INGEN GÅR SÄKER. Varken Färjestad eller AIK kan slappna av när det drar ihop sig till slutspurt i elitserien.
28
Dödens streck
De senaste tolv åren har Färjestad, Frölunda, Djurgården och HV71 vunnit elva SM-guld. De största och mest framgångsrika klubbarna har följaktligen varit både nonchalant och högljutt negativa till en utökning av den fina Elitserien. Men nu ljuder blodtörstiga stridsvrål från de rabiata vildarna i det laglösa fattigdomsträsket en våning ned. Hur reagerar man i de fina korridorerna om kvalpöbeln plötsligt står där framåt påsk med sina EPA-traktorer och ylar och lever rövare ute på parkeringen?
Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är konkurrens och nya innovationer fullständigt nödvändigt för att de livsviktiga hjul som föder oss ska kunna snurra. Utan konkurrens och aktörer som utmanar traditionella affärsmönster, pressar priser och tvingar fram en bättre produktkvalitet försvinner engagemanget och utvecklingsviljan, och girigheten vinner mark på direkt bekostnad av konsumenten. Men de som står högst upp i näringskedjan är naturligtvis alltid de som är minst intresserade av den här konkurrensen. Ett företag som under lång tid levt i trygg förvissning om sin egen dominanta position och börjar agera protektionistiskt snarare än att se till sin egen utveckling är fördömt när motståndarna obönhörligen tränger in genom dörren likt maskrosor genom betong. Jim Collins var inne på detta redan i den lysande boken ”Good to great”. Det kan finnas anledning för några klubbdirektörer att läsa den boken framöver.
Det är knappast Växjö och Luleås fel att underhållningsnivån och målsnittet i Elitserien inte nått några orgastiska höjder i år. Snarare beror det på just det faktum att så många av storklubbarna ägnat större delen av säsongen åt att blicka neråt i tabellen. Det var väl knappast dithän Ahdrian, Glennert och Helber tänkte sig att utvecklingen skulle gå när de förde sin mest aggressiva retorik mot seriens utökande under mitten av förra decenniet. De satt väl där med sina cigarrer någon gång runt 2005 och tyckte det kändes ganska ljummet att få besök av svinjävla Skellefteå och lite pliktskyldigast behöva prygla upp dem med 7-1 inför 2000 åskådare. Antagligen sa man likadant om Växjö för två år sedan. Den ekonomiska effekten av deras konsekventa nejsägande blev att de kunde behålla sina efterlängtade TV-pengar och bränna dem på ett fiaskoartat projekt för att undersöka en framtida Europaliga. Den sportsliga effekten blev att Växjö och Skellefteå kom dit och gav dem på nöten inför fulla hus. God morgon.
Jag tål inte journalister eller krönikörer som kompenserar sina stilistiska tillkortakommanden med att bygga hela sin existens på att tippa eller gissa eller spekulera i resultat. Jag nämner inga namn men ni vet vilka de här talanglösa torrbollarna är. Att tippa utgången av den här streckkampen är fullständigt omöjligt oavsett hur insatt du än är. Punkt.
Det mest logiska scenariot med hänsyn till läget före jul vore att ett skadeskjutet Växjö redan halkat en bra bit efter, och att HV71 sedan länge etablerat sig toppen. Inget av detta har ännu hänt, och en åderlåten nykomling spöade istället i tur och ordning Djurgården, Linköping, Färjestad och HV71 inom loppet av två veckor.
Nu befinner vi oss i en situation där åtta av tolv elitserielag lever med det kvalseriespöket som skulle utlösa de förkrossande ekonomiska effekter de till viss del själva varit med och skapat. Lag som Djurgården, Färjestad och HV71 är samtliga inne i riktigt negativa trender. Frölunda hade en lång svacka före och runt årsskiftet. Linköping har varit i helvetet och tillfälligt vänt. Det är ganska tunga pjäser vi talar om här. De som brukade kallas ”de fyra stora” tillsammans med landets mest vinstrika ishockeyföring är alla inblandade. Frölunda har klarat sig något bättre medan Linköping och Färjestad presterat klart sämre än förhandstipsen, men alla sitter de i samma bedövande klister.
Charles Darwin menade att det i alla populationer endast är de starka som överlever och han hade rätt i det. Vad som definierar styrka tycks däremot variera, och Elitserien är tveklöst en mycket ogästvänlig marknad även för hugade entreprenörer. Men det är likväl ingen stängd, centralt reglerad marknad som till exempel NHL, utan i allt väsentligt en fri ekonomi med fri konkurrens. Serieledande Skellefteå tvingades rädda sig via Kvalserien under sin första elitseriesäsong, men gick ändå från Allsvenskan till SM-final på fem år. En klubb som Växjö kan mycket väl vara på väg att göra något liknande, medan arrogansen hos vissa andra kan komma att sänka dem. Ska någon bli ett nytt Skellefteå, måste någon också bli ett nytt Malmö. Alternativet, som jag också förespråkar, är att bereda plats för fler aktörer.
Denna trygghetslösa tillvaro är knappast unik för ishockeyn, utan snarare en verklighet som de flesta företagsledare och investerare måste finna sig i. Tips och spekulationer kan i samma utsträckning som satsningar och affärsplaner gå i stöpet med kort varsel. Men till skillnad från det åt helvete urspårade börs- och bankväsendets alla hederlösa tjuvar och bedragare kan ingen klubbdirektör räkna med att svenska folket kommer och räddar honom och hans klubb när de ramlat ut ur de fina salongerna. Skulle Djurgården eller Färjestad mot förmodan hamna i Allsvenskan är det kanske ingen som förlorar sin villa, men tusen och åter tusen människor förlorar sin heder och sin stolthet.
Det faktum att ingen av svensk ishockeys giganter med någon som helst trygghet kan vara säkra på sin elitserieplats med 15 omgångar kvar är ett tydligt tecken på att det svenska seriesystemet fyller sin funktion och att det säkerställer den nödvändiga konkurrensen.
Det har argumenterats att en stängd serie skulle ge bättre förutsättningar för klubbarna att satsa, vilket är skitsnack. Ett företag som lever av import från en region vill alltid stänga dörrarna till en annan. Så fort intäkterna skulle börja vika till följd av en trist serielunk skulle också spenderingsviljan följa i samma spår. På en fungerande marknad måste alla känna vinddraget underifrån och ständigt arbeta för att bli bättre. De som aktivt förespråkat en stängd elitserie har i princip närt en kommunist vid sin barm.
Några av de som velat utestänga övriga hockeysverige enbart baserat på övertygelsen om sin egen storhet sitter nu i ett visst mått av sjönöd. Att trygga sin egen tillvaro genom att isolera de sämre bemedlade var en modell man bland annat provade på Titanic.
Resultatet blev förvisso att passagerarna på nedre däck gick en obönhörlig död till mötes, men de var långt ifrån de enda som strök med.
Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.
Fler nyheter
Skriv en kommentar
Mest kommenterade
