22
Stenbecks miljoner
För att vara en presskonferens där alla korten skulle läggas upp på bordet så var det rätt mycket som stannade kvar i rockärmen. Men Tommy Qvarfort och Håkan Sigvant bjöd ändå på några godbitar. De gör ingen större hemlighet av att Klasen och Toivonen måste bort. Men det finns fortfarande frågor som hopas sig likt flugor runt en hundskit.
Minns ni den gamla filmen "Brewsters miljoner" med Richard Pryor och John Candy? En hopplös baseballspelare får chans på ett arv på 300 miljoner, om han bara lyckas bränna 30 miljoner på en månad? Trots alla pengar han kastar omkring sig vinner han få vänner. Det finns minst sagt en del likheter med den här soppan.
Kaoset har egentligen pågått sedan Hugo Stenbeck och hans schweiziska advokater drog in i Malmö Redhawks i våras. Nu rycker Stenbeck sin guldsked ur munnen på den skånska hockeyklubben. Enligt avtalet skulle han först betala 10 miljoner för 51 procent av aktierna i Malmö Holding AB, och därefter en utlovad sponsorpost om 18 miljoner kronor som skulle tillföras kassan och räkenskaperna i bolaget per den 1 april varje år i tre år.
När det nu är dags för den andra av tre inbetalningar låter istället Hugo Stenbeck via sina advokater meddela att han under säsongen försett klubben med ytterligare 35 miljoner kronor som få eller ingen känt till. Stenbeck anser sig således ha fullföljt sina plikter om ca 60 miljoner kronor. Malmö hävdar att de pengarna aldrig kommit till styrelsens kännedom och inte kan räknas mot avtalet. Svaret från advokaterna är att klient Stenbeck förvisso betalat löner och agentavgifter utanför den normala tågordningen, men inte bara är Stenbeck ovilligt att betala mer – han saknar likvida medel.
Likvida medel och pengar är inte alltid samma sak. Att Stenbeck har slut på pengar är naturligtvis inte sant. Han är en av fyra arvtagare till ett affärskonglomerat värderat till flera miljarder Euro som vräker in vinster till sina ägare. Men Stenbeck ser naturligtvis till att inga pengar finns i det bolag som använts för att sponsra Malmö Redhawks.
Vem som rent juridiskt har rätt är inte så intressant i sammanhanget. Stenbeck har säkert betalat åtminstone stora delar av det han hävdar, men oavsett kommer Malmö aldrig se några mer pengar från honom ens om de så får tag på honom där borta vid världens ände.
Pengarna har alltså spenderats vid sidan om, i klubbens namn, men det har aldrig kommit den dåvarande styrelsen till kännedom. Det är ju ett mysterium i sig, men mer om det senare.
Nu sitter Malmö alltså i en akut likviditetskris. Eftersom man inte anser sig kunna betala en upplupen skattefaktura på tre miljoner kronor väljer man att ansöka om rekonstruktion.
Qvarfort och Sylvegård var mycket tydliga med vad som behöver göras – spelarbudgeten måste minskas med 12 miljoner kronor från 30 till 18 miljoner nästa säsong. Det man inte säger, men väldigt tydligt antyder, är att de dyraste spelarna måste bort. Och det är inte jättelätt att bli av med en spelare som har kontrakt på två år och 12 miljoner, men ett marknadsvärde på hälften.
Rekonstruktion är helt enkelt Malmös enda sätt att bli av med de två enskilda kostnader man numera absolut inte kan eller vill hantera – Linus Klasen och Hannu Toivonen.
Konkurs och rekonstruktion är två helt skilda saker. En rekonstruktion kan naturligtvis innebära en konkurs om en finansiering inte kan lösas, men det kommer inte hända. Malmös verksamhet i övrigt har en hyfsad balans mellan intäkter och utgifter, och man hade antagligen kunnat få fram de där tre miljonerna som skattmasen gick och väntade på genom ett villkorat förskott från de sponsorer man säger sig ha med på tåget. Men man kunde knappast hitta 10-11 miljoner till Linus Klasen och Hannu Toivonen.
Under tiden rekonstruktionen pågår aktiveras den statliga lönegarantin som säkerställer att personalen får betalt om kassan inte räcker till löneutbetalningar. Lönegarantin har ett totalt tak på fyra basbelopp, alltså i runda slängar 180 000 kr. Det är antagligen acceptabelt för enstaka anställda inom klubben, men knappast för centern i förstakedjan. Signalen till Toivonen och Klasen? Hitta någon annanstans att spela, annars måste klubben försättas i konkurs och era kontrakt ogiltigförklaras.
Men även om syftet med rekonstruktionen känns glasklart finns det fortfarande massor av frågor. Ljuger Stenbeck? Har han blivit lurad? Vem har i så fall lurat honom? Och vem har fått pengarna?
Hur kan Hugo Stenbecks utbetalningar till spelare och agenter inte komma klubben till kännedom? De 18 miljoner som Stenbeck officiellt betalat har ju uppenbarligen inte räckt halvvägs, och det måste ju någon i så fall ha kunnat förutse? Prislappen på agentavgifter och bonusar måste ju ha varit hyfsat känd – och med minsta talang för huvudräkning borde ju åtminstone någon med insyn i det hela reagerat på att de totala spelarkostnaderna låg långt utanför vad man budgeterat med? Och vad har man för kommunikation om ägaren tar sig friheten att på egen hand godkänna och ombesörja utbetalningar utan att de hamnar på dagordningen eller i bolagets bokföring? Man förstår varför det skett en del avhopp från styrelse och ledning under säsongen.
Och även om Hugo Stenbeck må vara en ytterst begränsad affärsman - varför har inte hans koppel av advokater och ekonomer avrått honom från att betala pengar i klubbens namn när han rimligen borde förstått att de inte skulle räknas av mot avtalet i juridisk mening? Tills någon ger mig exempel på annat kommer jag hävda att Hugo Stenbeck knappast ärvt det som gjorde hans far till en av Sverige mest framgångsrika affärsmän.
Qvarfort och Sigvant vet vart pengarna har tagit vägen, för det har Stenbecks advokater visat dem. På gårdagens presskonferens släppte man några godbitar, men talade i mycket svävande ordalag om vem som fått vad. Men man vet, såklart.
Agentavgifterna sägs ha uppgått till ”miljonbelopp” och det är ju ganska självklart, annars hade de gått obemärkta förbi. Men hur många miljoner har agent Sjögren kommit över för de åtta spelare han tagit till klubben? Sannolikt rätt många, men det är inte det mest intressanta. Sjögren hävdar själv i en intervju med Hockeysverige.se att det endast är Linus Klasen som stått under kontrakt med Stenbeck själv. Hans övriga spelare har alla haft kontrakt direkt med klubben, uppger han.
Det har pratats om att Nyman och Anders Olsson själva har förskansat sig en del av de pengarna, men det väljer jag att inte spekulera i. Det skulle i så fall vara föremål för en brottsutredning om trolöshet mot huvudman och förskingring. Man bör ha rejält på fötterna om man ska anklaga någon för förskingring, och det har jag inte.
Och huruvida agent Sjögrens arvoden är skäliga lägger jag mig inte heller i, för det är ju upp till betalaren att värdera innan man erbjuder sig att betala ut dem. Någon har tyckt att Sjögren och hans spelare varit värda de här miljonerna och gladeligen fört över dem till hans konton.
Mycket pengar har såklart gått iväg i engångssummor till spelare som skrivit under kontrakt. Det är inte alls brottsligt att ge spelare stora påskriftsbonusar, förutsatt att man erlägger erforderliga skatter och sociala avgifter. Detta hävdar man att man gjort, och det stämmer säkert. Skattemyndigheten vill man inte få problem med ens som utländsk investerare idag.
Vad viktigare är, varför har Stenbeck gått utanför de officiella räkenskaperna? Vad skulle han och klubben tjäna på det?
Det finns egentligen två spår här. Några jag pratat med tror att Hugo Stenbeck blivit lurad eller övertalad av Anders Olsson och Stefan Nyman.
En annan teori, som inte verkar helt osannolik, är att Stenbeck blivit sugen på att satsa hårt och tungt redan första året för att uppnå snabba resultat och ett omedelbart avancemang till Elitserien. Detta har inte varit den egentliga planen inom klubben, eftersom man säger sig ha rustat för ett avancemang någon gång under treårsperioden.
För att komma undan med detta har Hugo Stenbeck tvingats betala spelare och agenter utan styrelsens kännedom och därmed undgått risken att någon förnuftigt sinnad person drog i bromsen och påpekade att budgeten om 30 miljoner redan var uppbokad. När det nu visar sig att de personer han varit med att tillsätta inte varit kompetenta nog att driva en hockeyklubb har de sportsliga framgångarna uteblivit, aptiten har falnat och han väljer att helt enkelt dra sig ur. ”Cut your losses”, som det brukar heta. Med tanke på hur det har sett ut på isen och i spalterna kan man ju i alla fall inte klandra honom för att han vill ut ur projektet.
Hela historien är verkligen en stor förlust för många inblandade. Stenbeck har kastat sina pengar i en sjö full av inkompetenta fiskar. Fansen har än en gång tvingats bevittna ett rejält spektakel. Och ishockeyn i det fotbollstokiga Malmö har knappast tagit ett steg framåt i sin jakt på respekt och erkännande. Patrik Sylvegård är en hockeykunnig person och en stabil figur i största allmänhet, och jag hoppas verkligen han orkar med det här.
En av få hjältar i den här soppan, han gick runt och delade ut pressmaterial på presskonferensen igår.
Att B-G Johansson och kollegorna på marknadssidan lyckas få med sig regionens sponsorer att fortsätta tro på klubbens resa är inget annat än ett bevis för att ishockey är en alldeles lysande form av sponsring och marknadsföring.
Och att sporten ishockey i sig ännu en gång bevisat att den överlever vilka knäppgökar som helst.
Revanschen är en bragd
Mycket ska man se innan ögonen trillar ut, men att se den här upplagan av Tre Kronor vinna VM-guld hör sannerligen till det mest anmärkningsvärda jag varit med om. Och det är ett guld som innehåller så mycket blod, svett och tårar att det bör gå till historien som det allra största VM-guld vi någonsin vunnit. En bragd, rentav.
Man måste beundra Pär Mårts för hans optimism när han säger att han hela tiden varit nöjd med truppen och tycker att han haft angenäma problem när han tagit ut laget under detta VM. Trots guldyran minns ju vän av ordning att det faktiskt inte var särskilt mycket som gick som det skulle, vare sig med lagbygget eller lagets prestationer i grundserien.
Från olika håll och kanter har det ropats på Mårts avgång under den här turneringen, men i ärlighetens namn har han ju ingalunda haft förutsättningar att avundas. I natt somnar han med en guldmedalj runt halsen och jag tror han sover rätt så gott.
Sug på lite fakta här en stund:
- Lockouten och NHL-säsongen gjorde livet väldigt surt för den svenska truppen. Vi hittar de flesta och största av våra NHL-spelare i lag som Detroit, Chicago, New York Rangers, Vancouver, Ottawa och Washington. Alla gick till slutspel.
- Nästan alla NHL-spelare som kom hem gjorde det med tunga säsonger i bagaget. De som inte haft formsvackor eller rentav varit bänkade hade istället varit skadade. Och den enda egentliga storstjärnan i laget, Loui Eriksson, hade som bekant inte en särskilt lyckad start på turneringen och det stod tidigt klart att han inte ensam skulle kunna bära det här laget.
- I truppen fanns så mycket som 10 VM-debutanter. Det borde väl rentav vara något slags rekord.
- Sverige gjorde bara 17 mål i gruppspelet, minst av alla lag som gick till kvartsfinal och en osvenskt rekorddålig notering i VM-sammanhang. När tvillingarna Sedin klev in i handlingarna hade Sverige gjort 13 mål på sex matcher och bara med nöd och näppe lyckats besegra nationer som Slovenien och Vitryssland.
- Alexander Edler som skulle ta över som ankare i försvaret försvann från turneringen så fort han egentligen klev in i den.
Men ännu en gång har historien visat att det ofta är just när det är som allra tjurigast, när oddsen är som sämst, som Sverige till sist vinner. Vi såg det i Wien 1987. Vi såg det i Prag 1992. Och vi såg det i Stockholm 2013. Favoritstämpel är som bekant inte en del av den svenska modellen.
I torsdags skrev jag att Fredrik Petterssons avgörande straff mot Kanada sköt hockeyn tillbaka in i folkhemmet och så var det ju onekligen - uppslutningen från nationen har varit fantastisk den här helgen. Men Pettersson sköt också in en laddning självförtroende i det här laget som gjorde dem oslagbara.
Mot Finland i lördags och mot Schweiz i finalen kändes det helt enkelt som om det här laget inte längre kunde förlora. Att de senaste veckornas ifrågasättande och dagliga sågningar skapat en grupp så stark och tajt att inget kunde stoppa dem.
Före matchen mot Danmark, tvillingarnas första i denna turnering, var vi några stycken som satt i pressrummet och pratade.
- Hur stor skillnad kommer Sedinarna att göra nu när de kommer in så här sent i turneringen? frågade en kvinna i vårt sällskap.
- På kort sikt? Ska jag vara ärlig så tror jag tyvärr inte de kan påverka det här laget särskilt mycket alls på en eller två matcher, svarade jag.
- Jo men man såg ju nu på träningen här i förmiddags hur bra de är, att de snurrade rätt bra, kontrade kvinnan.
- Det är klart de är bra, de är ju antagligen de bästa offensiva spelarna vi har i NHL. Men det räcker inte, framförallt inte mot Kanada. Det är svårt att komma in i en turnering och bara göra skillnad. En fluga gör ingen sommar, sa jag.
Morsning korsning, liksom. Dumstrut på.
De har ju inte vunnit så mycket, tvillingarna. Och de har ständigt fått onyanserad kritik för en hel massa saker både borta i NHL och här på hemmaplan. Trots att de vunnit både OS-guld och några av de allra finaste individuella priser en hockeyspelare kan vinna har de aldrig riktigt lyckats bli folkkära.
Well, det borde vara revanscherat nu. Prins Daniel satt på Globens läktare rätt ofta under VM. Men kungen var en rödhårig tvilling från Ångermanland och han hette Henrik Sedin.
Om kungen hette Henrik Sedin så visade det sig också finnas många grevar och prinsar i det här laget.
Henrik Tallinder och Staffan Kronwall var grevar, rutinerade pjäser som vuxit och blivit bättre ju längre turneringen gått och det har prinsarna tagit lärdom av.
En av dem var Gabriel Landeskog, som var blek genom nästan hela gruppspelet men växte till en gigant ju viktigare matcherna blev. I förlängningen mot Kanada och i sista perioden av finalen var han helt obeveklig och låg också bakom målet som knäckte schweizarna.
Jag står och pratar med en guldrusig Landeskog i den mixade zonen efteråt. Han är glad och lycklig, han har ju precis vunnit sin första stora titel, men han pratar också om att lära sig av att vinna. Och om det faktum att han fått kritik både för sitt spel och sin inställning under gruppspelet.
- Det är klart att det är tufft att få kritik, en del av det håller jag med om men en del annat tyckte jag kändes onödigt. Men det får man lära sig av och bli starkare, säger Landeskog.
Just då kommer Leif Boork och släntrar förbi, och även Peter Jihde kliver in och hajfajvar.
- Grattis Gabbe! Nu är farsan din stolt ska du veta, säger Boork och syftar på Gabriels pappa Tony, som spelat för Boork i Hammarby.
Strax före detta har Landeskog slutit fred med Expressens Magnus Nyström, han som tidigare i veckan anklagade honom för dålig inställning i en svavelosande krönika.
- När min gode vän Magnus Nyström kritiserar så där, då tar det hårt, säger Landeskog.
- Men nu får du ju gå på Stureplan hur mycket du vill i kväll? säger jag.
- Ja, nu blir det fest. Och Nyström ska få följa med, skrattar prins Landeskog.
En annan prins är Erik Gustafsson. Han som kallades för doldis så sent som i texterna inför semifinalen i lördags har vuxit ut till en jättegestalt i det försvar som till slut inte släppte en jävel över bron. Och nu är han ingen doldis länge, utan för alltid en av guldhjältarna.
- Ja du, det här kunde man ju inte tro när säsongen började, säger han.
Lite längre bort står Petter Granberg, en annan prins. Vid 20 års ålder har han inom loppet av 18 månader nu vunnit JVM, SM-guld och VM-guld.
- Det är helt overkligt egentligen. Det hade man aldrig vågat drömma om, säger han.
Petter Granberg och Erik Gustafsson är inte ensamma. Simon Hjalmarsson är en annan. Och Jhonas Enroth var turneringens bästa målvakt och visade att han kommer att kunna axla manteln efter Henrik Lundqvist som vår stora målvaktstjärna.
Nästa uppgift för Tre Kronor är OS i Sotji. Det är antagligen mindre än halva det här laget som kommer att få följa med dit, för när alla de bästa är tillgängliga lär det inte finnas plats för spelare som Dick Axelsson, Jimmie Ericsson, Nicklas Danielsson eller Johan Fransson.
Men det spelar ingen roll en kväll som den här.
Sverige har vunnit VM-guld och även om det kanske bara var för en helg, så var hockeyn äntligen etta igen. Etta i TV-tablån, etta på alla löpsedlarna, etta i folks medvetande. Och Tre Kronor var ännu än gång etta på pallen.
När jag lämnar den mixade zonen har Henrik och Daniel Sedin ännu inte avverkat mer än hälften av det stora pressuppbådet. Kanske står de kvar där än. Så är det när man är folkkär.
Slagskott säger mer än tusen ord
Det finns idrottsögonblick som har långt större betydelse än det faktiska resultat de innebär. Fredrik Petterssons cooljävla slagskott gick inte bara förbi Mike Smith och skickade Tre Kronor till semifinal. Pucken flög också rakt in igenom TV-rutan, studsade runt mellan folkhemmets väggar och lade sig sedan tryggt tillrätta bredvid ostbågarna på vardagsrumsbordet.
Innan vi går vidare här i texten så gör vi först som Pär Mårts, hetsar ner oss en smula och ser nyktert på saken. Sverige är i semifinal i ishockey-VM och det är på intet sätt sällsynt. Där är ju Sverige nästan alltid i VM-sammanhang.
Men man kan ju ta sig dit på väldigt olika sätt. Vi hade ju alla gått och väntat på ett dystert och väntat utträde ur ett redan fiaskostämplat VM och det första notabla som hände i kvartsfinalen var också mycket riktigt att vår bäste back fick matchstraff och att Kanada som ett resultat av det gjorde mål.
Där och då var det ridå för både Tre Kronor och allmänhetens intresse för denna i raden av årliga VM-turneringar.
Men så från ingenstans inträffade en serie händelser som till slut fick mig att önska att jag sett just den här matchen ståendes i klacken, och snarare än att greppa intervjumikrofonen istället fått hissa en överprisad fulöl rätt upp i luften.
När krutröken lagt sig hade alltså Fredrik Pettersson klivit in och skjutit hockeyn rätt upp i toppen av TV-tablån igen. Med ett svinjävla slagskott. På en potentiellt avgörande straff. Mot storjävla Kanada.
- Hej Sverige, vad gör ni på lördag klockan 15.00? Tänkte väl det.
Just ikväll var vi ju några stycken som liknade lagets segermöjligheter mot Kanada med en snöbolls förmåga att släcka en villabrand. Inför matchen skrev jag att ”De flesta av oss tror att Tre Kronor är chanslösa. Och kanske är det precis just det som är den stora chansen.”
Fredrik Pettersson gillar att snacka och var givetvis påpassad av drevet efter matchen. Fast egentligen behövde han ju inte säga så mycket.
För om straffar kunde tala så sa den straffen ungefär ”Äh, skit på dig för fan” till alla oss som tvivlat och klagat och sågat och gnällt på hur tråkigt det är när det inte går bra och namnen på laguppställningen inte har så mycket stjärnglans
Men det var naturligtvis ingen i Tre Kronor som sa några oförskämdheter till oss belackare när vi trängdes omkring dem i den mixade zonen efter matchen. De är ju väluppfostrade pojkar och dessutom läser de ju inte tidningarna. Men jag frågade om det inte kändes lite som om det bara var spelarna själva som trodde på det här innan matchen?
- Jo, nog kändes det så. Men det var ju bara det som behövdes, tyckte Erik Gustafsson.
Point made.
Petterssons straff och Enroths storpel blev matchavgörande. Men det var ju inte bara dom.
Det lag som varit så trögt och ineffektivt mot sämre motstånd, som blev så utspelade mot Kanada för en vecka sedan och som varit så ifrågasatta slog plötsligt tillbaka och visade sig duga på precis de områden vi betvivlat dess förmåga.
Båda svenska målen kom i numerärt överläge i regi av klassbröderna Sedin och med Nicklas Danielsson – han som skjutit så tamt och snett tidigare - som skarprättare på blålinjen. Erik Gustafsson har i det tysta klivit fram som en ledargestalt i det här laget och gjorde 33 oerhört nyttiga minuter mot ett Kanada som förvisso var bättre och hade hetare chanser, men ändå inte tilläts köra över Tre Kronors storspelade målvakt. Simon Hjalmarsson visade ännu en gång att han är en man för de stora arenorna. Jhonas Enroth var fenomenal. Johan Fransson var stabil.
Och Petter Granberg måste ha haft en riktigt skön tupplur i eftermiddags. Det var som om han drömde att han var Nicklas Lidström och sedan aldrig riktigt vaknade.
Vi ska inte heller glömma Gabriel Landeskog, som av någon anledning beskyllts för dålig inställning. När det var som jobbigast och kanadensarna snurrade som värst så bar han stundtals fram laget på sina unga axlar med en fantastisk arbetsinsats och offervilja.
- Hade du skjutit slagskott där? frågar jag Landeskog efter matchen apropå den avgörande straffen.
- Nej. Jag har inte bollarna… eh, staken som krävs för det, säger Landeskog och skrattar.
- Men att gå ut och göra en sån grej inför ett fullsatt Globen, det är riktigt kul att se.
Fredrik Pettersson må ha spelat det snygga gitarrsolot, men det var Landeskog som skötte trummorna.
Och plötsligt lever alltså hockey-VM igen. Det sades att det fanns flera tusen biljetter kvar till semifinalerna, men hux flux är det alltså Sverige som ska spela mot Finland i Globen på lördag. De där tusentals stolarna blev plötsligt något lättare att sälja och nu vet vi alltså med oss så mycket att Tre Kronor kommer att spela om medaljerna.
Det råder ingen tvekan om att tvillingarna Sedin höjt tuppkammen på det här laget, och uppenbarligen gör dem till en klart mer slagkraftig utmanare. Och när Tre Kronor ändå krånglat sig ända hit kan de ju lika gärna gå all in på guldet. För det snacket börjar ju nu. Finland tycker vi ju liksom alltid att vi klarar av att slå och då har vi ändå torskat två VM-finaler mot dem.
Lät det där sista lite skeptiskt, lite magsurt? Alldeles riktigt. Jag fortsätter tvivla, för det verkar ju fungera alldeles utmärkt.
Dick Beddoes och rödbetssoppan
Ska man tro på den enade expertisen så har vi just sett de svenska VM-lammen leka en sista gång innan de nu måste offras på ishockeyns altare. Vad jag kan minnas har inte Tre Kronor varit så här utdömt på över 20 år. Men jag kan inte låta bli att tänka på Dick Beddoes. Minns ni honom?
Sanningen att säga så minns ju inte jag heller Dick Beddoes eftersom han slutade skriva om hockey ungefär samtidigt som jag lärde mig engelska. Han avled 1991, men under nästan 25 år var han sportjournalist på The Globe and Mail i Toronto. Hans främsta eftermäle till ishockeyhistorien är en legendarisk episod från den infernaliska Summit Series hösten 1972.
För första gången någonsin skulle de kanadensiska NHL-stjärnorna möta den sovjetiska hockeyapparaten i en uppgörelse där alla de bästa fanns med, och den kanadensiska självsäkerheten var lika omfattande som kännedomen om rysk ishockey var begränsad. De glappkäftade proffsen skulle mosa de stumma, ryska amatörerna med stora siffror, därom var alla överens.
Dick Beddoes var den som stack ut hakan allra mest i sin förhandsanalys. Om ryssarna lyckades vinna en enda av de åtta matcherna i serien lovade han att ”riva sin krönika, doppa den i en skål med borsjtj och äta upp den på trappan till den sovjetiska ambassaden.”
Det var ju bara det att det skulle spelas om det också. Ryssarna hamnade i underläge direkt men vände och vann med 7-3.
Och mycket riktigt satt han där, Dick Beddoes, på trappan till det ryska konsulatet i Toronto och sörplade på strimlorna av sin krönika som smälte så fint i den ryska rödbetssoppan.
Förhandstipsen inför Tre Kronors kvartsfinal mot Kanada imorgon minner om Dick Beddoes. Jag har verkligen letat efter goda skäl att slippa skriva min egen domedagsprofetia över kanadensarnas stundande motståndare, men det går inte.
Rent sakligt ser det tyvärr väldigt mörkt ut. Den här upplagan av Tre Kronor saknar mycket av det som Kanada har i drivor.
Visst. Bröderna Sedin blev som väntat ett tillskott som osar klass, och visade med all önskvärd tydlighet att de kan bidra med en hel massa bra saker. Alexander Edler spelar hockey med en annan pondus än Johan Fransson och Elias Fälth. Men faktum är att kanadensarna svarade med att ringa in en back som just nominerats till Norris Trophy och en forward som nominerats till Hart.
Av naturliga skäl har spelare från Elitserien och KHL svårt att hänga med när världens bästa forwards får upp farten, det syntes i torsdags. Och dessvärre förhåller det sig så att de spelare som förstärkt laget från NHL med lika få undantag är ur form.
Loui Eriksson har haft sin sämsta säsong på fem år. Henrik Tallinder har varit både skadad och bänkad i år. Gabriel Landeskogs tuffa vinter har vi varit inne på tidigare. Jacob Markström har haft en stundtals lovande, stundtals svajig start på karriären som ordinarie NHL-målvakt. Jhonas Enroth ska med största sannolikhet stå på torsdag och han har bara vunnit fyra NHL-matcher på hela året. Men han har å andra sidan sett väldigt bra ut de gånger han satts på prov i turneringen.
Detta är ju dock verkligheten i ett VM. Man får ta de spelare som är tillgängliga och ibland är de stekheta och många, ibland är de få och lite mer stukade.
Av historien lär vi att motivation ändå kan slå klass, så det gäller att snabbt bygga en grupp på det som finns och få dem att brinna inför uppgiften,
Henrik Sedin är inne på samma sak.
- Mot Kanada måste vi vara beredda att vinna matchen med 2-1. Vi kommer inte göra fem mål utan måste spela tight och när vi får chansen ska vi vara jävligt heta. Men det är klart man ska känna press i en kvartsfinal mot Kanada, de är ett grymt bra lag men vi måste bara gå ut och våga spela och känna att det är kul, säger han.
Strax innan detta har jag och Mattias Ek på Expressen stått och pratat om att vi inte kan se glöden i ögonen hos många av de svenska spelarna, att det är något som saknas. Att detta är ett lag som bara bitvis glimtat till och förutom disciplinerade insatser mot Norge och Tjeckien varit för bleka i anfallszon och inte kunnat värja sig mot kontringar. Att systemet inte riktigt sitter och att kampviljan inte heller kompenserar för detta.
Leif Boork kommer plötsligt släntrande i den mixade zonen. Han är i sammanhanget glimrande positiv. Jag hör honom glatt konstatera att Sverige fått många bra svar mot Danmark, att positionerna i försvarsspelet ser bra ut och så där. Boork är alltså inte lika bombsäker på kanadensisk dominans som Dick Beddoes var, han är ju inte heller typen som utlovar att han ska äta några krönikor. Men så är han ju inte heller så imponerad av NHL och det där kanadensiska som många av oss andra.
Kanske är det Boorken som har rätt och jag har fel? Mina meriter som hockeytränare sträcker sig trots allt inte längre än att jag en gång var Robert Roséns golfinstruktör. När han var 12.
Nu för tiden kan man ju inte riktigt äta sina krönikor eller löpsedlar på det där teatraliska viset, åtminstone inte vi som uteslutande jobbar digitalt. Eller ja, iallafall inte med hälsan i behåll. Sånär som på Rögle-bloggaren Grönvitasumo är ju inte vi i den svenska journalistkåren heller så benägna att utlova drastiska handlingar i samband med idrottsevenemang. Det närmaste vi kom var väl när Ingvar Oldsberg ville emigrera till Norge, eller när Mats Wennerholm sprang runt i lusekofta för några år sedan.
Men de flesta av oss tror att Tre Kronor är chanslösa. Och kanske är det precis just det som är den stora chansen.
Kölhalningen
Fullsatt. Taggat. Positiva vibbar från igår. Kanada på andra sidan rödlinjen. Ett Tre Kronor som tycktes ha skakat av sig darriga insatser mot Vitryssland och Schweiz och plötsligt kändes som ett lag som kunde störa Kanada.
Upplagt för en fest, som tyvärr snabbt kom av sig. Sverige blev kölhalade av ett både effektivt och dominant Kanada. I alla de moment som är avgörande för att vinna en ishockeymatch var Kanada rejält mycket bättre.
När man tittar i laguppställningen är det ju inte alls särskilt märkligt. Sverige hade behövt en helt annan arbetsinsats och ett par studsar med sig för att kunna skapa lite nerv i en sådan här match, mot ett Kanada som bara sett bättre och bättre ut sedan förlusten mot Schweiz.
Men framförallt såg Tre Kronor väldigt trötta ut. Det hade nog krävts en dags vila eller två för att kunna ge detta ack så spelskickliga Kanada en omgång, för man spelar helt enkelt inte ut ett sådant här lag. Jhonas Enroth var stundtals helt omutlig, men kanadensarna hittade till slut luckorna bakom honom och då var tillställningen över.
Snygga mål bjöds vi också. Stamkos bössa i powerplay, Schenns rökare i nättaket och Jordan Staals pärla i det där olyckliga två mot ett-läget var alla värda entrépengen.
Det var också en oerhört snäll match med få utvisningar och i princip inte ett enda slagsmål. Mycket riktigt utdelades inte heller en enda roughing-utvisning. Det får man väl ändå se som en skräll, för det brukar knappast vara puss- och kramkalas när Sverige möter Kanada. Men så brukar det också se ut i matcher där båda lagen är överens om att det det ena är mycket bättre.
Sverige får ladda om. Nu väntar Slovenien på lördag och det ska ju inte vara några problem. Och på tisdag avslutas gruppspelet med en match som Tre Kronor kanske rentav skulle må bra av att förlora.
Schweiz bör ju vinna den här gruppen nu. Och jag menar med en dåres envishet att schweizarna fortfarande är det absolut bästa motståndet Sverige kan få i en kvartsfinal. Tjeckerna tappade poäng mot Danmark ikväll och får slåss mot Norge om fjärdeplatsen, så de lär Sverige inte råka ut för.
Nej, det lär bli Kanada igen på torsdag.
* * *
Kanadas trupp är ju sanslöst imponerande, men de åkte ändå på stryk mot Schweiz för bara några dagar sedan. Då tycktes det tydligt att de inte riktigt hade gjort läxan och blev nog förvånade över hur bra många av de i Europa hemmahörande schweizarna var.
Mot Sverige hade de gjort den läxan. De visste precis hur de skulle uppträda mot svenska elitseriebackar med noll rutin från den här nivån, och de visste också att hålla ögonen på för tillfället heta spelare som Dick Axelsson. Den ende spelare som kan ha överraskat dem var Simon Hjalmarsson, som var genomgående väldigt stark i närkamperna och ibland skojade riktigt friskt med kanadensarna.
Efter presskonferensen får jag tag på Lindy Ruff några korta ögonblick. Han menar att det snarare handlar om att Kanada i de senaste två matcherna varit på hugget från start.
- Jag tycker vi kommer ut mycket bättre än i de första två matcherna. Sverige spelade match igår och vi fick vila, och det tycker jag vi kan luta oss lite emot och få tryck på dem direkt, säger han innan presschefen rycker honom ifrån mig.
Pär Mårts är tydligt besviken. Han gratulerar Lindy Ruff och kan ju egentligen inte göra mycket annat. Han vet att det här inte räcker, och ska man leta något positivt så har de åtminstone fått veta vad som krävs.
Det är ett stort tomrum som Edler och bröderna Sedin måste fylla då. Men i ishockey kan ju som bekant allt hända - fråga Frankrike.
* * *
Stort sällskap i mediacentret och på pressläktaren idag. Först kliver Viasats nya superstjärna Isabel Boltenstern in och kramas och hejar. Jag har inte sett henne på minst ett halvår så det är ett kärt återseende.
Dessutom har vi Linus Hugosson bredvid oss i kväll. Och i pausen kommer division 1-profeten Mikael Mjörnberg förbi och småsnackar lite. Det innebär att den absoluta majoriteten av Hockeysveriges redaktion för en gångs skull lyckades samlas på samma ställe. Av våra fasta medarbetare var det alltså bara Robert och Ola som saknades.
* * *
Två sköna incidenter sker vid kaffepumpen i pausen.
1:
När jag får upp huvudet ur kaffekoppen står plötsligt Uffe Bodin och samtalar med Hampus Lindholm.
- Kan du inte säga till att killen går ner och byter om? säger jag när de språkat färdigt.
- Vem då? säger Uffe.
- Var det inte Hampus Lindholm?
- Nej, det var en läsare som kom fram och hälsade. Men han såg exakt ut som Hampus Lindholm. Det var det första jag tänkte, "Hampus!". Men det kan det ju inte vara för han är ju i Anaheim.
Givetvis är han i Anaheim.
Men ni ser. Tröttheten börjar ta ut sin rätt på Hockeysverige.se efter en händelserik vår.
* * *
2:
Expressen-Jonathan Lindquist dricker te och det kan man ju ifrågasätta. Inte är han speciellt nöjd med kvaliteten på det heller.
- Känn på det här tevattnet. Det är ju ljummet, man kan ju nästan dricka det! säger den reslige Öviksmannen.
- Ja, så kan vi ju inte ha det. Du får säga till funktionärerna att de styr upp detta.
- Japp. Ordnung muss sein, ryter Jonathan och gör sin bästa tänkbara imitation av en TV-tysk.
Och då hörs från andra sidan kaffebordet:
- Ja, genau!
Där står alltså två tyskar och undrar varför vi plötsligt bryter ut i asgarv över deras modersmål.
Men den unge Lindquist är inte nödbedd. Under kvällen har han till exempel varit TV-reporter och avslutat en Primetime-sändning med klassikern "Stay classy, San Diego".
Så tro på fan om han inte står där och pratar tyska med tyskarna för att släta över sin lilla manöver. Ett stort ögonblick.
* * *
Nu väntar några VM-fria dagar för min del, men Johanna och Uffe krigar vidare under helgen med fortsatt fina inslag. Redan i kväll har vi flera trevliga videointervjuer att gotta ner sig i. Håll tillgodo!
En kamp mot ärkefienden
Förr i världen var det alltid Sovjet - detta uttryckslösa men tekniskt perfekta och oslagbart disciplinerade maskineri som förnedrade utan att kröka ett hår. Numera heter ärkefienden Kanada och är ett gäng snacksaliga flåbusar som både kan spela hockey, ragga brudar och dricka brännvin. I kväll är det dags att slå dem.
Det där var naturligtvis en stereotyp. Historien kryllar av kanadensiska gentlemän och det fanns en hel hög med råbarkade ryssar även i superlagen på 70- och 80-talen. Men de senaste 20 åren är det iallafall så att vi haft väldigt svårt för Kanada och av den anledningen fått möta dem alldeles för ofta och de har därför tagit Sovjetunionens roll som vår nemesis med allt vad det innebär av nidbilder.
Man slår inte Kanada om man tvivlar.
Det var något som hände igår under matchen mot Norge. Det är svårt att sätta fingret på vad, men det kändes som om hela luften plötsligt förändrades inne i Globen. Den avlägsna känsla av otillräcklighet och förnimmelse av antiklimax som åtminstone i min värld präglat den här turneringen packade plötsligt ihop och stack hem.
Storseger mot Norge, måltorkan bruten. De ledande spelarna var bra. Och så skänken från ovan - beskedet att tvillingarna Sedin och Alexander Edler skänker stjärnglans till truppen likt superadvokater i en John Grisham-rulle som dyker upp i domstolen och jävla bara kör.
Jag tycker mig kunna se det på spelarna som cirklar runt staketen i den mixade zonen efter Norge-matchen. De har slutat tvivla.
Dick Axelsson, som varit så bra, flyter fram med ett stort flin. Staffan Kronwall och Henrik Tallinder verkar tycka det är ganska roligt med VM, efter att tidigare mest ha sett sammanbitna ut. Oscar Lindberg är inte längre en vettskrämd nykomling och Loui Eriksson behöver för en gångs skull inte svara på frågor om nollan i målprotokollet.
Jag får vänta länge på Gabriel Landeskog.
Mot Vitryssland i måndags undrade kommentatorn på Radiosporten hur i hela friden en sån som Landeskog kunde spela i NHL, och påpekade bestämt att han ju inte höll på "den här nivån". Efter sina två mål mot Norge har Gabriel fått göra både TV och radio innan han når oss skrivdjur som hamnar längst ner i hierarkin i den mixade zonen.
Landeskog har ju spelat mot Sedinarna väldigt ofta de senaste säsongerna, så jag frågar honom vad han tror de kommer tillföra. När han svarar så tänker jag först inte ens på att han går händelserna rejält i förväg, för det låter så övertygat och självklart.
- Jag hoppas Sedinarna ger kanadensarna lika många minus i statistiken som de givit mig de senaste åren, säger han.
Bröderna Sedin hinner givetvis inte hit för att spela matchen mot Kanada, och det vet Landeskog. Men hans tankar är redan längre fram i turneringen.
Kvällens match mot Kanada är måhända av marginell betydelse för tabellen, eftersom inget av lagen lär missa slutspel. Jag vet inte ens om det är särskilt bra om Sverige vinner gruppen och vilka man då får möta. Att komma fyra och få möta Schweiz känns rätt lockande.
Men mest sannolikt just nu är att Sverige och Kanada slutar tvåa och trea. Då möter vi dem igen i kvartsfinal på torsdag.
Av gammal tradition går det inte särskilt bra när Sverige möter Kanada, även om vi kan nita dem i gruppspel lite då och då. Vi slog dem i OS-finalen 1994 och i den rafflande semifinalen i VM 2006, men när det vankas avgörande matcher mot Kanada förhåller det sig nästan alltid så att Sverige förlorar.
Jag vet inte vad det beror på, för även om de nästan aldrig spelar ut oss så är det något med Kanada som skrämmer.
Här gäller det att stå upp och ta den fighten. Alldeles för få gånger har vi sett Sverige göra det när Kanada står på andra sidan rödlinjen.
Tre Kronor fick träna på det lite mot Norge. Nu var ju inte norrmännen varken särskilt bra eller skräckinjagande, men de var helt klart griniga och taggade. Bland annat Ole-Kristian Tollefsen försökte vid flera tillfällen störa de svenska spelarna och få dem ur balans så där som han ofta gör så bra.
Det Tre Kronor som mötte Schweiz i fredags hade svarat på den typen av provokation med ungefär samma pondus som ett spexande studentgäng som just spillt öl över ett par fotbollshuliganer:
"Men sluta bråka nu, kan vi inte bara lira istället? Är det lugnt eller?"
Svaret igår var mer av det slag som behövs mot Kanada:
"Kom för fan inte här och käfta. Det här är Globen och här bestämmer vi. Undan eller omkull."
Men kvällens match blir inte bara ett bra prov på det svenska lagets attityd, utan också deras skicklighet. Det är ingalunda något rövarband av våldsverkare Kanada tagit med sig till Stockholm. Finess är modellen framför fysik. Och det har ju också spekulerats i att kanadensarna kanske inte riktigt tar det här på fullt allvar. De har ställt in många träningar och elaka tungor hävdar att de mest springer runt på stan.
Jag frågar Landeskog om han pratat med lagkamraterna Ryan O'Reilly och Matt Duchene som finns med i det kanadensiska laget. Och mycket riktigt.
- Ja, vi har sms:at lite grann. Men vi har inte snackat om matchen utan det är väl mest att de tycker det är så snygga tjejer här i Sverige, svarar Landeskog och flinar.
Det må så vara att denna upplaga av Kanada i första hand framstår som ett gäng unga finlirare som vill slå snygga droppass och knata runt i vårvärmen och kolla brudar. Men make no mistake about it - i kväll möter de Sverige.
Och då brukar en kanadensare kunna spela du-ska-få-en-klubba-i-halsen-hockey oavsett om det står Claude Giroux eller Phil Esposito på tröjan.
Ilska och hetta
Det är ofta bra att bli förbannad i hockey, för då kan det svänga och vända. Om ett par veckor kanske vi till och med sitter här med svenska medaljer framför oss och menar att plattmatchen mot Schweiz var supernyttig. Tillsvidare nöjer vi oss med att konstatera att det åtminstone var ett klart mycket bättre Tre Kronor som knockade Tjeckien i kväll. Och en mycket hetare Gabriel Landeskog.
Jag träffade aldrig Landeskog efter matchen mot Schweiz, men de som gjorde det vittnar om en ung man på rätt dåligt humör. Det kan man ju förstå.
Någonstans känns det som om den där Calder-bucklan i Las Vegas bar en förbannelse med sig, för det har varit en rätt jobbig säsong för NHL:s yngste lagkapten genom tiderna.
Först lockouten, som gjorde förberedelserna röriga inför den omvittnat tuffa andra säsongen i NHL. Sedan en sejour hemma i ett hårt ansatt Djurgården, i en för klubben väldigt besvärlig och främmande situation.
När NHL-säsongen väl satte igång stod stökiga kontraktsförhandlingar med Ryan O’Reilly i rampljuset och media sökte slitningar i laget. Efter bara några matcher drabbades Gabriel själv av en ordentlig hjärnskakning och missade tolv matcher. Till slut hamnade Colorado näst sist i hela ligan och med några veckor kvar av säsongen gick målvakten Giguere ut och sågade lagets inställning offentligt.
Och så då VM på hemmaplan. I premiären gick det så trögt att Landeskog till och med blev bänkad. Det är klart man unnar pojken att få bli rejält förbannad.
Men att Gabriel Landeskog blev både bänkad och förbannad var kanske det bästa som kunde hända Sverige. Det är målmedvetenheten, beslutsamheten och tävlingsinstinkten som tagit honom dit han är idag, men motgångar kan man bara lära sig hantera genom att utsättas för dem.
”Gabbe” var långt ifrån den ende som behövde rannsaka sig själv efter premiären, men han var kanske den som gjorde det hårdast.
Mot Tjeckien såg det ut som om den riktige Landeskog var tillbaka på isen. Den spelare jag under det senaste året lärt känna som en förvisso sympatisk och verbal ung man med stort hjärta, men som också är en stenhård pådrivare som aldrig viker ner sig. Och ju mer istid han fick i kväll, desto mer fick vi se en Landeskog som jobbade stenhårt, proppade tjecker, dödade utvisningar, klev in framför mål och markerade revir och högg på returer, delade ut en och annan småful crosschecking och även tog fighten och snacket efter avblåsningarna om så behövdes.
- Han var mycket, mycket bättre idag, sa förbundskapten Pär Mårts till mig efter matchen.
- Det är ju så här när man kommer hit ifrån NHL, det är inte så jäkla enkelt att bara kliva in och spela sin bästa hockey. Han är ju ingen kille som ska dribbla och hålla på utan en fysisk attitydspelare som fullföljer och smäller och det gjorde han mycket bättre idag, sa förbundskapten Pär Mårts till mig efter matchen.
Mårts var med rätta nöjd med lagets insats och tyckte att den stora skillnaden jämfört med premiären var inslaget av hetta. Att man ville kliva in och ta fighten. Och nog var Landeskog en av de hetare.
Precis efter den andra perioden var det ytterst nära ett rejält handegemäng med Martin Hanzal, till vardags i Phoenix.
- Ja, han tycker inte om mig. Men det gör väl ingenting, det är väl bara bra, säger Landeskog när jag träffar honom direkt efter segern mot Tjeckien.
- Nä, men vi hade mycket att bevisa idag. Både från förra årets turnering och matchen igår. Det var skönt att få komma in i matchen idag och få mer istid, jag hade pigga ben och det blir bra mycket lättare för egen del. Ibland är det ju också så att lite motgångar kan stärka laget också, så att man får ihop gruppen.
Och där har "Gabbe" en poäng. En VM-turnering handlar ju som bekant om att gradvis växla upp tempot och hitta dynamiken i laget så att man kan prestera på topp när det gäller som mest. Att Sverige tog stora kliv rent spelmässigt och var mycket bättre än tjeckerna rådde det ingen tvekan om.
Men att de faktiskt vann matchen var det absolut viktigaste. Både för självkänslan och faktiskt också för tabellen. Noll poäng på två matcher hade varit bedövande jobbigt.
Faktum är att tre poäng på de första två matcherna var ett rätt tänkbart scenario och ger ett ganska hyggligt utgångsläge. Tjeckien kan knappast räkna med att ta lätta poäng mot varken Danmark eller Norge. Och om Kanada spelar som de gjorde mot danskarna i dag så är de knappast oslagbara. Publikstödet på Globen idag var väldigt bra och kan helt klart bli en faktor när det börjar dra ihop sig.
Svenskarna har återfått tron på sig själva. Och Gabriel Landeskog förvaltade sin ilska på helt rätt sätt.
En skitpremiär - eller?
Jag minns att Mats Olsson på Expressen en gång skrev en väldigt dyster krönika efter en allsvensk fotbollspremiär. Istället för att med ett enda ord beröra eller analysera matchen så valde han att lista 50 saker han hellre gjort än att sitta och se den hopplöst värdelösa matchen. Om jag inte minns fel så var titeln "Jag rensar hellre avlopp"
När en människa som älskar fotboll lika mycket som Mats Olsson tar till sådana rubriker så förstår man att det måste varit en riktigt jävla skitsur tillställning. Tre Kronors premiärmatch mot Schweiz var en match som säkerligen fick många av mina mer luttrade kollegor att gå i samma tankebanor.
För matchen var verkligen trist. Sverige var alldeles för dåliga. De förlorade mot ett Schweiz som man förvisso ofta haft rätt svårt för, men ändå bör slå. Och ska man måla djävulen på plexiglaset redan nu så lämnade jag pressläktaren med en känsla av att det här laget lär behöva hjälp av både högre makter och NHL-förstärkningar för att kunna ta sig förbi en kvartsfinal, som med rätt stor sannolikhet lär bli mot Kanada eller Tjeckien.
Platsen är densamma. Presscentret ser likadant ut. De hutlösa priserna för att få en uppkoppling i pressrummet är desamma. Men kontrasterna mot förra årets turnering är ändå oerhörda.
Förra årets svenska premiärlag hade inte behövt skala bort mycket mer än fyra-fem spelare för att utgöra en fullfjädrad OS-trupp. Spelarparaden i den mixade zonen var en veritabel festmåltid och om Henrik Zetterberg stod upptagen kunde man istället helt ostört haffa storstjärnor som Erik Karlsson, Johan Franzén, Daniel Alfredsson eller Niklas Kronwall.
Nu hette de Oscar Lindberg, Elias Fälth, Simon Hjalmarsson, Andreas Jämtin och Petter Granberg och det är naturligtvis stor skillnad på de förväntningar man ska ha på den här truppen.. Tyvärr förhåller det sig också så att våra största spelare i årets lag - Gabriel Landeskog och Loui Eriksson - kommer till VM med säsonger som helt klart lämnat en del övrigt att önska. Landeskog, som är en av mina absoluta favoriter, såg tyvärr inte alls särskilt bekväm ut och Loui Eriksson var ofta för ensam och hittade ingen riktig kemi där i förstalinan.
Spelare för spelare är dagens Tre Kronor ingalunda särskilt överlägsna det schweiziska lag mot vilket de torskade. Mot tjeckerna i morgon är man till och med underdog, och om det här laget lyckas skaka stjärnspäckade Kanada på torsdag så är det en oerhörd prestation.
Det ska vi komma ihåg innan vi avfärdar premiärförlusten som ett totalt fiasko. Men om förra årets turnering var en svensk stjärnparad som slutade i tårar så är detta istället chansen för nya hjältar att kliva fram och överraska. Det har hänt förr och det är det vi får hoppas på nu.
Fast frågetecknen är helt klart oroväckande många efter kvällens premiär.
Men jag tänker verkligen inte skriva att jag hellre hade rensat avlopp. Faktum är att jag inte kan tänka på jättemånga saker jag hellre gjort än att sitta i en fullsatt arena och beskåda ett världsmästerskap i den sport jag älskar högst av alla former av underhållning.
Det vore respektlöst mot alla de som löst biljett till matchen, vilket jag ju inte behövde göra. Det vore respektlöst mot de spelare som kommit hit på sin fritid för att representera sitt land. Det vore respektlöst mot de som sliter dag och natt för att göra Globen och Hovet till en fungerande miljö för publik, spelare och sådana som oss.
Jag tänker istället ägna resten av den här texten åt att lista 5 anledningar till varför det var jättehärligt att jobba med VM-hockey i går.
1. Publiken
Det är egentligen ganska ironiskt. Förra året hade Tre Kronor ett superlag, men det fullkomligt gapade av tomma stolar vid flera av deras matcher. Nu var det utsålt i Globen, 12 500 personer på läktarna och hela området runt arenan var en betydligt mer livfull upplevelse. Minst fyra av Sveriges sju matcher i gruppspelet är slutsålda och VM-organisationen med Tony Wirén i spetsen har helt klart gjort fler saker rätt än vad som var fallet i fjol.
2. Ispasset
ReebokCCM hade arrangerat en väldigt trivsam sammankomst för oss i mediedrevet idag. I gott sällskap av Mats Sundin, Filip Forsberg, Robert Nordmark och Johan Tornberg fick vi snöra på oss den allra senaste och hetaste hockeyutrustningen och utmana varandra i diverse tävlingar. Det var ju en intressant blandning av kunskaper, minst sagt. Trevliga kollegor som Mr Madhawk och Linus Hugosson har ju ingen direkt bakgrund som hockeyspelare, medan sådana som Aftonbladets Jimmy Wixström och Hans Abrahamsson spelat på elitnivå.
För oss på Hockeysverige slutade det hela oavgjort. Jag placerade mig bra i slagskottstävlingen trots en sketträff som bara nådde 113 km/h, men det räckte för att slå Uffe Bodin. Sen hämnades han genom att spöa mig med en halv sekund i skridskoåkningen.
Roligast var dock att sätta en straff i taket och få jubel av Mats Sundin. Det är ju nästan så man kissar i byxan.
Totalt sett en oerhört rolig tillställning. Vi kommer lägga upp ett videoklipp på detta här under helgen - det finns en del sköna vurpor att beskåda.
3. Kanada
Att kliva ut på isen efter killar som Steven Stamkos, Claude Giroux, Taylor Hall, Jordan Eberle och Brian Campbell är rätt häftigt. Det ska bli grymt kul att följa deras väg fram mot vad jag tror blir en klassisk final mot ryssarna. Och efter förra årets öststatsdominans både i Stockholm och under finalspelet i Helsingfors är det verkligen roligt med lite nytt blod i händelsernas centrum.
4. Återseenden
Man träffar ju mycket folk man inte ser så ofta. Vår gode vän Szymon Szemberg, till exempel. Härliga Hanna Westrin från HV71, som är en förträfflig pressvärdinna och gör alla runtomkring lite gladare. Marie Lehmann från SVT, som alltid balanserar mellan skämt och allvar och håller en skön jargong. Johanna - som är en fröjd att samarbeta med. Den coole norrmannen vars namn jag glömt. Svenska Spel-killarna Carlander och Österberg.
5. Glansen av Hockeygalan
Ja, jag hoppas verkligen ni såg den igår. Det verkar många ha gjort. Under hela dagen på Globen har vi fått idel glada tillrop från fans, kollegor och många har kommit fram och tackat och gratulerat.
Jag är stolt, nöjd och nästan lite utmattad. För Vilken resa det har varit.
Sedan jag och Sanny Lindström träffades vid hans köksbord en solig dag i julas och drog upp riktlinjerna för den gala vi båda gått och drömt om och som Sanny satte till världen med Twittpucken har detta varit en enda lång roller coaster. Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan, stött på en hel del patruller och tvingats inse varför det under alla år aldrig varit någon som lyckats ro en gala i land. Just som vi kände att alla broar var brända och alla våra förhoppningar om en gala grusats av diverse svårigheter så dök superproffset Björn Oldéen på Cmore upp och ville göra något av Sannys idé från ifjol - och gladeligen tog med även oss på tåget.
Vi nådde inte hela vägen in på de stora salongerna, även om det ett tag i januari var väldigt nära. Men frågan är om inte detta i slutändan var bättre, och ett mer naturligt steg. Vi är alla jättenöjda med hur galan blev och det enda tråkiga är att de sanslöst underhållande förberedelserna nu är över.
Vi får se om vi på Hockeysverige.se får vara med nästa år, och vilka som håller i trådarna. Att Sanny får förbli en ledande profil oavsett arena eller arrangör är ju helt givet, för det här är först och främst hans förtjänst.
Förhoppningsvis har vi knuffat etablissemanget ett steg i rätt riktning.
Landsbros Finest
Jag kan inte tänka på en hälsena utan att gå in i ett psykosomatiskt chocktillstånd. Jag blir faktiskt lätt låghalt av att bara skriva den här ingressen. Erik Karlsson verkar fixa det där mycket bättre.
Vi behöver väl inte älta situationen från den 13 februari så mycket. Men i korta ordalag gick det till så att Matt Cookes skridskoskena smet in bakom hälskyddet på Erik Karlssons skridsko och skar av 70 procent av hans hälsena. Hur det kändes för den drabbade kan vi inte riktigt föreställa oss, men alla som någon gång snittat en grillkorv och tagit i lite för mycket kan åtminstone relatera till den rent kirurgiska förödelsen.
En vanlig människa hade fått hoppa på kryckor hela sommaren. Om någon skurit av min hälsena med en skridsko hade jag antagligen hasat runt i en rullstol och druckit brännvin tills någon anhörig av ren barmhärtighet kört mig utför ättestupa.
Oron i Ottawa och runt om i hockeyvärlden var påtaglig. De flesta kunde acceptera det faktum att säsongen var över och att skadan skulle ta uppemot sex månader att läka, det vore ingalunda första gången en superstjärna tvingats kliva av isen redan i februari. Men den främsta frågeställningen var egentligen huruvida världens bäste back skulle kunna komma tillbaka i lika gott slag som förut? Skulle Karlssons magiska skridskoåkning och obevekliga självförtroende dämpas av den plötsliga insikten av att inte vara odödlig?
Idrottsvärlden är full av exempel på unga storspelare som drabbats av otäcka skador och aldrig riktigt hämtat sig. Jeremy Roenick blev aldrig sig lik efter knäskadan 1995. Eric Lindros stjärna falnade snabbt i sviterna av hjärnskakningarna. Fotbollsspelaren Michael Owen var kanske världens bästa anfallare vid 20 års ålder men ett sargat knä förpassade resten av hans karriär till periferin. Tomas Brolin kom med i världslaget i VM 1994 men samma höst bröt han foten och då var hans tid som världsspelare över.
Skadorna må läka men det är något som sätter sig i skallen. Ett bränt barn skyr elden, sägs det.
Vissa hävdar förvisso motsatsen. Till exempel Stig Dagerman:
Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden
Det dras till elden som en mal till ljuset
Det sägs om Erik Karlsson att han inte var särskilt flitig i skolbänken och han har nog inte ägnat någon större energi åt den molokna svenska efterkrigslyriken. Det förefaller också vara så att han skolkade den dagen begreppet självömkan avhandlades i klassrummet.
I natt klev han ut på isen i Verizon Center mot ligans hetaste lag, spelade 27 minuter, sköt åtta skott på mål och passade fram till båda målen när Ottawa slog Washington med 2-1.
- Hej världen! Missed me much?
Stjärnorna från Landsbro
Fenomenet Erik Karlsson har länge fascinerat mig, för det är mycket ovanligt att en europeisk back med ringa storlek och lättjefull spelstil med stort mått av defensivt risktagande ens hamnar i NHL.
Jag träffade nyblivne Modo-tränaren Anders Forsberg i helgen. Han har ju ett förflutet som scout för Ottawa Senators och var en mycket bidragande orsak till att de tog Erik Karlsson som 15:e spelare i draften 2008.
- Ja jösses. Du kan ju tänka dig hur kul det var att sitta där på ett möte med GM och alla scouterna och föreslå att de skulle bränna sin förstarunda på en europeisk back på 70 kilo med defensiva brister. Jag fick stå på mig rejält. Men jag tror inte de ångrar sig, säger Anders Forsberg på det där solklart balanserade sätt som bara Anders Forsberg kan säga saker.
Att Karlsson redan under sin tredje säsong i NHL utvecklats till ligans bäste back är egentligen emot alla odds. Det visar bara vilken oerhörd talang han besitter. NHL har helt klart varit en stor attraktion fattigare under hans frånvaro och om detta vittnar nästan samtliga stora skribenter även borta i Nordamerika.
Det är ju en skön snubbe dessutom och det är inte oviktigt i sammanhanget.
Under förra året hade jag förmånen att träffa Erik Karlsson vid flera tillfällen, både vid VM här i Stockholm men framförallt under några dagar i Las Vegas som utvecklades till en ren Eriksgata, no pun intended.
På 24 timmar lyckades den unge smålänningen både skriva ett kontrakt på 45 miljoner dollar och ta hem Norris Trophy. Där och då kunde man faktiskt se att den normalt så klädsamma självsäkerheten tillfälligt förbytts mot ett visst mått av skräckslagenhet.
Las Vegas är trots allt ganska långt ifrån Landsbro. Vid molnfritt väder kan du inte ens missa Las Vegas om du så flyger förbi staden på 10 000 meters höjd. Men om man kör från Sävsjö till Vetlanda och har lite för bråttom så missar man Landsbro.
Härifrån kommer Erik Karlsson och nog finns det goda gener att brås på.
Eriks morbror till exempel. Han heter Tomas Nord och även han var en spelskicklig back med förkärlek för det offensiva spelet. Hans CV består av 455 elitseriematcher, de flesta av dem i Leksand där han var en stor publikfavorit under 80-talet. Men på meritlistan finns också ett SM-guld med AIK 1984.
Från Lannaskede kommer också Johan Franzén. Han och Erik Karlsson spelade ju som bekant VM ihop i våras och tillhörde Tre Kronors klart bästa spelare. Två generationer av landsbroare i Tre Kronor var bara ett av en växande skara stora hockeyögonblick för den lilla orten.
Under VM frågade jag Johan Franzén om just detta, att två firade NHL-proffs från den lilla småländska orten spelar i samma femma i Tre Kronor och gör det med stil.
- Jo, fast det är ju för jävligt egentligen, sa Franzén.
- Vad menar du? frågade jag.
- Jo men du vet, jag har ju varit lagkamrat med Eriks farsa. Men säg inte det till någon.
Till hela hockeyvärldens glädje är Erik Karlsson tillbaka på isen och samma kväll blev Ottawa klara för slutspel. Johan Franzén har varit het på slutet och sköt Detroit ett stort steg närmare slutspel i natt.
En fin kväll för Landsbros Finest.
Blooper-blogg från Guldstaden
Hockeysverige krigar vidare här uppe i norr! Efter en morgon som gick ut på att ordna diverse logistik till följd av den hastigt avbrutna finalserien blev resten av dagen i huvudsak en enda lång feelgood-historia.
Guldfirandet här i Skellefteå har legat som en varm golfström i den kalla vinden och på stadens soliga torg och gator har stämningen varit mycket upprymd.
Skellefteå gjorde ju som bekant processen mycket kort med samtliga motståndare i det här slutspelet och det enda problem Skellefteå AIK och deras supportrar verkar ha just nu är att torget egentligen är alldeles för litet för ett guldfirande. Som konferencier Micke Lejnegaard sa när han intervjuade Lasse Johansson på scenen:
- Ni har sagt att ni ska ta det här en match i taget. Men nu är det väl nästan så att man får börja prata om ett guld i taget?
Jag vet inte om det kommer att gå riktigt så lätt för Skellefteå framöver. Men en stad som lever och andas hockey på det här viset har onekligen riktigt goda förutsättningar att vara en stormakt i svensk ishockey i många år framöver. Inte bara kanske, utan rentav troligen är det början på en dynasti á la Färjestad eller HV71 vi ser här uppe i Västerbotten nu när det första guldet på 35 år äntligen är bärgat.
Strax efter att guldfirandet på torget är slut går vi förbi några killar från ett av klubbens juniorlag som står samlade utanför hotellobbyn.
- Nu gäller det att sätta igång med sommarträningen grabbar, säger en av killarna i laget.
Det kallas väl vinnarkultur, I guess.
Bud Holloway och Oscar Möller och några till fick sjunga på scen, Bellemare intervjuade Bud Holloway på franska och hela staden förenades i en enda stor och värmande kram omkring sitt stolta hockeylag här i den västerbottniska vårkylan.
Många söp och många skrek men ingen slogs och ingen dog. Inga sirener blixtrade i luften och inga inkastade päron satte stopp för festen. Precis bredvid scenen hade man satt upp ett tält där bortsprungna barn kunde återförenas med bortsprungna föräldrar.
Det kallas väl hockeykultur, I guess.
* * *
Av anledningar jag inte kan gå in på närmare just nu behöver vi få tag på någon form av uppstoppat djur för en filmsekvens till Hockeygalan.
Det kan tyckas vara en märklig sak att fråga efter. Men vår receptionisten Therese på Hotell Malmia här i Skellefteå tillhör hela världens allra mest hjälpsamma, sympatiska och charmiga människor och hjälper oss naturligtvis även med denna sanslösa förfrågan.
I takt med att vi sedan vandrar runt här på stan och gör vimmelfilm inför hockeygalan inser vi att vi till slut har fått så många sköna möten att vi måste göra en blooper tape.
Bland höjdpunkterna:
- En guldmålvakt hyllar en kollega.
- Krönikören kallas för "Hockeyns svar på Erik Niva"
- Vi frågar ut små barn
- Vi har svårt att kommunicera
Ni ser filmen här:
* * *
Jag träffar Bud Holloway på Hotell Statt. Vi får en liten pratstund och jag passar på att hälsa honom att jag gärna ser honom i Elitserien även nästa år.
-Well, we'll just have to wait and see. It's a waiting game, flinar den supersympatiske kanadensare och flyr iväg mot guldfesten. I cowboyboots.
Hade jag varit GM i Los Angeles hade jag givit honom en chans i NHL. Han sjunger också riktigt hyggligt på guldfirandet.
* * *
Mycket ska man se innan ögonen trillar ut. Fotograf-Johanna på väg upp på taket till en offentlig pissoar är en scen som lär sitta på näthinnan ett tag.
På torget i Skellefteå är trängseln så episkt total att det inte går att röra sig i någon riktning. Eftersom vår ursprungliga plan att filma från ett hotellrumsfönster på fjärde våningen störs av ett storjävla träd får vi hitta andra lösningar, och ingenstans finns strategiska höjder att bestiga.
En pissoar till vänster som scen blir vår räddning.
- Jag klättrar upp! vrålar Johanna och hivar sig halvvägs upp på det ogästvänliga taket.
Tonåringarna som suttit där sedan ett par timmar tillbaka reser dock ragg.
- Hä finns int plats!
- Men kan ni inte filma åt mig då? vädjar Johanna.
En driftig ung man vid namn Albin där uppe på taket ser här sin chans.
- Jomen självklart. Skicka hit kameran bara!
Och det är en scen som är alldeles underbart vacker. Inte bara lyckas tonåringen Albin fånga ett par riktigt fina bilder av guldfirandet, han byter också minneskort, fixar skärpedjup och gör ett par riktigt snygga panoreringar.
Så, unge Albin i Skellefteå som satt på taket till pissoaren - vem du än är så kan du höra av dig om jobb på Hockeysverige.se när du kommer lite till åren.
* * *
I morgon väntar nytt jobb. Vi ska göra fler inslag till Hockeygalan innan vi kör vår Hockeysverige-BMW tillbaka till Luleå och flyger hem.
Men först väntar lite trevligheter. Nu blir det en öl eller två med diverse kollegor. Om de kommer loss.
Guldtankar
Den senaste veckan är det många som påpekat att två norrlandslag gör upp om guldet och att ingen kunde bry sig mindre.
Well, längs med hela E4:an från Luleå stod folk ute vid vägkanterna med banderoller och lyktor och vrålade efter sina guldhjältar och det började redan någonstans vid Rosvik. På en vägbro vid Byske stod säkert 100 personer med tända bengaler och när vi rullade fram vid Skellefteå Kraft Arena vid 01-snåret var hela området packat till bristningsgränsen med människor.
När Bellemare, Holloway, Ericsson, Eriksson och Forsberg och Lindberg och Möller och allt vad de hette till slut vällde ut ur bussen visste lyckan inga gränser. Just där och då fanns några som brydde sig om Norrlandsfinalen, det kan jag intyga.
Så som den fjärde och sista finalmatchen utvecklade sig tror jag inte heller Luleåfansen är allt för sammanbrutna när de går till jobbet imorgon. Besvikna, men inte sammanbrutna. För det var liksom aldrig något snack. Där man på förhand kunde ana att Luleå skulle komma ut som brännskadade oxar och försöka köra över Skellefteå så blev det bara precis tvärtom.
Skellefteå tog över efter bara någon minut och det syntes tidigt vart matchen var på väg. De som varit det bästa laget hela säsongen, de som har klasspelare på varenda position i varenda femma och de som inte förlorade en enda match på ordinarie tid i hela slutspelet är naturligtvis väldigt värdiga mästare.
Så grattis Skellefteå. Det blev aldrig spännande.
* * *
Jag har aldrig varit inne på isen under ett SM-guldfirande förut och det är verkligen en mäktig känsla att stå där och se den furiösa glädjen i ögonen. Den förste jag får tag på därute är Johan Forsberg. Han som varit bänkad sedan fjärde matchen mot Brynäs och mest stått vid sidan av och varit nervöst. När Robin Jonsson åkte och bytte blev han helt plötsligt fri med Johan Gustafsson och hans 3-0-mål var ju bara en av många spikar i kistan, men helt klart den som gjorde Skellefteåfansen allra gladast.
- Jag har varit mest nervös i hela laget. Jag har haft magsår och jag har fått äta en massa mediciner, säger Johan och flinar.
Ni vet ju sedan tidigare att jag verkligen gillar grabben. Det värmer att få se honom stå där som guldhjälte.
* * *
Jag vet inte vad det är med målvakter och deras ovilja att framhäva sig själva. En sådan som Joacim Ericsson hade antagligen kunnat hålla nollan i 285 raka elitseriematcher och ändå tillskriva sina backar denna prestation.
Visst. Det finns ju andra hjältar. Erik Forssell gör ju två mål i kväll varav 2-0-målet är oändligt snyggt. Viktor Arvidsson gör superviktiga mål på ett skönt sätt. Men den största hjälten under den här finalmatchen är ju egentligen Joacim Eriksson. Att släppa in tre mål på fyra SM-finaler är ju rena Henrik Lundqvist-klassen.
Guldmålvakten Joacim Eriksson möter Hockeysveriges redaktion
Men icke.
- Äääh. Jag har fått bra hjälp från mina backar och vi jobbar bra som lag.
Det har han ju också rätt i. Men jag måste fråga honom en gång extra för att få ur honom vad jag vill.
- Jo visst. Det har gått riktigt bra, jag har fått bra självförtroende, säger han.
Tack! Och grattis!
* * *
Jag sitter bredvid Chris Härenstam och det är som vanligt en skön upplevelse. Varje gång han säger något känns det liksom som om man både ser matchen live och på TV samtidigt.
Och han är för skön, den gode Chris.
Efter 2-0-målet släcker han ner sin iPad, reser sig från sin plats på pressläktaren och klappar mig på axeln.
- Det var det. Vi ses till hösten!
Och så försvinner han iväg bortåt pressrummet för att klippa inslag.
* * *
Oscar Lindberg vinner Stefan Liv Memorial Trophy. Jag kan inte säga emot juryns beslut. Men det visar på den oerhörda bredden Skellefteå har. Hade priset gått till Joacim Eriksson, Martin Sevc, Viktor Arvidsson, Erik Forssell - det hade varit svårt att protestera mot att någon av de här killarna tar hem det.
* * *
Johanna - en stjärna. Inte bara har hon klättrat upp i BÅDA klackarna och filmat nu ikväll, hon var också först av alla ut på isen när signalen gick. En vurpa här, en bortglömd sladd där och på vägen mellan Luleå och Skellefteå redigerar hon ihop ett riktigt vackert filmklipp som ni hittar här på sajten. Sen kastar hon sig med stort dödsförakt in i myllret av bengaler och raketer utanför Skellefteå Kraft Arena och navigerar vant mellan ölburkar och vattenpölar.
Vilken tillgång att ha med sig på ett hockey-VM.
* * *
Det är inte utan att man sneglar lystert på de stora lådorna pilsner från Kallholmens Maltbryggeri i Skellefteå som står uppdukade och vittjas ymnigt i SAIK:s omklädningsrum efter matchen. Mästare ska dricka mikrobrygd. Bra.
* * *
Nu är det läggdags för redaktionen. Imorgon väntar först en sovmorgon och därefter diverse videoproduktion för Hockeygalan. Någon gång under eftermiddagen är det planerat officiell guldfest i stadens centrala delar och där finns vi givetvis på plats med vår kamera och betraktarens ögon.
Tack och godnatt och på återseende.
HockeyAllsvenskan Karlskrona värvar poängkung
KHL KHL-stjärngängets senaste blockbuster
HockeyAllsvenskan Timrå ökade truppen med sju namn
HockeyAllsvenskan "Att stanna i Timrå kändes som det rätta"
Elitserien Ledin vänder hem till Luleå
Elitserien Per Ledin "väldigt nära" Luleå
AHL Mirakelvändningen fullbordad
