1 april, 2017

HÖGSANDER: Vi behöver fler som Daniel Wessner

När adrenalinet hade hittat sina vägar ur blodsystemet återstod det bara en sak för Daniel Wessner: att vända blicken upp mot Nobelhallens sluttande läktare. Där uppe stod många som älskat honom villkorslöst under hans elva säsonger i föreningen. Och de hade – mitt i besvikelsen över det missade avancemanget – bara en enda sak att säga till honom: Tack för att du lindade in vår klubb i ditt eget hjärta. Det blev inte riktigt som Wessner hade tänkt sig. Kanske var upplägget inför avslutningen på hans karriär för bra för att vara sann. Som att hockeygudarna hade kryddat manuset lite för mycket. För han hade bara en dröm kvar att uppfylla innan det var dags att gå vidare. Och det enda som stod iväg för den drömmen var en matchserie mot Rögle. Istället fick han stå med glansiga ögon och försöka summera det som varit – och det som aldrig blev. Det är svårt att inte beröras av en sådan livsberättelse. Det är svårt att försöka trycka undan besvikelsen när cirkeln aldrig får chansen att slutas. Men jag vill ändå – för att på något sätt placera allting vi upplever i ett sammanhang – påstå att livet inte alltid handlar…