3 maj, 2017

HÖGSANDER: Någonstans högt däruppe sitter hans mamma på ett moln och ler mot honom

Snart påbörjar Tre Kronor sin VM-resa. För vissa spelare är det här första gången de testas i det här sammanhanget - andra vet exakt vad som krävs för att ta sig hela vägen. Trots olika bakgrunder och förutsättningar siktar alla på en och samma sak: den gnistrande guldmedaljen. För en av dem handlar den här turneringen om någonting mycket större än så.  Hur gör vi för att hedra alla som har lämnat oss? Hur gör vi för att gå vidare utan att dränka oss själva i den tunga sorgen? Om jag kunde svara på det hade jag väldigt gärna gjort det. Men på något sätt hittar vi ofta vägar i mörkret. På något sätt lyckas vi se livet för vad det är - även om det innebär att vi måste fortsätta framåt med känslan av att någonting har lossnat från oss och försvunnit. Många vänder sig inåt för att orka, andra utåt. Vissa fortsätter att spela matcher för deras skull. Precis innan grundserien var över i NHL flög Oliver Ekman-Larsson hem till Sverige för att säga hej då till sin mamma. Hans säsong i Arizona Coyotes var snart över: men livet kom emellan på sitt sorgligaste sätt. Hon hade varit…