Har ni tänkt på hur tråkig, dålig, usel och värdelös Bibeln egentligen är?
Jag läser den två timmar varje kväll och har gjort det i flera år. Är inne på min sjunde vända nu och den är lika tråkig, dålig, usel och värdelös varenda gång.
Det är helt enkelt inte alla leksingar som har huvudet på skaft. Jag förstår om många av er tycker att det är stor humor att få läsa leksingar löpa amok i kommentarfälten, för det är understundom folk som helt misslyckas förstå saker i sin jakt på att hitta ett sätt att försvara sitt lag.
Igår förklarade jag för en leksing, som förklarade hur AIK var obrydda mot Almtuna eftersom dom ska möta Leksand i nästa match (förstås) och att det ju är den viktigaste matchen för säsongen för AIK.
Att alla lag bara spelar för att få slå Leksand.
Jag tyckte att det kanske var lämpligt om Leksand helt enkelt stannade kvar i Allsvenskan, eftersom det är där man får vara centrumpunkten. Laget som alla vill slå. Stället där man får känna att man är störst och viktigast.
I Elitserien skulle man aldrig kunna nå upp i den statusen. LHC, HV71, Frölunda och Färjestad har redan kopplat ett för stort grepp om den positionen.
Lagen som, för serien, är för stora och har för mycket pengar och som motståndarfansen och motståndarlagen är avundsjuka på.
Det kanske skulle bl för jobbigt för leksingarna att hålla till där, när man inte skulle få lika mycket uppmärksamhet, menade jag på.
Svaret blev väl kanske inte helt logiskt.
"Vi vidarebefordrar Robert P:s eminenta kommentarer till Strumpan - som tändvätska - inför Leksands möte med AIK på onsdag. Och delar uppfattningen att Leksand inte spelar i Elitserien om man inte vinner mot AIK. Upp till bevis Leksand"
Jag begriper inte alls hur han tänkte där. Förmodligen blev det jag skrev för invecklat för honom. Det brukar bli så. Många av mina utläggningar är för svåra för generella hockeyfans att förstå eftersom det krävs viss eftertänksamhet.
Men just det här borde ha varit enklare att greppa än sådär.
Men jag gillar den här kommentarfunktionen. Den får mig att känna mig så extremt mycket smartare än alla andra i hela världen.
Det är inte ofta man får känna så i det verkliga livet. Men bland hockeyfans (som yttrar sig) är jag tamejfan av en IQ som i hockeyvärlden får betraktas som MENSA-nivå.
Dra på trissor. Peyt Manning lyckades inte leverera när det som bäst behövdes. Efter en hel säsong full av konstant levererande i fjärde quartern slängde han en helt usel pass som gav Saints "ointagliga" 14 poängs ledning.
Att Saints skulle kunna vinna var inte ologiskt. Man har en bättre offensiv än Colts och visade i den här matchen och att man hade en bättre defensiv när det gällde som mest.
Drew Brees var precis så lugn och stabil han varit hela säsongen och visade inga som helst nerver för att vara uppe i sin första Super Bowl. Men det var inte han som imponerade mest.
Det var coachen Sean Payton som körde stenhårt. Onside-kicken som startade andra halvlek och också gav laget dubbelt momentum med dels att man fick bollen och dels att det gav en TD kommer är ju redan klassisk.
Men kul som fan för New Orleans som stad. Förstås. Det går inte att komma ifrån att staden är värd en framgång av det här slaget.
Triumfen är ju på alla möjliga sätt en framgångssaga av stora mått. Dels då allt det här med Katrina och sen hela storyn bakom Drew Brees som för bara fyra år sedan nära på invalidförklarades med en trasig axel innan han hamnade i Saints, där han aldrig hade hamnat om det inte vore för den där axelskadan.
Men matchen blev i sak ganska mycket som man förväntade sig. Bortsett från att Manning inte lyckades med det där anfallet där han slängde bort bollen.
Jag trodde att Saints skulle vara i ledning i slutskedet (därav mitt tips om +4,5 poäng för Saints) och att Peyt skulle få slita i underläge precis som större delen av säsongen.
Men istället för att lyckas med det där anfallet så bommade han för första gången på hela säsongen. Och han gjorde det dessutom oväntat grovt.
Och som om det inte vore nog med alla framgångssagor för Saints del så är ju det kanske mest lustiga ur Colts-vinkeln att Peyt är uppväxt i New Orleans där pappa Archie spelade hur många säsonger som helst utan att ens lyckas ta laget till ett enda slutspel.
Det här är stort på så många olika sätt att det nästan känns uppgjort.
Men Super Bowl är en skön händelse på sitt sätt. Undrar hur stor procentandel av alla svenskar som sitter uppe och ser Super Bowl enbart ser just Super Bowl varje år och aldrig har sett en enda NFL-match i övrigt.
Skulle gissa på att det rör sig om en ruggigt hög procent och visar ju hur stor match det verkligen är.
Och det är ju ofta det händer när man diskuterar NFL med folk överhuvudtaget. "Naa, jag är inte intresserad av NFL... det klart man ser Super Bowl, men..."
Det är nog den troligen vanligaste svenska meningen kring amerikansk fotboll överhuvudtaget.
Men vi är ett par här runt den här bloggen som följer NFL lite mer ingående. Det har jag noterat. Jag är inte ensam. Ni är allt några grabbar därute som är med mig.
Spike Lee gör sig redo för Super Bowl. Han håller om jag förstått det hela rätt på och gör någon form av dokumentär om New Orleans där Saints Super Bowl-deltagande troligen har kommit som en rätt skön bonus på dokumentären som sådan.
I normala fall är han ju en riktig Yorker, den där och syns på Knicks och Yankees allt som oftast och så sent som för två veckor sedan, när Colts pissade på Jets, så fanns han i publiken i Jets-kläder.
Och Peyt är inne på planen och känner sig för innan allvaret börjar.
Nu börjar det dra ihop sig. Tiden då Drew Brees och Peyton Manning kommer att visa att Sidney Crosby och Aleks Ovetjkin trots allt är två ganska betydelselösa och små personer i jämförelse.
Och då ska ni veta att jag ändå njöt varje sekund av Caps-Pens. Det säger en del om hur stor Super Bowl kommer vara.
Det är tur för gossar Crosby och Ovetjkin att NFL är färdigt efter i natt, så att OS-finalen får vara i ett eget majestät, liksom Stanley Cup-slutspelet.
Fick just ett spammail från avsändaren Abdullah Anderson. Det var ett lite småkul namn, men fick mig ändå att fundera lite på hur länge det kommer ta innan det faktiskt kommer anses vara naturligt att folk heter Mohammed Andersson, Abdullah Svensson och så vidare i Sverige.
Kommer Mohammed, Abdullah och dylika namn att om 50 år vara vad Sven var i Sverige på 40-talet?
Kommer vi någonsin hamna där, om säg 30-40 år, eller kommer det aldrig att nå dit trots det förändrade kulturella samhälle vi lever i idag jämfört med 20 år sedan?
Det sägs ju att det Mohammed är ett av de namn som allra flest barn får i Sverige numera.
Men jag tror att ni alla fattar hur GIGANTISKT Super Bowl är med tanke på att NHL inte ens lirar matcher parallellt med tillställningen.
Det spelas två matcher i NHL idag. Båda är tidiga matcher som är klara i gott om tid till Super Bowl.
Det visar vem det är som är den stora regenten.
Inte ens Crosby-Ovetjkin vågar man lägga annat än som förspel. Det säger det mesta.
Och vilket jävla förspel det är! Folk med problem med tidig utlösning lär ju ha kommit ett par gånger redan.
Snart smäller det. Super Bowl. Vet att inte många av er lär missa det. Finns ingen sansad människa som gör valet att avstå, nämligen.
Är helt öppen i mitt sinne om vem jag tror kommer vinna. En del av mig säger ju att Peyt Manning är oslagbar i år och att han inte går att besegra.
Vet inte hur många gånger under säsongen man sett besegrade ut och han ändå alltid, lugn som en filbunke, lyckats vända till seger för Colts.
Samtidigt har Saints gjort en del magiska vändningar under säsongen också, men där har man torsken mot Cowboys - när man ville vinna - i färskt minne som ett bevis på att laget faktiskt är möjligt att slå.
Med Colts har man inte samma känsla.
Men den kanske viktigaste vetskapen att gå in i matchen med är faktumet att båda har visat sig kunna vända till synes omöjliga lägen under säsongen.
Det är någon form av trygghet att ha när man sitter och kollar. Att man hela tiden kan hoppas på dramatik även om nåt lag skulle leda förhållandevis stort.
En annan viktig faktor som gör att man verkligen ser fram emot matchen är att det är ligans två bästa lag som spelar för första gången på hela 2000-talet.
Det är också ligans bästa quarterbackar som är inne och lirar, vilket borgar för en högkvalitativ match.
Saints är ju det mer offensivt skickliga laget av dom båda, medan Colts har en mer defensiv grund att falla tillbaka på.
Måste jag placera ett tips utifrån det amerikanska sättet att se på odds så skulle jag säga Saints +4,5 i natt.
Om det betyder att Colts eller Saints vinner matchen vågar jag däremot inte säga.
Men jag tror nog att det blir så till slut. Jag tvivlar aldrig på Manning.
Eller är det så att ju fler fingrar man har desto svårare är det att hitta klickfingret?
Men Lövenfansen är kända för att kunna det här med omröstningar. Vem minns inte den LEGENDARISKA kuppen när man fick in Jesper Jagr i All Star-matchen?
En kul och intressant sak med den här backrekordsjakten som pågår är att det är två backar som jagar... precis som det var när Johan Åkerman och Janne Niskala duellerade sida vid sida 06/07 om att slå det tidigare rekordet men där båda misslyckades med att passera 50.
I år tror jag att både David Petrasek och Magnus Johansson kommer passera 50 och om jag skulle tippa vem som kommer att vara den som står där med poängrekordet när säsongen är slut så tror jag nog på David Petrasek i egenskap av att Johansson riskerar att missa matcher i och med OS.
Han har med tanke på såpass många färre mål i praktiken fyra poäng upp för att passera Petrasek och antalet matcher som är kvar är nog för få för att trots hysterisk form kunna passera om man missar ett par matcher.
Vad tror ni, kära läsare? Vem vinner och framförallt - vem av de två backarna är bäst?
En myt en del leksingar lever efter är att hela Sverige kretsar runt deras lag. Att folk helt enkelt inte bryr sig om andra lag än just Leksand och att det - ja... helt enkelt bara är Leksand som berör.
Är det så illa? Finns det andra lag därute som berör, eller är Leksand det lag som berör överlägset mest av alla?
Vi testar. Jag håller pollen öppen här under dagen och ger er en chans att visa vilka det egentligen är som berör mest.
Härlig debatt kring Jantes rubrikval efter Skellefteås match igår. Folk RASAR verkligen över ordet "dvärg" och egentligen är det bara en översättningsmiss från engelskan som gör att den typiske PK-svensken stör sig på ordet dvärg.
I USA säger man "Little People" eller "Dwarf" om dvärgarna. Däremot är ordet "Midget" ett det negativta ord som man aldrig bör använda om man inte vill hamna i trubbel.
Men eftersom vi är svenskar och det bara finns ett ord för både midget och dwarf och eftersom vi tvunget måste se något som negativt, så har vi valt att dvärg är ett fult ord. Trots att det korrekta engelska uttrycket för en dvärg är just dvärg.
Men egentligen borde man istället ha valt att översätta dwarf till dvärg (det ordet man bör nyttja) och midget till lilleputt (ordet man inte bör använda).
Då hade det sluppit bli missförstånd för det typiske svensken.
Men i grund och botten vill jag påstå att rubriken och benämningen av matchen igår som mer klockren än jag trodde i och med att jag visste att PK-Sverige skulle vakna direkt jag såg att han skulle spela ut dvärgkortet. Men...
Från Wikipedia:
"The universal modern description of a Dwarf is something short, usually associated with magic"
Vad beskriver Tedenby och Söderberg bättre än det där?
Ibland är det här med att avslöja saker en kul grej.
Ta Expressen som exempel. För två veckor sedan avslöjade man att Marcus Nilson är klar för KHL till nästa säsong.
Det var den klassiska HOCKEYEXPRESSEN AVSLÖJAR-vinjetten som gällde och, citat: "Matchhjälte mot Frölunda - men Marcus Nilson är förlorad till KHL för nästa säsong"
Idag körde man vinjetten igen. Om Marcus Nilson. För att avslöja att han nobbar spel i Ryssland.
"Jag har inte riktigt tagit en funderare om framtiden, men jag vet i alla fall att det inte blir Ryssland"
KHL har överhuvudtaget inte varit ett alternativ, avslöjar man två veckor efter man avslöjade att han var klar.
Jag säger ingenting om det senare avslöjandet. Det är en bra artikel och med facit i hand så är det ju ett avslöjande. Men bara för att samma tidning valde att förklara att han är klar i en text som egentligen bara helt byggde på uppgifter från DIF om att Nilson aviserat att han kanske lämnar klubben till nästa säsong = klar för KHL.
Jag säger egentligen inte så mycket om artiklarna som sådana, mer än att den första var ganska dåligt underbyggd och bristfällig faktakoll. Men det är just det där med att man avslöjar saker som gör att det blir så fel.
Men med tanke på Sportbladets överlägsenhet i kontaktnät gällande spelarövergångar så får det ju ändå anses som logiskt att man väljer att chansa ofta på Expressen, med risken att trovärdigheten faller.
Aftonbladet å sin sida har ju inte direkt gott rykte i fan-kretsar, märkligt nog kan jag tycka. För man har nästan uteslutande alltid rätt. Ändå är myten att man alltid har fel.
Här i Sverige vill vi gärna tro att vi på något vänster är världsbäst på det där med att gilla sport för vad den är. Att det är här all läktarkultur härstammar ifrån, medan vi gärna försöker se ner på all amerikansk publiksport som någon form av ja... vi vill gärna se det som att ingen amerikan går på sport för sportens skull, utan vill gärna tro att dom bara är där för att äta korv och dricka öl (som vore det inte ett billigare alternativ att köpa en paket korv och en sexpack i affären och dricka den hemma).
Collegebasketens Final Four är ju på ingång om någon månad. Slutspelet startar ju, som alltid, i mars och tuggar på.
Final Four spelas i Indianapolis i år. I Lucas Oil Stadium, Colts hemmaarena. Tar in 70 000 när man ska spela basket där.
Och så tuggar det på när collegegrabbarna spelar sina semifinaler/finaler. På superarenorna runtom i USA, på amerikanska fotbollsarenor.
Ifjol lirade man i Detroit Lions hemmaarena när North Carolina slog Michigan State i finalen. Det såg ut något sånt här, fast förmodligen betydligt häftigare än så om man hade fått en fylligare överblick.
Foto: Getty Images
Sport ska onekligen upplevas i USA om man är ute efter någon form av upplevelse. Sverige har liksom ingenting att komma med. Inte ens nära någonstans.
En sak som jag funderade på när jag såg Frölunda göra 4-1 här nu var hur frenetiskt Ulf Rådbjer pekar att det blir mål. Och då slog det mig att det inte direkt var första gången jag sett honom stå och slå näven ner mot målen runt 55 gånger för att visa att det blev mål.
Är det något som är speciellt just för Rådbjer och hans behov av att visa att "tjoho... här är jag. Jag är också en del av spelet" eller är det något domarna blivit tillsagda om?
För jag vill hävda att det normala är att domaren bara helt enkelt pekar mot målet och visar att det är mål. Men just Rådbjer tycks tro att det måste visas extra tydligt.
Såg att min gode vän Järpegård på sin supersköna blogg på nwt.se att han lite grann tycktes vara förvånad över att Johan Franzén inte fanns med på listan över de åtta reserverna till OS.
Där finns det logik som styrker att han inte finns med. Skulle han funnits med på reservlistan skulle landslagsledningen erkänna att man gjort fel.
Och dom är väl som jag och vill inte erkänna sånt.
Så dom snubblar vidare med att fortsätta nobba honom, något som motiverar deras utspel om att "han kommer ändå inte bli fräsch nog till att spela i ett OS".
Kör man vidare på den versionen så kommer man ju undan, anser man.
Och det är så det ligger till. Jag som aldrig erkänt ett fel i hela mitt liv vet exakt hur man tänker för att täcka upp sånt som eventuellt kan tänkas uppfattas som fel.
Däremot måste jag säga att jag blev förvånad när Mats Wennerholm, av alla, valde att spela ut kortet att det lite grann var lite förnedrande att bli uttagen som reserv och tvingas säga till fru och barn att man inte kanske kan åka på den där semestern trots allt under OS.
Det var ett förvånande kort för att vara från honom, som jag känner som vassare än så.
Att folk måste ställa in sig på att vara reserver är ju givet. Att folk kan bli skadade inför turneringen är ju ingen hemlighet och blir någon skadad måste en ersättare kallas in.
Så långt är vi väl alla med?
Och det går bara plocka folk från listan man lämnade in i höstas, vilket gör att runt 40 spelare kan plockas in som reserver.
I det läget tycker jag ju att det är lämpligt att förbereda, specifikt, åtta grabbar på att dom står på tur så att övriga 30-talet killar mer eller mindre kan slå bort det där med OS och vara säkra på att kunna åka på den där semestern.
Och vill exempelvis Alexander Edler inte vara reserv, utan dra iväg till Bahamas under OS istället, så har han all rätt i världen att bara dra iväg och säga att han inte är intresserad av att vara reserv.
Att någon spelare som känner att han var på gränsen till OS-truppen skulle ha sagt "nu drar vi på semester istället" och inte haft en tanke på att dom kan kallas in som reserver finner jag högst osannolikt.
Men med hockeyspelare vet man för all del aldrig.
Däremot har Wennerholm helt rätt i sakfrågorna kring OS. Det är just det som gör det där kortet så märkligt spelat.
Har fått en del mail som påpekar att Hockeyligan väljer att kalla Linus Klasen för Gandalf i någon form av highlightsgenomgång.
http://tv.hockeyligan.se/...
Trogna läsare som dom är utgår dom från att det härstammar från hur jag spann vidare kring hans uttalande om att han inte ville se ut som någon jävla Gandalf och skulle vägra spela med den gula hjälm han haft minst tre matcher sedan dess.
Tråkigt nog har Bildbyrån aldrig varit på plats i just dom matcherna, så jag kan inte visa bild på honom i gula hjälmen. Senaste matchen var man däremot på plats, men då var det Videll som lirade med hjälmen typiskt nog.
Det är tydligen vad Niklas Lihagen ska syssla med under tiden han inte kan spela hockey. Kanske samtidigt som han kan spela hockey så småningom också.
Så kom inte och säg att jag inte är en god människa. Detta gör jag utan att varken Fahlander, Conny Strömberg eller Lihagen himself är med i min fan-grupp på Facebook.
Men jag gör det i hopp om att få med mig Fahlander till Las Vegas. Det är min nya dröm just nu. Att få åka och göra Vegas med honom.
Har ni tänkt på hur Skellefteå egentligen bara "flyter med" och att ingen egentligen tar notis om lagets existens? Jag tror laget är det lag som minst folk i landet har tänkt på den här säsongen av alla elitserielag.
Laget är i viss mån med och slåss om fjärdeplatsen men har ändå på något sätt flugit under radarn hela säsongen.
Det enda som blivit uppskrivet kring klubben är Andreas Hadelövs makalösa spel och Adam Larssons succéhöst.
I övrigt har laget varit mest en jämngrå och tråkig massa, vilket ju också visar sig i att folk helt enkelt inte noterar lagets existens.
Man har inga spelare som gör speciellt många poäng. Den enda som gjort ens i närheten av 30 är Brad Moran som toppar interna med 32 poäng. Och Brad Moran är nog en spelare som folk i allmänhet vid frågan "nämn de fem bästa spelarna i Skellefteå" inte ens skulle rabbla upp.
Annat var det när Skellefteå tog klivet upp och alla pratade om Skellefteå. Nu har hajpen gått ner och laget blivit ett rätt trist lag.
Tråkigare än Brynäs, som av många målas upp som Elitseriens klart tråkigaste lag nu när Leif Strömberg lämnat Södertälje.
Men till och med där flyger man liksom under radarn på något sätt. Inte ens "Skellefteå är fan tråkigast i Elitserien" lyckas man få vara hos pöbeln, utan det har Brynäs lyckats få kastat över sig, vilket utan tvekan gör Skellefteå till min kandidat till "laget som alla glömde" den här säsongen.
Dom enda som överhuvudtaget orkat bry sig om Skellefteå alls den här säsongen är väl egentligen Luleå och deras mindervärdeskomplex gentemot faktumet att Skellefteå kommit upp och gått förbi.
Frågan är om det är bra eller dåligt inför slutspelet. Det där med radarn alltså. Inte faktumet att man numera är ett bättre lag än Luleå.
Visste ni förresten att Skellefteåfansen var dom enda som blev glada när Elitserien utökade från tio till tolv lag?
"Skönt, vi kan fortfarande räkna alla lagen på våra fingrar"
Imponerande. Äntligen kom det in en kommentar som på allvar förklarade att min fyraåriga dotter ser ut som ett mongo, vilket bevisade att det tamejfan finns folk till allt.
Jag är inte chockad för fem öre.
Nån som vill ha personens IP, om man nu kan göra nåt kul åt det?
85.249.223.22
Snacka om att man berör när folk på allvar klarar av att posta sådana kommentarer. Hoppas övriga leksingar är stolta över att folk inom era supporterled beter sig på det där viset.
Men ja, det där med Guldgallret... det är lite kul.
Tänk att man bara kan rösta på en från varje lag och att det tydligen var typiskt-svenskt-viktigt att ha med en från varje lag så att alla lag får vara med och leka.
In med Harrysson från Örebro, med tre matcher (alla på bänken?) och låt bara en från Lirarnas Lag få vara med.
Nu ska man ha fram fem finalister i den här tävlingen från den första omröstningen.
Som jag ser det finns det bara fyra juniorer som är på något sätt värda att vinna priset i år.
Oliver Ekman Larsson, Joacim Eriksson, Mattias Ekholm och Fredrik Petterson Wentzel.
Någon annan är liksom inte ens nära.
Men regelverket gör att den kanske bästa av dom alla - Joacim Eriksson - inte ens kommer finnas med bland de fem finalkandidaterna.
Och visst är det lite sådär typiskt svenskt att en målvakt som håller nollan MINST åtta gånger inte kommer finnas med bland de fem finalkandidaterna?
Men det är ingen större idé att fundera på hur alla som beslutar om priser i svensk hockey tänker. Det är helt omöjligt att komma fram till hur det gått till.
Daniel Sondell fortsätter att leverera i sin nya finska klubb SaiPa. Efter starten med 27 minuter och +/- 0 fick han 23 minuter mot storlaget Jokerit igår och gick +1 i 4-2-segern mot Bremberg, Nylander och gänget.
För Nylander blev hans andra match i klubben en flopp. Han gick -3 och var poänglös, trots 20 minuters istid.
Linkan lämnade isen med en assist och har gjort 32 poäng på 31 matcher sedan han kom till Jokerit.
Sondells SaiPa är bara sex poäng (med en match mindre spelad) från att ta en socialslutspelsplats.
Det finns dom som säger att Leksand berör. Jag vet inte jag.
Jag får ibland en känsla av att det är jag som berör.
Jag kan inte ens skriva att Jean-Pierre gör en dålig match utan att det är ett hat mot Leksand. Jag kan inte ens skriva att det är fler värmlänningar (och dessutom fler finnar) än det är masar i en ordinarie Leksandstrupp i år, utan att det anses vara provocerande.
Leksingarna tar liksom inte till sig det man skriver, utan ska bara försvara laget från den "kritik" man anser att laget fått.
Tänk att man kan bli kallad pajas och korkad för att man tycker att en spelare som har plus/minus noll (som enda ordinarie spelare) i Allsvenskans överlägset bästa lag.
Eller att det är fler värmlänningar än masar i Leksands ordinarie laguppställning.
"Eh vadåååeee, det är det ju inte allseee, du vet ju ingenting!!" får man till svar.
Och svaret kommer liksom bara för att. Det är det som är så roligt.
Någon försökte sig på lite mer utvecklat svar på att jag hade fel bara för att "det är samma i alla elitserielag". Det är ju i sak irrelevant, men jag funderade på det senare och kom fram till att det inte kan stämma.
Jag tror inte det finns speciellt många elitserielag där lagets "egna folk" är lägre i antal än två andra nationaliteter eller landskapingar.
Så jag fick för mig att kolla fakta och det är bara tre elitserielag som lyckas med bedriften. Brynäs, Färjestad och Linköping.
Men ja... tänk om Leksand skulle gå upp i Elitserien och göra det med bara fyra masar ordinarie.
Och tänk hur lite direkt Leksandshjärta det finns i truppen på det.
Ingen av lagets ordinarie backar/målvakter har gjort mer än två säsonger i klubben utan har exakt 58 matcher i klubben tillsammans innan den här säsongen.
Det måste vara rekordlite.
Anfallsmässigt har sju av tolv spelare max en säsong i Leksand sedan tidigare.
Det är lite anmärkningsvärt. Man ser nästan ut lite grann som Färjestad är uppbyggt. Fast med fler värmlänningar då, ironiskt nog.
Men hur man än vänder och vrider på det. Jag berör.
Problemet är bara att även Tito Beltran berör, så jag ser inte riktigt vad det är att vara stolt över.
Det tog sin tid. Men nu så. Äntligen.
Dick Axelsson.
Men det krävdes nog en brutal övertalningskampanj från den som skickade in honom där.
Men om jag är i Vegas samtidigt som Axelsson nångång så ska jag bjuda på strippklubbsbesök. Jag lovar.
Kan även bjuda den där killen som hjälpte mig med kepsarna.
Men vad ska man önska sig nu när man har nått det från början uppsatta målet? Det känns ju nästan som att vara Luleå och gå till SM-slutspel.
Lite som "jahapp, nu är vi här, mål uppnått... vad gör man nu?"
Ska jag hoppas på att lyckas dra in fler medlemmar än själva Hockeysverige.se har kanske?
Tror bara det är 390 ifrån.
Men nej... kom inte och försök förklara för mig någon gång till att Jean-Pierre Barda är bra.
Nu har jag sett ännu en match med en komplett oduglig Barda och jag börjar förstå varför norrmännen kallade honom värdelös och varför han som enda ordinarie leksing inte har plusstatistik.
Nej, lyckas Leksand ta sig upp i Elitserien igen får Färjestad verkligen vara stolta över vad deras rester lyckats med och ta åt sig hela äran för uppflyttningen.
För det är ju lagets stora FBK-hjärtan Pelle Prestberg, Peter Nordström och Thomas Rhodin som kommer vara det som tar upp Leksand, om det nu sker.
Det går ju inte komma ifrån.
Men det är nya tider i Leksand. Så mycket är ju klart. För visst är det bara typ tre eller fyra masar i Leksand när man är ordinarie, vilket gör masarna till färre än såväl värmlänningar som finländare.
Så ja, nu börjar det likna något. Dick Axelsson har fortfarande inte dykt upp i gruppen. Men det här är nästan ännu fräckare.
En "Jari Kurri Award"-vinnare finns med i gruppen numera.
Priset som går till det finska slutspelets bästa spelare. Det fick han när HPK blev finska mästare 2006, trots att han hade guldlagkamrater som hette Ville Leino, Jukka Voutilainen och Juuso Hietanen.
Han konkurrerade bland annat ut Karri Rämö i slutspelet den säsongen. Så ja, ni inser hur stort det är.
Men ja, det är inte för sent att gå med. Snart kanske gruppen till och med har hundra fler än den andra.
http://www.facebook.com/g...
Andra, utöver Dick Axelsson, som jag hoppas på är bland andra Linus Klasen, David Petrasek, Lubos Barteckos fru, Johan Åkerman och Linus Omark.
