Många av er vill läsa om fighter och självklart ska jag skriva om det. Jag har ju inte behövt fightas så ofta men ibland så har det ju hänt. Men jag ju suttit på första parkett och sett flera hundra fighter.
Min första riktiga fight var 1995 i när jag spelade för Worcester Icecats i AHL och det blev ingen succé. Jag var frustrerad över att vara i farmarlaget och var beredd att göra allt för att ta mig till NHL. Spelet gick bra men jag blev inte uppkallad till Islanders och jag trodde att det var för att jag var för ung och att jag inte var tillräckligt tuff.
På den här tiden så var AHL helt annorlunda mot idag, med fighter stup i kvarten. Jag började i alla fall ta lektioner av våran tough guy Kevin Sawyer. Vi tränade efter varje träning i minst en månad och sen var jag redo, tycke jag.
Vi mötte Portland borta och jag bestämde mig redan dagen innan att jag skulle göra mål först och sen ha minst två fighter. Min agent hade talat om för mig att Islanders var på plats för att se om jag var redo så mitt adrenalin pumpade kraftigt. Jag gjorde mål direkt och allt gick kanon enligt planerna. När andra perioden började så blev det lite gruff direkt efter nedsläpp och jag kände att nu var det dags. Jag fick tag i tysken Stefan Ustorf och det kändes väl sådär. Hade ju hoppats på någon lite tuffare. Men han var stark som en björn och vi höll på i ett bra tag. Jag fick in nåt slag och han kontrade nån gång, men det var inte så farligt. Men man blir helt slut i kroppen efter och jag var så besviken att det inte blev mer av fighten. Vad tänkte Islanders-folket om detta?
Nästa byte fick det bära eller brista och jag sökte upp Kevin "Killer" Kaminsky som varit fighter i Washington under en tid. Han var inte större än mig så jag kände mig ganska lugn. Jag retade upp honom i ena hörnet och han började jaga mig och i mittcirkeln brakade vi ihop. Jag fick ett bra grepp på honom men var inta säker på vilken arm han slog med. Jag kände också vilken syra jag hade i armarna efter Ustorf-dansen. Det gick i alla fall ok till det att jag tappade greppet på hans högerarm och han landar en uppercut rakt i ögat på mig. Det blev svart och han släppte mig direkt. Blodet sprutade och domaren sa till mig att ta mig av isen. Jag tog några skär och sen svimmade jag.
Efter att ha vaknat upp i omklädningsrummet så åkte jag och klubbläkaren till sjukan och doktorn sa att jag skulle lägga is på hela natten. Han sa också att jag nog kunde spela nästa match.
När jag kom hem sent på natten så väckte jag Susanna (min andra hälft) och talade om för henne att jag haft mina första fighter i Nordamerika. Jag var riktigt stolt även om jag fick på käften. Jag bad också Susanna ta några kort på mig. Hela ögat var igensvullet och det blev en del stygn.
Jag vaknade på morgonen och kände att jag behövde snyta mig. När jag gjorde det så svullnade hela min vänstra sida av ansiktet upp. Mitt öga trycktes upp under pannbenet och det gjorde fruktansvärt ont. Det blev en ambulans till University of Mass Hospital och jag kommer aldrig glömma den rädsla jag kände. Efter diverse möten och undersökningar så kom Susanna in gråtande i mitt rum och då förstod jag att det var illa. Hon gråter inte i första taget. Hon berättade att hela mitt okben under ögat var krossat och behövdes bytas ut. Det var även ett stort tryck på ögat och man vissta inte riktigt hur operationen skulle gå. Jag var 21 år och visste inte om jag kunde spela hockey igen. Tårarna kom kan jag erkänna.
Jag opererades i sex timmar och man plockade ut det trasiga skellettet och ersatte det med nån typ av plast. Plasten sattes fast med åtta skruvar som påminner mig än i dag.
Efter det att jag hade vaknat så kom Susanna och doktorn in och berättade att allt hade gått bra och att jag skulle bli återställd. Doktorn berätade att den typ av skellettskador ser man bara ser vid bilolyckor så det måste ha varit en riktig pärla han fick in. Jag fick vila i fyra månader och jag har fortfarande ingen känsel istora delar av mitt ansikte, men det har jag lärt mig leva med. Det hade ju kunnat varit värre. Jag tog mig tillbaka till isen och fick sen flytta till Utah Grizzlies och IHL som var en mycket bättre liga. Där blev jag och Tommy Salo Turner Cup champions inför 18 000 fans. Det var i mitten på juni.
Man kan säga att säsongen hade många ansikten, men det var ju värt det till slut.
Det här kommer att vara min sista blogg och jag vill passa på att tacka er alla som följt mina tankar både med ris och ros.
Måste säga att det varit jäkligt kul och lärorikt att läsa era kommentarer. Det är många som engagerar sig och i grund och botten så är det positivt för hockeyn. Det finns inget egentligen rätt eller fel utan åsikter är till för att diskuteras.
Jag har skrivit med hjärtat och vad jag tror på och även delat med mig av många upplevelser jag haft. Som jag sagt tidigare så är jag otroligt tacksam för att få vara en del av hockeyvärlden som har gett mig så mycket. Framförallt så har jag fått lära mig att respektera att vi alla är olika och tycker olika saker. Det är en grundföruttsättning om man ska lyckas som ishockeyspelare. Hårt jobb och respekt för andra människor. Tänk på det alla ni ungdomar som har en dröm om en hockeykarriär. Det är mitt främsta råd.
Jag tänkte avsluta med en Mark Messier-historia som ni alla kan ta med er. Det var 2001 och jag gick på Manhattan i New York på väg till Madison Square Garden för att träna. Ett flygplan kommer brummande över skallen på oss och det kraschar nån kilometer längre ner. Som ni fattar så var det terror-attacken jag pratar om.
Vi var alla i chock under en lång tid och ingen visste vad som skulle hända. Jag hade min familj med min ett år gamla son i Sverige. Efter en vecka eller så bestämde jag mig för att lämna NHL och åka hem. Det kändes liksom inte värt det att ta över familjen till USA i dessa oroligheter. Vad skulle hända härnäst?. Man var ju fortfarande i chock och det kändes som det enklaste och säkraste beslutet för mig.
Jag ringde min agent och bad honom att prata med Håkan Loob och se om det fanns någon möjlighet att ta hem mig. Sen gick jag till våran lagkapten Messier och bad att få prata med honom. Jag talade om hur jag kände och att det skulle vara det bästa för mig och min familj. Han förstod hur jag kände men han hade en annan syn på det hela.
Han sa till mig att jag får göra det som känns bäst, men han hade också ett annat budskap. "Andreas", sa han. "Vi är ett lag och vi måste hålla ihop. Vi är i skiten tillsammans och vi måste ta oss ur tillsammans. Jag stöttar dig i vilket beslut du än tar men jag vill att du stannar och kommer ur detta som en starkare människa. New York behöver oss och vi kan påverka och hjälpa människorna som förlorat så mycket".
Jag föll i gråt och Mark gav mig en stor kram och bad mig tänka över allt till nästa dag. Jag tror att mina starka känslor var på grund av att jag precis hade blivit pappa. Jag pratade med min fru och vi bestämde oss för att stanna i New York.
Vi missade slutspelet det året men på avslutningsfesten nio månader senare så kom Mark fram till mig och berättade att det han tyckte var det viktigaste var att vi alla höll ihop och att han var stolt över mig som lyssnade på honom och stannade. Att vi missade slutspel var inte det viktigaste den här säsongen sa han. Vi har alla vuxit som människor.
Jag tror ni fattar vem som är min favorit-lagkapten.
Jag önskar er alla lycka till oavsett vad ni sysslar med och tackar ödmjukast för den här tiden
Jodå, jag har läst Mr. Boorks krönika och jag kanske har en lite annan bild av det hela eftersom jag lever mitt i denna cirkus.
Först så måste jag få säga att jag tycker Boorken är en riktig sympatisk och klok man. Jag har aldrig haft honom som tränare så det kan jag inte uttala mig om, men jag spenderade tre veckor med honom i Quebec och jag gillar att snacka hockey och om övriga livet med honom.
Men så är han också en person som älskar att beröra och att skapa rubriker. Ibland på gott och ibland på ont. Men det säljer ju och det är det han får betalt för. Likaså med kvällstidningar när de skriver om NHL:s kravlista och all annan lyx de begär. De skriver om hårgele och barnpuder hellre än om hur många timmar Sidney Crosby har tränat för att bli den spelare han är idag.
Jag kan hålla med Leffe om att det finns spelare som är bortskämda, men jag tycker nog inte att hockeyspelare eller ledare är speciellt dåliga människor. De som gör bort sig får stå sitt kast och det borde ju vara en förutsättning för alla människor oavsett jobb. Om en spelare faller ur ramen så ska ju en tränare kunna på elitnivå också ha kompetens att få denne på rätt spår.
Jag har sagt det förr och gör det igen. Vi spelare har världens bästa yrke. Jag är så otroligt tacksam över att ha fått gjort denna resa och jag räds över att det snart kan vara slut. Jag tror att de flesta på min nivå känner likadant. Samtidigt så är vi ingenting utan våra familjer,vänner och inte minst alla fans som engagerar sig och lever med oss.
Men ibland kan det störa mig att Jante-Sverige visar sig så stort och mäktigt att disskusioner om löner, bilar och glamour känns viktigare än prestationen på isen. Det är ju faktiskt så att även Boorken har ätit en stor del av hockey-kakan.
NHL är världens bästa liga och våra småknattar ser upp till sina idoler där. Ta inte det ifrån dom.
Ibland skrattar jag för mig själv när jag läser alla dessa krönikor om hockey och hur skrivande tror sig veta hur det funkar. Jag brukar leka med tanken att spelare som vet hur det funkar fick skriva åt tidningarna. Det kommer nog aldrig bli så, men det vore det ärligaste och bästa för alla fans. historien skulle vara en helt annan.
Nu är det så att jag alltid har haft en god relation med media och jag respekterar deras arbete. För det är också mycket slit.
Men nonsens och egenpåhittade historier har jag svårt för.
Jag kom att tänka på alla olika coacher som jag haft i min karriär och vilka olika ledarstilar de haft. De flesta jag har haft i Sverige kör samma lugna stil med trygghet och långsiktighet. NHL-coacherna har kört en mer aggressiv stil där det gäller att vara på tårna hela tiden. Och ibland ta en avhyvling utan att tappa självförtroendet helt.
Den mest krävande coach jag har haft är utan tvekan Brian Sutter som var absolut stenhård som spelare och kanske ännu tuffare som coach. Man var nervös varje gång man kom till rinken dagen efter en förlust. Jag blev tradad från Tampa till Calgary i november 1999 och visste inte så mycket om min nya coach. Laget hade gått lite knackigt och på telefonen talade Sutter om för mig att jag skulle få spela i förstakedjan direkt men att jag var tvungen att leverera om jag ville vara kvar.
När jag anlände till min första träning kom den assisterande tränaren och sa att Brian ville träffa mig på hans kontor. Jag kom in på kontoret och Brian reste sig upp för att skaka min hand. Det gjorde han och det kändes som hela handen gick sönder. Sutters underarmar ser ut som om han vore tvilling med Popeye och han kramade min hand stenhårt,tittade mig i ögonen och sa välkommen till Flames.
Träningen var stenhård och dessutom på hög höjd som jag inte var van vid.
Blodsmaken i munnen var skarp. Efter träningen hade vi ett möte om matchen mot Islanders nästa dag. Budskapet var tydligt: Vinn, annars kommer huvuden att börja rulla.
Brian bodde på en farm utanför Calgary där han körde traktor och tog hand om boskap när han kom hem från rinken. Vi vann matchen mot Islanders och jag gjorde väl en okej insats. Men det var inte bra nog för efter matchen när vi satt i omklädningsrummet och stimmade och firade vinsten kom Brian inrusande och skrek Turn the fucking music off. ”Tycker ni verkligen att ni gjorde en bra match idag?” skrek han. ”Jag behandlar er som proffs och det här är vad jag får tillbaka.”
Han skällde både ut mig och Iginla, som spelade i samma kedja, så det visslade om det. Vi var ändå plus-2 i matchen och ganska nöjda. Och vi vann ju faktiskt. Det kändes väl inte så jättekul men Tommy Albelin som också
spelade med oss berättade att det inte var något att bry sig om. ”Det är så Brian är och det är bara att acceptera”, sa han. Okej, tänkte jag och satte mig på testcykeln för att varva ner.
Nästa dag åkte jag till träningen tidigt för att cykla lite och visa att jag var seriös. När man kom in i omklädningsrummet så jag var tvungen att passera Brians kontor. Jag smög lite försiktigt så att han inte skulle se mig. Precis när jag hade passerat hans rum hörde jag honom skrika mitt namn.
”Andy, get in here!” var de exakta orden.
Där satt han med ett stort smile i ansiktet. Han förklarade att han var nöjd med min match, men att han var tvungen att skälla på sina toppspelare ibland för att det är de han vinner och förlorar med. Jag förstod väl ungefär vad han menade men jag förstod också att detta inte kommer bli någon söndagsskola.
Jag måste ändå säga att Sutter var väldigt bra emot mig, även om jag fick ett hundratal utskällningar till under säsongen. Det är så att alla tränare har olika ledarskap och det värsta man kan göra som spelare är att ifrågasätta det. Det förlorar man bara på själv.
Kanske något att tänka på i dessa tider när tränare får sparken stup i kvarten.
Många av er undrar säkert vilken typ av undersökningar och tester som en spelare måste göra inför en säsong.
I NHL så går alla spelare igenom en fullständig läkarkontroll innan säsongen börjar. De kollar allt. Man tar EKG och röntgar lungor och andra organ. Man får också göra syntester och man tar blodprov och hiv-test. Utöver det så kollas även alla leder som axlar och knän.
Även neurologitest för till exempel hjärnskakningar kollas.
I St Petersburg är testerna ännu mer noga och skulle det vara något tokigt så gäller inte kontraktet.
Under mina år i Elitserien så har jag aldrig varit med om några tester och det är ju faktiskt riktigt dåligt. Dags att bli proffsiga i Sverige också innan vi drabbas av något liknande som hänt i Ryssland.
Idag tycker jag att alla ska hoppa över alla påhopp och smutskastning och ägna en tanke det som hände i Ryssland igår.
En ung kille som dör under en match.
Livet är viktigare än hockeyn och våra käraste är det viktigaste som finns.
Eftersom ni verkar gilla att läsa historier om legender som jag spelat med så kör jag vidare på det temat.
Tyvärr så spelade jag aldrig med Kovalev som många av er vill läsa om. Men däremot så har jag spelat mot honom många gånger och han är helt otroligt bra. Kanske den spelare som har mest underhållningvärde av alla. Jag har sett honom göra saker med puck och motståndare som inte många, om ens någon, klarar av. Förmodlingen det bästa handledsskottet av alla spelare.
Eric Lindros och Theo Fleury spelade jag med i Rangers och det ofta i samma kedja. Om vi börjar med Big Eric så är han verkligen missförstådd både som spelare och person. Han har hela sin uppväxt blivit kallad för The Next One och den pressen kan inte ha varit lätt deala med.
Första gången jag såg Lindros på nära håll var junior-vm 1992 i Tyskland. Han hade samma år spelat Canada Cup och kört över Uffe Samuelsson så det sjöng om det. Han var fruktansvärt mycket större än alla andra och man var lite skraj inför mötet med Kanada. Jag spelade center och fick uppgiften att möta honom hela matchen och det var lite David mot Goliat. Tror ni fattar vem som var vem.
Jag tror jag förlorade varje tekning, men jag var som en igel på honom och gjorde allt för att få honom ur balans. Vi tog ut målvakten på slutet och lyckades kvittera. Tror att det var Micke Renberg som gjorde målet. Ryssland vann guldet till slut och vi fick nöja oss med silver. Vi hade hyfsat lag med Foppa, Näslund, Renberg, Nyllet och Norström i spetsen.
När Eric kom till Rangers så var det efter ett långt uppehåll efter sina hjärnskakningar och ingen visste riktigt hur han skulle vara. Jag kommer ihåg att ingen slet hårdare på träningar än honom och att han avslutade varje pass med ett par hundra skott på egen hand.
När serien började så var det total dominans från honom och ingen kunde stoppa hans framfart. Han spelade med power, finess och fick hela laget att se bra ut. Det fortsatte så första halvan av säsongen och sen fick han ännu en hjärnskakning och det var hemskt att se vad som hände med honom. Han sov 17-18 timmar varje dygn och mådde riktigt dåligt. Alla led med honom för Lindros älskade verkligen att spela hockey. Oavsett pengar och berömmelse så var hockeyn allt för honom. Det förstår man om lever med honom en längre tid. Ibland blir jag så jävla less på media när de tror de vet hur en människa funkar och skriver om det. I alla fall så har jag full respekt för det han presterade och vilken typ an människa han är.
Theo Fleury ska nu släppa en bok och i repekt för det så tänker jag inte gå in på de värsta sakerna som jag vet om honom, men jag kan väl bjuda på nåt kul.
Hans liv var så fucked up när jag spelade med honom och jag tror att den enda gången han mådde bra var när han klev ut på isen. Det var samma sak med honom som med lindros. Han var också dominant den här säsongen ändå tills de personliga problemen blev för stora. Han var som en pitbull på isen och ingen jävel fick sätta sig på honom. Han tacklade, gjorde mål, spelade fram och retade gallfeber på både motståndare och domare.
Jag kommer ihåg första matchen jag skulle spela i kedjan med honom och Lindros. Innan vi gick ut till matchen så kom han fram till mig i omklädningsrummet och sa: "If anyone gives you a hard time let me know. I will put my stick down their troath".
Det kom alltså från den minsta spelaren i ligan. Han var så laddad inför match och fylld av självförtroende och intalade sig själv att ingen var bättre än honom. Skön attityd!
En rolig grej som hände (många kanske skulle kalla det sorgligt men skitsamma) var i San Jose. Fleury fick matchstraff och visades av banan. När han klev av isen så möttes han av Sharks maskot som började reta Theo och det var ett stort misstag. Först spearade Theo maskoten så att två revben gick av och sen skickade han på honom en höger så han föll pladask. Han blev avstängd en tid och det kostade nog några tusen också. Dumt gjort, men det såg jävligt roligt ut. Det man kan säga om Theo är att han levde livet fullt ut som han såg det och ibland rann det över.
Jag hoppas att han har fått ordning på grejorna nu.
Många av er har önskat att jag ska berätta lite om Pavel Bure och eftersom det bara är några veckor kvar för mig att blogga så bjuder jag självklart på det.
Jag hann inte spela med Bure så jättelänge, men visst var det en upplevelse. Han kom till oss i Rangers via en trade mitt i säsongen. Vi hade fått Lindros skadad och Fleury skulle in på rehab.
Kommer aldrig glömma första matchen Pavel skulle spela för oss. När man kommer till ett nytt lag så brukar man vara lite nervös och se till att ha gott om tid på sig att fixa med klubbor och annan utrustning inför match. I NHL så har man ett kort möte tjugo min innan man ska ut på isvärmningen. Pavel kom till Madison Square Garden två minuter innan mötet. Då hade jag joggat, stretchat och fixat med utrustningen i en timme redan. Messier som känner Pavel väldigt väl från Vancouver hälsade honom välkommen till New York och garvade lite.
Jag kunde inte fatta att han kunde dyka upp så sent till sin första match. Hotellet vi sov på under matchdag ligger faktiskt 200 meter från Garden och det går inte att gå i vilse.
Efter mötet försvann han ut i pentryt där hann satt och tittade på tv tills det var fem minuter kvar till värmning. Då kom han in i omklädningsrummet med tre hubba-bubba i munnen och flinade lite. "Vilken jävla lirare", tänkte jag. Han är bara här för att glida och hämta cash.
När vi satt i omklädningsrummet tre timmar senare så hade han tre mål på kontot och jag fattade inte nåt. Här värmer man upp, stretchar, slänger i sig massa piller och laddar som en tok för att göra en bra match och så kommer den mest avslappnade kille jag nånsin träffat bara in och gör ett hattrick som om det vore det enklaste som finns.
Pavel gjorde tretton mål på de tio första matcherna med oss innan han åkte på en knäskada. När vi var på road trip så hängde vi ofta ihop. Han gillade sena middagar precis som jag gör och han är absolut ingen diva som många vill få honom att framstå som. Han var också fruktansvärt vältränad och såg ut som en sprinter i kroppen. På varje resa så var han på gymet på kvällen dagen innan match. Ibland kunde klockan vara 22.00 när han ringde och frågade om jag skulle med på ett pass. Han berättade för mig att cyklingen och lite lätt styrketräning varje dag var nyckeln till att han alltid kände sig fräsch. Jag prövade samma sak och kan bara instämma.
Så ett råd till er alla lirare - testcykel är grymt bra för skridskoåkningen. Chris Chelios cyklar tjugo minuter i bastun varje dag. Han är väl 63 år och spelar i världens bästa lag.
Som sagt, Pavel är en riktig schysst kille och väldigt omtyckt av alla. Han är också den bästa målskytt jag nånsin upplevt. Spelade ingen roll vem han spelade med. Om han hade spelat med två juniorer i elitserien så skulle han ändå göra 40 mål.
Hade Lars Glennert hemma på en fika häromdagen och vi pratade skit i ett par timmar. Vi diskuterade många olika saker och var överens om det mesta. En sak vi var överens om var att inga svenska lag ska lämna elitserien för KHL. Inte än i alla fall. Vi får se hur det blir.
Tänkte bjuda på ännu en historia och det verkar ni ju gilla, så här kommer den.
Det var när jag var och hälsade på Jaromir Jagr i Prag sommaren -98. Jag skulle medverka i en tennisturnering som Jagr arrangerade och där pengarna gick till välgörenhet.
Efter ett par dagars fest,casino och härliga middagar så skulle vi ta oss till en ort tre timmar utanför Prag där turneringen skulle spelas. Jagr hämtade upp mig vid Hilton i sin nya Dodge Viper och förklarade att vi var sena så det var plattan i botten som gällde. Vi tog oss ur stan och när vi kom ut på landsvägen så gick det fort, för fort.
Kommer ihåg att mätaren stod i 250 vid flera tillfällen. Helt plötsligt så dyker det upp en avspärrning med poliser och staket. Det är då tyvärr så att vi håller alldeles för hög hastighet och upptäcker det för sent och sladdar i genom staket med piloner som flyger åt alla håll. Till slut så stannar vi och 3-4 poliser med k-pist riktade mot oss skriker och vill att vi kliver ur bilen. Vi klev ur och när poliserna såg att det var Jagr så började de skratta och be om ursäkt för besväret.
De talade om för oss att en farlig rymling var på vift och att det var rikslarm. Sen avslutade de med att trycka upp framskärmen som fick sig en rejäl smäll vid inbromsningen. Jag önskar att jag hade plåtat när det låg tre tjeckiska snutar under bilen för att snygga till den. Vi körde ju faktiskt sönder hela deras vägspärr.
Jaromir avslutade med lite autografskrivning och sen rullade vi vidare.
Tennisen gick sådär och det var inte så schysst av Jagr att sätta mig på centercourten inför 5000 tusen personer och mot Roman Hamrlik, som är riktigt bra i tennis.
Jag förlorade med 6-4, 7-5 och Petr Korda tyckte att jag skulle hålla mig till hockey. Men kul var det.
Det är flera hårt satsande lag som fått jobbiga starter i år, både i elitserien och i KHL. Det som känns lite surt för mig är att två av lagen är Färjestad och St Petersburg.
Det gäller att vända tränden så fort som möjligt annars kan det bli jobbigt hela året. Det är ingen fara för Färjestad än eftersom de bara spelat två matcher, men det krävs lite mer kamp, mod och inställning. Och jag hoppas verkligen att Jonas vaktar målet i morgon.
Jag kommer ihåg 1994 när vi började säsongen med 6 eller 7 raka förluster och laget var ganska ungt och oerfaret. Vi hade sen en förlust på de 12-13 nästa matcherna, men de andra lagen vann också en del matcher och allsvenskan blev ett faktum. Nu tror inte jag att varken FBK, Frölunda eller mitt St Pete hamnar i ett liknande sinario men självförtroendet kan få sig en riktig smäll när förlusterna radas upp.
Kenny Jönsson sa det bäst i går efter matchen när han menade att vi ska suga på den här karamellen ikväll, men i morgon så går jag till jobbet som vanligt. Samma inställning gäller när det är tungt och den rollen måste de erfarna killarna ta på sig.
När jag spelade för New York Rangers så hade vi en tung period och publiken buade ut oss så fort vi missade en passning eller en målchans. Våran manager Glen Sather kom in i omklädningsrummet efter en match och sa att han skulle kicka oss allihopa om vi inte började vinna.
Jag fattade ju att han inte kunde byta ut hela laget, men insåg också att jag var en av många som kunde få flytta. Dagen efter åkte vi till Florida på en road trip och stämmningen på flyget var minst sagt låg. När vi landade så meddelade Mark Messier att vi skulle ha ett möte på hotellet så fort vi checkat in. Ägarna skulle också vara med. Man blev helt iskall och började tänka massa negativa saker. Man märkte också på de andra killarna att det var olustigt. Nu ska vi få ännu mera skäll tänke alla.
Vi skulle samlas i ett stort annex på hotellet och alla undrade varför. När vi kom till mötet så möttes vi av våran kapten Messier som direkt meddelade alla att i kväll ska vi ha kul och lära känna varandra ordentligt. Han hade köpt tio stycken radiostyrda bilar som vi tävlade med i lagform. Han hade också tryckt upp t-shirts med våra smeknamn på. Han hade också fått managers och ägare att vara med på leken. Vi hade så jäkla kul i ett par timmar och ingen tänkte på hockey just då. Vi avslutade kvällen med en gemensam grillbuffe på stranden och Messier höll ett tal om vad det innebär att vara ett lag och att vi sitter i samma båt. Vi vinner och vi förlorar tillsammans. dagen efter krossade vi Tampa och två dagar senare körde vi över Panthers också.
Mark visste att något var tvunget att göras och det här var hans sätt att få med sig laget och det säger det mesta om honom som kapten och människa. Nu menar inte jag att man måste hitta på sådana här saker första veckan på säsongen, men för mig var det en unik upplevelse.
Har precis kollat på LHC mot Modo och det var skönt att se att Hento är tillbaka i gott slag. Jag gillar verkligen hans mentala styrka och han såg riktigt trygg ut ikväll.
Tycker också att FBK skulle ha försökt få honom tillbaka istället för Divis. Det kanske dom gjorde också. Vad vet jag?
Om Hlinka och Hlavac fortsätter i samma stil som ikväll så kommer inte LHC sakna Mårtensson och Weinhandl så mycket.
Jag tycker också att Micke Håkansson är mest underskattad i elitserien. Han betyder så mycket för sina kedjekompisar och han borde få spela i landslaget. Han är inte så snabb men det behövs inte om man har modet att gå rakt på mål.
Han är också bäst i ligan på att skydda pucken i anfallszon.
Det var någon som undrade vilket det tuffaste laget som jag mött är. Det är nog Flyers i mitten på 90-talet. Lindros, Leclair och Renberg var sjukt bra då och det gick inte att stoppa dom. Dom hade också ett gäng tuffingar som man inte hade lust att titta i ögonen.
Kommer aldrig glömma när vi mötte Flyers borta dagen efter att Kasparaitis knockat Lindros i våran rink. Det var alltså när jag spelade för Penguins och stämningen i Philadelphia var minst sagt scary. Det började när vi anlände till hotellet och fans hade samlats utanför för att kasta diverse saker på oss. När vi kom ut på värmningen så var det redan 19 000 tokiga Flyers-fans i arenan. Alla visste att helvetet skulle braka loss så fort pucken släpptes och så blev det också. Det kändes inte direkt bättre när jag fick veta att jag var med i våran line-up. Det var Kasparaitis också. Direkt på tekningen så hamnade pucken i Darius hörn och sen var det handskar,klubbor och hjälmar overallt.
Craig Berube hoppade på Kasper och John Leclair flög på mig. Jag höll fast i honom för allt jag hade och klarade mig ganska bra. Värre gick det för Kasper som både fick näsan avslagen och tappade ett par tänder. Restan av matchen var ganska lugn.
Det funkar lite så i NHL. Man får stå för det man gjort liksom. Jag gillar det bättre än att spelare kan åka omkring och vara retstickor för att sen gömma sig. Så är det tyvärr här hemma.
Jag kan ju lova att Jämtin kommer se annorlunda ut efter ett år i NHL om han spelar på samma sätt där.
Nu ska jag sätta mig och träna på lite AC/DC-riff!
Kommer blogga i en dryg månad till och tänkte idag lista dom bästa kedjekamraterna jag haft i min karriär.
Tänkte också kolla om ni har något favoritämne ni vill att jag ska tycka till om framöver.
Här kommer min topplista på kedjekamrater jag haft.
1. Mario Lemieux (Troligtvis den mest talangfulla spelaren någonsin)
2. Peter Forsberg (Helt otrolig vinnarskalle och den störste vi haft i mitt tycke)
3. Jaromir Jagr (Gick inte att ta pucken av honom när han var på humör. Han och Mario ihop gick ej att stoppa)
4. Mark Messier (Han var lite på nedgång när vi spelade men det var en ära att få spela med honom. En otroligt trevlig kille och den bästa lagkaptenen man kan tänka sig)
5. Mats Sundin ( Har bara spelat med Mats i landslaget men den jämna nivå han har haft i så många år är fantastiskt. En riktigt rolig kille att vara runt också)
6. Ron Francis (Kanske den mest underskattade spelaren genom tiderna men han hade stor del i Stanley Cup-bucklorna som hamnade i Pittsburgh. Kolla hans poängskörd också)
7. Daniel Alfredsson (Våran mest underskattade spelare och en av mina bästa polare. Hoppas han får vinna Stanley Cup snart)
8. Håkan Loob (Kanske borde vara högre upp på listan och han var helt otrolig att få uppleva dagligen under 4 år. Vilken matchvinnare)
9. Bengt-Åke Gustafsson (när han var på humör så dominerade han som ingen annan. Stark som en björn med ögon i nacken)
10. Thomas Rundqvist (Fick alltid göra grovjobbet, men assisterade nog till 90% av Håkan Loobs mål. En grym kapten.
11. Eric Lindros (Synd med alla hjärnskakningar, men han gick fram som en pansarbil på isen. Han älskade verkligen att få spela hockey. Fick ofta oförtjänt med kritik)
12. Pavel Bure (Maken till snabbare spelare har jag aldrig upplevt. Kunde göra mål utan att det var en målchans. Såg ut som en sprinter i kroppe)
Jag tror nog inte att jag är med på deras lista, men jag har njutit av att få spela med alla dessa superlirare.
Som sagt var så vill jag att ni kommer med förslag på blogginlägg framöver.
Måste erkänna att jag är imponerad av HV-71 efter kvällens uppvisning mot Frölunda.
Ett komplett sammansatt lag med spelare som vet vad dom ska göra varje gång dom kliver ut på isen. HV har också en riktigt bra team-speed till skillnad mot Frölunda som ikväll såg ut som ett gäng trötta och nervösa pöjkar.
Man ska ha klart för sig att Andreas Karlsson har spelat i fjärde formationen i Tampa i två hela år. Där har han fått väldigt lite istid och det kommer ta tid för honom att komma tillbaka till gammal god form.
Riku Hahl såg också trög och oinspererad ut.
Frölunda kommer vara bättre hemma i Scandinavium men jag tror att Dahlen-Karlsson kommer få det hett om öronen. Inte för att dom är dåliga tränare men för att laget inte är bra nog ihopsatt i min mening. Alldeles för dåliga backar. Man ska kunna kräva lite mer av en kille som Andreas Holmkvist. Och då menar jag inte poäng, utan inställningen på plan.
Johan Holmkvist fick en tung start men han kommer igen. Han har bra psyke och får han lite hjälp av sin medspelare så blir det bra. Niklas Andersson var den enda som gjorde något vettigt av dom etablerade ikväll och honom kan man alltid lita på. Det gäller för dom andra att ta rygg på sin kapten som vet vad som krävs för att lyckas.
Men återigen så måste jag påpeka att HV är laget för dom andra att jaga. Voutalainen och Davidsson åkte sönder motståndarna ikväll och Pelle Gustavsson gör nog 150 mål i vinter.
Kenta Johansson måste vara en grym tränare så får sitt lag att hela tiden mal på med högt tempo och deras powerplay har så många olika varianter. Det syns att det har tränats en hel del på det. Har alltid tyckt att man tränar för lite på special-teams i Sverige, men HV verkar ha fattat att man vinner matcherna där.
Nu ska det bli kul att följa dom andra lagen men mitt tips är att HV och Linköping spelar final i år igen.
Hoppas dock på Färjestad mot frölunda.
Mitt lag St Petersburg har fått en knackig start i ryska ligan men jag hoppas att det vänder snart. Jag ska snart åka tillbaka och hoppas att jag kan vara på is i början av november.
Jag börjar bli riktigt rastlös nu.
Undrar vad som kommer att hända med landslaget framöver eftersom inte klubbarna och förbundet har samma åsikter längre.
Kommer ihåg när jag var yngre och såg fram emot att titta på Tre Kronor så fort dom spelade.
Det fanns hela tiden en stomme med spelare som man kände igen i varje turnering. Nu byts det spelare till varje turnering och i många fall så räcker det med ett par bra veckor i klubblaget så får man chansen. Jag har full förståelse för att förbundet vill ha många turneringar och att det handlar om mycket pengar.
Men idag är klubbarna mer som företag än föreningar och omsätter stora summor varje år för att ha ett bra lag. Det är nya tider nu och klubbarna har inte råd att slita ut sina toppspelare med Euro Hockey Tour osv.
Jag tycker verkligen att det finaste man kan göra är att representera sitt land, men det är dags för ett nytt system som kan gynna alla. Det handlar om att få högsta kvalite i både ligan och i landslaget.
Mitt förslag är att man på förbundsnivå har ett utvecklingslag som spelar ett par turneringar i Europa och kanske i Nordamerika för att utvecklas. Ett lag med talanger från elitserien och allsvenskan. Kan vara killar som Carl Söderberg, Heino-Lindberg och Mikael Johansson från FBK tex. Detta gör att dessa killar får pröva på ett tuffare klimat ett par gånger under säsongen.
Det riktiga Tre Kronor spelar ett mini-vm i februari mot dom bästa nationerna. Ryssland, Finland, Tjeckien, Slovakien och kanske ett Kanada- och ett USA-lag med deras europa-proffs. På det sätter så byggs en helt annan spänning och intresse upp för landskamperna och förbundskaptenerna har längre tid att scouta spelarna under säsongen.
För spelarna så är det också skönt att få bryta upp seriespelet 1 månad innan slutspelet med en rolig turnering. Det gör också att klubbarna i lugn och ro kan fokusera sig på ligan.
Självklart så ska säsongen avslutas med ett vm som vanligt. Det finns gott om tid att få ihop ett samspelt lag till vm ändå. Dom bästa spelarna behöver inte vara på landslagsläger i fyra veckor för att lära sig system och annan taktik. Titta bara på Kanada.
Kollade precis sporten på tv och blev så besviken att jag var tvungen att blogga lite. Vad är det för idioter som tycker att det är ok att gå på fotboll för att få slåss och utsätta människor för fara och skräck?
Är så jävla trött på så kallade fans som tror att dom kan bete sig hur dom vill bara för att dom betalat inträde och har en halsduk med sitt favoritlag.
Jag vet att det är ett samhällsproblem och inte har något med idrott att göra, men idrotten måste ta sitt ansvar och slänga ut dräggen.
Bötfäll den skyldige på riktigt höga belopp och släng skiten i fängelse. Det måste vara nog daltat med detta.
Vi är i dag ganska skonade från detta i hockeyn, men hur länge håller det? Jag har alltid hoppats att Stockholmslagen ska rycka upp sig så att det blir fart igen, men det kanske vore bättre för alla om det inte blir så. För det verkar ju som det absolut är Stockholm som har dom största problemen. Varför vet jag inte men det riktigt sorgligt när man känner att man aldrig skulle ta med sina barn på fotboll i Stockholm.
Som vanligt så sköter sig dom allra flesta på bästa sätt, men klubbarna måsta börja agera och slänga ut rötäggen på livstid.
Det är idrott vi håller på med och det ska vara fest och det ska vara spännande, men när det blir viktigare än livet själv så mår man illa.
Och att spelarna säger efteråt att vi kan bara fokusera oss på spelet och vi vill inte kommentera det som händer på läktaren betyder på rädsla för vad som kan hända dom vid kritik till sina egna fans.
Har nu lite tid att fundera på saker som angår hockey eftersom jag är nyopererad. Min operation gick bra men det var mera skit i mim fotled än vad röntgen visade. Jag kan bara hoppas att läkningen går bra, men det är svårt att veta hur lång tid det tar.
Jag har funderat mycket på hur man ska kunna göra elitserien mer proffsig för alla. Då menar jag klubbar,spelare och fans. Jag har lite ideer som jag vill vädra.
Först så tycker jag att man ska införa tvåvägskontrakt med vissa regler. Är du under 25 och inte har bevisat att du klarar elitserien än av olika anledningar och spelar bara ett fåtal matcher så sjunker lönen rejält. Jag vet att både agenter och vissa spelare skulle skrika rätt ut om det blev så, men jag kan lova att flera spelare kommer offra mer för att bli en elitspelare och på det sättet ökar kvaliteten.
Idag ser man alldeles för många som har talang och därför bara lallar omkring. Jag tror inte att klubbarna har några problem att betala en spelare som visat vad han kan och förtjänat sin status. Däremot att betala någon för sin talang och vad som kanke kan bli något är farligt både för spelaren och klubben. Jag kan bara gå till mig slälv och hur det var när jag var helt pank efter mitt första år i farmalaget i Nordamerika. Jag fick låna 50 000 av Lars Glennert för att få ihop till mitt bröllop sommaren 1996. Inte så jäkla kul, men det motiverade mig att träna hårdare för att jag visste att det är världens chans att få göra nåt man älskar och att få jävligt bra betalt.
Jag tror också att ni fans skulle uppskatta sporten mer om ni visste att det krävdes lite mer för att ta en tröja.
Det är för mycket skyddad verkstad i Sverige och för lite konkurens.
Skulle man kunna genomföra detta så skulle det även funka med åttamånaderskontrakt, vilket gör att klubbarna betalar ut lönerna under säsongen när man har intäkter. Spelarna sköter sin träning själv på sommaren, men måsta klara klara av testerna på träningslägret.
Jag hör ofta att klubbarna säger att det skulle aldrig gå att låta spelarna sköta sommaren själv. Varför, säger jag. Killarna är proffs och det är dags att börja ge dom det ansvaret. Om dom ej klarar det ska pyssla med nåt annat. Jag tror dom flesta skulle gilla det.
Officiella löner precis som i NHL och även i Ryssland från och med i år är inte heller helt fel. Kortare försäsong med flera spelare inbjudna till camp. Åtta veckor på is innan serien börjar med 12-15 matcher är helt fel tycker jag. Satsa på färre träningsmatcher och få spelarna mindre slitna och mer sugna när det gäller.
Jag kommer att komma med mer tankar om ett par dagar och ser fram emot vad ni tycker. Ni kanske har några riktigt bra ideer själva som kan höja nivån
Förutom att jag önskar att min operation på onsdag går bra så finns det även andra saker som jag hoppas slår in i vinter.
Så här kommer en lista utan rangordning.
1. Jag hoppas att Micke Johansson lyfter sig ännu ett snäpp och bär Färjestad mot ett nytt guld. Han kommer även då spela i Tre Kronor.
2. Jag hoppas att Leksand och Malmö tar klivet upp till Elitserien.
3. Efter kvalserien hoppas jag att våra smarta hockeypampar beslutar sig för att utöka serien till 14 lag. Alltså får båda lagen från elitserien vara kvar.
4. Jag har aldrig gillat Divis men jag både hoppas och tror att Gustavsson kan ta första spaden i FBK.
5. Mats Sundin får vinna Stanley cup . Lag spelar ingen roll.
6. JVM-laget med Per Mårts tar guld och nya stjärnor föds. Det behövs en riktig framgång. Nära ifjol.
7. AIK till kvalserien och Stockholmspubliken börjar gå på hockey igen. Även att Djurgården gör en bra säsong så att Hovet eller Globen fylls. Tycker det är väldigt konstigt att Allsvenskan i fotboll drar så mycket publik när den håller så otroligt låg klass. Hockey är världens bästa sport.
8. Jag hoppas verkligen att Foppa kan spela i vinter och visa ännu en gång att han är den bästa vi nånsin haft.
9. Om inte Sudden får lyfta bucklan så hoppas jag på Ottawa och Alfredsson.
10. Jag hoppas att alla ungdomar som spelar hockey tar vara på tiden och försöker ha så kul ni bara kan. Och att alla tränare och föräldrar stöttar och uppmuntrar. Det betyder otroligt mycket.
Slutligen så vill jag bara tala om för er som undrar varför jag vill fortsätta spela med alla skador. Det är verkligen skitjobbigt att bli skadad så ofta, men att spela hockey är det bästa jag vet och jag har gjort det hela mitt liv. Jag vet att Foppa känner likadant, även om han har vunnit det mesta. Alla får ha sin åsikt men jag vill bara förklara hur vi spelare tänker. Iallafall hur jag tänker.
Nu ser jag fram emot nästa vecka för då släpps Backyard Babies nya platta och den kommer vara super tror jag. Har smyglyssnat lite och wow!
Just nu så sitter jag hemma i Karlstad med svullen fotled. Nåt hände på träningslägret i Finland och röntgen såg väl inte helt bra ut. Imorgon åker jag till Ryssland för nya undersökningar och jag hoppas på att slippa operation. Jag har haft så förbannat mycket skador sista åren och det börjar bli riktigt jobbigt.
Pratade med Foppa häromdagen och han om någon förstår ju hur jobbigt det är att jobba i uppförsbacke. Vi var också överens om att en stor anledning till våra skador är att vi aldrig håller igen när vi väl står på isen. Och hellre det än alla spelare som glider omkring i 50 omgångar utan att ha använt ispåsen. Den tunga biten är förstås besvikna arbetsgivare,fans och lagkamrater. Man vill ju inte göra någon besviken men det är bara att bita ihop.
Våran camp i Finland var den tuffaste träning jag varit med om. Vi körde dubbla ispass och fyspass varje dag i en vecka. Intensiteten var max hela tiden och det fanns ingen tid över för nåt annat än träning,mat och sömn. Kanske inte så konstigt att det gick åt helvete med foten. Man är ju inte 20 längre.
Jag undrar vart Mats Sundin kommer spela i vinter? Jag hoppas att han inte väljer Toronto. Deras värvningar skrämmer ju inte någon direkt och Sudden har dragit den skutan helt själv i 10 år.
Jag hoppas på Rangers eller Montreal. Han skulle vara den perfekta ledaren i New York och få en bättre omgivning än vad han haft i Toronto. Fansen skulle älska honom där eftersom han alltid levererar.
Montreal har ett sjukt talangfullt lag och med en Pappa i laget så kan dom gå hela vägen. Där kan hann vinna Stanley Cup redan nästa säsong. Vancouver känns sådär tycker jag.
Ligger just nu på soffan hemma hos min lagkompis David Nemirovsky med värk i benen. Har kört två dagars träning med laget och det är fullt ös hela tiden.
Barry Smith vill ha laget i absolut bästa kondition så fort som möjligt. Och man lurar sig själv varje år när man tror att man har kört hårt på sommaren. När man väl börjar på is så är man lika trött ändå. Vi kör en timme fysträning innan varje ispass och 45 min cykelintervaller efter.
Vi hade lagmiddag ikväll och våran nye manager Igor Larionov dök upp mitt i varmrätten. Tror att vi kommer ha stor nytta av hans närvaro i vinter. Kasparaits anslöt också till truppen idag så nu är det också full fart i omklädningsrummet.
Imorgon åker vi tåg till Finland för en veckas läger med två ispass om dagen och två matcher mot Chimik och Traktor Cheliyabinsk. Vi ska hålla till någostans utanför Helsingfors.
Vi har fortfarande den sista utlänningsplatsen öppen och det ska bli riktigt kul att se vem det blir. Verkar iallafall bli en forward.
Känns som att det blir många bra lag i ligan i vinter men klubben säger att det bara är ligaguld som gäller. Så nu gäller det bara att köra hårt för det är nog fler lag med den målsättningen.
Måste också tala om att maten smakade extra gott ikväll, eftersom Kasparaits betalade. Han missade nämligen att komma på avslutningsmiddagen förra säsongen så det blev hans böter.
I morgon kör vi igen så nu blir det bingen.
Var hemlig gäst på Fiskens hockeyskola i Furudal i onsdags. Det är alltid lika kul att komma tillbaka dit där jag själv var elev 1983-1985. Att få berätta och svara på frågor från ungdomar är något jag verkligen älskar.
Jag tog med mig min son Wilson, som verkligen levde upp, även om han inte föstod varför pappa fick skriva fler autografer än honom. Många minnen väcktes och allt var sig likt. När jag var elev där så var Pelle Lindbergh hemlig gäst och jag har hans autograf inramad och uppsatt på väggen hemma. Som ni vet så dog Pelle i en bilolycka alldeles efter, men alla kommer ihåg honom som en riktig spjuver och en fantastisk målvakt.
Jag hade också nöjet att få träffa Börje Salming i Furudal för många år sedan. Det är när man gör dom här utflykterna man verkligen förstår vad mycket hockeyn har gett mig. Det är så otroligt viktigt för ungdomarna att få träffa och prata med sina idoler så när Fisken eller någon annan hockeyskola ringer och frågar oss elitspelare om vi har lust att komma så tycker jag bara en sak. Åk dit!
Hockeybullarna på bageriet i Furudal fanns fortfarande kvar. Bara en sån sak. Annars så sitter jag just nu och väntar på att mitt visum ska bli klart så att jag kan åka till St Petersburg. Såg att vi hade värvat Sergei Brylin och det kommer att göra vårat lag starkare. Tror att han har vunnit Stanley Cup tre ggr med Devils. Ryktet säger också att Brendan Shanahan är på gång och det vore inte helt fel att ha honom på högersidan. Våran coach Barry Smith har ju haft honom i Red Wings så det är ju inte helt omöjligt.
Blev bjuden på Micke Samuelssons Stanley Cup-party 29 juli, men tittade på vårat schema och hittade två ispass och fys. När jag sedan hörde att det var middag med våra ägare(Gazprom) samma dag så förstod jag att det inte fanns någon anledning att ens fråga.
Nästa blogg kommer nog från Ryssland så den kan nog bli spännande.
Man kan ju lugnt säga att det har hänt lite i hockeyvärlden denna vecka. Näslund till Rangers, Huselius till Blue Jackets och Jagr till Omsk. Men för mig känns det coolast att Frögren ska till Toronto! Idag ska vi på bröllop tillsammans och jag bjuder på champagnen Jonas!
Jag hörde också att Jagr ska få välja vilka andra utlänningar som ska värvas till Omsk.
Känns som att Straka kan hamna där också, även om han redan skrivit på för nåt lag i Tjeckien. Han har en klausul till augusti om en rysk klubb vill ha honom.
Jag fick ett samtal från en kille som idag är stjärna i NHL och före detta lagkamrat till mig. Han hade fått ett bud ifrån St Petersburg och ville höra lite om vad jag tyckte om livet i Ryssland. Skriver han på så får jag en grym kedjekompis, så nu går jag och hoppas på det. Jag ska vara i Ryssland 15 juli och hoppas att jag har tillgång till internet så att jag kan skriva lite om träningslägret. Vi kommer att börja i Finland med sexton ispass, tio fyspass och fyra matcher på tolv dagar, så jag kommer nog att somna gott på kvällarna.
Tänkte avsluta med en gammal Jagr historia eftersom han är på tapeten. Jag var bjuden ner till Prag av Jagr för att spela en charity-turnering i tennis. Jag tog med mig en polare från Sverige och drog dit i fyra dagar. Sista dagen så tog Jagr med oss till en butik som sålde kristall. Vi fick handla för halva priset eftersom vi var vänner till Jaromir. Vi köpte väl halva butiken och allt packades i stora kartonger.
Där stod vi med säkert 200 kg kristall. Det var vinglas, champagneglas och andra godsaker. Det enda vi inte tänkte på var hur vi skulle få hem grejorna. Jaromirs chaufför körde oss till flygplatsen och vi bestämde oss för att betala övervikten och ta hem all kristall. Vi kom till incheckningen för Czech Airlines och det fanns inte en chans att få med grejorna. Hon som satt vid disken förklarade att det var helt omöjligt att få med så mycket vikt plus att vi var tvungna att tulla allt.
Då ringde jag Jaromir och kollade om han hade någon som kunde förvara glaset tills att jag hade hittat en lösning. Han bad direkt om att få prata med tjejen vid incheckningen. Hon ringer i sin tur på någon av hennes chefer och sen var cirkusen igång. Jag fick tillbaka telefonen och Jaromir sa bara helt lugnt att allt var löst och att jag skulle ringa när vi landat. Fem minuter senare kom det fyra killar med aluminiumväskor som dom packade allt i. Helt sjukt, men skönt, tänkte vi och gick mot gaten. När vi sen kom in i planet så såg vi att dom hade ställt väskorna inne i planet så att inget skulle gå sönder. Kaptenen kom och hälsade och sa att han lovat Jagr att ta både oss och kristallen hem säkert. Det gjorde han.
Vet inte riktigt vad Jaromir sa i telefonen till dom, men han var så populär i sitt hemland just då.
Är nu tiilbaka vid datorn efter ett uppehåll.
Innan jag går in på min goda vän Darius, så kan jag berätta att jag skrev på kontraktet med St Petersburg i går. Vi börjar på is 15 juli och ni kommer kunna följa vad som händer fram till oktober. Käkade middag i Stockholm igår men en av mina bästa kompisar Darius Kasparaitis. Finns ingen jag känner med samma energi som honom.
Igår började han dagen med löpning från Östermalm ut till Djurgården. Efter att ha sprungit i en timme så hade han kommit vilse och fick därför ta en buss tllbaka till stan.
Efter det så var han på is i två timmar med AIK. Han avslutade dagen med ännu lite löpning och styrketräning. Jag frågade honom under middagen om det var ok att blogga lite om honom. Inga problem.
Man skulle kunna berätta hundra underbara historier om Darius och om saker som hänt när spelat ihop. En historia som jag älskar är från 1997 i Pittsburgh. Jag hade min svärfar på besök ifrån Sverige och hade tagit honom med mig till träningen.
Han var lite spakis att få komma in i omklädningsrummet och hälsa på grabbarna i laget. Jag tog honom runt och presenterade honom för Mario, Jaromir, Francis och alla andra.
När vi gick emot ombytesavdelningen så åkte dörren till ångbastun upp med en smäll. Först vällde det ut ånga och sen kom han med handuken runt midjan och på den tiden 105 kilo muskler och röd som en kräfta. Han gick rakt mot svärfar som han aldrig träffat förrut och spände sig som Hulken och skrek till Lars (svärfar):
- Har du nångång sett en sån här kropp?
Allt Lars kunde få ur sig var ett ynkligt "no".
- Det var väl det jag tänkte, sa Darius och gick in i duschen.
Det var det jävligaste jag sett sa Lars i bilen när vi åkte hem. Självklart gjorde Darius detta med glimten i ögat och han bjuder alltid på ett skratt. Sån är han fortfarande. Vi ska ju spela ihop i år igen och vi kommer även vara grannar under säsongen. Så man kan ju vara ganska säker på nya händelser.
Det jag funderar mycket på just nu är hur motiverad Jonas Frögren kommer att vara i vinter. jag är lite kluven om vad som är rätt eller fel i frågan.En sak är jag dock säker på - hade Lars Glennert fortfarande bestämt så hade han låtit Frögga leva sin dröm. Han kanske aldrig får chansen igen och FBK har alltid haft som filosofi att inte stoppa någon.
Jag tycker att 1 miljon i lösen är max. Och då tycker jag också att moderklubben ska ha hälften. Ska bli kul att se vad ni tycker.
Sitter och tänker lite på nattens match och lite gamla minnen från Pittsburgh ploppar upp. Jag blev tradad från Islanders till Penguins november 1996. Hade precis kommit hem från en middag hemma hos Kenny Jönsson och telefonsvararen blinkade.
Jag tryckte på play och följande medelande spelades upp: "Andreas det är Mike Milbury. Vi har tradat dig till Pittsburgh idag. Deras manager kommer ringa dig senare. Good luck!". 10 min senare ringde managern Craig Patrick. Han sa att dom var glada att ha mig och att mitt flyg gick 9.00 nästa dag. Penguins skulle då spela hemma mot Blues och jag skulle spela.
När jag kom till Pens träningsarena nästa dag var jag riktigt nervös. I New York hade vi ett ungt lag som fick slita för varje poäng och vi vann inte många matcher.
Den första som kom fram och hälsade var Tomas Sandström. I rummet satt Lemeiux, Jagr, Francis, Hatcher, Barasso och Nedved med flera.
Jag gick runt och presenterade mig och jag kan lova att det inte var många i laget som visste vem jag var. Efter ett tag så kallade tränaren in mig på kontoret. Han berättade att dom var inne i en tung period och att jag kunde hjälpa laget. "Hur fan ska jag hjälpa dom här killarna tänkte jag!" Sen släppte han bomben:
- Du ska spela med Jaromir och Mario ikväll.
Jag frågade om han skojade och skrattade lite.
- Ingen fara sa han. Det kommer gå bra.
När jag kom ut ur tränarens rum så kom Sandström fram och frågade vad han sa.
- Jag ska spela med stjärnorna ikväll sa jag. Han bara garvade.
Efter att ha provat ut ny utrustning så var det dags att vila ett par timmar inför matchen. Jag låg på mitt hotellrum och tittade i taket. Jag ringde min fru som var kvar på Long Island och packade. Hon sa till mig att njuta av stunden. Lättare sagt än gjort tänkte jag, även om hon hade rätt. Jag skulle alltså spela med dom två bästa spelarna i världen just då. När vi värmer på isen inför matchen så kommer Mario fram till mig och säger:
-Hey kid! Du forecheckar och du backcheckar och när vi kommer in i anfallszonen så tar jag och Jaromir över. Gå på mål så ordnar det sig. ´
- Ok, no problem, sa jag.
Vi vann med 5-2 och Mario gjorde 2 mål. Jag hade ett assist.
Jag har matchen på video och tittar på den fortfarande ibland.
I natt hoppas jag att Zäta sätter 2 mål och att Lidas får lyfta bucklan.
Håller faktiskt på Detroit, även fast jag spelade två år i Pittsburgh. Det är ju riktigt stort med så många svenskar som kan bli mästare tillsammans.
Och att få se Lidas som första svensk lagkapten få lyfta bucklan vore något riktigt stort! Och alla killarna har framträdande roller i laget säger en hel del.
Zäta leder deras offensiv och ligger nära till att bli MVP i slutspelet, även om jag tror det blir Osgood. Lidas är den bästa backen i ligan och kanske den mest underskattade ändå. Det säger en del.
Homer är jag så jäkla imponerad av. Han har spelat på samma sätt varje match sedan han kom in i ligan. Och han höjer sig i slutspelet. Jag kommer ihåg när vi var 18 år och hade läger med juniorlandslaget. Då var det en tanig liten kille från Piteå som åkte omkring och dribblade. Han blev petad för att han var för tunn. Tänk om man visste vad Wikegård stoppade i hans gröt uppe i Boden ett par år senare.
Johan Franzén är ju en helt osannolik saga. Flera av matcherna jag sett så har han varit totalt dominant.Det självförtoendet han har just nu går ej att beskriva. Men det bevisar ännu en gång att Håkan Andersson är den bästa talangscouten.
Jag är väldigt glad att Micke Samuelsson lyckats så bra. En god vän och en riktigt bra spelare. Riktigt bra som back i deras powerplay. Nog den bäst tränade hockeyspelare jag sett.
Kronwall har utvecklas till en kanonback.Både med och utan puck. Det är en sak att köra över folk i elitserien men han gör det även i NHL. Stort!
Lilja är väl den som är mest anonym av killarna och även om han har problem med passningsspelet ibland så löser han det mesta på ett bra sätt.
Det är alltså en tredjedel av laget som är svenskar. Tänk på det för det är unikt. Nu är det ju inte klart än, men jag tror att Detroit vinner enkelt nästa match. 5-1 och MVP till Osgood. Vad tror ni?
Igår tillbringade jag dagen med min stora förebild Börje Salming. Vi hade ettårsjubileum med en hockeybutik som jag är med och driver. Börje tog bilen från Stockholm på morgonen och satt i värmen och skrev autografer i fyra timmar. Det kom 500 personer och ingen blev utan.
Alla vi som fått chansen att spela i NHL ska vara evigt tacksamma till Börje. Det var han som banade vägen för oss och gav svenskar ett bra rykte. Tack Börje!
Om ni undrar hur det går för mig så kan jag tala om att det ej är klart St Petersburg och jag vet inte vad som kommer hända.
Det är en sak som jag också skulle vilja prata lite mer om. Det är ju väldigt många som tror att det är osämja mellan mig och FBK, men så är ej fallet!
Jag har största respekt för klubben och många spelare och andra som jobbar är väldigt goda vänner till mig.
Jag har också respekterat att klubben vill föryngra och att jag ej ingår i planerna. Lars Glennert hälsade på mig två ggr i Ryssland och vi talas vid med jämna mellanrum.
Det är dock tråkigt för jag känner att jag har mer att ge!
Jag har aldrig mått så dåligt som när jag kom hem och blev ryggskadad och mer eller mindre inte bidrog med nåt! Det var väldigt nära att jag slutade med hockey, som faktiskt en av Färjestads läkare sa att jag borde fundera på.
Det krävdes sex månaders rehab som jag körde på kmti med Jonas Asplund och Inger Karlsson. Färjestad behövde ej betala lön under den tiden för dom var täckta av en försäkring. Jag vet att många har tyckt att det var för jävligt att FBK fick pröjsa min rehab, men så gick det till! Jag fick ersättning av Försäkringskassan under tiden. Så den ende som förlorade pengar under tiden var jag själv, om någon skulle undra!
Färjestad hade sen tvivel om att jag skulle kunna fullfölja resten av mitt kontrakt utan återfall.
Det var då St Petersburg hörde av sig till min agent, som då pratade med Håkan Loob om detta. Håkan sa att kunde tänka sig en försäljning av mig och det kändes ganska surt.
Men jag har varit med länge nu och vet hur det funkar på den här nivån. Jag har blivit tradad i NHL och det här var ungefär på samma sätt!
Jag och Håkan talades vid och kom överens om att göra ett uttalande tillsammans att det här var bäst för båda parter. Även om det var lite jobbigt, så hade jag full förståelse och respekt för vad FBK ville göra. Samtidigt som FBK slapp betala mig lön i två år till plus att man fick betalt så fick jag prova ett nytt äventyr. Och självklart så tjänar jag mycket mer i Ryssland än hemma. Det är inget att hymla om! Men det är jäkligt synd att det alltid snackas mer om pengar, än om hur det egentligen ligger till!
Det känns ändå väldigt viktigt att påpeka att jag alltid kommer att vara tacksam för att FBK satsade på mig som ung och gav mig en riktig hockeyutbildning! Det var här jag fick lära mig att bli proffs! Jag följer laget hela tiden och pratar med killar i laget under säsongerna. Jag har väldigt svårt att se mig själv i ett annat elitserielag. Och jag har fått förfrågan från flera topplag, men det har aldrig varit aktuellt.
Jag och min familj har alltid känt oss hemma i Karlstad och Färjestad!
Det känns bara väldigt tråkigt att så många har fått en snedvriden bild av mig och därför känns det viktigt att få uttrycka mina känslor!
Färjestad kommer alltid vara mitt lag i hjärtat! Men jag kan ju inte bara lägga av med hockey bara för att dom ej vill ha mig!
Det är svårt att skriva ner sina känsor, men jag hoppas det är tydligt nog!
I respekt till alla som har en åsikt om mig och mina beslut så ska tänkte jag öppna upp mig rejält till er alla och delge hur det ligger till.
Först och främst så hade jag som avsikt att vänta med att besluta mig vad jag hade tänkt spela. En sak har vi som familj varit överens om och det är att vi ska vara på samma ställe! Efter säsongen så skildes jag och St Petersburg åt som vänner, men med olika åsikter.
När jag åkte på LG Games i februari så ville klubben att jag skulle stanna i Ryssland för att hålla mig fräsch. Jag ville väldigt gärna spela med landslaget och förklarade att det var viktigt för mig. Det var surt, men till slut så fick jag åka! Jag kom tillbaka med en lindrig knäskada och klubben var då mindre nöjd kan man säga. Jag missade ett par matcher i slutspelet på grund av skadan och tränaren kände att jag gjorde fel som inte lyssnade på dom! Han menade att jag kunde ha varit skillnaden i den matchserien som förlorade.
Jag stod för mitt beslut och beklagade att det blev som det blev! Båda parter var överens om att gå åt varsitt håll! Jag var besviken, för det enda lag jag kan tänka mig spela för i Ryssland är St Pete!
När jag kom hem så började klubbar höra av sig till min agent, men jag ville vänta tills jag var redo för ett beslut om framtiden. Både Leksand och Malmö ville att jag kom och hälsade på så att dom kunde presentera vad dom ville med mig.
Andra klubbar har också hört av sig, men vi har ej träffats!
Jag har hela tiden sagt till klubbarna att jag inte kommer jäkta fram ett beslut! Jag har aldrig velat att någon klubb ska missa en annan spelare för att de väntar på mig.
Leksand har varit fantastiska hela tiden och då pratar jag inte pengar, som många tycks haka upp sig på! Dom har varit proffsiga hela tiden och sagt att jag kan ta den tid jag behöver!
När St Petersburg kom till oss under VM i Kanada och bad mig komma tillbaka så kändes det rätt direkt! Staden är den bästa i Ryssland och jag trivs med klubben!
Jag kan också säga att jag är erbjuden det dubbla i CSKA, men har tackat nej!
Ingenting är påskrivet än men det lutar åt att det blir så.
Jag vill också påpeka att detta är ett familjebeslut och att jag aldrig skulle göra nåt som dom inte vill. Jag älskar min familj av hela mitt hjärta!
Självklart är pengarna bättre än vad jag får i någon annan liga i Europa. Men det här beslutet är baserat mer på känslan att få spela i en toppklubb i europas bästa liga. Jag har också flera bra kompisar i laget. Kasparaitis är en av mina bästa polare (3 år i NHL tillsammans) och jag vet att han och Sushinsky har bett ledningen om att försöka få mig tillbaka.
Min son får chansen att lära sig engelska i skolan och funkar det så är det väldigt nyttigt för honom! Skulle han inte trivas så kommer vi åka hem direkt! Familjen är viktigast!
Jag försöker dela med mig och vara så tydlig jag kan och jag har respekt för era åsikter, även om jag tycker det är tråkigt att bli kallad vissa saker.
Jag vill igen tacka alla som har ringt och välkomnat mig till era klubbar fast inget varit klart.
Ett speciellt tack till alla Leksingar! Ni är helt otroliga på det sättet ni stöttar eran klubb och jag hoppas verkligen ni tar steget upp till dit där ni hör hemma.
Har nu kommit tillbaka hem till Karlstad efter en rolig tid i Kanada. Festen med Ryssarna efter finalen var inte att leka med. Den var på Voodo Grill som låg bredvid vårat hotell.
Ovechkin började med att plugga in sin Ipod och rysk musik dånade i hela resturangen! Den store hjälten Kovalchuck var gladast och ledde allsången, samtidigt som dryck och mat lassades ut ifrån köket.
Jag satt och pratade med Sergei Fedorov vid bordet och han var väldigt rörd över det som hade hänt och kunde inte riktigt förstå att det blev guld. En väldigt trevlig och ödmjuk kille som har vunnnit det mesta nu. Han var gråtfärdig när han pratade om känslan på isen efter sista målet.
Jag gratulerade honom och gick hem i god tid!
Det tog bara 27 timmar att åka hem, eftersom vi missade våran flight från Paris till Köpenhamn! Ska aldrig åka Air France igen. Otrevligare människor får man leta efter!
Min son var den ende som inte gnällde!
Nu är det det ju full fart med sommarträning och jag vill tala om vad jag tycker om just den biten. När jag växte upp så spelade jag hockey på vintern och fotboll och golf på sommaren!
Det gjorde jag upp till 15 års ålder! Jag blir mörkrädd när jag hör att ungdomarna i till exempel Stockholm tränar på is hela sommaren och måste därför välja sport.
Barn måste få hålla på med olika idrotter, för det gör dom bara gott. Och barn måste få vara barn! Du ska inte vara utbränd stjäna när du är 15 år! Spontanträning som landhockey, fotboll med polarna eller innebandy i skolan är den bästa träning du kan få!
Jag blir så upprörd när jag hör föräldrar och ledare bara prata om hur mycket sina 12-åringar tränar.
Det ska vara glädje att idrotta för barnen. Det blir nog med allvar när dom blir äldre. Tro mig! Ibland tror jag att vissa barn får i uppgift att gottgöra deras föräldras misslyckande! Jag har världens bästa jobb, om man nu kan kalla spela hockey för ett jobb!
Jag hade aldrig någon press på mig att göra si eller så och det är jag otroligt tacksam för. Jag valde hockey när jag fyllt 15.
Den möjligheten borde alla få!
När jag summerar Tre Kronors VM så blir jag lite splittrad. Men det jag kommer fram till är att killarna har gjort det man kan begära. Man räcker inte till mot dom bästa, men man strider in i det sista och faller med flaggan i topp!
Jag hade nog väntat mig lite mer fart mot finnarna, men jag tror att det var soppatorsk. Sen är det ju ett under att Liv fick stå istället for Tellan. Liv hade faktiskt inte spelat på 10 dagar och Tellan gjorde en kanonperiod mot Kanada!
Mot Kanada väger vi för lätt på samtliga mål! Det beror på att Kanada har några av sina bästa forwards i laget och det är en otrolig skillnad på NHL och elitserien. Dom ar helt enkelt bättre!
Sen var det ju synd att Henke hade en dålig dag. Han ska ta två av malen!
Nu ser jag fram emot en riktig klassiker i finalen. Jag har tippat Ryssland som vinnare hela tiden och jag tror dom vinner med 4-2 idag!
Ryssarna ser det här som deras viktigaste match på 15 år och Kanada ser sig sjalv som oövervinnliga som vanligt.
När jag tänker på Kanada så är det många olika känslor som kommer.
Dom är riktigt skickliga på alla sätt, men det som skiljer dom från oss svenskar är att dom har en otäck tro på sig själva.
Den kaxiga övertron vill jag att Tre Kronor har idag!
Jag vill se Murray dela ut första tacklingen! Helst på Heatley eller Nash. Jag vill se Ledin, Hörnqvist, Nilsson och Ekman kasta sig in på mål för att göra mål! Backarna måste vara hänsynslösa framför Henke både med kropp och klubba. Kanadensarna tror och tycker att det är bara dom som kan spela på det sättet.
Det kommer att avgöras framför dom båda målen. Mot Kanada funkar inte den svenska stilen med tålamod och trygghet, det gäller att chocka dom med deras egen medicin. Självklart ska vi inte gå bort oss, men med avvaktande lir så är vi körda!
Gör vi det så kommer dom tappa skallen, precis som ryssarna! Då gäller det att hugga som en kobra i powerplay! Alla här är övertygande om att Kanada ska slakta Tre Kronor, inte jag.
Jag träffade Dave Reid (fd NHL-spelare) som jobbar för kanadensisk tv. Han påstod att det är allt för många fega spelare i det svenska laget.Han tyckte också att det alltid har varit ett problem i Sverige. Jag blev faktiskt riktigt irriterad! Jag sa att jag tycker det är skönt att se att du fortfarande är lika ödmjuk, sen gick jag. Jag hoppas att killarna tror att dom kan vinna idag!
Efter att jag träffat Dave så spelade pingis med Jihde. Jag torskade tre raka matcher och bröt av ett racket. Ingen bra dag alltså.
Tror att jag är lite övertänd inför matchen. Jag skulle göra vad som helst för att få spela imorgon!
Innan jag kör igång med snacket om dagens match, så vill jag passa på att säga att att verkligen uppskattar att så många har synpunkter och delar med sig detta!
Jag vill också tala om att det är väldigt smickrande att så många vill att jag ska komma till deras favoritlag. Det andra jag kan säga idag ar att jag inte bestamt mig än, men att det ar valdigt mycket att fundera över. Som många vet så vill ju inte FBK ha mig tillbaka och det får man ju acceptera, men till en början sa hade jag svårt att se mig sjalv i ett annat svenskt lag. Men det har jag lagt bakom mig nu. Var jag än hamnar så kommer jag ge mitt yttersta för att hjälpa det laget till framgång!
Mina tankar inför morgondagen är väldigt varierande av den anledningen att man aldrig vet vad man har tjeckerna. Jag har varit med många gånger mot dom och det är det svåraste laget av alla att scouta på förhand. Jag tror dock att första målet imorgon kommer vara viktigare an nånsin.
Jag vill se Tre Kronor spela med självförtroende direkt och inte ha rädslan att gora misstag. Misstag gör alla i hockeyn och karaktär ser man på en spelare efter ett misstag. Hur han reagerar!
Jag vill se fysiskt spel på Kaberle, Zidlicky, Erat, Vrbata och alla deras spelskickliga spelare. Utan att ta for många utvisningar!
Tjeckien har det bästa powerplay jag sett i turneringen och Sverige har ett riktigt bra boxplay!
Jag tycker också att Bengan maste coacha stenhårt från början och inte ha för mycket tålamod. Killarna har vilat i tva dagar, så trötta kan dom inte bli! Spela dom som är heta!! Det finns ingen morgondag! Jag vill se Martensson, Weinhandl och Ledin börja varje PP. Gärna med Kenny och Magnus Johansson. Tycker att Magnus har varit grym!
Killarna har varit uträknade av många och just därfor så vore det så jäkla kul om det kunde fodas nya hjältar i dag!
Går och funderar på vad som kommer att hända i denna match. Jag vill ju att Sverige ska vinna. Men tror jag det kan bli så? Efter att ha sett ryssarna mot Vitryssland så blev jag inte direkt klokare. Därför tänkte jag skriva ner mina tankar om vad som måste ske om Sverige ska greja detta. Här kommer min lista på morgondagens måsten:
1. Henke måste totalspika i kassen! (ej orolig)
2. Forwards måste visa mera mod och gå på mål! (Bara Ledin som gör det just nu)
3. Våra backar måste vara snabba att leverera pucken ur egen zon utan att köra fast! (annars kommer de checka sönder oss totalt!)
4. Alla måste spela på gränsen och alltid fullfölja tacklingar så att ryssarna blir trötta och griniga! (här är jag lite frågande, men hoppas killarna visar att dom vill)
5. Så fort vi tappar puck så måste Sverige vara äckligt tighta i mittzonen och hoppas på att ryssarna börjar med sina solorajder och då kontrar vi blixtsnabbt! (det spelet behärskar Sverige)
6. Sätta hård press i boxplay och inte ge dom tid att spela igenom boxen för direktskott! (det har Sverige gjort bra hitills!)
7. Öka tempot i powerplay och ta mycket skott med folk på mål! (det är vi också bra på)
8. Bengan måste spela dom killar som gillar läget och inte viker ner sig. Det är det enda sättet att få igång laget! Att bara rulla runt och hoppas på det bästa håller inte. Man kan se direkt vilka som är heta för dagen.(det är också vad killarna själva vill)
9. Inte visa respekt! När matchen börjar så spelar det ingen roll vilket namn det står bak på tröjan, utan vem som vill mest.
10. Ha kul! Njut av uppgiften! Var inte rädd för att göra misstag, det gör alla! Hellre ett misstag för att man försöker, än att bara fega!
Det finns självklart flera saker, men gör Sverige allt detta så vinner dom garanterat!
