapsmedaljerna runt halsen. Det finns historieböcker med helt blanka sidor som väntar på att just deras namn ska hamna där.

För deras del är den här turneringen viktig på flera sätt. För Oliver är den här turneringen någonting helt annat.

När han åkte hem till Tingsryd för att hantera sorgen efter sin mamma bestämde han sig också för att inte stänga den här säsongen. Inte än.
– Jag har ju spelat vidare för att vi hade ett snack, och det var det hon ville, sa han till Radiosporten för en vecka sedan. Och jag vet att hon hade velat att jag skulle spela VM också, så det känns bra att jag kan göra det för henne.

Han har själv sagt att hon var ett av hans största fans. Och utan hennes målmedvetna inställning under Olivers uppväxt kanske han aldrig hade fått uppleva sin största dröm. Den drömmen som varje dag sa till både honom och hans mamma – när de för flera år sedan åkte till nästa isträning eller match – att han en dag skulle få spela på de riktigt stora arenorna.

När han nu på fredag skrinnar in på isen för första gången i den här VM-turneringen så gör han det inte bara för sin egen skull. Någonstans högt däruppe sitter hans mamma på ett moln och ler mot honom.