Ok, fine. Den svenska JVM-förlusten mot USA hade tveklöst David Rundblad stor del i. Han var isens sämste back och saknade helt förmåga att på ett spelintelligent och moget sätt hantera hur USA spelade emot honom. Det är något som ingen kan förneka.
Likväl ska ha Pär Mårts ha kritik i sammanhanget också. Mårts borde ha plockat Rundblad från isen redan efter den första perioden. Vid det laget var inte frågan om stackaren skulle orsaka något baklängesmål - utan när och hur många. Det var uppenbart. Tar inte Rundblad tag i sina problem som spelare snart, kommer han att sluta i Almtunas PP2.
Sågar man David Rundblad, ska även Peter Andersson ha samma kritik. Andersson gick bort sig ett flertal tillfällen, gjorde inte de rätta bedömningarna och till slut hade också det orsakat ett baklängesmål. Jag har aldrig sett Alexander Urbom spela hockey, så jag har ingen uppfattning hurvida han vore ett bättre eller sämre val än någon av Rundblad eller Andersson i den här turneringen. Men det är ju tveklöst en intressant fråga.
Vidare ska även Jacob Markström ha en släng av skiten. Som alla redan konstaterat - men släpper inte in USA:s 3-2 mål. Det finns inte och är bara för dåligt. Att då hävda "Jamen det var hans enda tabbe i turneringen", blir ju bara helt ointressant. Någonstans handlar det ju om att vara bäst när det gäller.
Sist, men knappast minst, så tog hela Sveriges förstakedja a day off i semin. Marcus Johanssons matchstraff var det enda märkbara han levererade under hela matchen och det är givetvis underkänt av en kapten och förstecenter.
Under hela matchen mot USA saknade jag tidigare års JVM-härförare som Patrik Berglund och Mikael Backlund. Sverige saknade en sådan spelare i år.
Ja, sådär ser arenan ut. Arenan där KHL-hockey ska spelas i slovakiska Poprad om mindre än två månader. Oklart med vilka spelare för all del, men det är en senare fråga. Som ni säkert har läst om, så har den grupp tjeckiska investerare som ville få ett KHL-lag i den tjeckiska staden Hradec Kralove, en knapp timmes bilresa från Prag, nu fått nöje sig med att placera laget i slovakiska Poprad.
Poprad är en stad i ungefär samma storlek som Örnsköldsvik, men med väsentligt lägre hockeyintresse. I staden finns redan ett lag i den slovakiska högstaligan, som Lubos Bartecko har gästspelat i mellan varven under sina artistskattande elitserieår. Laget drar dryga 2000 personer till matcherna i AquaCenter och biljetter kostar knappt 3 euro i genomsnitt. Något som tillsammans med då bland annat vattensponsringen, gör att Poprad kan ha en budget på cirka 1 miljon euro - det vill säga mindre än vad Björklöven hade i allsvenskan förra säsongen. Och det fick man ju inte mycket för. Annat än upplevelser som razzia av kronofogden och nu re-boot med derbyn mot Teg och Clemensnäs i höst. Nåja.
Det nya KHL-laget, HC Lev, vill ligga budgetmässigt på mellan 7-10 miljoner euro och för det vill man skapa något slags All Star Team av tjeckiska och slovakiska spelare i Europa. Något som det går sådär med hittills, då spelare som nämnts som aktuella, som tjeckstjärnan Marek Kvapil, redan kritat på för en annan klubb.
Några ryska ägare eller investerare ska tydligen inte finnas med i Lev och då frågar man ju sig onekligen hur det här är tänkt. Vad ska vi tro, en förlust på 40-50 mille SEK första säsongen, om lönebudgeten ramlar in på 7 mille euro?
Och visst, vill någon bränna pengar på det, så är det ju fritt att göra så. Men hur länge kan den här dårskapen pågå i KHL? Borde inte någon klubbägare eller investerare någongång snart ställa sig upp på ett möte och ropa:
SHOW ME THE MONEY!
För pengar finns bara på kostnadssidan i KHL idag, inte på intäktssidan. HC Lev är absolut inget undantag där och verkar ha en precis lika usel affärsplan, med konventionella mått mätt, som de flesta andra KHL-klubbar.
Jaha, då sitter man här och kollar NHL-draft igen. Börjar onekligen bli en sommartradition, nåväl. Edmonton är i alla fall stabila - så till vida att man fortsätter sin ungefär 25 år långa tradition av korkade draftval. Visst, Taylor Hall borde bli en bra spelare och har bevisligen stor talang. But he ain't all that, det kunde man se i JVM.
Vad mer är, Hall är absolut inte vad Edmonton behöver. Vi pratar om en klubb som inte har haft en vettig förestecenter sedan Doug Weight lämnade Alberta för tio år sedan. Nu hade man chansen att få något i vad som borde bli åtminstone Weight-klass i form av Tyler Seguin. Något som man struntade i, i något sorts befängt hopp att Sam Gagner, Andrew Cogliano och Shawn Horcoff ska kunna leda laget i mitten även nästa säsong. Det kommer förstås inte att fungera.
Dessutom var valet av Hall minst sagt bad news för Linus Omark. Av de fyra ytterplatserna i toppkedjorna i Edmonton, är nu plötsligt konkurrensen knivskarp. Omark har nu att göra upp med Ales Hemsky, Hall, MPS, Jordan Eberle, Dustin Penner och kanske Patrick O'Sullivan. Av PR-mässiga/politiska skäl, lär också Hall, MPS och Eberle få platser i laget, även om Omark är lika bra på campen, eller snäppet bättre.
Allt detta förutsätter förstås att Edmonton inte, som omväxling, gör ett smart drag i sommar och tradar bort Hemsky för en vettig center. Men varför skulle Edmonton, som inte gjort det sedan cirka 1987, plötsligt göra ett smart truppdrag en sommar?
Däremot kan Boston lugnt trada bort en dyr Marc Savard. I Tyler Seguin har man redan en värdig ersättare och som ger betydligt fler möjligheter i truppen lönetaksmässigt.
Som inte alltför early adopter. har jag nu, som sist ut i västvärlden, börjat läsa Theoren Fleurys självbiografi "Playing with Fire". Har väl kommit halvvägs igenom den och vet inte alltså ännu inte om Fleury har några pengar kvar idag eller om han snortat upp allt. Men om han av någon anledning skulle vilja, är han mer än välkommen som bloggare här på sajten.
För han har onekligen en del sköna och träffande poänger, mellan redogörelserna om spriten, kokainet, groupies och den störde juniorcoachen i WHL som sög av honom. Som till exempel, översatt ur minnet, orkar inte bläddra i boken för exakt citat:
"Peter Forsberg är otroligt talangfull. Men gjord av glas. Det sitter i generna. Själv har jag så bra läkkött att min kropp borde doneras till vetenskapen".
"Coacher är rätt korkade. De tror de handlar om något system, medan det i själva verket bara handlar om att jobba hårdare än motståndarna och få ut det bästa av varje kille".
"Derian Hatcher - stor och korkad".
"Det är inte svårt alls att åka rakt mellan två så orörliga spelare som Jeff Beukeboom och Steve Smith".
"Jag var en superstjärna. Jag behövde inte lyssna på några coacher, vad skulle de göra, peta killen som gjorde alla målen?"
"95/96 och 96/97 var det jag och kanske högst fem killar till i Calgary som hade något i NHL att göra".
Med mera. Sedan går det naturligtvis inte att släppa på tanken på hur Fleury kunde prestera så bra som han gjorde under så lång tid, som partyknarkande alkis. Själv märker man ju skillnad i prestation på löpbandet om man fått sova mindre än åtta timmar.
Och fråga två som kommer upp är förstås, hur jävla bra hade inte människan varit om han varit någorlunda seriös i levernet utanför isen? Rimligen hade det blivit åtminstone några Art Ross- och Hart Trophies då.
Ja, i TV-spelet NHL 10 då alltså och då företrädesvis online. Till att börja med, så måste man ju konstatera att NHL 10 är det bästa hockeyspelet någonsin. Däremot är det svårbegripligt varför EA tycker att man ska spela på låg hastighet då det ska spelas online. Det faktumet gör nästan att offline kan vara roligare än online mellan varven, då man kan göra saker i betydligt högre fart i det förstnämnda.
Hur som helst har jag efter grundligt testande hittat hur man man enklast vinner matcherna online och inte fastnar i en seg sörja av stick lifting, som ju många praktiserar i absurdum online.
På grund av den låga spelhastigheten, verkar många satsa på att backa hem till egen blålinje med samtliga fem spelare och sedan i blindo trycka järnet på stick lift då puckhållaren närmar sig. Oftast så resulterar det i att man vinner pucken, tyvärr. Visst, som puckhållare kan man ju välja att dumpa ned pucken, men fortfarande så har i alla fall jag misslyckats med att hitta en effektiv dumpstrategi, som fungerar över tid och mot bättre motstånd.
Istället ska man försöka möta det hela med lite av samma mynt. Det som fungerar mest för mig är att ta det lugnt och hålla i pucken och spela den mellan backarna i egen zon och då vänta in forecheckingen. Då man väl lurat upp två-tre motståndare i banan är det dags för snabbt uppspel och försöka få till tre mot två- eller två mot en-situationer. Det är det absolut bästa sättet att undvika stick lift-sörjan. Antingen leder spelvändningarna till mål direkt, till straff eller till ett powerplay, där man tämligen enkelt kan sätta upp ett spel och trycka in pucken.
Självklart krävs det också ett visst typ av lag för att få detta att fungera optimalt. Idealt tre jämna kedjor, där man ska ha både speed och förmåga att avsluta. Pucksäkra backar är också ett krav. Likaså inte fullt så flashiga spelare så att man mentalt luras i fällan att satsa på soloshower och en överambitiös vilja att föra spelet alltför mycket. Just detta psykologiska fel har gjort att jag till exempel är 0+0 med Ovechkin online, på närmare tio matcher.
Det ideala laget är istället Philadelphia. Pronger, Carle och Kimmy T sköter puckhanterandet bakifrån utmärkt och sedan matar man via dem snabba puckar till The French Connection, antingen Simon Gagné, Claude Giroux eller Daniel Brière, som i varsin kedja får saker att hända. Framförallt Giroux är magisk i NHL 10, åtminstone i mitt spelsystem.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Ja, framförallt att jag hoppas EA förbättrar online-läget till nästa version till hösten, så man kan spela mer offensivt och få mer valuta för de riktiga superstjärnorna i spelet även online.
Claude Giroux är trots allt inte bäst i världen på riktigt.
Viktor Sjödin sågade ju fotbolls-VM på ett skönt sätt tidigare ikväll och kan inte annat än att stämma in. Själv är jag dock klok och sparar min dyrbara tid. Varför skriva något nytt, då allt som behövde sägas i ämnet, sades redan för fyra år sedan? Även om just exemplet med General Motors kan ses som lite outdated idag.
Jag citerar helt enkelt mig själv, från sajtens barndom, 6 juli 2006, nedan:
Årets fotbolls-VM är snart över och det enda den turneringen har tillfört landets hockeyintresserade - är en desperat längtan efter lite riktig underhållning. Sådan man hittar på isar med sarger och blålinjer.
Fotbolls-VM, världens största sportevenemang och därför enligt många omöjligt att kritisera för att det är "störst". Ungefär som man inte skulle kunna vara missnöjd med en bil från General Motors eller en TV från Sony, bara för att företagen råkar vara stora.
Liksom många av Sonys produkter, görs sig fotboll numera bäst i TV-reklam. Ni vet där Ronaldinho och grabbarna jonglerar med en chipspåse, ett tuggummi eller skjuter omöjliga skott på någon grusplan nånstans. Verkligheten är en helt annan. Då handlar det om lag som sidledspassar sig själva till döds och ingenting händer under en evighetslång match annat än rent komiska försök till filmningar och skadesimulering.
Inga omtagningar för Ovechkin
"Hjärnornas kamp", heter det då i analyserna. Visst. Jätteskarpa hjärnor som inte insett att man måste göra mål för att vinna och det kan det vara en idé att faktiskt försöka spela bollen framåt ibland. Hockeyn behöver inte ens fotbollens reklamfilmer. Det Ronaldinho gör i desssa - gör Alexander Ovechkin i varje match - hundra gånger per säsong. Och han får inga omtagningar.
Jacques Lemaire, New Jersey Devils, Lasse Falk och Minnesota Wild - allt är förlåtet. Ett New Jersey Devils av 2003 års modell skulle anses som ett offensivt gladgäng i dagens fotbollstermer. Ett halvt byte av vilken som helst av matcherna i årets Stanley Cup-final har innehållt mer av underhållning än någon match i fotbolls-VM. De hockeyintresserade som inte somnat i fåtöljen eller soffan, har antagligen bytt kanal eller gjort något helt annat.
Till skillnad från fotbollen, som verkar ha gått på myten om sin egen fulländning - klarar hockeyn av att reformera sporten då så krävs. För stora målvaktsskydd? Fine, vi minskar ned dem. För mycket hakningar och fasthållningar? Gone. För stora löneskillnader mellan lagen? Lönetak. Det är också något som visar att hockeyn bryr sig om dem som konsumerar och betalar för produkten. Man glömmer helt enkelt inte att det yttersta uppdraget man har är att underhålla folk.
Efter en månads fotbolls-VM, som fungerat effektivt som sömnmedel om inte annat, längtar man efter två lag som spelar en match med fart, hunger, intensitet, kreativitet och spelglädje. Det närmaste man kommer det just nu, är Canal+ Sports reprisering av TV-matcherna från den gångna elitseriesäsongen.
Men om bara en dryg månad är träningsmatchandet inför hockeysäsongen 06/07 igång på allvar. Hur tröttsamma de matcherna än kan bli i längden - slipper man den parodi på bollspel filmande portugiser, korrupta italienare och glädjedödande fransmän levererat under sommaren.
Eller ja, det var väl en kanske väl svepande generalisering. Men ta bara Skellefteå, som trots sportslig framgång, nu alltså har lyckats göra ett minusresultat. Har kommit över ett ex av Luleås årsredovisning och norrbottningarna gjorde, trots sportslig flopp, likväl ett plusresultat på 300 000 kr. Bättre det än att gå back - men likväl är Luleå som företag knappast helt välskött, rent finansiellt åtminstone. Även om man kanske i mångt och mycket är ett offer för en icke-fungerande bransch - nämligen svensk elithockey av idag.
Luleå omsatte 90 miljoner kronor, vilket ger en vinstmarginal på pinsamma 0,3 procent. Räntabiliteten på totalt kapital var inte mycket roligare den heller - 2,2 procent.
Det enda positiva egentligen i hela redovisningen, var också det mest skrämmande. Luleås räntabilitet på eget kapital var visserligen runt 30 procent - men det är ju på grund av att man bara har en miljon i eget kapital. Vilket strikt innebär att Luleå bara skulle ha råd att göra ett minusresultat på en halv mille nästa säsong, sämre än så och verksamheten är i teorin i princip konkursmässig, Löven-style. Större marginaler har man inte. Vilket ju en soliditet på knappa 4 procent också indikerar.
Vidare har Luleå ett lån på 4 mille, som man tydligen inte amorterar på och frågan är ju om man skulle klara av en räntehöjning där ens? Dessutom är det suspekt att man under tillgångarna har dryga 9 mille låsta i kundfordringar. Knappast bra ur cash flow-synpunkt, men någon riktig kassaflödesanalys fanns inte i årsredovisningen.
Använder man vidare teoretiska modeller som substans- och avkastningsvärdering, så är Luleå Hockey som företag snudd på värdelöst, relativt sett.
Vad en klubb som Luleå skulle behöva är ett inflöde av nytt kapital, via till exempel en bolagisering. Då skulle man vara betydligt hälsosammare finansiellt. Men då kanske det krävs annat än elitseriespel för att locka starka investerare.
Poängen är att allt detta ovan illustrerar varför elitserieklubbarna måste internationaliseras. Det finns för få vägar inom landet att gå för att klubbarna ska kunna växa ekonomiskt, bli robustare finansiellt och via detta knyta till sig kvalitetsspelare och höja värdet på produkten. Man måste få in nytt kapital, öka intäkterna och minska riskerna. Annars sitter vi snart med femton jämnusla klubbar i svensk hockey, som pendlar mellan elitserien och allsvenskan sinsemellan och helt saknar ekonomiska muskler.
Och då har alla spelare av värde, en stor del av publiken och många sponsorer redan tröttnat på anrättningen och gått vidare med annat. För att man ska acceptera allt detta nya, krävs en dos icke-svenskt tänkande, nämligen att några måste få vara bättre och gå före, för att helheten ska kunna bli bra på sikt. Svensk hockey har att välja mellan ett tiotal starka och bra klubbar, i europeisk toppklass. Eller att om tio år ha 15-20 klubbar av nuvarande norsk standard.
Det är ingenting att hymla om att jag tidigare har varit emot en utbrytning från elitserien och någon slags permanent Europaliga. Vilket är naturligt, för då det har diskuterats i termer som road trips till Novosibirisk och spännande drabbningar mot Oslo Rice Eaters, är det rationella att vara ytterst skeptisk. Då skulle det handla om en devalvering.
Vad som har kommit fram nu är något annat. Nu handlar det istället om en utveckling av elitserien och inte en avveckling och tudelning av svensk topphockey.
Svenska klubbar behöver mer pengar för att kunna vara konkurrenskraftiga och mer pengar står inte att finna i den begränsade svenska marknaden, vilket gör en internationalisering nödvändig. Så långt är allt logiskt och klart. Problemet har bara legat i att hitta en lösning som är acceptabel för de kunder man redan har sedan tidigare. Något som jag nu anser att man har gjort.
Nu har vi tio svenska lag, som mestadels kommer att möta varandra, och som kommer att göra upp om ett SM-guld. Skillnaden är bara att det kommer att bli bättre spelare i lagen, några exotiska match up's i serielunken som livar upp och att man spelar för chansen att bli europamästare i slutändan.
Det finns ingenting att inte gilla i detta. Håkan Loob och övriga inblandade i att ta fram det här konceptet har gjort ett väsentligt mycket bättre jobb än vad jag trodde skulle levereras. Nu kommer svensk hockey att räddas från den tynande tillvaro årets Silly Season tytt på. Utan detta, hade det också bara blivit värre och värre.
För oss vars få tydliga minnen från 80-talet främst är Håkan Södergrens suspekta sångtalang och att ett upphypat Tre Kronor floppade i hemma-VM 1989 i en ny Globen, kan följande vara en intressant läsning:
Uppenbarligen hade Miami Vice-stämningen, som man själv mest upplevt via GTA Vice City långt senare, spritt sig även till nordvästra Kanada på den tiden och till NHL:s hetaste lag, som bara skulle glida hem en tredje raka Stanley Cup. Här hittar Sports Illustrated förklaringar som frekvent kokaintestande, att Grant Fuhr var "för korkad" och att spelartruppen rent allmänt gillade det här med att köra bil onykter, till Edmontons slutspelsutåg mot Calgary.
Bisatser till det gällande just Fuhr, är att Glen Sather, dåvarande general manager och coach, lurade på sin uppenbart dumme målvakt ett alldeles för dåligt kontrakt och dessutom tog 100 dollar i månaden i avgift av honom, för att han betalade Fuhrs räkningar. Fuhr som på den här tiden också lyckades med konstycket att vara skyldig en videobutik (oslagbar 80-talskänsla på det) 500 dollar och detta gick sedan till motsvarande kronofogden.
Gretzky och Messier då, storstjärnorna över alla andra? Mja, de tog det lugnt. Gretzky stämde bara sin gamla agent på 400 000 dollar, för att Gretzky själv gjort en misslyckad investering. Lex Micke Renberg på den. Messier körde bara över ett par parkerade bilar med sin Porsche. Men annars helt lugnt.
Utifrån detta kan man då spekulera om vilka, om några, intressanta stories behind the scene, påverkat Pittsburghs och Washingtons slutspelsuttåg i vår.
Sitter och ser Stanley Cup-finalen mellan Chicago och Philadelphia, som bjuder på helt lysande hockeyunderhållning. Kvalitetsskillnaden jämfört med VM är uppenbar. Och då ska vi veta att kvalitetskillnaden mellan VM och elitserien, dessvärre, var minst lika uppenbar.
Tittar man på vilka spelare som hittills kommit och gått i elitserien under våren och sommaren, är det rent av frågan om man kan kalla serien elitserien längre. Något liknande Superallsvenskan vore en lämpligare benämning.
Kollade detta lite snabbt nu - minst sju av elitseriens femton bästa poängplockare har lämnat elitserien. Sex av de tio poängbästa backarna och fem av de elva statistiskt sett bästa målvakterna har även dem flytt landet.
Det vore i sig ingen katastrof och är heller inte så ovanligt i ett historiskt perspektiv. Problemet är vad som har värvats för att ersatta dessa. I många fall är det ju ingenting. Modo har inte ens försökt, till synes i alla fall, att ersätta vare sig Mats Zuccarello Aasen eller Hannu Pikkarainen. Två killar från allsvenskan och en collegepolare till bröderna Abbott har man grävt upp, that's it. Här hade man spontant kunnat tänka kvalserien - om det inte vore för att andra lag ser lika illa eller rentav ännu sämre ut. Otroligt nog.
Ta bara Luleå. De har tappat sina två i särklass bästa backar, Kristofer Berglund och Johan Fransson. "Ersättarna", mohhahaha, heter Lars Løkken Østli och Elias Fälth. En norsk med i bästa fall suspekt kapacitet och en allsvensk journey man, ska nu ersätta 53 backpoäng. Kan inte spontant komma på när ett elitserielag så dramatiskt nedgraderade sina PP-backar från en säsong till en annan.
Ska möjligen vara AIK säsongen 01/02 då. Det gick sådär för dem. Men vem vet, elitserien känns inte som elitserien kvalitetsmässigt längre, vilket gör att tidigare referensramar kring hur spelare bör prestera i elitserien, blir irrelevanta.
Så nu kanske det fungerar att satsa på random norskar och allsvenska one hit-wonders. Och det säger nog mer om elitseriens status än någonting annat.
Vårt tyska A-Team, Mårthen och Lasse, hänger ju mestadels i Mannheim och inte i Köln, där Ryssland spelar. Delvis beror det på att de tycker att GPS är töntigt. Nåväl.
Det har i alla fall blivit viss skandal kring den ryska truppen i Köln, då den ryska sajten lifesports.ru i sann papparazzi-stil smygfilmade en del ryska spelare, däribland Alexander Semin, röka efter en match. Något som bland annat fått till följd att alla ryska etablerade spelare nu bojkottar all inhemsk media. Att de bojkottar internationell dito är standard m.o sedan länge i VM-sammanhang för dem.
Rent konkret är ju frågan om man då som utomstående vill spela ut moralkärringkortet eller inte. Jag väljer faktiskt att göra det, ändå. Det finns inga fördelar som idrottsman med att röka under säsong, eller för all del någonsin, så jag ser det som oprofessionellt, faktiskt. Det ska ju också sägas i sammanhanget att rökning på många sätt är mer skadligt än alkohol, givet samma proportioner.
Washington betalar Semin 4,6 miljoner dollar och det inte för att suga i sig nikotin. Utan för att leverera i slutspel. Något Semin misslyckades kapitalt med i år. Och genom att bolma x antal cigaretter, lär inte hans track record när det gäller bli bättre - tvärtom.
Jag har ju nämnt tidigare att jag inte gillar Montreal Canadiens och deras sätt att spela, eller snarast, inte spela hockey. Så därför kändes det ju lite trist att de slog ut Pittsburgh, som för all del vek ned sig mentalt, förra veckan.
Efter att ha slagit ut de två lagen med NHL:s individuellt största stjärnor, var förstås frågan inför gårdagsnatten vad de kunde göra mot ett mer genomstabilt lag som Philadelphia, som mer eller mindre består av tre andrakedjor, uppbackat av fyra-fem riktigt kompetenta och allroundskickliga backar. Svaret på den frågan är att det gick helt åt helvete för de 22 små dvärgarna.
Och inget kunde ha glatt mig mer. Då Daniel Briere dunkade in 3-0 småflinade jag och då sedan comeback man Simon Gagné kort senare snipade in 4-0, började jag hånskratta framför TV:n, då payback mycket riktigt är en bitch. Som synes ovan, verkade Jack Bauer himself, Kiefer Sutherland, lika nöjd med utgången, då han satt i ett VIP-bås i Wachovia Center. Oklart vad han hade i Philadelphia att göra, men det är beside the point.
Vad som är poängen är att Philadelphia inte är det lag jag helst hade sett gå vidare från öst till Stanley Cup-finalen, men de förtjänar det oerhört mycket mer än vad Montreal gör. Philadelphia vill framåt, man jobbar hårt och är aggressiva, i kombination med en hel del skicklighet i alla lagdelar. Som organisation framstår man också alltid som välskött klubb, som jobbar seriöst och förtjänar framgång. Igår gav man aldrig Montreal chansen att backa hem och spela den flythockey som tagit dem till semifinal. Istället gick man på kropp, på mål och körde över ett lag som inte har något här att göra.
Jag njöt av varje minut. Pittsburgh kunde inte få slut på det dåliga skämtet Montreal Canadiens, men känslan är att Philadelphias kombination av klasspelare, galningar och mental hårdhet efter att ha vänt 0-3 mot Boston, kommer att göra jobbet.
Då får vi en anständig och värdig Stanley Cup-final även den här sommaren.
Har du lust att förlora ungefär 100 miljoner kronor per hockeysäsong? Bra, i så fall ska du äga ett genomsnittligt KHL-lag. Sämre affär finns knappast krasst ekonomiskt.
Surfade fram lite intressanta siffror för ligan nämligen. Nästa säsong ska lönetaket sänkas till 17 miljoner dollar i ligan och man beräknar att en klubbs genomsnittliga totala kostnader kommer att vara 18 miljoner dollar. Vilket kan tyckas vara väl nära lönetakssiffran, men vi kör på den i brist på bättre.
Vidare hade ligan den här säsongen ett publiksnitt på cirka 5800 personer och en genomsnittlig publikintäkt på 15 dollar (antagligen lite väl högt räknat, men återigen, fuck it, vi kör). Vidare har varje klubb 28 hemmamatcher, vilket ger oss följande:
(5800 x 28) x 15 = 2 436 000
2,4 miljoner dollar i publikintäkter innebär alltså att det krävs cirka 15,6 miljoner dollar i TV-pengar, sponsorintäkter och övrig försäljning, för att nå break-even för en KHL-klubb.
Vidare hävdas det att TV-pengar och till exempel tröjförsäljning och dylikt, ger 40 procent av de totala intäkterna, vilket innebär cirka 1,6 miljoner dollar. Publikintäkterna ska då utgöra de övriga 60 procenten. Så det innebär att den lokale olje/Gazprom-miljärdaren som äger laget och sponsrar laget, har att gå in med, i runda slängar, 14 miljoner dollar för att hålla klubben flytande. Per säsong. Cirka 100 miljoner svenska kronor.
Frågan är ju då onekligen hur länge den genomsnittlige olje- och Gazprom-miljardären tycker det roligt att slänga ut 100 mille SEK per säsong, för att se Johan Harju sumpa målchanser och Jaromir Jagr slött glida runt?
Det har jag inget svar på, men en allmän reflektion är ju att det borde gå att göra roligare saker för pengarna.
Skrev i helgen om att årets Stanley Cup är den mest underhållande någonsin. Dessvärre finns det ett skönhetsfel med den, vilket visade upp sig under söndagkvällen, nämligen Montreal Canadiens. Jag är i den gruppen som tycker Washington får skylla sig själv att man åkte ut. Man blev frustrerade och Alexander Ovechkin klarade inte av att variera sitt spel då situationen så krävde.
Men nu är inte skämtet Montreal Canadiens roligt längre. Jag hade kunnat respektera laget om man åtminstone ville vinna på något legitimt sätt, nu blir det bara tragikomik. Lagets nyckelspelare har en medellängd på 177 centimeter, trots det är de inte särskilt bra skridskoåkare. Det är en sak. Vad värre är, är ju att laget enbart vinner på ren bonntur.
Efter att Mike Cammalleri gjorde ett just det, once in a lifetime-turmål, fram till 2-1 mot Pittsburgh, rörde aldrig Habs pucken i resten av matchen. Fram tills att samme Cammalleri gjorde 3-1 då. Dessemellan hade man fem små killar i en tajt box fram Jaroslav Halak och hoppades att Pittsburgh inte skulle ha något att skjuta på. Alltså, allvarligt talat. Det är inte hockey. Det är inte ens klassisk New Jersey-defensiv, då man kväver motståndarna i mittzonen. Det är på något vis ändå mer hockey än vad Montreal presterar just nu. Jag tar hellre vilken som upplaga av New Jersey 1995-03 före årets Habs.
Montreal spelar inte defensivt med mening, egentligen. Man har inget spel alls, inte nog med talang för att ha något heller mot sådant här motstånd eller någon annan plan än att bara passivt hoppas på det bästa och vänta på att motståndarnas stjärnor ska bli frustrerade över icke-hockeyn.
Visst, lite grann påminner det ju om 1993, då ett även då profillöst Montreal med hjälp av en het målvakt snuvade en mängd roligare lag på bucklan.
Som en unken biprodukt av hela fenomenet, har tydligen också en vit, fet, lokal rappare, börjat kapitalisera på likheterna mellan Habs idag och för sjutton år sedan. Som sagt, hela det här skämtet har gått nog långt nu.
Ni som bara följer elitseriens Silly Season borde ha rätt tråkigt nu. Eller går ni på allvar igång på tunga deals som Oscar Steen till AIK, random finne till Luleå eller någon hemvändare till Skellefteå? I dagens urvattnade elitserie är tydligen Jonas Junland en blockbuster-värvning. Det säger en hel del. En halvbra offensiv back, som är för seg på rören för att duga i NHL. En Christian Bäckman-variant. Nåja.
Onekligen tur att NHL finns då. Årets Stanley Cup är kanske den bästa någonsin eller åtminstone den bästa som man har kunnat följa på TV i Sverige. Det är nog fullt möjligt någon på 80-talet var bättre, eller varför inte Mario Lemieuxs dominans 1991? Nåväl, det vet jag ingenting om egentligen.
Vad jag däremot vet är att lördagskvällens möte mellan Boston och Philadelphia var ännu en av det här slutspelets många lysande hockeymatcher. Något jag sakta började inse, efter att chocken över att se Miroslav Satan spela som en kompetent spelare och inte som den halvdöda varelse han uppträdde ifjol med Pittsburgh. Slovaken har nu ett poängsnitt i slutspelet som han bara nuddade vid en gång under alla år han kunde åka skridskor.
Faktum är att Boston, med Marc Savard nu tillbaka i laget, kan bli ett hot mot en tredje raka final för Pittsburgh. Laget känns tämligen komplett, på något sätt. Trots att man egentligen har en tydlig brist på speediga spelare, men på något sätt kompenserar man det med puckskicklighet och smarthet. Lite roligt att jämföra en spelare som David Krejci med Alexander Ovechkin på det sättet. Krejci saknar minst två växlar jämfört med ryssen, men smarthet och en förmåga att variera sitt spel gör honom, i alla fall nu, till ett större hot.
Men egentligen spelar det ingen roll vilket lag som vinner serien - klassiska Boston eller delstatsrivaliteten mot Philadelphia, lär ge en lysande semifinalserie mot Pittsburgh i vilket fall. För ja, Montreals alla eventuella skrällchanser dog i samma sekund som Andrei Markovs knä gjorde detsamma. Lite kul där med standardklyschan som Habs assisterande coach Kirk Muller drog till med då igår natt:
"Ja, vi förlorade vår bäste spelare, men det är bara att gnugga på", typ.
Översättningen på det blir alltså följande, på ren svenska: "We're fucked".
För övrigt kan Pittsburgh bli det första laget sedan Edmontons glansdagar (1983-85) att kvalificera sig till tre raka finaler. Samma chans har då förstås även Detroit, även om det givetvis känns mer osannolikt i deras fall.
Hockeysverige.se ska på hockey-VM i Tyskland nästa vecka. I fall ni var intresserade av att veta det. Dit skickar vi ingen mindre än fotbolls-Mårthen himself. Mårthen Bergman. Han sysslar, helt oväntat, primärt med fotboll, men har även gästspelat här tidigare, främst i form av rapporter från Leksands försäsongscup, djupintervjuer med Oliver Ekman-Larsson och kvalseriematerial. Ni kanske ser en röd tråd där, vem vet. Hans största merit är likväl att ha slagit mig i NHL10, visserligen på på hans gamla tjock-TV, vilket gav klar hemmaplansfördel, men ändå.
Hur som helst är han sugen på det hela, och inledde sitt tjat på mig om att få åka redan en bra bit innan jul. Och det passar ju utmärkt, då det egentligen inte fanns någon annan, sajtens fast skribenter hade redan i ett tidigt stadium andra planer. Uffe ska springa någon form av löpartävling och Robert, om han inte fastnar i askan på väg hem från semestern, hade rakt av ingen lust. Och det är helt ok, han har jobbat till sig den statusen.
Dessutom tar Mårthen med sig en finsktalande sidekick, vilket var ett krav från alla våra finska besökare och vi vill ju inte få diskrimineringsombudsmannen på oss i onödan. Sidekickens roll blir att på modersmålet fråga Tomi Kallio hur det känns med ännu ett prons på meritlistan. Och fråga någon med insikt om Jesse Niinimäki numera faktiskt bara dricker Loka Citron, rätt centralt det också. Nåväl.
Mårthen och sidekicken lär köra igång med vår hyrbilssamarbetspartnersponsrade VM-blogg lite innan turneringen och sedan är det off we go.
Frågan är dock, vad vill ni se Mårthen med sidekick leverera från Mannheim och Köln? För i slutändan är det ni som bestämmer vad som är intressant och relevant.
Det brukar ju tydligen reta folk om jag har engelska ord i rubriken eller texten i mina blogginlägg. Och enligt The Robert Pettersson School of Blogging, så är det ju bra. Så därav rubriken.
Nu till ämnet, random observationer:
- Tydligen fick Johan Davidsson den där Conny Smith Trophy, eller vad den nu hette, som slutspelets MVP. Ett oerhört fegt val på alla sätt. Priset borde givetvis ha gått till en av Finlands få vinnarskallar - Teemu Laine. HV:s i särklass bäste det här i slutspelet. Han avgjorde den sista matchen och utan honom hade HV åkt ut mot Skellefteå redan.
- Den kanske enda bra saken med att AIK gått upp till elitserien är att nu kanske Skellefteås, inte alltid helt rappa, fans slutar med det befängda att kalla sitt lag för AIK. Alla utanför lagets hemkommun, kallar laget i fråga för Skellefteå. Precis som Timrå kallas för Timrå och inte IK och Färjestad kallas, just det, Färjestad. Inte BK.
Jag förstår helt enkelt inte psykologin bakom att folk där på fullt allvar kallar laget AIK. Skäms man så över sin stad att man undermedvetet bara därför vill sno en annan klubbs namn? Men så förstår jag heller inte hur man kan ha mer folk på en första träning än en första semifinal, så vad vet jag?
- Bland det roligaste på ESPN America under Stanley Cup är inslaget "Future Legends" eller vad det nu heter, under pauserna. Där kör de ett inslag om Bill Guerin från 1989. Han var uppenbart lika långsam då som nu, skillnaden är att idag har han råd med snyggare kläder än en stickad turkos tröja.
- Hans Särkijärvi tar över LHC. Där lär han knappast bli långvarig. Gruvsonen var idealisk för Skellefteå, men Linköping är något helt annat och det känns inte som att hans attityd, karisma och idéer, eller brist på detta, är något som går hem där. Det är en sak att coacha rejects och få dem att jobba hårt i backcheckingen och mot överheten. Att få Mange Johansson och andra stjärnor att underordna sig, blir en helt annan utmaning. LHC hade behövt Kenta Johansson. Eller möjligen Challe Berglund.
- Vidare måste man också konstatera att New Jersey nog mäktat med att åka ut i första omgången mot ett skadefyllt Philadelphia även med Nicklas Bergfors och Johnny Oduya istället för Kovy. Nästan lite ROI, Leksand-style, på den traden. För ingen ska lura i mig att Kovy och Jacques Lemaire har samma arbetsgivare nästa säsong.
Inför årets finalserie så måste jag säga att Djurgården hade mina sympatier. Ett nytt guld för HV skulle kännas ganska tråkigt och meningslöst, samtidigt som Djurgården mer spelar en hockey som jag själv föredrar, med mycket skridskoåkning, hårt jobb och även finess då läge ges.
Den uppfattningen ändrades dock snabbt. I takt med att klubbens fans tjurskalligt envisades med att göra bort sig, hoppades jag bara att HV skulle göra slut på den här matchserien så fort som möjligt. Någonstans känns det bara som att Stockholm inte är moget för framgångsrika hockeylag.
Så frågan man då ställer sig, är ju egentligen vilka dessa bandwagoners till såväl Djurgården som AIK är? Under grundserien lyste de ju med sin frånvaro mestadels. Helt uppenbart är ju att de skiljer sig radikalt från ungefär alla andra hockeyåskådare i det här landet. Ja, i den här världen överhuvudtaget. Visst, i Ryssland hade vi ju fyllot som skulle ge sig på en andremålvakt i spelarbåset, men någonstans känns det ändå som en rätt isolerad incident.
En tydlig skillnad som man kan märka mellan Djurgårdspubliken i finalserien och, ja, alla andra hockeypubliker i det här landet, var att nästan alla verkade stå upp under matcherna, trots att ståplats i sig inte existerar, vare sig på Globen eller Hovet. Redan där har vi ju en stor varningsklocka. Stå upp då man kan välja att sitta, är ju inte rationellt.
Min bild av hockey i Sverige generellt, är att målgrupperna för elitseriehockey är, utan större inbördes ordning, lokala företagsmänniskor, barnfamiljer och hockey/sportintresserade i allmänhet, som vill ha ett par timmars underhållning i en fräsch miljö. Sedan finns det, generellt, ett antal hundra som vill stå upp på en betongläktare i ett hörn, se dåligt och skrika. Och det får de väl göra. Det är sällan den sektion på arenor med det högsta snittet av högskole- och IQ-poäng. Om vi säger så. Men det är ungefär 5-15 procent av publiken i en normal elitseriearena, en ytterst liten minoritet.
I Stockholm och framförallt nu i slutspelet och kvalserien har dock inte de här förhållandena gällt, utan istället nästan varit de helt omvända. Det vill säga att den skrikande, inte fullt så intelligenta och stående delen av publiken utgjort majoriteten. Och där har vi förstås anledningen till att det har blivit som det har blivit.
Problemen här är ju flera. I Stockholm finns det ju av naturliga skäl ett större demografiskt underlag för rekrytering av sådana här element än i mindre städer. Nästa problem är att de inte är hockeyintresserade, utan vad som drar är möjligheten att i grupp skrika lite, slänga in grejer på isen, slänga flaskor på folk och, tydligen, även hälla urin på folk. Den enkla lösningen på det är att AIK utesluts ur elitserien och att Hardy avgår från Djurgården, så de blir ett strecklag igen. Tyvärr lär det inte bli så.
Nästa säsongs Stockholmsderbyn lär tyvärr bli katastrofer på ett sätt som inte hör hemma i den här sporten. Inte i Sverige och inte någon annanstans heller.
Ja, Nicklas Bäckström var fullständigt lysande igår mot Montreal. Enligt mig den bästa hockeyn killen någonsin har spelat och egentligen på en nivå över vad jag trodde att han ändå var kapabel till. En nivå av centerspel där bara normalt Crosby och en het Malkin brukar finnas på NHL-nivå.
Men om vi struntar i det just nu och tittar ett steg längre, så kan det bli ett problem för Washington rätt snart. Det faktum att Bäckström nu plötsligt håller nästan Crosby-klass alltså.
Det är ju nämligen så att Bäckströms kontrakt går ut i sommar och med hans nuvarande cap hit på 2,4 miljoner dollar, är han inget annat än en rea-spelare för Washington, med oslagbar bang for the buck-faktor. Enjoy it while it lasts.
Varje dollar under sju mille per år är ett home town discount av Bäckström i nästa kontrakt och det gör ju att lönetakesfrågan börjar bli lika delikat för Caps, som den är för Pittsburgh exempelvis. Det vill säga att man har pengar för stjärnorna, men att man måste börja skära ned på supporting cast.
Även den klart kompetente Tomas Fleischmann har utgående kontrakt, där hans nuvarande bara ger dryga 700 000 dollar. Hur pass hög lönehöjning har man råd att ge en tjeckisk OS-spelare? Kanske måste man dumpa goda kompletteringsspelare som Tomi Poti, Joe Corvo och Mike Knuble, vem vet?
Så nej, Bäckströms slutspelssuccé är verkligen inte bara av godo för hans arbetsgivare.
Ni som såg Pittsburgh mot Ottawa igår natt i Stanley Cup, fick en uppvisning i vad Skellefteå och Djurgården visat i årets elitserie - nämligen vikten av att spela som ett lag och göra det man ska i sextio minuter.
Pittsburgh har egentligen inte ett sämre lag på pappret än ifjol, men man har inte samma kollektiva hunger helt enkelt. Därför kommer man att åka ut mot en inte särskilt flashig årgång av Ottawa, men ett Ottawa som under säsongen hittat sin identitet och, återigen, spelar som ett lag. Detta medan redan i grunden mediokra Pittsburgh-forwards som Bill Guerin och My Little Poni bara åker runt och väntar på att få öppet mål att raka in en puck i. Eller ja, åker är väl tveksamt i Guerins fall. Han tar sig framåt med någon sorts rörelser i alla fall.
Som jag ser det, finns det ingenting i öst som kan stoppa Washingtons väg mot final. Laget har ännu bättre offensiv än vad Pittsburgh hade för två år sedan och samma hunger att vinna som pingvinerna hade ifjol.
Själv ser jag Chicago som den potentiella motståndaren i en drömfinal från väst. Men svensken i gemen vill väl ha antingen Detroit eller Vancouver där. Vad vi alla kan vara säkra på är ju i alla fall att Joe Thornton inte tar något lag till final - i år heller.
Däremot måste ni ju inse humorn i att Marian Hossa kan förlora en tredje raka Stanley Cup-final i år. Frågan är om han då får hederspriset The Finnish Spirit Award på NHL Awards i Vegas sedan?
Såg senaste kvalserieomgången på Arlanda, då mitt flyg, i vanlig ordning, blev någon timme försenat. Detta samma dag som då jag på nedresan hamnade framför tre högljudda och bastanta medelålders damer, som spred sina livsvisdomar 06.30 på morgonen.
Tydligen var hjärntrusten ifråga någon sorts fackmänniskor, som skulle till Stockholm på något random LO-möte.
"Jag fattar inte hur folk kan säga att handelsanställda fick för bra avtal i kommentarerna på nätet! Säger att det leder till dyrare mat, hur tänker de där va??"
"Det kan leda till dyrare mat, om inte handlarna vill sänka sina vinster", förklarade gängledaren och den tillika mest högljudda av de tre, myndigt.
Efter den betryggande marknadsekonomiska analysen av den kategori människor som kommer styra landet om några månader, fortsatte det hela resan ned på samma sätt.
"Ja, guuud. Sedan man började med facket har man ju fått alla dessa pärmar och papper att hålla reda på. Guuud så jobbigt att bära!"
Så är det förstås. För år 2010 sysslar man med papper och pärmar, det ligger i tiden.
Men hur som helst, någon betalade alltså pengar för att flyga ned tanterna till LO-mötet och någon betalar dem också för att jobba åt sitt fack. Vilket osökt för oss in på Leksand då, som ju också betalar för saker med suspekt ROI.
I Sverige har vi ju tyvärr inte exakta siffror på sånt här, men det är inget orimligt påstående att säga att Leksand har högst lönebudget av samtliga kvalserielag. Och så har det ju varit rätt länge och på något sätt, lyckas man varje år att få ut absolut minst av sina satsade pengar av alla sex kvalserielag.
Slutsatsen man kan dra av det är ju bara att det är helt meningslöst. För samma pengar som en Eric Johansson kostar, hade Leksand kunnat få fyra eller fem av Almtunas bästa forwards. Vad och om man betalar backstjärnan Jean-Pierre där vet jag inte, men Mikael Aaro är knappast varken dyrare eller sämre.
På ett sätt skulle det vara kul att se Leksand i elitserien. Då skulle man säkert höja spelarbudgeten med 10-15 miljoner och då skulle man knappast värva bättre - utan tvärtom. Flopparna skulle nog snarast bli än större och dyrare.
Leksand kommer aldrig att lyckas förrän man börjar om från scratch och värvar kostnadseffektivt och efter behov. Inte folk som var heta för fem år sedan och har EP-stats som man måste scrolla för att se.
Pratade tidigare i veckan med en kille som inom relativt snar framtid kommer att bli ny spelarbloggare på sajten. Han, liksom många andra just nu, är mellan klubbar och så fort han får klart med en ny arbetsgivare, är tanken att bloggen ska dra igång.
Vår approach den här gången var att gå lite åt andra hållet jämfört med tidigare spelarbloggar på sajten, Daniel Sperrles undantagen då. Nämligen att hitta en bra skribent som också spelar hockey, istället för att söka ett flashigt namn som i nödfall kan författa några meningar.
Därmed inte sagt att den senare approachen inte också kan bli lyckad för alla parter och fyller en funktion, men nu testar vi den här varianten också och ser hur det faller ut.
Mitt intryck är i alla fall att vår blivande bloggare är en oerhört skön person och passar in bra här.
För att droppa lagom mycket hintar kring vem det är, säger jag följande - han har spelat i ett par svenska klubbar, har testat på spel utomlands och vet, liksom Robert Pettersson, hur det är att vara hatad av vissa klubbars mindre begåvade supporters.
Ja, då var det dags för den där ödesmatchen då. Den enda matchen i elitseriens sista omgång som har någon egentlig relevans.
Här har det då vänts ut och in på hur det går, vilka som är favoriter, vilka som har pressen på sig och vilka som avgör. Själv inser jag att det i grunden är 50-50 i en sådan här match och att det egentligen kan gå hur som helst.
Däremot vill jag hävda att Timrå har minst lika stor press på sig som Luleå, då en del anser motsatsen. Båda lagen har en likvärdig press på sig från sina klubbledningar om de missade slutspelsmiljonerna och dessutom måste Timrå ta tre poäng från en bortamatch. Det kravet är i sig aldrig enkelt att hantera.
Till Timrås fördel talar dock att det känns som ett snäppet vassare lag än Luleå helt enkelt, i alla fall sett hur norrbottningarna spelat, eller inte spelat efter jul. Corso och Sonnenberg har varit bättre än bröderna Abbott i vinter och MPS är ju en minst lika bra game breaker som Pär Arlbrandt.
Vidare har Timrå den bättre målvakten. Vill någon ha ett tips av mig, säger jag Timrå. Därmed inte sagt att jag skulle satsa särskilt många egna hundralappar på det, rent objektivt.
Slökollade diverse stats på EP ikväll. Och vad hittar vi i SM-liiga, om inte en Jesse Niinimäki, som faktiskt gjort anständiga 31 poäng (13+18) i Ilves den här säsongen. Personligt rekord på seniornivå för världens på elitnivå slöaste spelare, vars trademark är sommarträning med wakeboard och innebandy.
Kul för honom förstås, men det väcker också onekligen ett antal frågor gällande vad som ligger bakom den plötsliga framgången:
1) Är verkligen SM-liiga numera så usel att man inte ens behöver träna för att producera hyggligt med poäng där?
2) Har Jesse Niinimäki börjat inse att vad som menas med begreppet "professionell hockeyspelare"?
3) Den starkaste dryck som numera går att uppbringa i Tammerfors med omnejd är Loka Citron?
Själv drar jag till med alternativ ett som mest troligt, men tätt följt av alternativ tre.
Ja, Jonathan Hedström tror att Luleå och Frölunda blir de två lagen som tar de sista två slutspelsplatserna. Och det får han ju tro, förstås. Själv tror jag att han har helt fel.
Mitt tips säger Modo och Timrå, av den enkla anledningen att Luleå och Frölunda har störst risk att vika ned sig totalt i avslutningen. Detta då båda lagen haft tio-tolv chanser redan att säkra slutspelsplatsen, men misslyckats. Något som gjort dem allt nervösare i sina redan skakiga eller obefintliga grundspel. Det finns inget som talar för att de skulle kunna leverera under press.
Frölunda och Luleå lär ta noll poäng på de två sista matcherna och Modo och Timrå tar full pott vardera.
För Timrå är det nästan en bouns att ens vara med i slutspelssnacket vid det här laget, som deras säsong har varit. Så faktum är att de har allt att vinna just nu och har därför Leif Boorks berömda momentum.
Modo har i grunden lika stor potential för nedvikning som Luleå och Frölunda, men vad som räddar dem är ett nästan otroligt väl tillrättalagt spelschema. SSK är bara för enkla poäng och Rögle skräller mot Luleå imorgon - men kommer knappat att orka upprepa det mot Modo. Blixten slår inte ned så.
Men ett faktum kvarstår. Egentligen har alla dessa fyra lag spelat för dåligt och varit för allmänt usla under säsongen som helhet för att vara värda en slutspelsplats. Egentligen. Men nu ska ju åtta lag dit.
Hela Modos trupp är ju dessutom en uppvisning i konstgjord andning, men det är en annan diskussion.
Slutspelshetsen, ja. Något som Modo skapade igår, då man efter införskaffandet av en finsk tränare och två nya finska backar, minsann tydligen fått in viss mån av knäsvaghet i truppen. För givetvis skulle man ha vunnit igår mot Skellefteå.
Hade man gjort det, hade jag inte suttit där jag sitter nu heller, det vill säga i Coop Arena. Robert tjatade på mig idag, "Kan du inte dra dit och snacka med nån om slutspelshetsen!". Och vänlig som jag är, ställer jag upp. Om än nu grundmotivationen i sak är lite skakig, det ska erkännas.
Det ska alltså snackas om slutspelshetsen med random Luleå-spelare efter matchen. Innan dess ska vi avverka en av de mer bisarra matcherna i elitseriehistorien, där Södertälje inte har något att spela för och bokstavligen saknar halva laget. Närmare tre gratispoäng än så här går det inte att komma i elitserien.
Luleå måste uppvisa ett finnpsyke deluxe, för att inte vinna den här matchen med fem-sex mål.
Det är alltså med Alexei Ponikarovsky i laget som Pittsburgh tror att man ska bli jämbördiga med Chicago och Washington i årets slutspel. Washington som för övrigt landade en kompetent backvärvning i form av Joe Corvo under dagens deadlinehetsande.
Ponikarovsky, som i den mån han är känd i Sverige, är känd som en kille som brände passningar från Mats Sundin, då det begav sig i Toronto. Världens bäste ukrainare är en skaplig ytter i säg Chris Kunitz-klass. Varken mer eller mindre. Det var en bra affär för Pittsburgh, så till vida att man fick något för närmast ingenting. Men det är ingen Ilya Kovalchuk-deal eller Marian Hossa-deal det här direkt.
För Pittsburgh kommer det bara i praktiken innebära att en av Evgeni Malkins yttrar fortsättningsvis kommer att vara ett och ett halvt snäpp mindre inkompetent än Pascal Dupuis.
Faktum är att Pittsburgh hade behövt en Ray Whitney-typ snarare än en ukrainsk halvbrunkare. Whitney var också villig att häva den NTC han hade med Carolina för att gå till just Pittsburgh - men ska då ha velat ha ett nytt treårskontrakt direkt. Och det känns väl sådär att begära det som 37-åring. Något Ray Shero verkar hålla med mig om.
Men likväl - just nu riskerar till och med Sheros lag att åka ut mot ett gäng som New Jersey i årets slutspel.
Strax innan OS ställde jag mig frågan vad Pittsburgh ska plocka in för ytterforward innan trading deadline att kampera ihop med Sidney Crosby. För en sådan värvning känns nödvändig om Pittsburgh ska kunna försvara sin Stanley Cup-titel.
Nu verkar det inte bli någon ytterforward, då man idag bytte till sig Jordan Leopold från Florida, mot ett andraval i sommarens draft. Ett ganska märkligt drag, då Pittsburgh nu bara har ett ytterst begränsat utrymme kvar att spela med under lönetaket. Nu måste Pittsburgh göra sig av med kvalitet för att få kvalitet, vilket kan innebär att någon av, säg Kris Letang, Alex Goligoski eller Tyler Kennedy kan ryka. Och då är det frågan om det ens gör laget särskilt mycket bättre.
Nu för alla del inte Jordan Leopold någon usel spelare. En kompetent och hyfsat spelskicklig back som kan spela PP2 i Pittsburgh och var en av Calgarys bästa backar, då laget tragglade sig till Stanley Cup-final 2004. Men visst, det är ju likväl so what-känsla på honom som spelare. Någon utpräglad spetskompetens har han ju inte. Den enda positiva möjligheten jag ser är att Leopold plockades in som trade bait och att man via honom plus något mer, kan landa en kompetent ytter.
Så nej, Pittsburgh blev inte ett direkt starkare lag av detta. Utan starkare yttrar ser lag som Chicago och Washington klart mycket hetare ut.
Om nu inte Joe Thornton tar och leder San Jose hela vägen i år....mohahahahaahhaa.
Ja, elitserien drog ju igång igår, lite i skymundan sådär. Södertälje förlorade ju som bekant mot Djurgården igår och det mesta tyder likväl på att Södertälje nu får kvala - igen.
En som man inte kan skylla det på, är Jonas Almtorp. Ni vet centern/forwarden som bara erbjöds nytt kontrakt till sänkt lön av Luleå inför den här säsongen och som från början bara fick kontrakt av norrbottningarna efter try out. Istället för sänkt lön i Luleå, hamnade Almtorp i Södertälje, där han mot alla odds gjort succé.
Sexton poäng i Luleå ifjol har nu bytts mot 31 (13+18) hittills i Södertälje på 49 matcher, inklusive tre matchvinnande mål och näst bäst +/- i laget. Och då ska vi veta att Almtorps notering från ifjol ändå var personbästa, då han glänste än mindre i tidigare elitserieframträdanden med Modo och Brynäs.
Det roligaste i sammanhanget för Almtorp är att hans kontrakt med SSK går ut efter säsongen och därmed kan han lugnt lämna bottenträsket för de närmsta åren åtminstone. Rimligtvis bör Almtorp nu få bra bud av sex-sju elitserieklubbar, utöver SSK. Om han sänkte sin lön inför den här säsongen, lär han kunna tredubbla den till nästa, om agenten spelar sina kort rätt.
Så tillsammans med Linus Klasen, som lär välja KHL eller Schweiz nästa säsong, är Jonas Almtorp tveklöst den störste vinnaren i SSK den här säsongen.
Södertälje då? Ja, rimligen år man hitta nya spelare att kvala med nästa säsong.
Mikael Renberg har under åren gjort och sagt en del aningen udda saker. Ikväll, i vad som för honom är hans livs längsta OS-turnering, var det dags igen, efter att USA gjort 6-0 på Finland efter första perioden:
- Jag var den ende som trodde på USA!! Jag borde få löneförhöjning, skrek Renberg fram i SVT.
Varför kändes det inte direkt oväntat med en sådan kommentar från Mikael "I'll sue'em" Renberg?
Ni vet han som myntade uttrycket "man kan inte äta sig mer än mätt", en gång i tiden, apropå det här med att tjäna pengar. Så att Renberg fortfarande är hungrig märks måhända inte på kroppshyddan längre, men väl på andra sätt.
Hur han sedan exakt kom fram till att han var den ende som trodde på USA, förtäljer inte riktigt historien.
Robert var inte den ende som i god tid såg det svenska uttåget i Vancouver komma. Själv såg jag det redan 11 oktober - vilket ni kan läsa här.
Några utvalda citat ur min höstanalys:
Den tanke som slog mig, är att det egentligen är bäddat för ett monumentalt svenskt fiasko. Man bör helt enkelt inte vara tillräckligt bra för mer än ett brons, maximalt.
Självklart har Tre Kronor spetskompetens även i år, men ingenting som inte Kanada eller Ryssland kan göra större eller bättre. Dessutom bör även USA kunna bli riktigt vassa och Finland, sin vana trogen, kan med lite flyt få ihop ett gäng som kan gnugga sig till en bronsmatch, efter att, naturligtvis, åkt ut i och varit klart sämre än motståndaren i semin.
Man ska också komma ihåg att Kanada och Ryssland nu genomfört de generationsväxlingar de inte fullt kunde hantera i Turin, medan Sverige fortfarande är mitt uppe i sin.
Det handlar alltså om att få så tur med all lottning, så man landar ett dekande Tjeckien i kvartsfinalen och sedan får man hoppas på att man kan ta ett USA på bakfyllan i en bronsmatch.
Roligare än så blir det inte. Kanske till och med ännu sämre, för ärligt, Bengt-Åke Gustafsson solo, utan riktiga assisterande coacher? Det känns sådär.
Just det här med coacherna funderade jag på idag. I tidigare stora turneringar har mer eller mindre framgångsrika klubbtränare som Janne Karlsson, Anders Eldebrink och Roger Rönnberg varit med och hållit i spakarna bakom the BAG man.
Nu fanns inget sådant att tillgå och den svenska coachningen och förberedelsen av spelarna, såg minst sagt bristfällig ut. Känns inte riktigt som en slump.
