42
Därför är inte Rautios nolla 195 minuter
David Rautio höll nollan för tredje matchen i rad. Ja, alltså för tredje matchen - för hans del - i rad.
Som lite oinvigd i det här med hockeystatistik skulle man kunna tro att han är på väg mot någon form av rekord eftersom han hållit nollan i 195.31.
Men där går man bet. Eftersom David Rautio inte ens kan stoltsera med att ha stått tre matcher i rad så har han inte heller hållit nollan i tre raka matcher, på riktigt. Varje gång Luleå byter målvakt till en ny match dör inte bara matchsviten, utan även eventuella noll-sviter med det.
Samma sak gäller rörande poängsviter för utespelare. Missar man en match dör sviten. Sviterna följer alltså lagets matcher, inte spelarens matcher med laget. Om ni förstår hur jag menar.
Det som en del kanske tror är en nolla på 195 minuter, är alltså i själva verket bara 60 minuter.
Men eftersom det handlar om svensk hockey och dess statistik så ska jag väl låta det vara osagt om han inte tillskrivs något rekord ändå. Jag är ju bara facit, men man ska inte utgå från att svensk hockey väljer att göra rätt.
Egentligen är det ganska enkel matematik. Får du frågan "Hur många minuter i rad har Rautio spelat", så knallar man ju inte in på Swehockey/Hockeyligan och kollar upp att han spelat 611 minuter under säsongen och svarar "han har spelat 611 minuter i rad.... i matcher som han har spelat". Ni hör ju hur fel det låter, men är i princip samma fel.
Har man inte ens spelat 195 minuter i rad kan man omöjligt ha hållit nollan i 195 minuter i rad.
Om ni frågar er vilken målvakt som spelat "flest antal elitserieminuter i sträck genom tiderna" så knallar ni ju inte in och ser Andreas Hadelövs runt 30 000 minuter och svarar "Det är Hadelöv, han har 30 000 minuter i rad... i matcher han spelat".
Skulle sviten för att hålla nollan i sträck inte ta en paus de matcher man vilar mellan nollorna, så skulle det ju lustigt nog vara så att Hadelövs minutsvit är 30 000... i matcher han spelat. Eftersom matcher man inte spelar inte räknas.
Frågan "hur många minuter i rad har David Rautio spelat?" så är svaret - troligen även från dom som inte förstår poängen här - "60 minuter".
Hur skulle då svaret på "hur många minuter i rad har Rautio hållit nollan" vara "195"? Det saknar all form av logik.
Befängd tanke, när man tänker rätt... eller hur?
En vacker mix
Den "ryska" juniorligan MHL växer sig större. Förra säsongen hade man lag från Ryssland, Vitryssland, Tjeckien (Karlovy Vary), Lettland, Kazakstan och till och med Ungern där ett lag från Budapest var med, men ser ut att tvingas hoppa av ligan till kommande säsong. Klubben måste ordna fram ekonomiska garantier innan 1 juli för att få delta.
Till kommande säsong kommer ett lag från Donetsk i Ukraina att ansluta, liksom den högintressanta mixen av de två Red Bull-ägda lagen i hockeyns värld, Salzburg och München.
Det blev klart under gårdagen att Salzburg och München går in ligan med ett mixat lag av spelare från de båda klubbarna.
Salzburg och München må ligga i två olika länder, men det skiljer inte mer än 14-15 mil mellan städerna.
Nånstans känner jag att det är en skön mix hela grejen. Ett lag från Österrike och ett från Tyskland mixar sina lag för att åka och spela i den ryska juniorligan.
Det är ganska vackert. Eller jävligt fult. Beroende på hur man är lagd.
Och jag skulle gissa på att vi inte är alltför långt ifrån innan vi ser Salzburg eller München i KHL.
Min avsky mot att ranka hockeysaker
Det är väldigt poppis det här med att ranka saker fram och tillbaka inom media. Vi vet att alla människor där ute älskar att se rankningar av olika de slag. Mestadels för att få förklara att någon har fel. Gärna utan att ha någon större koll på läget annat än via sina färgade nations- eller klubbglasögon.
Jag avskyr att ranka saker och avstår gärna i så stor utsträckning som möjligt. Jag kan inte påstå att jag tror att Uffe är speciellt förtjust i den sidan av mig. Han hade nog uppskattat om jag kunde välja att ranka det ena och det andra för att skapa lite drag.
Även om rankningar i högsta grad är personliga, så anser jag ändå att det ska finnas utrymme för att kunna motivera varje beslut man tar. Det känner jag sällan att jag har.
En rakning av elitserielagen är ju, som alltid, bara något man går efter på känsla rakt upp och ner. Det handlar ju om vilket lag som man anser är bättre än ett annat.
Och det är ju vad allt går ut på. Att vissa lag är bättre än andra.
Men det här med att ranka "bästa nyförvärv", exempelvis. Hur ska man kunna göra det och på allvar kunna stå för det man har skrivit?
Det finns ju hur många olika parametrar som helst att ta hänsyn till i grunden. Vad avgör vem som är bäst? Hur bra spelarna är i liknande förhållanden? Hur bra spelarna kommer vara för just den klubb de ska spela för, vilket känns som det tveklöst mest relevanta.
Nästa del: Hur avgör man på allvar vem som är bäst av en offensiv back och en målvakt? Eller av en allroundcenter och en allroundback? Och så vidare.
Kom igen. Det krävs ju i bästa fall en gedigen scoutrapport med tillhörande program för att räkna ut det där. Det finns det (nog) inte en journalist i Sverige som är kapabel att fixa.
Och ta en spelare som Martin Ševc till exempel. Jag är fullständigt övertygad om att han framstår som en betydligt bättre back i ett lag som Färjestad eller Skellefteå, än han hade gjort om han hade spelat i låt säga Rögle förra säsongen.
Annat exempel: En spelare som T.J. Hensick kommer sannolikt betraktas som en mycket bättre spelare när han spelar i Modo kommande säsong, än han skulle framstå om han spelat i låt säga Luleå. Trots att han egentligen är samma spelare, men där han lär matchas hårdare offensivt i Modo än vad han skulle ha gjort i Luleå även om han hade haft samma grundroll i lagen.
Jag vill hävda att folks rankningar, när de görs av olika de slag, bara handlar om att ta ut ett gäng spelare och sen placera de i lite av en slumpmässig ordning. Oftast tenderar dessutom offensiva spelare att klassas som bättre än de som inte är lika offensivt lagda eftersom folk gillar att EP-scouta.
Sen finns det ju rankningar som är betydligt enklare att göra, förstås. Vem som är bästa 100-meterslöparen, exempelvis. Den är inte speciellt svår.
Vem som är "bäst friidrottare", däremot blir genast lite svårare. Det går säkert att via någon form av tiokampsformel räkna ut vilket resultat i kula som är bättre än ett specifikt resultat i höjdhopp, exempelvis. Men då handlar det väl å andra sidan inte om att ranka något, utan om vetenskap.
Så här har ni anledningen till varför jag avskyr att ranka saker. Att jag inte tycker att det klaffar, helt enkelt. Jag vill kunna stå för det jag skriver och motivera varför jag placerat något som jag gjort. Att inte alltid bara hänvisa till "Det bara är så. Färdigdiskuterat!". Eller helt och fast skita i att ta konsekvenserna av hur jag rankat när folk ifrågasätter det.
Det är inte riktigt jag.
Sen finns det ju givetvis saker som är fullt möjliga att ranka även inom hockeyn, för all del. Men det är inte den sortens rankningar jag skriver om här.
Utspelet: Jimmie Ericsson är en fegis
Den allra roligaste trenden vi har i media just nu är den där, främst Aftonbladet, vinklar en hel text baserat på vad någon enskild läsare har skrivit "till Aftonbladet", vilket ofta kan vara i ett kommentartrollsfält i en liverapportering eller direkt på sajten i någon nyhet.
Nu senast jag tog notis av det var igår när någon läsare hade blivit riktigt förbannad över att det hängde en flagga på en jävla pinuppa (en påklädd tjej som satt i någon form av yogaposition lutad mot en jävligt stor basketboll) under basket-EM för damer.
Jag ska väl inte skriva för mycket kring just det där. Jag vet ju hur folk älskar att försöka få mig sparkad för alla mina hemska sexistattacker. Det är måhända så att bilden på flaggan som sådan är märklig. Men just kvinnan anses stötande och uppenbarligen till och med vara en pinuppa trots att den är påklädd. Allt bara för att man ser konturer av bröst (får man förmoda).
Och det är ju som det är. Folk ska ha en åsikt om allt oavsett hur det ser ut. Det går liksom inte att vinna hur man än gör. Här i byn har vi en ganska ny idrottshall som har tre-fyra konturer av PERSONER på sidan. Där rasade folk för att det "bara var killar" på bilderna.
Och att det bara var killar kunde man absolut inte vara säker på. Det enda som var givet var att det saknades bröst på konturmänniskorna och att ingen av dem till synes hade långt hår - vilket tydligen då ansågs vara fog för att bli förbannad för att det inte var tjejer med.
Snacka om stereotypiskt tänk och därmed gå ganska mycket emot vad man menar att stå för.
Men nog om det. Hela den här grejen med att vinkla hela nyheter på en sportsajt runt vad just en av en helvetes massa läsare väljer att tycka är intressant. För det går ju verkligen att hitta någon som tycker exakt vad som helst.
"Dags att ta ned den vedervärdiga basketpinuppan" blir rubriken och tanken för läsarna är förstås att man ska tro att det är någon av de svenska spelarna som rasat mot den. Istället är det en anonym läsare det handlar om.
Som den här rubriken på den här texten, till exempel. Man tror att det är någon som betyder något (jaja, alla människor är lika värda, visst....) som anser att Jimmie Ericsson är en fegis.
Men i själva verket är det bara en läsare som förmodligen ogillar Skellefteå (eller någon som helst enkelt anser att alla som väljer bort NHL är idioter) som fått för sig att han ville trollkommentera och förklara att Ericsson är en fegis som vid 33 års ålder, med familj och allt, inte vill bryta upp från Skellefteå för att åka och spela på ett tvåvägskontrakt i Nordamerika och riskera att spendera en hel säsong med att åka buss fram och tillbaka i USA.
Jag kan inte påstå att jag riktigt gillar den nya vägen som journalistiken är på väg att gå mot. Men vafan, jag måste ju ändå haka på trenden. Om än bara för att statuera hur bajsnödigt det är.
Medgångsfansen är viktiga
Det är många som tycker till om både damboxning och dambasket i dagarna.
Många som inte har en aning om hur det egentligen fungerar. Stackars Diana Prazak som knockade Frida Wallberg får ju meddelanden på Facebook om att hon ska anmälas för misshandel av folk som - uppenbarligen - inte riktigt vet vad det är som hänt. Folk som förklarar att de minsann ska nita henne om de ser henne och så vidare.
Folk som tror att tidningarna skriver om någon som misshandlat någon på gatan, kan man tro.
Och det här med hur alla blev dambasketfans så fort det fanns en framgång inom sikte.
Vi kan kalla det medgångsmentalitet, för det är ju just exakt vad det handlar om även om många kanske inte riktigt vill erkänna det eftersom det inte direkt är ett vackert ord i mångas öron/ögon.
Det är ju inte direkt något nytt. För 20-talet år sedan var det mängder av svenskar som brydde sig extremt mycket om både tennis och bordtennis. Idag är antalet svenska bordtennisintresserade miniman. Tennisen är på snäppet högre nivå, men långt ifrån vad den var på 70-, 80- och 90-talet.
En gång i tiden brydde vi oss till och med om volleyboll. Det var 1989 och Sverige gjorde succé vid EM på hemmaplan i ett ganska nybyggt Globen. Den svenska bryddheten i svensk volleyboll just då är synonymt med att det är typ enda gången Sverige gjort något av värde i sporten.
Men vad man ska ha klart för sig är att medgångsmentaliteten är viktig för sporten. Även om det inte är speciellt äkta och bara handlar om att hitta sin sommarkatt som man kan dumpa så snart det inte är kul längre.
TV-kanalerna som sänder eventen behöver givetvis få in tittarna och skulle knappast ha speciellt mycket att vinna på om bara de närmast sörjande såg en marginalsport som ingen svensk direkt bryr sig om i normala fall.
Även hockeyn och fotbollen, supersporter som har en stor grund att stå på, är i största behov av medgångsgänget. Oavsett det gäller att se saker på plats i arenorna, följa det på TV eller läsa om det i tidningarna.
Man kan ju misstänka att det skiljer en hel del på tittarsiffrorna, även inom fotboll, på om Sverige spelar en gruppspelsmatch och på om de spelar final i ett VM. En stor mängd av de som skulle se finalen hade förmodligen inte ens koll på att den där gruppspelsmatchen existerade när den väl spelades och givetvis är det alltid väldigt vackert när man kan rapportera om att tre miljoner svenskar sett någon final och hur extremt brydda vi är i idrott - när det går bra.
"Vanlig" media har på så vis en stor fördel kontra sån här specialiserad media som vi jobbar med. Det är sällan hit som medgångssupportrarna hittar först när de får för sig att gilla hockey för ett par veckor då och då.
Medgångsfolket är viktiga för helheten, för att skapa buzz runt något som egentligen förtjänar det.
Och det är inte ett dugg konstigt att det är som det är. Folk vill givetvis ha in glädje och spänning i sin tillvaro och vad passar egentligen bättre än att jaga just sådan i idrottens värld när chansen finns?
Sen kan nog säkert de som är genuint intresserade av sporten medgångarna inkräktar på bli lite smått irriterade på att det plötsligt finns väldigt många mer folk än tidigare som tror att de kan något.
För många av medgångarna nöjer sig ju inte med att bara sitta och froza på Sverige eller någon svensk. De vill ju gärna på fullaste allvar tro att de faktiskt varit brydda hela tiden och kan jävligt mycket om något de egentligen inte har någon susning om.
Och nu snackar jag inte bara om Leif Bork, utan generellt.
Finns det för övrigt någon som ens är förvånad över faktumet att Sveriges seger mot Ryssland i basketen igår benämns som en "superbragd" på sina håll? Givetvis har ordet bragd blivit så utnött av - media självt - att det inte räcker att använda det ordet när just en bragd verkligen inträffar.
Den superchocken.
Oslut, slut och oslut igen
Aleks Ovetjkin plockade hem sin tredje Hart Trophy i natt.
Det som är mest imponerande är väl hur han lyckats gå från att ha ansetts vara slut sedan han var 25 och nu lyckats vända över det till att vinna både Hart och vara skyttekung vid 27.
Det är en stark bedrift. Att vid 27 års ålder ha hunnit vara en superstar i flera år, sedan anses vara slut i ett par år och sedan vara tillbaka på toppen igen vid 27.
Fan, killen kommer ju ha alla möjligheter i världen att både ta slut och vända runt karriären en gång till.
Men nästa säsong kommer han nog fortsätta vara bra. Att han inte skulle se till att vara i bästa möjliga form lagom till OS-säsongen känns inte ett dugg sannolik.
Och tänk att vi fått se en rysk målvakt vinna Vezina. Vi som varit med ett tag vet ju vilka problem ryssarna har haft att få fram riktiga supermålvakter efter Tretiak.
Ändå är jag långt ifrån säker på att Bobrovskij blir det man lutar sig mot i OS i februari. Det förvånar mig inte om man väljer både Bryzgalov och Varlamov före, trots att båda var högst mediokra när de fick chansen istället för Bobrovskij i VM.
De olika sidorna av '14-lag-i-Elitserien'-myntet
Debatten går het kring det här med att utöka Elitserien till 14 lag. Många, inklusive jag själv, anser att det finns tillräckligt med lag och framförallt spelare för att det ska gå att göra en sådan utökning utan att det skulle innebära en överdrivet stor sportslig skillnad. För Elitserien.
En faktor som faller lite grann i glömska är hur det påverkar HockeyAllsvenskan och det är en faktor man nog ska akta sig för att nonchalera.
Jag ska inte påstå att jag har suttit och noga utvärderat läget, men det är ganska givet a faktumet att Sverige sitter på det som mest troligt är Europas bästa andraliga är en del av att utvecklingen av svensk hockey senaste åren varit så bra som den varit.
Visst är det möjligt att HockeyAllsvenskan skulle kunna hålla en fortsatt bra standard ändå. Men vi snackar om att 50-talet spelare extra som ska in i Elitserien, som potentiellt hade varit allsvenska spelare annars.
Det innebär i snitt att över tre toppar per klubb försvinner i kvalitet. Det är en del och gör oundvikligen ligan svagare. Hur mycket har jag ingen aning om.
En annan faktor att räkna in är vad som skulle hända om låt säga Djurgården och Malmö råkade bli klubbarna som försvann upp i Elitserien?
Skulle en liga med 50 extra spelare uppåt i systemet och som "bara" hade kvar säg Södertälje, Västerås och möjligen Timrå, Rögle och Björklöven som sina största klubbar verkligen vara tillräckligt för att generera i speciellt stort intresse gällande TV-avtal och dylikt?
Jag vet inte jag. Och vi ska ha klart för oss att HockeyAllsvenskan har jobbat stenhårt under de senaste åren för att nå en hög status.
Risken är stor för en kraftigt försämrad liga och därmed en kraftigt försämrad produkt att sälja och därmed ytterligare nivåsänkning och med det kommer sämre möjligheter att utvecklas för spelarna.
I Sverige är det ingen direkt skam att behöva åka och spela i andraligan överhuvudtaget. I exempelvis Finland är det få som vill sätta sin fot där. De finska spelare som varit i högstaligan och hamnar i ett läge där man känner att man nog tvingas ner en nivå drar betydligt hellre till Sverige och lirar division 1-hockey, till och med, hellre än att spela i finska andraligan.
Utländska spelare har man knappt i ligan alls.
I Finland utökade man inte sin högstaliga för att bredden var så stark. Man gjorde det av egentligen motsatt anledning. Att bredden var för dålig.
När man utökade till 13 lag med Kärpät 2000 hade klubben krossat sig igenom andraligan tre år i rad.
Säsongen 98/99 förlorade man bara en av 48 matcher i ligan - för att sedan snubbla sig bort från uppflyttning mot ett Kari Eloranta-tränat defensivspelande Pelicans, som hade Magnus Axelsson och Michael Johansson i laget.
Nånstans där och då beslutade man sig för att det inte var hållbart längre. Man skulle utöka ligan just i syfte att Kärpät skulle få gå upp säsongen senare och det gjorde man. Då förlorade man tre av 48 matcher i ligan. Vann 42 matcher på ordinarie tid.
00/01 gjorde Kärpät sin comebacksäsong i FM-ligan och tog sig till semifinal. Tredje säsongen var man i final. 2004 vann man mästerskapet första gången. Man vann sedan även 2005, 2007 och 2008 och var i final 2009.
Svårt att protestera mot att det var rätt att se till att ge Kärpät en gräddfil att få ta sig upp, va?
Klubben påminner väldigt mycket om Skellefteå på det sättet. En svartgul klubb i norra delen av landet som var väck från högstaligan under många år och hårdsatsade för att ta sig upp men som ofta snubblade på målsnöret när det väl gällde - för att sedan när man väl kom upp bara jävla köra.
Kärpät hade förvisso fyra guld och två finalförluster på sina åtta första säsonger medan Skellefteå "bara" haft ett guld och två finalförluster på sina sju första år. Men likheterna är ganska slående.
2005 utökade FM-ligan till de 14 lag man har idag. Då var det Kalpa som man ville ha upp till den liga som just då dessutom var stängd. Klubben gick i typ konkurs 1999 när man åkte ur högstaligan och fick starta om i tredjeligan och byggde upp en stark ekonomi och blev sedan mästare i andraligan två år i rad innan ligan utökades och man fick chansen där.
Även Kalpa har, efter att ha varit ligans strykpåse de första säsongerna, lyckats etablera sig ganska snabbt som ett ledande lag. 11/12 vann man exempelvis grundserien, för att sedan åka ut mot ett socialslutspelslag direkt i kvarten.
Summan av det hela är med andra ord att i Finland har utökningen av högstaligan varit en skörd av att enstaka lag underifrån varit för bra för den nivån och man har plockat ut det och flyttat upp det för att det inte direkt gynnar någon att ha ett lag som är dominanta i en andraliga år efter år och alltid snubblar bort sig i kvalet.
Historiken för båda de "tvångsuppflyttade" lagen visar ju dessutom att får de bara lite tid så kan de bli en maktfaktor även på den högre nivån.
I Sverige skulle en utökning av högstaligan ske på andra grunder. Att andraligan är så stark att det finns utrymme att plocka ut två lag och slänga upp men att det ändå skulle bli en hård kamp om just vilka två lag det skulle röra sig om.
Frågan som svensk hockey måste ställa sig är bara om en utökning med två lag har potentialen att innebära att den svenska andraligan blir som den finska var tidigare. Att vi får några enstaka lag som är i en egen klass för sig år efter år och egentligen för bra för att spela där, men kanske inte bra nog att när det kommer till kvalnerverna.
Det är mer att tänka på än man tror. Sällan något "men det är ju bara att..."
Och då kanske en del tänker att man borde givetvis köra med direktuppflyttning/direktnedflyttning, men det är ett fotbollssystem som inte bör appliceras på hockeyn.
För vad händer med exempelvis ett AIK som är avsågade och redan klara för nedflyttning i januari? Jo, varenda spelare i klubben hyrs ut till andra elitserielag, allsvenska lag som ska ta klivet upp och kanske till och med lag i ettan och laget spelar av de sista 12-15 omgångarna med J18-laget och skapar en pinsam avslutning av säsongen.
Samma sak med en klubb som säkrat ligaseger och avancemang från HockeyAllsvenskan. Vad stoppar dem från att tjäna/spara en hel drös med pengar på att låna ut sina spelare till lag som behöver dem bättre?
Bara att riskerna för sådan parodi existerar gör att det i min bok är uteslutet, så vida man inte har övergångsstopp redan efter halva grundseriesäsongen eller så.
Årets mest onödiga ilska - lugn i brallan nu
Jisses vad folk tar den där truppen som ska till Stockholm på infomöten och klädprovning inför OS på blodigt allvar.
Expressen lyckades till och med göra bajsnödiga hårdvinklingen på alla som RATATS FRÅN OS-TRUPPEN, trots att det inte är en OS-trupp utan en OS-klädprovartrupp. Kanske provar man till och med remmar till ackrediteringsbrickor. VAD VET JAG.
Stefan Liv
Henrik Tallinder
Magnus Johansson
Peter Forsberg
Johan Franzén
Nicklas Bäckström
Henrik Sedin
Daniel Sedin
Mattias Weinhandl
Där har nio 9 av 23 spelare som tog plats i OS-truppen till Vancouver som inte var med på samma lista över 34 spelare som fick prova kläder för fyra år sedan. Visst, Sedin, Sedin och Bäckström var inte med för att de inte hade tid (vilket säger en del om att träffen kanske inte är av högsta möjliga prio).
Det betyder alltså att 14 av de 34 spelare som fanns med i klädprovartruppen senast kom med och hela 20 undvek att komma med.
Nu gick det ju som det gick med för Tre Kronor den gången för all del. Kanske på grund av att Bengt-Åke var för nonchalant i det där med kläderna och lät nära på halva truppen åka dit med storlekar skjutna från höften.
Hur som helst: Det finns ingen anledning att ta truppen på ett överdrivet seriöst sätt. Den betyder i slutändan ingenting mer än att det kanske kan tyckas alarmerande att en tämligen given back som Tobias Enström inte anses "bra nog för truppen just nu". Å andra sidan har inte Mårts haft den NHL-scouting i kroppen den här säsongen som han kommer ha nästa säsong. Det är ganska logiskt att det funkar så under ett OS-år kontra övriga år, att man har mindre NHL-fokus när inte majoriteten närmare 100% av truppen kommer därifrån.
1 oktober, om jag förstått datumet rätt, ska en svensk bruttotrupp skickas in. Som jag skrivit tidigare får man skicka in exakt hur många namn som helst och på den listan kommer Tobias Enström givetvis finnas med. Precis som en hel drös andra namn som inte finns med i klädprovartruppen som samlas i Stockholm i augusti.
Därefter får Mårts välja spelare från den listan när han 5-6 veckor (datum ännu ej fastställt, precis som NHL-deltagande, för all del) före OS startar måste välja ut de 25 spelare som ska ingå i den svenska truppen och bara skador innebär att ändringar får göras.
OS-hockeyn börjar 8 februari, vilket alltså innebär att OS-truppen lär ska spikas runt årsskiftet. Om sex och en halv månad.
Ni kanske förstår varför jag inte är ÖVERDRIVET uppspelt över den klädprovartrupp som Mårts presenterat den 14 juni, således?
Det är ju inte så att någon sagt "på tennis" istället för volley, eller blandat in slutspel i elitseriesiffror och andra viktiga saker som man bör bli förbannad över.
Sista (nåja) vändan om nya socialslutspelet
Noterar att Mike Helber säger till SVT att Hockeyligan med sitt REVOLUTIONERANDE (som Expressen kallade det) slutspel har "sneglat på hur Schweiz och Finland har det" och anser att det är great att man har ett liknande system i Sverige nu.
I Finland hamnar tre lag i Ingenmansland och har spelat färdigt efter grundserien. Man har även sedan flera år lyckats pilla in två extra lag i sin högstaliga, vilket är en relevanta mängd lag att ha för att låta tio lag ta sig till slutspel i ett öppet ligasystem.
I Schweiz spelar visserligen alla lag vidare efter grundserien, men med den jävligt stora skillnaden att fyra lag kvalspelar och åtta spelar slutspel. Vilket känns som den självklara lösningen om man tvunget måste ha alla tolv lag igång efter ligans sista match.
Så ett liknande system har vi inte alls i Sverige. Mer än att man valde att den schweiziska modellen för tolv lag (där alla ska få spela vidare) och kombinerade den med det optimala finska systemet för 14 lag (där tio lag går till slutspel) och gjorde en ganska usel hybrid av det som inte liknar något av nämnda system på samma sätt som hybridrinken varken liknar en stor eller liten rink.
Att spela 55 omgångars hockey för att komma fram till att två lag ska till Kvalserien och tio av tolv lag ska spela slutspel.
Att dessutom, 2013, slänga in bäst av tre matcher i ekvationen är definitivt inte att ta några steg framåt. Att ett lag som slutar sjua av tolv lag ska riskera att missa kvartsfinal på några felstuds och feldomslut i tämligen lotteribetonade bäst av tre känns inte rätt.
Nej, de borde valt att testa något - i sportens värld nytt - istället. Skickat lag 7-10 på en veckas Mästarnas Mästare-liknande äventyr nånstans och de två lag som lyckats bäst som sänds flitigt på TV och hade kunnat generera betydligt mer pengar än vad de där socialslutspelsmatcherna hade kunnat göra.
Det hade dessutom varit lika sportsligt relevant.
Tänk er Ole-Kristian Tollefsen möta Per Ledin i en direkt avgörande fajt om slutspelsplats i 100 meter på glödande kol?
Eller David Petrasek mot Oscar Ahlström i ett bilrejs mellan Paris och Stockholm?
Vilken succé det hade kunnat bli. De där socialslutspelsmatcherna, not so much.
Kollade igenom hur det sett ut publikmässigt i de där matcherna i Finland i vår. Kärpät drog 2000 färre åskådare än man hade i snitt i ligaspelet till den första matchen man spelade. Det var bara slumpen som avgjorde att man lyckades få ytterligare en hemmamatch och att den lockade lite mer nära grundseriesnittet.
Fem av de sex matcherna i finska socialslutspelet genererade lägre publiksiffror än klubbarna hade i ligasnitt.
Bara det säger väl en del om hur stort intresset är för de där matcherna.
Folk sparar hellre sina pengar till det riktiga slutspelet. Skulle deras lag åka ut innan det riktiga slutspelet tror jag inte direkt att de grämer sig över att man inte fick se laget åka ut i låtsasslutspelet.
Det jag kan misstänka att svensk hockey lyckats göra med Elitserien nu är att trycka in en extra hemmamatch för lag 9-10 där man drar något eller några tusen färre än sitt ligasnitt samtidigt som man tar risken att många matcher i slutet av ligaspelet i praktiken blir betydelselösa.
Ponera att lag 11-12 blir avhängda och platser 1-6 eller 1-7 eller liknande är säkrade med fyra-fem omgångar kvar. Hur mycket strid det än är mellan plats 7-10 eller 8-10 i det läget så kommer publiken givetvis att svika i det läget.
Hur ska man kunna locka folk till matcherna när det enda man spelar om är att "få enklare socialslutspelsmotstånd" eller "få tredje socialslutspelsmatchen på hemmaplan"? "Vi måste bli sjua för då undviker vi ligasegrarna i en ev. kvartsfinal". Hur säljigt kommer det vara för publiken?
Risken är alltså att trots en extra hemmamatch, så blir utslaget ändå sämre rent publikt.
Ekonomiskt kan det nog bli en förlustaffär. Ponera att något lag söderöver blir 9-10 och ska sitta och flyga två gånger till Skellefteå eller Luleå för att socialslutspela - eller tvärtom - och åka ur. Man har fått en hemmamatch extra för besväret men två bortamatcher som betyder flygresor samtidigt som man drar en bit under snittet i sin hemmamatch och så även i de sista ligamatcherna hemma eftersom det saknas något att spela för.
Visst skulle man kunna tycka att det är ett pris värt att betala för en tia som får en chans att ta sig till kvarten istället för att ha spelat färdigt. Men samtidigt har vi sett klubbar som går back att de inte direkt har för vana att tycka att det är en bra grej. Få tycker utåt att nä, men man måste ju chansa för att vinna, det här är lugnt. Vi chansade och det gick åt helvete men det tar vi igen nästa år" som vore man en klassisk speltorsk.
Och hur kommer man ens känna i Växjö om det här socialslutspelet blir det första slutspel man tar sig till? Man blir sjua, deras bästa elitserieresultat genom tiderna och skulle egentligen gett en kvartsfinalplats. Sen åker man ut i två raka mot något lag med 25 poäng färre som vinner första matchen på att målvideokameran var sönder.
Hur går snacket då rent praktiskt? "Vi var i slutspel en gång faktiskt. Inte på riktigt, för det var nån typ av åttondelsfinal men ändå inte åttondelsfinal eftersom det krävs åtta matcher för att vara åttondelsfinal och det här var bara två".
Vill man ens ha det på sitt "första slutspelet"-konto? I synnerhet om det dessutom blir i ett läge där man hade varit i kvartsfinal om det bara varit som det ska vara.
Nej, jag hade som jag skrev tidigare hellre sett att lag 9-10 hamnade i Kvalserien istället. Eller att lag 9-12 fick spela en egen kvalserie för att avgöra vilka två lag som ska ner till den riktiga kvalserien.
Då hade man fått en drös extra matcher samtidigt som lag 11-12 fick en extra livlina, vilket en del (och givetvis även jag) anser vore sportsligt förkastligt men som ändå fyller en liknande logik som att lag 9-10 ska få livlinor in i slutspelet.
Men visst känns det mer rimligt att lag 9-10 av tolv ska få spela om att undvika nedflyttning snarare än att få spela om guld? Så mycket kan vi väl komma överens om?
Så mycket pengar rullade det i KHL
Idag presenterade KHL en stor lista på hur mycket pengar klubbarna officiellt betalat ut i löneutgifter den gångna säsongen.
225 av 791 avlönade spelare (exklusive lockoutspelare) tjänade upp till en miljon svenska kronor under säsongen. Ytterligare 124 spelare ligger mellan en och två miljoner.
161 spelare tjänade 6 miljoner SEK eller mer och 37 spelare hade över 12 miljoner SEK i lön.
Ak Bars, med stjärnnamn som Ilja Nikulin, Aleksej Morozov, Danis Zaripov och Aleksej Teresjtjenko hade sju spelare med lön på över 12 miljoner SEK. Flest i hela KHL och man hade även den högsta lönekostnaden av alla klubbar med runt 213 miljoner svenska kronor.
Salavat Julajev var tvåa i listan med 210 miljoner, SKA trea med 206 miljoner.
Lägst låg Novokuznetsk med 26 miljoner, slovakiska Slovan hade 33. I den slovakiska klubben påstås ingen ha tjänat över tre miljoner SEK och bara två spelare ha haft en lön på mellan 2 och 3 miljoner. Resten ska ha tjänat under två.
Med det i åtanke får man se det som starkt av klubben att vara ganska givna på slutspelsplats under hela säsongen.
Snittlönekostnaden för de 26 lagen låg på runt 106 miljoner kronor.
Hela listan omvandlat i svenska (miljoner) kronor:
Ak Bars, 213
Salavat Julajev, 210
SKA, 206
Avangard 192
Dinamo Moskva, 160 (mästare)
Lokomotiv, 160
Magnitogorsk 157
CSKA, 153
Traktor, 144 (finallag)
Torpedo, 126
Barys, 113
Donbass, 104
Atlant, 84
Jugra, 81
Lev, 79
Neftechimik, 79
Severstal, 73
Dinamo Minsk, 68
Amur, 61
Sibir, 61
Spartak, 59
Avtomobilist, 46
Vitiaz, 44
Dinamo Riga, 37
Slovan, 33
Novokuznetsk, 26
Fjodorov uppges planera för comeback
Sergej Fjodorov kan vara på väg mot en comeback. Iallafall om man får tro sport-express.ru, som skriver att han planerar för en återkomst och att han ska vara med på CSKA Moskvas försäsong.
Fjodorov, som fyller 44 senare i år, lade initialt ner karriären 2012 efter tre säsonger i Magnitogorsk, där han var över 20 poäng under samtliga sina säsonger och snittade runt en halv poäng per match.
Därefter har han varit sportchef i CSKA och värvade nyligen in sin elva år yngre bror Fjodor till klubben. Duon spelade för första gången någonsin hockey i samma klubb under Sergejs första år i Magnitogorsk.
Hur det blir med comebacken återstår att se. Men vi håller nog tummarna för det, väl?
I andra nyheter från Ryssland:
Andrej Kostitsyn har förlängt sitt kontrakt med Traktor. Vitryssen hade ganska långt ifrån någon jättesuccé under sin comebacksäsong i Ryssland och sköt bara 21 poäng på 44 matcher i ligaspelet, vilket innebar ett lägre poängsnitt än han haft under var och en av sina fem senaste NHL-säsonger.
Hans yngre bror Sergej kan vara på väg till Avangard, där han spelade under lockouten och sköt starka 28 poäng på 27 matcher för att sedan vända till NHL och bara göra 15 poäng på 46 matcher med Nashville, som uttryckt att man inte är speciellt intresserade av att ha kvar honom i truppen till nästa säsong.
