18
Det skrattretande förbundet
Medan jag varit ute och gjort knäck om en ung gosse som snart drar till Skottland för att löpa med den olympiska elden mot London har arbetsmyran Jimmy Stålnacke varit duktig och samtalat med förbundets tävlingschef Mikael Lundström om den där elitlicensen som står mellan Borås och Asplöven.
Lika duktig som Stålnacke är, like förbannat ignorant är förbundet, här representerat av Lundström.
Jag blir ärligt talat förbannad när jag läser inlägget som ni läser i sin helhet här: http://www.nsd.se/blogg/b...
Jag tar mig fräckheten att låna ett utdrag därifrån.
”Har nämnden redan tittat på fallet, eller vad man nu ska säga?
- I och med att jag inte har fått några signaler om någonting annat så förutsätter jag att det är klart.
I och med att de klarade rekonstruktionen alltså.
- Ja, jag förutsätter det. Jag fick också frågan varför vi inte har meddelat något men egentligen är det ingen förändring i våra ögon. Utan förändringen skulle ju ha varit om de inte hade klart, och då skulle vi ha fått den informationen. Och så länge vi inte har någon sån signal så förutsätter vi att de är klara.”
Förstår ni vad det är han säger här? Tittar man mellan raderna så framstår det inte bara som vilken nonchalans som helst, det är en fet jävla linje som stryker under vilken organisatorisk kraschlandning hela det svenska ishockeyförbundet är.
Asplöven lever i någon form av limbo, detsamma gör Borås. Ovissheten är total och ingen av föreningarna kan egentligen veta var de ska spela nästa säsong förrän de får saker svart på vitt. Att sitta och tro och gissa är väldigt obekvämt i en sådan situation. För att inte tala om vilka katastrofala ekonomiska konsekvenser det kan få.
Men Lundström tycker alltså att det inte finns någon anledning till någon dialog över huvud taget så länge ”det inte sker någon förändring”. Det säger ganska mycket om förbundets ignoranta syn på inte minst division ett. Skitsamma om föreningar går i ovisshet, det är ju inte förrän det verkligen sker någon förändring som de kan behöva information om lägesförhållande och lägesutveckling.
Jag kan snarare tycka att det i ett sådant här läge är enormt viktigt att förbundet har täta kontakter och kontinuerliga lägesuppdateringar med både Asplöven och Borås så att föreningarna kan veta vad som händer, vad som kan tänkas hända och hur de ska agera. Men så tycker uppenbarligen inte förbundet.
Vidare konstaterar vi alltså att förbundets tävlingschef ”förutsätter” och ”inte har hört något annat” i den här frågan. Tävlingschefen har alltså ingen dialog med licensnämnden över huvud taget. Hur ska man annars tolka sådana uttalanden?
Ligger det till på det viset är det inget annat än en fullskalig katastrof. Tävlingschefen måste naturligtvis vara fullt uppdaterad på läget, kanske rent av inblandad i den praktiska processen. Han ska definitivt inte sitta i något annat universum och ”tro” och ”förutsätta”.
* * *
För att fortsätta förargas över gubbmaffian på förbundet kan omnämnas att fallet med Svenska Spels konkurrensvidriga avtal med hockeyförbundet fått ett nytt kapitel.
Ni minns turerna från i vintras (om inte kan ni friska upp minnet här: http://hockeysverige.se/b...) när Vita Hästen försökte knyta ett avtal med det utländska spelföretaget Betfair och fick så väl Svenska Spel som förbundet att gå i taket.
Förbundsrepresentanten Tomas Bjernudd ringde ilsket upp och kallade föreningen för kriminell och förbundets ordförande Christer Englund satte sig ordentligt på pottan när han började orera om uteslutnig och tolka de svenska lagarna när allt han skulle göra egentligen var att försvara sitt eget avtal. Det var en soppa som knappast fick förbundet att framstå i god dager.
Huvudpoängen i den där soppan var ju dock att division ett-föreningarna måste underkasta sig Svenska Spel-avtalet, men inte får njuta några som helst frukter av det (nåja, om man inte tycker att en utbildningspärm är god frukt).
Trots påtryckningar vägrade förbundet att visa upp hela avtalet. Vilket ju i sig är ganska frapperande. Division ett-klubbarna ska alltså underkasta sig ett avtal som de själva inte får se. Speciellt känsligt blir det förstås när det där exklusivitetsavtalet framstår som ganska konkurrensbegränsande.
Rykten gör gällande att det rent av finns klausuler i kontraktet som hintar om att Svenska Spel är medvetna om att avtalet de har med förbundet kan framstå som aningen tveksamt, även om det inte är något jag är beredd att ta gift på.
Nå väl, det nya i historien är att avtalet nu är anmält och ska granskas av konkurrensverket.
Det ska bli mycket intressant att se vad den granskningen leder farm till.
* * *
Någon borde en gång för alla avsätta det där erbarmligt arroganta gubbväldet som sitter på förbundets styrande stolar. De gör, vilket de ständiga klavertrampen borde vara övertydliga bevis på, mer skada än nytta för svensk hockey. Men ingen verkar vara intresserad av att få bort dem?
Jo, division ett-föreningarna förstås, men dem är det ju ändå ingen som lyssnar på.
* * *
Men låt oss avsluta detta tjuriga inlägg med något positivt också.
Det tycks som om ettans förmodligen mest omtalade spelare Johan ”Levererarn” Jönsson blir Brunflos representant på ettanmötet nästa helg.
Mötet föräras alltså med lite riktig star quality.
På väg mot ännu ett getingbo
Så snurrar alltså ryktestombolan igen. Den här gången med namnet Brandon Wong och adressen Mörrums laxfarm.
Namnet låter förvisso mest som någon gök som spelar andrafiol i någon dassig Jet Li-film, men vi snackar en AHL-meriterad (nåja) 26-åring med ett poängsnitt från EHCL som förpliktigar.
En sådan där transatlantvärvning som ser mustmumsig ut på papperet men som kan visa sig funka precis hursomhelst.
Själv funderar jag mest på hur jäkla tät den södra Allettan kan bli om det visar sig falla väl ut (för någonstans tror jag ganska mycket på substansen i Wong som Mörrums supporterlirare). Då blir ett redan synnerligen starkt Mörrum ännu vassare. En rejäl utmanare om fyra playoffplatser.
Detta tillsammans med ett pånyttfött Tingsryd som går från klarhet till klarhet i sitt värvningsarbete och bara det senaste skyfflat in så väl Niklas Johansson som Pajen Persson i laget.
Detta tillsammans med ett KRIF som bygger vidare på en redan solid stomme och knappast blir sämre än ifjol.
Detta tillsammans med ett Vita Hästen som byggt om ordentligt i försvarsregionerna och gjort storstilade värvningar av så väl målvakt som backar.
Detta tillsammans med ett Vimmerby som sett till att se om sitt hus ordentligt...
...plus då ett gäng utmanare i så väl F- som E-serien som inte målas upp som favoriter på något papper som men gjort klart stabila grejer under den här sillyn och säkert vill ha ett och annat att säga till om när det hela ska summeras.
Det är en klyscha att orera om att Allettan södra kommer bli ett getingbo. Men känslan just nu, i juni 2013 strax innan midsommar, är att det kan komma att bli ännu värre än vanligt 2014.
Sommarhouse – countryhouse – supporterhouse
Det är sommar. Då förväntas hockeyspelare träna. Men många av dessa youngsters med aspirerande drömmar om isbelagda stordåd skjuter den överdimensionerade kepsen på svaj och gör som många oss andra och gillar house istället.
Det twittras om låtsläpp, jagas biljetter till Summerburst och jublas när gossar som Avicii släpper nytt.
Just Avicii släppte en ny dänga härom dagen. Redig countryhouse som garanterat kommer gå varm på precis allt som ens kan kallas för en tillstymelse till dansgolv i sommar. (”Wake Me Up” förtjänar att höras http://open.spotify.com/track/294vBlXfZYspeI29SXZaON)
Countryhouse alltså. Men Avicii var inte ensam om att släppa nytt. Skövdes supporterklubb Rebellerna ville inte vara sämre utan släppte även de en låt just härom dagen.
Supporterhouse!
Eller ja, house och house (schlagerkänslan kan väl inte ens den mest tondöve blunda för). Det kanske inte mäter sig med Avicii, men tillåt mig tillstå att det är ganska festligt (mer festlig än bra...).
Det där med god organisation
Jag skrev för några veckor sedan om hur det inte tycks stå så där väldigt väl till i Tierp (ett inlägg som ni hittar här: http://www.hockeysverige... )
Nu tycks det i alla fall som om det börjar ramla på plats en trupp med supertvillingarna Berlin som styrande i en löst sammanhållen sportgrupp. Alltid något. Men Tierp är fortfarande ett gott exempel på hur skiljda förutsättningarna och världarna är i Hockeyettan.
Medan andra dundrar fram med storvärvningar har man det synnerligen knapert.
I dagsläget skulle klubben knappast leva upp till de där kriterierna om god organisation som förbundet kommer klistra på klubbarna inom kort. Man saknar nämligen, så här i mitten på juni 2013, en fungerande styrelse. I alla fall fram till och med ikväll då man ska ha haft ett medlemsmöte.
- Då hoppas jag också att vi kan få fram namnen till en styrelse. En styrelse som också fungerar, berättade den ensamme styrelsemedlemmen Håkan Axzell för Arbetarbladet för en och en halv vecka sedan och nämnde samtidigt att en förening inte kan fungera utan en aktiv styrelse.
Bara att hoppas att det där mötet ikväll bar frukt. Ettan behöver inte fler lag som faller på så enkla saker som att få till en enkel och smidig organisation.
Historien Tierp går vidare, men min känsla är att de förmodligen kommer att få till det där.
* **
Att både Oskar Fredriksson och Anton Holmberg väljer att stanna i Kiruna är intressant. Över huvud taget känns det som att gruvgänget bygger vidare riktigt bra på sin lyckade (får man väl ändå säga) säsong i vintras. Blir ett gäng som är klart intressant att följa i den nya norrettan till hösten.
Tillbaka i sadeln
Jag håller som bäst på att landa i verkligheten igen. Har inte bara spenderat hela helgen åt deltagande vid en förträffligt festlig svensexa utan dessutom haft den förlagd till Hultsfred. Just det, DET Hultsfred. DEN campingen och DET ungdomliga öset.
Fantastiskt festligt är bara förnamnet och det är på grund av detta jag befunnit mig i lite radioskugga under några dygn. Men nu kämpar jag mig sakta men säkert tillbaka mot ljuset igen.
Möts av ryktena att Niklas Johansson mycket väl kan vara nästa man in i TAIFs Hockeyettan-bygge till nästa säsong. Det skulle vara logiskt på många sätt och en riktigt vass värvning såklart.
Tingsryd satsar knappast på något ”mellanår” i ettan. Därnere bygger man riktigt slagkraftigt direkt. Omständigheterna till trots.
* * *
När jag väl är tillbaka i sadeln igen tänkte jag ta tag i de klassiska värvartemparna. Nu har det hänt tillräckligt mycket i tillräckligt många lag för att det ska vara vettigt att ta tag i, så håll ögonen öppna...
Ytterligare 3,8 miljoner minus
Tingsryd var inte det enda laget i vårens kvalserie till allsvenskan som gick och bar på ett litet minusresultat i form av 3,8 röda miljoner. Idag lade succélaget Björklöven som spelade inför fullpackade läktare sina siffror på bordet och ooops, även där stod det viss -3,8 mille på sista raden.
Det är inga småpengar om vi säger så. Men till skillnad mot Tingsryd innebär den här förlusten för Umeå-laget inte att det egna kapitalet är fullständigt urholkat och att läget är krisartat. Senast idag rapporterade ju TV4 om skatteskulder och konkursrisk för TAIF som håller årsmöte nu ikväll.
Snarare verkar det vara så att Björklövens minusresultat var kalkylerat. Man räknade kallt med att det skulle få kosta mer än vad man hade täckning för i jakten på allsvenskan (som ju blev framgångsrik) och det är ju något man kan kosta på sig att göra någon enstaka gång om det finns eget kapital på banken.
”Inför innevarande säsong beslutade styrelsen att medvetet budgetera ett minusresultat för att möjliggöra en kontrollerad satsning tillbaka till HockeyAllsvenskan” skriver klubben i sin Bokslutskommuniké och meddelar samtidigt att ekonomin är på grön kvist och att man budgeterar för ett plus redan till nästa säsong (läs mer om det här: http://www.sportnu.se/725...).
Bra så, men 3,8 miljoner är ändå ett saftigt, väldigt saftigt minusresultat för en division ett-klubb.
* * *
Idag kastade vi som sagt ut Hockeyettans nya podcast-episod ”En seriös, en mysig och en oscoutad?”. Svammel om vilka som värvat bäst, intressanta tränarförvärv och framtida seriebantning, bland mycket annat smått och gott, avnjuter ni med fördel här: http://hockeyettan.com/20...
* * *
Danske backen Phillip Bruggisser bombade in poäng för Sundsvall säsongen som gick och var flitigt vald i Ettancoachen. Nu ska han alltså representera Kristianstad. Den såg jag med hänvisning till danskens marknadsvärde och Skåne-klubbens ekonomiska situation inte riktigt komma. Men han är ju utan någon som helst tvekan ett rejält tillskott i laget som kommer att få kämpa för att ta sig till Allettan från F-serien.
Vissa går faktiskt plus
Det är ganska logiskt att debatten i kölvattnet av Tingsryds miserabla minusresultat rasar om hur ettan (och även föreningar längre upp i systemet) blöder och hur ekonomin ser beklaglig och stram ut lite överallt.
Det är ett faktum. Att gäng som IFK Ore, Njurunda och Järfälla frivilligt valt att dra sig ur ettan, att Mariestad tvingats ta krafttag med sin ekonomi och att Olofström som bäst går igenom ett ordentligt stålbad är ingen slump. Det är ett symptom av hur Hockeyettan mår.
Men, och det är ett viktigt men, allt fler börjar faktiskt ta tag i den här problematiken och kämpa med sina ekonomier. Samtidigt som det finns det som är goda exempel som lyckas bibehålla en hög sportslig nivå samtidigt som de tar ansvar för sin ekonomi.
Därför kan det kanske vara på sin plats att inte bara lyfta det negativa utan även notera de som gör resultat att hurra för.
Kiruna har väl plussat några år nu om jag inte har fel, men det bästa exemplet av dem alla är kanske Östersund som efter sitt årsmöte kunde konstatera att man fortsätter utvecklas positivt. Fjolårssäsongen slutade med ett plus på 420 000 kronor och man sitter med ett eget kapital på dryga miljonen. Väl rustade för den kommande elitlicensen med andra ord och då ska vi dessutom ha i åtanke att de till kommande säsong kliver in i en ny hall med goda förutsättningar. Det ser ekonomiskt riktigt bra ut i Östersund.
Mörrum håller som bäst på att skörda frukterna av ett ihärdigt ekonomiskt arbete och när Skövde höll årsmöte alldeles nyligen kunde man konstatera att den första säsongen efter den tuffa rekonstruktionen slutade med ett plus på 56 000 kronor. Nu budgeterar man försiktigt för en aningen större vinst till säsongen som kommer och titulerar sig skuldfria.
Så visst finns det de som går plus även i Hockeyettan.
* * *
Idag spelade vi in en kanonad av förvirrat svammel som ska resultera i en ny episod av vår podcast. Ni hör den på http://www.hockeyettan.com under morgondagen.
Det kostar att inte tänka
Jag har skrivit det förr och jag kommer att behöva skriva det igen. Att inte ha någon genomtänkt plan när man bygger sitt lag kostar pengar. Det förmodligen bästa exemplet på det är Tingsryds AIF.
I fjolårets bokslut backade föreningen 1,4 miljoner. I år mer än dubblas den siffran. Tidningsuppgifter (läs allt i SMP här: http://www.smp.se/sport/t...) gör gällande att Tingsryd går back drygt 3,8 miljoner efter den säsong som gick.
3,8 miljoner minus! Hur är det ens möjligt tänker nog många och då ska man ha i åtanke att det skett en hel del räddningsaktioner under säsongen och att minusresultatet utan dem hade varit ännu kraftigare. Närmare fem miljoner uppges det.
En sådan brakförlust kan inte förklaras med otur eller en osäker konjunktur i en osäker omvärld. Det kan bara förklaras med kraftig vanskötsel och med tanke på de illröda siffrorna är det begripligt varför dåvarande styrelsen var ute och i panik skrek efter bidrag mitt under säsongen.
Det är så klart inte lätt att bedriva allsvensk verksamhet på en liten ort som Tingsryd. Men ska man göra det måste man vara extra bra på det man gör. Man måste hitta rätt spelare till rätt penning och ha en tydlig strategi i sitt arbete. BIK Karlskoga är ett bra exempel. Tingsryd är snarare ett skräckexempel.
För det är ju knappast någon slump att de två raka säsongerna med extrema minussiffror kantas av sanslöst eliteprospects-värvande och spelare som tvingats gå på löpande band för att de visat sig inte hålla måttet ("det kostar oss ingenting att bryta det här kontraktet" yeah right, ni vet). Det kostar att inte tänka om ni förstår vad jag menar.
Nu är läget prekärt. Revisorerna påpekar att det egna kapitalet är förbrukat och att det står minus 2,2 miljoner på den raden. Något som gör att vissa saker måste tas under allvarligt övervägande för att föreningens framtida drift ska kunna säkras.
En ny styrelse är på väg att ta över och man har som det tycks redan lämnat in en ansökan till kommunen om att de ska gå i borgen för ett lån på 2,5 miljoner. Lite har ni hört den förut. Legoknektarna har lämnat och klubben sitter i lyxfällan med kommunen som sagt nej förr som enda hopp. Men den nya styrelsen kanske är beredd att visa upp räkenskaperna, så...
Detta prekära läge då medan lagbygget till Hockeyettan pågår för fullt och där det plötsligt finns så väl en tanke som något sunt sportsligt, även om vissa värvningar vad jag förstår kostar alldeles för mycket i proportion till den ekonomiska kostym som TAIF borde klämma in sig i, i det här läget. Onsdagens årsmöte kan bli väldigt intressant.
Det kostar att inte tänka, så sant som det var sagt!
Offentliga löner vore bra
Jag brukar väl vara skapligt avigt inställd, minst sagt, till mycket av det förbundspamparna gör och säger, men i dagens DN måste jag faktiskt tillstå att ordförande Christer Englund har en poäng. En mycket stor sådan till och med.
Han lägger ut texten om offentliga spelarlöner och att det nog är en bra väg att gå för att få bukt med den genomusla ekonomin i många klubbar. (läs hela artikeln här: http://www.dn.se/sport/is...) och jag kan inte annat än hålla med.
Offentliga löner skulle inte bara göra att klubbar nog faktiskt tänkte en gång extra innan de överbatalde lirare, det skulle ha betydligt fler vinster än så.
Vi skulle slippa alla klubbar och supportrar som av någon outgrundlig, typiskt svensk, anledning sitter och slår sig själva för bröstet och orerar att ”vi har minsann en väldigt billig trupp och alla andra betalar dyrt för sina spelare”. Det skulle liksom bli rätt löjligt att ljuga om sin egen ”billiga satsning” och överdriva andras kostnader om spelarlönerna faktiskt fanns svart på vitt.
Samtidigt skulle offentliga löner förmodligen göra precis det som många klubbar förtvivlat kämpar med idag: trycka ner lönerna. Om det var offentligt hur mycket man pungade ut skulle mediokra division ett-spelare inte kunna lyfta överdrivna pengar bara för att en agent hade prydligt smort munläder. Det skulle inte se något vidare bra ut.
Så ja, Christer Englund har helt klart en poäng den här gången. Offentliga löner skulle vara ett bra verktyg även i Hockeyettan.
Legendklubb i bonkahockeyn
Det blir en skaplig legendklubb i den stockholmska bonkahockeyn till hösten. Inte nog med att Bajen Fans som sedermera gick och blev Hammarby tar plats i Hockeyettans finrum och på så sätt höjer temepraturen betänkligt. Det tycks ju som att det gödslas med gamla storspelare från Djurgården neråt i systemet dessutom.
Idag kunde ju Huddinge till exempel stolt presentera att det inte bara blir en, utan två gamla legendarer i talangfabrikens bås nästa säsong (läs mer om det här: http://hockeyettan.com/20...). Nichlas Falk får sällskap av den gamle backklippan Björn Nord på den där tränarbänken. Där kan vi snacka om ett meriterat tränarpar, i alla fall om man ska se till spelarmeriterna.
Dessutom har väl ingen missat att division två-gänget Haninge Anchors nyligen gjorde klart med Fredrik Bremberg och Fimpen Eklund...och fler gamla stötar kan vara på gång.
Djurgården sprider sina leftovers över Stockholms bonkahockey. Det är ju nästan så man kan snacka om en riktig legendklubb framöver.
* * *
Emil Alengård lämnade Mjölby för Vita Hästen inför säsongen som gick. Ett uppköp tänkte de flesta.
Sedan gjorde han en riktigt stark säsong och gick från doldis till publikfavorit, tillika säsongens spelare och tankarna hos många var nog att islänningen skulle kunna ta ett steg till på karriärsstegen.
Idag presenterades han som hyllad hemvändare i Mjölby igen. Ibland tar karriärer oväntade vändningar, men så blir det förstås lätt när den ekonomiska verkligheten allt mer börjar komma ikapp idrotten.
Det är faktiskt ett glädjebesked
Jag brukar bli lite full i skratt när ordet ”glädjebesked” överanvänds i samband med att värvningar presenteras i diverse bloggar. Det blir lätt lite överdrivet.
Men i fallet ”Felix Maegaard Scheel väljer att stanna i Steelers” vet jag faktiskt inte om man kan tala om något annat än ett riktigt glädjebesked.
Den unge dansken som snubblade in 44 poäng på 38 seriematcher för Olofström säsongen som gick såg ju ut att vara förevigt förlorad för Blekingeklubben som heroiskt kämpar sig igenom ett riktigt stålbad. Men de där allsvenska planerna gick i stöpet (och Simon Skoog hintar ju lite snyggt i sitt uttalande på klubbens hemsida om att det var en agent som söp bort det där väntade kontraktet i finrummet för Maegaard Scheel) och nu väljer ynglingen alltså att köra en säsong till med Steelers.
Med tanke på hur många potenta herrar som valt att lämna klubben måste man få kalla det ett glädjebesked att en så viktig pusselbit som alla redan räknat bort plötsligt hastigt och väldigt lustigt visar sig bli kvar i föreningen.
Olofström nämns helt naturligt inte alls i favoritsnacket inför kommande säsong i F-serien, men laget man får ihop med sin bantade budget behöver inte bli helt pjåkigt ändå. Maegaard Scheel är en viktig pusselbit för att serien ska bli om möjligt ännu jämnare.
