Foto: Bildbyrån

Ishockeyn rymmer många solskenshistorier. Den som Philip Holm har mejslat fram den senaste säsongen är en av dem. Han slog inte bara igenom i SHL – han fick även lyfta VM-bucklan och skriva sitt namn på ett NHL-kontrakt. Att han som 15-åring blev ratad berättar något viktigt till alla som håller på med den här sporten.

Så står vi här i efterskalvet av VM-turneringen och samlar ihop de sista gulddrivorna. Det är ett underbart jobb: men någon måste göra det. Och för oss krävs det inte speciellt mycket för att se framgångsreceptet. För det fanns en världsmålvakt att luta sig mot, ett försvar med bländande skicklighet och ett anfall med en smittande spelglädje. Och det var någonstans i den spännande mixen som magin uppstod.

Och likt alla andra guldlag så bar spelarna även den här gången på sina alldeles egna historier. Som: Oliver Ekman-Larsson som spelade turneringen för sin mammas skull. Eller: bröderna Henrik och Joel Lundqvist som bestämde sig för att återförenas under några sista storslagna matcher. Men också: ett nyputsat fönster där vi fick glimten av en blivande världsstjärna. Ja, William Nylander gjorde verkligen som han själv ville när han kombinerade sin imponerande skridskoskicklighet med sina känsliga handleder.

Men det finns en berättelse till. Och den handlar om en spelare som aldrig lät motgångarna definiera honom. Inte ens när flera hade tappat hoppet om honom.

När Philip Holm smög igång sin resa mot toppen för tio år sedan så gjorde han det i motvind. När han försökte slå sig fram i Huddinges talangfulla verksamhet nådde han aldrig till den första truppen: utan tvingades istället spela med andralaget. Och även om det laget lades ned – och Holm var tvungen att byta klubb – fortsatte han med det han älskade. Trots att han aldrig kallades in till TV-puckens breddläger eller någon av alla landslagssamlingar på pojk- och juniorsidan.

Kanske är det nu – trots att Holms hockeyhistoria slutade lyckligt – som vi ska stanna upp och fundera på om toppning bland ungdomar verkligen är rätt väg att gå i det stora sammanhanget, kanske ska vi i dag börja tänka mer på breddverksamheten och mindre på spetsmöjligheterna, kanske ska vi just nu börja ge unga spelare som Holm ännu bättre förutsättningar att blomma ut i sin egen takt.

Kanske borde vi en gång för alla – innan många besvikna ungdomar väljer att sluta med ishockeyn istället för att fortsätta – inse att framgång ibland tar mer tid än vi kanske har tänkt oss.

Holms resa hit har knappast varit ett smörgåsbord med storslagna tidningsrubriker. Han har under de senaste säsongerna, som han spenderat i både Hockeyallsvenskan och SHL, på många sätt varit en spelare som har arbetat i det tysta. Som liksom borrat ned sitt hjälmklädda huvud i isen och tuggat sig igenom hockeyvardagen: vare sig det har varit en grå grundseriematch i november eller en kittlande slutspelsmatch under våren. Och ju mer speltid han dragit ihop: desto mer har han slipat fram nya färdigheter. Och någonstans under den här säsongen, efter att han valde att flytta från Stockholm, exploderade allting.

I Växjös försvar var han inte bara stabil bakåt – han hittade även en djupare dimension i sitt spel när han började spendera mer tid i anfallszonen. Tre Kronors förbundskapten kunde inte blunda för Holms utveckling, men det var ändå många – även jag själv – som undrade om han verkligen hade någonting att göra i en stjärnfylld VM-trupp.

Med den guldgnistrande turneringen i backspegeln kan vi nog alla enas om att han gjorde precis det som förväntades av honom. Han fanns där när Tre Kronor behövde styrka i försvaret – men han vågade även bryta sig loss på några offensiva flygturer. Och kanske gjorde han inte speciellt mycket väsen av sig. Men det verkar vara precis den personligheten som också ringar in honom som spelare.

Men berättelsen bromsar inte in där. I går släpptes nyheten att NHL-klubben Vancouver Canucks valt att skriva ett kontrakt med Holm. Mycket på grund av hans rörlighet både defensivt och offensivt – men kanske ännu mer för hans förmåga att anpassa sig efter sitt motstånd.

Trots att Holm aldrig varit en spelare som har skrikit högst ekade hans stabila spelstil hela vägen fram till världens bästa liga. Och visst känns det som att sidorna till den här sagan – som förhoppningsvis fortsätter i många år till – skrevs redan för tio år sedan.

Närmare bestämt då en 15-åring valde att se förbi alla motgångar för att han ville fortsätta med det han älskade.