Carl Söderbergs nya deal med Malmö och Boston kan man tycka är lite märklig, men samtidigt har nog mycket där att göra med att alla parter vill att Söderbergs ögonskada ska bli helt återställd innan han gör entré i NHL. Något som läkare tror att Söderberg ska kunna bli.
Skåningen har all talang för att bli en bra NHL-spelare - men det kommer knappast att bli av redan till hösten. Under kvällen fick jag erbjudande om att vara med i en expertpanel i ämnet på Sveriges kanske bästa privatpersonshockeyblogg - mrmadhawk.blogg.se. Tydligen pladdrade mina panelkollegor på en hel del där - medan jag körde bottom line-strategin á la Barry Melrose. Jaja.
För att utveckla mitt resonemang i panelen, så tror jag inte att Carl Söderberg finns med i Boston Bruins tankar ens inför nästa säsong. Inte på allvar. Såvida han inte, mot alla odds, fullständigt skulle lira brallorna av Marc Savard under campen och Boston tar Söderberg som ny andrecenter och byter bort Savard mot en kompetent offensiv back.
En Carl Söderberg i en checkingline i NHL ser jag inte, särskilt inte redan till hösten, då kanske inte hans öga är hundraprocentigt helt ännu.
Just nu är den två år yngre Vladimir Sobotka, som redan har rutin från Nordamerika, före Söderberg i kön i Boston - vilket alla Malmö-fans kan skratta sig lyckliga över.
Men förr eller senare kommer Carl Söderberg att spela i Boston, som visat ett execeptionellt tålamod med honom redan. Det kommer de att vilja få valuta för - men den checken är det ännu lite för tidigt att casha in.
För alla som främst följer svensk hockey är det slut på underhållningen nu. Nu blir det att återigen bara följa sitt svenska lag i elitserielunken. Ingen mer JVM-fart, JVM-intensitet och JVM-vilja.
Elitserien är onekligen rent hockeymässigt en liga för sig. Jämför man med såväl JVM som NHL står en elitseriematch ut på flera olika sätt. Egentligen spelar alla elitserielag ungefär likadant och de spelare som varit med ett antal år i ligan, vet precis hur mönstret ser ut och ser till att spela på ett sätt är riskminimerade för sig själva som individer.
För bara i elitserien kan plötsligt helt mediokra spelare, som dock haft vett nog att lära sig elitseriemanualen, plötsligt börja ses som bärande spelare i sina lag och belönas med dyra kontraktsförlängningar. Sedan skapar dessa spelare en kultur som nya spelare fostras i och snabbare än vad Pääjärvi-Svensson åker skridskor, ser det så ut som det gör i elitserien. Då ser det trött och slött ut på isen ofta och publiken kan undra vad i helvete det är de betalat pengar för.
Så egentligen är det att göra sig enkelt för sig att bara skylla allt som är fel i elitserien på rinkstorleken. Snarast har det med organisationskulturen i klubbarna och lagen att göra. Fel spelare med fel beteende belönas helt enkelt och då blir det som det blir.
I teorin borde det naturligtvis bli bättre fart på anrättningen med mindre rinkar, men även i bästa fall lär det ta några år innan det börjar ge effekt. För 40 i grunden slöa spelare i en match, är ju också 40 slöa spelare även på en mindre isyta.
Det om det. Nu kör vi ett antal random förutsägelser inför de nitton elitserieomgångar som återstår.
- Hans Särkijärvi blir den ende elitserietränaren som får sparken. Skellefteå tröttnar då laget bara vinner två matcher till innan OS.
- Peter Forsberg spelar två matcher till och Modo tvingas kvala, efter att SSK spurtat förbi.
- Linus Klasen slutar tvåa i poängligan efter Tony Mårtensson. Båda två spelar i KHL nästa säsong.
- Jonathan Hedström hamnar två mål under de utlovade tio målen, trots en stark avslutning på säsongen.
- Lee Goren får tag på Facebook-snubben på ett uteställe i Karlstad och de båda gör så slutligen upp. Slutar med sjukhus för Facebook-nissen och en desperat flykt från landet, Chad Hinz-style, för Goren.
Ok, fine. Den svenska JVM-förlusten mot USA hade tveklöst David Rundblad stor del i. Han var isens sämste back och saknade helt förmåga att på ett spelintelligent och moget sätt hantera hur USA spelade emot honom. Det är något som ingen kan förneka.
Likväl ska ha Pär Mårts ha kritik i sammanhanget också. Mårts borde ha plockat Rundblad från isen redan efter den första perioden. Vid det laget var inte frågan om stackaren skulle orsaka något baklängesmål - utan när och hur många. Det var uppenbart. Tar inte Rundblad tag i sina problem som spelare snart, kommer han att sluta i Almtunas PP2.
Sågar man David Rundblad, ska även Peter Andersson ha samma kritik. Andersson gick bort sig ett flertal tillfällen, gjorde inte de rätta bedömningarna och till slut hade också det orsakat ett baklängesmål. Jag har aldrig sett Alexander Urbom spela hockey, så jag har ingen uppfattning hurvida han vore ett bättre eller sämre val än någon av Rundblad eller Andersson i den här turneringen. Men det är ju tveklöst en intressant fråga.
Vidare ska även Jacob Markström ha en släng av skiten. Som alla redan konstaterat - men släpper inte in USA:s 3-2 mål. Det finns inte och är bara för dåligt. Att då hävda "Jamen det var hans enda tabbe i turneringen", blir ju bara helt ointressant. Någonstans handlar det ju om att vara bäst när det gäller.
Sist, men knappast minst, så tog hela Sveriges förstakedja a day off i semin. Marcus Johanssons matchstraff var det enda märkbara han levererade under hela matchen och det är givetvis underkänt av en kapten och förstecenter.
Under hela matchen mot USA saknade jag tidigare års JVM-härförare som Patrik Berglund och Mikael Backlund. Sverige saknade en sådan spelare i år.
Eller ja, gårdagens, om vi ska vara helt korrekta. Nåväl, jag var och kikade på Luleå-Skellefteå live idag. Det hände mycket intressant där, som vi får återkomma till. Men jag fastnade lite för vad Skellefteås tränare Hans Särkijärvi ödmjukt sa igår till norran.se inför matchen:
"Det är upp till oss hur matchen blir, vi har ett så pass bra lag så vi bestämmer hur det ska se ut".
En helt klockren förutsägelse, eller vad säger man? Vi vilar väskan där och återkommer till mer om den matchen senare.
Jaha, nytt år och nytt decennium då. För oss som var med då det begav sig är det rätt ofattbart att tänka sig att för nu tio år sedan trodde många att alla datorer skulle vara utslagna sedan länge vid det här laget. Det har hänt en del sedan dess. Och för bara några månader sedan skulle vi alla dö i svininfluensan. Återigen, det har hänt saker.
Så gäller även i elitserielagen. Därför, mitt i all JVM-hets, kommer hockeysverige.se att gå igenom de bästa och mest betydelsefulla spelarna under hela decenniet, per elitserieklubb. Och ja, även de spelare som floppat mest och hårdast i respektive klubb.
Därför kan ni, med start idag, se framemot 24 underhållande listor under den närmsta veckan.
Det är väl sådant som kallas för god fortsättning?
För er som undrar var Uffe håller hus, så är han äntligen plats och ser Sverige-Österrike. Däremot har hans bagage kommit bort någonstans mellan Frankfurt och Regina. Gissningsvis är det Air Canadas fel, det doftar lite Air France om det företaget. Antagligen är det den språkliga kopplingen som stör processerna där.
Nåja, SVT kallar staden som Sverige spelar i för Re-GINAH, uttalsmässigt. Något som jag känner mig rätt skeptisk till. Borde inte stadens namn uttalas på samma sätt som det tämligen vanliga anglosaxiska kvinnonamnet Regina?
Det vill säga ungefär Re-Gina i uttalsform och alltså inte något Re-GINAH. Vad säger ni språkwannabes till läsare om det här egentligen?
Jag visste på förhand att det skulle bli mycket jag inte skulle begripa av den svenska OS-uttagningen. Så mentalt kände jag mig förberedd på det mesta - men så fan heller att jag var förberedd på Fredrik Modin.
Modin är en sådan där spelare man tror lade av för ungefär tre år sedan, tills någon berättar att människan fortfarande spelar på elitnivå. Fast alla sedan länge slutat notera människans existens. Och särskilt mycket har det heller inte varit att notera, de tre senaste säsongerna har Modin spelat 80 matcher och gjort 38 poäng.
Jag ska inte försöka mig på att förstå vad Modin i sig har att göra i OS-truppen. Det är Bengt-Åkes jobb att rationalisera kring det, inte mitt.
Däremot finns det ingen logisk anledning till hur Modin kan prioriteras före Mikael Samuelsson. Samuelsson är nästan lika rutinerad, har minst lika tunga meriter, producerar klart bättre offensivt, är minst lika väl skolad i defensiv och lagarbete, en bättre skridskoåkare och dessutom är han högerskytt. Något som alla svenska lag alltid har för få av.
Så nä, den här uttagningen framstår bara som rent vansinne. Skulle också utan tvekan hellre se vem som helst av Tony Mårtensson, Linus Omark eller Johan Davidsson före Modin. I min OS-trupp hade minst en av dessa fått plats. Och Mikael Samuelsson, som spelat i de två senaste Stanley Cup-finalerna, hade förstås varit given.
Men i slutändan blir det ju inte mer än svenskt brons hur som helst, så någonstans är ju allt detta mer en övning i argumentationsteknik än något som reellt spelar hur för vad som kommer hända i Vancouver.
Just ja, måste också citera Jimmy Stålnackes sköna blogginlägg i ämnet Modin:
"Men om Fredrik Modin nu kom med, antagligen som en hårt jobbande glädjespridare. Då kan inte "Bulan" Berglund, Jonte Hedström och exempelvis Anders Burström ha varit långt borta. Eller varför inte Per Ledin? Han stod ju som tomte i HV-klacken. Han hade säkert kunnat liva upp hotelldöden för grabbarna."
Apropå Stålnacke, så ville vi värva honom till HS, men tyvärr hade han andra committments att ta hänsyn till. Men det kanske löser sig i framtiden.
Nej, Bill Guerin är inte 64 bast, som jag skrev i förra blogginlägget. Däremot 40, även om det inte direkt var något problem för amerikanen i den andra perioden mot Ottawa i natt. "Billy G is dancing out there", konstaterar kommentatorerna mycket riktigt.
Guerin tryckte in 2-1, spelade snyggt fram Chris Kunitz till 4-1 och fick sedan öppet mål serverat till sig av Sid fram till 5-1, efter att Pittsburgh fått ett tre mot ett-läge i powerplay, då Ottawa tappat alla sorts linjer och allmänt imploderat. Dessutom hann Kunitz, en spelare jag brukar se som halvtam, men som nu fixat fyra poäng i natt, med att snyggt spela fram Geno till 6-1 innan periodvilan.
Faktum är dock att det egentligen var en jämn match, i alla fall fram tills Jordan Staal klädde av den gamle Pittsburgh-stjärnan Alexei Kovalev i defensiv zon, åkte upp med pucken och snyggt spelade fram Ruslan Fedotenko till 3-1. Efter det målet tappade Ottawa helt enkelt sugen på det här.
Den stora frågan nu är hurvida man ska köra vidare med Calgary-St. Louis senare i natt, lite tveksamt med tanke på den usla kameravinkel som brukar erbjudas då Flames spelar hemma. Alternativen i övrigt är väl i stort att sova eller spela TV-spel. Den som lever får väl se hur det blir.
Trist för övrigt att Daniel Sperrle lämnar Ryssland. Är ju lite av en trend att våra Rysslandsbloggare, Andreas Johansson, Mockba Calling och nu Sperrle, lämnar landet i förtid.
Precis som någon skrev i kommentarerna, har det i bloggen verkligen lyst igenom vilken skön personlighet Sperrle är. Nu är det bara att hoppas att han får ett rejält genombrott på isen hemma i Sverige också. Det är personen Daniel Sperrle värd.
Nåja, lite överdrivet kanske, men jag ville ju få er uppmärksamhet direkt så här under julhelgen. En helg som jag inleder med att i godan ro kolla på Pittsburgh-Ottawa på ESPN America.
Daniel Alfredsson inledde matchen med att bli tacklad i huvudet av Pittsburghs Craig Adams och lämnade sedan direkt isen. Något som man med lite amatörmedicinska kunskaper får till en hjärnskakning av standardtyp och förstås inget som ska hota Alfredssons OS-medverkan.
I övrigt då? Ja, Sid är på väg mot OS-formen, då han äger isen fullständigt och både Erik Karlsson och Peter Regin klarar sig riktigt bra i Ottawa. Regin är förstecenter ikväll och Karlsson lagets klart spelskickligaste back, även om han mest matchas i PP. Regin fick även passningspoäng till Ottawas kvitteringsmål.
Precis som jag skriver detta, fixade Bill Guerin, 64, 2-1 på egen retur i powerplay för Pittsburgh.
Under periodpausen fick vi också veta vad hemmaspelarna ville ha i julklapp. Backen Jay McKee verkade mest sugen på att sätta på frugan, Marc-Andre Fleury vill ha Mario Kart till Nintendo Wii och Maxime Talbot hade redan fått sin drömjulklapp - en dvd-dokumentär om Montreal-legenden Guy Lafleur på franska. "It's awesome", förklarar Talbot.
Då vet ni det också. Känner jag för det, kanske det kommer fler inlägg under natten.
Händer ju ärligt talat rätt sällan att man börjar gapskratta då man ser på SVT, men idag var det dags. För uppenbarligen var det inte bara jag som kom ihåg fjolårets SVT-haveri vid Channel One Cup, då man istället för straffavgörandet mellan Sverige och Finland, valde att avsluta sändningen till förmån för tittarfavoriten "Landet runt".
Först att regera var, inte helt förväntat Mikael Renberg, som genast påpekade "Det vore ju kul om vi fick se straffarna i år, eller hur Staffan?". Sedan hakade förstås Niklas Wikegård på i studion och refererade till just "Landet runt".
Nåja, SVT ska ju för all del ha credit för att man har lärt sig av sina tidigare misstag. Men ärligt, hur mycket humor hade det inte varit om man även i år fimpat straffarna och verkligen kört "Landet runt"?
Nu blev det för all del riktigt kul ändå, så man ska ju inte klaga.
***
Ska man orda något om det sportsliga, så är det trots allt oerhört märkligt att Tre Kronor ska ha så svårt med mediokra finska lag. Nu har de visserligen ett inbyggt nationellt komplex som gör att de höjer sig mot just Sverige, men ändå.
Vi ska ha klart för oss att en spelare som Tomi Pettinen var med det i här finska laget och på allvar fick istid. En spelare som knappt stod ut i allsvenskan med Leksand för något år sedan. Så någonstans är det likväl ett underbetyg till Tre Kronor att man inte kan hantera Finland bättre.
Bäst på isen i Tre Kronor var Linus Omark den här gången. Tyvärr var väl det aningen too little, too late, för att han ska kunna ta en plats i OS-truppen. I alla fall i Bengt-Åkes värld. Själv hade jag, av en rad anledningar, hellre valt Omark som truppens joker, före Mattias Weinhandl, Peter Forsberg och Tony Mårtensson, exempelvis.
Detta därför att Omark skulle kunna höja sig ytterligare bland det bästa Sverige kan erbjuda, för att han har ett rakt uppåtgående formkurva den här säsongen och helt enkelt för att han kan hitta på exakt vad som helst ute på isen. Just den förmågan finns det ingen svensk spelare i Europa, eller ens i NHL, som helt kan matcha.
Men som sagt, Bengt-Åke kommer att safa. Han tar säkerligen ut både Weinhandl och Forsberg, trots att den senare inte kommer att ha spelat tjugo tävlingsmatcher den här säsongen då det är dags för OS. Precis som Kanada safade i Turin och nobbade Sidney Crosby.
Utan övrig jämförelse, så gick det ju sådär då för dem.
Veckans mediestorm i ett vattenglas har tveklöst varit soppan kring hurvida Cam Abbott ska tillåtas missa tre elitseriematcher med Luleå, för att spela hejsvejsturneringen Spengler Cup med Team Canada - Europe Edition. Eller The Fake Edition, om man så vill.
Hur det där ens har kunnat bli en issue, är ju den stora frågan. Klubbar har bara skyldighet att släppa spelare till IIHF-turneringar eller andra förbundssanktionerade turneringar, som Euro Hockey Tour, vid på förhand uppgjorda landslagsperioder under en säsong.
I det sammanhanget platsar inte Spengler Cup någonstans - som ju är en turnering där ett gäng Europa-kanadensare, varav cirka 80 procent kommer från just den schweiziska ligan, möter gäng som Karlovy Vary, Mannheim och Davos, i just Davos. Och visst, det kan säkert var trevligt att relaxa under mellandagarna i Schweiz, träffa nya människor och spela matcher utan egentlig betydelse. För all del.
Men tycker man att det är särskilt mycket intressantare att möta Karlovy Vary och Mannheim än HV71 och Skellefteå, har man någon sorts Håkan Loob-komplex, till att börja med. Det är en sak.
Desto viktigare är ju lojaliteten mot sin arbetsgivare. Cam Abbott är säkerligen en av Luleås bästa betalda och definitivt en av de viktigaste spelarna. Då finns det inte på kartan att man som professionell hockeyspelare dumpar sin arbetsgivare för vad som i princip är en sunkig jippoturnering.
Nu har uppenbarligen Luleå lyckats få Abbott att inse ovanstående. Men hur självklarheter ens kan bli ett ämne för diskussion är ju egentligen mer intressant.
Nu är det ju lite drygt halvtid i elitserien och då kan det vara läge för en snabb koll för hur pass överskattade mina överskattade killar visade sig vara i verkligheten. Vi kör väl den gamla listan nedifrån och upp.
5. Johan Andersson Ja, inte är han någon tvåvägscenter inte. Fem poäng so far tyder på att Andersson kommer att göra sin poängmässigt sämsta säsong i elitserien sedan tiden i Linköping 2004-06. Lägg därtill föga glänsande -6 i plus/minus, så försvarar tveklöst den småländske bagaren sin plats på listan med bred marginal.
4. Petri Pakaslahti Poängmässigt har det gått riktigt bra för Pakaslahti, som tack vare speltid med Linus Klasen, kan hota sin notering på 34 poäng från säsongen 070/8. Bara -5 får till och med ses som bra i ett lag som SSK. Det är uppsidan. The flipside of the coin är ju att SSK likväl alltid är ett bottenlag med Pakaslahti som förstecenter och dessutom bränner han alldeles för många av de chanser som Klasen skapar åt honom. Men visst, det finns i dagsläget fem spelare som är mer överskattade än den här SSK-centern.
3. Martin Thörnberg Ligger produktionsmässigt väl i nivå med de senaste åren, men det är som sagt irrelevant då det gäller Thörnberg. Vad det handlar om här är ju hurvida han har börjat bete sig som en vuxen ute på isen rent attitydsmässigt eller inte. Och ja, frågan är väl om det inte börjar gå åt rätt håll här? Känslan är i alla fall att andelen filmningar och knätacklingar per match har varit klart lägre i år än tidigare.
2. Jimmie Ölvestad Öser inte direkt in poäng, men har likväl nästan gjort lika många så här långt i höst, som de två senaste säsongerna tillsammans. Trivs helt klart under Hardy Nilsson, men det förändrar ju inte att han i grunden är en klart begränsad spelare och närmare Tre Kronor än att se dem på TV, ska förstås inte Ölvestad vara.
1. Ivan Majesky En värvning som jag aldrig kommer att begripa. Jag menar, plocka in killen som var sämst i det lag man slår ut i slutspelet säsongen innan, hur tänker man då? Majesky har också varit långtifrån bra i Skellefteå och har inte på något sätt kunnat styra upp lagets numera rätt havererande defensiv. Går mot sin poängmässigt klart sämsta elitseriesäsong och -6 är big no no för en defensiv back.
Roger Rönnberg är en skön karaktär på många sätt. Jag tror inte att han är den mest taktiskt slipade av alla elitserietränare, men däremot finns det nog få som brinner så mycket för sitt lag och verkligen vill att det ska gå bra. Om det sedan gör honom till rätt tränare för Luleå är en annan diskussion, som vi får ta sedan vid tillfälle.
Anyhow, läste att han på presskonferensen valde att skylla kvällens övertidsförlust på domarna. Också en approach, om man vill lägga sitt fokus där.
Saken är dock den att det var ingen domare som låg bakom Luleås självmål till 1-2. Ingen domare bakom att Luleå missade att lägga ut pucken ur egen zon två-tre gånger och att Chris Bäckman sedan enkelt fick glida in och hänga 2-2. Och nej, det var heller ingen domares master plan bakom Mattias Modigs upptåg bakom egen kasse i förlängningen.
Luleå kunde för all del ha vunnit matchen ändå, trots alla dessa missar. Något som förstås också säger en del om Frölunda.
***
Imorgon börjar för övrigt try-outen för en ny allsvensk- och division ett-bloggare här på hockeysverige.se. Vi fick in många ansökningar från en mängd kompetenta och intressanta människor, sugna att gå i Mikael Fahlanders fotspår som bloggare. Jag tackar givetvis för intresset.
Och det är ju hockey detta, så det gäller att leverera. Vem som helst av er har chansen att kallas upp från the minors om inte vår rookie sköter sig som Fahlander-vikarie.
För så ser vi det, vikarie. Jag tror inte att mannen, myten och smålandsälskaren Mikael Fahlander har retat sin siste TAIF-are här ännu. Men det kommer nog att dröja ett tag.
Såg Mora-Malmö på TV8 i fredags och noterade tillräckligt mycket med humor där för att skriva ett blogginlägg om hela företeelsen, men det blev så att jag prioriterade TV-spel och att sova istället. Nåväl.
Det var ju också i samband med den sändningen som Söderberg yttrade det bevingade citat om att han skulle vilja ha en ny lagkamrat efter övergångsdeadline. Komiskt nog kändes det rätt så passande i den kvällens kontext. Vi pratar om en dålig match i ett halvtomt FM Mattsson Arena, där Malmö var oceaner från någon sorts elitserieklass och Mora ungefär lika risiga. Det enda av hög klass där var de degraderade elitseriekommentatorerna Niklas Holmgren och Calle Johansson, som jag saknat hela hösten.
Calle Johansson malar ju på med klyschor på Glenn-dialekt utan direkt substans, men hans samarbete med Holmgren är klockrent och på något sätt är de underhållande tillsammans. Nu körde de mest interna skämt och verkade lika brydda som....ja, Carl Söderberg. Trots det var de betydligt bättre än matchen.
Carl Söderberg är ju onekligen ett fall för sig på många sätt. På ett sätt är det ju givetvis hans eget fel att han glider runt i allsvenskan och är synbart uttråkad. Han har haft alla möjligheter att vara i Boston Bruins och slå flippass med Marc Savard, eller åtminstone i vilket elitserielag som helst. Nu har han bara inte känt för det, så då är ju i sig "shut the fuck up and play" en rimlig approach. Eller helt enkelt bara dra.
Å andra sidan kan man fråga sig varför han ska matchas med random halvdan dansk och en gallerjunior i Malmö. Å tredje sidan insåg jag då jag såg matchen att Malmö har inte så mycket vettigt alls att matcha honom med.
Jag menar, om någon trodde Kim Staal var en femte Staal-brorsa under hans AHL-tid, skulle nog ingen ta honom för mer än högst kusin i fjärde led för närvarande.
Nu ska jag reta upp alla Modo-fans igen. För uppretade blir ni väl om jag inte tycker Peter Forsberg är elitseriens bäste spelare? I den här takten kommer han upp i högst tjugo matcher den här säsongen, för övrigt.
Nåja, saken är likväl den att en annan gammal Colorado-center, Jaroslav Hlinka, är elitseriens bäste just nu. I Linköping har han redan förvandlat Tony Mårtensson till en bifigur och egentligen är tjecken för bra för den här serien. Han har ju spetskompetens i alla offensiva moment och hans solomål mot Luleå, är ett av de snyggaste i elitserien den här säsongen.
Visst, nu var det ju för all del bara Johan Ejdepalm han gjorde bort av utespelarna, men den lilla dragningen efteråt, som fick Anders Nilsson att sära på benen utan att han själv fattade varför, höll extrem världsklass.
Spelare som Hlinka, och för all del också Hlavac, är spelare som helt klart är värda en halv mille i månadslön. Kanske lite åt det hållet Frölunda borde ha tänkt, men istället trodde man Joel Lundqvist och Per-Johan Axelsson skulle vara extremspetsen och lade pengarna där. Blev sådär med det. De två är uppe i 27 poäng - tillsammans.
Bara Hlinka själv har nu 25 poäng och det på endast femton spelade matcher.
Linköping kan helt klart utmana HV71 om guldet och imorgon kommer det kanske en längre text om just Jaro Hlinka. Beror på när/om jag får tid att skriva ihop den. Den som lever får se.
Det händer mycket här, som ni märker. Igår Niklas Wikegård och premiären på hans söndagsblogg på hockeysverige.se. Idag så premiär för en på sitt håll nästan lika känd profil, draft- och juniorgurun Anders Östberg, som kommer att ge oss en blogg med juniorfokus samt stora rankingar av de svenska drafttalangerna, kontinuerligt under säsongen.
Och nästa vecka kommer vi att köra igång med videohighligts och litte smått och gott runt det, från samtliga elitseriematcher.
Busy times. Och sedan kommer JVM, med Uffe Bodin utsläppt på den lätt subarktiska kanadensiska prärien. Det ni.
Det verkade ju finnas ett visst intresse för detta, så vi kör vidare. Dags för del två i sagan om hur den här sajten en gång gick från pappersprodukt till verklighet. Here it goes:
Då jag väl kommit fram till att det här skulle nog kunna fungera, i teorin, återstod det ju bara att få ihop allting praktiskt. Vid den här tiden bestod mina erfarenheter av att faktiskt få ihop något praktiskt av ungefär jack shit, på ren svenska. På universitet gjorde man Powerpoint-presentationer och lämnade in rapporter - man behövde aldrig bekymra sig över hur man i verkligheten realiserade några av de idéer man kom fram till inom ramen för någon tämligen smalt definerad kurs.
Men jag förvånade mig själv genom att ta tag i det hela tämligen metodiskt och lugnt. Till att börja med handlade det mest om att göra listor. Listor över vilka människors gratisarbete man kunde använda sig av i inledningsfasen, listor över utländska sajter, som jatkoaika.com, hokej.cz och tsn.ca, som liknade mycket av att jag ville få till och naturligtvis listor över namnförslag till sajten.
Om vi börjar med humankapitalet, så visste jag att en person var nyckeln till att här skulle bli något annat än något som inte skulle duga som mycket mer än en projektrapport i en kurs i Internet Marketing. Den personen var, förstås, Robert Pettersson. Jag hade sedan ett antal år kontakt, off and on, med den västkustbaserade före detta Luleå-supportern och hade även hjälpt honom med några smågrejer på hockeymagasinet.com, innan han slutade där för att börja på tidningen Hockey News - ett projekt som dock blev ungefär lika långlivat som Per Ledins NHL-karriär och plötsligt körde Sveriges kanske mest begåvade hockeyskribent taxi på västkusten. Och honom hade alltså jag redan upparbetad kontakt med. Ännu ett trumfkort, tyckte jag. Det är ytterst tveksamt om något blivit av utan detta trumfkort.
Pettersson var heller inte svårövertalad till att ställa upp som mycket som gick med hänsyn till hans arbete - betalning skulle han ju först få av sajten då ekonomin kom på fötter. Förutom Petterssons talang var även hans erfarenhet av journalistik central. För någon sådan hade egentligen inte alls jag - visst, jag var och är en rätt begåvad skribent och hade skrivit lite krönikor på olika håll på nätet, kommenterat elitseriehockey i webbradio, gjort draftrankingar samt intervjuat Nicklas Bergfors åt det kanadensiska medieföretaget McKeen's Hockey, allt detta vid sidan om vanliga högskolestudier i helt andra ämnen. Men av praktisk nyhetsbevakning, nyhetsartiklar och mycket annat, var jag helt clueless. Jag hade till exempel inte den blekaste aning om varför det var intressant med att "avslöja" saker eller vem Tomas Ros var.
Med Roberts hjälp så insåg jag dock tämligen snabbt hur allt det där fungerade och det som än idag fascinerar mig mest, är hur pass enkel den biten är. Men även det är något jag får anledning att återkomma till.
För att återgå till vår mer kronologiska berättelse, så utkristalliserade det sig rätt snabbt att jag, förutom allt annat, även skulle få ta det redaktionella ansvaret på sajten, tillsammans med Robert och en kille vid namn Erik Terneborn från Göteborg, som vid den tiden var ansvarig för Luleås lagsajt på svenskafans.com. Terneborn skrev sedan nyhetstexter på sajten i ungefär ett år, innan han slutade tämligen tvärt och vad han gör idag, har jag faktiskt ingen aning om. Hur som helst var han en kompetent, om inte toksexig, skribent, som under en tid fungerade helt ok som komplement på sajten, där det blev mer naturligt att jag själv och Robert fick hårdare profilering på oss själva.
Det ska också sägas i sammanhanget att jag själv tog den rollen mer av nödvändighet än av ambition i sak. Jag var tillgänglig och duktig på att skriva, så jag fick gilla läget för sajtens skull. Den mer offentligt tillbakadragna roll jag haft de senaste åren är egentligen vad jag hela tiden strävat efter för egen del. Min tanke har hela tiden varit att skapa, styra och leda en fantastiskt bra produkt och varumärke - inte att leka stjärnskribent själv mer än nödvändigt.
Design och vissa tekniska lösningar, ankom på en bettinggalen, autodidaktisk, webbdesigner från Boden, Fredrik Wiberg, att fixa. Något som ett par år senare betalades i form av att hans nuvarande arbetsgivare fick en månads gratis annonsplats på sajten. Grunden i vad och jag och Wiberg kom fram till då, lever faktiskt kvar på hockeysverige.se även idag.
Färgerna skulle vara enkla, grundläggande och kommunicera hockey - i stort vit bakrund, svarta kanter och alla länkar i rött. Enkelt, snyggt och med stor hockeykänsla, vilket skulle visa att vi var vad de svenska hockeyfansen längtat efter. Allting skulle tala samma språk - skribenter, innehåll, design - för att skapa det varumärke jag var ute efter.
Jesse Schultz sänkte Malmö för sitt Björklöven ikväll i allsvenskan och det fick mig att börja tänka. Inte nödvändigtvis på Malmö, Björklöven eller ens på allsvenskan. Utan på AHL och Schultz gamla klubb Manitoba Moose.
Laget som numera försvarar den klassiska hockeystaden och kallhålet Winnipegs ära, har de senaste åren producerat fler bra elitseriespelare än vilket hypat J20-lag som helst. Förutom Jesse Schultz, som ju håller till i allsvenskan, har Manitoba Moose levererat följande spelare till årets elitserie:
Sedan kan, och ska, vi givetvis vara generösa och också räkna in Colby Genoway, som ju spelade allsvenskt med Mora förra säsongen och coachsonen Brandon Nolan, som var och vände i Växjö för några år sedan, i det här sammanhanget också.
Frågan här är vad som gör svenska klubbar så sugna på att ta in spelare med Manitoba Moose, en i sig inte mycket mer än hygglig AHL-klubb, på sina CV:n på EP? En delförklaring kan vara att många svenska klubbar har haft goda kontakter i Vancouvers organisation och via dem, fått tips om spelare i klubbens farmarlag.
Ytterligare en delförklaring är att norrländska klubbar kan ta in Manitoba-killar och veta att de i alla fall tål kyla - även om just den faktorn är poänglös den här så kallade vintern.
Men likväl handlar det om oproportionerligt många Manitoba-spelare under de senaste åren.
Sitter just nu och kollar på resultaten på den ekonomiska- och demografiska undersökningen vi genomförde på ett slumpvis urval av sajtens besökare tidigare i månaden, i samarbete med Nielsen Net Ratings. För Hockeysverige.se blev det knappt tusen svar.
Nu ska man ju för all del ta enkäter i sig med en nypa salt. Själv har jag, i brist på annat att roa mig med, i mitt liv fyllt i sådana då jag varit både 50 år gammal, kvinna, invandrare och grav narkoman. Och riktigt så illa är det ju inte.
Hur som helst - enligt Nielsen-undersökningen är nästan 25 procent av den här sajtens besökare kvinnor, vilket onekligen var den mest förvånade siffran. På förhand hade vi spekulerat i att det skulle ligga på mellan 1-5 procent kvinnliga besökare.
Det är förstås tveklöst intressant, då vi inte aktivt jobbar på att driva kvinnlig trafik hit på något sätt och heller inte borde ha innehåll eller tilltal, som direkt intresserar kvinnor. På ett sätt är det inte heller helt positivt, då man i annonssäljssammanhang ofta tjänar på att kunna erbjuda en så ren och tydlig målgrupp som möjligt.
Så, frågan är alltså varför markant mycket fler kvinnor än vad vi kunnat ana har hittat hit? Själv har jag inget vettigt svar på det att komma med just nu.
Av lite olika anledningar, tänker jag låta ett antal blogginlägg nu gå i historiens tecken och berätta lite om den här sajtens barndom och utveckling. Något som jag innovativt har valt att kalla Hockeysverige.se - The Prequel. Hur många delar det blir av den här serien inlägg återstår att se. Men nu kör vi. Läsare som inte orkar scolla kan med fördel göra annat.
Varför det överhuvudtaget blev någon hockeysajt som öppnade de offentliga dörrarna 15 mars 2005, är naturligtvis en relevant fråga och eftersom jag har tänkt mig att vi ska ta oss igenom detta i något så när kronologisk ordning, är det naturligtvis extra relevant att börja med just varför.
För det första, så bär jag ansvaret helt och hållet själv för att det blev något av det. Givetvis så hade det inte blivit av utan andras hjälp och arbete och givetvis var det även andras idéer än mina egna som spelade in i projektets tidiga dagar. Men det förändrar inte det faktum att ingenting hade blivit av utan mig - något som inte är tänkt som skryt, utan enbart ett konstaterande av faktum.
Två av de viktigaste bakomliggande orsakerna till jag valde att köra igång en helt ny hockeynyhetssajt, var dels min personliga situation vid den här tiden och dels vad vi kan kalla för marknadsläget. Om vi börjar med det senare, så måste vi kort rekapitulera hur hockeymediamarknaden, i första hand på nätet givetivs, såg ut under det mytomspunna lockoutsäsongen 2004/05.
Skillnaderna mot hur densamma är i dagsläget, är i vissa fall frapperande. Jag visste i ett tidigt planeringsstadium, säg januari 2005, att våra huvudkonkurrenter initialt skulle vara hockeymagasinet.com och svenskafans.com. De hade den målgrupp som vi ville ha direkt - de i många fall kunniga, engagerade och antagligen också köpstarka hockeyälskarna över 18 år. Vår tanke var aldrig att vår sajt skulle ha något att erbjuda för särskilt mycket yngre människor än så - dels med tanke på innehållet och dels med tanke på att omyndiga människor i princip är en ointressant målgrupp för det annonsörer jag hoppades på.
De två sajterna hade också klara brister på många plan. Hockeymagasinet.com var en skugga av den sajt som Robert Pettersson hade dragit igång 2000. Pettersson, mer om honom senare, var inte kvar längre och körde numera istället taxi på västkusten. Kvar var heller inte den kvalitet i form av kunnande och engagemang som han bidrog med redaktionellt. Sajtens nyheter saknade nu såväl sting, kreativitet och till och med rudimentär språklig kompetens i många fall - detta till trots var varumärket ännu tämligen starkt. Folk hängde fortfarande på sajten i mängder, kommenterade nyheter och diskuterade i forumet. Trots en ständigt degenerande kärnprodukt var fortfarande hockeymagasinet.com the place to be som svensk hockeynörd på nätet, tidigt 2005.
Svenskafans.com var, och är, en mixed bag, vilket ligger i sakens natur, då sajtens redaktionella idé är att skamlöst dra nytta av människors engagemang för sina respektive favoritlag och hoppas på att enskilda guldkorn bland drivorna av skribenter kan hålla uppe nivån på sajten och därmed den trafik som annonsörerna köper. Tills skillnad från HC/HS, har aldrig de som producerat det redaktionella innehållet sett röken av den sajtens miljonintäkter. Det var svenskafans då och är i stort sett även svenskafans idag.
Likväl så fungerade svenskafans.com som det största diskussionsforumet för en del hockeylag samt utgjorde ytterligare en alternativ informationskälla kring favoritlaget. Detta var också före den svenska bloggrevolutionen, vilket gjorde sajten till ett givet ställe för den som ville läsa vinklad åsiktsjournalistik, utöver den urvattnade varianten av sådan som mainstreammedia kunde erbjuda.
Allt detta var saker som jag ansågs kunde göras bättre på en sajt. Bättre och mer informativa, engagerade nyheter, vassa krönikor, med såväl god språklig nivå och det innehåll som väcker känslor. Det i kombination med att vi utgör en ny och het plattform för diskussion och kommenterande, borde skapa en bra mix, var mina tankar den vintern. HM och svenskafans kändes definitivt som rimliga mål att ta sig förbi redan under säsong ett. Och så blev det ju också, men det återkommer vi till.
Samtidigt insåg jag ju givetvis att världen inte kretsar enbart kring de två sajterna. Samtidigt fanns det inte då bland ren nätmedia, någon hockeykonkurrens att tala om. Nästa steg i min konkurrentanalys var därför logiskt nog papperstidningarna och då framförallt de nationella kvällstidningarna. De stockholmsbaserade morgontidningarna har aldrig haft och kommer aldrig, om ni frågar mig, ha något som helst relevant hockeyinnehåll. Särskilt inte för den målgrupp jag tänkte mig, som inte nödvändigtvis skulle vara baserad i, eller ha sympatier för något stockholmslag. Redan då kändes stockholmshockeyn tämligen irrelevant, det var tydligt att engagemanaget fanns på andra håll - i Skellefteå, Linköping, Leksand eller Luleå, för att nämna några orter.
Något som återigen för oss in på kvällstidningarna. Man kunde, om man följde med i olika fansforum på den tiden, så tydligt se föraktet för dem hos de fans som postade inlägg. Det var en röd tråd som ständigt följde med, oavsett geografiskt läge och klubbsympatier så hatades både Expressen och Aftonbladet med frenesi. Naturligtvis så noterade jag det med ett leende - här fanns en intressant möjlighet. Vad kunde här vara smartare än att skapa oss en position där vi stod på vår målgrupps, hockeyfansens, sida gentemot mediajättar i Stockholm som ville sälja produkter fyllda av Big Brother-sex, sextips och sexskandaler, kryddat med och annat hockeyslagsmål?
Mycket av den massiva kritiken mot kvällstidningarnas hockeybevakning var också relevant, även om min bild har nyanserats lite numera, kanske på grund av en ökad cynism och ett större branschkunnande. Poängen är likväl den att på den tiden, så handlade i princip all slutspelsbevakning hos kvällstidningarna om vem som hade ordkrigat med vem, vem som hotade att spöa vem och om någon sorts skandal hade uppstått eller skulle kunna uppstå. Värt att notera är här att en skandal i de här sammanhangen i princip kunde vara vad som helst - bara man bestämde sig för att nu jävlar är detta en skandal och sedan körde man obekymrat på efter det.
Allt detta sammantaget gjorde att känslan att det fanns både behov och utrymme för ett nytt, fräscht, alternativ bland svensk hockeymedia, växte sig allt starkare. Efter konkurrensanalys och en analys av vad som verkade efterfrågas hos vår målgrupp, kändes det som att mitt grundkoncept till hockeysajt verkade ligga helt rätt i tiden. Något som gjorde att arbetet snart gick över från teoretiskt analytiskt, till praktiskt.
En del tycker jag är för ogin mot Peter Forsberg, både här och på vårt nya forum, itshockey.com.
Det kanske ligger något i det, men som med precis allting annat här i världen, så finns det ju en back story även för det. En back story som kan sammanfattas i det faktum att jag inte har någon direkt relation till Peter Forsberg som hockeyspelare. Jag är i grunden rätt så likgiltig.
För många hockeyintresserade svenskar har Forsberg alltid varit den självklare idolen och att följa alla hans skär, har varit det häftigaste man kunde göra. Själv har jag aldrig känt så överhuvudtaget.
I NHL har jag aldrig haft det minsta intresse för Colorado Avalanche, då det alltid varit Pittsburgh Penguins som gällt för mig där. Ett lag som alltid varit fyllt med riktiga artister - förutom det året då Dick Tärnström var den störste stjärnan då. Nåväl. Istället brukade jag reta mig på svenskhypen av Colorado under hela 90-talet - ett gäng från en glorifierad skidort som spelade i löjliga tröjor och vars spelare alltid var något i relation till Forsberg - typ "Foppas polare", "Foppas livvakt", "Foppas kedjekompis" och så vidare.
På den tiden, då nätet var mer begränsat, öste också svensk media på med Forsbergs två andraassist i ett avslaget möte mot Anaheim - oavsett om Lemieux eller Jagr gjort fem poäng samma natt mot Flyers eller Rangers. Aningen störande det någonstans. Och givetvis skulle alla svenskar hålla på Colorado - bara för sakens skull och för att samla mainstreampoäng. Samma människor bytte 2005 favoritlag i NHL till Detroit.
Innan Forsbergs NHL-karriär var man ju bara en liten snorunge själv - men något behov av att idolisera honom fanns ju inte direkt då heller. Varför skulle man, då man fick ut allt man behövde i den vägen av "Skuggan" Nilsson, Mika Nieminen eller till och med Mikael Renberg?
Sedan har jag i ärlighetens namn aldrig varit så fixerad vid Tre Kronor heller, på ett personligt plan. Hur engagerad jag är där varierar från år till år. Senast jag verkligen höll på Tre Kronor i en match var mot Kanada i VM-semin 2008, bara för att tysta en dryg hemmapublik. Dessförinnan var det i OS-finalen, då ni ju själva inser det helt orealistiska i att man låter Finland vinna ett OS.
I VM-semin i år hade jag tusen spänn på Kanada, så vad jag hoppades på då, får ni räkna ut själva. De senaste årens JVM, med rivaliteten visavi Kanada, har i alla fall engagerat mig betydligt mer, ur ett svenskt perspektiv, än något Peter Forsberg gjort internationellt.
Så därför hetsar jag inte upp sådär jättemycket för varje poäng Forsberg nu gör i elitserien. För mig är han, och har alltid varit, en bra spelare i mängden. Aldrig den bäste i mina ögon och aldrig någon personlig favorit eller idol.
Om nu AIK och Håkan Loob får som de vill, kan vi se KHL-lag i tävlingsmatcher på svensk mark fortare än vi anar och än vad de flesta av oss vill.
Hur som helst, för att göra lagen där lite mer personliga ur ett svenskt perspektiv, roade jag mig att jämföra KHL-lagen med dagens elitserielag och se vilka motsvarigheter som fanns - geografiskt, ekonomiskt, fanbase- och spelartruppsmässigt.
Den jämförelsen hittar ni i den första KHL-tråden på vårt nya forum - Itshockey.com.
Jaha. Ett spelbolag hade bjudoddset 3.10 på Skellefteå-seger mot Luleå ikväll och det går ju inte att inte spela på, då Luleå är kroniskt dåliga mot västerbottningarna, om man så skulle möta dem hemma, borta eller på neutral plan i Pite Havsbad.
Möjligheten att dra in extracash bedrog dock Mats Lavander mig på, då han fick, aningen för enkelt, trycka in ett garbage goal framför kassen med någon minut kvar.
I övrigt var matchen precis lika tråkig som matcherna mellan de här båda lagen alltid brukar vara. Trots det, har klubbarna effektivt byggt upp events av matcherna, vilket innebär att läktarna, logerna och barerna alltid är välfyllda, oavsett det faktum att det stundtals är division ett-hockey, med högre intensitet, som utspelas på isen.
Sämst på isen var för övrigt Tomas Surovy, medan Skellefteås andre floppforward, Petr Tenkrat, i teorin såg bra ut. Men egentligen blev ju inget uträttat.
I Luleå verkar redan Chris Abbott blivit någon sorts andlig ledare och hela laget saknade smärtsamt tydligt den pusselbiten. Saknar flera sådana just nu, gör Jonathan Hedström, som knappt var delaktig den här kvällen.
Robert tycker ibland att jag jobbar för lite. En åsikt som man kan få ha och inte helt märkligt att han kan hysa, då han ofta inte vet vad jag jobbar med och bara ibland ser resultaten av detta jobb.
Det ska ju nämligen klargöras att det i huvudsak är han och Uffe som är redaktörerna för hockeysverige.se. Jag hjälper och gör en del saker vid behov och tid, samt är huvudansvarig för sajten. Det är dock bara en liten del av mina uppgifter inom företaget.
Idag har jag, till exempel, lagt ned halva dagen för att konstatera att det forum vi ska lansera för HS och eliteprospects.com var för buggigt för att klara en launch - vilket gör att den för skjutas upp till senare i veckan. Men bra blir det. Och ni som redan har användare här, får se dem automatiskt följa med till det nya forumet. Smidiga som vi vill vara.
Den andra halvan dagen har jag fått försöka ordna lite bångstyriga detaljer med en samarbetspartner till sajten. Även det ska vi nog få ordning på, så småningom.
Nu avrundar jag dagen med att se Luleå-Skellefteå i Coop Arena. En match som lär gå hi7:ens väg, då de har en hetare målvakt, för dagen bättre tredjekedja och allmänt bättre form, om nu något av lagen kan anses bra i den kategorin. Dessutom saknar ju Luleå ännu Chris Abbott och det avgör ju saken.
Men bottom line - jag fyller säkert en arbetsdag på runt tolv timmar idag. Inte så dåligt av den som inget gör.
Mårthen Bergman liverapporterar dessutom från Luleå-Skellefteå på länken nedan:
Skatt är ju något som ingen psykiskt frisk människa vill betala mer än absolut nödvändigt av, så mot den bakgrunden är det ju helt naturligt att Josef Boumedienne helst inte vill spela elitseriehockey den här säsongen.
Det fallet är dock mer intressant i ett större perspektiv, med tanke på Håkan Loobs KHL-sponsrade "utredning" där. Hur man nu objektivt kan utreda något där en part i målet betalar utredningskostnaden? Nåväl, det var inte min poäng.
För nu är vi ju där igen. Fallet med Josef Boumedienne bevisar ju bara återigen det ytterst korkade att tro att svenska lag och KHL-lag ska kunna spela i samma liga, på samma villkor. Just skatte- och valutafrågor är ju ett nog så stort störningsmoment bara i NHL. Och mellan Sverige och Ryssland är ju givetvis skillnaden oerhört mycket större än mellan USA och Kanada.
Bara en sådan sak som att spelare inte skulle kunna byta mellan olika lag i samma liga under en säsong, på grund av för stora skillnader i skattesystemen, borde ju göra att man inser att hela grejen är omöjlig redan där.
***
KHL-ivrarna är dock smarta på ett cyniskt sätt som man ändå ska ge dem credit för. Nu har det halvt om halvt tydligen lyckats lura Luleå och Modo att de kanske har en chans att få vara med på tåget till Omsk, vilket ju i sig är helt orimligt i den här världen.
Men just nu behöver KHL-ivrarna ett lite bredare stöd och då strör man förstås ut lite halvhjärtade löften i det höga spel man spelar.
- Om Luleå Hockey ska vara med i något eller om vi ska välja en annan linje är ganska öppet, säger ordföranden Curt Johansson till nsd.se.
Möjligen kan Johanssons Luleå och Modo få varsin friplats i ryska andraligan eller något. I Håkan Loobs och Alexander Medvedevs värld. Så de två har ju en plan. Frågan är om de verkligen bara lyckas lura alla? Åtminstone lär de inte lyckas lura Skatteverket, och om inte förr, så faller allt där.
Oleg Tverdovsky har det ju i ärlighetens namn varit rätt tyst kring de senaste åren. Mitt närmaste bestående minne av honom är att han var konstant bänkad 2006, då Carolina vann Stanley Cup.
Men spelar roll. Nu ska den gode Oleg ha credit för att han vågar säga sanningen om den överhypade svininfluensan, som ju inte är farligare än något annat. Precis som ryssen, har jag haft den själv och överlevde utan större problem än två nätter med hög feber. Inget kul naturligtvis, men ingen kris heller. Till och med Sundsvall Hockey överlevde ju.
Givetvis är det också så som någon påpekade i kommentarerna kring Oleg-texten, att den stora vinnaren i sammanhanget är företaget bakom vaccinet. Och som många av er säkert vet, så har ju läkemedelsindustrin många läkare i sin bakficka - vilket gör det sådär lagom överraskande att det som spinns ut i media är hur farlig svininfluensan är och hur bra det vore om alla vaccinerade sig.
Det enda man som privatperson kan vara bitter över i det här läget, är att man inte gick all-in på aktien där, nångång i somras eller så.
Normalt sett brukar jag inte dra några vidare analyser alls av random EHT-turnering. Det som händer där, händer där, och brukar inte ha några vidare konsekvenser för någonting alls. Life goes on och Tre Kronor stapplar ju sig fram till minst semifinal i VM ändå.
Men nu är det trots allt läge att fundera lite, efter att ha fått stryk med 15-3 på två landskamper mot Finland i de två senaste turneringen. En gång är ingen gång, men två gånger är två gånger, som en gammal gymnasielärare jag hade en gång sa.
En tanke som slog mig är att det nu, i alla fall på EHT-nivå, börjar märkas att Sverge hade en rejäl svacka då det gäller att producera talanger då det gäller spelare födda mellan 1978-85, give or take. Spelare som nu är i sina bästa år och som leder de övriga EHT-nationerna.
Här har då Tre Kronor att kontra med Martin Thörnberg, Daniel Fernholm och Christian Bäckman. Då blir utfallet lite sådär, det är helt naturligt.
Än mer naturligt blir det då en Peter Forsberg, som är tusentals mil från någon sorts gammal god klass, matchas in i absurdum. En Forsberg i dagens skick har inget i Tre Kronor att göra och det är obegripligt att han finns med. Vill han spela matcher och försöka göra en comeback, fine. Jättekul. Men då ska han göra det i ett klubblag och ingen annanstans.
Sedan kan man också fråga sig vad människan håller på med, rent allmänt. Är man 36 år och snudd på miljardär, finns det ingen anledning för honom att spela hockey längre, inte med den skadehistoria han har haft. Hans personliga varumärke skadas enbart av att det snart finns en yngre generation hockeyfans som bara känner till Peter Forsberg som den där märklige snubben som bara gör misslyckade comebacker hela tiden.
Och det är ju just på sitt eget varumärke Forsberg ska leva resten av sitt liv på.
***
Efter matchen mot Tjeckien så tänkte jag att det finns ju absolut inget som en Peter Forsberg i dagens form kan göra, som inte en Linus Omark kan göra bättre.
Sedan fick Omark ut i princip noll och intet mot Ryssland och Finland och Johan Harju om möjligt mindre än så. Ska man enbart döma av de här tre matcherna, har ingen av de båda blivit bättre hockeyspelare av att spela i KHL. Snarast är de sämre än för ett år sedan. Vad det beror på, kan vi spekulera vidare om i ett senare blogginlägg.
Och här någonstans har vi ju förklaringen bakom ett uselt Tre Kronor:
1) För svaga spelare i prime-ålder i förhållande till motståndarna.
2) En Peter Forsberg som inte levererade någonting gavs för mycket plats.
3) De yngre, som Omark och Harju, har haft en relativt tung höst och visade det även i landslaget.
Till det svenska OS-landslaget, borde inte en enda av de som var med nu i Karjala släppas in, det är den enkla sanningen.
Veckans stora story, förutom att Peter Forsberg lyckades slå en passning rätt i en EHT-match, har ju tveklöst varit den att ett influensavaccinerat Leksand vägrade att flytta en match mot ett influensasmittat Sundsvall.
Något som förstås gör det lekande enkelt att göra Leksand till bad guys, då man dessutom kan argumentera för att de trängt sig före i vaccinkön, och samtidigt dra hem sidvisningar en masse på tämligen simpel dramaturgi. Och det är väl inget fel med det, jag gillar sidvisningar. Den dag jag inte gör det, får jag sparken.
Men likväl, någonstans känns det hela lite typiskt svenskt ändå. Lite sådär moralpanikshysteriska som vi kan bli i det här landet. För låt oss ta upp två punkter som helt har förbisetts i den här hetsen:
1) Flytta eller ställa in matcher. What the fuck is up with that? Är det någon korpserie vi håller på med här, eller är det elitidrott? Att ett lag saknar nio-tio spelare på grund av skada/sjukdom, är givetvis ingen legitim anledning för att flytta någon match.
Ni inser ju själva att det är ett ohållbart prejudikat att man ska kunna flytta matcher om ett lag anser att de själva har slagit i något icke-existerande skadetak. Frånvaro hör till sporten och saknar man tio man, så saknar man tio man den matchen. Deal with it. Givetvis tappar man rimligen i slagstyrka, men som sagt, och?
2) Time för dubbemoral? Nu är det oerhört populärt att såga Leksand för att de har vaccinerat hela truppen, för den i sig överhypade svininfluensan. Men nu ska jag garantera en sak.
Jag garanterar nämligen att i samma ögonblick som något lag i elitserien eller allsvenskan tappar poäng på grund av frånvaro orsakad av influensen, kommer fansen, åtminstone innerst inne, förbanna sin klubbledning för att de inte smygvaccinerat truppen. Då är det plötsligt inte fullt lika kul att ta på sig rollen som moralens väktare, av någon anledning.
Så bottom line - man kan givetvis inte flytta matcher för att man anser att man inte kan ställa upp med ordinarie lag och att fördöma Leksands vaccinering lär sluta vara roligt då just ditt lag tappar poäng av influensan.
Fem år kan vara en lång tid. Köpte en ny mobiltelefon i veckan och de features den har, skulle snudd på anses som science fiction under den märkliga lockoutsäsongen 2004/05.
Slog nyss på ESPN America, som jag alltid gör på helgnätter, i hopp om att de ska visa NHL och inte brännboll för Budweiser-feta amerikaner eller college football, som för all del har ett existensberättigande som idrott, men som inte jag har något investerat i. Och visar NHL, gör de nu också, Florida mot Washington, där hemmalagets Bryan McCabe gör sin 1000:e NHL-match.
En lönnfet version av samme McCabe, då 29 år, kom, sågs och var sämst i ett uselt HV71 för fem år sedan. Kanadensaren gjorde ett mål på tio elitseriematcher och lyckades med konststycket att notera -12 i plus/minus-statistiken.
Redan då trodde de flesta att människan var slut. Sedan dess har McCabe gjort 194 poäng i NHL och nu alltså tusen matcher, och hyllas som ett föredöme av medspelare och sin nuvarande coach, Peter DeBoer.
- Det är imponerande att en kille som har varit med så länge, fortfarande håller den höga nivå som han gör, säger DeBoer till FoxSports Florida, eller vilka som nu sänder ESPN-matchen.
Onekligen fascinerande utveckling. Från att ha ansetts slut som 29-åring och fått sparken av ett bottenlag i elitserien, är nu hastigt (nåja) och lustigt Bryan McCabe ett föredöme för alla med sin karriär.
Back in the day ansågs ju för övrigt McCabe vara sämre än Ola Svanberg, som faktiskt ansågs som en legitim talang i HV då. Nu, not so much, då han enligt vår allas Mikael Fahlander mer eller mindre på egen hand lyckas suga sönder Västerås powerplay. I allsvenskan.
Visst, väljer man att köra igång med HockeyCoachen först nu, krävs det något snudd på exceptionellt för att man ska kunna ta hem totalsegern och därmed den PS3:a som står på spel.
Däremot finns det ju ännu alla chanser att bli månadsvinnare och för att göra det ännu mer intressant, höjer vi insatserna för november månad. Förutom ordinarie månadspris, erbjuder vi nu alla spelare, oavsett tävlingsresultat, möjligheten att vinna ett exklusivt hår- och ansiktsvårdskit från American Crew, värt cirka 800 kronor i butik.
Allt du behöver göra, är att registrera ett nytt lag när som helst under november månad och skicka ett mail med ditt nya lagnamn till coachen@hockeysverige.se.
I mailet vill vi också att du skriver en kort motivering till varför hockeysverige.se är Sveriges bästa hockeysajt. De två med bäst motivering, kan se framemot en mer utseendemässigt attraktiv framtid, tack vare vår eminenta samarbetspartner American Crew.
Så sluta läs här nu och klicka på HockeyCoachen i menyn eller länken nedan och sätt igång.
Jag använder American Crew och Robert hade också gjort det, om han valt att köra frisyrracet. Så det här är grejer, vill jag lova.
Nej, det är inte för Karjala Cups skull det smäller i november. Apropå den turneringen, så får Tre Kronor-truppen dit mest mig att tänka på det veterangäng som Gazprom brukar samla ihop och lira jippomatcher med vid varje VM, innan semifinalerna. Men nog om det.
I november lär det nämligen bli åtminstone två intressanta nya features här på sajten.
För det första, så har vi nu nått fram till ett avtal med Csports, som innehar alla TV-rättigheter till elitserien. Ett avtal som i korthet innebär att elitseriematcher kommer att kunna beställas direkt från hockeysverige.se och att highlights, och lite övrigt intressant videomaterial i hög kvalitet, kommer att finns tillgängligt här på sajten direkt efter att varje match är färdigspelad.
Går allting som det ska, är vår förhoppning att det ska finnas igång vid mitten av november.
Vidare kommer vi i november, återigen om allt går som det ska, att äntligen kunna presentera en ny forumlösning för såväl hockeysverige.se som eliteprospects.com. Forumet kommer att vara gemensamt för båda sajterna och det finns givetvis då ingenting som talar emot att det på sikt ska kunna bli världens största och bästa hockeyforum.
Carl Söderberg-panelen
