0
Hockeyminnen 2012:
2) Viva Las Vegas!
Då har vi kommit till den mer glamourösa delen av årets lista. Årets upplaga av NHL Awards i Las Vegas blev som bekant svenskare än ett midsommarfirande i Leksand. Fyra NHL-svenskar var på plats i Nevada-öknen. Fyra NHL-svenskar lämnade också "Sin City" med varsin glänsande pokal under armen.
Mitt i det blågula intermezzot på lyxhotellet Wynn sprang jag och Peter Sibner omkring med kameror och inspelningsdon i högsta hugg för att föreviga alla triumfer. Vi blev ivrigt påhejade av nordamerikanska kollegor som gjorde tummen upp, dunkade rygg och verkade genuint glada för vår Sveriges skull. Det är personer som har betydligt bättre koll på prestigen som finns i NHL-utmärkelserna än allehanda personer inblandade i nomineringarna av bragdguld och Jerringpris.
Att försöka plocka ut ett specifikt minne som står från dess galna dagar (och nätter) i Las Vegas är omöjligt. Antagligen för att sömnen blev lidande i staden som aldrig sover. De ständigt blinkande neonljusen, det andäktiga sorlet från Per Bjumans crapsbord och Brendan Shanahans klingade skålar med förbipasserande fans vaggade sakta in oss i en hypnos som suddade ut kanterna mellan verklighet och fiktion. Det var först när kärran som skulle ta oss till draften i Pittsburgh lämnade McCarran International Airport som bubblan sprack och det verkliga livet gjorde sig påmint.
Innan dess hade vi fått uppleva hur vanligtvis kolugne Erik Karlsson med darrande händer och chockad uppsyn axlade Nicklas Lidströms mantel och tog emot Norris Trophy som ligans bästa back. Hur Gabriel Landeskog gav sin pappa Tony en björnkram som hade spräckt revbenen på vilken Svensson som helst innan han som tredje svensk i NHL-historien lyfte Calder Trophy som årets rookie. Hur en upprymd Henrik Lundqvist släppte en "f-bomb" mitt i segertalet efter att ha blivit förste svenske målvakt sedan Pelle Lindbergh (1985) att vinna Vezina Trophy som ligans främsta målvakt. Och hur Daniel Alfredsson, skodd med lyxigt italienskt läder, prisats för sitt samhällsengagemang.
Lägg därtill oförglömliga minnesbilder som Paul Bissonnettes lunchöl vid Black Jack-bordet, Jevgenij Malkins Burt Reynolds-skjorta, Nickelbacks lismande sångare och Dustin Browns envisa ovilja att släppa ifrån sig Stanley Cup-bucklan. Och därutöver händelser och berättelser som jag måste ta med mig till graven. För ni vet ju att det mesta som händer i Vegas också stannar i Vegas.
Mina bästa hockeyminnen 2012:
27/12: 5) Malkin botar min baksmälla
28/12: 4) Man on the Silfver Mountain
29/12: 3) Pavel Datsiuk dribblar upp mig på (tom) läktare
Skärpning, Toews!
Utvilad och återhämtad efter tre stressiga VM-veckor är det hög tid att blåsa liv i den här bloggen. Och vi startar mitt i det brinnande Stanley Cup-slutspelet som jag bara har kunnat följa med ena ögat under VM. Efter nattens matcher står det klart att vi åtminstone är på väg mot en stor skräll i konferenssemifinalerna.
Chicago Blackhawks, grundseriens stora dominanter, är bara en förlust från en oväntat tidigt utträde ur slutspelet efter nattens 0-2-förlust mot Detroit Red Wings. 1-3 i matcher och en uppförsbacke lika brant som Holmenkollens hoppbacke. Efter att ha ägnat delar av förmiddagen åt att ta mig igenom match fyra, där framför allt Jonathan Toews hamnade i centrum.
Toews är i mina ögon en av ligans mest kompletta spelare. Bra i båda ändarna av isen och en stark ledargestalt med bra karisma. Dessvärre har dessa egenskaper lyst med sin frånvaro under stora delar av slutspelet - och framför allt i natt.
Toews, som bara har tre assist på nio slutspelsmatcher, tog tre utvisningar bara i den andra perioden av nattens match (och borde antagligen ha haft ytterligare en under en av otaliga tuppfäktningar med Henrik Zetterberg). Det lagkaptenen visade prov på var en frustration som Blackhawks inte har råd med i sitt utsatta läge just nu. Som den ledare han är måste Toews vara den som går i bräschen och gjuter mod i sina trupper. Det kommer han knappast att åstadkomma i utvisningsbåset.
Samtidigt som Chicago inte har levererat i enlighet med förväntningarna ska man inte glömma att Detroit spelar förbaskat bra just nu. Jag har länge varit skeptisk till Jimmy Howard som en målvakt som skulle kunna ta sitt lag hela vägen. Just den här säsongen har amerikanen emellertid tagit steget in i NHL:s målvaktselit och det är till stora delar hans förtjänst att Red Wings spelar slutspelshockey över huvud taget. Under grundserien gav han sitt lag chansen att vinna de flesta matcherna.
En annan nyckel till framgång för Red Wings är deras nyfunna bredd. Under grundserien var de beroende av att Henrik Zetterberg eller Pavel Datsiuk klev fram för att det skulle bli seger. Nu har man Zäta och Datsiuk i varsin kedja samtidigt som den orutinerade tredjekedjan med Gustav Nyquist, Damien Brunner och Joakim Andersson har varit fenomenal.
Nattens största skräll var ändå att John Tortorella valde att peta Brad Richards inför Rangers fjärde möte med Boston Bruins. Eftersom Rangers vann matchen får man delvis ge Tortorella rätt i sin coachning. Det finns dock ett oroväckande mönster i New York Rangers som kan påverka "Tårtans" framtid i klubben. Richards är det tredje tilltänkta stjärnan som misslyckas med att producera under Tortorellas ledning den här säsongen.
Marian Gaborik trampade vatten och blev trejdad medan Rick Nash har haft usel utdelning i slutspelet. Är det bara ett taskigt sammanträffande att Rangers största stjärnor misslyckas att leverera under Tortorellas ledning, eller kan det härledas till coachandet i sig? Som jag skrivit tidigare under säsongen tror jag på det senare. Jag får ofta känslan av att Tortorella lägger så stor vikt vid det fysiska uppträdandet och försvarsspelet att kreativiteten blir lidande. Rangers är och förblir ett av de minst underhållande lagen att titta på i NHL. Detta trots att man har spelarmaterialet för att spela en mer publikfriande hockey.
Los Angeles keeper Jonathan Quick tillbaka i gammalt gott slag. Efter en svag grundserie och två tunga tavlor i de inledande matcherna mot St. Louis i första slutspelsrundan har Quick varit precis så där bra som han var i fjolårets slutspel.
Inte illa av en keeper som tycks ha hämtat sin målvaktsstil från innebandyns värld.
I skrivande stund sitter jag på tåget till Jönköping. Där kommer HV71:s William Karlsson äntligen att få motta priset som 2013 års EliteProspect, priset som hockeysverige.se och eliteprospects.com delar ut till den, i vårt tycke, bästa junioren i elitserien. Priset offentliggjordes redan i samband med Hockeygalan tidigare i månaden, men på grund av hockey-VM är det först nu jag får möjlighet att dela ut det till William.
En längre intervju med vinnaren kommer på sajten i början av nästa vecka.
Burkes fingeravtryck på Torontos lyft
I går satt Brian Burke på läktaren på Hovet och följde Sveriges VM-träning. Även om han inte längre är förknippad med Toronto Maple Leafs ska han känna stolthet över vad han har varit med om att bygga upp. Trots nattens hjärtskärande övertidsförlust mot Boston Bruins har Maple Leafs äntligen anledning att se ljust på framtiden.
Det fanns en period i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet när Toronto Maple Leafs alltid gick till slutspel. På den tiden fick klubben emellertid betala ett högt pris för de knappa framgångarna. Draftval och unga, formbara talanger offrades en masse av dåtidens general managers, Pat Quinn och John Ferguson jr. In kom veteranspelare som Owen Nolan, Ron Francis, Brian Leetch, Phil Housley och Glen Wesley, profiler som i skymningen av sina karriärer inte hade nog med bränsle i tanken för att ta Leafs längre än en slutspelsrunda eller två. I längden ledde Leafs "satsningar" till ett stort bakslag. Talangreserven var mer eller mindre tömd runt 2005 och när free agent-satsningarna sällan gav effekt fick det konsekvensen att klubben hamnade i ett djupt hål.
Det är först under de senaste två åren som klubbens luttrade fans har kunnat skönja hopp igen. Och det är där Brian Burke kommer in i bilden. För trots att han fick åtskilligt med skit - förtjänt såväl som oförtjänt - under sina fyra säsonger som general manager för Leafs så är det till mångt och mycket hans förtjänst att det pekar uppåt för Toronto igen.
Många gillar att påpeka att Burke gjorde ett arsle av sig själv genom att betala ett alltför högt pris när han hämtade Phil Kessel från Boston Bruins i utbyte för draftvalen som förvandlades till Tyler Seguin, Dougie Hamilton och Jared Knight. Sanningen är att Leafs var i desperat behov av en offensiv gnista när Burke tog över klubben. Kessel har skjutit 123 mål på fyra säsonger sedan han anlände och de två senaste säsongerna har han tagit plats bland NHL:s tio bästa poängplockare. Ett mycket ra facit. Oavsett hur bra Seguin och Hamilton blir på sikt har Kessel i allra högsta grad varit med om att vända en negativ trend i Toronto, vilket var hela syftet med trejden. Mission accomplished, alltså.
Kessel-trejden är naturligtvis inte den enda anledningen till att det vänt för Toronto. Tittar man närmare på det lagbygge som pressade ett betydligt mer rutinerat Boston Bruins till sju matcher har det Burkes fingeravtryck över hela uppställningen:
* Cody Franson må ha floppat i Brynäs, men i Toronto växte han ut till en nyckelspelare. Franson fick Burke mer eller mindre gratis i en trejd med Nashville som involverade "no-names" som Brett Lebda och Robert Slaney.
* Tuffe backen Mark Fraser, som har varit en pålitlig defensiv pjäs den här säsongen, kom till klubben från New Jersey i utbyte för forwarden Dale Mitchell, som spelade i Österrike den här säsongen.
* Skridskoskicklige backtalangen Jake Gardiner och målfarlige Joffrey Lupul kom till Leafs från Anaheim Ducks tillsammans med ett draftval i utbyte för veteranbacken Francois Beauchemin som aldrig hittade rätt i Toronto. En stöld av Burke trots att Beauchemin hade en mycket bra säsong i Anaheim.
* Clarke MacArthur hade floppat i Atlanta Thrashers när Burke gav honom chansen i Toronto. Han har förvisso varit ojämn, men ändå gett klubben tillräckligt stora offensiva bidrag för att värvningen ska framstå i god dager.
* Valet av Nazem Kadri i första rundan av draften 2009 håller också på att förvandlas till en lyckträff. 22-åringen svarade för 44 poäng på 48 matcher under sin första riktiga NHL-säsong.
* Trejden som tog James van Riemsdyk från Philadelphia till Toronto i utbyte för backen Luke Schenn får också betraktas som lyckad. I van Riemsdyk har inte minst Phil Kessel fått en passande lekkamrat att utveckla kemi med. Det stora genombrottet står runt hörnet.
Det finns naturligtvis en hel del minus på Burkes CV också. De ambitiösa free agent-satsningarna på Mike Komisarek, Jonas Gustavsson, Tim Connolly, John-Michael Liles och Colby Armstrong har mer eller mindre varit pengar i sjön. Men totalt sett har den nu avpolletterade general managern ändå haft en mer positiv inverkan på Leafs verksamhet, något som jag tror kommer att märkas under de närmaste NHL-säsongerna.
För trots nattens brutalt smärtsamma förlust mot Boston Bruins har Toronto Maple Leafs trimmats i form för framtida framgångar. Den nuvarande truppen är ung, formbar och till skillnad för tio år sedan finns det en hel del spännande talanger i pipelinen. Det ska Brian Burke ha stor heder för.
H som i härskare
"Henrik eller, mer ovanligt, Henric är ett mansnamn som kommer från det tyska namnet Heinrich. Namnet är bildat av en förled som ursprungligen var antingen Heim(i) 'hem' eller Hagan 'inhägnat område' och efterleden ric 'härskare' och betyder således 'härskaren av hemmet', eller i vissa fall enbart härskare."
Wikipedias förklaring bakom namnet Henrik.
Det var härskarna Henriks natt i NHL. Henrik Zetterberg visade Detroit Red Wings vägen till den andra Stanley Cup-rundan. Samtidigt var det Henrik Lundqvists målvaktsspel som lade grunden för att New York Rangers i natt spelar en sjunde och avgörande match i serien mot Washington Capitals.
Zäta fortsatte i natt att vara Detroits ledande spelare när laget tog sig vidare från serien mot Anaheim Ducks. Han satte tonen med ett tidigt mål och hade sedan assist på Valtteri Filppulas matchvinnande mål. Men framför allt var det Zetterbergs vägvinnande spel över hela banan som var den stora behållningen för Red Wings. Så fort Detroit behövde det där lilla extra i natt var det Zäta som levererade det. Ett övertydligt bevis på att han har axlat Nicklas Lidströms mantel som Red Wings stora ledare.
Detroit går in i den andra slutspelsrundan mot Chicago Blackhawks lika nederlagstippat som rebellerna var mot rymdimperiet i Star Wars-triologin. Om de kan efterapa fiktionen och få den mer resursstarka motståndaren på fall återstår att se. Med en Zäta Skywalker i Conn Smythe-form finns det i alla fall hopp.
Henrik nummer två, han med Lundqvist i efternamn, har inte kommit lika långt på vägen som sin namne från Njurunda. Hans nolla i natt gav i alla fall New York Rangers säsong nytt liv i åtminstone en match till.
Från tv-soffan framstår det stundtals som tröstlöst för Henke att ha ett lag framför sig som knappt gör mål. För honom själv verkar det däremot vara en sporre. Ju tätare matcherna är, desto bättre blir han. Dessvärre för Rangers har Washington en målvakt i Braden Holtby som fungerar på samma sätt.
Vem av dem som vinner nattens sjunde match? Ingen aning, men jag skulle definitivt vara nöjd med att gå in i en sådan nervpärs till tillställning med en härskare som Henke Lundqvist mellan stolparna.
Den tredje Henrik jag vill uppmärksamma dök upp på Hovet i går. För honom tog Stanley Cup-slutspelet slut snabbare än kvickt i och med Vancouver Canucks genanta utträde. Nu är Henrik Sedin på plats i Stockholm tillsammans med tvillingbror Daniel och Alexander Edler för att gjuta mod i ett geistlöst Tre Kronor.
Det kan låta drastiskt, men i mina ögon är Sedinarna Sveriges sista hopp i den här turneringen. Tre Kronors kantiga spel behöver en rejäl offensiv injektion för att jag ska våga tro på något annat än ett nytt kvartsfinaluttåg. Därför blir matchen mot Danmark i morgon viktigare än den framstår rent tabellmässigt. Får tvillingarna igång spelet på en gång kommer Tre Kronors tuppkam att resa sig - och Henrik Sedin blir vår tredje härskare.
Slutligen vill jag bara meddela att jag prickat rätt i sex av sex matchserier i Stanley Cup-slutspelet så här långt. Vinner Rangers och Bruins i natt blir det full pott. Det har aldrig hänt mig tidigare.
World Cup väcker ljuva minnen
Det suckades tungt på VM-pressläktaren i går. Inte nog med att VM:s största stjärna, Loa Falkman, lyste med sin frånvaro, det svenska spelet körde fast igen och underhållningsvärdet blev skralt. Ronnie berättade bedrövat om sina vänner från Leksand som hade lagt ned åtskilliga tusen kronor för att åka till Stockholm och se just matchen mot Slovenien. Snacka om att dra nitlotten.
Om gårdagen förde något gott med sig rent hockeymässigt - utöver att 2 x Sedin och 1 x Edler landade på svensk mark - var det nyheten om att World Cup återuppstår. Visserligen inte förrän 2016, men i alla fall. Denna efterträdare till Canada Cup var ett glädjande inslag när den spelades 1996 och 2004. Den senare turneringen vill man ur svenskt hänseende helst glömma eftersom den avslutades alldeles för tidigt med att Sverige blev förnedrat av Tjeckien i en mardrömskvartsfinal i Globen. En skruvad fotnot med den turneringen är för övrigt att Fredrik Modin, nybliven Stanley Cup-mästare med Tampa Bay Lightning, faktiskt vann hela poängligan med åtta poäng på fyra matcher - trots Tre Kronors magplask.
Desto varmare minnen framkallar den första turneringen från 1996. Det blev visserligen stryk mot Kanada efter en klassisk match i Philadelphia, där Theoren Fleury avgjorde i den andra förlängningsperioden efter att Johan Garpenlöv prickat ribban dessförinnan. Matchen man verkligen minns från turneringen är emellertid den mellan Sverige och Finland på Globen, en match där Mats Sundin och Peter Forsberg tävlade om vem som kunde göra vackrast mål i den svenska 5-2-segern. Deras fullträffar i den matchen måste tillhöra de snyggaste som har gjorts i landslaget, någonsin.
Att få ytterligare en chans utöver OS att se världens bästa spelare stångas mot varandra i landslagströjorna blir episkt. Det är bara att hålla tummarna för att World Cup är tillbaka för att stanna. Hockeyintresset skulle gagnas av det.
Ättiksgubben
Det var en fin och het sommardag i Montréal förra året. Jag och flickvännen hade just anlänt till Kanada för att ha lite semester och hälsa på gamla goda vänner till mig. Under ett restaurangbesök i stadens pulserande centrum beställde jag in vatten till maten. Av någon outgrundlig anledning kom servitrisen tillbaka med en väldigt liten vattenkaraff, vars innehåll nätt och jämnt glaset. Jag törstade i värmen och funderade inte så mycket mer på det, utan sträckte mig girigt efter en klunk. En minut senare låg jag fälld som en fickkniv över en toalettskål och försökte desperat bli av med den ättiksbaserade salladsdressing jag hade försökt förtära i ett svep.
Jag vet inte om Montréal Canadiens gubbfan till coach, Michel Therrien, brukar göra liknande misstag som jag gjorde. Det enda jag vet är att det stinker sur ättika om hela hans personlighet. Han har alltid framstått som en surpuppa, men i årets Stanley Cup-slutspel måste han ha slagit världsrekord som den mest kränkta vita mannen genom alla tider.
Det började redan efter första matchen mot Ottawa Senators. Då ägnade Therrien en hel presskonferens åt att älta incidenten där Lars Eller blev söndertacklad av Eric Gryba. Fair enough, det var en tveksam tackling som fick trista följder, men att hela tiden gapa och skrika om hur förfördelade Montréal Canadiens är och vilken idiot Ottawas coach Paul MacLean är lär inte få Lars Eller att läka snabbare.
Michel Therrien har fortsatt att skämma ut sig med konstiga kommentarer och ännu märkligare utläggningar även efter det. Han nådde antagligen sitt klimax av idioti efter 1-6-förlusten som innehöll 236 utvisningsminuter härom natten. Där hade ättiksgubben mage att bli upprörd över att Paul MacLean tog en timeout i slutsekunderna för att lugna ned sina spelare. Therrien kallade Senatorscoachen "classless" och försökte påtala att MacLean hade gjort allt i sin makt för att förödmjuka Canadiens. Ganska lustigt, kan en neutral observatör som jag tycka, när Canadiens i själva verket var det lag som uppträdde "classless" med flera hjärndöda överfall och ett försvarsspel som hörde hemma på en soptipp. Eller som Paul MacLean konstaterade efteråt:
"They did a pretty good job of humiliating themselves."
I går stötte jag och Peter Sibner på en god vän som antagligen är ett av Europas mest hängivna Montréal Canadiens-fans. Till och med han tog sig för pannan och suckade när Michel Therrien kom på tal.
"Jag var lite orolig för det här när de anställde honom, men det gick ju bra i grundserien när de vann sina matcher. Nu är det bara pinsamt"; konstaterade han uppgivet.
Frågan man också ställer sig är hur bra det är för lagmoralen i Montréal att coachen gormar i media hela tiden. Man pratar ofta om hur viktigt det är för spelarna att hålla rätt fokus, men hur viktigt är det då inte att coachen, som ska leda trupperna, föregår med gott exempel?
Själv ser jag Michel Therriens urspårning som början på slutet för Montréal Canadiens slutspelsäventyr. Innan Ottawa har vunnit den här serien och tagit sig vidare lär fler Montréalbor ha tvingats följa mitt exempel och tillbe porslinguden. Just nu översvämmas hela staden av ättiksgubbens sura uppstötningar.
Andraårsförbannelse, eller?
De var finalister till Calder Trophy i fjol, men lyckades inte leva upp till förväntningarna under sin andra NHL-säsong. Drabbades Gabriel Landekog, Ryan Nugent-Hopkins och Adam Henrique av den klassiska andraårsförbannelsen? Nja...
Låt oss börja i rätt ände. Andraårsförbannelse, eller "sophomore jinx/slump" som jänkarna kallar det, är ett uttryck som ursprungligen kommer från den akademiska världen. Läser man på college i USA anses första året vara en mjukstart. Lika mysigt blir det inte när man återvänder till skolan följande höst. Då har både svårighetsgraden och arbetsbelastningen ökat, vilket får många studenter att byta inriktning eller till och med hoppa av för att det helt enkelt låser sig.
Begreppet används också flitigt i lagidrottsvärlden. Första säsongen som rookie i exempelvis NHL är inte nödvändigtvis en dans på rosor, däremot är förväntningarna - om man inte heter Sidney Crosby - satta på en mer human nivå. Det medför ofta att eventuella framgångarna blir en aning uppförstorade. När spelaren sedan gör sin andra säsong höjs ribban och förväntningarna. Det är en press och stress som alla inte kan hantera. Genom åren har åtskilliga NHL-spelare gjort sina bästa säsonger som rookies för att sedan tyna bort under tyngden av förväntningar de inte infriat.
Nu tar sig verkligheten emellertid andra nyanser än enbart svart eller vitt. Det går därmed inte att förklara ett enskilt spelaröde utifrån ett begrepp, hur omfångsrikt det än må vara. Det blir tydligt när man synar fjolårets tre Calder Trophy-finalister Gabriel Landeskog, Ryan Nugent-Hopkins och Adam Henrique i sömmarna. Ingen av dessa tre herrar nådde samma höjder som under rookieåret, men i alla tre fall handlar det mer om olyckliga omständigheter än något annat.
Om vi börjar med Landeskog blev han vid 20 års ålder den yngsta lagkaptenen i NHL:s historia. Det är lite samma sak som att få en ledande roll i ett stort företag i en ålder när man vanligtvis försöker ta körkort, festar och i bästa fall funderar över om man ska plugga eller dra till Sydostasien i ett halvår. Press? Ja! Landeskog fick en bökig start på säsongen, åkte på en hjärnskakning redan i fjärde matchen och blev borta i en månad. Inte optimalt om man är nyutsedd lagkapten och ska finna sig i rollen som lagets ledare. När han kom tillbaka befann sig Colorado redan i utförsbacke och jag misstänker att det gick åt mycket energi till att bara hålla ihop gruppen. Kanske innebar det rent av att Landeskog i större utsträckning än nödvändigt lät laget gå före jaget?
Nugent-Hopkins och Henrique hade också skadebesvär som hämmade dem. Nugent-Hopkins hade spelat med en axelskada i ett par år innan han slutligen tvingades till en operation som avslutade hans säsong i förtid. Henrique opererade i sin tur tummen i november och missade hela uppladdningen inför NHL-starten. Dessutom hattade han mellan olika positioner efter att ha spelat center under stora delar av rookiesäsongen.
Gemensamt för trion var även att de spelade i mediokra lag som missade slutspel. Det underlättar naturligtvis saken om man som ung spelare har bra backning av starka veteraner i ett lag. Det är inte orimligt att tro att Elias Lindholm, för att ta ett elitserieexempel, hade gjort fler poäng i Skellefteå än i Brynäs om han hade fått en liknande roll.
Vad kommer det här att innebära för framtiden? Troligtvis har de tre rookiekandidaterna blivit en lärdom eller tre rikare och förmodligen är det lärdomar som gör att de presterar bättre på sikt. Alla tre är så pass talangfulla spelare att de bör ha långa och framgångsrika NHL-karriärer framför sig - förutsatt att hälsan tillåter det.
Murvlar på Hovets hala is
Vilken rivstart maj bjöd på. Torsdages hockeygala, som var det i särklass roligaste projektet jag har jobbat med någonsin, hann knappt avslutas innan det var dags att installera sig i Globen och börja täcka VM-festen. Det vid sådana här intensiva tillfällen när allt det roliga hopar sig som man inser hur lyckligt lottad man är som hamnade där man är i dag.
Och apropå lyckligt lottad, i går stod jag, Peter Sibner, bloggkollega Hugosson, Mr. Madhawk och många fler journalister på Hovets is tillsammans med legendarer som Mats Sundin, Johan Tornberg och Robert Nordmark samt en blivande legendar i Filip Forsberg. Reebok/CCM hade anordnat ett skönt event där vi fick testa deras nya produkter. Man kan inte påstå att det var den mest talangfulla samlingen ”hockeyspelare” de hade plockat ut, men jäklar vad kul det var. När vi blev beordrade att lämna isen vid fyrasnåret var det väldigt motvilligt. Jag hade gärna stannat kvar och trampat runt på isen i några timmar till.
Först körde vi stationsövningar där alltid lika entusiatiske Johan Tornberg och Filip Forsberg gav skottips, Robban Nordmark drillade oss i skridskoåkning medan Mats Sundin visade hur man gör en patenterad sidledsdragning innan man går ”top shelf” på målvakten. Nåväl, ”Sudden” var inte så effektiv i sin gamla favoritgren som man kanske hade hoppats, men kompenserade det genom att bomba in några stenhårda slagskottsstraffar i stället.
Passade på att fråga ”Sudden” vilka de bästa skyttarna han hade lirat med var. Svaret var ganska självklart.
– Joe Sakic. Han hade ett fantastiskt handledsskott som kanske inte var så hårt, men han hade förmågan att skjuta i skäret och kunde avlossa sitt skott maskerat vilket överrumplade många målvakter. Aleksandr Mogilnij var en annan spelare som hade ett väldigt bra skott, ett dragskott som var fantastiskt.
När jag slutade spela hockey runt 2001/02 någonstans hade kompositklubban ännu inte fått sitt genombrott. Eftersom jag inte har spelat speciellt mycket hockey sedan dess blev gårdagens möte med den ”nya” klubban komplicerat. Å ena sidan skjuter man betydligt hårdare med kompositstickan, men bristen på känsla gjorde att en man med så begränsad puckbegåvning som jag tappade pucken på varannan övning.
– Det stämmer att känslan inte är riktigt lika bra med kompositklubbarna. När jag bytte där runt 2002 ungefär var det en omställning, framför allt i passningsmottagningarna eftersom den är styvare på ett sätt, konstaterade Mats Sundin och gav mig ett svar som var lite tröst.
Eventet avslutades med en liten skills competition där vi först fick mäta våra skott och sedan skrinna runt Hovets is så snabbt som möjligt. Tävlingens obestridde konung visade sig vara Aftonbladets rippade fotograf Jimmy Wixström som både sköt hårdast och åkte skridskor snabbast. Hans kollega på AB, Hans Abrahamsson, visade också fina takter, vilket väl också ska förväntas av en man som har tre norska mästerskapstitlar med Vålerengen på sin CV.
Jag då? Mitt medelmåttiga slagskott, bara marginellt hårdare än det som en av de spinkiga gubbarna på Nintendo-klassikern Ice Hockey kunde peta i väg, mättes till 103 km/h. Där fick jag naturligtvis redigt med spö av kollega Sibner vars bazooka påstås ha legat bakom en hel del benbrott i de småländska lingonserierna vid millennieskiftet. Jag tog snabb revansch genom att slå honom i skridskoåkningen. Kanske bäst för redaktionsfriden att det slutade oavgjort oss emellan.
Dagens stora vinnare? Utan tvekan kollega Hugosson. Vår stjärnbloggare fick nämligen ta emot ett välförtjänt hederspris, och inte vilket hederspris som helst… Avundsjuk? You bet!
Mirakelräddningen & Don Cherrys Sedin-sågning
Sliter mig från helgledigheten för att leverera några snabba klipp. Och vi tar dem i en prioriterad ordning. För först och främst måste AHL-målvakten Drew MacIntyre i Toronto Marlies hyllas. Utan att överdriv vågar jag påstå att han har svarat för årets målvaktsräddning, alla kategorier, i och med sitt ingripande i slutspelsmatchen mot Rochester Americans härom natten.
Tack till Viktor Allvin för tipset!
Sedan var det Don Cherry, ständigt denna Don Cherry. Det är alltid lika underhållande att surfa in på CBC varje söndagsmorgon för att se vad han har ställt till med i Hockey Night in Canada. I nattens upplaga av Coachs' Corner skapade han sig massor med nya fiender. Först genom att propagera för ett förbud för kvinnliga journalister att äntra ett manligt omklädningsrum för att göra intervjuer efter matcher. Sedan genom att göra narr av Henrik Sedins iron man-svit på 629 matcher.
Kvinnotråden plockade han upp genom att ta Duncan Keith i försvar till en följd av dennes hånfulla svar till en kvinnlig reporter efter Daniel Sedin-incidenten tidigare i veckan. Cherrys lösning på "problemet" är alltså att stänga ute kvinnliga reportrar från omklädningsrummen eftersom de "inte hör hemma där".
Stay classy, Don!
Henrik Sedin då... Bakgrunden här är att Vancouver Canucks ställde över många av sina bästa spelare i nattens betydelselösa möte med Edmonton Oilers. En som däremot var ombytt var Henrik Sedin. Han gjorde ett 22 sekunder långt byte i första perioden innan han lämnade båset och bytte om. Anledningen till hans korta inhopp var att hålla vid liv den svit på 629 matcher som Vancouverkaptenen har byggt upp under de åtta senaste säsongerna. Don Cherry gillade inte tilltaget och hävdade att Sedin inte är en riktig iron man. Jag kan medge att jag också tyckte att det var märkligt. Är man ombytt och oskadd ska man naturligtvis spela. Att lämna matchen efter ett byte bara för att hålla en svit vid liv är löjligt. Sedan tycker jag för all del inte som Don Cherry att Henrik Sedin inte är en riktig iron man. Det är väldokumenterat att han har spelat sig igenom en och annan skada genom åren, så visst förtjänar han sin status.
Connor McDavid-hajpen
Han är två år yngre än de flesta andra spelarna i U18-VM. Trots det har Connor McDavid stått i en klass för sig i Sotji den senaste veckan. 16-åringen svarade för ett hattrick i gruppfinalen mot Sverige och följde i går upp det med att svara för ett nytt hattrick när Kanada körde över Tjeckien i kvartsfinalen.
Efter fem VM-matcher har McDavid gjort sinnessjuka åtta mål och 14 poäng på fem matcher. När det återstår två VM-matcher för ynglingen är han redan den yngsta spelaren genom tiderna att nå en sådan poängmässig nivå i ett U18-VM. Därmed har han redan besvarat frågan om han är värd sin hajp med ett rungande ja.
I höstas jämförde Sidney Crosby McDavid med sig själv. Och det är ingen helt dum jämförelse. Precis som sin förebild har McDavid ett väldigt brett spektrum i sitt spel. Det finns inga egentliga svagheter i hans fundament som hockeyspelare. Dessutom är han extremt mogen för sin ålder och har fötterna på jorden, något som definitivt inte ska underskattas i sådana här sammanhang.
Kommer han att gå till historien som en av hockeyns stora? Det är naturligtvis alldeles för tidigt att svara på. Men folk som har sett honom spela på regelbunden basis verkar i alla fall vara av uppfattningen att han är speciell, väldigt speciell.
- Jag antar att man kan säga att han är "The Next One". Med jämna mellanrum kommer en spelare som Gretzky och Lemieux och jag tycker att han gör ett bra case för sig själv. Är han den nya Crosby? Jag tror att han är den nästa stora spelaren, säger Detroit Red Wings chefsscout Jim Nill till CBC.
- Han har en fantastisk blick för spelet. Han har förmågan att spela i vilken fart som helst och dikterar själv vilket tempo det är på isen. Han kan sänka farten och han kan höja farten. han gör vad han vill. Han påminner mig mycket om Pavel Datsiuk.
Det låter som en spelare vi kan se fram emot att få bekanta oss med under JVM i Malmö om åtta månader.
Vill ni bekanta er mer med Connor McDavid föreslår jag att ni läser det reportage jag skrev om honom i februari:
http://www.hockeysverige....
Han ger Chet Pickard-vibbar
Det var en minst sagt händelserik dag. Dels bestående av ett långt förberedelsemöte inför nästa veckas hett efterlängtade hockeygala, dels bestående av en jäkla massa transfers i både elitserien och allsvenskan. Hockeygalan kommer jag att återkomma till i senare blogginlägg. Nu tänkte jag i stället ägna lite tid åt en av dagens övergångar - nämligen Bik Karlskogas lite överraskande värvning av kanadensaren Justin Pogge, en gång i tiden dubbad som en framtida stormålvakt i NHL.
Nämner man Justin Pogges namn i närheten av en initierad Toronto Maple Leafs-supporter är chansen stor att hen får något mörkt i blicken. Pogge draftades av Leafs som 90:e spelare i tredje rundan 2004. Två säsonger senare blev han juniorvärldsmästare med Kanada efter en stark turnering där han hade en räddningsprocent på över 95 procent. han var dessutom omåttligt framgångsrik i juniorligan WHL och vann mängder med individuella priser.
Medierna i Toronto, som inte direkt är kända för att vara återhållsamma, utnämnde honom till framtidens målvaktsstjärna i Maple Leafs. Klubbledningen verkade tro på samma scenario eftersom de behöll Justin Pogge och genomförde en målvaktstrejd som såg en viss finländare vid namn Tuukka Rask försvinna till Boston Bruins i utbyte för Andrew Raycroft sommaren 2006. Hur det har gått för Rask efter det har ingen missat. Pogges karriär har, för att uttrycka sig milt, inte varit en lika rolig historia.
Efter ett par säsonger i Maple Leafs organisation, med väldigt blygsam AHL-statistik, fick Justin Pogge slutligen chansen i NHL. Lite likt ett barn som kastas i sjön för att lära sig simma - utan simdyna. Det visade sig ganska snabbt att Justin Pogge inte kunde simma. Han sjönk.
Efter sju NHL-matcher och en räddningsprocent på hemska 84,4 var han historia i Toronto. Pogge kämpade på i AHL i ytterligare några säsonger, men det var vid det här laget övertydligt att han inte hade klarat av omställningen från junior- till seniorkarriär på det förväntade sättet. I fjol lämnade han Nordamerika och flyttade han till Italien, vilket sällan kan klassas som ett bra karriärdrag (ironiskt nog tog Andrew Raycroft samma kliv samtidigt och spelade också i Italien under det gångna året).
Om det är en ny Daniel Bellissimo som Bik Karlskoga har lyckats beslag på återstår att se. Min magkänsla är att Justin Pogge snarare är en Chet Pickard-typ. De har båda "supertalangen-som-aldrig-blev-något"-stämpeln på sig och mitt minne av Pogge är att han var en synnerligen ojämn målvakt som blandade sinnesjuka insatser med direkt sinnesslöa ingrepp, precis som Pickard alltså.
Under alla omständigheter blir det spännande att följa Justin Pogge i allsvenskan. Det känns trots allt som om ganska mycket av Bik Karlskogas öde hänger på hur han presterar. Daniel Bellissimo och Joel Gistedt har trots allt varit de två spelarna som lagt grunden för lagets framgångar de två senaste säsongerna.
Elitserien "Man måste ju sikta på guld"
HockeyAllsvenskan Oskarshamn värvar J20-mästare
HockeyAllsvenskan Timrå värvar österrikisk VM-spelare
HockeyAllsvenskan Karlskrona värvar från tyska ligan
Elitserien AHL-stjärna förstärker Örebro
Elitserien "Det lutar åt Brynäs"
NHL "De har blivit frustrerade"
