25
Nej, så speciellt proffsigt och seriöst var det inte
Visst var det lite märkligt det här med Modo och Marcus Nilson och hur man lyckas gå ut med att ett kontrakt är helt klart och sen spricker det på några detaljer efter att man redan kommit överens?
Därav blir ju begreppet "klart" och "helt klart" än mer diffust för oss dödliga. I Modos fall har man uppenbarligen valt att gå ut med något i skedet som normalt sett kallas "klart" och missat att ta hand om dom där sakerna som gör det "helt klart" innan man gått ut med kontraktsskrivandet.
Det är ju bland annat därför en del andra övergångar dröjer innan dom blir officiellt bekräftade. För att steget "klart" och "helt klart" tar sin lilla tid. I Modo och Nilsons fall är det ju uppenbart att det tog en vecka innan det var "helt klart" att dom där smådetaljerna som råkade vara kvar att lösa inte gick att lösa.
Modo framstår givetvis som skapligt oseriösa i det här läget. Trovärdigheten får sig ju en knäpp när det blir så här och man går ut med att något är officiellt klart och sedan bryter allt en vecka senare med hänvisning till att man inte kom överens om ett par detaljer - som man ju normalt sett just löser innan man påstår att något är officiellt klart.
Hade det varit något så simpelt som att Nilson visat sig vara skadad och att det är där det spruckit, så hade det ju legat i allas intresse att det uppdagades. Ja, kanske inte i Nilsons fall i jakten på nytt kontrakt. Men skulle det vara så (vilket jag absolut inte tror) skulle det ju nära på handla om bedrägeri, att man inte vill att uppgifterna ska komma ut så att man kan försöka lura till sig ett kontrakt med en annan klubb där man kan gå skadad ett tag.
Men Modo vet ju hur oseriöst och oprofessionellt man har agerat i den här affären. Hur ska man annars tolka faktumet att agenten Claes Elefelk dök upp med en mening i pressmeddelandet man skickade ut?
"MODO Hockey och GM Näslund har varit proffsiga. Vi har ej några synpunkter på det"
Bara att just den meningen har tiggts med i pressmeddelandet indikerar ju att "Fan, vi vet att vi gjort bort oss rejält här nu. Vi måste försöka få med ett citat som säger motsatsen". Det finns ingen annan anledning att dra in ett agentcitat som HYLLAR professionalismen i agerandet, annat än att man vet att det var allt annat än proffsigt (och ja, proffsigt betyder inte nödvändigtvis att en yrkesman utför något, det betyder på ren svenska att "ge intrycket av att härröra från (skicklig) yrkesman och skiljer således från debatten om vad ordet "proffs" står för).
För det är ju trots allt inte speciellt proffsigt skött att gå ut med att en övergång är klar, för att sedan komma till insikt med att "Jaha, vi misslyckades visst att komma överens om ett par detaljer efter att det var helt klart".
Och ja, det kan lika gärna ha varit Marcus Nilsons fel att det blev som det blev med brytandet av kontraktet. Det är till och med troligt att det var så.
Men det var inte Marcus Nilson som skickade ut ett pressmeddelande och förkunnade att det var helt klart.
Det var Modo.
Så hur mycket Marcus Nilsons fel det än må vara att det blev som det blev så låg det ändå på Modos ansvar att se till att alla lösa knutar var fixade innan man gick ut med att övergången var klar.
Markus Näslund förklarar att "det blir så här ibland". Men min känsla är ju att det faktiskt bara blivit så här ibland för att det blev så just nu. Det var just den här händelsen som gjorde att man kan säga att "det blir så här ibland".
För jag har inget som helst minne av att det någonsin varit så att en övergång offentliggjorts och sedan - utan någon konkret motivering - avslutats en vecka senare för att "man inte kommit överens om ett par detaljer"
Jag har varit med om övergångar som stupat av att spelare sajnat och sen blivit NHL-klara nån vecka senare. Jag har varit med om att spelare sajnat och sen valt att bryta för att gå till en annan klubb.
Så blir det ibland. Men att det bryts för att man missat att styra upp ospecificerade detaljer innan man går ut med att någon är helt klart och att det spricker på det en vecka senare har jag faktiskt aldrig varit med om.
Gissa Spelaren: #1
I brist på roligare saker att skriva om så får man inte börja misströsta och tycka att livet är hemskt när allt bara står stilla och man är ur xonen. Istället får man damma av en gammal klassiker som GISSA SPELAREN.
Kanske blir det en återkommande grej vi får jobba med här under sommaren i brist på mer briljanta saker.
Tävlingen är avgjord. Givetvis är det Tommy Enroth i en Huddingetröja. Först att gissa rätt var Tommy Enroth.
Den senaste hjältehistorien
Visst gillar ni det här med hjältehistorier? Som den här om Brad Thiessen, som startade slutspelet som backup till Jeff Zatkoff i Wilkes-Barre och som numera är den stora hjälten i byn.
Det var inga konstigheter i att Zatkoff inledde slutspelet som etta. Han var den mest använda av målvakterna i ligaspelet, han hade 92 procent jämfört med Thiessens 92,2 och framförallt toppade Zatkoff ligan över lägst antal insläppta mål per match med sina 1,93.
Thiessen fick stå i en av de tre åttondelsfinalerna när man vann med 3-0 i matcher. Sen startade Zatkoff de två första matcherna i kvarten mot Providence. Han släppte in åtta mål på 27 skott i första matchen och hann släppa in fyra mål på tretton skott i första perioden i andra matchen innan Thiessen fick chansen.
Thiessen stoppade det han fick mot sig i resten av den matchen och har spelat varenda minut sedan dess.
Det blev visserligen förlust med 1-2 efter förlängning i den tredje matchen, vilket bara gav honom läge att svara för en imponerande vändning av matchserien och avancera efter seger med 4-3 i matcher. Den blott tredje gången på de 70-någonting år AHL funnits som någon lyckas med bedriften att vända 0-3 till 4-3 i matcher.
Under de fyra raka matcher Wilkes-Barre vann för att säkra avancemangen och stå för den imponerande vändningen släppte han knappt in mål alls. Fjärde matchen blev 3-1, den femte blev 4-0, den sjätte blev 2-1 och den sjunde slutade 5-0.
Totalt stoppade han 177 av 181 skott för 0,70 GAA och 97,7% i kvartsfinalserien.
Nu fattas bara att laget ska ta sig förbi Syracuse i semifinalen och sedan även vinna finalen för att storyn ska bli fulländad och en berättelse man kan snacka om i många, många år framöver.
KHL:s alldeles egen hockeygala
På onsdagen hade KHL sin gala där man delade ur priser för säsongen som gått.
Inga svenskar fanns med bland pristagarna i år
Jag ska försöka ta er igenom några av utmärkelserna, där det snabbt kommer framgå att Sergej Moziakin, Magnitogorsk, utöver att få en trofé styck för sin mål- och poängligasegern lyckades roffa åt sig en hel rad priser i övrigt.
Aleksandr Jerjomenko, Ilja Nikulin, Ilja Gorochov, Sergej Moziakin, Viktor Tichonov och Aleksandr Radulov togs ut i ligans All Star Team för säsongen.
Det blev ett trendbrott på titeln om ligans mest värdefulla spelare där skytte- och poängkungen Sergej Moziakin vann priset efter att Aleksandr Radulov vunnit det tre år i rad.
Lockoutkedjan Nikolaj Kuljomin, Jevgenij Malkin och Sergej Moziakin fick pris som ligans mest produktiva kedja under säsongen.
Moziakin fick även pris för "årets gentleman", där man delar ut ett pris för backar och ett för anfallare. Moziakin fick anfallspriset efter att bara ha dragit på sig sex utvisningsminuter under säsongen.
SKA:s backstjärna Kevin Dallman fick priset på backsidan. Han drog på sig 18 minuter.
Mästarcoachen Olegs Znaroks fick pris som bästa tränare för andra året i rad och Valerij Nitjusjkin tog hem priset som årets rookie.
En finländare prisades under galan. Jonas Enlund fick pris för bäst plus/minus.
Om någon mot all förmodan vill se hela showen så finns den i sin helhet i klippet här nedan. Ni får spola tillbaka till början om ni vill se det från start, för jag har startat upp den cirka en timme och 50 minuter in på showen för att visa det där typiskt ryska sexistsjuka som gör oss alla så jävla förbannade över vilken nivå som finns i Ryssland 2013.
Det här var alltså ett uppträdande under galan. Man blir så less.
Dannya FBK-målvakten
Många är vi som undrat vad Färjestad skulle hitta för något att ha som komplement till Fredrik Pettersson Wentzel till kommande säsong, nu när Alexander Salák valde att lämna.
Valet föll för Danny Taylor. En skräddarsydd värvning, kan man tänka sig.
Det brukar vara så när Erik Granqvist får in något till den där klubben och jag förstår FBK-supportrarnas totala lugn när det kommer till Taylor. Hur man inte ifrågasätter något alls, utan bara snällt tänker att "det löser sig".
Och så har det varit genom åren. Erik Granqvist anslöt till Färjestad inför säsongen 06/07 och hade således ingenting att göra med att Daniel Henriksson (som värvades 2004) eller Cristopher Heino Lindberg (som kom till FBK 2005) fanns i klubben under den första säsongen han var där.
Sedan bör han i tur och ordning ha haft ett finger med i att Jonas Gustavsson, Reinhard Divis, Robin Rahm, Henrik Karlsson, Alexander Salák, Cristopher Nilstorp, Fredrik Pettersson Wenztel och nu då Danny Taylor har varit de målvakter man haft i truppen sedan dess.
Det har gått rätt bra för merparten av målvakterna. Framförallt har det under varje säsong varit åtminstone en av dem som spelat strålande hockey. Så det är lätt att förstå förtroendet som finns uppbyggt. För det är givetvis ingen slump att det är som det är.
Den gångna säsongen spelade Taylor för Abbotsford i AHL. Bara nio av 30 lag i ligan var sämre, rent poängmässigt. Laget var med andra ord inte speciellt bra.
Ändå stannade Taylor på ligans näst lägsta siffra i insläppta mål per match, 2,05 och hade en räddningsprocent som tillhörde toppskiktet. Hans 92,2 var visserligen "bara" på åttonde plats, men värt att ha i åtanke är att trean (Niklas Svedberg) hade 92,5. Så det var tämligen rätt närmast under giganten Robin Lehner, som toppade på 93,8.
Dessutom hade Taylor 18-10 i vinster/förluster i ett lag där övriga målvakter hade 16-26. Bara en sån sak.
Taylor var dessutom lite av rubrikernas man när han fick hoppa upp i NHL för första gången på länge den gångna säsongen, fick jag ett tips om.
Det var gällande hans skridskor, för den som vill nörda ner sig i det där kan ni gå in och läsa här.
Det där målet
Ni som av någon oförklarlig anledning bara läser den här bloggen och aldrig något annat kan eventuellt ha lyckats missa Gustav Nyquists så fantastiska mål i nattens match mellan Detroit och Chicago. Det tycks inte ha fått jättestora proportioner i övrig media, nämligen.
Men som eleganten Henrik Leman twittrade tidigare idag så är det ett mål som utan omsvep hade varit toppnyhet (som ett mästerverk och supermål) i landets tidningar idag om han bara hade haft rätt namn, det vill säga Peter Forsberg eller Mats Sundin.
Det är en sån där kasse som man kan se om och om igen utan att det blir speciellt tröttsamt i längden.
Den finska bitterheten
Kan ni tänka er att finnarna var de som tog illa upp över hur respektlösa Sverige var i VM-finalen igår och hade mage att jubla och ta på sig kultahjälmar redan innan matchen var över?
Så vedervärdigt.
Det är nästan lika respektlöst som att skalla pokalen man vinner.
Men det är som det är. Lillebror, den ständigt bortglömda, skriker gärna till högt så fort den får chansen. Allt för att bli uppmärksammad. Och det lyckades den här gången.
Well played.
Apropå Finland så kommer tjeckiska KHL-gänget Lev, där Mathias Porseland, Calle Ridderwall, Martin Thörnberg och Nicklas Danielsson spelar kommande säsong, satsa på helfinskt mellan stolparna.
Tidigare sajnade man Petri Vehanen från Lukko och idag gjorde man klart med VM-trean Atte Engren från TPS som sin andra målvakt.
Spännande målvaktsduell, minst sagt.
Snart börjar Franska Öppna. Jag funderar på att gå in i tennis-mode igen. Det hade varit kul och jag vet att ni uppskattar det.
När brickan försvann kom flytet fram
VM-guld till Tre Kronor. Det var högst oväntat och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Om jag ska be om ursäkt eller om jag ska skämmas över att jag inte frozade Tre Kronor genom den dåliga spelet man visade upp offensivt genom gruppspelet.
För om jag förstått rätt via Twitter så kan man tolka det som att när Tre Kronor spelar dåligt, så ska media inte rapportera det på det sättet. Utan skriva att matcherna ju ändå inte betyder något och alltid förklara att Sverige kommer vinna guld.
Omvänd fråga: Hade spelarna uppskattat om svensk media hela tiden skrev upp laget som favoriter och ett lag som självklart kommer vinna? Hade man - när man på pappret var sämre än flera lag - ansett att det vore rimligt av svensk media att måla upp dem inför svenska folket som det bästa laget i turneringen?
Journalisterna är inte supportrar som måste eller ens bör stötta Tre Kronor i med- och motgång. Klart som fan att journalister är kappvändare, i den mån det är rimligt att kalla dem för det.
Spelar Tre Kronor dåligt så är det den biten som ska förmedlas. Spelar de bra så ska det förmedlas.
Får man en fråga om vem man tror vinner VM svarar man det laget man tror kommer vinna och utgår från vad som är det mest logiska för stunden.
Efter att Kanada spelat ut Sverige i gruppspelet var det inte nånstans rimligt att tro på Sverige - annat än om man envist väljer att göra det väldigt enkelt för sig och alltid sitta och svara "Sverige vinner givetvis".
Men hur seriös kommer den sortens journalist att framstå i längden? Vederbörande skulle ju bara ha haft rätt för andra gången på 14 år nu i VM, exempelvis. Han hade haft fel i tolv VM under den perioden och det hade egentligen aldrig varit någon idé att skriva vad man tycker eftersom det man tycker alltid är samma sak.
Ifjol trodde de flesta på svenskt guld. Det gick åt helvete. Då såg jag inte journalisterna bli hånade med "Jaha, kanske borde ni be om ursäkt nu för att ni trodde på guld OCH HADE FEL!!!?" eller "Vad ska kappvändarna skriva nu då när de inte kan hylla laget?!"
Nej, det blir lite löjligt ibland. I synnerhet när folk inte bara kan vara glada för guldet eller för spelarna som tagit det, utan som enda åsikt utåt snarare ägna sig åt hånfullheter mot journalister som inte råkat tro på guld.
Sen är det ju inte heller så att de som under turneringen - eller före - inte tror på ett svenskt guld inte hoppas på ett. Eller har några som helst problem med att det blir ett. Man kan, tro det eller ej, vara glad över ett svenskt guld även om man av olika anledningar inte trott att det ska bli ett.
Jag vet inte ens om jag vågar skriva något positivt om det här guldet, eftersom jag inte trodde på det. Ja, en del av mig hade ju för sportens skull gärna till och med sett Schweiz vinna, som jag skrev tidigare idag.
Men det är en last jag har. Att jag alldeles för gärna vill se saker från olika vinklar än bara en och en del läsare vill nog oftast gärna bara läsa den ena av vinklarna och skippar den andra. Jag vet inte.
Men det klart att det finns många fina stories i att Sverige vann guld också.
Elias Fälth, till exempel. Ni har sett och läst mycket om denna kille under turneringen och vet hans bakgrund. Hur han vid tämligen hög ålder fick sin elitseriechans och inte så många år därefter fick sin VM-chans och nu står där med ett VM-guld.
Det är ju fruktansvärt hög mysfaktor på det där.
Eller Andreas Jämtin, som visserligen inte fick plats i laget i de senare matcherna i turneringen men likväl är världsmästare för det.
Han fick ju inte ens vara med i landslaget i Mårts första trupp som togs ut 27 mars. Den trupp där Stefan Johansson, Niclas LUndgren, Jonathan Granström, Mattias "Janmark" Nylén, Patrik Carlsson och Mario Kempe togs ut i.
Istället halkade han in på ett bananskal dagen efter när Jonas Andersson inte kunde spela matcherna mot Slovakien och Lettland som skulle avverkas. Och sen lyckades han spela så pass bra att han höll sig kvar i truppen genom alla de här olika lägren man hade som ledde fram till VM.
Sen gläds jag förstås åt Jhonas Enroths VM-spel som nog har lyckats göra honom lite folklig, från att kanske inte speciellt många direkt känt till honom i och med att han är backup i NHL, knappt spelat elitseriehockey och inte direkt har varit framträdande - eller ens varit med speciellt mycket - i Tre Kronor tidigare.
Nu kliver han in och vinner VM-gukd, slänger upp en GAA på 1,15 och en räddningsprocent på 95,6, blir utsett till turneringens bästa målvakt och tar en plats i All Star Team. Och sitter dessutom på ett utgående kontrakt och lär via sitt storspel ha skapat sig goda förutsättningar för sin framtida kontraktsförhandling.
Och sist men inte minst då, det där jag skrev om Henrik och Daniel Sedin efter semifinalen. Nu fick de ta det ett steg längre än när jag skrev då. Nu är de inne i folksjälen på riktigt och var (oavsett vad vi säger om Fredrik Petterssons avgörande straff mot Kanada) utom allt tvivel det som vände den här steken totalt.
Och också det som gör att journalister som inte trodde på Sverige knappast behöver skämmas för det. Ingen hade en aning om vilken form de där till synes ganska formsvaga killarna skulle kunna prestera, men lyckligtvis för sig själva och svenska folket kom man dit och lär väl ha spelat säsongens bästa hockey och spelat sig rakt in i folkets hjärtan.
Och i en värld där det är så jävla viktigt att förklara hur rättvist och välförtjänt allt är, så ingår väl just att Henrik och Daniel Sedin fick visa svenska folket sin kapacitet i full blom en av sakerna som till och med jag vill kalla för både välförtjänt och rättvist.
Var det allt? Ja, det skulle kunna vara det. Hyllningar till Schweiz underbara turnering har jag ju dragit ett par varv redan och det behövs knappt nämnas igen att de givetvis är värda all respekt för sin insats i turneringen.
Just ja... en grej till, som jag ältat på Twitter hela kvällen. Det här med att Pär Mårts efter alla sina JVM-missar och tidigare VM-missar valde att ta av sig den där jävla ackrediteringsbrickan när han stod i båset.
Jag tror att han valde att göra det lagom till när det vände, i matchen mot Danmark när Henrik och Daniel Sedin anslöt. Jag vet inte om det rentav var de som sade till honom att "Vad sysslar du med? Så där kan du inte se ut"
För han hade brickan mot Slovenien i matchen innan. Sen mot Danmark var den väck och fortsatte att vara så under resten av turneringen.
Och hur fan skulle journalistkåren ha koll på en sån sak? Dels att den skulle vara väck och dels att det var den detaljen som skilde mellan att aldrig vinna med landslag och att göra det.
Däremot hoppas jag att någon vaken människa på plats tar och benar ut hur det blev som det blev. DÄR är en story man vill ha bakgrunden till.
Jag erkänner - jag vill se Schweiz vinna
Nu står vi här inför en VM-final med Sverige iblandade. Trots att Tre Kronor borde förlorat mot Finland igår eftersom man egentligen "är bäst när man slår ur underläge" - vilket ju också logiskt sett gör att man kommer få ännu jävligare att lyckas vinna finalen idag när egentligen ingen riktigt tror på Schweiz.
Ja, inte för att jag har några som helst svårigheter att se Schweiz plocka hem den här matchen. Jag vet hur det funkar och vet att allt kan hända. Sen att det är mer eller mindre sannolikt även på förhand om hur en match ska gå stämmer för all del, men just här känner jag att det är omöjligt att döma bort Schweiz.
Visst har Henrik och Daniel Sedin kommer in i VM på ett enastående sätt och utan att överdriva räddat Tre Kronor.
Räknat man krasst, vilket vore fel i sig men som ändå är kul, hade Sverige inte slagit Danmark utan Sedinarna. Man hade inte ens gjort mål mot varken Kanada eller Finland.
Sen finns det förstås inget facit för hur matcherna verkligen hade gått om grabbarna inte varit med, men det är ju rimligt att utgå ifrån att det svenska PP-spelet hade fortsatt se lika illa ut som det gjorde under turneringens sex första matcher.
Men Schweiz har precis som Sverige imponerat i både semifinal och kvartsfinal. Ska jag vara riktig ärlig har man faktiskt till och med sett vassare ut än Sverige har gjort och under hela jäkla turneringen har man väldigt sällan gjort några misstag överhuvudtaget utan varit hur stabila och solida som helst. I nio raka matcher.
Vi snackar om en nation som sedan man var i semifinal 1998 överhuvudtaget inte varit förbi kvartsfinal en enda gång. Vi snackar om 14 turneringar i rad.
Är det någon som ska stå i en mixad zon och snacka om "skönt att knäppa experterna på näsan" och närmast framstå bitter över att ha tagit sig till final, så är det väl schweizarna. För jag har svårt att se att speciellt många mediapersoner överhuvudtaget i världen trott på Schweiz som finallag.
Inte ens efter de sju raka gruppspelsmatcherna.
Det gör att man gillar den här fantastiska hockeyhistorien så mycket mer. Att om Schweiz vinner ikväll, så gör man det inte bara till den historiskt första segern genom tiderna. Man gör det via att vinna 10 av 10 matcher, man gör det utan att (om det inte blir ett målkalas) ha släppt in speciellt många mål alls i turneringen och man gör det framförallt via att ha varit underdog i 6 av 10 av de där segrarna man isåfall lyckas ta.
Jag tror aldrig att Sverige spelat en VM-final i hockey där så många svenskar nog ändå lite grann känt att "det gör fan inget om vi förlorar, för det vore så fantastiskt kul om motståndarna fick vinna det här".
Folk gillar en bra story. Och den schweiziska VM-storyn 2013 skulle, inte minst via ett guld, vara en story som kanske inte är i nivå med USA i Lake Placid för all del. Men någonstans strax där bakom.
Men före den grekiska EM-triumfen i fotboll, som inte var en lika kul historia eftersom de inte direkt tog hem titeln via en underhållande och fartfylld fotboll. Det var mer en underdog-historia som irriterade.
Den här är annorlunda.
Bara det här med att coach Sean Simpson kör på det sätt han kör med sina målvakter.
Hur man helt oblygt varvar runt på målvakterna såpass. Att när alla trodde att Reto Berra skulle stå kvarten så var det Martin Gerber som dök upp. När alla trodde att "Jaha, då har han valt Gerber som etta då", så dök Berra upp i semin.
Och nu blir det Gerber i finalen när de flesta trodde att det går ju inte peta killen som höll nollan i semin.
Men varvandet av målvakter har funkat under hela turneringen för Schweiz. Ingen av dem har gjort en enda dålig match. Nu återstår bara att se om det håller hela vägen in.
Det finns ju nationer som jobbat med oväntade målvaktsval tidigare också, "bara för att". Som Borken i Canada Cup 1984 när Göte Wälitalo plötsligt fick stå den andra finalen mot Kanada istället för Pekka Lindmark och det tog sju minuter innan Pekka var inslängd i mål.
Eller när Curre Lindström lät en konstant storspelande Jarmo Myllys stå över Finlands match mot Kanada i semifinalen i OS i Lillehammer 1994, en turnering där Finland var turneringens egentligen klart bästa lag men där ett svagt målvaktsspel av Jukka Tammi fällde ett finskt lag som bara hade släppt in fem mål på sex matcher innan den där ödesdigra 3-5-torsken i semifinalen.
Och fem insläppta på sex matcher var en sjuhelvetes prestation 1994, det ska ni ha klart för er.
Den största frågan många ställer sig runt om i landet just nu är väl egentligen om Tre Kronor, som var dömda att åka ut redan i kvarten, plötsligt hamnat i läget där det vore fiaskostämpel på att inte vinna guld nu när motståndet är ett sånt där som merparten av folket i landet tycker att "man ska slå lätt"?
För det är ju folkets dom som räknas. Och folkets dom blir ju inte mindre av att Sveriges största tidning redan förklarat att Sverige vunnit guldet. Att det finns noll chans för Schweiz att ta hem det här.
Det är ju det de som inte bryr sig så mycket om hockey i normala fall, men som gärna ser en VM-final, tar in inför den här matchen och sen dessutom blir de som gör rubrikerna när "svenska folket rasar", vilket mest egentligen är "den del av svenska folket som sällan ser hockey rasar".
Men det är som det är och det är det Sverige vi lever i.
Nu hoppas vi bara på att den här historiska finalen blir en skön match med lite dramatik. Det sämsta för matchen som sådan vore väl om Tre Kronor fick ett par snabba mål och började dra iväg.
Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är lite för sugen på att se hur ett gäng schweizare ser ut när man vinner ett VM-guld som måste ha varit närmast en utopi för varenda en av de här killarna på isen under hela deras karriärer.
Men det finns svenska spelare jag unnar vinna också. Elias Fälth är en mysig hockeysaga det också. Och Sedinarnas status här hemma skulle öka ännu mer, vilket vore värdigt för dem.
Och jag vet hur ledsen min kompis Tompa skulle bli om han inte får chansen att slicka på en guldmedalj nu när det är så nära.
Så vafan, det blir vinst hur det än går. Precis som det ska vara.
Välkomna in i folkets hjärtan, Sedinare
Utanför de mest inbitna av hockeykretsar - och Örnsköldsvik - har Henrik och Daniel Sedin sällan fått speciellt mycket respekt.
Det märktes väl kanske inte minst under OS i Vancouver 2010 när de fick en oväntat undanskymd roll av Bengt-Åke Gustafsson när det gällde som mest. Dessutom under en tid då de båda var två av NHL:s absolut bästa spelare.
Men det där riktiga genombrottet i folkhemmet har man aldrig riktigt fått. Tvärtom har man snarare fått uppleva en hel del kritik för att man valt att nobba VM ett par gånger trots att det funnits en möjlighet att kanske åka.
Detta är bara den andra gången duon kommer till VM efter en NHL-säsong. Den första gången det skedde var efter första NHL-säsongen 2001.
Med tanke på att duon inte hållit den bästa formen under den avslutande delen av säsongen med Vancouver var det därför med hög insats man tackade ja till den här VM-turneringen.
Man kom till ett lag som man visste inte skulle vara favoriter att vinna någon turnering, men eftersom det är två smarta killar vi snackar om lär de också mycket väl ha insett att ett "fiasko" och uttåg i en kvartsfinal mot ett på pappret starkare Kanada skulle innebära att "folket i stugorna" än mer skulle såga dem som överskattade.
Inte för att jag tror att de kanske bryr sig nämnvärt om vad folket i stugorna tycker, men ur just den där folkkärleks-aspekten var det med hög insats man kom till VM. Och betalningen lär också bli därefter.
Nu har man tagit klivet ut och blivit folkhjältar på riktigt efter det man presterat hittills i VM och imorgon kan man ta det sista steget ut att skriva in sig i hela (nåja) det svenska folkets hjärtan om det blir guldfest i Globen och Stockholm.
Det krävs ett riktigt lyckande i Tre Kronor för att nå den nivån. Det kvittar egentligen vad du gör i NHL om du inte får till det i landslaget. De hade kunnat plocka hem ett par Stanley Cup utan att det hade gjort från eller till för den breda massan i Sverige. För de bryr sig inte om NHL.
Nicklas Lidström nådde väl någon form av halvvettig status hos svenska folket i och med att han inte bara var med och vann OS i Turin, utan även bidrog till segermålet. Men han lyckades trots sin enastående NHL-karriär ändå aldrig nå samma folkhemsstatus som Mats Sundin och Peter Forsberg gjorde via mer betydande insatser i landslagströjan.
Sen kan man ju fråga sig hur viktigt det där med folkhemsstatus egentligen är. Varför det skulle vara viktigt att gå hem bortom den kretsen som genuint följer hockeyn. Varför man måste in i den kretsen som bara vill vara med "i rikets tjänst" och se hockey när landslaget spelar (bra).
Men det är en annan femma.
Precis som den där femman de har att ta sig igenom i Nordamerika för att tysta belackare där. Ni vet den där femman som i princip innebär att man måste äga en Stanley Cup-ring eller två.
Men skit i det nu. Nu kan vi hylla grabbarna för att de valde att satsa högt och gambla med sin status och att de sannolikt vunnit massor av sympatier redan, för att mer eller mindre ha en chans att varva det där spelet helt imorgon.
Man lär dessutom ha köpt till sig en förstakedja till OS i Sotji. För inte kan väl Pär Mårts tacka dem för att ha räddat hans jobb med annat än att låta dem fronta Tre Kronor där?
Prisattack och finnattack
Finland-Sverige i eftermiddag. Man hade hoppats på att det skulle kunna bli en del drag i den där Globen under matchen, men jag känner mig skeptisk med tanke på vilka priser det är man tycks kräva för flertalet av biljetterna.
De biljetter som är kvar tycks kosta 2 240 kronor (lycka till), eller 1 290 med skymd sikt. Hur mycket man än påstår sig ha lärt sig från förra året, så är priserna verkligen sjuka. Jag förstår inte hur man överhuvudtaget lyckas få sålt biljetter till ett sånt pris. På samma sätt förstår jag inte hur någon människa lyckats komma på att det är en rimlig prissättning att göra.
Å andra sidan vet vi ju från ifjol att folk Svenska Ishockeyförbundet anställt "blickat mot NHL" och tyckt att det varit rimligt att sätta priser på gruppspelsmatcher i ett VM utifrån vad priserna ligger på i NHL och dessutom - om jag inte minns priserna fel och missbedömt priserna i NHL - lade sig ÖVER vad det kostar där.
Jag betalade 600 kronor för att sitta på rad fyra i nivå med blålinjen när jag såg Tampa Bay när jag var över nyligen. Kanske är Tampa bland de billigare lagen att se i NHL. Jag har ingen aning. Men...
Hade jag ens kunnat se Tyskland-Italien från lika bra plats förra året för det priset?
Att förbundet försöker dra ut ockerpriser till Sverige-Finland kan jag måhända till viss del förstå. Men att man har samma prissättning på Schweiz-USA är väl det verkligen galna här. Jag sitter bara här och skakar på huvudet och skrattar om vartannat. Ibland gör jag båda delarna samtidigt.
Schweiz-USA - på svensk mark - för 2 240 kronor.
Smaka på det. Erkänn att det är DET VÄRSTA NI NÅGONSIN LÄST.
Misstänker att turistande VM-supportrar från utlandet tycker att det är väldigt rimliga priser i Sverige överlag. Hotellboende för 1000-2000 kronor per natt och sen samma priser per hockeymatch de vill se på.
Fan, hockey-VM ska vara en fest och åtminstone den där Sverige-Finland-matchen skulle givetvis ha varit utsåld sedan fem minuter efter att det blev klart att Sverige tog sig dit. Priserna ska vara så rimliga att "vem som helst" ska kunna ha råd med det och att en rimlig princip om "först till kvarn" bör vara gällande snarare än vem som råkar ha en jävla massa pengar över att slänga ut på något som egentligen inte är värt.
Matchen i sig då? Ja, den kan givetvis gå hur som helst. Jag har gillat hur det finska laget sett ut hela turneringen bortsett från genomklappningen man hade under runt 20 minuters tid i matchen mot Slovakien senast.
Bra försvarsspel, tätt och stabilt och med en sjuhelvetes lyckad förstakedja trots att ingen av spelarna är i närheten av att vara några NHL-spelare.
Jukka Jalonen har lyckats imponerande bra med den satsning han gjort som nära på helt varit i avsaknad av NHL-spelare.
Jag skulle inte förvånas det minsta om Finland vann matchen, samtidigt som jag ser Sverige som snäppet mer sannolikt att vinna i och med större toppar i truppen.
Men man ska aldrig underskatta den finska viljan att behöva slå just Sverige. Den är ju, som ni vet, betydligt större än den svenska viljan att slå Finland.
Även om vi försöker att elda upp det där till större än det är via media och att gärna spelarna försöker trolla till det lite emellanåt, så har vi inte riktigt det där genuina hatet mot Finland som de har mot oss.
Det finns inte riktigt där på samma utbredda sätt. Vi är inte uppfostrade så, helt enkelt.
Det är också det som gör att även om Finland skulle slå Sverige idag, så kommer man med största säkerhet inte att vinna finalen imorgon. Man kommer helt enkelt inte ha det i sig. Man vinner inte finaler om det inte är Sverige som står som motståndare.
Det är sedan gammalt.
När man vann hockey-VM 1995 var Sverige motståndare. När man vann 2011 var Sverige motståndare. Har Sverige redan åkt ut innan finalen anser man sig redan ha vunnit. Eftersom allt handlar om att placera sig bättre än Sverige och inte så mycket om att vinna guld.
Det här har jag berättat flera gånger, men tåls förstås att upprepas.
Dra det vidare? Ja, visst. Finland har ett guld i bandy-VM. Det tog man efter finalseger mot Sverige. Två gånger har man vunnit innebandy-VM. Båda gångerna efter finalseger mot Sverige. Den senare biten kanske inte säger så mycket i en sport som i princip bara innehåller två nationer, men likväl visar det tydligt på hur Finland inte vinner i lagsporter utan att Sverige är finalmotståndare.
Man har det helt enkelt inte i sig att vinna om Sverige redan är utslagna.
Elitserien "En dröm sedan man var liten"
Elitserien "Har hört mycket gott om Färjestad"
HockeyAllsvenskan Lägger skridskorna på hyllan
Elitserien Använde Bäckis som motivation
NHL Svedbergs säsong fortsätter i Boston
Elitserien Forsberg näste att skriva NHL-kontrakt
HockeyAllsvenskan Kan återvända till Djurgården
NHL Omöjligt uppdrag för Kung Henrik
