Foto: Bildbyrån

Victor Ejdsells framtid ser ljus ut. Även hans moderklubb hade kunnat känna samma sak. Nu blir istället Viking HC utan pengar – trots att den är en stor anledning till att Ejdsell tog sig hela vägen till NHL. 

När Fabian Brunnström för några veckor sedan bestämde sig för att berätta för omvärlden att hans karriär var över skrev han ett personligt meddelande. I orden – som var sprängfyllda med kärlek till alla som hjälpt honom att nå dit han nådde – tackade han inte bara elitklubbarna som han fick chansen att representera. Redan på den andra raden nämnde han sin moderklubb Jonstorps IF, där han tog sina första skridskoskär redan som femåring.

Han skrev – som att hans hjärtslag slog mot tangentbordet – att det inte fanns någon annan klubb som haft större inverkan på hans karriär.

Sedan dess har jag tänkt på Brunnströms ord. Och funderat på vad ett ursprung egentligen betyder för oss, att det liksom tatueras innanför våra bröstkorgar. Vi minns människorna som fanns vid vår sida när vi växte som personer: som kramade om oss när vi kände oss vilsna – som log när vi vågade bryta oss loss från rädslan och osäkerheten, som verkligen var stolta när vi nådde våra mål.

Vi glömmer aldrig vårt ursprung – vi kan inte sudda ut det.

Men jag undrar, med tanke på vissa omständigheter, om ishockeyn verkligen ger tillbaka till det ursprunget på bästa sätt. Om vi – någonstans i den här snabbspinnande karusellen av pengar och framgång – har missat att ge våra moderklubbar rätt förutsättningar att fortsätta blomstra.

De senaste dagarna har Viking HC sprängt sig genom molnen. Division 2-klubben har nämligen fått uppleva någonting mycket ovanligt: att en av deras spelare har tagit sig hela vägen fram till NHL. Det är inget annat än en saga, en berättelse som viskar att livet ibland kan vara den där magiska resan som vi ofta fläter ihop i våra drömmande huvuden.

Men mitt i den rusiga känslan av odödlighet finns det något som skaver.

När Victor Ejdsell satte sin namnteckning på NHL-kontraktet med Nashville Predators visade det sig att hans moderklubb – den han spelade i tills han blev 17 år – inte får några pengar i affären. Svenska ishockeyförbundet har ett avtal med NHL som går ut på att ersättning betalas ut till de klubbar som har haft den färska NHL-spelaren i sin organisation under de fyra senaste säsongerna. Detta betyder den här gången att både Färjestads BK och BIK Karlskoga får dela på NHL-pengarna för Ejdsells nya kontrakt.

Men Viking blir – förutom utbildningsersättning – helt utan pengar. Trots att det är i den klubben som Ejdsell har vuxit både som person och spelare. Trots att det är i den klubben han har träffat människor som har kramat om honom när han känt sig vilsen, men som också har stöttat honom att bryta sig loss från mängden och göra det omöjliga.

Det kan inte vara så. Pengarna behöver sippra ner i de lägre divisionerna. Moderklubbarna måste få betalt: annars riskerar vi att de långsamt dör ut.

En enkel lösning – istället för fyraårsavtalet – skulle vara att alltid ge moderklubbarna en fast procentsats på affären. På det sättet skulle de alltid vara säkra på att få en del av pengarna – vilket i sin tur skulle skapa ett bredare hockeylandskap i Sverige.

Och visst kan det även finnas orättvisa sammanhang i den tanken. Som att en moderklubb – som bara har fostrat spelaren under relativt få år – får chansen att fylla på sin kassa med pengar som kanske andra klubbar är mer värda.

Men helt ärligt: ser vi inte hellre ett alternativ där de mindre klubbarna har större chans att få en del av pengarna? Det är ju dem – om några – som lever i en verklighet där varje krona kan vara skillnaden mellan konkurs eller möjligheten att fostra en ny NHL-stjärna.