0
Ännu en storstjärna på väg att lämna
Stjärnan Danis Zaripov kan vara på väg bort från Ak Bars Kazan. Han och Aleksandr Radulov är i samma sorts sits i KHL numera och gillar inte riktigt sina nya, gammaldags tränare man fått in i sina lag.
För Zaripovs del handlar det om Vladimir Krikunov, ny från Nizjnekamsk, som ersatt långvarige Zinetula Biljaletdinov sedan denne blev ny förbundskapten.
Hela Kazan har gått tämligen dåligt under säsongsinledningen. Det har man haft en tendens att göra under flera års tid. Man leder visserligen sin division och är därmed tvåa i den östra konferensen.
Men spelet har inte fungerat nämnvärt.
Målvakten Petri Vehanen har plötsligt mänsklig statistik och forna superradarparet Danis Zaripov och Aleksej Morozov har bara levererat fyra mål tillsammans på åtta matcher. Zaripov står på 2+1 så här långt och är dessutom -6. Siffror som med eftertryck visar att saker inte står rätt till.
- Fans av Ak Bars måste tyvärr vara redo för det, säger hans agent Jurij Nikolajev till Sport-Express angående om det är aktuellt att Zaripov byter klubb.
Nikolajev förklarar även att det då och då uppstår vissa problem med coacher i Ryssland på grund av att det finns en del äldre tränare som lever kvar på 90-talet i sitt tänk.
Nikolajev är även agent till Aleksandr Radulov. Tidigare har Vitiaz Tjechov visat intresse i att värva honom från Salavat Julajev.
Om det är aktuellt?
- Jag tror knappast att Vitiaz har vad som krävs för att hänga med i kampen om en storspelare i KHL.
17 mai
En heldag med hockey idag. På 17 maj, Norges nationaldag. Ironiskt på något sätt, eftersom hockey ännu inte är en jättesport i Norge, men som väl sakta men säkert börjat att växa de senaste 10-15 åren.
Verdens Gang, en av de största norska tidningarna (man har väl tyvärr passerats av Aftenposten i storlek - eventuellt), toppar startsidan med att det blir en hockeyfest idag, exempelvis.
Dessutom har man en stor artikel om Patrick Thoresen där jag själv tillför diverse expertcitat.
Det är ett bra steg på rätt väg för hockeyn i Norge. Det och framgångarna man börjat få nu med en andra kvartsfinal i rad och dessutom genom att bjuda på ett bra spel rakt igenom hela gruppspelet.
Men gjorde flest mål i Globengruppspelet (näst flest totalt i turneringen, bara Kanada före) och faktumet att man hade fyra mål fler än Sverige, sju fler än Ryssland och nio fler än Tjeckien går inte enbart att bortförklara med ett simpelt "jo, men Tyskland la sig ju ner och dog".
Norge har dessutom spelat relativt jämna matcher mot alla de tre "stora" från sin grupp. Tvåmålsförluster mot Ryssland och Sverige och poäng mot Tjeckien.
Det visar väl egentligen att fjolårets straffseger man tog mot Sverige nog kanske inte direkt var en så stor tillfällighet som man trodde då. Den här norska mixen man har nu är helt enkelt ganska okej.
Och då saknar man ändå Mats Zuccarello. Ifjol, när man också var i kvarten och slog Sverige i gruppspelet, saknade man också Zuccarello - OCH Patrick Thoresen, som valde att tacka nej till fjolårets VM-turnering efter en lång säsong utan familjen i Ufa.
Norrmännen har ofta haft det bra ställt på anfallssidan. Där har man en bra bredd och står ofta med spelare av elitserieklass rakt över. Backsidan har sällan haft speciellt bra bredd och det är väl nånstans där jag ser den stora norska akilleshälen. Man tvingas gå stenhårt på killar som Trygg, Tollefsen och Holös i matcherna.
Holös har snittat 27 minuter per match i gruppspelet. Tollefsen 24. Mats Trygg 23. Det klart att man hade önskat att ha en starkare bredd på backsidan.
På målvaktssidan har man gott ställt, på riktigt, numera. Man har förvisso sällan torskat på grund av dåligt målvaktsspel tidigare i landslagssammanhang. Varken när man spelat med Pål Grotnes, Robert Schistad eller Jim Marthinsen.
Men det nya gänget man har känns på en annan nivå. Lars Haugen gör sin andra starka VM-turnering i rad och där bakom väntar Lars Volden, som fortfarande är junior och har alla förutsättningar att bli en målvakt av riktigt bra snitt.
Steffen Söberg, ännu ett jättelöfte, finns där bakom. Men det höjs väl en del frågetecken runt killen efter hans fjolårssäsong där han stack till Kanada och bara drog hem igen. Men potentialen finns.
Den dagen Norge får fram fler backar av god klass blir man definitivt en nation att räkna med. Troligen inte som världsmästare, kanske inte ens som finalister. Men ett lag som mer ofta än sällan når kvartsfinal och kanske då och då tar sig förbi även den.
De senaste årens framgångar i VM och tillhörande hajp i norsk media kommer säkerligen göra sitt i jakten på att bredda sporten. Framgång föder framgång och det är ingen myt.
Om man slår Ryssland i eftermiddag? Det tvivlar jag på, men skulle ändå inte bli speciellt chockad om man lyckades kriga sig till ett frustrerat Ryssland. Logiskt sett vinner ryssarna med runt tre mål och jag utesluter faktiskt inte ens att det blir en rysk överkörning.
Nånstans är ändå känslan att man har större skrällchans än folk anar, vilket gör att spektrat över hur den här matchen ska sluta är ganska brett. Allt från uddamålsvinst till Norge och upp till runt 8-1 till Ryssland känns som "det var ju det jag tänkte"-resultat.
Det är inte ofta man ställs inför den sortens matcher. Där känslan är att vad det än blir, så kommer man inte bli helt förvånad.
1h30min kvar till det är dags att bänka sig för fyra raka kvartsfinaler. Detta kan ju dessutom bli det sista jag skriver om Norge i turneringen. Bra läge att passa på därmed. Mina texter blir bara större och större i Norge och jag får ju fler Facebook-gillaklick på det jag skriver om Norge, än det jag skriver om annat.
Men det är väl svårt att bli profet i sitt eget hemland, som folk säger. Forsberg, Sundin, Ingemar Johansson, Jan-Owe Waldner och många andra har ju haft samma problem. Ingen älskar dom här i Sverige.
Samma lika men ändå inte
En sak som jag kommit att fundera på senaste tiden är en ledarstil kan uppfattas så olika beroende på hur bra det råkar gå för laget.
Ta handbollens Bengt Johansson, exempelvis. När hans ledarstil ska förklaras säger man ju alltid att han var så grymt bra för att "han lät spelarna köra själva" och "han överlät allt ansvar till spelarna".
Och det minns man ju från många av landskamperna under den tiden. Han tog ju inte ens tag i det under timeouterna. Det var ju spelarna som fick stå och dividera allt som oftast. Han själv stod mest bara och nickade lite instämmande bredvid och fick.
Jag har tänkt vidare på den under Ronnie Johanssons VM-guldartiklar här också. Inte minst om hur Johan Tornberg säger att Kent Forsberg under VM 1998 knappt gjorde något alls för att styra laget. Att han vågade lämna över allt ansvar på spelarna och aldrig hade några längre genomgångar om hur det skulle spelas.
Om hur det beskrivs i båda dessa fall som en positiv sak just bara för att man vunnit saker. Då har det varit tränarens positiva egenskap och det absolut bästa med tränaren, att man jobbade just så.
Utlåtandet låter ungefär likadant, fast i negativ mening, när det går uselt för coacher. Då är coacher med exakt samma ledarfilosofi som hyllas ibland en nonchalant, arrogant och obrydd ledarstil.
Trots att allt i grund och botten bara handlar om hur bra spelarna som ledarstilen man använder sig av funkar att jobba med att styra lagen själva hyllas du alltså för din "fria ledarstil" i det ena läget medan du sågas för exakt samma sak i det andra läget.
Lite som att "ååh vad bra han var. Han lät oss spelare lösa allt själva och ta eget ansvar" i ena läget och "ååh, nej fan, en dryg jävel var han. Tog inga egna beslut, utan lät oss spelare lösa allt själva. Hemsk coach, den sämsta jag haft".
Dvs att det som skiljer en icke-aktiv coach från att vara grymt bra eller värdelös, är huruvida spelarna han ger ansvaret till är bra nog att vinna eller inte.
Vilket väl kanske inte är en direkt nyhet i en resultatbaserad bransch. Men icke desto mindre notabelt.
Men detta betyder ju att det hade varit fullt möjligt för mig att faktiskt vara en framgångsrik coach. Det enda som behövs är ett bra lag med bra ledare och sen skulle jag bli den där "Han var grymt skön alltså, han vågade ge oss spelare förtroendet att jävla bara köra och det hade varit konstigt annars eftersom vi hade ledartyper i laget redan".
Tre VM-guld ett Brunflo till Allsvenskan senare skulle jag kanske nämnas som "en av Sveriges bästa coacher genom tiderna".
Visst är det fascinerande hur enkelt det kan vara?
Kronwalled
Kronwall och hans episka tacklingar har nått Sverige. Det skapade en viss kalabalik i svensk media när han väl satte in en patenterad tackling och många tydligen hade problem med hur man skulle välja att använda begreppet "Kronwalled".
Lasse Granqvist körde med "det är därför han kallas Kronwalled" och han startade väl nånstans hela den där felsägartrenden.
Aftonbladet fortsatte med "Sänkt av Kronwalled" och "Åkte in i Kronwalled", och det blir ju liksom inte riktigt rätt. Det blir lite som att Lennart Swahn skulle komma in under Blåsnings-eran och sagt "DU HAR BLIVIT UTSATT AV EN BLÅSNINGEN!"
Men vi blir nog bättre på att använda begreppet korrekt vad det lider. Det handlar ju trots allt bara om att förstå vad det är för något, vad det står för och vilken ordkategori det tillhör.
Och ja, en relevant fråga här är ju verkligen om jag inte kan göra annat än att gnälla. Men jag ser det inte som gnäll, jag ser det mer som undervisning.
Episkt, Thoresen!
Patrick Thoresen har gillar det här nya upplägget i VM. Det där med två grupper och sju gruppspelsmatcher. Det har nämligen gett honom 16 börspoäng och ledning i poängbörsen efter gruppspelet (om inget oväntat händer resten av dagen).
Han har gjort tio poäng på de två senaste matcherna, vilket är helt sanslöst.
Men hans 16 poäng är så mycket mer än så. För att försöka illustrera det hela på bästa sätt gör jag så här:
Skulle man ta alla svenska NHL-stjärnor som funnits genom åren. Peter Forsberg, Mats Sundin, Daniel Alfredsson, Henrik Zetterberg, Markus Näslund, Kenta Nilsson, Håkan Loob, Patrik Sundström, Bengt-Åke Gustafsson och alla andra som jag valt bort att nämna... frågat dom hur många poäng dom gjort i ett och samma VM, så skulle ingen av dom - om dom höll sig till fakta - kunna säga "fler än den där jävla Patrick Thoresen iallafall!!"
Ingen svensk VM-spelare överhuvudtaget har passerat 16+ de senaste 37 åren. Bara en sån sak. Det säger en del om Thoresens prestation så här långt i VM. För han är ju inte färdig än. Han har ju en kvartsfinal mot Ryssland eller Sverige att spela också. Och kanske mer därtill.
Johan Davidsson sköt 14 poäng 2007, Mats Sundin gjorde det samma 1994 och Kenta Nilsson i Globen-VM 1989. Det är det bästa som mäktats med sedan Rolf Edberg sköt 15 poäng i VM 1978.
Det finns bara fem svenskar som skjutit 16+ poäng (för Sverige, alltså... för att undvika missförstånd... det finns ju en gammal tjeckoslovak som gjort bra ifrån sig i VM och sedan flyttade till Sverige efter avslutad karriär och blev svensk medborgare) i samma turnering i VM-sammanhang. Nisse Nilsson och Mats Åhlberg har gjort det två gånger vardera (17 en gång, 16 en gång).
Tord Lundström, Ulf Sterner och Sura-Pelle har gjort 16 poäng.
Men allt detta hände alltså för 37 eller fler år sedan. Senaste svenskarna som sköt 16+ var Mats Åhlberg och Tord Lundström 1975.
Vi får väl se om det finns anledning att återkomma i ämnet senare, utan att blanda in den norske giganten i det hela. Loui Eriksson och Henrik Zetterberg står på tio poäng och har, förhoppningsvis, fyra matcher kvar att spela.
Det blir ryskt VM-guld
Äh, ju mer jag ser folk vara kritiska mot Ovetjkins och Siomins intåg i den ryska spelartruppen desto mer tror jag nog kanske att det går vägen ändå.
I normala fall när Ovetjkin eller andra superstjärnor kommer in i den ryska truppen går folk igång om vilken superlag det blir och hur omöjliga man bli vara att stoppa. Så har det låtit år ut och år in och sen har det oftast slutat med antiklimax, även om man nu vann VM 2008 med Ovetjkin, Siomin, Kovaltjuk och så vidare så var det ju en inte minst ruggigt krampaktig Kovaltjuk vi såg i den VM-turneringen - hela vägen fram till matchens sista åtta minuter.
Nu kanske minns matchen? Finalen mot Kanada som Kanada ledde med 4-2 inför slutrundan. Aleksej Teresjtjenko reducerade med elva kvar och sen sköt Kovaltjuk 4-4 med fem kvar och avgjorde sedan i fyra mot tre tidigt i förlängningen när Rick Nash skickat en puck över sargen.
Innan 4-4-kvitteringen hade Kovaltjuk inte gjort ett enda mål i turneringen. Men ändå haft sina 18-22 minuter per match bortsett från de två matcher han drog på sig matchstraff.
Faktumet att det nästan alltid finns en ganska kraftigt underpresterande superstjärna när många av dem är på plats gör ju att folk börjat utgå från att det kommer hända igen. Numera är det närmast ingen som tror att Ryssland kommer lyckas, att laget snarare blir sämre än bättre.
Kanske är det den biten som gör att det funkar den här gången.
Ovetjkin och Siomin går in med Pasja Datsiuk i andrakedjan. Datsiuk har inte fått poängplockandet att flyta under turneringen han heller och hans kedjekamrater Kuznetsov och Kuljomin har inte heller rakt igenom sett bra ut (även om Kuznetsov fått med sig poäng nog att vara fjärde bäst i Ryssland).
Så jag röstar nog, trots allt, om att det blir en rysk succé.
Det är en smart strategi också eftersom jag kört ett par vändor om hur bra det är att Malkin får vara lite mer ensam kung. Då har jag säkrat upp båda vägarna och vänt kappan åt alla håll redan innan blåsten kommit.
Det är åtminstone så man kan se på det om man bara läser slutsatsen av allt jag skriver, och skippar innehållet som helhet.
Vilken söndag det blev
Det har varit en spännande söndag.
Ovechkin, Semin och Backstrom kommer till VM. Eller för er som förstör annat än den engelska stavningen som många kräver: Ovetjkin, Siomin och Bäckström kommer till VM.
Sen var det ju detta också:
Anssi Salmela jävla bara öser och lär väl ha spelat klart för den här VM-turneringen, får man förmoda.
Joey Barton jävla bara kör mot Manchester City.
Sen var det ju hela den där vändningen då. Bra manus. Och begreppet "man kan inte köpa till sig framgång/titlar" får sig väl emellanåt en viss smäll och går lite grann åt mythållet.
Och sen gick Roger Federer och vände 0-1 i set till 7-5, 7-5 i de två följande seten och blev ny världstvåa i tennisen för första gången sedan mars ifjol.
Och Nadal är utanför topp-2 i världen för första gången sedan våren 2010 så han hade ett par månader som 3-4:a på grund av skador, vilket även gjorde att han hade ett par veckor som trea sensommaren 2009. I övrigt har Nadde varit etta eller tvåa sedan sommaren 2005.
Bara en sån sak.
Att Aleksandr Ovetjkin varit poänglös i fem matcher i VM förra året kan ni alla utläsa på EP. Det ni inte lika väl kan utläsa är att han var poänglös i de tre sista matcherna (kvart, siomi och final) i Tysklands-VM året innan och således har åtta raka VM-matcher utan poäng.
Ett rätt mäktigt facit, fast åt fel håll.
(klippen som ligger i inlägget kan tänkas komma att försvinna och bli icke spelbara vad det lider)
Hoppas inte Ovetjkin förstör Malkin-showen
Capitals utslagna. Det lär betyda Nicklas Bäckström till ett guldjagande Sverige. Klart att en skadefri Bäckis inte tackar nej till att komma och kliva rakt in i kvarten, även om det nu inte är speciellt mycket till hemma-VM det blir för honom med bara en match på svensk mark. Men vafan, det klart han kommer.
Lika klart är det väl - tyvärr kanske - att Aleksandr Ovetjkin dyker upp i Ryssland om man bara ringer till honom och ber honom komma.
Man sitter ju i en knivig sits hos ryssarna. Man vet ju mycket väl att laget riskerar att bli sämre med Ovetjkin i laget, hur konstigt nu det kan låta. Man vet lika väl att han faktiskt komma om man vill att han ska komma. Problemet är ju också att man inte direkt kan skita i att kalla in honom heller eftersom det så tydligt sänder signalen att dom helt plötsligt inte vill ha killen i laget. Sånt där jobbar inte bra mot framtiden - om man vill ha honom i landslaget i en framtid, vill säga.
Jag har sett både Andrej Markov och Aleksej Kovaljov sura ihop rätt bra för att man inte ansetts värdiga att ringa in vid tidigare tillfällen. Det brukar sällan bli så speciellt muntra miner.
Faktumet att ryssarna har två platser öppna i sin VM-trupp indikerar ju med all tydlighet att man väntar på NHL-folk. Ovetjkin är givetvis ett av namnen man kommer beordra att sätta sig på ett plan och komma. Om den andre är Aleksandr Siomin eller sköne backen Dmitrij Orlov vet jag däremot inte.
Orlov har ju inte spelat matcher på en månad i och med att han inte lira alls under slutspelet.
Frågan är bara hur värt det är att plocka med Ovetjkin. Att Malkin numera är den bättre spelaren av de två råder det ju inget tvivel om, men när det kommer till hierarkisk status vetefan om det inte är Ovetklin som går före och därmed kanske, kanske tar lite för mycket plats och snarare tar energi från Malkin än att ge honom energi.
Vi vet ju hur bra Malkin faktiskt hade kunnat göra Ovetjkin om Ovetjkin klarade av att ta på sig rollen som Malkins undersåte istället för att det ska behöva vara tvärtom. Men jag har svårt att se Ovetjkin acceptera en roll en roll som lite mer renodlad snajper och låta Malkin jobba med pucken snarare än att Ovetjkin ska försöka göra det mesta själv.
Men har vi riktig tur har fyra raka säsongers poängsänkningar gjort sitt. Kanske har han kommit till en punkt där han inser att han inte är störst längre, men att det nog vore en bra grej - om inte annat inför OS om två år - om han och Malkin hade kunnat hitta ett fungerande samarbete. Det hade ju, om Ovetjkin inte dalar ännu mer, kunnat bli ett fungerande samarbete i nära på Gretzky-Lemieux-klass från Canada Cup 1987.
För det vore ju trist om det blev "som vanligt" och båda tog ut varandra istället för att komplettera varandra.
Folk på sociala medier var upprörda över att TV4 påstod att Erik Karlssons mål igår sköts i 181 km/h. Folk hävdade att eftersom Chara skjuter 175 km/h på Skills Competition så kunde det omöjligt stämma.
Jag påstår absolut inte att TV4:s siffror stämmer, men vad folk helt tycktes ha missat är att Chara skjuter på en stilla puck medan Karlsson sköt på puck i rörelse. En passning. Det klart att det ökar hastigheten.
Om det ger 181 km/h eller inte har jag ingen aning om. Men förutsättningarna mellan det här skottet och det man gör på Skills Competition skiljer sig en hel del.
Jag har svårt att se äktenskapet lyckas
Richard Gynge hamnar i Dynamo Moskva, av alla KHL-lag. Det kanske är den sämsta klubben av alla för honom att hamna i. Laget har en defensiv taktik anförda av Olegs Znaroks (trots att han var allt annat än en defensiv gnuggare som spelare) och jag har svårt att se Gynge gå in i den där mixen.
Gynge är ju knappast scoutad på ett sätt som gör att Dynamo ansett att "det här killen har något utöver alla sina mål som vi kommer ha grymt stor nytta av". Han känns ju snarare värvad för att han varit skyttekung i en stark europeisk liga och därmed ska kunna bidra till att ösa in mål - i en bättre liga men med ett lag vars offensiva vilja inte är speciellt stort.
Gynge gjorde mål i tre av sina 28 sista matcher han gjorde för AIK. Han gjorde tolv av sina 28 mål mot lagen som hamnade i Kvalserien. Fyra ytterligare mål mot lagen som hamnade i Ingenmansland.
Jag vet inte hur redo han är för KHL i sig, och framförallt inte ett defensivt spelande lag. Däremot förstår jag ju att han kör ett varv där. Jag förstår att han tar chansen när han får den. Det går inte att tacka nej.
Gynge gör helt rätt. Men jag skulle förvånas väldigt, väldigt mycket om han spelar klart sitt tvåårskontrakt med klubben. Ja, jag spår nog att han inte spelar ut det första året ens.
I nuläget finns det ju inte ens någon skön landsman eller liknande till honom, vilket knappast heller blir helt optimalt när man gör sitt första år utomlands överhuvudtaget och i Ryssland i synnerhet.
Och nej, jag hade absolut inte klarat mig bättre själv. Om nu någon kände för att inflika något om det.
En av de mest välregisserade matcher jag sett
Åååhåhååå, vilken skön match det blev. Ryssland-Sverige. VM:s skönaste match på, ja jag vet inte hur länge.
Spelmässigt var den grymt underhållande. Dramaturgiskt var den också trivsam med den ryska vändningen och sen det långa svenska PP-spelet vid 3-5-underläge. Men mest av allt i värdeväg var ju förstås Aleksej Jemelin. Han - och domarna med honom - skapade ju hela det där "extra allt" till den här matchen.
Killen borde ju skickats av för matchen redan i första perioden efter spearingen på Johan Franzén. Redan där tappade ju domarparet matchen och sen rullade det ju på när Jemelin jobbade in lite filmningar i andra perioden och blev hela Sveriges stora anti-älskling och som vore det inte nöd med det gav ju den ena filmningen 2-3-reduceringen och sen skickade han själv in 3-3.
Hur går det ens regissera en superskurk i en film på ett bättre sätt än sådär? Att han undviker ett givet matchstraff, sen filmar som en fotbollspelare som ger mål - och dessutom själv slår in kvitteringen till 3-3?
Det är ju sånt där man bara älskar att hata och det går ju inte göra det på ett mycket mer tydligt och perfekt sätt än sådär. Sociala medier exploderade i Jemelin-hat redan efter spearingen, sen fortsatte det vid filmningarna och sen går han på det in och kvitterar.
Och det blev ju inte sämre av att Lee Gorens lagkamrat Oscar Möller satt och var med i Twitterstormen mot Jemelin med ett:
"Haha seriöst? Är du hockeyspelare filmar du inte, punkt slut. #mes"
Det adderade ju en extra dimension till det hela.
Nu vann ju visserligen "the bad guy", men precis som när Lord Vader och hans gäng vann "The Empire Strikes Back" så kommer det ju kanske en uppföljare till den här fajten. Jag vet inte exakt hur semifinalspelet spelas och om det är möjligt att Lag 1-2 i Globen-gruppen möts i semin, eller om det är först i en eventuell final man kan mötas, men vilket det än må vara känns det inte alls orimligt att vi får en match till lagen emellan.
Vi får hoppas. Den här fajten förtjänar en uppföljare. Synd bara att den kommer spelas i Finland isåfall.
Jevgenij Malkin. Jag var inne på det redan innan turneringen att jag trodde att det passade rätt bra för han - och Ryssland - att "bara" han och Pavel Datsiuk kom loss av de ryska NHL-stjärnorna och att man slapp få in Ovejtkin och Kovaltjuk.
Att det skulle ge Malkin lite mer ensam roll som superstar (eftersom Datsiuk sällan drar energi från andra på ett sätt som Ovetjkin och Kovaltjuk gör), med så mycket istid han vill ha och det förtroende han behöver.
Med Kovaltjuk och Ovetjkin tillsammans med Malkin har det ofta kunnat bli lite så att alla tar ut varandra och att ingen blir riktigt sådär bra som dom kan vara.
Hittills i VM har Malkin varit i närheten av så bra som han kan vara. Så bra som han vill vara. Och det är knappast en tillfällighet.
Tjärnqvist lät hjärtat tala
Mathias Tjärnqvist tillbaka i den klubben han lämnade för tre år sedan för att "han ville vinna något". Han hånades ju ganska bra för det där eftersom han valde ett Djurgården som inte direkt kändes många klasser bättre än Rögle och det bubblade ju upp små, små nya hån när han faktiskt åkte ut med Dif i våras.
Men faktum är ju att han åtminstone sköt upp det där utåkandet i tre år åtminstone. Initialt var ju hans klubbyte tämligen rätt. Rögle, som han lämnade, åkte ur och Dif som han kom till spelade en superjämn SM-final mot HV71.
Han vann förvisso ingenting, men det är det inte speciellt många som gör under en säsong och det är väl att på något sätt betrakta som ett vinnande byte att gå från laget som åker ur till laget som torskar SM-finalen.
Garven han fick när han lämnade Rögle med "jag vill vinna något" och hamnade i Djurgården hördes lång väg. Att ens vara i final var svar på tal nog. Det var det ingen som räknat med.
Men nu är han tillbaka igen. Tyvärr blir ju hans uttalande från tre år tillbaka något som indirekt biter honom i arslet nu. Dif valde han ju "för att han ville vinna något". Då hade han en drivkraft. Nu saknar han väl därmed drivkraft då, kan man tolka det som. Även om han nu försöker jobba in en annan förklaring till hans byte av RBK till Dif, att det var för tufft att byta en storstad mot Ängelholm och därför var tvungen att flytta till Stockholm.
Det är en fullt gångbar förklaring. Jag hade köpt den om han hade förklarat den så redan för tre år sedan när han valde "jag vill vinna något" istället. Hade han kört med storstadsargumentet där och då istället hade väl kanske långt ifrån alla köpt det, men det hade åtminstone varit hans officiella ståndpunkt.
Nu jobbar han med att det är klubben i hans hjärta. Jag är till och med förvånad över att Rögle valde att plocka in Tjärnqvist. Han var inte överdrivet bra senast han var där, han har en dålig säsong i Djurgården bakom sig och Rögle har knappast så många anfallsplatser att fylla att det inte kändes som att man var i behov av att fylla de kvarvarande platserna med absolut spets.
Nu står man med tretton anfallare under kontrakt och har fortfarande inte en enda tydlig spetsspelare på elitserienivå, även om man har ett par killar som visat tillräckligt god allsvensk nivå för att kunna kliva in och leverera i Elitserien.
Men de där tydliga, givna spetskillarna som närmast är givna att göra 25-30+ poäng saknar man fortfarande. Därför känns det lite oväntat att man inte gick en annan väg än Tjärnqvist nu.
Men precis som Timrå tycks Rögle benägna att satsa på allt annat än en anfallsuppsättning med givna 25-30+ poängplockare och kallt räkna med att LAGET blir bra nog ändå. Att sammanhållningen blir skön och på det sättet genererar i flera killar dom gör tillräckligt med mål och poäng för att det ska räcka ändå.
Lite samma stuk som tog AIK till slutspel 2011 när man bara hade två spelare över 25 poäng, varav den ena värvades in under säsongen.
Sen det här med att Tjärnqvist påstår sig varit klar för Rögle i en månads tid och skulle kört även om man hamnat i Allsvenskan, eftersom hans hjärta är i klubben samtidigt som han - uppenbarligen - gått runt och väntat in bättre anbud under den här månaden säger väl också en del om ambitionen. Det luktar ju lite väl mycket "Jaja, vafan... om ingen annan vill ha mig och betala bra för det så får jag väl köra på det som vill ha mig då, nu orkar jag inte vänta längre".
Jag vet inte, jag. Hade jag låt säga haft en tjej som sa till mig att "Du, vi ska bli ihop du och jag... kan du bara vänta lite medan jag sonderar terrängen efter nån snyggare och rikare? Jag älskar ju dig, men... ja, du vet... rikare och snyggare är ju rikare och snyggare".
Att hon sen skulle komma hem och sagt "detta har ju varit klart i en månads tid, jag hade kommit även om du inte flyttat från lådorna på Åhléns baksida och in i den här lägenheten. Det är ju dig jag älskar".
Det är en del med vissa uttalanden som inte alltid går ihop med varandra. Speciellt om man är angelägen att alltid försöka säga rätt ord snarare än att just bara låta hjärtat säga hur det verkligen är.
Inte för att jag betvivlar att Tjärnqvist har sitt hjärta i Rögle. Faktumet att han valde Rögle när han kom hem från NHL indikerar definitivt att det är så. Däremot finns det ju olika grader av hjärta och det vore väl synd att påstå att när Mathias Tjärnqvist säger hjärta, så betyder det kanske inte fullt ut samma sak som när Kenny Jönsson säger samma ord.
Eller så kanske man ska tolka "Rögle var enda alternativet" på ett annat sätt än man tror?
Julius Hudacek till Frölunda. Jag gillar den framfusigheten att man trots kontrakt med både Andersen och Hellberg väljer att ta det säkra före det osäkra och försäkrar laget eftersom båda två riskerar att hamna på NHL-kontrakt.
Både Carolina och Nashville är ju dessutom i lägen där lagets farmarlagsmålvakter har utgående kontrakt rakt av, vilket gör att jag förstår Frölundas osäkerhet i frågan.
Läget har helt enkelt varit ganska likt Black Jack för Frölunda, kan man tycka. Men frågan är ju om klubben verkligen inte vet mer än man utger sig för att göra.
Någon form av indikation borde man ändå ha fått innan man valde att göra som man gjorde. Vi snackar ju trots allt om en klubb som inte längre har den där starka ekonomin.
För 2-3 år sedan hade jag ju inte tvivlat över att Frölunda gjort så här "bara för att man kan". Idag är jag lite mer skeptisk.
Jag tror helt enkelt att man redan nu vet att man inte kommer ha kvar både Andersen och Hellberg.
