Man on the Silfver Mountain

”I’m a wheel, I’m a wheel
I can roll, I can feel
And you can’t stop me turning
Cause I’m the sun, I’m the sun
I can move, I can run
But you’ll never stop me burning”

Strofen ovan är tagen från Rainbows 70-talsklassiker ”Man on the Silver Mountain”. Jag kunde inte låta bli att lyssna på den när jag tog femmans spårvagn från Korsvägen hem till Kålltorp efter Frölunda-Brynäs i går. Medan vagnen susade förbi gräddhyllorna i Örgryte och Ronnie James Dio ylade i hörlurarna funderade jag över hur det känns att vara Jakob Silfverberg just nu. Inte för att jag någonsin tror att killen skulle få hybris, men någonstans måste känslan av att vara oövervinnerlig ha infunnit sig. En känsla av total kontroll och harmoni på isen.

Den andra perioden Silfverberg gjorde mot Frölunda är något av det bästa jag har skådat i elitserien på många år. Visst har det passerat en hel del bra hockeyspelare genom vårt avlånga land på senare år, men det var länge sedan någon kontrollerade spelet på sättet Jakob Silfverberg gjorde i går. Stundtals var det som om han gjorde vad han ville på isen. Ta bara 2-0-målet till exempel. Man klagar ofta på att svenska hockeyspelare är dåliga skyttar, men den killen kliver in från vänsterkanten och prickar Frederik Andersens bortre kryss med en sådan självklarhet att håret ställer sig på armarna.

Ända sedan JVM i Saskatoon och Regina 2010 har jag sett Jakob Silfverberg som en framtida NHL-spelare. Då, för två år sedan, var det för hans förmåga att underkasta sig olika roller; han kunde hoppa in och vara ett offensivt vapen i en toppkedja lika gärna som att vara en defensivt pålitlig spelare i en tredje- eller fjärdekedja. Nu blir det allt mer tydligt att han är tillräckligt skicklig för att bli en topp sex-spelare även i NHL. Spelsinnet, skottet och intelligensen finns där och skridskoåkningen, som det tidigare fanns frågetecken för, har blivit så pass mycket bättre att den inte längre kan klassas som en svaghet.

Det stannar inte där. Är det framför allt något man ska lyfta fram gällande Jakob Silfverberg i det här slutspelet är det hans förmåga att höja sig i pressade situationer. Det var något som slog mig redan under den där JVM-turneringen i Saskatoon för två år sedan. När det stjärnfyllda svenska laget vek ned sig i semifinalen mot USA var det rollspelarna i tredjekedjan som höll flaggan högt: Jakob Silfverberg, Anton Lander och Anton Rödin. Samma sak i årets slutspel. När Brynäs var pressat i den tredje kvartsfinalen uppe i Gävle visade han vägen och det fortsatte i Göteborg i går, där Silfverbergs ryck i den andra perioden dödade matchen.

Mitt enda råd till er därute är att njuta av Jakob Silfverbergs konster i elitserien så länge det går. Nästa säsong är han förlorad för Brynäs och antagligen dröjer det en evighet innan han återvänder.

Text: Uffe Bodin