"Råttet var mågat", som Per Ledin skulle ha sagt.
Torontos miserabla insats i mötet med Vancouver natten mot söndagen verkade slutligen få general managern Brian Burke att inse fakta: den här upplagan av Toronto Maple Leafs är den sämsta på år och dar.
Det fanns inget annat att göra än att hiva ned en handgranat på isen och låta den brisera. När röken lagt sig hade Burke blivit av med fyra ljumma forwards, en av sina bättre backar och en av NHL:s sämsta målvakter. Bortsett från backen Ian White kommer ingen av dem att vara saknade av fansen.
De båda traderna med Calgary respektive Anaheim är riskfyllda, men också fyllda av potential. Dion Phaneuf är bara 24 år och även om han har spelat som en kratta de två senaste säsongerna finns det möjlighet att ett miljöbyte kan få honom på rätt köl igen. Vi pratar trots allt om en back som har gjort 17 mål eller fler vid tre tillfällen.
Detsamma kan sägas om Jean-Sebastien Giguere. Han har inte varit sig lik sedan Stanley Cup-segern 2007, men har lidit på det personliga planet efter förlusten av sin far i fjol. Återföreningen med målvaktstränaren Francois Allaire bådar för en omstart som mycket väl kan placera Jonas Gustavsson på bänken.
Bara en dryg vecka efter att ha blivit utnämnd till förstamålvakt får Gustavsson finna sig att börja tampas med en betydligt vassare konkurrent än Vesa Toskala. Speltiden under resten av säsongen kommer inte att bli lika omfattande som det var tänkt, men kanske mår den svenske rookien bara bra av att få ta ett steg tillbaka och se och lära av en kunnig veteran. En som är bättre och mer meriterad än Toskala.
För Torontos övriga svenskar får renoveringen av laget olika konsekvenser. Viktor Stålberg får rimligen tillbringa resten av säsongen i NHL nu när laget mer eller mindre drabbats av forwardsbrist. Rickard Wallin kommer troligen också att få mer speltid medan förhållandet blir det motsatta för Calle Gunnarsson. Men han spelar å andra sidan en bra bit över 20 minuter trots att han inte ens har 20 NHL-matcher i bagaget, så den förminskning ska inte vara av skada. Fredrik Sjöström kommer att användas i en defensiv roll och blev antagligen en del av traden för att ge Toronto ett bättre spel i numerärt underläge. Där är man överlägset sämst i ligan.
Calgary och Anaheim då? Calgary hade bevisligen en stark anledning att göra sig av med Phaneuf. Rykten säger att den lite trulige backen har varit en dålig spelare att ha i omklädningsrummet. Men det är enbart ett rykte.
Att laget får två spelare som blir unrestricted free agents till sommaren - Matt Stajan och Jamal Mayers - kan tyckas vara oroande. Men planen är antagligen att behålla Stajan - en skaplig andracenter med offensiva kvalitéer - och göra sig av med veteranen Mayers.
Anaheim kan dra en lättnadens suck över att bli av med Gigueres framtunga kontrakt. Hans cap hit på sex miljoner dollar hade laget inte klarat av att svälja nästa säsong eftersom Jonas Hiller fick en rejäl löneökning tidigare i veckan.
Det är inte helt omöjligt att de köper ut underpresterande Jason Blake till sommaren. Då blir Vesa Toskala dessutom unrestricted free agent och kommer troligtvis att försvinna från NHL helt och hållet.
*****
Torontos storstädning är den största i tradeväg i NHL på väldigt länge. Men dem av er som har varit med ett tag vet att det inte är första gången Toronto och Calgary genomför en mastodontaffär.
Den 2 januari 1992 gjorde klubbarna en affär som involverade TIO spelare. Doug Gilmour, Jamie Macoun, Ric Nattress, Kent Manderville (japp, Timrå-Kenta) och Rick Wamsley gick till Toronto i utbyte för Gary Leeman, Alexander Godynyuk, Jeff Reese, Michel Petit och Craig Berube.
Doug Gilmour blev en av NHL:s största stjärnor efter flytten till Toronto och Maple Leafs vann den bytesaffären med ett par tidszoners marginal. Med Gilmour i spetsen var Toronto under ett par säsonger en utmanare. Calgary däremot försvann in i en lång period av mediokra resultat
Bara tiden kommer att utvisa om Leafs tar hem den segern den här gången också. Magkänslan säger att så blir fallet.
I dag avslutas European Trophy, en i min mening mycket lyckad och intressant turnering. Organisatoriskt finns det fortfarande en hel del barnsjukdomar att bli kvitt - inte minst de överdrivet krångliga reglerna kring vilka lag som ska med till slutspel. Men om det här, hockeymässigt, är en försmak på en eventuell Europaliga är jag positivt inställd. Många av matcherna jag har sett har haft ett högt underhållningsvärde. Som Leif Strömberg konstaterade under Viasat Hockeys sändning i går är det också nyttigt för svenska lag att komma ut i Europa och möta en annorlunda typ av motstånd som spelar en annorlunda typ av hockey.
Att spela en riktig turnering på försäsongen är positivt. Sinnena skärps och tempot blir högre. Jag tror att det kan bli en fördel för några av de svenska European Trophy-lag när elitserien drar i gång om några veckor.
*****
Det är tjatigt, men HV71 fortsätter att imponera på mig. Att mer eller mindre lira ut ett näst intill ordinarie Färjestad när man saknar kuggar som Johan Davidsson, Per Ledin, Teemu Laine och Mikko Luoma - för att nämna några få - tyder på en fantastisk bredd.
Ungdomarna som har fått chansen under försäsongen har visat att de är redo för elitseriespel. Ännu en fjäder i hatten på Anders Olsson och hans kollegor i HV:s juniorverksamhet.
*****
Jesper Fasth är en spelare som jag blir mer och mer fäst vid. Han är en smart och totalt orädd spelare med en skön attityd. Hade vi inte haft två lite liknande friskusar i Gabriel Landeskog och Carl Klingberg hade Fasth varit given i min JVM-trupp. Nu ser jag honom som en dark horse.
Jag hoppas verkligen att han får visa upp sig i elitserien ordentligt.
*****
Jesper Fasth i all ära, gårdagskvällens stora behållning var naturligtvis André Petersson. Det är lite Pavel Datsyuk över hans förmåga att göra stora saker på små ytor. Även i trängda situationer lyckas han hitta utrymme för att göra det där lilla extra.
*****
Färjestad då? Efter den imponerande segern mot Kärpät var förhoppningarna stora att man skulle ge HV71 bättre motstånd än vad man gjorde. Så blev det inte.
Cristopher Nihlstorp, som blev helgonförklarad efter kvartsfinalsegern, gjorde en svag match. Han hade förvisso inte mycket till hjälp av ett mesigt försvar där 17-årige Jonas Brodin var den tveklöst bästa backen. Jonas Junland hade ingen klockren dag på jobbet men han kommer att ge Färjestad ett ordentligt lyft i powerplay den här säsongen. Han blir just den powerplay-back som laget saknade när Severin Blindenbacher floppade förra säsongen.
*****
Eisbären Berlin blir en tuff nöt för HV71 att knäcka i kväll. Tyskarna har spelat riktigt bra ishockey och förnedrade Bern i semifinalen. Jag tror ändå att det går vägen för HV. Laget lyser av självförtroende och är inne i ett flyt som gör dem svårslagna just nu.
En svensk seger ute i Europa skulle vara en återupprättelse för elitserien. Efter de senaste årens fiaskon på kontinenten är det precis vad svensk hockey behöver.
OHL-lagen har inlett försäsongen på allvar med att spela träningsmatcher. I natt mötte Gabriel Landeskogs Kitchener Rangers QMJHL-laget Rouyn-Noranda Huskies i en träningsmatch och vann med klara 8-3.
Landeskog, som tippas gå i första rundan av NHL-draften nästa sommar, gjorde ett mål och två assist.
Som det ser ut nu kan stockholmaren gå en mycket trevlig säsong till mötes. Inte minst om han får behålla kedjekamraterna från i fjol, Jeff Skinneroch Jeremy Morin. Trion var stundtals dominant i OHL-slutspelet och samlade gemensamt ihop 77 poäng när Kitchener höll på att slå ut självaste Windsor Spitfires.
Nu är det många om och men när det gäller succékedjans vara eller icke vara den här säsongen. Det är högst oklart om Skinner eller Morin faktiskt kommer att spela för Kitchener.
Jeff Skinner draftades som åttonde spelare av Carolina Hurricanes i somras. Med tanke på vilken profillös forwardsuppställning NHL-laget har är det inte otroligt att den oerhört vasse måltjuven tar en ordinarie tröja redan nu.
Jeremy Morin fick se sina NHL-rättigheter flyttas från Atlanta till Chicago i somras. Det vore långtsökt att tro att han skulle slå sig in hos de regerande Stanley Cup-mästarna. I stället finns det en risk att han hamnar i AHL. Amerikanen draftades från det amerikanska utvecklingsprogrammet i Ann Arbour och inte från OHL. Det gör att han eventuellt har rätt att spela AHL-hockey redan som 19-åring. NHL ska ta ett beslut i den frågan vad det lider.
Oavsett vilka kedjekamrater Gabriel Landeskog får i Kitchener är jag övertygad om att han kommer att vara en mycket mer prominent OHL-spelare i år än han var i fjol. Men skulle han hamna Jeff Skinners och Jeremy Morins sällskap... ja, då lär Oscar Möllers rekordnotering (83 poäng) för en svensk CHL-spelare ligga pyrt till.
I går hade jag planer på att dra ihop ett bildspel från rookieträffen i Toronto, där alla nykomlingar posade i sina nya tröjor för en hockeykortsproducent.
Problemet var bara att det aldrig dök upp några bilder.
Jag var ganska säker på att vår bildleverantör skulle vara på plats och föreviga Jacob Markström, Mattias Tedenby och Magnus Pääjärvi i deras nya tröjor. Tydligen uppstod det ett problem när de kom till arenan där spelarna skulle plåtas. Den tryckande hettan utomhus gjorde att det bildades dimma i isladan och projektet fick bokstavligt talat läggas på is.
När man ser den här videon kan man ändå konstatera att det var en rätt häftig scen för att plåta hockeykort. Med rätt utrustning kunde det ha blivit riktigt häftigt.
I mitt första blogginlägg efter semestern för några veckor sedan föreslog jag lite dystopiskt att vi kunde vara på väg mot en ny NHL-lockout/strejk. Det baserade jag på att relationerna mellan NHL och spelarfacket NHLPA inte direkt har förbättrats under sommaren.
I centrum för den konflikt som håller på att blossa upp står Ilya Kovalchuk och dennes märkliga kontraktsförhandling med New Jersey Devils. En förhandling som i större utsträckning än något annat har varit en förhandling mellan Devils och NHL.
Bakgrunden är att ligan vill få bort den typ av långtidskontrakt som uppenbart är konstruerade för att kringgå lönetaksreglerna. Problemet är att ligan ligger ett år efter i utvecklingen. Fenomenet tog fart på allvar redan i fjol när Marian Hossa, Roberto Luongo och Chris Pronger skrev nya kontrakt. I dessa kontrakt var den så kallade lönetaksträffen, som anger spelarens snittlön under kontraktstiden och tillika är den summa som räknas mot lönetaket, klart lägre än vad marknadsvärdet indikerat. Det ordnades genom att man under de sista åren av kontrakten sänkte lönen till en så pass låg nivå att snittlönen sjönk avsevärt.
Förra sommaren förklarade NHL lite förstrött att man skulle undersöka de ovan nämnda kontrakten. Sedan var det tyst om den saken ända fram till i somras. Då påstod ligan att kontrakten fortfarande var under utredning. New Jersey Devils första kontrakt till Ilya Kovalchuk var det som fick NHL att sätta ned foten. Devils erbjöd Kovalchuk 102 miljoner dollar för 17 år. Ligan såg det som ett sätt att kringgå lönetaksreglerna - Kovalchuk hade fått en lönetaksträff på sex miljoner dollar - och underkände kontraktet.
Nu ligger Devils senaste förslag också pyrt till. Det var meningen att NHL skulle ha tagit ställning till kontraktet under gårdagen. I stället valde ligan att skjuta fram deadlinen till i morgon.
Enligt Larry Brooks på New York Post är inte Gary Bettman och hans medhjälpare imponerade av det kontrakt som ska betala Ilya Kovalchuk 100 miljoner dollar under de närmaste 15 åren. De är emellertid villiga att godkänna kontraktet om spelarfackföreningen NHLPA går med på att acceptera några motkrav, skriver Brooks:
1) För framtida långdtidskontrakt ska inte lönen för säsongerna efter att spelaren har fyllt 40 år räknas in i lönetaksträffen.
Använder vi Henrik Zetterbergs redan godkända kontrakt som exempel skulle det innebära att lönetaksträffen stiger med en halv miljon dollar, trots att hans kontrakt "bara" sträcker sig ett år efter att han fyllt 40. Från dryga sex miljoner till dryga 6,5.
2) För framtida kontrakt som är längre än fem år kommer lönetaksträffen att räknas ut på ett annorlunda sätt. Det är inte riktigt klart hur, men om det exempelvis handlar om ett 15-årskontrakt kan det bli så att lönetaksträffen utgörs av snittet från de fem säsonger när årslönen är som högst. I fallet med Devils senaste kontraktsförslag till Ilya Kovalchuk innebär det en lönetaksträff på 11,2 miljoner dollar i stället för de 6,66 som nu är fallet.
Om NHLPA inte accepterar de föreslagna förändringarna senast i morgon kommer NHL, enligt Larry Brooks, att:
1) Underkänna Ilya Kovalchuks kontrakt.
2) Avregistrera Roberto Luongos kontrakt, som har en lönetaksträff på 5,333 miljoner dollar.
3) Starta en utredning kring Marian Hossas kontrakt (lönetaksträff på 5,275 miljoner dollar) och avregistrera även det om det visar sig att man finner fog för att Chicago Blackhawks har försökt kringgå lönetaksreglerna.
Som jag ser det är det här inte något annat än en krigsförklaring från NHL:s sida. Dessutom med väl vald tajming. Spelarfacket har ett år av inre stridigheter bakom sig och är antagligen svagare än någonsin. De har ännu inte hunnit tillsätta någon ersättare till den sparkade ledaren Paul Kelly även om basebollspelarnas tidigare förhandlare Donald Fehr tros ligga bra till. Med andra ord passar NHL på att sparka på facket medan det ligger ned.
Om det här innebär ytterligare ett skäl att befara en ny NHL-lockout 2012 återstår att se. Inom det närmaste dygnet finns det en stor risk att motsättningarna mellan parterna har växt sig ännu större.
I dag startar hockeysverige.se uppladdningen inför NHL-säsongen på allvar. Under de närmaste 30 dagarna ska jag profilera samtliga 30 NHL-lag. En ny lagpresentation kommer att publiceras varje morgon under september månad.
Det är andra året i följd vi kör den här satsningen. Gensvaret var i fjol överväldigande positivt och jag har försökt ta till mig av de åsikter som ni läsare uttryckte i kommentatorsfältet. Bland annat har jag ersatt "Säsongens flopprisk" med en presentation av respektive lags mest intressanta back. Över lag blev det alldeles för lite fokus på backarna i fjolårets presentationer och det ska jag förhoppningsvis råda bot på nu.
Framåt helgen kommer vi även att börja publicera vårt förhandsmaterial inför elitseriestarten. Även där med separata lagpresentationer. Nästa vecka är det dessutom upptaktsträffar för både allsvenskan och elitserien. Blir jag bara insläppt kommer jag att ge er massor med läsning därifrån och - om tekniken tillåter - även bjuda på några videoinslag.
I övrigt får jag önska er en trevlig höst. Hoppas vädret blir bra. Själv räknar jag inte med att hinna lämna lägenheten innan oktober är här.
I NHL-draften 2004 gick tre finländare i första rundan. Lauri Tukonen valdes av elfte spelare av Los Angeles Kings, Petteri Nokelainen gick till New York Islanders som 16:e spelare och New York Rangers tingade Lauri Korpikoski som 19:e spelare.
Drygt sex år efter draften är domen hård. Gemensamt för alla tre är att de har misslyckats med att leva upp till sin potential i NHL.
Tukonen flyttade hem till Finland 2008 efter att bara ha gjort fem NHL-matcher på tre säsonger. Nokelainen kom i alla fall upp i 189 matcher innan han härom veckan valde att skriva på för Jokerit. Lauri Korpikoski är fortfarande kvar i NHL och har ett år kvar på kontraktet med Phoenix. Om han inte gör bättre ifrån sig än de elva poäng (5+6) han samlade ihop på 71 matcher förra säsongen har jag dock svårt att han har en långsiktig framtid i NHL.
Hur det kunde gå så snett för alla tre kan man bara spekulera i. Personligen tror jag att trion helt enkelt hade för bråttom. De stack till USA och försökte slå sig in i NHL redan innan de hade fyllt 20 år. Det är ingen optimal lösning. Förutsatt man inte är en supertalang som har levererat på seniornivå i sitt hemland - läs: Magnus Pääjärvi Svensson, Oliver Ekman Larsson eller Mikael Granlund - det vill säga.
Att ta vägen via CHL är en sak. Då sugs man upp i ett socialt nätverk - får gå i skolan, bo hos en familj och vara del av en gemenskap i ett lag där alla (oftast) strävar åt samma håll. Att som 18- eller 19-åring komma till ett AHL-lag är en helt annan femma. Man tvingas klara sig helt på egen hand och hamnar ofta i lag där man på sätt och vis konkurrerar mer med sina lagkamrater än sina motståndare.
För att utvecklas i en sådan tuff miljö måste man ha ett psyke av granit och tålamod som en munk. Med andra ord är det en lösning som långt ifrån alla är preparerade eller mogna för. Åtminstone inte i den åldern.
Nordamerikanska juniorer som har spelat i CHL får - med vissa undantag - inte spela AHL-hockey förrän de har fyllt 20 år. Jag skulle inte motsätta mig en snarlik regel för europeiska spelare. Det finns naturligtvis inga garantier, men ju färre fall i stil med den finska trions, desto bättre.
Jag har hört talas om folk som har gjort bra affärer på hockeykort. Mats Zuccarello Aasen måste dock ha slagit något slags rekord. På sin 23-årsdag i morgon ska han och 22 andra NHL-rookies till Toronto och fotograferas när en stor hockeykortstillverkare anordnar ett jippo.
Det är inte direkt så att spelarna åker lottlösa därifrån. En norsk kollega berättade att MZA får 16 000 dollar för besväret. Alltså uppåt 120 000 svenskar kronor.
Plötsligt känns 225 dollar för Mario Lemieuxs rookiekort som en struntsumma.
*****
Jonas Johansson lämnar landet. Nästa säsong ska han spela i Italien. När jag intervjuade Jonas förra sommaren såg han flytten från HV71 till Västerås som en perfekt chans till en nysatsning. Han kände att han aldrig hade fått chansen att visa vad han gick för i HV och välkomnade den istid han trodde att han skulle få i allsvenskan.
Hur det blev med den saken vet jag inte. Jag såg inte Västerås tillräckligt många gånger i fjol för att hinna bilda mig en uppfattning. Att döma av statistiken - sex mål och nio poäng på 36 matcher - blev inte flytten det lyft han hade hoppats på.
Den lediga helgen var så kul att jag lyckades plocka bekanta mig med influensan. Men det är väl lika bra att ligga här och vara vek medan det fortfarande är försäsong och ingenting annat.
För att förgylla min sjukdom har jag suttit här på förmiddagen och lattjat med en elitserieranking. Den bygger inte på några som helst vetenskapliga fakta, bara på min magkänsla. Min magkänsla kan vara grymt bra när jag vågar lita på den till hundra procent. Tyvärr händer det inte speciellt ofta. Osäkerheten gör att jag blandar in en massa helt oväsentliga ingredienser och att resultatet blir skevt.
I dag har jag testat den litterära stream of consciousness-metoden. Den består i att skala bort det ytliga och bara låta flödet gå rakt från mitt undermedvetna och ut på tangentbordet. Om det är min melodi återstår att se. Skulle det skita sig kan jag alltid göra samma konstaterande som Rob i boken/filmen High Fidelity:
"I've come to the conclusion that my guts have shit for brains."
1) HV71 Laget har en lika lång skadelista som Sverige är avlångt, ändå har de pulveriserat större delen av motståndet i European Trophy. Det må fortfarande vara försäsong, men jag tar ändå det här som ett kvitto på att de regerande mästarna har en bredd i laget som kommer att bidra till många sköna poäng under säsongens gång.
2) Färjestad Stora förändringar i ett lag kräver tid för acklimatisering. Färjestad kommer antagligen inte att rivstarta elitserien, men så fort det stjärntäta tåget är i rullning lär det förgöra det mesta i sin väg. Precis som under guldsäsongen 2008/09.
3) Skellefteå Känns en smula 2007 att prata om Skellefteå som en skräll här uppe. Laget har två raka semifinaler bakom sig och bör klassas som ett etablerat topplag. Nu tror jag att tiden är mogen att ställa högre krav på det här laget. Semifinal ska inte längre vara målsättningen, det finns anledning att tro på mer.
4) Djurgården Ingen Wesslau, Ragnarsson eller Nilson. Att ta bort tre av fjolårets viktigaste kuggar kan bli en källa till oro. Men jag är inte orolig. Hardy Nilsson har trots förlusterna ett mycket kompetent lag att ställa på isen. Håller bara målvakterna blir det många nya fester på Hovet.
5) Frölunda Ska någon få fason på det här laget borde det vara "Lill-Kenta". Hans största utmaning innan säsongen startar är att göra försvaret tätare. Försäsongens spel indikerar att fjolårets givmildhet fortfarande existerar - trots att Janne Niskala emigrerat till Ryssland.
6) Linköping Så länge tjeckerna lyser med sin frånvaro är LHC ett omärkvärdigt lag. När de ansluter lär poängen strömma in lite mer frekvent. Skillnaden från i fjol är att det inte finns någon Tony Mårtensson som kan avlasta. Hur påverkar det Jaroslav och Janne?
7) Modo Jag tror att Modo går till slutspel den här säsongen. Laget ser bättre ut än i fjol, men framför allt ser många av de andra elitserielagen sämre ut. Att få in en målvakt som faktiskt kan vinna en del matcher åt laget talar också för ett trendbrott.
8) Timrå Svårbedömda som alltid. Har värvat spännande forwards i Kim Hirschovits och Ilkka Pikkarainen, men blivit betydligt sämre på målvaktssidan i och med Anders Lindbäcks flytt. Stort frågetecken för Juha Pitkämäki. Håller han fortfarande klassen? Sedan har vi alltid skadeaspekten när det gäller Timrå. Hur många nyckelspelare drabbas i år?
-------------------------------------------------------------------------------------------
9) Brynäs Ett annat lag där målvakternas prestationer antagligen kommer att göra stor skillnad - i ena eller andra riktningen. Björn Bjurling hade inget bra fjolår och Niklas Svedberg var väldigt ojämn. Offensivt ser det bättre ut än på länge om ungtupparna klarar av att leverera regelbundet.
10) Södertälje Bredden har blivit bättre, men spetsen saknas allt jämt. Riku Helenius har säkert en räddningsprocent på 92 procent när grundserien är klar, men jag tvivlar på att SSK:s forwards kan omvandla det till tillräckligt många mål för att ta laget till slutspel.
-------------------------------------------------------------------------------------------
11) Luleå Nej, min magkänsla ställer sig inte alls positiv till Luleå. Jonas Rönnqvist gjorde Almtuna till ett topplag i allsvenskan med små resurser. Elitserien är en betydligt tuffare utmaning och i dagsläget saknar Luleå både målskytte och självförtroende för att kännas heta.
12) AIK Tråkigt förutsägbart att ranka nykomlingen sist. Sanningen är emellertid att Allmänna idrottsklubben inte har gjort en enda värvning som imponerar på mig. Två skadedrabbade målvakter känns inte heller helt stabilt att falla tillbaka på.
Nu är det nära. Ilya Kovalchuk kan äntligen vara på väg att bli klar för New Jersey Devils. Rapporter under fredagskvällen har gjort gällande att Devils har lämnat in ett undertecknat kontrakt som ska godkännas av ligan. Enligt flera hockeyexperter på Twitter ska det vara värt 100 miljoner dollar för 15 år. Om det stämmer får Kovalchuk en lönetaksträff på 6,66 miljoner dollar per säsong. The Cap Hit of the Beast, alltså.
Är det ett bevis på att Devils gangsta manager Lou Lamoriello faktiskt har humor eller bara en tillfällighet? Who knows?
Om uppgifterna stämmer önskar jag två saker: 1) Att Iron Maidens "Number of the Beast" blir "Kovys" personliga målsång och 2) att någon informerar Lou Lamoriello om att det faktiskt finns en free agent vid namn Miroslav Satan kvar på marknaden.
Jag har svårt att komma ihåg detaljer från vissa perioder i mitt liv. Av någon anledning är högstadie- och gymnasietiden väldigt grumlig. Ibland måste jag anstränga mig på gränsen till nervsammanbrott för att minnas klasskamrater, lärare eller lagkamrater i hockeylaget. Det kan förstås bero på att kroppen vid den här tiden var så intoxinerad av hormoner att viktiga delar av hjärnan slogs ut.
Emellanåt kan det ändå dyka upp ögonblick av total skärpa, stunder när alla sinnen samarbetar och förvandlar hjärnan till ett bibliotek av filmsekvenser dofter, smaker, ord och känslor återskapas.
Jag upplevde just ett sådant ögonblick - och det involverade Eric Lindros.
Bland det sista jag gjorde på högstadiet var att skriva ett så kallat specialarbete om denna mystiska hockeykrigare. Tillsammans med Mats Sundin var Eric Lindros en av mina stora favoriter. Som 15-åring var jag tillräckligt lättimponerad för att charmas av en snubbe som gjorde mål, tacklades, slogs och spelade i världens coolaste kedja - The Legion of Doom med Mikael Renberg och John LeClair.
Vad som hände med specialarbetet minns jag inte riktigt. Bara att jag fick en femma - högsta betyget innan bokstavskombinationerna gjorde sitt återintåg i det svenska skolsystemet - trots att betygsättaren var en uttalad hockeyhatare som ansåg att bandy var den enda idrotten värdig respekt på denna planet.
På den här tiden var Eric Lindros fortfarande en riktig hjälte. Han förde visserligen aldrig Philadelphia Flyers till någon Stanley Cup, men han var utan tvekan en av de mest underhållande spelarna att följa på isen. En ilsken doberman som högg, slog och tacklade allt i sin väg men som samtidigt hade mjuka handleder och ett dödligt skott. En grinig son-of-a-bitch som hatade att förlora. Precis som Peter Forsberg.
"Foppa" hade emellertid en anmärkningsvärd egenskap som Eric Lindros saknade. Det var den där exceptionella blicken för spelet. Eftersom Lindros kom in i puberteten tidigt och vande sig vid att vara större och starkare än alla motståndare behövde han aldrig utveckla sin split vision. När han spelade i OHL kunde han ta pucken i försvarszonen, borra ned huvudet och köra på rakt fram. Likt romare som hamnat i Obelix väg, flög motståndarna flög all åt alla håll och kanter när de försökte avbeväpna Lindros.
I NHL blev det förstås en annan femma. Där fanns det spelare som matchade Eric Lindros både storleks- och styrkemässigt. När han sänkte blicken och försökte åka igenom killar som Scott Stevens och Darius Kasparaitis fick det ödesdigra konsekvenser. Kort och gott kan man säga att det förkortade Eric Lindros karriär med fem år och hindrade honom från att bli den ikon det var förutsett att han skulle bli.
Den återstående bilden jag har haft av Eric Lindros har tyvärr starkt förknippad med den lite tragiska figur som såsade omkring i Toronto och Dallas under de sista, trötta åren av sin karriär. En spelare så ärrad av sina skador och hjärnskakningar att han hade tappat den där urkraften som gjorde honom till en sådan makalös spelare när han var som allra bäst.
Det var det här gamla klippet som fick polletten att trilla ned. Det fick mig att minnas sena kvällar vid det repiga och klistermärksprydda skrivbordet i pojkrummet, med Eric Lindros självbiografi i ena handen och en vässad blyertspenna i den andra. Det fick mig att minnas hur det var att vara en bekymmersfri 15-åring som inte behövde bry sig om annat än vilken tid det var hockeyträning och vilken tid middagen serverades. Men framför allt återupprättade det bilden av hur bra Eric Lindros faktiskt var.
Jag har varit inne på det här tidigare några gånger, men det känns ändå intressant att beröra draften 2011 igen. Den här säsongen blir på sätt och vis en draftrepris av 2009. Då var det Victor Hedmans kamp med John Tavares som skapade en hel del spänning. I år är det Adam Larsson tur att vara med om samma resa.
Nu finns det egentligen ingen konkurrent av John Tavares klass att tala om i draften 2011. Däremot finns det två hungriga forwards som mycket väl kan pressa sig förbi Adam Larsson.
Sean Couturier från Drummondville Voltigeurs har jag presenterat i bloggen tidigare. Han vann QMJHL:s poängliga i fjol och är en dynamisk center som många har liknat vid Vincent Lecavalier. Couturier missade chansen att visa upp sin inför NHL-bossarna i Toronto på NHL Research, Development and Orientation Camp förra veckan. Han hade drabbats av körtelfeber. Det kommer säkert inte att påverka hans draftaktie i slutändan. Däremot gav det en annan ung center fritt fram att glänsa - Ryan Nugent-Hopkins.
Nugent-Hopkins återfinns till vardags i Red Deer Rebels i WHL. Han saknar konkurrentens storlek, men är nästan ett halvår yngre också (Couturier är född i december 1992 medan Nugent-Hopkins såg dagens ljus i april 1993). "RNH" är i första hand en playmaker, men på lägret i Toronto visade han även upp ett dödligt skott och gjorde mängder med mål. Han var även den spelare som avgjorde finalen mellan Kanada och USA i Ivan Hlinka-turneringen nyligen.
Eftersom det här ser ut att bli Adam Larssons två största konkurrenter blir det extra intressant att följa dem under säsongen. Ni kan se det här som en liten introduktion.
New Jerseys uppgörelse med Ilya Kovalchuk var droppen som fick bägaren att svämma över. Nu ser NHL ut att ha stängt dörren för klubbarnas kontraktsmygel, där man genom att sänka lönenivån under de avslutande kontraktsåren fått ned stjärnornas lönetaksträffar.
Uppfinningsrikedomen bland klubbarnas general managerns och deras hjärntruster kommer på sikt att leda till att nya kryphål ser dagens ljus. Det senaste modet verkar vara att begrava kontrakt man inte vill veta av i Europa. Washington Capitals utövade näst intill utpressning mot Michael Nylander innan han via två sejourer i AHL hamnade i Finland förra säsongen. I samma stund som "Nyllet" lämnade Nordamerika blev Washington av med hans höga lönetaksträff, vilket gav laget utrymme att rusta inför trading deadline.
Nu har Chicago spelat samma melodi för Cristobal Huet. De har gjort klart för fransmannen att det är AHL eller Europa som gäller för honom. Genom att skeppa veteranen till schweiziska Fribourg blir Chicago av med lönetaksträffen på 5,625 miljoner dollar, en lättnad som antagligen innebär att mästarna inte behöver göra sig av med några fler nyckelspelare.
Frågan jag ställer mig är om det här inte också ska räknas som en form av lönetaksfusk. Michael Nylander och Cristobal Huet är förvisso spelare på väg utför, men de håller rimligen för spel i NHL fortfarande. Hade de inte tjänat de pengar de gör hade de garanterat också varit kvar i ligan.
För mig är den här typen av transaktioner ett sätt för klubbarna att bli av med misstag de själva har begått genom att betala ut alldeles för höga löner. De måste fortfarande betala ut pengarna till spelaren, men slipper undan allt ansvar i övrigt.
Än så länge kan man inte påstå att det här är ett utbrett problem. NHL bör ändå hålla ett öga på hur den här lite oroväckande trenden utvecklar sig.
Bilden av idolen jag aldrig trodde att jag skulle få se
Foto: Bildbyrån.
Mats Sundin i en Rögletröja. Sug på den...
Jag hade stora problem att acceptera att "Sudden" drog på sin Vancouvertröja i karriärens skymningszon, men det här är om möjligt ännu värre.
Skämt åsido, i mitt fall handlar det bara om trångsynthet och hjärntvätt.
Under min uppväxt (från 14 till 18 års ålder) hade jag mängder med Sundinaffischer på väggarna hemma i mitt pojkrum. "Sudden" var favoritspelaren och Toronto favoritlaget. Jag brukade till och med föra en logg över hur han presterade i varje enskild NHL-match, en liten bok fylld av märkliga förkortningar och siffror som i samlad form var så svårdechiffrerad att den skulle ha fått beprövade matematiker att slita sitt hår i förtvivlan.
Så här i efterhand kan framstår besattheten av Mats Sundin som rätt pinsam. Framför allt för att jag brydde mig mer om hur "Sudden" presterade än hur det gick för Toronto. Hade han bara haft en assist i en 5-2-seger över Edmonton kunde jag känna missnöje. Hade han däremot gjort två mål i en 4-6-torsk mot Ottawa var allt frid och fröjd.
Snacka om att totalt missuppfatta vad lagidrott går ut på.
Hur som helst, otroligt kul med Kenny Jönssons hyllningsmatch i går. De stora spelarna förtjänar verkligen ett stort avsked och jag hoppas innerligt att vi får se fler sådana här initiativ i framtiden. Hyllningsmatcher till spelare som Mats Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström, spelare som genom sin otroliga professionalitet, lojalitet och skicklighet har gjort ishockeyn så mycket större i Sverige.
Som vi förhoppningsvis har upplyst er om vid det här laget har NHL under veckan genomför ett utvecklingsläger där man har testat alternativa regler. Detta för att utvärdera hur man kan göra sporten bättre. Jag gillar verkligen initiativet. Även om NHL-hockeyn har varit väldigt underhållande efter lockouten för fem år sedan ska man sträva efter att hitta sätt att göra den ännu bättre. Utan att tafsa på det mest grundläggande naturligtvis.
På lägret testades en hel del rätt galna idéer. I ett av klippen jag såg hade man placerat en tekningscirkel mitt i slottet, bara ett par meter från målburen. Det såg inte klokt ut. Men samtidigt är det bara ett experiment. Bättre att testa alla idéer, även de galna, än att avfärda dem utan att ha undersökt dem.
Mest intressant blir det att följa utvecklingen gällande icingregeln. I Sverige har vi sedan flera år tillbaka automatisk icing när pucken skickas ned i motståndarplanket. I Nordamerika har man valt att behålla den gamla varianten där det finns möjlighet att få icingen avvinkad om man som forward hinner före den försvarande backen till pucken.
Fördelen med den nordamerikanska varianten att man håller tempot i spelet uppe och inte drabbas av den här avblåsningsepedemin som får i vissa matcher här hemma.
Nackdelen är skaderisken. Allt för ofta har vi sett otäcka skador på grund av det kampmoment som ofta uppstår vid tillämpandet av den gamla varianten.
Nu tittar NHL på något som åtminstone kan liknas vid en gyllene medelväg. På lägret i Toronto testade spelarna en så kallad "hybrid icing". Den innebär att linjedomaren anpassar bedömningen efter spelarnas position på isen. Om det är tydligt att en försvarande spelare kommer att nå pucken först blåser domaren av direkt. Om däremot förefaller som om den anfallande spelaren ska hinna först låter han spelet fortgå. Blir det däremot ett kampmoment mellan två spelare ska spelet blåsas av.
Det är ingen perfekt lösning, framför allt för att den skapar ytterligare ett moment där domarna tvingas till svåra bedömningar som kan lämna en bitter eftersmak. För spelarnas hälsas skull kan jag emellertid tänka mig att köpa konceptet. Jag får fortfarande kalla kårar längs ryggraden när jag ser bilderna på hur Minnesotas dåvarande back Kurtis Foster drattar in i sargen och bryter benet efter en puckduell med San Josés Torrey Mitchell.
Sådana onödiga incidenter ska man göra allt gör att undvika. På den punkten är jag faktiskt överens med Don Cherry.
Hösten är definitivt i luften. När jag slog upp fönstret i morse attackerades jag av en uppgivet grå himmel, den unkna lukten av blöt asfalt och den där typen av paralyserande fuktig kyla som man antagligen bara kan uppleva här i Göteborg och möjligtvis i London, Seattle och Vancouver.
Hösten behöver ju i sig inte vara negativ. Den betyder om inte annat att hockeysäsongen står i antågande. Samtidigt kan jag inte låta bli att förknipa årstiden med negativ förändring. Efter några månader av total frihet och oförställd spontanitet börjar man omedvetet dra sig in i sitt skal och blir mindre välkomnande mot omgivningen.
För att motverka mina eremit-tendenser tänkte jag blogga. Efter att ha avverkat elitseriens genombrottsmän senast blir dagens ämne NHL-rookies. Jag tänkte bara helt fräckt plocka ut fem namn som jag tror kommer att göra succé i vinter. För att göra det lite mer läsvärt ska jag undvika att skriva om spelare ni antagligen redan är rätt bekanta med, typ Magnus Pääjärvi Svensson, Oliver Ekman Larsson, Jacob Markström, Mats Zuccarello Aasen och Taylor Hall. Spridning på positioner är också viktigt, så jag har valt ut en målvakt, två backar och två forwards.
Målvakt Jonathan Bernier, Los Angeles Kings
Den forne supertalangen spåddes en lysande framtid när Kings draftade honom tidigt 2006. Någon spikrak väg till stjärnorna har det emellertid inte varit tal om. Bernier NHL-debuterade redan hösten 2007, men har trots det fått ta den långa vägen till NHL. I fjol gjorde han stora framsteg och utsågs till AHL:s främsta målvakt efter en succéartad säsong med Manchester Monarchs i AHL. Den här säsongen tror jag att han ser till att Erik Ersberg får spela AHL-hockey och att Jonathan Quick samtidigt får slita ont för att hålla fast vid platsen som förstakeeper i Kings. Det är Jonathan Bernier som är framtidens målvakt i Los Angeles.
Backar P.K. Subban, Montréal Canadiens
Den tvåfaldige juniorvärldsmästaren hade bara två NHL-matcher i bagaget när han kastades in i hetluften i vårens Stanley Cup. Trots sin avsaknad av rutin var Subban ett hårt skadedrabbat Montréals bästa back i många slutspelsmatcher. Den här säsongen kommer han att vara given i laget och hans spetskompetens i powerplay lär gynna Canadiens offensiv. Definitivt en kandidat till Calder Trophy.
John Carlson, Washington Capitals
JVM-hjälten från förra säsongen lyckades sent omsider slå sig in i Washingtons backuppställning. Den här säsongen lär ingen kunna flytta på honom. Medan den förväntade stjärnan Mike Green ännu en gång var en blek skugga av sig själv i slutspelet klev John Carlson fram och var en av Caps bästa spelare. När Caps åkte ut mot Montréal redan i första omgången begav sig 20-åringen till farmarlaget Hershey och var en av nyckelspelarna när laget vann sin andra raka Calder Cup. Precis som i JVM-finalen mot Kanada gjorde den svenskättade amerikanen det avgörande målet i den avslutande finalen mot Texas Stars.
Forwards Jordan Eberle, Edmonton Oilers
Jag träffade Jordan Eberle i den mixade zonen under JVM och förvånades över hur liten och tanig han såg ut. "Seriöst, hur ska den där killen kunna göra 30 mål i NHL?" var min första tanke när jag skakade hans inte alltför robusta näve. Efter att ha sett honom i aktion vid flera tillfällen har jag fått anledning att ändra uppfattning. En smartare och mer svårkontrollerad spelare får man leta efter. Det är inte det att han är någon dribbler eller så väldigt explosiv på rören, i stället har han en osviklig förmåga att hela tiden hitta de rätta ytorna runt kassen. Ibland förefaller det som om han har en magnet i klubban eftersom pucken på något sätt alltid hamnar i hans ägo. Har man den typen av hockey-IQ som Jordan Eberle besitter är muskler rätt överskattade. Ännu en Calder-varning är utfärdad.
Tyler Ennis, Buffalo Sabres
Det är Tyler och Tyler som Buffalo Sabres framtid kretsar kring. Det lustiga är förstås att den ena Tyler (Myers) är en tvåmetersback och den andra (Tyler Ennis) en forward som inte ens mäter 175 centimeter. Under sina korta inhopp i NHL förra säsongen hann Tyler Ennis visa att bristen på storlek inte kommer att stoppa honom från en framgångsrik NHL-karriär. Han snittade näst intill en poäng per match i både grund- och slutspel. Innan dess hann han lägga beslag på utmärkelsen som årets rookie i AHL. Det är inte uteslutet att han gör samma sak i NHL den här säsongen. Och visst vore det rätt coolt om han gick i Tyler Myers fotspår. Den lilla biten av fotspåren han lyckas täcka i alla fall.
Betydligt mer rookieläsning kan ni få i magasinet Pro Hockeys säsongsguide som dyker upp inom kort. Där har jag rankat de 15 bästa nykomlingarna inför säsongen 2010/11.
*****
Apropå reklam så är det här klippet riktigt kul. Naturligtvis är det hockeyns egen hovleverantör på YouTube, Robban Söderlind, som gjort mig uppmärksam på det.
Ny säsong, nya förutsättningar. Något som alltid gör mig extra taggad inför varje ny elitseriesäsong är utmaningen att försöka förutspå vilka spelare som får sina genombrott. I fjol klev exempelvis Linus Klasen, Marcus Krüger, Fredrik Pettersson och David Petrasek fram på imponerande sätt.
Nu tänkte jag låtsas vara synsk och plocka ut kandidater från elitserielagen som jag tror kan få ett genombrott i vinter. Därefter är det fritt fram för er läsare att erbjuda era förslag i kommentatorsfältet. Se till att motivera era val.
AIK Det är alltid knepigt med nykomlingar, speciellt en nykomling som inte på långa vägar har värvat några särskilt spännande spelare. Ska man plocka några intressanta spelare från fjolårets AIK-trupp ligger Christian Sandberg och Daniel Bång bra till. Båda två befinner sig i en positiv utvecklingskurva och trivs väldigt bra tillsammans. De kompletterar varandra ypperligt och har utvecklat en fin kemi som kan fortsätta att växa sig stark i elitserien.
Brynäs Brynäs har som bekant en hel drös med talangfulla juniorer som bara väntar på att explodera. Närmast det stora genombrottet torde Calle Järnkrok ligga. Han visade redan under slutet av förra säsongen vilken potential han besitter. Vissa matcher var han så dominant att man trodde att Nicklas Bäckström var tillbaka i "Tablettasken". Tio mål och 30 poäng är långt ifrån en omöjlighet för denne elegant.
Djurgården Djurgården är en annan klubb som har gjort det till en god vana att slussa in unga spelare i A-truppen. Med Jacob Josefson ute ur bilden och Marcus Krüger redan etablerad är det två spelare jag kommer att följa extra noga. Det handlar i första hand om målvakten Stefan Ridderwall. Med Gustaf Wesslau ute ur vägen får han chansen att agera förstakeeper och bli inte förvånade om han blir ett av säsongens stora utropstecken mellan stolparna. Det andra namnet jag har en bra magkänsla kring är Mario Kempe. Han var stundtals snuskigt effektiv i kvalserien och har kvalitéer som kan göra honom till en produktiv elitseriespelare.
Frölunda I Frölunda handlar det ofta om vilket förtroende man kan få som yngre spelare. Det finns i regel ett visst antal veteraner som går före i kön och som traditionellt får istid vare sig de levererar eller inte. En spelare som har stora möjligheter till ett genombrott om han får rätt mängd istid är Calle Klingberg. Redan i fjol lät jag mig hänföras av hans totala respektlöshet och osvenska spelstil. Tyvärr fick han inte den istid han förtjänade när han väl var inne i zonen. Nu återstår det att se om Kenta Johansson har den fingertoppskänsla i coachningen som Uffe Dahlén saknade.
Färjestad Hårdsatsningen i Karlstad gör det svårt för yngre spelare att hävda sig. En back som jag emellertid tror kommer att bli landslagsmässig på heltid efter flytten från Luleå är Kristofer Berglund. Han hade en liten sophmore slump i fjol, men miljöombytet kommer att göra honom gott. Han är trots allt bara 22 år och bär på massor av potential. I Färjestads vinnarkultur kommer den till rätta.
HV71 Många var talangerna som försvann till Nordamerika, men en av de allra största valde att stanna. Jag syftar på André Petersson, en av de mest renodlade måltjuvarna svensk ishockey har fått fram i modern tid. Med Per Ledin och Teemu Laine på skadelistan under säsongsinledningen kommer Petersson att få en topp sex-roll, antagligen som högerforward i andrakedjan. Sett till de verktyg han besitter blir jag inte förvånad om han gör 15-20 mål i grundserien.
Linköping Vore det inte för den där "skoterolyckan" under OS-uppehållet hade Patrik Zackrisson antagligen inte spelat i Linköping nu. Han hade rimligtvis tagit plats i den svenska VM-truppen och lyckats spela till sig ett NHL-kontrakt. Hypotetiskt sett alltså. Nu är han kvar i Linköping och med Tony Mårtensson ute ur bilden kommer "Zackes" roll att bli mer framträdande än tidigare. 20 mål och 40 poäng vågar jag utan tvekan tro på.
Luleå Luleå har gjort många minst sagt svåranalyserade värvningar, men ett av alla nya ansikten som jag utan omsvep vågar tro på är Simon Hjalmarsson. Den frejdige forwarden var Rögles bästa spelare under sluttampen av förra säsongen och är fortfarande väldigt utvecklingsbar. Med sin rivighet och spel runt motståndarkassen är jag säker på att han kommer att bli ett utmärkt komplement till Niklas Olausson och Pär Arlbrandt.
Modo Det fanns inte överdrivet mycket att glädja sig över i Modo i fjol, men värvningen av Morten Madsen kändes i alla fall klockren. Han fick inte den utvecklingen han hade hoppats på i Nordamerika, enligt egen utsago eftersom Minnesota inte vågade satsa på honom. Madsen är fortfarande bara 23 år och kan bli bättre på mycket. Baserat på hur bra han var i elitserien och därefter i VM tror jag att han är redo att ta steget och bli en mer ansvarsfull spelare i Modotröjan.
Skellefteå Det här blir antagligen sista säsongen som publiken i Skellefteå Kraft Arena och övriga elitseriearenor får njuta av att se Adam Larsson, David Rundblad och Tim Erixon på svensk is. Vid den här tiden nästa år kommer trion att göra sig redo för NHL-spel. Själv räknar jag kallt med att dessa ungdomar kommer att vara Skellefteås tre bästa backar den här säsongen.
Södertälje Det känns på sätt och vis fel att prata om genombrott när det gäller Linus Videll. Vid det här laget har han redan två-tre stycken bakom sig. Men eftersom han inte är bofast i Tre Kronor eller har ett NHL-kontrakt än så förutspår jag ännu ett genombrott för 25-åringen. Ett av mer permanent natur. Här finns kapacitet för en topp tio-placering i elitseriens poängliga. Jag tror att Videll täcker luckan efter Linus Klasen och blir SSK:s stora front- och ledarfigur den här säsongen.
Timrå Med en hockey-IQ så hög som Anton Landers är det bara en tidsfråga innan det kommer ett genombrott. I min värld gör han en riktigt bra elitseriesäsong för Timrå och slåss om en plats i NHL nästa år. Skridskoåkningen är fortfarande lite av ett frågetecken, men Samuel Påhlsson har heller aldrig varit en fartfantom på isen. Det har inte hindrat honom från att bli en NHL-spelare av mycket god kvalité. Mattias Karlsson är en annan spelare i Timrå som jag tror kommer att explodera efter en fjolårssäsong som inte motsvarade mina högt ställda förväntningar. Han kommer att göra Timrås powerplay livsfarligt med sitt tunga skott.
Tillbaka i pulpeten efter nästan fem veckors semester. Har desperat försökt skaka av mig ringrosten här på morgonkvisten. Det går trögt. "A white blank page and a swelling rage", som Mumford & Sons deklarerar i den magnifika sången som heter just "A White Blank Page".
Fingrarna rör sig krampaktigt över tangentbordet. Jag tvingas radera, omformulera och disponera om - göra om och göra rätt - och måste gång på gång säkerhets-googla olika uppgifter för att säkerställa att jag inte gör ett fån av mig själv.
Jag önskar ofta att man hade de där kvalitéerna som Don Draper demonstrerar i demonserien Mad Men. Tänk er själva att majestätiskt glida in i ett sammanträdesrum i en perfekt stramande kavaj, svepa en whisky, grimasera lite överlägset och sedan lägga ut texten och få resten av rummet att gapa av imponerad förvåning.
Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men fantisera kan man alltid.
*****
Det är svårt att summera fem hockeyveckor i ett blogginlägg. I stället för att försöka sig på ett sådant dumdristigt experiment väljer jag att fokusera på en känsla som vuxit sig allt starkare under sommaren. Känslan att vi går mot en ny NHL-lockout när kollektivavtalet löper ut i september 2012.
Det kan förstås vara positivt för svenskt vidkommande. Den klart mest underhållande elitseriesäsongen under 2000-talet var i mitt tycke säsongen 2004/05 när Sverige invaderades av NHL-stjärnor.
Som NHL-nörd är jag inte lika entusiastisk. En lockout skulle rasera den positiva PR som byggts upp kring sporten de senaste åren och inte minst efter den fantastiska OS-turneringen i Vancouver i vintras.
Vad är det då som gör mig oroad?
Framför allt ligans otydlighet och bristfälliga förmåga att agera i tid. Det är flera år sedan som ligans general managers började konstruera märkliga kontrakt för att komma runt lönetaksproblematiken. Genom att dra ned lönen till en pinsamt låg nivå under de sista åren av kontrakten blir lönetaksträffen betydligt lägre. Men trots att det finns minst tio tidigare exempel på det här var det först i samband med Ilya Kovalchuks kontrakt med New Jersey Devils som NHL bestämde sig för att agera.
Kovalchuks kontrakt må ha varit i extremaste laget, men hade NHL visat lite auktoritet och visat var skåpet skulle stå redan när Marian Hossa, Roberto Luongo och Chris Pronger tilldelades till strukturen liknande kontrakt förra sommaren hade sommarens praktfiasko kunnat undvikas.
Tyvärr har inte skadan begränsats till att få Gary Bettman att framstå som en åsna. Den har även skapat en spricka mellan den dysfunktionella spelarfackföreningen NHLPA (som byter ledare lika ofta som "Foppa" gör comebackförsök) och ligan.
Spelarna känner att ligan går till allt större extremer för att begränsa deras rättigheter och möjligheter att tjäna bra pengar. Ligan har ingen förståelse för den ståndpunkten. Alltså har grunden för en ny konflikt utkristalliserat sig.
Än så länge är det för tidigt att ropa att vargen kommer, men min magkänsla är inte positiv.
Bara några dagar kvar på semestern. Det ska firas med ett överflöd av musik. I kväll ska jag vara en godartad son och eskortera mina föräldrar till en Leonard Cohen-konsert. Sedan är det Way Out West som gäller här i Gbg resten av helgen: Iggy and the Stooges (minus Ron Asheton - R.I.P.), Imperial State Electric och årets rookie på den svenska metalscenen - Bombus - är de självklara attraktionerna för mig.
Musik är antagligen det enda i livet som är större än hockey för mig, men det är aldrig fel när man kan kombinera de båda.
Efter den här NHL-sommaren, med Kovalchuk-cirkusen och alla frågetecken kring vad som gäller kring långtidskontrakt, är det här mitt självklara soundtrack:
Går in på sista veckan av semestern nu. Rastlöshetens spasmer börjar kränga i själen och det går inte riktigt att slappna av. Omedvetet har jag börjat lägga upp en planering för de första arbetsveckorna. Jag har en del bra idéer på vad jag ska utföra, men då utgår jag enbart från mina egna reflektioner. Och det är ju inte för mig själv jag skriver, utan för att dra fler läsare till sajten och tillfredsställa er som redan frekventerar här.
Därför är jag nyfiken på vad ni vill läsa om i höst.
Ni kan publicera era önskemål/förslag i kommentatorsfältet eller mejla dem till mig på uffe.bodin@hockeysverige.se.
Hoppas ni har en skön sommar. Det har jag.
Tänkte ta en liten paus i semesterfirandet och pusha för några ruggigt coola klipp innan jag sätter upp stängt-skylten i fönstret på butiken igen.
Som vanligt är det Robban Söderlind, a k a HockeyWebcaster på Youtube, som har varit barmhärtig nog att dela med sig av sin rikedom. Här har ni en tio-i-topp-ranking som har förgyllt min kväll, en ranking över de tio största pesterna i NHL-historien.
Tanken var att alla tunga free agent-namn skulle vara kontrakterade nu så att jag kunde gå på semester med gott samvete. Men det blir som bekant aldrig som man har tänkt sig...
I dag är första dagen i resten av mitt liv. Och till och med den 16 augusti är det tänkt att mitt liv ska innehålla så lite hockey som möjligt. Man kan kalla det en nödvändig detox - eller bara "semester".
Hur som helst, aktiviteten i bloggen kommer att hållas till ett minimum under den här perioden. Möjligtvis kommer jag att kasta in lite uppdateringar och länktips på Twitter: http://twitter.com/UffeBodin.
Efter att ha följt NHL på ganska nära håll i 17 år är det inte speciellt mycket som förvånar mig längre. Man har vant sig vid det mesta - backar som gör hattrick, målvakter som slåss eller superstjärnor som ballar ur.
Det finns emellertid undantag.
Som att Mathis Olimb slänger handskarna två gånger i en och samma träningsmatch och försöker slåss med den värsta busen på isen.
Jag såg Olimb i säkert 30-40 elitseriematcher förra säsongen, varav hälften live. Uppskattningsvis får de tacklingar han delade ut plats på ena pavan. Med andra ord kan man med hockeymått mätt klassa honom som en pacifist.
Kyle Beach befinner sig på motsatt sida av samma spektrum. Han har genom hela sin juniorkarriär i WHL spelat på gränsen till det tillåtna och inte sällan passerat den. Han har ratats från två raka JVM, enligt ryktet för hans uppträdande under sin tid i det kanadensiska U18-landslaget. Han ansåg att spelarna från OHL fick förtur till landslaget. För att förtydliga sin ståndpunkt satte han ett Team Ontario-märke på sin träningströja. Det var i princip också det sista han gjorde i en landslagströja.
Det var snart tre år sedan. Att döma av hans uppträdande på Chicago Blackhawks utvecklingsläger har han inte mognat färdigt nu heller.
Visst kan jag tycka att Mathis Olimb borde ha varit smart nog att hålla sig undan från en spelare som Beach. Men samtidigt måste jag ifrågasätta Beachs karaktär när han beslutar sig för att ge sig på en spelare som är nästan en och en halv decimeter kortare och 15 kilo tunnare än honom själv. Det är fegt och jag har svårt att se att det skulle vara ett effektivt sätt att imponera på klubbledningen.
Jag har svårt att tro att Patrice Cormier, som bevisligen har en och annan skruv lös, skulle hoppa på exempelvis Fredrik Pettersson på Atlantas träningsläger bara för att visa hur stor och tuff han är. Har man ett behov av att utmana någon så tar man företrädesvis någon i sin egen storlek.
Incidenten på Chicagos utvecklingsläger förstärker bilden av Kyle Beach som en omogen och överaggressiv spelare. Även om general managern Stan Bowman, sorgligt nog, valde att gå ut och försvara Beachs beteende tror jag att den här händelsen kommer att vara kontraproduktiv för 20-åringen. Det är en tydlig signal på att han inte är mogen eller ansvarsfull nog för att spela i NHL ännu.
Det innebär med stor sannolikhet att Kyle Beachs och Mathis Olimbs vägar kommer att korsas i omklädningsrummet hos Chicagos farmarlag Rockford Icehogs i vinter.
Efter fredagens överraskande offer sheet från San José Sharks till Niklas Hjalmarsson har jag försökt pejla läget - vad tycker experterna och Chicagofansen om den uppstådda situationen?
Nu har jag ingen vetenskaplig undersökning att luta mina slutsatser emot. Bara random observationer från diverse forum, bloggar och sajter. Till min överraskning verkar konsensus vara att Blackhawks ska satsa på Hjalmarsson. Även om det innebär sådana komplikationer för Chicagos cap att Antti Niemi inte får återvända.
Själv är jag splittrad i frågan. Chicago har bevisligen funnit en keeper i Niemi. Han kan fortfarande ta flera steg i utvecklingen och bli minst lika bra som Niklas Bäckström eller Miikka Kiprusoff. Samtidigt är Hjalmarsson bara 23 år och redan efter ett och ett halvt år i ligan en etablerad spelare som har potential att utvecklas till en storback.
Det är ett dilemma. Jag vet ärligt talat inte vem jag skulle välja och avundar inte general managern Stan Bowmans position just nu.
Nu hoppas jag att ni är bättre beslutsfattare än jag. Därför är jag spänd av förväntan på att höra hur ni skulle lösa detta huvudbry. Släpper ni Antti Niemi för att kunna behålla Niklas Hjalmarsson? Eller löser ni det på något annat sätt?
Ge mig era förslag! Men försök att bortse från er egen nationalitet. Jag vill inte se några svaga argument som i grund och botten är baserade på att ni är svennar eller finnar.
Dags för min lediga helg. Vill inte lämna er i sticket utan vidarebefordrar lite helgunderhållning som Robban Söderlind a k a Hockeywebcaster har lagt ut på YouTube. De här klippen är guld, så ta er tid och kolla igenom dem.
Pojkar och flickor! Jag behöver er hjälp. Min gode vän Pro Hockey-Linus har bett mig att lista de 15 bästa NHL-nykomlingarna inför nästa säsong. Jag har gjort en fet lista med tänkbara, men det finns säkert någon spännande lirare jag har missat. Så brukar det vara. Inte fasen hade jag tänkt på Jimmy Howard, Tuukka Rask eller Niclas Bergfors när jag gjorde samma lista i fjol.
Så ös på med namn! Fyll hela kommentatorsfältet om det så krävs...
Här är namnen jag har plitat ned hittills:
Mats Zuccarello Aasen
Jacob Markström
Cody Hodgson
Oliver Ekman Larsson
John Carlson
Jordan Eberle
Brayden Schenn
Nazem Kadri
Magnus Pääjärvi (en Edmonton-tidning skrev att han hade slopat Svensson)
P.K. Subban
Ryan Ellis
Mikael Backlund
Tyler Ennis
Lars Eller
Brad Marchand
Kyle Beach
Ivan Vishnevskiy
Derek Stepan
Jakub Kindl
Andreas Engqvist
Jacob Josefson
Mattias Tedenby
Taylor Hall
Tyler Seguin
Linus Omark
Johan Harju
Jonathon Blum
Michal Neuvirth
Jonathan Bernier
Bonusfrågor:
* Spelare som Alex Pietrangelo och Nikita Filatov har förbrukat sin rookiestatus genom att spelare sex matcher eller fler två säsonger i följd. Finns det fler sådana exempel?
* Från årets draft, vilket tror ni spelar NHL-hockey i höst bortsett från Hall och Seguin?
Detroit Red Wings hade modet att vänta tills sent i andra rundan innan man draftade Calle Järnkrok för snart två veckor sedan. I första rundan valde rödvingarna en forward vid namn Riley Sheahan som trots sin ringa ålder har en collegesäsong bakom sig.
Sheahans statistik i NCAA var inte speciellt imponerande, men han fick å andra sidan en defensiv roll i erkänt defensiva Notre Dame. Att döma av hans puck skills finns det mer att ta av i framtiden:
Man får en del lustiga mejl ibland, men sällan två på en och samma dag. Gårdagen var ett undantag. Inom loppet av några timmar lyckades jag få mejl från två desperata personer som ville ha hjälp att kränga hockeyspelare.
Det första mejlet kom från en amerikansk fastighetsförvaltare i Michigan. Han påstod sig företräda en amerikansk-finländsk forward som minsann hade gjort 15 matcher i AHL och som var Kris Draper upp i dagen - eller CHRIS DRAPER som han skrev med versaler. Han ville i alla fall att jag skulle promota spelaren i fråga så att han fick ett kontrakt med en klubb i SM-liiga. Tydligen missuppfattade han hockeysverige.se för hockeyfinland.fi...
Det stannade inte där. Nästa mejl kom från en slovakisk center som var i desperat jakt på ett telefonnummer till veterantränaren Ulf Weinstock, som numera håller till i Ungern. Han saknade agent och hade beslutat sig för att ta saken i egna händer, förklarade han på knappt förståelig engelska. Jag hade naturligtvis hjälpt den stackars slovaken om jag hade numret till Ulf Weinstock. Han råkar vara en av de trevligaste prickarna jag har stött på i hockeyvärlden och han hade säkert varit schysst och gett den agentlöse slovaken en ärlig chans.
Själv funderar jag på om det kanske är dags för mig att sadla om och bli spelaragent. Spelarna verkar ju ändå samlas kring en som flugorna kring sockerbiten.
Simon Gagné har satt sin sista potatis i Philadelphia. Nu är det antagligen bara en tidsfråga innan han flyttar.
Jag tycker det är lite trist. Jag gillar tanken på kontinuitet, spelare som stannar i en och samma klubb under en längre tid. Det skapar åtminstone en illusion av att det fortfarande existerar klubbkänsla i vår lojalitetsfattiga samtid.
Av samma anledning gillar jag inte att Mike Modano är på väg till Detroit Red Wings. Hans statistikrad ser så mycket snyggare ut när man ser att han har tillbringat hela sin karriär i en och samma organisation. Nu kommer Modano troligtvis att göra en Börje Salming, få en liten bastard längst nere i statistikraden.
Salming gick också till Detroit efter att ha tillbringat hela karriären i Toronto. Det grämer han sig lite för i dag. Det hade ju minst sagt varit stort om han hade fått avsluta karriären i Maple Leaf Garden.
När det gäller Simon Gagné tror jag i alla fall att han kan finna sig till rätta i Los Angeles om det är där han hamnar. Han har ju lite Hollywood-utseende så där. Jag tycker till och med att han är lik Jason Schwartzman.
Lou Lamoriello är något av NHL:s egen gudfar. En osentimental Don Corleone-typ som har visat prov på både initiativrikedom och progressivt tänkande och som ofta agerar i gråzonen för vad som är tillåtet.
När lönetaket var en nymodighet i NHL och övriga general managers hade svårt att anpassa sig var Lamoriello snabb att hitta maskhålen. Han trollade bort Vladimir Malakhovs och Alexander Mogilnys kostsamma kontrakt från Devils lönetak vid en kritisk tidpunkt och har hela tiden haft förmågan att hitta lösningar för hur det nya systemet bäst kan utnyttjas.
När han nu försöker behålla Ilya Kovalchuk undrar jag emellertid om han inte har tappat allt sinne för affärer.
Rent hockeymässigt är det naturligtvis ingen dum idé. Kovalchuk är en av NHL:s bästa forwards och en utmärkt pr-värvning. Ryssen fungerar som en tvättsvamp på den tråkighetsstämpel som har förföljt klubben ända sedan man spelade till sig en Stanley Cup-seger med mittzonshockey 1995.
Det som gör mig fundersam är hur Devils ska ha råd att behålla Kovalchuk utan göra något drastiskt med den befintliga laguppställningen. Under sommaren har Lamoriello värvat friskt. Han har gjort klart med Jason Arnott, Johan Hedberg, Henrik Tallinder och Anton Volchenkov till en gemensam cap hit på 13,625 miljoner dollar. Lägg därtill att David Clarkson har fått en rejäl löneförhöjning och att Zach Parise lär kunna fördubbla sin lön när han blir restricted free agent om ett år.
I nuläget har Devils kvar fyra miljoner dollar under lönetaket. Då är bara tio forwards kontrakterade. Ilya Kovalchuk kommer naturligtvis att bli dyrare än så. Allt annat än en cap hit på minst åtta miljoner dollar är uteslutet. Ska Lamoriello skapa utrymme för "Kovy" måste han således börja rensa i truppen.
Men vem ska bort i så fall och hur ska det gå till?
Patrik Elias? Han är inte samma effektiva spelare som för ett par år sedan, men tjänar sex miljoner dollar per säsong. Det är en cap hit som ytterst få, om något lag är villigt att ta över.
Samma sak gäller den allt tröttare Brian Rolston. Han har en cap hit på drygt fem miljoner dollar de närmaste två åren. Den kan Devils omöjligt befria sig ifrån.
Dainius Zubrus? Han tjänar 3,4 miljoner per säsong de närmaste tre säsongerna. Även det är en cap hit som inte är säljbar. Inte när det gäller en spelare som hade sin senaste 20-målssäsong för tre år sedan och totalt har gjort tre slutspelsmål på 13 NHL-säsonger.
Summan av kardemumman är att Lamoriello omöjligen kan skriva nytt kontrakt Kovalchuk utan att tvingas offra någon av sina yngre nyckelspelare - Travis Zajac eller i värsta fall Zach Parise. Då pratar vi om en spelare som han redan har gett upp Niclas Bergfors, Johnny Oduya, Patrice Cormier och ett förstaval för i ett tidigare skede.
Vad är Ilyas vilja? Det frågade jag mig i rubrikform redan inför den gångna säsongen. Då var svaret föga oväntat att Ilya Kovalchuk inte villa stanna i Atlanta Thrashers. I så fall hade han godtagit det monsterbud han erbjöds av klubben, ett bud som inte skiljde sig mycket från den lön ryssen påstås vara ute efter nu.
Genom sin hårdnackade hållning i förhandlingarna under de första dagarna sedan free agent-marknaden öppnade har Kovalchuk begränsat sina alternativ. I dagsläget har han egentligen bara två valmöjligheter efter Los Angeles Kings avhopp. Antingen tackar han ja till New York Islanders 100-miljonerserbjudande eller så flyttar han hem till Ryssland och spelar för St. Petersburg. New Jersey Devils räknar jag bort. Lou Lamoriello skulle tvingas strukturera om hela lagbygget för att få plats med ryssen. Och dessutom riskera att få stora problem när Zach Parise ska ha nytt kontrakt nästa sommar.
Om det är något som Ilya Kovalchuk har bevisat de senaste dagarna är det att pengarna är viktiga. Los Angeles Kings sträckte sig långt för att vinna 27-åringens namnteckning. "Kovy" ville ha mer pengar och Kings general manager Dean Lombardi såg ett scenario framför sig där han någon gång i framtiden blev tvungen att trejda spelare som Drew Doughty eller Anze Kopitar. Då drog han ur sladden.
Det var ett vist beslut.
Att spå hur lönetaket kommer att utvecklas är som att försöka förutse hur världsekonomin utvecklas. Allt kan verka frid och fröjd när ett land som Grekland plötsligt drabbas av en finanskris som skapar svallvågor som stänker ned hela Europa. Av samma anledning är det ett enormt vågspel för en NHL-klubb att binda upp alltför stora tillgångar i en enda spelare. Vad händer om lönetaket börjar sjunka? Los Angeles Kings har lagt en bra grund för att bygga ett framtida storlag. Att riskera den visionen för att värva en spelare som Ilya Kovalchuk vore idioti.
Just därför skakar jag på huvudet åt New York Islanders 100-miljonersbud. Visst är Islanders i behov av en framträdande ledarfigur och stjärnspelare - något sexigt. Sett till klubbens historik borde varningsklockorna ringa i en öronbedövande volym när idén presenterades. Ingen annan NHL-klubb har tagit lika mycket stryk som Islanders när det gäller dyra och misslyckade långtidskontrakt. Det borde de där miljonerna man betalar ut till Alexei Yashin varje år vara en påminnelse om.
