Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg

Det är länge sedan Djurgården hade anledning att verkligen sträcka på sig. Men för alla som upplevde den kokande finalserien för sju år sedan så går minnena inte att sudda ut. Nu har en tidigare hjälte återvänt till klubben. Plötsligt har hoppet om en bättre framtid börjat växa.

Sekvensen finns säkert kvar i hans huvud. Det vore konstigt annars. För allas ögon drogs mot Andreas Engqvist när han fick det där magiska läget att ta finalserien vidare mot HV71. Det var bara några minuter in i förlängningen när han fick pucken framför Stefan Liv och allting hände så snabbt. Först: en klockren träff i stolpen. Och sedan: returen som fick ribban att sjunga hårda toner över Hovets betongklädda läktare. Precis efter det heta ögonblicket – som behövde medstuds i millimeter för att skriva om historien – fick Engqvist istället se hur Teemu Laine sköt hem guldet till Jönköping.

Sedan den rafflande finalserien har Djurgården försökt att nå samma nivå i sitt spel – men ännu inte lyckats.

Det fanns ändå en känsla av att stockholmarna skulle bryta sig loss den här säsongen och snabbt segla upp mot toppen av tabellen. För mindre än ett år sedan drog nämligen sportcheferna Thomas Johansson och Joakim Eriksson statistikens lans mot omvärlden och sa: vi har förstått hur en modern ishockey ska spelas, vi har värvat in en tränare som fattar vad som krävs, vi kommer inte att lämna kvar några ursäkter när vi gasar förbi er.

Istället för efterlängtad framgång blev de kommande månaderna en läskig dans i SHL, där ena foten fanns i livet och den andra i döden. Och många fans skrek att klubben – som 2012 föll ner till Hockeyallsvenskan – var farligt nära att göra precis samma misstag igen. Efter en svajig säsong överlevde Djurgården sina värsta mardrömmar och tog sig vidare till play in-spel mot Färjestad. Väl där föll laget och lät den osäkra framtidscirkeln – som tidigare hade andats energi och framåtanda – sluta sig på allvar.

Så det är inte speciellt konstigt att många fans vaknade upp ur besvikelsen när Andreas Engqvist presenterades som ett av nyförvärven till nästa säsong. För det är precis den nyheten som supportrarna behöver för att våga hoppas på någonting större och bättre.

Och visst skulle vi kunna prata om betydelsen av laget: att ishockey är en sport som handlar om att några människor går ihop för ett gemensamt mål och är där för varandra genom att täcka skott, gröta i sarghörnen och piska iväg fräsande dragskott som får nätmaskorna att dansa som att någon spelade Daft Punk för dem.

Men låt oss istället – för den här gången – lyfta vad en enda spelare faktiskt kan betyda för en förening. Vad någon som Andreas Engqvist kan symbolisera för fans som oroligt undrar vart deras klubb är på väg.

I Djurgårdens nuvarande trupp finns bara tre namn som var med den där säsongen som senare ledde till den kokande finalserien mot HV71. Daniel Brodin, Henrik Eriksson och Engqvist. Men det var den sistnämnda som gjorde det tyngsta avtrycket. Han spottade inte bara in massor av viktiga poäng – han klev också fram när det gällde som mest och visade egenskaper som få spelare äger. Som att leda andra framåt genom sitt bländande spel – eller att vara en balansspelare som gör laget bra både offensivt och defensivt.

Utan Engqvist hade Djurgården haft svårt att ta sig hela vägen till finalen. Vissa skulle säkert säga att laget inte hade lyckats utan honom. Han var en av de yngre som vågade kliva fram på allvar för att avlasta, men också komplettera, de äldre spelarna. På det sättet tillförde han en djupare dimension i truppen när den långa slutspelsresan drog igång. Men han gav inte bara den bredd som behövdes för att slåss om guldet – han såg också till att på egen hand sätta tonen för Djurgårdens framgångsrika spel. På många sätt var han, tillsammans med spelare som Jimmie Ölvestad, Marcus Nilson och Marcus Krüger, motorn i den skridskotunga spelidén.

Nu har Engqvist skrivit på ett fyraårskontrakt med föreningen som har en egen plats i hans hjärta – och han är ännu mer komplett som spelare nu än när han lämnade. Med sig har han inte bara egenskaper som gör honom till en av SHL:s bästa centrar, han ger också alla supportrar en välbehövlig tidsresa till den stunden Djurgården plötsligt var någonting att räkna med.

Men då var då och nu är nu. Och stockholmarna kan inte fortsätta leva på gamla finalminnen. Just därför är Engqvist värvad för att skapa den trygghet och slagkraft som behövs för att klubben ska ta sig fram till det avgörande finalläget igen.

Om han hjälper Djurgården hela vägen dit är jag säker på att varken stolpen eller ribban kommer att stoppa honom från att skriva om historien den här gången.