2
Patrik Berglund - sin egen värsta fiende
Läste en intressant artikel om Patrik Berglund i St. Louis Post & Dispatch härom dagen. Den ställde hans inte helt lyckade grundserie i kontrast till den rivstart han har stått för i slutspelet med tre mål på lika många matcher i St. Louis Blues serie mot San José Sharks.
Efter förra säsongens dominanta uppträdande i VM - åtta mål på nio matcher - var det nog fler än jag som trodde att Berglund stod inför sitt stora genombrott även i NHL. Den uteblev. Av någon anledning låste det sig för honom och de 38 poäng han stannade på efter 82 matcher var en försämring med 14 poäng jämfört med föregående säsong.
I artikeln ger coachen Ken Hitchcock sin syn på Berglund och hans förvandling från grundserien till slutspelet:
"Jag tror att pressen han sätter på sig själv under grundserien gör att han känner att han har underpresterat offensivt. Nu spelar han bara hockey. Han har skoj när han spelar i den här atmosfären och jag tror inte att han räknar poäng eller något sådant. Han tävlar på en hög nivå och har börjat leverera."
Det intressanta med Hitchcocks uttalande är att han kommer in på ett område som Berglunds föregående coacher Andy Murray och Davis Payne båda har berört tidigare: att svensken är sin egen största fiende.
I grund och botten har Patrik Berglund potential att bli en dominerande center i NHL. Han är stor, stark och svårstoppad när han väl har fått upp farten. Problemet verkar vara att han har en förmåga att döma sig själv för hårt när det går honom emot. När saker inte går hans väg har han haft en tendens att vara väldigt anklagande mot sig själv. Ett visst mått av självkritik krävs för att bli en bättre hockeyspelare, men det får inte gå så långt att det påverkar självförtroendet.
Förhoppningsvis kan årets slutspel bli det definitiva genombrottet för Berglund i NHL. Att döma av de inledande tre matcherna mot Sharks är han på god väg.
Den där känslan av att bli kvävd...
Snaran är omsorgsfullt knuten och placerad runt halsen på det övermannade offret. Kommer Chicago Blackhawks att slita sig loss och rymma, eller är "Chokeago" öknamnet NHL:s bästa lag under grundserien får leva med framöver?
Jag gillar inte att bära slips. Det må vara snyggt, propert och ofta rätt stilfullt om man vet vad man sysslar med. Men det funkar ändå inte för mig. Jag kan inte stå ut med obehaget av att ha något knutet kring halsen, något som begränsar syretillförseln, om än bara litegrann. Mjäkigt och överkänsligt, jag vet, men att bära slips har alltid påmint mig om en långsam kvävning, ett löst strupgrepp som i längden skapar dödsångest. Efter ett par timmar med en slips knuten kring halsen brukar jag få panik, slita av den och kippa efter andan som om den, likt en anakonda, just försökt krama livet mig ur. True story.
Hur applicerar jag då den här flummiga utläggningen på finalserien mellan Chicago Blackhawks och Boston Bruins? Jo, just nu känns det som Boston är den där hårt åtdragna slipsen som sakta men säkert kväver Chicago, får dem att flämta, hosta, rassla och jaga syre som om en allvarligt sjuk tuberkulospatient.
Efter att Blackhawks förlorat initiativet i den andra finalmatchen i helgen blev det i natt än tydligare att Bruins har tagit över den här serien. De dikterade matchen och frustrerade motståndarna med sitt stringenta uppträdande och disciplinerade försvarsspel. Inte speciellt underhållande, men ack så effektivt. När Tuukka Rask dessutom tycks kanalisera sin inre Tim Thomas - minus de politiska stolligheterna - känns Boston Bruins som ett oslagbart lag.
Just därför tror jag att match fyra att bli vägledande, för att inte säga avgörande. Vinst för Boston där och den här serien känns finito. Visst, Chicago har vänt ett 1-3-underläge tidigare i det här slutspelet. Men det var mot Detroit Red Wings, ett lag som inte är i närheten av lika svårforcerat som det Boston som har fått President's Trophy-vinnarna på knä.
Snaran sitter runt halsen på Blackhawks. Ska man komma loss i tid för att överleva är det match fyra som gäller.
* Marian Hossa kom som bekant inte till spel i natt. Tydligen var Blackhawks lagledning medveten om att det fanns en risk att slovaken inte skulle göra det. Trots det deltog inte ersättaren Ben Smith på uppvärmningen. I stället var veteranen Jamal Mayers med där. Extremt märkligt kan jag tycka. Inte för att en uppvärmning är avgörande, men här pratar vi trots allt om en spelare i Smith som inte har spelat match på en dryg månad och som eventuellt ska kastas in i en Stanley Cup-final. Om ursprungsplanen inte var något annat än att släppa fram Smith är det på gränsen till elakt att inte ge honom möjlighet att preparera sig ordentligt.
* Zdeno Chara krockade med Milan Lucic på uppvärmningen. Kollisionen, som borde ha kunnat ge utslag på Richterskalan, resulterade i ett par stygn för Chara. Oroade ögonbryn höjdes när Bruins lagkapten lämnade isen tidigt i första perioden och försvann ut i omklädningsrummet. Lugnet återställdes när han återvände - efter att ha fått skridskorna fixade.
* Missing people har bildat en skallgångskedja i förhoppningen att hitta Patrick Kane. Han försvann efter sitt hattrick i konferensfinalen mot Los Angeles Kings och har inte setts till sedan dess. Kanske borde de leta efter Chicago Blackhawks powerplay också. Det tycks bara existera i teorin.
* Även om Boston Bruins har spelat bra de senaste fem perioderna kan jag inte låta bli att undra hur serien hade gestaltat sig om inte Claude Julien satt ihop tredjekedjan med Chris Kelly, Daniel Paille och Tyler Seguin. De har svarat för tre av Bostons fyra senaste mål - och låg dessutom bakom utvisningarna som ledde till det fjärde. Oväntat hög clutch-faktor på den trion.
* Patrick Kane är inte den enda i Chicago som inte har uträttat ett jota så här långt. Jonathan Toews har också uppförsbacke. Blackhawks bägge superstjärnor håller på att bli utraderade på samma sätta som Sedinarna blev det i finalen mot Boston 2011.
* Patrice Bergeron vann alltså 23 av 27 tekningar i natt. Det förstärker min tes om att han har förmågan att Jedi mind tricks på sina motståndare. Och vem vet, det kanske Tuukka Rask också gör. Över 123 minuter utan ett insläppt mål från honom nu.
* Viktor Stålberg fick äntligen göra finaldebut. Han spelade bara drygt elva minuter, men fick mer och mer förtroende ju längre matchen led. Han gav prov på pigga ben i en miljö där vissa spelare håller på att drunkna i mjölksyra. Dessvärre var inte pucken hans vän i natt.
* Dave Bolland kan ha upplevt en av karriärens sämsta kvällar. Tre utvisningar och puckkladdet som ledde till Pailles 1-0-mål. "The Rat" ser ut att ha fastnat i råttfällan.
* Och slutligen: CBC:s intro inför nattens final - VÄRLDSKLASS! Neil Youngs "Hey hey, my my" gav mig gåshud och adrenalinkick bara minuter efter att väckarklockan hade ringt. Tim Thompson är killen bakom dessa mästerliga inslag. Följ honom på Twitter, vettja: https://twitter.com/b0undless
Så rankas de svenska NHL-talangerna
Ni har förhoppningsvis hunnit läsa igenom The Hockey News ranking över de 75 största hockeytalangerna i världen vid det här laget. Rankingen är tagen från THN:s fantastiska Future Watch-nummer som dyker upp varje vår och som är laddat med grym läsning för alla som är intresserade av uppkomlingarna i hockeyvärlden.
Nu är det inte allt som erbjuds i det numret. THN rankar även de tio största talangerna i varje enskilt NHL-lag. Viktigt att komma ihåg när det gäller rankingen är att den bara gäller spelare som inte är etablerade i ligan. Unga svenska NHL-spelare som redan hade spelat nästan en hel säsong innan denna - exempelvis Gabriel Landeskog, Adam Larsson, Anton Lander och Oliver Ekman Larsson - ingår därför inte här.
Jag vet att några av er kommer att vilja ha länkar till lagpresentationerna, men sanningen är att de inte existerar. Jag skulle i stället råda er att köpa den till iPad/läsplatta för en billig penning. Ni finner numret här: http://se.zinio.com/www/b...
Med hur stor nypa salt ska man ta de här rankingarna då? Som ni kommer att märka nedan har de lyckats slarva bort en hel del namn som borde ha varit självklara på listan, men för det mesta tycker jag personligen att de har fått saker och ting rätt. Viktigt att minnas är att yngre spelare har lite företräde här eftersom deras tänkbara potential fortfarande är högre tills de bevisat motsatsen.
Så här ser det ut för svenskarna/Sverigebekantingarna:
Anaheim Ducks:
2) Hampus Lindholm, 3) Rickard Rakell, 6) William Karlsson, 10) Frederik Andersen.
Utanför listan: Max Friberg, Stefan Warg, Tim Heed.
Boston Bruins:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: Niklas Svedberg, Calle Söderberg, Alexander Fällström.
Buffalo Sabres:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta, men Johan Larsson var rankad sexa bland Minnesotas talanger innan han blev trejdad.
Utanför listan: Linus Ullmark.
Calgary Flames:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: -
Carolina Hurricanes:
2) Victor Rask.
Utanför listan: Erik Karlsson.
Chicago Blackhawks:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: Klas Dahlbeck, Joakim Nordström.
Colorado Avalanche:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: -
Columbus Blue Jackets:
3) Tim Erixon, 4) Oscar Dansk.
Utanför listan: Anton Blomqvist, Anton Forsberg, Daniel Zaar.
Dallas Stars:
8) Ludwig Byström, 10) Patrik Nemeth.
Utanför listan: John Klingberg, Emil Molin.
Detroit Red Wings:
2) Calle Järnkrok, 3) Gustav Nyquist, 10) Mattias Bäckman.
Utanför listan: Adam Almqvist, Joakim Andersson, Rasmus Bodin.
Edmonton Oilers:
3) Oscar Klefbom.
Utanför listan: Erik Gustafsson.
Florida Panthers:
2) Jacob Markström.
Utanför listan: Jonatan Nielsen, Mattias Lindström.
Los Angeles Kings:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: -
Minnesota Wild:
2) Jonas Brodin, 6) Johan Larsson (trejdad till Buffalo).
Utanför listan: Johan Gustafsson, Daniel Gunnarsson.
Montréal Canadiens:
4) Sebastian Collberg.
Utanför listan: Magnus Nygren, Erik Nyström.
Nashville Predators:
2) Mattias Ekholm, 9) Magnus Hellberg, 10) Pontus Åberg.
Utanför listan: Simon Fernholm, Max Görtz, Patrick Cehlin, Daniel Bång.
Fotnot: Filip Forsberg rankades som tvåa bland Washingtons spelare innan han blev trejdad.
New Jersey Devils:
3) Alexander Urbom.
Utanför listan: -
New York Islanders:
6) Johan Sundström, 10) Anders Nilsson.
Utanför listan: John Persson, David Ullström.
New York Rangers:
3) Jesper Fasth.
Utanför listan: Calle Andersson, Oscar Lindberg.
Ottawa Senators:
1) Mika Zibanejad, 2) Jakob Silfverberg, 3) Robin Lehner.
Utanför listan: Fredrik Claesson, Mikael Wikstrand, André Petersson.
Philadelphia Flyers:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: Fredric Larsson.
Phoenix Coyotes:
2) David Rundblad, 3) Henrik Samuelsson*.
* - representerar USA internationellt.
Utanför listan: -
Pittsburgh Penguins:
10) Oscar Sundqvist.
Utanför listan: Philip Samuelsson*.
* - representerar USA internationellt.
St. Louis Blues:
7) Niklas Lundström.
Utanför listan: Sebastian Wännström.
San José Sharks:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: Joakim Ryan*, Sebastian Stålberg.
* - representerar USA internationellt.
Tampa Bay Lightning:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: -
Toronto Maple Leafs:
Ingen svensk rankad bland de tio främsta.
Utanför listan: Tom Nilsson, Petter Granberg, Viktor Lööv.
Vancouver Canucks:
1) Nicklas Jensen, 2) Eddie Läck, 6) Peter Andersson, 9) Henrik Tömmernes, 10) Anton Rödin.
Utanför listan: Ludwig Blomstrand.
Washington Capitals:
2) Filip Forsberg (trejdad till Nashville).
Utanför listan: Christian Djoos.
Winnipeg Jets:
9) Carl Klingberg.
Utanför listan: -
De osjungna hjältarnas årstid
Andrew Shaw i förra matchen - Daniel Paille tidigt i morse. Välkommen till de osjungna hjältarnas årstid, perioden när doldisarna hamnar i rampljuset.
De finns där under grundserien också. Ibland händer det att de snubblar i något viktigt mål, men det är sällan det utmynnar i mer än någon enstaka rubrik. I slutspel är det annorlunda. Där kan vilken grinder eller defensivspecialist som helst bli kung för en dag om man råkar befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle i en förlängning. Minns bara hur Robin Jonsson sköt Luleå till SM-semifinal via ett övertidsmål i den sjunde och avgörande kvarten mot Djurgården härom året. Den chocken...
Och tänk vilken jätteskräll det hade varit om letten Kaspars Daugavins, tillagd i laget på grund av GGregory Campbells benbrott, hade lyckats trycka in det där jätteläget han hade i tredje förlängningsperioden av den första Stanley Cup-finalen. Nu blev det i stället Andrew Shaw, en annan ganska okänd spelare, som förvandlades till hockeyuniversums centralgestalt för en dag eller två.
I morse var det dags för nästa anonyma figur att kliva fram ur skuggorna. Daniel Paille har förvisso varit en pålitlig och karaktärsstark tredjekedjeforward under ett par år, men om det så är en NHL-nörd man ber räkna upp spelarna i Bostons laguppställning så lär inte Pailles namn vara ett av de första som rabblas upp.
Nu svarade han både för arbetet som ledde fram till Bostons kvittering och övertidsmålet som sätter laget i en skön sits inför hemkomsten till TD Garden på måndag. Med den här segern i ryggen har Bruins lagt över pressen på Chicago Blackhawks, som måste vinna minst en av två kommande matcherna i Boston för att inte hänga på gärdsgår'n.
Andra tankar efter nattens andra Stanley Cup-final:
* Chicago Blackhawks borde antagligen ha haft en 2-0-ledning efter första perioden. För visst var det ett misstag av rättsskiparen Wes McCauley att reagera så hastigt när Jonathan Toews (eller Marian Hossa?) forcerade in pucken bakom Tuukka Rask. Chicagospelarena tycks ha tagit misstaget med ro att döma av de närmast obefintliga reaktionerna efter matchen. Det blir intressant att se huruvida McCauley får fler chanser i finalspelet.
* En STOR anledningen till att matchen vände till Bostons favör: Milan Lucic. Efter Bruins usla insats i den första perioden meddelade han i en tv-intervju med NBC att det var dags att återgå till att spela "Bruins Hockey". Sagt och gjort. Lucic åkte ut att och tacklade på allt som rörde sig. Han avslutade matchen med tio tacklingar och även om han förblev poänglös bidrog powerforwardens spel till att väcka Boston ur sin dvala.
* En Bruinsspelare som däremot inte var lika dominant som vanligt var Zdeno Chara. Han såg mer än lovligt loj ut i första perioden och tycktes aldrig komma i gång riktigt ordentligt. Bruins kapten fortsatte att hamna i många närkamper med retstickan Andrew Shaw, dueller som Chicagoforwarden vann överraskande ofta. Hade den första finalmatchen dränerat Chara på för mycket energi, eller vad det här bara en temporär svacka. Svaret lär vi få natten mot tisdag.
* Nathan Horton kom till spel sin axelskada till trots. Så mycket nytta vette katten om karl'n gjorde däremot. Horton, som normalt sett är en spelare som involverar sig i spelet och smäller på, hamnade alltför ofta i periferin och tycktes undvika fysisk kontakt som bränt barn skyr elden. Han spelade över 21.29 i matchen, men var nästan så osynlig att det lika gärna kunde ha varit hälften.
* En kul anekdot som CBC tog upp under sin sändning i natt. Tydligen hade Chicagos forward Patrick Sharp inte fått sina nya klubbor i tid inför slutspelet. I stället skickade fabrikören några av Tampa Bay-stjärnan Steven Stamkos klubbor i stället. Med Stamkos stickor öste Sharp in mål tidigt i slutspelet, men sedan hans egna dök upp har det gått trögare med målskyttet för den underskattade forwarden. I natt fick Sharp göra mål igen efter fem mållösa matcher i följd. Det kanske räcker för att han ska sluta bli påmind om vems klubbor han höll i när han spelade sin bästa hockey för säsongen.
* Jag har hela tiden velat ge Chicago Blackhawks fördelen i den här serien på grund av deras offensiva bredd. När det nu var Boston Bruins tredjekedja som fixade segern åt laget får jag ligga lågt ett tag. Från Claude Juliens håll förefaller det vara ett genidrag att sätta ihop Chris Kelly och Daniel Paille i samma kedja som Tyler Seguin. Den sistnämnda var väldigt företagsam i natt och stod för ett snyggt förarbetet till segermålet. Han har fortfarande svårt att trycka dit pucken när tillfälle ges, men kanske är det på väg att lossna för Seguin som bara har gjort ett slutspelsmål hittills.
* Jaromir Jagr blev tydligen sågad längs fotknölarna av mannen med Don Cherry-komplexet, Mike Milbury. Jag valde visserligen att titta på CBC:s sändning i stället för NBC:s dito, men twitterrapporterna jag nåddes av gjorde gällande att Milbury var less på Jagrs trötta skridskoåkning och att det var dags att dumpa honom i någon av de mindre framträdande kedjorna.
Att peka ut just Jagr efter första perioden är lite som att slå in en öppen dörr. Milbury hade kunnat ta i princip vilken annan Bruins-utespelare och sagt samma sak. Hela laget, minus Tuukka Rask, var odugligt. Nu kom Jagr en ribbträff ifrån att köra ned kritiken i halsen på Milbury och bli matchvinnare. Det hade varit poetisk rättvisa om puckuslingen hade letat sig in.
* Viktor Stålbergs ersättare Brandon Bollig gjorde sig indirekt skyldig till Bruins segermål genom sitt taffliga arbete när han skulle försöka få ut pucken ur Chicagos försvarszon. Ökar det chanserna att se Stålberg på isen natten mot tisdag? Troligtvis inte. Coach Quenneville tog Bollig i försvar efter matchen och pratade mer generellt om att det var kedjan som hade misslyckats. Mindre speltid att vänta för fjärdekedjan med Krüger och kompani i TD Garden på måndag?
En Youtube-era går i graven
Det är en tung dag för många hockeyälskare i dag. I går kom beskedet att NHL tvingar Robert Söderlind att stänga ned sin videokanal på YouTube, Hockeywebcaster, och redan i dag har den slocknat.
Robert har genom åren försett oss hockeynördar med mängder av underhållande klipp från NHL och han har gjort det helt ideellt, utan att tjäna ett öre på kuppen. Just därför känns det som ett väldigt ovärdigt öde när en brinnande eldsjäl blir förnedrad efter att ha bidragit till sportens välmående snarare än snattat på dess renommé.
Upphovsrätt är ett känsligt ämne i dagens samhälle. Musiker, skivbolag, filmmakare, producenter och kleti och pleti går på grund av illegal nedladdning miste om pengar som de en gång i tiden kunde ta för givet. Det är lätt att förstå deras frustration, men samtidigt måste man försöka anpassa sig efter hur tiderna förändras, vara påhittig och hitta nya möjligheter att dra in pengar. Vi på hockeysverige.se och många andra webbaserade medier som erbjuder våra läsare gratis läsning står inför samma utmaning, att hitta nya intäktskällor för att överleva och kanske till och med frodas på sikt. Att sitta och tycka synd om oss själva kommer inte att föra oss framåt.
För NHL existerar ett liknande dilemma. De säljer ut sina tv-rättigheter för dyra pengar till aktörer som förväntas få full kontroll över dessa. Men precis för alla andra aktörer på marknaden är det en utopi i dagens webbaserade värld. De kan stänga ned Hockeywebcaster och andra YouTube-kanaler, men för varje åtgärd kommer det antagligen att poppa upp mer eller mindre seriösa aktörer som gör samma sak, antagligen med ett mycket sämre resultat än Robert Söderlind.
Det tråkiga i det här fallet är att NHL inte klarar av att göra distinktionen mellan vad som gynnar dem och vad som skadar dem. Personligen är jag övertygad om att Roberts välredigerade och sevärda klipp har bidragit till att stärka NHL:s varumärke genom att visa upp sporten och dess utövare i vacker dager. Den som exempelvis inte fick gåshud av hans klassiska Peter Forsberg-hyllning är antingen känslokall eller totalt ointresserad av sport över huvud taget.
Om något borde NHL ha insett vilken tillgång Robert är och erbjuda honom ett jobb. I stället har man tömt en enorm källa till hockeyglädje.
Tack för ditt engagemang, Robert!
One would think that +50.000.000 views, +40.000 subs and +150.000 likes on my YouTube videos is a good way to promote the @NHL
— Robert Söderlind (@HockeyWebCast) June 13, 2013
2 minutes to midnight
Det var mycket hårdrock och hård rock i United Center i natt. Jag vet inte om Chicago Blackhawks dj fyllde skivskålen med skräniga riff för att hålla publiken vaken när klockan tickade mot midnatt, eller för att försöka maximera effekten av den otroligt intensiva och underhållande finalmatchen. Det lutar nog åt det senare.
Det värmde i alla fall en gammal rockräv som undertecknad att det spelades Danzig, Guns N' Roses, Rage Against the Machine, Pearl Jam, Mötorhead - och inte minst Iron Maiden. För det var när klockan stod på 23.58 lokal tid som "2 minutes to midnight" kom upp på spellistan. Genialt såklart!
Lika genial var naturligtvis inte min tweet i samband med samma avbrott.
Med sådana här missar börjar man undra om den här matchen nånsin kommer att ta slut.
— Uffe Bodin (@UffeBodin) June 13, 2013
Därefter dröjde det nämligen bara sekunder innan Michal Rozsivals skott från blålinjen hade styrts i mål via Dave Bolland och sedermera Andrew Shaw. Det var en av otaliga gånger som jag jinxade till det i natt. Största missen kom efter Patrice Bergerons 3-1-mål när jag dömde ut Blackhawks chanser att komma tillbaka in i matchen.
Om det är något man borde ha lärt sig under det här slutspelet är det att aldrig räkna ut Blackhawks. Lex Detroit Red Wings-serien. Samtidigt möter de ett lag som bara släppte in två mål på fyra matcher mot NHL:s motsvarighet till Barcelona i konferensfinalen. Att Bruins skulle släppa in två mål på ett par minuter kändes som en utopi sett till hur väl de hade jämfört stora delar av matchen dittills. Men tji fick jag.
Plåster på såren efter allt klumpigt twittrande kom när Andrew Shaw var sist på pucken vid det avgörande målet. Han var mitt tips som matchvinnare. Alltid något...
Att försöka summera nästan sex perioder av högunderhållande hockey efter en sömnlös natt är antagligen dödsdömt. Här är några av alla hundratals tankar som for igenom mitt huvud under nattens mangling:
* Niklas Hjalmarsson och Johnny Oduya - vilken berg- och dalbana det blev för det svenska backparet. Först gick de bort sig på Bostons två första mål och hade väldiga problem att hålla jämna steg med motståndarnas tunga förstakedja. Sedan spelar de upp sig med råge och Oduya lyckas dessutom knäppa in kvitteringen. Ner som en pannkaka - upp som en sol.
* När jag pratade med Chicagoscouten Niklas Blomgren härom dagen pekade han ut fingertoppskänslan som coachen Joel Quennevilles stora styrka. Efter nattens match är det bara att instämma. Quenneville stoppade tillbaka initiativrike Brandon Saad i förstakedjan och fick omedelbar utdelning. Han särade också på Oduya och Hjalmarsson när det gick som tyngst för duon och återförenade svenskarna när de hade kommit in i matchen ordentligt. Fingerspitzengefühl.
* Om Nathan Hortons överkroppsskada är så pass allvarlig att han missar matcher har Bostin Bruins problem. Den store powerforwarden fyller en viktig funktion i toppkedjan med Milan Lucic och David Krejci, och utöver det är han något av en fyrklöver för Bruins. Sedan han kom till klubben från Florida Panthers 2010 har laget inte förlorat en enda slutspelsserie han har deltagit i. Den enda serien som Bruins förlorat efter Stanley Cup-segern 2011, fjolårets konferenskvart mot Washington, missade Horton på grund av skada.
* Om Horton inte spelar nästa match kan det öppna för Carl Söderberg i Bostons laguppställning. Om Claude Julien vill ha in en offensiv kraft i laget för att ersätta Horton är skåningen antagligen det bästa alternativet. Nu är Julien ganska konservativ av sig. Det skulle därför inte förvåna om han snarare låter någon av de mer offensivt gångbara spelarna i tredje- eller fjärdekedjan ta ett steg framåt och sätter in luttrade Jay Pandolfo i stället.
* Har nummer 19 förvandlats till det nya nummer 13? Jonathan Toews och Tyler Seguin, båda med 19 på ryggen, bör gå och köpa någon lott efter nattens. Toews kom på mellanhand mest hela tiden och Seguin fortsätter att vara slutspelets kanske främsta målsumpare. Han brände två jättechanser i förlängningen.
* Och apropå sumpad målchans... Hur bra kommer Kaspars Daugavins att sova i natt efter att ha bränt öppet mål några minuter innan avgörandet? Nästan läge att döpa om den stackars letten till Kaspars Daugamiss.
* Corey Crawford börjar växa fram till en seriös Conn Smythe-kandidat för Chicago Blackhawks. Han var fenomenal i förlängningsperioderna och ser minst lika lugn, sansad och metodisk ut som Tuukka Rask på andra sidan isen.
|
|
Foto: Getty Images
Zdeno Chara ville till och med röra vid Brandon Bolligs skägg. |
* Det som imponerar mest med Bollig är ändå densiteten på hans slutspelsskägg. Inte en enda solstråle lär slinka igenom ostraffat där.
* Börjar den hastiga framgången komma ikapp Torey Krug nu? Rookiebacken som har varit så bra i slutspelet svarade för fler naiva ingripanden i natt. Inte minst felpassningen som gav Chicago vittring genom 2-3-reduceringen. Hamnar han på läktaren i nästa match?
* Många av spelarna åt pizza under periodpauserna i förlängningen för att hämta nya krafter. Måste vara underbart att så enkelt kunna rättfärdiga ett sådant kladdigt kaloriintag.
* Matchen bjöd på en hel del fysiskt spel. Den bästa tacklingen bjöd ändå Milan Lucic Jaromir Jagr på. En riktigt bröstvärmare, eller björntjänst om man så vill eftersom de båda hundrakiloskolosserna är lagkamrater i Bruins.
Incidenten som märkte Garrett Stafford
Det är en djävulusiskt rutinerad pjäs Färjestad får in på sin blålinje. Garrett Stafford har spelat 666 AHL-matcher och svarat för en hel del poäng i Nordamerikas näst bästa liga. Trots en lång och trogen tjänst i farmarlagssystemet har det bara blivit sju NHL-matcher under de tio säsonger som har passerat sedan han lämnade universitetshockeyn i NCAA. Det är förbluffande få med tanke på de meriter han har hunnit förskansa sig i AHL genom åren.
Nu behöver inte det betyda att Färjestad har gjort en felvärvning för det. Sju NHL-matcher är sju fler än vad exempelvis Chris Lee hade när han kom till Europa, och det gick ju milt sagt bra ändå.
Jag har aldrig sett Garrett Stafford spela och ska därför inte försöka ge någon bild av hur han är som spelare. Däremot kan jag berätta mer om ett av de värsta överfallen i AHL:s långa historia, som den nu 33-årige backen var föremål för som rookie. Under en slutspelsmatch i Calder Cup mellan hans Cleveland Barons och Hamilton Bulldogs den 30 april 2004 hamnade han i en konflikt med Bulldogs ryske forward Aleksandr Perezjogin framför det egna målet. Stafford delade ut en crosschecking i ansiktet på Perezjogin varpå spelarna föll till isen. Där försökte Stafford sopa till Perezjogin med klubban, men missade lyckligtvis hans huvud. Det gjorde inte Perezjogin när han skulle ge igen. Med ett tvåhandsslag träffade han Stafford rätt i ansiktet med sin klubba.
Garrett Stafford slogs medvetslös och fick ett krampanfall på isen medan hela helvetet brakade loss omkring honom. Han togs till sjukhus med en hjärnskakning, fick sy 20 stygn i ansiktet och förlorade en del tänder, men fick i övrigt inga men.
Perezjogin stängdes av från spel i AHL resten av slutspelet och hela den efterföljande säsongen, men löste det genom att återvända hem till Ryssland och spela för Avangard Omsk, samma klubb som han företräder i KHL i dag. Han fick även betala Staffords sjukhusräkning och ytterligare 5 000 dollar till ett välgörande ändamål i böter. Utöver det blev han polisanmäld och fick en ettårig villkorlig dom.
Det finns en ganska dålig videoupptagning av händelsen på Youtube som tyvärr inte går att klistra in här i bloggen, men ni kan se den här: http://www.youtube.com/watch?v=rwPfuLnYwBc
Från NHL-stjärna till stjärncaddie
Under sin NHL-karriär svarade han för 685 poäng på 805 matcher för nio olika klubbar. Dan Quinn var en speedig center med bra spelsinne som öste in poäng innan skador började hämma honom i början av 1990-talet.
Trots att NHL-karriären på många sätt var av det lyckosamma slaget är frågan om Quinn inte lyckats lika bra efter karriärens slut. Och då i en helt annan idrott. Den nu 48-årige kanadensaren satsade nämligen på en professionell golfkarriär efter att ha lagt skridskorna på hyllan i slutet av 90-talet. Sedan dess har han vunnit flera tunga kändistävlingar, inte minst prestigefyllda American Century Championship fem gånger (senast förra sommaren).
Men det är inte som golfspelare han har fått mest rampljus - det är som caddie. Sedan några år tillbaka har Quinn deltidsjobbat som caddie åt den sydafrikanska golfstjärnan Ernie Els. Duon hookade upp 2008 efter att ha varit grannar i Florida. Sedan dess har Quinn, tidigare caddie åt John Daly, konkat klubbor och erbjudit sin framgångsrike partner goda råd längs vägen.
Den här veckan inleds US Open på Merion Golf Club i Ardmore utanför Philadelphia, där Quinn tillbringade två av sina 14 NHL-säsonger. Els tillhör inte förhandsfavoriterna - Unibet ger exempelvis 100 gånger pengarna om han tar hem tävlingen - men kanske kan Quinns fingertoppskänsla bli ett segervapen för sydafrikanen.
TSN:s hockeyhumor
Kanadensisk hockey-tv står i en klass för sig. CBC och TSN levererar båda knivskarpa analyser och humor på en och samma gång med sina kunniga och karismatiska medarbetare.
CBC:s humor är mer indirekt eftersom den involverar Don Cherry som antagligen inte alls har för avsikt att leverera komedi-tv. TSN har däremot en uppsjö av personligheter som lika gärna skulle kunna ha blivit ståupp-komiker. Och när jag tänker närmare på saken är det precis vad det samspelta paret Jay Onrait och Dan O'Toole har blivit. Nästa månad tar de steget från TSN till Fox Sports i Los Angeles.
Hur som helst, den här våren och sommaren har TSN gjort några osannolikt bra humorinslag som ni förhoppningsvis inte har missat. Det senaste är en bluesig gospel-vals om det smärtsamma i att skjuta pucken över sargen och tvingas sätta sig i utvisningsbåset.
Sedan har vi den här parafrasen av filmen The Hangover som är gudomligt rolig. Bara det faktum att TSN-gänget har fått stenansiktet Darryl Sutter, coach för Los Angeles Kings, att göra en cameo är värt en stående ovation.
Sist men inte minst gör man storstilad komik av den uppmärksammade målvaktskontroversen i Vancouver, där Cory Schneider och Roberto Luongo kliver in i sina roller på ett exemplariskt sätt. Tummen upp för spelare som har insett att de befinner sig i underhållningsbranschen och vågar bjuda på sig själv. Det är sådant som stärker varumärket hos den enskilda spelare och i förlängningen även hela sporten.
Trevlig helg på er!
Han är årets John Druce
Om du känner igen namnet John Druce är du antingen en rätt hardcore NHL-nörd eller möjligtvis bara gamla. Druce, en speedig högerforward, spelade 531 NHL-matcher under 1980- och 90-talet utan att bli en stjärna. Hans bästa mål- och poängnoteringar hämtar vi från säsongen 1990/91 när han sköt 22 mål och hade 58 poäng för Washington Capitals. Ett starkt facit kan tyckas, men då ska man minnas att det här var en tid i ligans historia när till och med en spelare i tredjekedjan kunde skjuta 30 mål utan att det ansågs speciellt nödvändigt.
|
|
Foto: Getty Images
John Druce i Philadelphias dress. |
Sedan dess har "att göra en John Druce" varit ett återkommande tema i slutspelstider. Andemeningen är att en på förhand ganska okänd spelare kliver in och gör succé i slutspelet, något vi har sett åtskilliga gånger under de 23 år som har passerat sedan John Druce hade sina 15 minuter i rampljuset.
Årets slutspel har också hittat sin John Druce. Efter Chicagos seger över Los Angeles i natt vågar jag utan att tveka dela ut "utmärkelsen" till Bryan Bickell. Okej, han sköt 17 mål på en säsong för ett par år sedan, men trots att han har hunnit bli 27 år var det först under den här säsongen som den storvuxne forwarden passerade 200 spelade NHL-matcher. Nattens mål var hans åttonde på 16 matcher i slutspelet. Därmed behöver Bickell bara skjuta ytterligare ett mål för att tangera de nio mål han gjorde på 48 matcher under grundserien.
För Bryan Bickell kommer slutspelssuccén vid ett perfekt tillfälle. Den 5 juli löper hans kontrakt med Chicago Blackhawks ut och han blir unrestricted free agent. Hans målskytte de senaste veckorna har fått hans marknadsvärde att höjas ordentligt. Eftersom Chicago har en ganska tajt lönetakssituation är det osannolikt att de kan matcha pengarna som Bickell kan få på öppna marknaden. Det spekuleras i att Bickells blivande lönetaksträff kommer att landa någonstans kring 2,5-3 miljoner dollar. Om det stämmer innebär det en rejäl löneökning. I dag tjänar Bickell med NHL-mått mätt modesta 541 667 dollar per säsong.
Någonstans sitter John Druce och ler.
Fakta: Andra spelare som har gjort överraskande slutspelssuccéer
|
|
Foto: Getty Images
Randy McKay. |
1996: Florida Panthers går högst oväntat till final under sin blott tredje säsong i NHL. 31-årige Dave Lowry, mest känd som en defensivspecialist, skjuter tio mål i slutspelet. Lika många som han sköt under grundserien.
1998: Detroit Red Wings vinner Stanley Cup och Tomas Holmström introducerar sig på allvar för NHL-publiken. Efter fem mål på 57 matcher i grundserien för han sju mål och 19 poäng på 22 slutspelsmatcher. Det är här han etablerar sig som NHL:s bästa spelare framför motståndarkassen.
2004: Ruslan Fedotenko har spelat 863 NHL-matcher och gjort en och annan bra säsong. Men absolut ingenting kommer i närheten av hans slutspel med Tampa Bay Lightning 2004. Där svarade den Ukrainafödde forwarden för tolv mål. Två av dem kommer i den sjunde och avgörande Stanley Cup-finalen mot Calgary Flames.
|
|
Foto: Getty Images
Fernando Pisani. |
2007: Anaheim Ducks vinner Stanley Cup och detta mycket tack vare sin stenhårda tredjekedja med Samuel Påhlsson, Travis Moen och Rob Niedermayer, som gång på gång tar udden ur motståndarnas stjärnor. Moen, en fysisk agitator, gör dessutom sju mål och tolv poäng i slutspelet, en notering han skulle ha svårt att få ihop på en full grundserie över 82 matcher i dag.
2010: Ville Leino platsar inte i Detroit Red Wings och trejdas sent omsider till Philadelphia Flyers. Där gör han storartad slutspelssuccé när Flyers tar sig hela vägen till final. På 19 slutspelsmatcher svarar han för 21 poäng.
Slutspelsansiktet
Hålögda, blågulare än en svensk flagga, yvigt skäggiga, stygnförsedda och ärrade.
Det är de plågade slutspelsansiktenas tid på året i Stanley Cup-slutspelet. Man skulle kunna göra dem till en machopryl - "chicks dig scars" och hela den biten - men egentligen handlar det om lidande och smärta och vem som kan hantera utmattningen bäst.
Det är våren 1994. Varje dag efter skolan tar jag cykeln in till mormors lägenhet i stan. Hon har kabel-tv och tillgång till NBC Europa som visar repriser och sammandrag av Stanley Cup-slutspelets matcher. Toronto möter Vancouver i en fysisk konferensfinalserie som Canucks äger från början till slut och vinner med 4-1 i matcher.
I Toronto fastnar blicken på en obskyr figur i fjärdekedjan. Han heter Kent Manderville och ska senare i karriären representera Timrå under tre elitseriesäsonger. Nu är han emellertid en utfyllnadsspelare i ett slagkraftigt Torontolag med ikoner som Doug Gilmour, Wendel Clark, Dave Andreychuk och Mike Gartner.
Det som gör att jag över huvud taget lägger märke till en ganska medioker spelare som Manderville är hans ansikte. Vid en första anblick förefaller han vara ett utpunchat Rocky Balboa-goon som har fått för mycket stryk för sitt eget bästa. En titt på utvisningsstatistiken avslöjar dock att han har tagit stryk av något annat än motståndarnas knytnävar. Kanske av slutspelet självt. Under varje öga har Manderville en rejäl blåtira. Den ena är alldeles mörkblå medan den andra, lite gulare i nyansen, ackompanjeras av en skorpa koagulerat blod runt ögonbrynet. Och naturligtvis är pricken över i:et ett tätt skägg som spretar åt alla håll.
Vad jag beskådar och sakteliga börjar få grepp om är ett slutspelsansikte.
Ett slutspelsansikte handlar inte bara om blåtirorna, stygnen eller skäggen. Det handlar till lika stor del om den fokuserade och på samma gång tomma blicken. För att prestera under press i ett slutspel går de flesta in i sin egen lilla bubbla, en värld där all vaken tid som inte utspelas på isen går åt till att samla kraft för att prestera på isen varannan kväll. Det frestar naturligtvis på något enormt både fysiskt och mentalt. Jag har ingen aning om hur många kilo en spelare som går långt i ett Stanley Cup-slutspel tappar, men att döma av alla utmärglat skäggiga ansikten man har sett jubla med bucklan höjd i vädret genom åren är det sannolikt en effektivare bantningskur än vad Viktväktarna, Atkinson, GI, LCHF, fan och hans moster kan uppbringa tillsammans.
Men så är Stanley Cup-slutspelet ett maratonlopp som får metabolismen att gå bananas också. De plågade anletena hos spelarna i en konferensfinal påminner i mångt och mycket om maratonlöparens mjölksyregrimaser när det återstår en mils asfaltstuggande. Att gå hela vägen handlar inte bara om att vara bra tränad och väl förberedd, det handlar lika mycket om att kunna bortse från krämpor och kramper, att oförtrutet hålla ögonen på målet när kroppen skriker efter syndernas förlåtelse och eld upphör i den andra övertidsperioden.
Det gjorde Patrice Bergeron tidigt i morse. Med ett tilltufsat fighting face som bara en Boston Bruins-supporter kan älska trängde han sig före Brooks Orpik i kön och styrde in det matchvinnande 2-1-målet. Med det målet står Bruins med en och en halv skridsko i Stanley Cup-finalen. Det är på den scenen Patrice Bergerons vackert plågade slutspelsansikte hör hemma.
Elitserien "Som Mattias mår måste han vila"
HockeyAllsvenskan Finska doldisar blir Timrås målvaktspar
KHL Finne ersätter finne som ersatt finne
KHL "Ville ha ett envägskontrakt"
NHL Kings succéback gör löneklipp
AHL Svensktrion Calder Cup-mästare i natt
HockeyAllsvenskan Tvingas ge upp karriären
