4
De köper Pajen
Läste något intressant om den gamla storklubben CSKA Moskva idag. Fram tills nu är det faktiskt det ryska försvarsdepartementet som ägt klubben där mer eller mindre heta namn som Niklas Persson, Rastislav Stana, Tomas Surovy och Petr Caslava numera huserar. Precis som på det i Ryssland föga glada 80-talet, då spelarna i CSKA officiellt var arméofficerare och armén inte bara ägde laget utan bokstavligen även spelarna också.
Nu ska det i alla fall bli ändring på saken, då försvarsdepartementet nu bara ska bli minoritetsägare i klubben. Istället ska det stora oljebolaget Rosneft ta över verksamheten. Och det inte för att man ser det som en bra rent ekonomisk investering nödvändigtvis - utan för att chefen på bygget, det vill säga Vladde Putin, tycker att man ska göra det.
- Vi har kommit överens med Rosneft att de ska stödja klubben. Det är nödvändigt för att inte spelarna ska fly till i NHL. Och man måste ju vara realist, numera kan man ju inte stänga gränserna och hålla folk i koppel, säger Putin himself till Reuters.
Och det är väl i grunden skillnaden i inställningen till hockey i Ryssland på högsta nivå jämfört med Gorbachevs och gängets dagar. På den tiden var det mer piska och mindre morot för att ha kvar spelarna i landet, numera tvärtom. Men slutresultatet blir liknande på något sätt ändå.
Detta visar också på svårigheten att konkurrera med KHL på rent marknadsekonomiska grunder, det vill säga på de grunder vi i Sverige, Finland, Schweiz, Tyskland etc, bedriver hockeyverksamheten på. Att en statschef bara plötsligt bestämmer att ett stort halvstatligt bolag plötsligt ska ta över en klubb i svårigheter skulle aldrig hända någon annanstans. Nästan i alla fall.
Det vore ju ungefär som om regeringen i Sverige skulle besluta att exempelvis SSAB skulle ta över Luleå. Eller vänta nu...
Slut vid 27?
Vad har Mikael Renberg och Alexander Ovechkin gemensamt? Åsikter om rättvisa kanske, vad vet jag? Nåväl, Alexander Ovechkin har just avslutat en säsong med karriärens klart sämsta poängsnitt, såväl i grundserie- som slutspelssammanhang. I nattens sjunde och avgörande match mot Team Fuck var Ovechkin inte ens nära att vara bra och skapade ingenting.
Visserligen var ingen annan direkt bra i Washington heller, då Dale Hunter effektivt har dödat all kreativitet och lust att spela hockey som präglade laget för några år sedan. Resultaten är dock likadana - ut i de två första slutspelsrundorna. Skillnaden är bara att 2008-2010 föll Washington då man försökte vinna, nu föll man medan försökte undvika att förlora.
Men tillbaka till fallet Ovechkin. Där kan man inte skylla allt på Hunter, då nedgången var tydlig redan förra säsongen, utan någon som helst inblandning från någon Hunter. Det finns ju faktiskt spelare som tagit slut vid 27 års ålder - som just Mikael Renberg, för att återknyta till inledningsmeningen. Åtminstone slut i den meningen att man aldrig igen kommer nära det som var karriärens peak. Hur som helst lär inte Ovechkin bli en bättre spelare i Dale Hunters regi.
Känslan är likväl att Washington inte kommer så mycket längre med nuvarande grupp av kärnspelare och någonstans vore det rimligt att man satsar pengarna på spelare som passar Dale Hunter bättre än att hålla fast vid stjärnor som underpresterar och inte har roligt längre. Samtliga ur kvartetten Ovechkin, Semin, Bäckström och Green spelar knappast i Washington nästa säsong, oavsett om Hunter blir kvar eller inte.
Vad det gäller Rangers så har man tagit sig så långt som man kan med här kollektivet nu. New Jersey jobbar lika hårt som Rangers, men har fler klasspelare som kan avgöra. Det kan räcka hela vägen nu.
Därför är det svårt att ta Dale Hunter på allvar
Därför sitter han där han sitter
En del har ju synpunkter på varför Leif Boork sitter där han sitter, nämligen i hans fall då i TV4 och Canal Plus i rollen som expertkommentator. Svaret på det är enkelt - han har trots allt ett svårslaget claim to fame. Då Leif Boork var förbundskapten lyckades Tre Kronor nästan slå Kanada i Canada Cup-finalen 1984, då man hämtade in underläge 6-1 till 6-5 och fullt liv i matchen.
Och det mot kanske det bästa kanadensiska landslaget någonsin, bättre på pappret än den hypade 1987-upplagan. 1984 års version hade måhända ingen Mario Lemieux, men väl istället Mike Bossy, Petr Stastny (ja, han drog en Nedved det året), Larry Robinson, en ung Steve Yzerman och framförallt Rick Middleton, som borde få något pris i efterhand för att ha lirat utan hjälm den frillan som framgår i klippet nedan. Plus förstås att The Usual Suspects från den här tiden, Gretzky, Messier, Coffey, Bourque och Glenn Anderson, alla var med.
Mot den bakgrunden är det lätt att förstå att det gick att glida in på ett livstidsjobb i TV-branschen för Leif Boork. Att han idag inte skiljer mellan Ales Hemsky och Petr Tenkrat får man ta, båda är ju för guds skull tjecker och rightskyttar, same same liksom.
Boork föll mot de ovan nämnda legenderna, medan kollegan Niklas Wikegård föll mot Gregory Arthursson och Pelle Prestberg, utan övrig jämförelse då.
Matchen som gjorde Leif Boork
Det där potentiella glidargänget
I en annars rätt död silly season, ryktas det ju nu om att Linus Klasen kanske ska till Linköping, vilket ju vore väldigt kul. Dels för Klasen, som då kanske får möjlighet att även fortsättningsvis kunna försörja sin familj, sånt är ju kämpligt för spelare på högsta elitnivå. Dels för att Linköping då skulle bli lite av det ultimata glidargänget.
Jag menar tänk bara Pär Arlbrandt, Carl Söderberg och Klasen tillsammans. Lägg därtill en inte sådär våldsamt intensiv Mattias Weindhandl och kanske en Simon Hjalmarsson som inser att han inte behöver tokgnugga längre, så har vi en rätt avslappnad, men potentiellt väldigt underhållande, grupp forwards att tillgå. Det sägs att Pittsburgh Penguins i mitten och slutet av 90-talet hade en "Country Club"-stämning i klubben, vilket kort innebär att ett offensivt skickligt gäng fick glida på lite som man ville och underpresterade sedan i slutändan i alla slutspel. Linköping kan mycket väl hamna i ett liknande läge nu om man bara missköter sina kort lite grann framgent.
Så nej, Linus Klasen vore faktiskt en helt fel värvning for Linköping, då det sista det laget behöver är ytterligare ett dyrt ego, väl medveten om sin egen talang, som ska ha mycket puck och måste spela i PP1 för att inte bli ledsen och eventuellt börja hävda att någon eller några är prostituerade.
Däremed inte sagt att det inte skulle kul att se hur det skulle utveckla sig. Antagligen skulle det bli bra och bjudas på en hel del snygga mål i omgång 1-10, innan allt sakta men säkert börjar tokfaila i takt med höstmörkret och krismötena börjar bokas in kort därefter.
Likväl skulle LHC nog få ihop en sjundeplats eller så av det i alla fall, men det är knappast vad man vill med den trupp man har i år.
Det där förortsgänget
Nej, jag tänker inte skriva en blogg om Södertälje nu. Istället om New Jersey Devils. Som de flesta andra som såg NHL-hockey innan lockouten, så har man ju en rätt skeptisk relation till New Jersey Devils. Klubben vann som bekant tre Stanley Cup-titlar mellan 1995-2003 och hade under åren kvalitetsspelare som Scott Niedermayer, Martin Brodeur, Brian Rafalski, Scott Gomez (jo, han var bra en gång i tiden), Patrik Elias, Jason Arnott och förstås den smågalne tacklingsmaskinen Scott Stevens. Allt det måste man förstås respektera.
Mindre respektingivande är förstås det faktum att New Jersey under samma period spelade NHL:s tråkigaste hockey och gick i bräschen för att skapa vad som blev ligans kanske minst underhållande epok någonsin. Man backade hem, ställde upp, hakade, höll fast och krympte cyniskt ytorna med hjälp av redline offside. Lyckades någon stackare till motståndare få med sig pucken i något offensivt initiativ, behövdes bara en sekunds ouppmärksamhet och vederbörande var knockad av en Scott Stevens-tackling. Så vann New Jersey tre mästerskap på åtta år.
Efter lockouten och regelförändringarna har New Jersey blivit tämligen irrelevanta, då de i princip hela tiden har försökt spela på samma sätt som pre-2005 och har haft coacher därefter. Egentligen, efter att inte ha sett särskilt mycket av New Jersey den här säsongen, förväntade jag mer bara mer av the usual nu i slutspelsserien mot Philadelphia. Men inte.
Antingen har mitt sett att se på hockey förändrats radikalt, eller så har New Jersey gjort det. Nu checkar man hårt, jobbar fast puckar högt upp i banan och verkar vilja anfalla. Artister som Ilya Kovalchuk och Zach Parise får spela sitt spel och det finns egentligen inget att klaga på för en neutral åskådare i New Jerseys spel.
I princip är den enda likheten mellan New Jersey för tio år sedan och idag att Elias och Sykora fortfarande tillhör de bättre poängplockarna och att en liten snubbe vid namn Gionta finns med. Kort sagt, skulle New Jersey lyckas slå ut Philadelphia är det bara Philadelphia som är förlorare, inte resten av hockeyvärlden, som det alltid var då New Jersey vann back in the day.
Micke Renberg-disclaimer:
Notera dock för övrigt att ord som "rättvist" inte använts i detta inlägg och att "rättvisa" inte är basis för någon argumentation här.
Nån ordning osv
Har läst om det här med Robert Rosén idag och ser att Robert har kommenterat fallet. Och, ja visst skulle man vara en smula småless om man hette Anders Gozzi idag. Huvudfrågan som man kan ställa i ett större perspektiv är om inte elitseriespelare på många sätt är de mest bortskämda och ansvarslösa hockeyspelare som finns på hög professionell nivå i hockeyvärlden?
I KHL får spelare bo på särskilda baser före matcher, blir utskällda av vodka-stinkande coacher och har noll anställningstrygghet - om än bra betalt. Hade någon, med gällande kontrakt, försökt dra en Rosén i KHL och lämna för en konkurrent, hade man inte flyttat någonstans annat än till farmarlaget i andraligan. Säkert med sänkt lön också.
I NHL kan ju spelare under kontrakt för all del framföra önskemål om klubbyte, med varierande resultat. Ibland kanske det går att ordna, ibland inte. Om inte förväntas man spela vidare och hålla käften. Går det att ordna med klubbyte, får den nya klubben minsann fått ge något signifikant tillbaka. I Växjös fall kanske det hade handlat om till exempel Liam Reddox, Alexander Johansson och Dennis Rasmussen i utbyte mot Rosén.
I Sverige däremot, förväntas nu AIK att i bästa fall få någon relativ struntsumma pengar för sin poängkung och sedan hålla god min, för att inte framstå som bad guys visavi Rosén och dennes flickvän, som förstås inte behöver respektera skrivna kontrakt alls.
Det är just det som är problemet, nämligen det här med respekt för ingångna avtal från spelarnas sida och den bortskämdhet som visas upp, då en del tror sig kunna få komma och gå helt som det passar. I vilken annan högre professionell liga vore ett sådant här beteende omöjligt och orimligt, då det normala är att skrivna avtal gäller och ska respekteras på ett professionellt sätt i en seriös verksamhet.
Men inte i Sverige. Här förväntar sig till och med en del att det ska tyckas synd om Roséns flickvän, som enligt vissa "hängs ut" av Gozzi. Så ja, ibland är svensk hockey bara en stor amateur hour.
Likaså förstås det här med förhandlingar och övergångar som blir klara mitt under pågående säsong. Enbart fånigt, oprofessionellt och löjeväckande och ytterligare något som kan påvisa svenska spelares bortskämdhet.
Det där guldet
Bara en snabb notering så här mitt uppe i ingenting. Uttrycket har säkert använts förr och av andra, men just här och nu bestämde jag mig för att störa mig på det faktum att SVT och Marie Lehman, nu i puasen mellan Sverige-USA, börjar yra om "Stanley Cup-guld". Det är ju snudd på värre än att benämna NHL-spelare som "proffsen". För de är ju åtminstone proffs, det är ju ett rätt i sammanhanget i alla fall.
Ingen i Nordamerika skulle få för sig att tro att någon vinner något guld då man vinner Stanley Cup. Finns ju överhuvudtaget inget guld inblandat i den processen. Laget får en stor pokal och varje spelare får en ring, varav ingetdera är av guld och inga medaljer, av någon metall, delas ut.
Så sammanfattningsvis, man kan vinna Stanley Cup och man kan vara Stanley Cup-mästare. Men något guld finns inte i sammanhanget och ska då förstås inte nämnas där.
Då var vi klara med den biten.
Den där petningen
Jaha, då blev Linus Omark visst petad från den svenska VM-truppen. Helt väntat och Mikael Renberg-esque säkert också "rättvist" sett till vad Omark inte har presterat under landskamperna sista veckorna. Inte för att just Renberg någon gång har sagt ett positivt ord om Omark ever, kanske beroende på att han blev för uppsnurrad av en ung Omark på träningarna i Luleå för fem-sex år sedan och den bitterheten sitter i, vad vet jag?
Det intressanta är ju inte så mycket att Omark blev petad nu i sig, men hur hans karriärkurva gått rakt nedåt de senaste två åren. 2009 och 2010 var Omark en av de offensiva ledarna i de svenska VM-lagen och nu är han för dålig för att ens vara med i truppen som 25-åring. Naturligtvis har hans skada den här säsongen, i kombination med hur han har behandlats av Edmonton, satt sina spår i självförtroendet såväl som den fysiska statusen.
Med facit i hand var det förstås ett både taktiskt och ekonomiskt misstag av Omark att skriva på för Edmonton till att börja med. Jag tror ju på fullt allvar att de kommer att misslyckas att få kollektiv framgång ens med Eberle, Hall och Nugent-Hopkins, bara för att något fundamentalt i organisationen känns väldigt fel. I bästa fall kommer man att bli vad Washington var 2009, ett flashigt gäng som torskar i andra rundan av Stanley Cup.
Vad det gäller Linus Omark så måste han börja om någonstans där det känns roligt med hockey igen för honom och där han kan bygga upp sitt självförtroende igen. Kanske i Brynäs, tillsammans med Mats Lavander och Johan Harju igen? Inte helt långsökt kan man spekulera.
Luleå är ju uteslutet, då kreativa spelare med bättre alternativ (bättre löst definierat och subjektivt från spelarens sida, inte tabellmässigt nödvändigtvis) inte vill spela Jonas Rönnqvists typ av hockey, uppenbarligen.
Nästan som 2002
Såg att Robert skrev en del om Timrås lagbygge inför nästa säsong tidigare i veckan. Och ja, visst ser det ju sorgligt ut på pappret. Det är helt rätt att det är så sorgligt att man inte ens hittar något roligt mervärde i att ens såga truppen. Lite av samma anledning man inte orkar såga damfotboll, det ser ju bara allmänt sorgligt ut och det är som det är bara.
Men man kan faktiskt lägga en annan spinn på det hela, om man väljer ett mer historiskt perspektiv. Faktum är ju att för precis tio år sedan, 2002, befann sig Timrå i mer eller mindre samma situation. Man var usla säsongen innan, men räddade sig kvar via kvalserien, tappade de få stjärnor man hade, värvade rea-spelare, gnuggade på och avslutade säsongen med gå till semifnal. För vi ska ha klart för oss att ingen, 2002, direkt såg värvningar som Sanny Lindström, Kalle Koskinen, Christian Sjögren eller Patrik Wallenberg som tyngre än dagens Jonathan Carlsson, Nils Bäckström, Joachim Rhodin eller Robin Sterner. Precis som idag, tog Timrå det avskräde till free agents innan annan klubb ville ha helt enkelt. Den lågbudgetsuccéen var sedan grunden till att Timrå kunde vara ett lag för övre halvan av elitserien ändå fram till 2008, trots att man ligger illa till geografiskt och har en suspekt arenalösning mitt ute i en skog vid E4:an.
Antagligen är det också precis vad comebackande sportchefen Kent Norberg tror sig kunna replikera nu. En säsong som ju också blev hans claim to fame och som efter ett par år ledde till att alla Norbergs värvningar blev till fynd och "smarta" i media. Inte för att jag nu begriper hur det kan vara ett okänt fynd, eller ens smartare än någon annan värvning som sådan, om man till exempel signar Timo Pärssinen och året säger 2006. Men men, så var det. Då det sedan visade sig att Norberg inte kunde utveckla sitt eget tänk i Frölunda, utan bara värvade ungefär de killar han hade eller ville ha i Timrå, fast för den dubbla kostnaden, försvann snabbt hypen kring honom och ersattes av sjukskrivningar.
Hur som helst - chanserna att reaback-strategin ska fungera 2012 bara för att den gjorde det i samma klubb 2002 är ju förstås liten. Det finns ju inga vetenskapliga samband som säger att så måste bli fallet, det troliga är ju likväl att det går åt helvete.
För oavsett vad som hände för tio år sedan är ju alltid chanserna större att riktigt dåliga lag på pappret också visar sig vara dåliga i verkligheten än vice versa.
Hur hämmad är han?
Då är det över, en av tidernas bästa förstarundsserier, matchserien mellan Philadelphia och Pittsburgh. Pittsburgh har förstås egentligen inget att skrämmas över att man åkt ut med 4-2 i matcher här. Sett till den kvalitet som finns i lagen hade det här lika gärna kunnat vara östfinalen, givetvis.
Men likväl så kan man fundera lite. Claude Giroux gjorde en magnifik matchserie och var solklart bäst på isen i samtliga matcher. Just det borde bekymra Pittsburgh i ett större perspektiv. Förra året åkte man ut mot Tampa och det var inte mycket att säga om, Tampa hade en het St. Louis och en Steve Stamkos - Pittsburgh saknade både Crosby och Malkin på grund av skador. I år var de som bekant med, likväl sopade Giroux banan med båda två och det är förstås ett problem för Pittsburgh.
Man betalar Crosby och Malkin för att de själva ska sopa banan med alla andra offensiva spelare i ligan. Fungerar inte minst en av dem fullt ut är Pittsburgh ett rätt ordinärt slutspelslag och ingen reell Stanley Cup-vinnarekandidat. Även om Crosby skapade ihop en del poäng i matchserien, så var han rätt blek spelmässigt, särskilt då jämfört med Giroux.
Det leder förstås in på frågan kring hur pass hämmad Crosby är, mentalt och fysiskt, av sina hjärnskakningar och speluppehåll. För vi ska inte lura oss själva och tro att det här är ens i närheten av den Sidney Crosby som dominerade i NHL hösten 2010. Han är helt enkelt inte lika bra, just nu i alla fall.
För Pittsburgh innebär det att en spelare som ska vara bäst offensivt i ligan och har en cap hit på 8,7 miljoner dollar inte längre levererar som han ska och frågan är om han någonsin kan göra det igen? Klart är i alla fall också att Philadelphia vann då de vågade gambla på spelarmarknaden i somras. Pittsburgh borde nog fundera på något liknande, den stomme som vann åt dem 2009, kommer inte att göra samma sak 2013.
VM större i Kanada
Spela VM i Sverige verkar ju inte vara så hett för svenska NHL-spelare, medan däremot Kanadas uppenbarligen tycker att det kan vara en kul avslutning på säsongen. Sverige kommer knappast att ha någon spelare i årets VM med samma stjärnstatus som till exempel John Tavares, Jordan Eberle eller Corey Perry, ja faktum är väl att Sverige som hockeynation idag knappt har killar på deras nivå ens. För de killarna duger alltså VM som evenemang och de tycker det kan vara värt besväret. Många svenska spelare idag har ju inte riktigt den attityden - trots blekare CV:n.
2008 spelade Sverige VM i Kanada med ett marginellt upphottat EHT-landslag, där spelare som Fredrik Warg, Per Ledin, Karl Fabricius och Michael Holmqvist tillhörde de som skulle fixa det hela för Bengt-Åke Gustafsson, som fick utstå massmedialt hån för att han varken lyckats få med många svenska toppspelare i Europa eller NHL-spelare av högre kaliber.
Nu är Pär Mårts i samma läge och då kan vi väl någonstans konstatera att det spelar mindre roll var VM spelas och vem som är förbundskapten (är inte det, 2012, en rätt löjlig titel förresten?). Istället är det bara att konstatera att många svenska spelare, oavsett liga eller kontinent, helt inte tycker VM är så jäkla kul och värt att lägga runt en månads tid på. Jag tror inte heller att det är en trend som kommer att vändas och som heller absolut inte är relaterad till hur bra relation Mårts tror sig ha med sin gamla JVM-generation.
Då de spelarna har passerat 25, vilket en del snart har gjort, så kommer nyhetens behag av att ha testat VM ett par gånger ha försvunnit och då gör de, precis som Johan Davidsson, Tony Mårtensson eller någon annan - det vill säga prioriterar golfen, semesterresan eller bara avkoppling i soffan, före att spela en turnering som de varken får betalt för eller styr hur bra betalt de lär få kommande säsong i sitt klubblag.
Undantag från den regeln är ju fall som Linus Omark, som vill visa upp sig för att casha in nytt kontrakt någonstans. För sådan spelare är VM alltid ett relevant skyltfönster - lite som det där division ett-showcaset i Stockholm, fast på en högre nivå.
Så om Sverige vill ställa upp med bästa möjliga lag i VM i framtiden krävs en genomgripande attitydförändring bland spelarna i stort och det har rätt lite att göra med vem som för tillfället coachar landslaget. Själv bryr jag mig inte i vilket, men konstaterar att det är som det är.
