I natt möter Detroit Red Wings San José Sharks på bortais. Då kommer inte Jonathan Ericsson att finnas på isen. Han är petad.
Efter ett fjolår där den tidigare SSK:aren slutligen slog sig i NHL och visade mängder med potential såg jag honom som given i ett svenskt OS-lag. Tyvärr har inte den här säsongen gjort något för att styrka det antagandet.
Genombrott som jag förväntade mig har uteblivit, i stället har utvecklingskurvan kommit av sig och kanske till och med vänt nedåt. På 41 matcher har den gängligebacken gjort tio poäng (3+7) och har en plus- och minusnotering på -12. Det är sämst i Detroit.
- Jag tycker inte att det är ett budskap eftersom vi har pratat om det här om och om igen. Vi tycker att han är en bra spelare; vi gillar vad han har gjort tidigare. Vi gillar hans storlek och talang. Det har bara inte fungerat för honom, säger coachen Mike Babcock till Detroit Free Press om petningen.
Om det som Babcock antyder bara handlar om temporär växtvärk, problem att fylla det nya, tyngre ansvaret eller om jag och många andra har överskattat Jonathan Ericssons potential, det kan bara tiden utvisa.
Jag vill fortfarande tro att han har ett större spel i sig, något i stil med det stabila uppträdande han hade i slutspelet i våras. Då var han stundtals ruskigt bra.
*****
Det gnälldes en del i kommentatorsfältet över att jag kallade Niklas Hagman för en komplementspelare. Kritiken var delvis befogad men byggde på en missuppfattning.
Vad jag menade med komplementspelare var att han inte är en spelare för en förstakedja i ett NHL-lag. Han fick det ansvaret i Toronto och skötte det på ett utmärkt sätt, men ska man lyckas bättre än Toronto (vilket jag tror att alla strävar efter) behöver man bättre spelare i en sådan prominent roll.
Hagman är en hårt arbetande tvåvägsspelare med en offensiv uppsida. Perfekt för en andra- eller tredjekedja. Och det är i en sådan roll han bäst kan hjälpa ett lag, även om det innebär färre antal mål.
Detsamma kan sägas om flera svenska spelare, exempelvis Mikael Samuelsson, som någon läsare nämnde, eller Kristian Huselius (som visserligen besitter en högre potential men inte har jämnheten för att kunna uppfylla den).
Så nej, att jag skulle hysa något agg mot finländska spelare vill jag inte hålla med om. Det skulle vara när de spelar OS-final mot Sverige i så fall.
Simon Gagné har satt sin sista potatis i Philadelphia. Nu är det antagligen bara en tidsfråga innan han flyttar.
Jag tycker det är lite trist. Jag gillar tanken på kontinuitet, spelare som stannar i en och samma klubb under en längre tid. Det skapar åtminstone en illusion av att det fortfarande existerar klubbkänsla i vår lojalitetsfattiga samtid.
Av samma anledning gillar jag inte att Mike Modano är på väg till Detroit Red Wings. Hans statistikrad ser så mycket snyggare ut när man ser att han har tillbringat hela sin karriär i en och samma organisation. Nu kommer Modano troligtvis att göra en Börje Salming, få en liten bastard längst nere i statistikraden.
Salming gick också till Detroit efter att ha tillbringat hela karriären i Toronto. Det grämer han sig lite för i dag. Det hade ju minst sagt varit stort om han hade fått avsluta karriären i Maple Leaf Garden.
När det gäller Simon Gagné tror jag i alla fall att han kan finna sig till rätta i Los Angeles om det är där han hamnar. Han har ju lite Hollywood-utseende så där. Jag tycker till och med att han är lik Jason Schwartzman.
Lou Lamoriello är något av NHL:s egen gudfar. En osentimental Don Corleone-typ som har visat prov på både initiativrikedom och progressivt tänkande och som ofta agerar i gråzonen för vad som är tillåtet.
När lönetaket var en nymodighet i NHL och övriga general managers hade svårt att anpassa sig var Lamoriello snabb att hitta maskhålen. Han trollade bort Vladimir Malakhovs och Alexander Mogilnys kostsamma kontrakt från Devils lönetak vid en kritisk tidpunkt och har hela tiden haft förmågan att hitta lösningar för hur det nya systemet bäst kan utnyttjas.
När han nu försöker behålla Ilya Kovalchuk undrar jag emellertid om han inte har tappat allt sinne för affärer.
Rent hockeymässigt är det naturligtvis ingen dum idé. Kovalchuk är en av NHL:s bästa forwards och en utmärkt pr-värvning. Ryssen fungerar som en tvättsvamp på den tråkighetsstämpel som har förföljt klubben ända sedan man spelade till sig en Stanley Cup-seger med mittzonshockey 1995.
Det som gör mig fundersam är hur Devils ska ha råd att behålla Kovalchuk utan göra något drastiskt med den befintliga laguppställningen. Under sommaren har Lamoriello värvat friskt. Han har gjort klart med Jason Arnott, Johan Hedberg, Henrik Tallinder och Anton Volchenkov till en gemensam cap hit på 13,625 miljoner dollar. Lägg därtill att David Clarkson har fått en rejäl löneförhöjning och att Zach Parise lär kunna fördubbla sin lön när han blir restricted free agent om ett år.
I nuläget har Devils kvar fyra miljoner dollar under lönetaket. Då är bara tio forwards kontrakterade. Ilya Kovalchuk kommer naturligtvis att bli dyrare än så. Allt annat än en cap hit på minst åtta miljoner dollar är uteslutet. Ska Lamoriello skapa utrymme för "Kovy" måste han således börja rensa i truppen.
Men vem ska bort i så fall och hur ska det gå till?
Patrik Elias? Han är inte samma effektiva spelare som för ett par år sedan, men tjänar sex miljoner dollar per säsong. Det är en cap hit som ytterst få, om något lag är villigt att ta över.
Samma sak gäller den allt tröttare Brian Rolston. Han har en cap hit på drygt fem miljoner dollar de närmaste två åren. Den kan Devils omöjligt befria sig ifrån.
Dainius Zubrus? Han tjänar 3,4 miljoner per säsong de närmaste tre säsongerna. Även det är en cap hit som inte är säljbar. Inte när det gäller en spelare som hade sin senaste 20-målssäsong för tre år sedan och totalt har gjort tre slutspelsmål på 13 NHL-säsonger.
Summan av kardemumman är att Lamoriello omöjligen kan skriva nytt kontrakt Kovalchuk utan att tvingas offra någon av sina yngre nyckelspelare - Travis Zajac eller i värsta fall Zach Parise. Då pratar vi om en spelare som han redan har gett upp Niclas Bergfors, Johnny Oduya, Patrice Cormier och ett förstaval för i ett tidigare skede.
Vad är Ilyas vilja? Det frågade jag mig i rubrikform redan inför den gångna säsongen. Då var svaret föga oväntat att Ilya Kovalchuk inte villa stanna i Atlanta Thrashers. I så fall hade han godtagit det monsterbud han erbjöds av klubben, ett bud som inte skiljde sig mycket från den lön ryssen påstås vara ute efter nu.
Genom sin hårdnackade hållning i förhandlingarna under de första dagarna sedan free agent-marknaden öppnade har Kovalchuk begränsat sina alternativ. I dagsläget har han egentligen bara två valmöjligheter efter Los Angeles Kings avhopp. Antingen tackar han ja till New York Islanders 100-miljonerserbjudande eller så flyttar han hem till Ryssland och spelar för St. Petersburg. New Jersey Devils räknar jag bort. Lou Lamoriello skulle tvingas strukturera om hela lagbygget för att få plats med ryssen. Och dessutom riskera att få stora problem när Zach Parise ska ha nytt kontrakt nästa sommar.
Om det är något som Ilya Kovalchuk har bevisat de senaste dagarna är det att pengarna är viktiga. Los Angeles Kings sträckte sig långt för att vinna 27-åringens namnteckning. "Kovy" ville ha mer pengar och Kings general manager Dean Lombardi såg ett scenario framför sig där han någon gång i framtiden blev tvungen att trejda spelare som Drew Doughty eller Anze Kopitar. Då drog han ur sladden.
Det var ett vist beslut.
Att spå hur lönetaket kommer att utvecklas är som att försöka förutse hur världsekonomin utvecklas. Allt kan verka frid och fröjd när ett land som Grekland plötsligt drabbas av en finanskris som skapar svallvågor som stänker ned hela Europa. Av samma anledning är det ett enormt vågspel för en NHL-klubb att binda upp alltför stora tillgångar i en enda spelare. Vad händer om lönetaket börjar sjunka? Los Angeles Kings har lagt en bra grund för att bygga ett framtida storlag. Att riskera den visionen för att värva en spelare som Ilya Kovalchuk vore idioti.
Just därför skakar jag på huvudet åt New York Islanders 100-miljonersbud. Visst är Islanders i behov av en framträdande ledarfigur och stjärnspelare - något sexigt. Sett till klubbens historik borde varningsklockorna ringa i en öronbedövande volym när idén presenterades. Ingen annan NHL-klubb har tagit lika mycket stryk som Islanders när det gäller dyra och misslyckade långtidskontrakt. Det borde de där miljonerna man betalar ut till Alexei Yashin varje år vara en påminnelse om.
Lite störd är man. Jag hade en förträffligt trevlig dag i Borlänge i går och avnjöt massor med bra konserter. Trots det kunde jag inte låta bli att fippla med mobiltelefonen. Flera gånger surfade jag in på våra mobila sajt http://m.hockeysverige.se och följde Robbans uppdateringar från free agent-hetsen.
Snacka om att vara helt oförmögen att slappna av...
Om några veckor går jag på semester. Det ska bli intressant att se hur jag hanterar det. Kommer jag att lyckas hålla datorn avstängd? Om inte, kommer jag att låta bli att surfa in på hockeysverige.se? Och kommer jag i så fall att låta bli att blogga?
Låt oss betrakta det som ett mänskligt experiment.
*****
Åter till free agent-hetsen. Under dagen har jag försökt ta in och smälta alla intryck. De flesta av dem kan ni finna i bildspelet här.
Det som fick min haka att slå i Borlänge lortiga asfalt i går var Calgary Flames värvningar. Deras general manager Darryl Sutter agerar verkligen som om han vill ha sparken. Det är närmast något sadomasochistiskt över att ta tillbaka Olli Jokinen till klubben.
Jokinen underpresterade grovt under sin förra sejour i klubben och bevisade utom alla tvivel att han inte håller som förstacenter i NHL. Det underströks av att Sutter skickade honom till New York Rangers i en trejd där Calgary fick två spelare de inte har någon nytta av och som antagligen inte kommer att spela för klubben nästa säsong.
Den här gången får man Olli Jokinen till en billigare peng - 3 miljoner per år i stället för 5,5 miljoner - men det lär inte göra fansen gladare. Calgary hade NHL:s sämsta offensiv i fjol och den blev knappast bättre av att ta tillbaka en spelare som var en del av problematiken då.
Den enda som vinner på att Olli Jokinen återvänder till Calgary är Glen Sather. Nu framstår han inte längre som NHL:s sämsta general manager.
Darryl Sutter har petat ned honom från den gödselstacken.
*****
Några kortfattade intryck från free agent-dealandet i övrigt:
* Pittsburgh tappade Sergei Gonchar men fick Paul Martin och Zbynek Michalek. Jag ser det som en uppgradering även om det var en klar överdrift att ge Martin ett långtidskontrakt värt 5 miljoner dollar per år. Killen har mycket att bevisa innan han kan leva upp till den lönen.
* Vancouvers lagbygge börjar se riktigt intressant ut. Keith Ballard, Dan Hamhuis och Manny Malhotra är inga duvungar. Kanske är det här vad laget behöver för att utmana topplagen i väst på allvar.
* Toronto gjorde en skön värvning i Colby Armstrong. Han kan både göra mål och köra över motståndarna. En agitator som Leafs har saknat sedan min gamla favorit Darcy Tucker försvann.
* Ottawa gav Sergei Gonchar vad Pittsburgh inte ville ge honom. Ett treårskontrakt värt 16,5 miljoner för en 36-åring känns mastigt, men bortsett från sina skador har inte ryssen visat några tendenser att tappa i slagstyrka.
* Var hamnar Ilya Kovalchuk? Jag tror vi får vänta ett slag innan vi vet svaret på den frågan. Hans blivande kontrakt innebär antagligen ekvationer som gör NASA:s matematiker gråhåriga.
Vid en första anblick är det lätt att förstå varför Toronto Maple Leafs valde att värva Kris Versteeg. De får en nybakad Stanley Cup-mästare som är användbar i alla tre zonerna och som både kan vara ett offensivt hot och en en tillgång i numerära underlägen.
Det som trots allt får mig att tveka kring den här affären är om Kris Versteeg verkligen har vad som krävs för att vara en ledande spelare. För sett till Torontos tunna forwardsbestånd är det precis vad han förväntas vara. I Chicago var han en spelare för andra- eller tredjekedjan, befriad från press i Jonathan Toews och Patrick Kanes skugga. I Toronto går han rätt obehindrat in i förstakedjan. Det medför en hel del press. Speciellt i en stad som Toronto.
Ännu mer tveksam är jag kring Torontos beslut att ge upp Viktor Stålberg så hastigt som man gjorde. Han hade kanske inte den rookiesäsong man hoppades på efter att ha sett hans framfart under försäsongen förra hösten. Men sättet som han avslutade säsongen på lovade väldigt väldigt gott inför framtiden. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om Viktor får ett genombrott á la Loui Eriksson eller Patric Hörnqvist kommande säsong. Han har redan nu potential att göra 20 mål i NHL och i rätt omgivning ännu fler.
I Chicago kommer omgivningen att hålla riktigt hög klass. Med spelare som Dustin Byfuglien, Kris Versteeg, Ben Eager och Colin Fraser ute ur bilden finns det hål i mästarnas lagbygge. Viktor kommer att fylla ett av dem och jag blir långt ifrån förvånad om vi sitter här om ett år eller två med vetskapen om att Chicago vann på den här trejden.
*****
Det är dags att släppa ut alla free agents på grönbete i kväll. Själv kommer jag att missa den inledande värvningshetsen. Om några timmar bär det av till Borlänge och Peace & Love-festivalen.
Att missa Alice in Chains spelning fanns inte på kartan.
Bättre att stanna hemma än att riskera att bli bränd
Läser en artikel om Skellefteås back Petter Granberg i NSD i dag. Han åkte till Los Angeles och deltog på NHL-draften lite på vinst och förlust - osäker på om han skulle väljas över huvud taget. Nu blev det vinst eftersom Toronto Maple Leafs valde honom i den fjärde rundan.
Värre var det för lagkamraten Adam Pettersson. Han var rankad rätt högt inför draften och valde att åka över, bara för att inte bli vald över huvud taget.
Sådana upplevelser kan krossa en lovande hockeykarriär. Jag minns en passage ur Roy MacGregors utsökta hockeybok The Home Team: Fathers, Sons & Hockey som utspelar sig under NHL-draften 1994. MacGregor följer ett par unga spelare och deras fäder under draftdagarna. För de flesta går det vägen - de blir draftade. Men för en av killarna blir det en allt mer olidlig väntan på det ofrånkomligt smärtsamma slutet. Med tårfyllda ögon och knäckt självförtroende lämnar han arenan tillsammans med en paralyserad fader som inte är förmögen att hitta de tröstande orden.
Nu tror jag kanske inte att det här var en så pass traumatisk upplevelse för Adam Pettersson. Vanligtvis betyder NHL-draften så mycket mer för nordamerikanska talanger än europeiska, eller i alla fall de svenska. Men ett råd till alla talanger är ändå att följa brynäsaren Johan Larssons exempel och stanna hemma om man inte känner sig helt säker på att man kommer att draftas i någon av de två första rundorna.
Brent Sopel har inte det bästa spelsinnet, inget fruktat skott eller någon bländande skridskoåkning. Däremot har han ett mod och en offervilja som har gjort honom till en habil NHL-back de tio senaste åren.
Modet att offra sig för en större sak finns bevisligen även utanför rinken. I söndags tog den nybakade Stanley Cup-mästaren, som nyligen trejdades från Chicago till Atlanta, med sig Stanley Cup-bucklan in till centrala Chicago och deltog i stadens årliga prideparad.
Sopel ställde upp för att hedra minnet av Brendan Burke. Sonen till Torontos general manager Brian Burke avled i en bilolycka tidigare i år, en kort tid efter att ha offentliggjort sin homosexualitet.
I sitt ställningstagande och genom sitt agerande hyllar Brent Sopel inte bara minnet av Brendan Burke. Han öppnar även nya dörrar som förhoppningsvis kan bidra till att vädra ur unkna gamla omklädningsrum som under en alldeles för lång tid har varit fyllda av fördomar och en ohälsosam machokultur.
Det är lång väg att vandra innan ordet tolerans kan användas i de här sammanhangen, men Brent Sopels handling kan i alla fall ses som ett symboliskt steg mot en tolerantare framtid.
24 svenska spelare draftade i fjol - 20 stycken i år. Vore det inte för att vi hade sju blågula i första rundan förra säsongen och noll i år hade man knappt diskuterat skillnaden.
Att vi hade sex spelare i andra rundan säger en hel del om den svenska bredden just nu. Årets U18-VM-lag exemplifierar det hela rätt bra. Bortsett från Adam Larsson hade laget egentligen inga fixstjärnor. 91:orna hade nästan ett helt lag av fixstjärnor. Ändå var det 92:orna som tog medalj.
Därför finns det ingen anledning att titta tillbaka på den här draften som misslyckad ur svensk synvinkel. Det är många av de här spelarna som går en ljus framtid till möttes. De kommer bara att behöva lite mer tid på sig att utvecklas.
*****
Spelare som lär få den där tiden på sig är Ludvig Rensfeldt och Calle Järnkrok. Att de draftades av Chicago respektive Detroit är perfekt.
Båda klubbarna är fyllda till bredden med talang, vilket gör att deras prospects inte behöver känna någon press på sig att vara färdiga NHL-spelare inom två år. Förhoppningsvis innebär det att vi får se de här killarna utvecklas i elitserien under de närmaste åren.
Fast när NHL-klubbarna delar ut kontrakt som tomten delar ut julklappar är det måhända en naiv förhoppning.
*****
Ditten och datten från andra draftdagen:
* Hela hockeysverige.se började krångla på kvällskvisten och texter vi publicerade kom inte ut på sajten. Där kan man snacka om dålig tajming. Vi hoppas bara att det berodde på många besökare snarare än dålig karma.
* Carolina Hurricanes draftade en storvuxen back vid namn Mark Alt i andra rundan. Det speciella med honom är att han kanske är en större talang som amerikansk fotbollsspelare än hockeyspelare. Nu har han emellertid beslutat sig för att satsa på ishockey till hundra procent. Hans pappa heter John Alt och hade en lång karriär för Kansas City Cheifs i NFL.
* Att Sebastian Wännström valdes före lagkamraterna i Brynäs, Calle Järnkrok och Johan Larsson, var en av de stora överraskningarna för mig. Wännström fanns tillgänglig redan i fjol utan att bli vald. Nu plockade St. Louis honom redan i andra rundan.
* Frågan är vad Brynäs ska göra med alla sina framstående juniorer. De kan inte få in så många fler i A-laget och flera av dem är redan för bra för att spela J20-hockey. Michael Sundlöv har en nöt att knäcka där.
* Los Angeles Kings Sverigebaserade scout Tood Woodcroft uttalar sig om de svenska talangerna i The Hockey News. Intressant läsning: http://www.thehockeynews....
* New York Islanders vågade ta risken att offra ett tredjeval på Kirill Kabanov. Fast egentligen känns det överdrivet att snacka om risk. För vad har de att förlora? Antingen lyckas han få kontroll över sitt svulstiga ego och sin gaphalsiga farsa eller så gör han det inte. Om vi landar på alternativ två är det bara för Islanders att klippa alla band med familjen Kabanov och så är det end of story. Skulle han bli så bra som han faktiskt kan bli har Islanders gjort en av tidernas största stölder i draftsammanhang.
Personligen ser jag fram emot att få chansen att intervjua Kirill Kabanov en vacker dag. Han verkar vara en hockeyspelare med mycket på hjärtat, även om hans resonemang inte alltid är logiska: "I practiced for two months while I had surgery".
På något plan trodde jag inte att New York Rangers general manager Glen Sather kunde fall lägre. Han har trots allt tagit några av de mest korkade besluten i NHL de senaste åren. De sanslöst överdrivna långtidskontrakten med Wade Redden, Scott Gomez och Chris Drury för att nämna några free agent-exempel.
I nattens NHL-draft kan han emellertid ha slagit nytt bottenrekord. När Rangers valde som tionde lag fanns - chockerande nog - både Cam Fowler och Brandon Gormley fortfarande tillgängliga. Det är två skickliga backar som går en mycket ljus NHL-framtid till mötes. Rangers ignorerade detta faktum och valde Dylan McIlrath, en spelare som gör mer nytta utan handskarna än med dem. Jag missunnar inte Henrik Lundqvist lite tuffhet framför kassen, det har ju inte direkt varit Rangers specialitet de senaste åren, men jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan drafta en sådan spelare i första rundan framför en Fowler eller Gormley.
Jag undrar lite försynt hur länge Rangers ägare ska ha tålamod med Glen Sathers lynniga arbete som general manager. Trots att han har strött dollarbuntar omkring sig som om det vore brödsmulor har klubben inte kommit ett enda steg närmare Stanley Cup.
Någon gång måste det där tålamodet tal slut. Sather kan inte leva på sina nostalgiska 80-talsmeriter från Edmontontiden hur länge som helst.
*****
Ett av skälen till att Cam Fowler föll i draften är att han inte anses vara tillräckligt tuff. Han har medgett i intervjuer att det är något han måste jobba på. Å andra sidan kan varken Nicklas Lidström eller Scott Niedermayer beskrivas som tuffa eller hårda. De har varit två av 2000-talets mest dominanta backar i alla fall.
Tuffhet är i många fall en överskattad kvalité.
*****
Inga svenskar i första rundan. Det kom inte som någon större överraskning. Det här är ett mellanår som som saknar spets men innehar bredd, vilket vi kommer att se i den andra och tredje rundan.
I Minnesota nästa år vänder det, då kan vi i bästa fall ha tre blågula spelare - Adam Larsson, Victor Rask och Gabriel Landeskog - bland de tio främsta.
*****
Några små reflektioner från första rundan i övrigt:
* David Rundblad till Ottawa Senators. Där fick vi lite blågul kulör på första rundan i alla fall. Det är svårt att analysera trejden mellan St. Louis och Ottawa eftersom Vladimir Tarasenko sitter på ett tvåårskontrakt med Sibir i KHL. Dock råder det ingen tvekan om att Tarasenko är en talang utöver det vanliga. Han var i mina ögon Rysslands bästa utespelare i JVM tillsammans med Kirill Petrov. Att han dessutom fick chansen i A-landslaget under LG Hockey Games skvallrar lite om vilken talang det är. Som Robert skrev i sin blogg - han skulle tveklöst ha gått tidigare än som 16:e spelare om han inte vore ryss.
* Grattis till New York Islanders som vågade välja schweizaren Nino Niederreiter redan som femte spelare. Alla som såg hans framfart i JVM fattar vad jag snackar om.
* St. Louis Blues förstaval Jaden Schwartz firade sin 18:e födelsedag genom att väljas som 14:e spelare. Han hade emellertid tankarna på annat håll. Hans syster Mandi lider av leukemi och riskerar att dö inom kort om hon inte hittar en passande donator för en benmärgstransplantation: http://becomemandishero.org.
* Detroit Red Wings assisterande general manager Jim Nill hade problem med att läsa upp namnet på klubbens förstaval Riley Sheahan. Kan det vara ett gott tecken? För ett par år sedan hade Philadelphias dåvarande general manager Bobby Clarke samma problem. Spelaren i fråga? Claude Giroux.
* Carolina Hurricanes förstaval Jeff Skinner, kedjekamrat med Gabriel Landeskog i Kitchener Rangers i OHL, var en mycket lovande konståkare i unga dagar. Trots det är det märkligt nog skridskoåkningen han har kritiserats för av scouterna.
* Minnesota Wild gjorde Mikael Granlund till sitt förstaval och blir mer och mer finländarnas lag. Det är inte mer än naturligt att de inleder säsongen i Helsingfors med att möta Carolina Hurricanes, ett annat av NHL:s finntätaste lag.
* Skådespelaren Kevin Connolly, som spelar Eric "E" Murphy i tv-serien Entourage, gick upp på podiet och läste upp den 30:e och sista spelaren i första rundan för New York Islanders - Brock Nelson. Är man i Hollywood så är man.
I natt smäller det! NHL-draften 2010 i Staples Center, Los Angeles. Till skillnad från i fjol kommer jag inte att vara på plats. Tanken på att åka fanns där, men eftersom det av allt att döma blir ett svenskt mellanår kändes det som vi kunde investera den delen av vår resebudget i mer långsiktiga projekt. Exempelvis några av de nya bloggarna som har dykt upp på sajten.
Trots detta kommer vi naturligtvis att erbjuda er läsare Sveriges bästa draftbevakning. Det vågar jag lova utan att överdriva. Med hjälp av systersajten eliteprospects.com ger vi er möjlighet att följa hela draften val-för-val och dessutom kommer vi att analysera samtliga spelare som väljs i första rundan liksom alla svenskar som blir valda över huvud taget.
På plats i Los Angeles finns dessutom vårt juniororakel Anders Östberg, som säkerligen kommer att dela med sig av en hel del intressanta tankar från spektaklet.
Åh ljuva barmarksträning! Grodhopp längs elljusspåret i Smedjebacken, intervaller uppför Uvbergsbacken, inlines efter riksväg 66 (en nära döden-upplevelse) och coopertesten runt kyrkogården. Hur stört det än låter saknar jag det där. Hur talanglös man än ha må varit gav våren och sommaren alltid en förhoppning om att saker och ting kunde bli bättre. Nu blev de ju i princip aldrig det, men hoppet dog i alla fall aldrig.
Modo Hockey skickade just ut ett pressmeddelande med en massa bilder från deras senaste multisportäventyr uppe i Örnsköldsvik. Fotografen heter Håkan Nordström och han har onekligen fångat en del rätt plågsamma stunder under Modospelarnas senaste dagar. "The Mission", uppdraget, som lägret kallades bjöd enligt Modos pressmeddelande på bergsklättring, cykling, dykning, inlinesåkning, paddling, myrlöpning och djärva hopp rätt ned i havet.
Jag kan känna mjölksyran ända hit - och jag gillar den!
Arrangören multisportaren Mikael Lindnord går igenom reglerna som gäller för MODO Hockey THE MISSION 2010.
Lagkapten Per Svartvadet och nyförvärvet från Bofors - Jacob Blomqvist diskuterar vägval. Norrmannen Kristian Forsberg avvaktar i bakgrunden.
Jens Westin och Morten Madsen ute på den första paddelsträckan.
Det friskade i rejält utanför Barsta. Det fick inte minst den nordiska förbrödringen i form av Alexander Bonsaksen och Morten Madsen erfara.
Dag två inleddes med en landstigning i Kälaviken.
Ett spännande inslag i MODO Hockey THE MISSION 2010 var när lagen skulle ta sig fram med inlines och cykel. Den vinnande taktiken var att hjälpa varandra.
Ett gäng grymma hockeylirare på väg mot första dagens etappmål i Norrfällsviken.
Eddie Larsson och Mattias Timander kämpar för seger.
”Navy Seals” övning med Per-Åge Skröder och Ole Kristian Tollefsen. Här handlade det om att forcera ett till synes bottenlöst kärr med 200 kilos stockar på ryggen.
Höga Kustens mandomsprov "Skrubbanhoppet". Adrenalinet pumpade när spelarna slängde sig ut från klippavsatserna rakt ner i det kalla havet med meterhöga vågor. Högsta hoppet, som en i varje lag tog sig an, mätte 15 meter.
Hockeygalor mitt i sommaren känns alltid en smula suspekta. Särskilt så här några dagar innan midsommar när det i princip är ljust hela natten. Det ska medges att jag höll på att somna några gånger framför teven i natt. Det var ju egentligen bara spänningen kring Hart Trophy som fungerade som motivation nog att hålla sig vaken.
Natten började dock galet med bytesaffären som tog Dustin Byfuglien till Atlanta. Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan Chicago var tvunget att agera gällande sitt lönetaksproblem. Jag trodde i min enfald att Byfuglien hade blivit fridlyst efter sitt mäktiga slutspel, men jag antar att det i slutändan blev ett ganska enkelt val för general managern Stan Bowman när han var tvungen att välja mellan "Big Buff" och någon av Antti Niemi, Patrick Sharp eller Niklas Hjalmarsson. Blackhawks kommer troligen att behöva dumpa fler löner, beroende på vilken kompensation Niemi och Hjalmarsson kräver för sina nya kontrakt, men nu verkar i alla fall den värsta pärsen vara över för Chicagofansen.
Åter till NHL Awards. Min inställning till hela spektaklet är en smula ambivalent. Å ena sidan hade galan sin charm med en del humoristiska inslag och en del spänning (läs Hart Trophy-utnämningen). Å andra sidan blev man sjukt trött på alla usla tal - Tyler Myers skulle tacka hela världen genom att läsa ett tal innantill från en skabbig lapp - de katastrofala musikaliska uppträdanden och alla inbjudna c-komikers tama hockeyskämt.
Konferenciern Jay Mohr, "känd" från en del b-komedier och underhållningsprogrammet Saturday Night Live, och de flesta av de andra påstått celebra gästerna var ett bevis på att NHL fortfarande är lite av en b-liga som har svårt att attrahera några av de riktigt prominenta personerna ur underhållningsbranschen. Om en av snubbarna som har en biroll i serien "Smallville" är det bästa NHL har att erbjuda i kändisväg, då har man onekligen problem med sin image.
Kvällen fick i alla fall ett för svenskt vidkommande trevligt slut när Henrik Sedin - åtminstone till min stora förvåning - plockade hem Hart Trophy. Bevisligen underskattade jag och många med mig hans chanser att ta hem det kanske finaste individuella priset som en ishockeyspelare kan vinna. Jag vet inte om jag har underskattat Sedinarnas popularitet och storhet i Nordamerika eller om det är deras fortfarande rätt dassiga status här hemma som har lurat mig.
Det var trots allt bara ett par år sedan som deras svenska agent Claes Elefalk mejlade mig och tackade för att vi uppmärksammade hur det gick för tvillingarna i NHL.
*****
Bäst på NHL Awards var utan tvekan OS-sketchen med Anaheim Ducks duo Ryan Getzlaf och Bobby Ryan.
Det brukar heta att man ska sluta när man är på topp. Jag är inte speciellt förtjust i det uttrycket.
Så länge en idrottsutövare känner passion för det som han eller hon sysslar med finns det ingen anledning att lägga av. Det är trots allt för sitt eget välbefinnande man gör det man gör. Valet att kliva av kan med gott samvete göras när elden inombords har slocknat.
I Scott Niedermayers fall är det ganska enkelt att förstå varför den har slocknat. 36-åringen hade utan problem kunnat vara en dominant NHL-back i tre-fyra år till, men efter att ha varit ishockeyns svar på Kung Midas under sin karriär fanns det inte längre några utmaningar att jaga.
Scott Niedermayer har vunnit allt. Vissa priser flera gånger om. Han har ingenting mer att bevisa. Ingen mer äregirighet att omsätta till nya titlar. Det sägs visserligen att man aldrig kan tröttna på att vinna, men förr eller senare kommer uppoffringarna man gör för att nå den där vinsten att bli för kostsamma.
Det har de bevisligen blivit för Anaheims backelegant.
*****
Det finns många höjdpunkter att uppmärksamma ur Scott Niedermayers sagolikt framgångsrika karriär. Personligen nöjer jag mig med att konstatera att det var en ynnest bara att få se honom i aktion. Framför allt på grund av hans magiska skridskoåkning.
Själv var jag en ytterst medioker skridskoåkare som aldrig lyckades finna den där känslan av att bli ett med skridskon och på så vis kunna kontrollera varje rörelse med en oöverträffad auktoritet. Jag hasade omkring på lädret efter bästa förmåga i överstegsåkningen och kunde oprovocerat dratta på ändan när jakten på pucken fylldes med för mycket spänning.
Scott Niedermayer var raka motsatsen. Hans skridskoåkning var så flytande att man ibland inbillade sig att han svävade omkring ute på isen. Samtidigt var hans rörelseschema så mjukt att det såg ut som om han gjorde det helt utan ansträngning. Det finns antagligen konståkare som har kastat avundsjuka blickar på hur Niedermayer förflyttade sig över isen.
*****
Det var en händelserik NHL-afton i kväll med den stora trejden mellan Boston och Florida som kronan på verket. Jag är spänd av förväntan på att se hur Nathan Horton påverkas av flytten till Boston.
Horton har varit en frustrerande spelare att följa hittills under karriären. Killen osar av potential, men har aldrig fått ut max av sin förmåga i NHL. Kan han hitta jämnheten kommer Boston att ha värvat en 40-målsskytt till ett inte alltför dyrköpt pris.
Förlusten av Dennis Wideman och de båda draftvalen upphävs med råge av det faktum att Bruins ändå kommer att drafta Taylor Hall eller Tyler Seguin på fredag.
I det senaste numret av The Hockey News rankas de hundra hetaste spelarna inför NHL-draften. På listan finns åtta svenskar, varav tre bland de 60 bästa som även profileras i tidningen.
I spelarprofilerna uttalar sig scouter om de tre svenskarna. Här är vad de har att säga om dem:
CALLE JÄRNKROK "Han är en liten, skicklig svensk, även om han inte såg särskilt liten ut på isen. Han skulle kunna vara lite kvickare och lite starkare, men han har potential att bli en skaplig poängproducent."
LUDVIG RENSFELDT "Han är en solid allround-spelare. Jag ser inte honom som en kille med något stjärnmaterial, han är för mycket vanilj för min smak, men det är en talangfull kille."
PATRICK CEHLIN "Han är en liten skicklig spelare. Han har förbättrat sin snabbhet i år. Han har varit en bra tvåvägsspelare. Han kan göra mål och är skicklig också, men han klarade inte av att göra det på elitserienivå. Det är frågetecken för storleken och han är inte särskilt stark, men han är en duktig skridskoåkare och hanterar pucken väl. Han är en av de där killarna som har mycket att arbeta på, men som har skickligheten för att bli en spelare om han fortsätter att utvecklas."
De flesta verkar ta för givet att Adam Larsson ska gå som etta i draften 2011. Men sakta i backarna. En ny John Tavares-Victor Hedman-situation är nämligen på väg att blossa upp.
När The Hockey News i sin "Draft Preview" rankar talangerna inför nästa sommars NHL-draft är det inte längre Skellefteås supertalang som toppar listan. Den platsen har Sean Couturier tagit över.
Couturier spelar till vardags för Drummondville Voltiguers i QMJHL. Den gångna säsongen var han, blott 17 år gammal, hela ligans poängkung med 96 poäng (41+55) på 68 matcher.
Det som talar till Couturiers fördel kan vara faktumet att han är forward. På senare år har NHL-klubbarna som har haft förstavalet varit benägna att välja forwards framför backar. Färska exempel på det är att John Tavares valdes framför Victor Hedman och Steven Stamkos före Drew Doughty 2008.
Senast en back gick som etta var 2006 då St. Louis gjorde Erik Johnson till deras första val. Då var han första backettan sedan Chris Philips 1996.
Nu är det ett helt år kvar innan Sean Couturiers och Adam Larssons "titelmatch" blir av och mycket kan naturligtvis hända, men var ändå förbereda på att det kanske inte blir någon "walk in the park" för vår nya storback.
*****
Victor Rask finns fortfarande med på The Hockey News topp-10-ranking inför nästa säsong. Däremot har Gabriel Landeskog, som hade tiondeplatsen tidigare, ramlat ut från densamma.
Så här ser rankingen ut, siffran inom parentes anger placeringen i föregående ranking.
Vilken vidrig dag! Ett bröllop i Stockholm gör att man varken kan öppna tidningen eller sätta på teven utan att bli dränkt i propaganda för Sveriges mest odemokratiska och (antagligen) korrupta institution. "Tredje statsmakten" har nog aldrig varit mer inställsam tidigare.
Jag försöker förvandla min ilska till något positivt och lägga energin på att jobba vidare med alla förhandsgrejer inför NHL-draften. Det håller om inte annat tankarna på annat håll.
Eliteprospects eminente boss Johan Nilsson hade vänligheten att mejla över ett fett förhandsmaterial inför draften från Future Considerations. Jag har inte hunnit gå igenom det 65 sidor omfångsrika dokumentet ännu, men noterar att det ser mörkt ut för våra svenska talanger. I alla fall de som hoppas kunna gå redan i första rundan. Enligt FC förutsägelse kommer bara en blågul lirare att väljas bland de 50 första spelarna - Ludvig Rensfeldt som 50:e spelare.
Men även om vi kanske inte har några top prospects inför den här draften, har vi en imponerande bredd. Enligt FC kan så många som 14 svenska bli valda bland de 150 främsta. Jag är personligen skeptisk till några av namnen, men det är ändå spännande att se att svenska spelare fortsätter ha ett högt anseende i Nordamerika. Även under en draft som spåddes bli dålig för svensk del.
Så här placerar sig svenskarna på FC:s ranking:
50) Ludvig Rensfeldt, fw, Brynäs
53) Calle Järnkrok, fw, Brynäs
68) Johan Larsson, fw, Brynäs
82) Patrik Nemeth, b, AIK
85) Victor Öhman, fw, Malmö
86) Jonathan Johansson, fw, Frölunda
89) Adam Pettersson, fw, Skellefteå
94) Oscar Lindberg, fw, Skellefteå
120) Jesper Fasth, fw, HV71
125) Johan Alm, b, Skellefteå
128) Patric Cehlin, fw, Djurgården
144) Viktor Svedberg, b, Frölunda
147) Petter Granberg, b, Skellefteå
149) Tim Heed, b, Södertälje
Hockeysverige.ses draftförberedelser fortsätter under den kommande veckan. Bland annat i form av en intervju med Calle Järnkrok.
Den så kallade utköpsperioden har startat i NHL. Det är under de närmaste veckorna som NHL-klubbarna har möjlighet att köpa ut spelare ur deras kontrakt. Montréal Canadiens var en av de första klubbarna som skred till verket och gjorde sig av med slagskämpen Georges Laraque, som milt uttryckt har varit ineffektiv sedan han kom till klubben 2008.
Michael Nylander är en annan spelare som borde ligga bra till för att bli utköpt, kan man tycka. Han är ju som bekant inte välkommen i Washington och har ett år kvar värt tre miljoner dollar på kontraktet med Capitals.
Ska man tro Washington Post blir det emellertid ingen sådan lösning i "Nyllets" fall. I stället vill Caps, återigen, låna ut svensken till en europeisk klubb och betala ut lönen som avtalat. På så vis slipper man räkna utgiften mot lönetaket, något som man skulle tvingas göra om man valde att köpa ut veteranen.
Surt för "Nyllet", som antagligen har spelat sin sista NHL-match. Hade han blivit utköpt hade han blivit free agent direkt och kunnat hitta en ny NHL-klubb redan i sommar. Nu ser det mörkt ut på den fronten. Att någon klubb vill gå in och ta över hans cap hit (4,875 miljoner dollar) känns avlägset.
Sannolikt tvingas han till ännu en säsong i Europa innan han blir free agent nästa sommar. Då kommer han att vara närmare 39 år gammal och ha två säsonger i Europa bakom sig.
Inget bra utgångsläge om man vill ha ett NHL-kontrakt.
*****
Får vi då kanske se "Nyllet" i elitserien i vinter? Det hade ju varit en attraktion på alla sätt och vis. Personligen tror jag dock att en flytt till KHL ligger närmare till hands. Han har ju sina gamla band till Jaromir Jagr.
Det har snart gått en vecka sedan Patrick Kane gjorde ett av hockeyhistoriens fulsnyggaste mål och fick stopp på Chicago Blackhawks 49 år gamla ökenvandring. Att döma av rubrikerna i Chicagotidningarna befinner sig spelarna i laget fortfarande på en festlig bortaturné.
Härom natten var de i Los Angeles för att delta i The Tonight Show med Jay Leno. Efteråt gav sig några av spelarna ut i Hollywoods nattliv. Patrick Kane kunde tydligen inte släppa ifrån sig bucklan. I ett klipp på den amerikanska skvallersajten tmz.com får man se hur han majestätiskt glider fram fram mot en nattklubbskö med silvermuggen i högsta hugg.
På frågan om han tror att han kommer att få större tur med damerna i bucklans sällskap, svarar han med en synnerligen hes stämma:
15 juni. Sista dagen för övergångar till NHL. Snart kommer elitserieklubbarnas sportchefer att kunna andas ut. Åtminstone över vetskapen att inga fler spelare kommer att lämna lagen. Samtidigt återstår en hel del arbete för en hel del klubbar att täppa till de tomrum som har uppstått under de senaste månaderna.
En liten genomgång med funderingar känns på sin plats:
* AIK hade ett jämnstarkt lag i allsvenskan. Nu har man till stora delar samma lag efter avancemanget. Skillnaden? Jämnstarkt i allsvenskan är inte samma sak som jämnstarkt i elitserien.
* Brynäs har fortfarande inte fixat en ny målvakt i efter Markström-blir-till-Läck-blir-till-Modig-blir-till-?-härvan. Björn Bjurling antas dock bli klar inom kort.
* Djurgården behöver en ny center efter Jacob Josefsons flytt.
* Frölunda måste ge sig ut på marknaden sent omsider för att hitta ersättare till Fredrik Pettersson och Mathis Olimb.
* Färjestad får anses vara det lag som är närmast en fullbordad trupp. Dessutom ser den fasligt stark ut.
* HV71 har tappat ett par tunga namn, men Fredrik Stillmans aggressivitet på marknaden gör att svenska mästarna kommer att vara ett topplag även i vinter.
* Linköping har fortfarande inte täppt till luckorna efter Jaroslav Hlinka och Tony Mårtensson. Kommer Hlinka tillbaka?
* Luleå har värvat massor från allsvenskan, men när ska spetsvärvningarna infinna sig?
* Modo har tolv forwards under kontrakt. Det är två för lite.
* Skellefteå får behålla stora delar av fjolårets lag, men har i dagsläget ingen legitim förstacenter.
* Södertälje visar stort tålamod i väntan på Riku Helenius. Under tiden blir valmöjligheterna på marknaden allt färre. Vad händer om Steve Yzerman vill ha finländaren i AHL?
* Timrå har liksom Modo bara tolv forwards under kontrakt. Läge att lägga in en stöt på Martin Sonnenberg?
Fick ett mejl av en läsare som undrade vad är för låt som spelas i United Center när Chicago Blackhawks gör mål. Bandet heter The Fratellis och är från Skottland. Låten heter "Chelsea Dagger".
Jag tror garanterat att det är en visa som kan få vår succébloggare Viktor Sjödin att skaka på hockeyrumpan.
Chicago Blackhawks firar som bäst sin första Stanley Cup på 49 år. Jag hoppas att ruset håller i sig ett tag. Baksmällan kommer nämligen att bli oundvikligt hård.
Som jag har redogjort för tidigare i bloggen kommer klubbledningen att tvingas till några jobbiga beslut i sommar. Lönetakssituationen blir ohållbar och flera spelare kommer att tvingas lämna mästarlaget.
Situationen förvärrades faktiskt ytterligare när Jonathan Toews tilldelades Conn Smythe Trophy tidigt på torsdagsmorgonen. I sitt rookiekontrakt har 22-åringen en klausul som ger honom 1,3 miljoner dollar om han vinner just den utmärkelsen. Bonusen kommer att räknas mot lönetaket nästa säsong.
Det är illa.
Pengarna äter upp större delen av den lönetakshöjning på cirka två miljoner dollar som förväntas genomföras till nästa säsong. För 1,3 miljoner får man en habil forward för tredjekedjan i dagens läge.
Så vad kommer att hända i Chicago nu? Till att börja med tvingas Chicago vinka adjö till Brent Sopel, Nick Boynton, Adam Burish och John Madden som alla blir unrestricted free agents den 1 juli.
Det lär inte stanna där.
Mitt tips är att Andrew Ladd, Kris Versteeg och Patrick Sharp också får maka på sig. I värsta fall även Dustin Byfuglien. Chicago behöver trots allt få utrymme under lönetaket för att göra plats åt Antti Niemi och Niklas Hjalmarsson. Båda två sitter på utgående kontrakt och borde vara prioriterade från klubbledningens sida.
Fler spelare måste naturligtvis in för att täppa till luckorna. Många av dem kommer att hämtas från de egna leden. Tidigare förstaval såsom Kyle Beach och Jack Skille exempelvis. Och sedan har vi Niklas Persson. Om han skriver på som förväntat tror jag att det ska mycket till om han inte tar en plats i laget.
Som det ser ut nu kan "Pajen" inte komma till Chicago med bättre tajming.
*****
Berörde Kim Johnsson i mitt förra inlägg. Om jag har förstått det rätt kommer han inte att få sitt namn ingraverat på Stanley Cup-bucklan, trots att han spelade mer än hälften av matcherna i grundserien. Problemet är ju att han spelade merparten av dessa matcher för Minnesota. Reglerna säger att man ska ha spelat minst 41 matcher för klubben som vinner Stanley Cup eller minst en match i finalserien.
Fick ett mejl av den frekvente hockeysverige.se-besökaren "zeb" som upplyste om att Jiri Slegr fick sitt namn på Stanley Cup-bucklan 2002 tack vare att han spelade en match för Detroit i finalserien mot Carolina. Detta trots att han bara hade spelat åtta matcher för klubben under grundserien och ingen match utöver den där enda finalmatchen i slutspelet.
Kim Johnsson kan däremot få en Stanley Cup-ring. Det är nämligen upp till Chicagos ägare.
Men att kalla honom Stanley Cup-mästare är alltså förhastat.
*****
Gällande Kim Johnsson så går ryktet i Nordamerika att hans karriär troligtvis är över. Det är ju inte första gången han drabbas hårt av hjärnskakningar. 2006 missade ha stora delar av grundserien, inklusive OS, på grund av symptomen efter en hjärnskakning. Och i slutspelet 2007 blev han brutalt överfallen av Anaheims Brad May.
Otroligt trist om det finns någon sanning i ryktena. Kim Johnsson är den där typiskt stabila svenska backen som aldrig har fått det erkännande han förtjänar.
Min första tanke var att Patrick Kane hade blivit galen. Försökte han lura drygt 20 000 åskådare, alla lagkamrater, motståndare och domare att pucken var inne? Vilket pucko! De har ju videorepriser i NHL. Klart som f-n att den där luringen inte går hem.
Kanes lagkamrater verkade dela min förvirring. De visste inte om de skulle fortsätta jaga efter pucken eller jaga efter Kane. Efter vad som verkade vara en evighet visade det sig att pucken faktiskt var inne. Då hade alla möjligheter till eufori dött undan. I alla fall för min del.
Jag kunde inte låta bli att känna mig lurad. Här hade man slaviskt följt ett drama i sex akter och sedan visar det sig att den avslutande scenen är helt misslyckad. Skärpning, regissör Bettman!
Det är som att tvingas bryta Vasaloppet en kilometer före mål eller - ännu värre - bli avbruten i en intim situation med en fager dam innan ... ja, ni fattar nog.
Ett antiklimax var det i alla fall. När ett avgörande Stanley Cup-mål blir till vill man kunna känna den där explosiva och spontana glädjen som ger knottrig gåshud över hela kroppen.
Den gick jag miste om nu.
*****
Bortsett från oväsentligheter som de ovan så var det här en finalmatch som hade det mesta. Framför allt hade den en hjälte som hette Patrick Kane.
Är det inte lite typiskt att det ofta är en av de stora spelarna som kliver fram och avgör sådana här avgörande övertidsmatcher. Det var Sidney Crosby som avgjorde OS-finalen efter att ha varit rätt anonym under stora delar av turneringen. Samma sak med Patrick Kane. Han var näst intill usel i de fyra första finalmatcherna innan han fullständigt exploderade i match fem och sex.
De extrema talangerna kan man aldrig räkna ut. Får de bara spelet att stämma så kommer målen att komma.
*****
Var inte övertidsmålet en målvaktstavla förresten? Michael Leighton borde ha haft täckning på ett skott från den vinkeln. Det var i så fall Flyerskeeperns andra tabbe i matchen. Hans agerande på Patrick Sharps 2-2-kvittering var mjukare än bomull.
*****
Målvaktsspelet över lag var mediokert i finalserien. Leighton släppte in puckar från alla möjliga vinklar och Antti Niemi släppte returer som om pucken var gjord av samma material som en studsboll. Jag antar att de bägge målvakternas orutin och ovana vid stora matcher gjorde sig påmind till sist.
*****
Jonathan Toews som MVP... Missförstå mig inte, killen är en av mina favoritspelare och var riktigt bra i både match fem och sex, men jag håller fast vid att man ska prestera som bäst i finalserien om man ska vinna Conn Smythe Trophy. Det gjorde inte Toews.
Duncan Keith hade varit en värdigare vinnare, enligt min mening.
*****
Kan någon förklara vad som hände med Chris Pronger i de två sista finalmatcherna. Efter att ha varit kung på banan i de fyra första finalerna var han som bortblåst på slutet. Tog bränslet slut?
*****
En smula märkligt att mannen som satte ihop det här mästarlaget fick sparken förra sommaren. General managern Dale Tallon draftade nio av spelarna i laget som vann i natt och låg dessutom bakom värvningarna av Antti Niemi, Patrick Sharp, Andrew Ladd och Kris Versteeg.
Hans fingeravtryck finns över hela det här lagbygget.
*****
Alltid lika trevligt med en svensk Stanley Cup-mästare. Niklas Hjalmarssons ärrade ansikte säger en hel del om hur han har offrat sig för laget. Jag tappade räkningen på hur många skott han hade täckt redan under match tre. Känslan är i alla fall att om det är någon som behöver vila och rehab i sommar så är det herr Hjalmarsson. Han kan inte vara hel någonstans.
******
Egentligen är det två svenska Stanley Cup-mästare. Kim Johnsson blev trejdad till Chicago innan OS, men spelade bara åtta matcher för laget. Den 13 mars åkte han på en hjärnskakning och kunde inte spela mer efter det. Paradoxalt nog åkte han på smällen i en match mot Philadelphia.
Man kan undra hur delaktig han känner sig i Stanley Cup-yran?
*****
Ville Leino, Daniel Briére och Scott Hartnell gjorde 32 poäng på sex finalmatcher. Hade Mike Richards, Simon Gagné och Jeff Carter var i närheten av den effektiviteten kan jag lova att det hade varit Flyers som firade Stanley Cup-segern just nu.
*****
Okej, det var det. Nu ska jag gå i ide till oktober. Eller åtminstone NHL-draften.
Innan dess: Vad tycker ni om Chicago Tribunes hånattack på "Chrissy" Pronger ("Looks like Tarzan, skates like Jane")?
I natt kan allt avgöras. Jag tror personligen att Philadelphia Flyers fixar en sjunde och avgörande match bara för att förlora den. Men då ska ni veta att jag är en tämligen usel tippare som bara har lyckats pricka in en Stanley Cup-vinnare (av finalisterna) de senaste åtta åren eller något liknande.
Hur som helst. Vad som kan vara intressantare att fundera över är vem som tar hem Conn Smythe Trophy. Vanligtvis brukar några klara kandidater utkristallisera sig i varje lag, men i år känns det väldigt ovisst. Åtminstone i ett av lagen.
Enklast skulle vara om Philadelphia Flyers vinner Stanley Cup. Då råder det ingen tvekan om att Chris Pronger ska ha utmärkelsen. Jag gillar inte karl'n, men jag skulle aldrig låta personliga preferenser komma i vägen för rättvisa. Pronger har med några få matchers undantag varit en dominant kraft under hela slutspelet och - bortsett från den senaste finalen - framför allt i finalserien. Det finns utmanare. Mike Richards och Michael Leighton var två spelare som man kunde ha marknadsfört inför finalspelet, men båda har svajat för mycket för att utgöra ett hot mot Pronger. Daniel Briére och Ville Leino är två andra spelare som förtjänar varsitt omnämnande. Ingen av dem har emellertid haft samma kraftfulla inverkan på utgången av slutspelet som Pronger.
Om Chicago vinner då? Ja, då blir det huvudbry. Jonathan Toews var självskriven när finalserien startade, men efter två assist och -4 på fem finalmatcher måste jag ifrågasätta lämpligheten i hans kandidatur. För mig är själva vitsen med Conn Smythe Trophy att man ska vara som bäst när det gäller. Insatserna i finalserien ska alltså värderas betydligt högre än prestationerna under resten av slutspelet. Toews har inte varit på topp i finalserien och ska således ha minus för det.
I övrigt har Chicago varit rätt jämnbra. Antti Niemi har gjort ett habilt slutspel, men har i likhet med Toews inte gjort sina bästa matcher i finalserien. Mitt val skulle i stället falla på Duncan Keith, backen som kan vinna Norris Trophy senare i månaden.
Keith är en gudabenådad skridskoåkare som till viss del täcker hans defensiva brister. Han står inte alltid rätt på isen, men har förmågan att korrigera det genom ett par snabba skär. I finalserien har han verkligen blandat och gett, inte spelat samma avgörande roll som Pronger, men ändå varit Chicagos genomgående bästa spelare. Avgör Chicago i natt känns han som rätt spelare för dem.
Alternativet är naturligtvis att Chris Pronger får priset oavsett vilket lag som vinner. Och det skulle ju faktiskt vara värt underhållningen om det skedde minuterna efter en förlorad Stanley Cup-final.
Föreställ er synen på hur Pronger med mord i blicken åker fram till Gary Bettman, tar emot den omtypliga trofén och sedan sular den i isen.
Det är vanligtvis Don Cherry som delar ut sågningarna under sitt segment Coach's Corner på Hockey Night in Canada. Men det är knappast så att den gamle mannen i de färgglada kostymerna undkommer kritik själv.
Det kanadensiska kultbandet Propagandhi har tröttnat på Cherry. Kanske inte så mycket på hans ständiga tjat om hur degenererade vi euopéer är, snarare på hans malplacerade hyllningar av de kanadensiska trupperna som tjänstgör i Afghanistan och Irak. På sin senaste skiva "Supporting Caste" dedikerar de låten "Dear Coach's Corner" till "coachen" och hans sidekick Ron MacLean.
Hockey berör i Kanada, till och med om du är punkare.
Det här var morgonen när de unga männen slutligen vaknade. Jonathan Toews, Patrick Kane och Dustin Byfuglien har inte sovit sig igenom de fyra första Stanley Cup-finalerna, men som de har uppträtt visa nätter den senaste veckan kunde man få för sig att de var mer intresserade av att umgås med kudden än med pucken.
För första gången i den här finalserien spelade Chicago Blackhawks med den fart, pondus och bestämdhet som gjorde dem till ett finallag. Det var inga perfekta 60 minuter som utspelade sig i United Center, men det var tillräckligt för att blottlägga och utnyttja Philadelphia Flyers svagheter.
Toews åkte så mycket skridskor att polisongerna fladdrade i vinddraget. Han hade fått tillbaka bettet i åkningen och spelade habilt i alla tre zonerna.
Kane hade återfunnit sin kreativitet och modet att utmana sina motståndare. Han bjöd på några underbara sekvenser där han snurrade friskt med Chris Pronger och tuggade på sitt tandskydd med större intensitet och inlevelse än någon annan gång i finalserien.
Byfuglien var, som Kane konstaterade, "en naturkraft". Han tacklade allt som rörde sig och fick, som Kane också konstaterade, Chris Pronger att tappa lusten.
Blackhawks nyckeltrio bjöd på ett spel som lämnade en smak av segersötma i hela United Center. Det är för tidigt att korka upp champagneflaskorna ännu, men nu krävs det i alla fall bara en vinst för att lägga rabarber på den stora muggen.
*****
Chris Pronger tyckte att Tomas Kopeckys andedräkt luktade illa. Då hade den i alla fall något gemensamt med Prongers spel. En rätt märklig förvandling för den tidigare så dominante backen att gå från +4 till -5 på två dagar. Men det är om inte annat ett bevis för vilka små marginaler det är i ishockey på den här nivån.
Är man inte hundraprocentigt fokuserad blir man straffad.
Pronger såg trött och hängig ut, uppträdde inte med samma auktoritet som tidigare. Snittar man 30 minuters istid per kväll och tvingas absorbera tio tunga tacklingar i varje match så kommer det naturligtvis att ta ut sin rätt i längden. Jag är ändå övertygad om att han kommer att vara mycket bättre redan i nästa match.
*****
Flyers största problem just nu är att avgöra vilken målvakt som ska stå i match sex. Michael Leighton inledde nattens match enastående, men när första pucken studsade förbi honom var det som om självförtroendet raserades i en handvändning. Han började darra och agerade som den mediokra reservkeeper han var när säsongen startade. Brian Boucher var inte mycket mer lyckad när han kom in efter första perioden.
*****
Är det jag som är vindögd, eller såg Niklas Hjalmarsson rätt spak ut i natt också? Jag fick intrycket av att han inte hade hämtat sig till fullo efter tabbarna härom natten. Såg osäker ut med pucken och slog bort en del enkla passningar.
*****
Antti Niemi var inte heller säkerheten själv. Frågan är om en Stanley Cup-final någonsin bjudit på så här ordinärt målvaktsspel? Möjligtvis någon gång under 80-talet när målvakterna mest var med som rekvisita.
*****
Duncan Keith och Brent Seabrook är NHL:s bästa backpar när de får spelet att stämma. Keith hade tre assist i förra matchen, men var mycket stabilare i den egna zonen nu. Eftersom han är en skridskoåkare i världsklass kan han både fylla på i anfallen och ändå hinna tillbaka i försvarsspelet om det blir en spelvändning. Det är en förmåga som är få förunnad.
*****
Kan trots allt inte låta bli att imponeras av Philadelphias never say die-attityd. Underläge 0-3 efter första perioden och ändå kommer de ut och håller på att jämna ut matchen efter pausen. Man ska minnas att Mike Richards, Daniel Briére och Ville Leino brände varsin jättechans vid ställningen 2-4.
*****
Ville Leino var förresten Flyers bästa forward igen. Förspelet till Simon Gagné 4-6-reducering luktade Henrik Zetterberg lång väg. Det var ruskigt hög hockey-IQ bakom den passningen.
*****
Flyers vinner match sex natten mot torsdag. Sedan blir det champagnesprut och segeryra i "Madhouse på Madison" natten mot lördag. Blackhawks kommer att greja det här till sist.
Det blir av naturliga skäl många framgångssagor den här tiden på året. Vi har redan förundrats över Ville Leinos explosionsartade genombrott, häpnats över Michael Leightons förvandling från puppa till fjäril och applåderat Dave Bollands metamorfos från uddlös talang till superpest.
Matt Carle och Braydon Coburn är två andra spelare som borde nämnas i sammanhanget. Eftersom Chris Pronger, med all rätt, tar upp en hel del rampljus har den relativt orutinerade backduon fått finna sig i att agera i en skuggliknande tillvaro. Det är antagligen ingenting de misströstar. De har upplevt större orättvisor än så under sina karriärer.
Inför förra säsongen trejdades Carle till Tampa Bay Lightning av San José Sharks i den omtalade Dan Boyle-affären. Till saken hörde att Carles familj var goda vänner med Tampas dåvarande delägare Oren Koules (som även såg till att drafta Matts lillebror David - trots att ett hjärtfel hade stoppat hans karriär). Matt Carle, som vann Hobey Baker Award som NCAA:s bästa hockeyspelare 2006, kom alltså till Florida som en ung och oerfaren back med pressen på sig att ersätta en av ligans främsta på positionen. Till råga på det hade han en anknytning till en ägare. Det medförde en omänsklig press som blev omöjlig att bära. Spelet låste sig totalt. Bara tolv matcher in på sejouren gav Lightning upp hoppet och Carle trejdades vidare till Philadelphia.
I Flyers regi har karriären kommit på rätt köl. Den här säsongen fick han ta emot Pelle Lindbergh Trophy som delas ut till lagets mest förbättrade spelare och i slutspelet har han fortsatt att vara en pålitlig tvåvägsback och partner till Chris Pronger.
Upprättelse har det även blivit för Braydon Coburn. Den storvuxne kanadensaren var Atlanta Thrashers förstaval i den stjärnfyllda draften 2003, där han gick som åttonde spelare totalt. Coburn skulle bli den försvarsstjärnan som backade upp Dany Heatley och Ilya Kovalchuk. Det slutade med att han bara spelade 41 matcher för klubben under tre säsonger till merparten fyllda av AHL-hockey innan han skeppades till Philadelphia.
Det värsta var inte att Atlanta trejdade Coburn. Snarare hur man gjorde det. I utbyte för backtalangen tog man emot ryssen Alexei Zhitnik, vars karriär var i utförsbacke redan då. I retrospektiv framstår det som en av de värsta trejderna på 2000-talet och fungerar som en liten fingervisning till varför Atlanta Thrashers är ett kroniskt bottenlag medan Philadelphia Flyers spelar Stanley Cup-final.
Samtidigt är det en fjäder i hatten på Philadelphias general manager Paul Holmgren. Med två billiga och smarta affärer har han förskansat sig två unga backar som kompletterar Chris Pronger och Kimmo Timonen utmärkt.
Nog för att man har hört talas om en del galna supportrar som lever för sitt lag, men frågan är om inte Bob Gertenrich tar priset. De senaste 44 åren (!) har han inte missat en enda av Chicago Blackhawks hemmamatcher. Varken sjukdomar eller snöstormar har stoppat honom från att ta sig till arenan.
Natten mot måndag ser han sin 2 024:e match i följd. Det enda som saknas är en Stanley Cup-seger.
Det kan banne mig inte vara kul att vara i Niklas Hjalmarssons kläder just nu. Efter ett strålande slutspel där Eksjösonen har gått från klarhet till klarhet kom alla olyckor på en och samma gång i natt.
Jag vet inte om han hade krossat en spegel, gått under en stege eller pallat morötter av hockeygudarna innan matchen. Något stämde hur som helst inte för den vanligtvis så stabile och trygge svensken.
Först utsattes han för en fräck ficktjuvsattack när Mike Richards stal pucken av honom bakom målet och skickade in den bakom en sovande Antti Niemi. Vid 0-2-målet var det sedan en misslyckad rensning från Hjalmarssons sida som hamnade mitt i gapet på Matt Carle.
Efter en sådan matchinledning är det svårt att hämta sig. Niklas Hjalmarsson försökte, men det syntes på kroppsspråket att det inte riktigt fungerade. Istiden är en annan indikator. Hjalmarsson har bara varit under 20 minuter vid ett par enstaka tillfällen i slutspelet. Nu spelade han 15.21. Hans klart lägsta notering i slutspelet.
Det är bara att bryta ihop och komma igen.
*****
Bortsett från de sista tio minuter finns det inte speciellt mycket som Chicago kan ta med sig hem från Philadelphia. Laget var uddlöst under de 50 första minuterna. Sköt en hel del skott, men ofta i blindo. Tidigare klev doldisarna fram när Jonathan Toews och Patrick Kane inte klarade av att göra det. Men när Kris Versteeg, Troy Brouwer och Ben Eager nu har återvänt till periferin ser det tröstlöst ut.
I natt var det bara Marian Hossa som såg ut att försöka. Han har varit Chicagos klart bästa forward i finalserien. Och tacka sjutton för det, ännu en finalförlust skulle antagligen skicka honom till dårhuset.
*****
Philadelphia har desto mer att glädjas över:
* Just nu är Michael Leighton en bättre målvakt än Antti Niemi.
* Chris Pronger (+4 i natt) fortsätter att äta upp Toews, Kane och Dustin Byfuglien.
* Mike Richards fick äntligen göra mål.
* Jeff Carter fick äntligen göra mål.
* Deras special teams utklassar Blackhawks special teams.
*****
Patrick Kane var -4 i natt. Och jag som inte trodde att han skulle kunna sjunka mycket lägre.
*****
Ville Leino-sagan blir bara bättre och bättre. I natt reste han sig efter en stenhård tackling från Brian Campbell tidigt i matchen och blev matchvinnare. Det är ett bevis på karaktär.
*****
Chicago tog fyra utvisningar i anfallszonen. Det är självmord.
*****
Duncan Keith får mycket beröm av de kanadensiska expertkommentatorerna. Men han är verkligen ingen Chris Pronger i den här finalserien. Defensivt blandar han och ger alldeles för mycket. Varvar helt briljanta offensiva initiativ med obegripliga felpassningar á la Johan Fransson.
*****
Jag börjar starkt luta åt att det här blir en sju matcher lång finalserie. Men jag tänker nog inte påstå att det är säkert att det lag som vinner match fem vinner Stanley Cup.
Pittsburgh Penguins bevisad i fjol att motsatsen är fullt genomförbar.
... har naturligtvis Chris Pronger. Ja, för han har ju inget slutspelsskägg alls. Dålig stil, tycker en skäggentusiast som jag. Pronger fick frågan varför han inte odlar skägg härom dagen. Hans svar var kortfattat.
"Det kliar ... (lång tystnad) ... Var inte det svar nog åt dig? (tystnad) ... Jag testade en gång. Det gick inte bra."
Tack och lov är inte alla Philadelphia Flyers spelare lika buttra som Pronger. Jag menar Scott Hartnell... Där har vi en kille som bjuder på sig så att det räcker till för alla. Jag är imponerad över att han faktiskt kan få en hjälm på huvudet över den där lejonmanen. MOUFASA!
Bild: Getty Images.
Patrick Kane ser ju fortfarande ut som en konfirmand. Att han inte har någon skäggväxt att tala om får man acceptera. För att utmärka sig har han sparat ut en läcker hockeyfrilla. Som om inte det var nog har han rakat in sådana där tuffa Mike Tyson-ränder ovanför örat. RESPEKT!
Bild: Getty Images.
Jonathan Toews har också stora problem med skäggväxten. Därför satsar han för andra slutspelet i följd på att skaffa skepparkrans. Liiiite lustigt att polisongerna växer som om de var genmodifierade medan han knappt kan få fjun på hakan, men hey - vi är alla unika. Toews får finna sig i att gå under smeknamnet "Wolverine".
Tre matcher senare sitter jag här med dumstruten hårt pressad kring svålen.
Varken Toews eller Richards har varit i närheten av att prestera på topp. Jag vill faktiskt påstå att de har varit misslyckade så här långt. På tre matcher har duon inte levererat mer än varsin passningspoäng. Det handlar visserligen om två spelare som bidrar med så mycket mer än bara mål och assist, men som förstacentrar och lagkaptener för respektive lag förväntas de leda med mer än bara exempel.
Jonathan Toews framgångar har begränsat sig till tekningscirkeln. Det kanske beror på att det är det enda området på isen där han inte behöver ha Chris Prongers vålnad på en armlängds avstånd. Pronger har varit skoningslös i sin behandling av Toews och kedjekamraterna Patrick Kane och Dustin Byfuglien och det har gett resultat. Trion har blivit försiktig och avvaktande på isen. Det är som om de hela tiden vill veta var Pronger befinner sig innan de tar ett initiativ.
Mike Richards har inte heller varit framträdande. Hans defensiva egenskaper har visserligen bidragit till att Chicago fortfarande inte har gjort något powerplay-mål i finalserien. Offensivt har han varit lika anonym som Jonathan Toews och är dessutom -4 på tre finalmatcher. Även i Richards fall kan misslyckandet härledas till en påträngande motståndare. Nämligen Dave Bolland. Chicagocentern störde framgångsrikt Daniel Sedin och Joe Thornton tidigare i slutspelet. Nu har hans småfula spel även satt Mike Richards ur balans.
Turligt nog för både Toews och Richards har de lagkamrater som har gett respektive lag hopp i finalserien. Jag tror ändå att den här duon fortfarande kan få en avgörande roll innan den åtråvärda muggen ska delas ut. Den av dem som vaknar först ur sitt koma kommer att ge sitt lag goda möjligheter att dra det längsta strået.
