Förbannade huliganer!

Det var en ganska märklig känsla att mitt i natten sitta på en balkong på andra sidan jordklotet i 30 graders värme och se elitserieishockey. I all min solbrända prakt kunde jag faktiskt inte låta bli att få en tillfällig släng av hemlängtan, ett märkligt sug efter iskyla och snödrivor och 08-derby. Åtminstone tills jag upptäckte att den svenska ordningsmakten till slut bestämt sig för att bekämpa huliganism genom att bilda en alldeles egen firma av steroidstinna slagskämpar. Inför nästa derby talas det om bojkott och det är en mycket tråkig effekt.

Jag är i allt väsentligt en otroligt laglydig person. Mitt straffregister är tomt som en rånad Securitas-bil, och med undantag för några hastighetsöverträdelser som får tillskrivas min rastlösa själ måste jag betraktas som ostraffad. Jag betalar min skatt och min moms, sedan Spotify kom laddar jag aldrig ner olaglig musik och jag köper min sprit på Systembolaget. OK, som tonåring på landsbygden genomförde man såklart enstaka framgångsrika försök att jäsa mäsk i garaget och körde säkert moped i samband med avsmakningen. Möjligen har jag till och med tjuvåkt på ett pendeltåg någon gång när det varit riktigt bråttom och kön varit allt för lång för mitt tålamod.

Under många år på olika läktare i hockey och fotboll har jag sett en del läktarbråk men aldrig själv varit inblandad, då jag med hänsyn till mitt vackra anlete valt att hålla mig undan. Ni fattar grejen – mina skärmytslingar med ordningsmakten har knappast varit omfattande. Jag är ingen Svartenbrandt och inte heller någon läktarhuligan, utan jag respekterar i stort lagar och förordningar.

Självklart ska inte fredliga supportrar och barnfamiljer drabbas av vreden från ett hundratal personer som väljer att slåss i samband med idrottsevenemang, lika lite som oskyldiga förbipasserande ska behöva drabbas av vreden från stenkastande vänsterextremister eller nynazister eller väpnade uppgörelser i den undre världen. I polisens samhällsuppdrag ingår att garantera allmänhetens säkerhet i samband med större folksamlingar, om det så är rockkonserter, ishockeymatcher eller valstugor. Som polis har du ett stundtals mycket utsatt yrke och måste ha rätt att med både våld och vapen skydda din personliga säkerhet vid farliga ingripanden. Jag är inte den förste som gnäller om polisbrutalitet, för grova brottslingar förtjänar inget annat än en mycket omild behandling. Gott så.

På grund av min smekmånad var jag inte på plats i Globen, utan följde händelserna på TV från en hotellbalkong i Thailand. I twitterflödet förstod man ganska snabbt att det inte direkt rörde sig om några storskaliga våldsamheter mellan rohypnolpumpade huliganer med knogjärn. Ett flertal både kända och okända besökare utan någon som helst koppling till firmor eller våldsverkare ställde sig mycket frågande till vad poliserna egentligen sysslade med. Så här i efterhand behöver jag inte sitta och rekapitulera vad som faktiskt hände, för det räcker att ni tittar på den myriad av filmklipp som finns för att förstå att polisen misslyckades å det grövsta. Genom oprovocerat övervåld och en totalt kontraproduktiv strategi lyckades man helt och hållet på egen hand skapa de våldsamheter som uppstod.

De tidigare derbyna i år har ju förlupit utan några större problem. Med tanke på att stämningen på läktarna föreföll vara ännu lugnare under den här matchen är bilderna från hockeyderbyt i Globen en sorglig syn. Inte bara för den hockeyintresserade utan för medborgare i största allmänhet. Signalen från poliskåren känns ganska tydlig: ”Vi ska krossa läktarvåldet. Om du som fredlig supporter rör dig i närheten av de bråkstakar vi vill åt, så riskerar även du att få på käften. Vi är på dåligt humör, håll undan!” Därmed har man uppnått tre saker – 1) provocerat både de bråkstakar man vill göra upp med och de fredliga supportrar man vill beskydda, 2) skapat fler rubriker och mer uppmärksamhet omkring ett läktarvåld som åtminstone den här kvällen inte fanns och 3) skänkt legitimitet till de bråkstakar man vill få ut ifrån arenorna.

Under ganska lång tid har poliser och säkerhetsvakter framstått mer och mer som de organiserade våldsverkarnas huvudfiende, och i ett sådant läge gynnar man knappast den allmänna säkerheten genom att ta aktiv, framträdande roll och slå ner en grupp tonåringar.

Jag är mycket tveksam till den svenska ordningsmaktens prioriteringar i hanteringen av det supporterproblem som att döma av polisinsatsernas storlek måste vara det svenska samhällets allra farligaste våldsyttring. Jag ställer mig också frågande till vissa av de nyckeltal som deras insatser mäts emot.

Det känns som om fotbolls- och ishockeyhuliganer är en alldeles lagom fiende för polisen att hantera, jämfört med de organiserade former av våld och brottslighet som är ett verkligt samhällsproblem. Självklart är det enklare att fixa uppklarningsprocenten genom att slå ner på fortkörare än att lösa och förhindra villainbrott och personrån. Huligangrabbar i Stone Island-jackor bjuder antagligen bra motstånd mot fjäderbatongerna, men organiserar inte beställningsmord på insatschefer och spränger inga bomber hemma hos åklagare. Förutom att maffior och MC-gäng är beväpnade med pistoler och automatkarbiner har de ju inte heller den goda smaken att samlas i stora grupper på utsatt plats och hyfsat bekväma tider. Att slumpvis urintesta ett gäng berusade hockeysupportrar och sannolikt plocka några enstaka gräsrökare är betydligt enklare än att slå till mot den tunga drogtrafiken.

Nu pratar fansen om bojkott inför nästa derby, och det är en förlust för svensk ishockey. Ur ett försäljningsperspektiv är det ju också dåligt för polismakten, som knappast får möjlighet att hyra ut 300 personer till evenemanget. Och någonstans därute finns det ordningspoliser som bara längtar efter en möjlighet att slå tillbaka.

Så vill vi inte ha det på våra hockeyläktare.

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.