SPELA HOCKEY, SVENSKJÄ#%AR!

Det är inte bara ett vackert mål, utan över huvud taget ett vackert ögonblick när det händer och mina stelfrusna tår tinar för en stund. Den unge debutanten med gallret jublar och jag sneglar ner på målskyttens stolte fader där han sitter bakom mikrofonen i speakerbåset. ”Rydaholms SK kvitterar till 2-2 genom nummer 94 – Philip Haglund.” När jag står där och drömmer mig tillbaka till mig eget debutmål i den där röda RSK-tröjan slår det mig att jag är väldigt avundsjuk på Philip som får spela ishockey. Vi är alldeles för få som får det i Sverige.

Vi dröjer oss kvar i lilla Rydaholm för ett ögonblick, samhället i Småland strax väster om ingenstans och strax norr om ingenting där jag är född och lärde mig älska den här sporten och dess illaluktande handskar. Philip Haglund är bara 17 år och gjorde denna söndagskväll sitt första A-lagsmål någonsin i 2-3-förlusten mot Eksjö. Det är ju egentligen inte alls något konstigt med det eftersom unge Philip är mer eller mindre född i Talavidshallen där hans hockeytränande pappa, hockeymammande mamma och tre hockeyspelande bröder spenderat så många tusen timmar att de själva förmodligen aldrig brytt sig om att räkna dem. En klassisk solskenshistoria från den klassiska hockeyfamiljen i den klassiska landsortsklubben alltså? Nja. Philip symboliserar faktiskt lite mer än så. Sedan knatteåldern har han nästan varit ensam hockeyspelare i sin årskull i samhället och därmed tvingats till grannklubbarna. Trots detta har han fortsatt spela och vi har alltså det ganska udda scenariot att en hockeyspelare i princip gör sin första riktiga match för moderklubben vid 17 års ålder.

Hockeyskolor och pojklag i storstäderna har det motsatta problemet. De svämmar över av barn som inte får istider eller ens möjlighet att byta om i omklädningsrummen och föräldrarna tröttnar någon gång i tonåren på att stå vid sidan och frysa.

Men det storstadsbarnen och landsortsbarnen har gemensamt är att den där sista säsongen i pojklaget vid 14 års ålder många gånger är de sista skären de tar med klubba och puck under resten av livet. Det är inte så konstigt, eftersom deras föräldrar redan tvingats att helt upphöra med sitt eget spelande. Hur många golfföräldrar tror ni skulle orka engagera sig i sina barn om de själva alltid bara fick bära klubborna?

I Kanada är hockeyn överallt och det finns organiserade serier eller i alla fall gott om tillfällen till spel för spelare i alla tänkbara nivåer och åldrar. Det är inte så flashigt, man spelar ofta på sjöar och uterinkar och spolade parkeringsplatser och fotbollsplaner. Men spontanishockey är ett nästan obefintligt begrepp i Sverige, åtminstone i och omkring storstäderna. I den semivuxna åldern runt 30 år är det en ungefär lika oöverstiglig uppgift att få spela en riktig hockeymatch som det är att komma med i ett punkband. Golf? Skitenkelt – bara att betala in en mycket modest medlemsavgift och spela hur mycket man vill, när man vill, med vem man vill. Bowling? Dygnet runt – med fulla spriträttigheter. Körsång? Bara att anmäla sig hos Caroline af Ugglas och gå ner på T-centralen och köra. Vinklubb? Ni fattar.

Det här blev väldigt uppenbart för mig förra vintern när jag och en lika hockeytörstande vän tog våra skridskor och nyköpta kompositklubbor och knatade ner till isbanan i Vasaparken för att plöja loss. Efter ungefär två minuter av flippass och pressade dragskott i den decimeterhöga sargen åtnjöt vi ungefär samma popularitet som Usama Bin Laden på en Gun Show i Alabama. Vrålilskna Östermalmstanter och svinförbannade innerstadspappor kom vinglande likt av berusade bålgetingar och påpekade både bestämt och mycket ovänligt att här var det minsann förbud mot klubba och puck. Och efter att vi till slut skrinlagt planerna på att med handgemäng hävda vår rätt till ishockey så satt vi till slut där, min vän Joel och jag, på parkbänken bredvid rinken med våra iPhones och letade efter ishallar i Stockholmsområdet som erbjöd allmänhetens åkning. Samma sak överallt: ”Lördag/söndag 07.30-08.15 – ej klubba. Måndag 14.00-14.30 – klubba tillåten.”

Jag förstår naturligtvis att en ishall är en dyr historia och att man självklart inte kan hålla sådan igång enkom för ett gäng öltjocka 30-åringar som vill åka runt och crosschecka varandra i all vänlighet och sedan ta några glas. Men några veckor senare var vi några stycken som gjorde ett nytt försök uppe i Norrviken. Samma sak. Trots att en hel sjöjävel låg där och bara väntade på att få stå värd för en lördagshockeyturnering med fritt deltagande så hade de av mig avlönade kommunmänniskorna bestämt att det minsann var alldeles för brutalt att ställa upp ett par målburar. Istället tvingades vi skrinna runt där på våra nyslipade hockeyrör längs en enorm långfärdsbana över två kommungränser, samtidigt som klämtjäcka tjocktanter stånkade förbi på sina meterlånga skridskor och försvann snabbare än decemberlöningar långt där borta i fjärran.

Alltså, nu får Gunde Svan och hans snoriga skidskjutande moster gärna idiotförklara mig bäst de vill – men jag kan omöjligen förstå det här. Är det verkligen omöjligt att på dessa bottenfrusna sjöar ploga upp några hockeyplaner med snösarg som reserveras endast för hockey, där långfärds-Britta inte är välkommen med sin skridskostav såvida hon inte kan skjuta ett hederligt dragskott med den? Och vad är det ens för mening med att sätta sarg och plexiglas i ishallarna om de ändå ska reserveras för ett gäng lallande fritidsåkare som halkar runt i sina termobyxor och cykelhjälmar utan varken mening eller mål? Är det en rättighet att ockupera en hockeyrink om man inte tänker spela hockey på den? Det finns ju skateboardramper och klätterhallar och sådan skit? Och man kan ju undra varför vi aldrig ser samma slags terror på våra allmänna fotbollsplaner, som ju ändå finansieras med samma skattepengar? ”Medhavd boll? Nähädu, bara tillåtet på tisdagar. Övriga allmänna tider är fotbollsplanen endast öppen för promenad eller lättare jogging. Fast på lördagar är det OK att spela boule nere i ena straffområdet om ni inte stör. Och ni får gärna grilla korv vid hörnflaggorna.”

Hur kan vuxna människor få möjlighet att spela hockey? Ungdomslagen fyller ut istiderna och de är självklart framtiden. Men golfungdomarna är också framtiden och jag tror inte framtiden i den sporten blir ljusare av att du helt stänger ute föräldrarna. Vilken hockeyspelande nioåring skulle inte vilja se sin pappa lira hockey, om än på skoj? Jag slänger en kvarts miljon i skatt till min kommun varje år men är likväl villig att betala extra för min istid, inget snack. Men de veteranhockeylag som tränar söndagar kl 23.30 är ungefär lika lättinfiltrerade som MC-gängen. Man måste bli rekommenderad av någon som känner någon annan och ofta är det en minimiålder på 35+ och ibland krav på tidigare koppling till klubben. Har man tur får man istället häng på något gubbgäng i Korpen som ägnar sig åt den hellöjliga pacifistversionen de kallar rinkbandy eller hockeybockey.

Jag har väl för bövelen inte spenderat halva min uppväxt med att träna rövtacklingar och nöta in ett fruktat slagskott för att i vuxen ålder bli förpassad till en avsågad knatteklubba och en sketen bandyboll?

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

Text: Peter Sibner