Efterspelet efter skandalmatchen har varit under all kritik. Foto: Bildbyrån

Efter alla märkliga turer kring överfallen i CHL-matchen mellan Brynäs och Adler Mannheim återstår det en brännande frågeställning: Varför vågar ingen av de inblandade att markera hårdare mot det som hände?

Okej. Vi har vevat Thomas Larkins brutala överfall på Daniel Paille från alla tänkbara vinklar nu. Vi har funderat på varför CHL – när de faktiskt hade chansen att statuera ett exempel – valde att dela ut anmärkningsvärt svaga straff istället för att dra en tydlig gräns. Och nu undrar många som fortfarande har galenskapen fastetsad på näthinnan varför inte Brynäs bestämde sig för att skicka en syrlig passning till CHL-ledningen genom att bojkotta turneringen.

Så här står vi i någon slags debattrök som långsamt börjar lägga sig och tänker: Ska det verkligen vara så här? Ska rena överfall verkligen förknippas med så lindriga straff?

Under de senaste dagarna har jag dammsugit nätet för att få en helhetsbild av Adler Mannheims åsikt kring händelsen. Och överallt har jag hittat ursäkter. Som att Thomas Larkin inte hade för avsikt att skada, han ville bara sätta press på puckföraren bakom mål. Eller att tränaren Sean Simpson inte hånlog i båset, han reagerade bara på hemmafansens förolämpningar. Men också att presskonferensen efter matchen – där journalisterna hade chansen att ställa beteendet mot väggen – blev inställd för att det bara var en enda lokal journalist (jo, tjena) som ville prata med Brynässpelarna.

SKYLLER PÅ ANDRA OMSTÄNDIGHETER

Det är som att den tyska klubben vägrar förstå sitt eget ansvar i det som hände. Det är som att klubben – gång på gång – försöker skjuta problemet ifrån sig själv och skylla på andra omständigheter som saknar relevans. Det kanske tydligaste exemplet på det är Adler Mannheims pressmeddelande där de anklagar Brynäs sportchef Stefan Bengtzén för förtal efter att han kallat Larkins tilltag för ett mordförsök.

Visst, ordvalet är slarvigt från Bengtzén. Men om Adler Mannheim verkligen hade sett sin del i det inträffade hade inte fokus lagts på Bengtzéns uttalande. Om klubben hade tagit situationen på allvar hade fokus varit på dem själva och ingen annan.

Mitt i Adler Mannheims märkliga hantering kom CHL:s beslut. Larkin fick tre matcher, samt en match till för att han fick ihop till två matchstraff under matchen. Och för Nikolai Goc, som körde upp armbågen mot Jörgen Sundqvist ansikte, stannade straffet vid endast en match. Tränaren Sean Simpson – som anklagades för att elda på sina spelare under matchens sista minuter – landade på samma lindriga straff som Goc.

Om CHL hade förstått allvaret i situationen – och känt av de kraftiga reaktionerna från hockeyvärlden – hade straffen varit betydligt hårdare. Istället blev CHL:s brist på fingertoppskänsla en förlust för deras eget varumärke och trovärdighet.

SYND ATT DET VAR TOMMA ORD

I slutändan hade Brynäs möjlighet att bojkotta – men valde istället, efter vad som verkar ha varit en värdefull dialog med CHL, att fullfölja turneringen. Kanske var bötesbeloppen att dra sig ur allt för omfattande, eller så visade CHL att de tänker göra allting i sin makt för att det här inte ska hända igen.

Någonstans mitt i allt det här är det synd att Brynäs inte tog chansen att dra en linje: att alla hårda uttalanden om att hoppa av i slutändan bara var tomma ord. För ishockeyns skull – men också för Daniel Paille – hade vi behövt en tydlig markering mot det som hände. Jag tror att alla som älskar ishockey förtjänar precis det.

Samtidigt är det sorgligt att det blev just Brynäs som i slutändan blev tvingade att sätta ned foten mot galenskapen. Att varken Adler Mannheim eller CHL från första början berättade för hela hockeyvärlden att det måste vara bättre än så här säger egentligen allt om den här sjuka och märkliga soppan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *