31
SUPER BOWL!
SUPER BOWL! New England Patriots-New York Giants.
Världens största event är på ingång. Större än OS, större än alla VM. Större än allt. Det är i natt till och med lallarna som tycker att amerikansk fotboll är "en jävla skitsport med massa spelavbrott hela tiden" sitter bänkade och kollar. Ja, det vill säga det folket som avskyr sporten i sig för att dom inte förstår reglerna.
Det skulle till och med kunna bli en bra match. Två bra QB:s (även om vi ogillar Eliasha Manning skarpt) som gillar att spela passningsspel.
Alla mina fem besökare kan ju få spendera dagen med att tippa eller diskutera inför den. Så kan vi ju kanske höras på Twitter sen i natt eller så.
Mitt tips:
34-28 till Patriots.
Biljaletdinovs magiska ledarstil
Det man gillar med rysk hockey är att man sällan slår sig ner och är nöjd med det man har gjort. Det var ju samma sak - fast på annat sätt - under den superdominanta eran man hade. Där man bara målmedvetet och robotlikt vann det man skulle vinna och sedan gick vidare mot nästa mål.
Igår såg vi genuin skön glädje, men nånstans i all glädje visste man ändå att det bara var ett delmål det här med VM-guldet och att det kanske allra viktigaste beskedet Zinetula Biljaletdinov fick var att Aleksandr Ovetjkin (och Siomin) kunde underställa sig giganten Malkin och att den duon kunde spela i samma lag, i olika kedjor, utan att ta energi från varandra - utan tvärtom ge energi till varandra.
Det var nog ett besked som var skönare för ryssarna än att vinna VM. För OS på hemmaplan i Sotji om två år är ju slutmålet och när man når dit måste man ha hittat rätt balans. Nu återstår ju mest bara att se om det ens går att trycka in Ilja Kovaltjuk i laget nånstans också och att man kan hitta balansen med honom utan att han åker runt och gör byten på 1.30 och ska göra allt själv.
Att allt bara är ett delmål märks inte minst på Biljaletdinov efter matchen. Till KHL:s hemsida förklarade han "vi är på rätt väg".
Efter ett VM-guld. Efter nio raka segrar. Efter att man utklassat Sverige, Finland och Slovakien under turneringen. Och hållit nollan mot Tjeckien (som man däremot inte utklassade).
Det är ett "vi är på rätt väg", strax efter guldet och trots att han är genuint glad över vinsten som sådan. Ändå är han inte nöjd. Han är en ny variant av Viktor Tichonov. En skön kille som visar känslor och njuter av framgångarna, men ändå omedelbart har fokuset inställt på att man bara är på rätt väg. Att detta ändå bara var ett delmål.
Han var dessutom lite besviken över att inte ha fått möta USA eller Kanada under säsongen, men tyckte att "vi får en ny chans nästa år". Och USA kommer man ju möta i gruppspelet. Kanada hoppas man få möta i slutspelet. Troligtvis hoppas man att det dessutom blir med bästa möjliga kanadensiska lag.
Han vet dessutom att laget - trots att man vunnit varenda match i turneringen, dessutom med ganska stora siffror oftast, att man inte är ett fulländat lag.
"Men jag vill inte prata om våra brister nu. Nu ska vi vila, sen får vi ta tag i problemen senare".
Hur många vinnarcoacher säger en sån grej och samtidigt kan vara glada och lyckliga efter ett VM-guld? Att vara den där sköne coachen som alla gillar, samtidigt som man är den där drivna coachen som aldrig blir riktigt nöjd. Som alltid bara i bästa fall tycker att man är ett steg på rätt väg.
Sen har ju hans öppenhet, åtminstone mot rysk media, under VM varit enastående och på gränsen till förbluffande.
Hans hantering av unge Vladimir Tarasenko återstår ju att se vad den betyder för framtiden. Där har han inte direkt lindat in kritiken i varför han aldrig fick chansen att i VM. Killen var med laget nästan hela turneringen (fram till Ovetjkin och Siomin anslöt) och tränade.
Han har vid flera tillfällen förklarat att Tarasenko inte är redo. Att han inte varit bra nog. Att han varit dåligt tränad. Han förklarade till slut till och med att killen varit överviktig. Att han vill att alla ska kämpa och åka skridskor och "hur ska man kunna göra det när man är överviktig? Det är ju bara en belastning för hjärtat".
Man undrade då varför han inte gjort något åt problemet. Tarasenko hade ju ändå varit med laget under 3-4 veckors tid.
Biljaletdinov förklarade rakt av att "man gjort allt man kunnat". Att man snackat med honom om problemen. Försökt få honom att skärpa sig. Få honom att slita för det.
Man kan ju tycka vad man vill om det "uthängandet" av Tarasenko. Man kan tycka att det är hemskt. Man kan tycka att det är öppet och ärligt. Men allt visar ju ändå nånstans att Biljaletdinov gillar Tarasenko innerst inne. Att han vill se honom lyckas. Att han ger honom chansen i 3-4 veckor att komma till bukt med problem som han redan från starten av lägret fanns, men ändå kände att det var värt att ta honom under sina vingar för att få honom att jobba på det.
Nu blev Tarasenko aldrig anmäld till VM. Han fick aldrig något VM-guld.
Nån som på allvar tror att Tarasenko inte kommer slita som ett djur för att hålla sig i gott fysiskt skick de närmaste åren inför OS nu?
Biljaletdinov lär ju vinna där också. Faktumet att han behandlade Tarasenko som han gjorde kan mycket väl komma att hjälpa den unge stjärnan att ta nästa steg genom att så tydligt visa att han har ett förtroende för honom, men samtidigt också tydligt visa att han menar allvar med fysiken.
Två killar jag verkligen unnar guld
Två spelare unnar man ju verkligen ett VM-guld ikväll.
Dels är det Jevgenij Malkin (hans namn uttalas med ett J i början, och ett G efter V:et, även om folk tycks tro att det är Jevjenij). Han missade båda de ryska VM-gulden 08 och 09, som var de två första ryska gulden sedan 1993, på grund av att han var tvungen att spela Stanley Cup-finaler med Pittschburgh (....) under de två åren.
Malkin spelade VM både 2007 och 2010, som omringade de båda guldsäsongerna.
Samma öde drabbade Aleksej Jemelin, denna sjukt sköna figur som gjorde 7, 4, 3 och 7 poäng i ryska ligan under fyra säsonger för att sedan stå för 27 poäng ifjol helt plötsligt. Helt makalöst. Han hade gjort ett mål på tre säsonger (eller tre på fyra om man så vill) när han plötsligt sköt elva kassar på en säsong.
Han missade också VM 08 och 09 men spelade 07 och 10.
Så det där är ju två spelare som man verkligen unnar att få vara med och ta det här guldet.
Det är ju inte speciellt vanligt att man vinner alla matcher under ett VM när man tar guld. Finland gjorde det inte ifjol, Tjeckien har inte gjort det under något av sina sex VM-guld man tagit senaste 16 åren. Sverige har inte gjort det under sina fem senaste VM-guld. Kanada gjorde det 07 förvisso.
Men ryssarna har en skön förmåga att lyckas med det. Det är typiskt ryskt, helt enkelt. 08 och 09 vann man gulden genom att vinna rubbet. Samma sak gör man om man lyckas vinna idag.
Räknar man bort ryssarnas miserabla VM 2011 (ja, vi kan väl leka med den tanken för skojs skull) så har ryssarna bara förlorat en VM-match på ordinarie tid på sina 52 senaste matcher. Det var finalen mot Tjeckien 2010.
I övrigt har man 44 segrar, ett kryss, fyra OT-segrar och två OT-förluster. Skapligt facit över sex VM-turneringar.
Skulle man räkna Tre Kronors senaste sex turneringar - där man vunnit guldet - har man spelat 56 matcher, vunnit 36, kryssat tolv och förlorat sex.
Den jämförelsen säger en del.
Dels om hur bra Ryssland presterat matchmässigt över dom här sex åren. Men också om att du inte nödvändigtvis vinner guld för att du skiter i att förlora. Ryssarna har ju trots allt bara som bäst (om man vinner idag) plockat guld i hälften av sina sex senaste turneringar (när vi räknar bort 2011) och i det betydligt sämre facit Tre Kronor har på sina sex senaste guldturneringar så har man (inte helt oväntat) vunnit sex guld.
Slutsatsen blir ju ändå nånstans att när Ryssland vinner, så vinner man fan oftast ordentligt. Man gör det på riktigt. Personligen kan jag tycka att man inte ens borde få guld om man förlorar matcher under ett VM. Då borde man bara få silver, och sen kan det utgå lilla silver till den som förlorar finalen.
Det är något IIHF borde införa. Att man måste vara obesegrad för att kunna vinna guld. Det tycker jag borde höra till.
Att ställa in bronsmatchen? Nej nej, det kommer inte på fråga. Ni som såg Kaj Kunnas i TV4-studion direkt på slutsignal igår förstår varför.
Utan bronsfinalen hade han ju inte haft någon som helst anledning att vara glad efter torsken igår. Han var ju glad som om Finland hade vunnit nära på. För brons idag - är lika stort som ett guld var ifjol.
LOL.
Lillebrorskomplexet är en förbannelse
Jodå, visst blev den finska semifinalen precis som man hade förväntat sig. Det blir ju lätt sådär när man redan vunnit VM innan man faktiskt vunnit VM och Finland kan helt enkelt inte vinna lagsporter som går under greppet bollsport utan att slå Sverige i finalen.
Signaturen Malul gjorde mig uppmärksam på det tidigare. Jag har ju själv bara sett till hockeyn, men han uppmärksammade mig på att det gäller överlag.
I hockeyn har man två guld, båda efter finalsegrar mot Sverige. Man har förlorat sex finaler (bara två av dom mot Sverige).
I bandyn har man ett VM-guld, 2004, då slog man Sverige i finalen. Förstås. Sju gånger har man förlorat finaler - varav bara en av dom varit mot Sverige.
I innebandy står man med två guld. Båda efter finalsegrar mot Sverige.
Det är givetvis ingen som helst slump att det är så. Det är inte bara fakta som bara "råkar vara så". Om annat motstånd än Sverige står i finalen för Finland, så infinner sig - från modersmjölken - en lättnad/mättnad som gör att man inte klarar av att ta sig vidare.
Nu i år hade Finland oturen att Sverige åkte ut redan i kvartsfinalen, vilket minskade chanserna att nå finalen eftersom man "redan hade vunnit mot Sverige" därmed.
Det var ju likadant i OS 2010, som ni kanske minns. Sverige åkte i kvarten och sen blev Finland förnedrade i semin mot USA, inte helt olikt hur man blev idag mot Ryssland.
Det var liknande i OS 1998 när Finland själva slog ut Sverige och var sedan inte direkt nära att slå Ryssland i semin.
I VM lyckas ju Sverige nästan alltid nå semifinal. Senast man misslyckades med det var 2000 (när Finland slog ut Sverige), vilket slutade med att Finland sen föll mot Slovakien i semin. När Sverige missade semifinal innan dess (som första gång sedan slutspelssystemet infördes) var 1996, då åkte även Finland ut i kvarten.
Så det är ett ganska tydligt mönster som man i Finland inte borde blunda för.
Vi får nog vänta länge innan vi ser Finland vinna ett VM utan att Sverige står för motståndet i finalen och ger den där lilla, lilla extra tändningen.
Lillebrorskomplexet är en bra grej så länge Sverige står för motståndet. Det blir en förbannelse om Sverige redan försvunnit när allvaret börjar.
Ni hörde ju Kaj Kunnas snack efter matchen var slut, där han som första människa någonsin efter ett nederlag satt och var glad och såg fram emot "bronsfinalen" och att det är den som gäller. Att en seger där vore i nivå med guldet ifjol.
Det bekräftar en del.
Allt är inte så typiskt Kanada som det låter
Under Kanada-Slovakien i kvartsfinalen slog det mig. Det här med hur väldigt mycket är "typiskt Kanada". Inte bara saker Kanada gör, utan hur helt vanliga förseelser beskrivs som att det är typiskt Kanada.
Som målen Kanada gjorde igår. Inga snygga mål, utan mer såna där sköna slumpartade mål som - helt otippat - aldrig hade kommit till om "inte någon varit på kassen" eller om "pucken inte slängts in på mål".
Men ändå beskrevs målen som att "det är så typiskt Kanada. Dom vet var målet är beläget, dom vet hur man ska göra. Dom hittar ett sätt att göra mål".
Det där är slentrianvarianten av hur folk som helt enkelt inte vill ge en vidare analys av hur målen gått till. Eller där man helt enkelt vill hitta ord som gör att det låter lite mer dramatiskt än det verkligen är.
I just det skedet av matchen hade Slovakien gjort två mål som hade kunnat beskrivas på exakt samma sätt. De två målen man gjorde som vände matchen var också "typiska Kanadamål". Hur man bara kör och skjuter, eller hur man skjuter från blå och pucken styrs in av någon framför.
Hade Kanada avgjort på det sättet Slovakien gjorde, så hade det varit "typiskt Kanada. Ha en kille framför mål som styr, så gör bara kanadensare... man är illa ute, man hittar ett sätt att vinna... på kanadensiskt vis".
Tjeckien likasamma. Hade det varit Kanada som haft matchen mot Sverige så hade varenda mål varit "ååh, typiskt Kanada. Hittar ett sätt att göra mål. Dom vet var målet är beläget och hittar ett sätt att sätta dit den".
Så här låter det inte bara när Kanada-romantikern Wikegård är i farten. Det är väldigt, väldigt vanligt från alla håll och kanter.
Frågan är om det är något som sker bara i Sverige, eller om man kör samma rejs i Finland, Tjeckien, Ryssland och andra större hockeynationer?
Jag har inte direkt ett facit i ämnet, men min känsla är att säkert 95 procent av alla mål som görs är av typen som skulle beskrivas som "typiskt Kanadamål" om det hade varit Kanada som hade gjort det.
Och visst, det klart många kanadensare har en speciell mentalitet som gör att man ofta står som vinnare. Man är generellt sett bättre än många andra nationaliteter på att bygga lag på ett bra sätt, ta på sig olika roller och verkligen rakt igenom laget känner att "Vi är bäst och tuffast i världen och det vet vi om".
Just det genuina självförtroendet, tävlingsinstinkt av högre skolan redan från barnsben och kaxigheten - eller drygheten som många av er hellre kallar det - har hjälpt Kanada till mycket genom åren. Det är väldigt typiskt Kanada. Målen man gör - not so much.
Där ligger Kanadas storhet. Det genuina självförtroendet över hela ledet i kombination med att man sedan barnsben kan det här med rollspelande och lagbyggande på ett helt annat sätt än andra nationer.
Inte i att man "vet hur man gör mål", "vet var målet är beläget" eller "hittar vägar att göra mål".
Så där kan man - kanske inte helt oväntat - beskriva alla mål. Det är inget som är typiskt Kanada i det.
Men att i svensk media analysera en match där Kanada spelar måste vara det enklaste som finns just av anledningen att det i säkert 25 års tid bara varit att analysera allt med att det är just typiskt Kanada.
- Tacklar någon en stjärna bakifrån in i sargen: "Jo, men det är ju sådär typiskt Kanada. Skrämseltaktik. Bara Kanada som kör med sånt"
- Åker nån runt och käftar med någon: "Sådär typiskt Kanada-trashtalk. Bara dom som kör sånt"
- Gör ett mål oavsett hur det görs: "Ett typiskt Kanadamål. Man hittar en väg att göra mål. Man vet var målet är placerat"
- Kvitterar eller avgör sent i en match: "Typiskt Kanada att vinna så här. Det är i princip bara Kanada som har mentalitet att avgöra matcher när dom står och väger. Man hittar alltid en väg att vinna".
Det sista där är ju inte minst ironiskt med tanke på att Slovakien hittade en väg att vinna med två minuter kvar igår. Finland med nio sekunder kvar. Tjeckien med halvminuten kvar.
ALLA dessutom på vad man brukar benämna som "typiska Kanadamål", trots att det var tre helt olika sorters mål.
Men likförbannat: Hade det varit Kanada som gjort det så hade det varit så typiskt Kanada.
Det är inte bara priserna och Stockholms fel att publiken sviker
Ni som gnäller om publikfiaskot och att det skulle bero på priser och att VM gick i Stockholm och att man måste lägga VM nån annanstans, var som helst, än Stockholm bör tänka om.
När VM var i Sverige senast 2002 hade Tre Kronor under 10 000 på sex av nio matcher i Scandinavium. Man hade en match mot blivande världsmästarna Slovakien där bara 5700 pers kom. Varken Tre Kronors kvartsfinal eller semifinal var fullsatt. Så att Tre Kronor inte drog fullt igår är inget nytt - det hände redan senast VM spelades i Sverige. På en helt annan ort.
Problemet ligger inte bara i Stockholm. Problemet ligger även i avsaknaden av ett utbrett genuint hockeyintresse (idrottsintresse överlag) i landet. Det måste vi försöka komma till insikt med.
Och det går inte lägga ut VM på mindre orter - som huvudort - än Malmö, Göteborg eller Stockholm eftersom huvudarenan måste ta 10 000+ åskådare (om inte IIHF ändrat dom reglerna senaste åren).
Och det hade väl sett en smula pinsamt ut i sig för Sverige som nation om man tog hem ett VM och lade en stor arena som huvudarena och sen valde att lägga alla sina matcher i "en riktig hockeystad" med arenor på flera tusen färre i kapacitet?
Budskapet skulle vara "Vi VET att vi inte kan dra 10k till Stockholm eller Göteborg, så därför kör vi i Jönköping istället där vi åtminstone tror att vi kan dra 7000". Som om man sålt ut Kinnarps Arena med biljettpriser på 1500 SEK.
Och sen skulle man då behöva dra nackdel av att byta arena i slutet och spela de sista matcherna i en annan arena? Det är ju inte rimligt nånstans.
JVM i Dalarna visade väl att även landsorten och erkända hockeystäder har problem att locka folk. Det var ju över 2000 lediga stolar när Sverige spelade semifinal mot Ryssland i Leksand och bara 2000 behagade komma på stormötet mellan USA och Kanada i den andra semifinalen.
Så att skylla på biljettpriser och Stockholm är bara att ta en enkel väg. En väg för att slippa behöva såga det svenska folkets genuina idrotts/hockeyintresse.
Och det kan jag ju förstå. Satan i gatan vad dom hade fått fäkta, dom som är "riktiga tyckare" och inte bara wannabelallande sopor som inte platsar på riktiga jobb, om dom vågat säga sanningen om det genuina svenska idrottsintresset. Eller bristen på det.
För alla vill ju åtminstone tro att dom har det där genuina intresset. Dom enda som inte skulle bli upprörda av ett sånt "påhopp" skulle vara dom som faktiskt sitter med det genuina idrottsintresset. För dom skulle bara nicka instämmande och inse att "Ja, det här stämmer ju. Det vet ju vi som är genuint intresserade".
Inga kommentarer
Jag är mycket imponerad över att Christer Englund, den uppenbart inte alltför smidige förbundsbasen, inte klarade av att svara på några frågor alls utan att göra fel under VM. Så fort han sattes under press gick det åt helvete.
Biljettfiaskot har han ju skött som en gigantisk sopa under hela VM och igår lyckades han avsluta allt med att göra bort sig på frågan om man har förtroende för Pär Mårts genom att svara "Inga kommentarer".
Oavsett vad man har för förtroende för Mårts svarar man, ända fram till han fått sparken, ett simpelt "Vi har fullt förtroende för honom och han har kontrakt i XX år till"
Greppet "inga kommentarer" betyder ju nu för tiden allt annat än just "inga kommentarer". Vilket ju är ganska kul i sig. Att inte riktigt ha koll på det är ju ganska dåligt för en ordförande i ett så stort förbund.
Mårts kommentar på Englunds "inga kommentarer" var: "Det får stå för honom". Som om det skulle behöva stå för nån annan.
Själv ligger jag lågt i kritiken mot Mårts. Det är inte riktigt lika kul att kritisera något när ett misslyckande redan är fullbordat. Jag har ju inte direkt någon åsikt att behöva revidera - vilket alla andra inom hockeymedia har.
Jag har ju aldrig någonsin trott att det skulle bli bättre med Mårts än med den konsekvent orättvist behandlade Bengt-Åke Gustafsson vars tid som förbundskapten väl närmast är att beskriva som en av tidernas främsta i svensk hockey men som allmänt mest målats upp som en riktig jävla sopa (är väl den mest bespottade bakom Hardy?) trots att han tog Sverige till minst semifinal i sex av sex VM-turneringar och vann det enda guldet över de senaste 14 åren och enda OS-guldet över de senaste 18 åren.
Jag har redan tidigare haft åsikter om hur Mårts tog över laget och medvetet strategiskt försökte vinna över media på sin sida genom att närmast anspela på hur fel Bengt-Åke jobbat och hur han minsann skulle jobba annorlunda.
Vi får väl se hur det blir med den biten nu när den första stormen börjat blåsa in. Om den där mysiga, öppna och trevliga fasaden(?) rämnar eller inte. Att döma av hur han hanterat media efter förlusten igår tycker jag inte att han framstår speciellt mycket bättre än Bengt-Åke i pressade situationer.
Grattis till VM-segern, Finland
För första gången sedan 2000 har Finland vunnit VM redan innan semifinalerna spelats. "Tidernas starkaste svenska VM-lag" försvann redan i kvarten och hade det varit Ryssland som åkt mot Tjeckien på liknande sätt i en kvart hade vi inte varit sena att skylla det på den sena tillkomsten av Siomin och Ovetjkin och hur den gjorde att laget blev sämre.
Vi skulle däremot aldrig komma på tanken att klandra en allt annat än bra Nicklas Bäckström för att komma in och misslyckas, trots 17 minuters istid, -2, bara två skott och 6-11 i tekningar som Sveriges klart mest använda tekare i matchen.
Det var givet att han skulle lyfta laget. Ge en perfekt injektion och bidra med en extra dimension. Till skillnad från diviga hemska ryssar som bara sänker allt.
Hur hade man beskrivit Bäckis insats om han hade varit ryss?
Märkligt agerande det här med förbundet och deras vilja att "ha hela Globen gult" och sen - om jag förstod det hela rätt - inte ens klara av att dela ut gula tröjor till publiken. Att tro att man kan få alla svenskar att gå och köpa gula tröjor för egna pengar är ju idioti. Sånt där sysslar möjligtvis folk i andra länder med. Inte i Sverige.
Hela arrangemanget är ett fiasko och den svenska insatsen är ju förstås inte godkänd alls.
Pär Mårts försök till förklaring efteråt var intressant. Han tyckte att eftersom man slagit Tjeckien tidigare i turneringen så var det kanske svårt att slå dom igen.
Hur tänkte han där?
Tre förbundskaptener körde med ackrediteringsbrickan på sig i kvartsfinalmatcherna. Bara en av dom gick vidare till semifinal. Det säger en del.
Däremot snackades det från Värmlands-Dexters håll att Mårts ska ha saknat sin bricka i de två första perioderna. Något jag inte ens reflekterade över. Sen var den på igen i tredje perioden och gav snabb utdelning - för att ändå sluta i misär.
För att återknyta till det där jag inledde med. Att Finland redan vunnit VM. Det är ju så enkelt att på väldigt många håll har det största finska jublet idag kommit när Tjeckien avgjorde mot Sverige. Inte när Finland avgjorde mot USA.
Finland är i semi. Sverige är utslagna. I Finlands värld betyder det att VM redan är vunnet. Eftersom det handlar om att komma före Sverige snarare än något annat.
Det innebär förstås också självklart att Ryssland kommer slå Finland i semin, men att det inte spelar någon roll för finsk del.
För vad är väl ett "Ha, vi vann guld 2012!" mot ett "Mohaha, och hur gick det för Sverige då 2012 då?"?
Skadeglädje är den enda sanna glädjen säger en del.
Mestadels folk som aldrig varit med och fött barn. Eller vunnit något annat än sten, sax, påse.
Petr Nedved har väntat 18 år på att få att få slå ut Sverige i ett mästerskap. Det är en jävla tid att vänta. Snyggt sätt också. Torska en OS-final med Kanada - ta "revansch" i en kvartsfinal med Tjeckien.
Men den där "revanschen" betyder ju givetvis inte ett skit om han inte står där med en guldmedalj på söndag.
Nånstans misstänker jag att han bara står där med ett silver. Igen.
För Ryssland har ju tilldelats den där typiskt svenskt gräddfilen nu. Den som Tre Kronor nästan alltid får när man vinner guld. Där de bättre lagen (USA, Kanada och Tre Kronor i det här fallet) slås ut utan att man själva behöver ställas mot dom.
Finland må ha vunnit VM. Men det blir Ryssland som tar hem guldet.
Nu kör vi mot Semin!
Satan vad less man ska vara nu när man vill ha NHL-stavning på grejerna i VM.
IIHF kör med Backstrom, precis som det ska vara, men sen dök Semin upp med ett helt annat namn!??!?
Hur tänkte man där? Vi skriver Siomin, IIHF skriver Syomin... kan det ens vara en slump? Eller är det rentav så han heter? Ett mysterium.
17 mai
En heldag med hockey idag. På 17 maj, Norges nationaldag. Ironiskt på något sätt, eftersom hockey ännu inte är en jättesport i Norge, men som väl sakta men säkert börjat att växa de senaste 10-15 åren.
Verdens Gang, en av de största norska tidningarna (man har väl tyvärr passerats av Aftenposten i storlek - eventuellt), toppar startsidan med att det blir en hockeyfest idag, exempelvis.
Dessutom har man en stor artikel om Patrick Thoresen där jag själv tillför diverse expertcitat.
Det är ett bra steg på rätt väg för hockeyn i Norge. Det och framgångarna man börjat få nu med en andra kvartsfinal i rad och dessutom genom att bjuda på ett bra spel rakt igenom hela gruppspelet.
Men gjorde flest mål i Globengruppspelet (näst flest totalt i turneringen, bara Kanada före) och faktumet att man hade fyra mål fler än Sverige, sju fler än Ryssland och nio fler än Tjeckien går inte enbart att bortförklara med ett simpelt "jo, men Tyskland la sig ju ner och dog".
Norge har dessutom spelat relativt jämna matcher mot alla de tre "stora" från sin grupp. Tvåmålsförluster mot Ryssland och Sverige och poäng mot Tjeckien.
Det visar väl egentligen att fjolårets straffseger man tog mot Sverige nog kanske inte direkt var en så stor tillfällighet som man trodde då. Den här norska mixen man har nu är helt enkelt ganska okej.
Och då saknar man ändå Mats Zuccarello. Ifjol, när man också var i kvarten och slog Sverige i gruppspelet, saknade man också Zuccarello - OCH Patrick Thoresen, som valde att tacka nej till fjolårets VM-turnering efter en lång säsong utan familjen i Ufa.
Norrmännen har ofta haft det bra ställt på anfallssidan. Där har man en bra bredd och står ofta med spelare av elitserieklass rakt över. Backsidan har sällan haft speciellt bra bredd och det är väl nånstans där jag ser den stora norska akilleshälen. Man tvingas gå stenhårt på killar som Trygg, Tollefsen och Holös i matcherna.
Holös har snittat 27 minuter per match i gruppspelet. Tollefsen 24. Mats Trygg 23. Det klart att man hade önskat att ha en starkare bredd på backsidan.
På målvaktssidan har man gott ställt, på riktigt, numera. Man har förvisso sällan torskat på grund av dåligt målvaktsspel tidigare i landslagssammanhang. Varken när man spelat med Pål Grotnes, Robert Schistad eller Jim Marthinsen.
Men det nya gänget man har känns på en annan nivå. Lars Haugen gör sin andra starka VM-turnering i rad och där bakom väntar Lars Volden, som fortfarande är junior och har alla förutsättningar att bli en målvakt av riktigt bra snitt.
Steffen Söberg, ännu ett jättelöfte, finns där bakom. Men det höjs väl en del frågetecken runt killen efter hans fjolårssäsong där han stack till Kanada och bara drog hem igen. Men potentialen finns.
Den dagen Norge får fram fler backar av god klass blir man definitivt en nation att räkna med. Troligen inte som världsmästare, kanske inte ens som finalister. Men ett lag som mer ofta än sällan når kvartsfinal och kanske då och då tar sig förbi även den.
De senaste årens framgångar i VM och tillhörande hajp i norsk media kommer säkerligen göra sitt i jakten på att bredda sporten. Framgång föder framgång och det är ingen myt.
Om man slår Ryssland i eftermiddag? Det tvivlar jag på, men skulle ändå inte bli speciellt chockad om man lyckades kriga sig till ett frustrerat Ryssland. Logiskt sett vinner ryssarna med runt tre mål och jag utesluter faktiskt inte ens att det blir en rysk överkörning.
Nånstans är ändå känslan att man har större skrällchans än folk anar, vilket gör att spektrat över hur den här matchen ska sluta är ganska brett. Allt från uddamålsvinst till Norge och upp till runt 8-1 till Ryssland känns som "det var ju det jag tänkte"-resultat.
Det är inte ofta man ställs inför den sortens matcher. Där känslan är att vad det än blir, så kommer man inte bli helt förvånad.
1h30min kvar till det är dags att bänka sig för fyra raka kvartsfinaler. Detta kan ju dessutom bli det sista jag skriver om Norge i turneringen. Bra läge att passa på därmed. Mina texter blir bara större och större i Norge och jag får ju fler Facebook-gillaklick på det jag skriver om Norge, än det jag skriver om annat.
Men det är väl svårt att bli profet i sitt eget hemland, som folk säger. Forsberg, Sundin, Ingemar Johansson, Jan-Owe Waldner och många andra har ju haft samma problem. Ingen älskar dom här i Sverige.
Samma lika men ändå inte
En sak som jag kommit att fundera på senaste tiden är en ledarstil kan uppfattas så olika beroende på hur bra det råkar gå för laget.
Ta handbollens Bengt Johansson, exempelvis. När hans ledarstil ska förklaras säger man ju alltid att han var så grymt bra för att "han lät spelarna köra själva" och "han överlät allt ansvar till spelarna".
Och det minns man ju från många av landskamperna under den tiden. Han tog ju inte ens tag i det under timeouterna. Det var ju spelarna som fick stå och dividera allt som oftast. Han själv stod mest bara och nickade lite instämmande bredvid och fick.
Jag har tänkt vidare på den under Ronnie Johanssons VM-guldartiklar här också. Inte minst om hur Johan Tornberg säger att Kent Forsberg under VM 1998 knappt gjorde något alls för att styra laget. Att han vågade lämna över allt ansvar på spelarna och aldrig hade några längre genomgångar om hur det skulle spelas.
Om hur det beskrivs i båda dessa fall som en positiv sak just bara för att man vunnit saker. Då har det varit tränarens positiva egenskap och det absolut bästa med tränaren, att man jobbade just så.
Utlåtandet låter ungefär likadant, fast i negativ mening, när det går uselt för coacher. Då är coacher med exakt samma ledarfilosofi som hyllas ibland en nonchalant, arrogant och obrydd ledarstil.
Trots att allt i grund och botten bara handlar om hur bra spelarna som ledarstilen man använder sig av funkar att jobba med att styra lagen själva hyllas du alltså för din "fria ledarstil" i det ena läget medan du sågas för exakt samma sak i det andra läget.
Lite som att "ååh vad bra han var. Han lät oss spelare lösa allt själva och ta eget ansvar" i ena läget och "ååh, nej fan, en dryg jävel var han. Tog inga egna beslut, utan lät oss spelare lösa allt själva. Hemsk coach, den sämsta jag haft".
Dvs att det som skiljer en icke-aktiv coach från att vara grymt bra eller värdelös, är huruvida spelarna han ger ansvaret till är bra nog att vinna eller inte.
Vilket väl kanske inte är en direkt nyhet i en resultatbaserad bransch. Men icke desto mindre notabelt.
Men detta betyder ju att det hade varit fullt möjligt för mig att faktiskt vara en framgångsrik coach. Det enda som behövs är ett bra lag med bra ledare och sen skulle jag bli den där "Han var grymt skön alltså, han vågade ge oss spelare förtroendet att jävla bara köra och det hade varit konstigt annars eftersom vi hade ledartyper i laget redan".
Tre VM-guld ett Brunflo till Allsvenskan senare skulle jag kanske nämnas som "en av Sveriges bästa coacher genom tiderna".
Visst är det fascinerande hur enkelt det kan vara?
