Södertälje gjorde en riktigt usel match borta mot Luleå ikväll. Något som egentligen inte är så förvånande, om man tänker efter. För varje gång Södertälje i modern tid får för sig att göra någon sorts satsning på laget - innebär det i praktiken en Kiss of Death för lagets elitseriestatus.
Ta bara säsongen 97/98. I glädjen över att ha klarat nytt kontrakt, bestämmer sig SSK. Nu jävlar ska det minsann satsas, tänkte man, och pengarna satsades på redan då halvpensionärer som Kyösti Karjalainen, Mikko Mäkelä och Petr Korinek. Det gick fullständigt fel och laget spelade ur sig själva via kvalserien och fick börja om från scratch i allsvenskan.
Sedan har vi, i mer färskt minne, säsongen 05/06. Detta efter att man hade skrällt sig fram till semifinal under lockoutsäsongen och nu skulle befästa sin status som topplag. Nu jävlar ska det minsann satsas, tänkte man, och pengarna satsades på namn som Petr Leska, Christoph Brandner, Mirsoslav Zalesak och Stanislav Neckar. Spelare som inte fungerade i spelsystemet, var skadade, inte trivdes eller bara inte orkade bry sig. Det gick fullständigt fel och laget spelade ur sig själva via kvalserien och fick börja om från scratch i allsvenskan
Ungefär i ett liknande läge är vi i år. Södertälje kommer från en, efter sina förhållanden och krav, bra säsong. Klubben bestämmer för att satsa på en bunt namnkunniga värvningar och därefter fungerar ingenting.
Just nu är känslan av att Södertäljes bisarra tvåstegsäventyr i elitserien får en tredje del. För på ytan verkar det här oerhört likt både 97/98 och 05/06.
En företeelse som har stört mig under ett antal år nu, är hur många journalister så gärna vill leka psykologer i världsklass inför premiärer eller viktiga matcher i allmänhet. Eller stört och stört, det är ju mest ganska underhållande egentligen.
Hur som helst, efter en intervju med random spelare i random lag, så kommer aktuell journalist fram till att random spelares lag kommer att vinna matchen/ligan/whatever, baserat helt på psykologiska observationer i den högre skolan, som rimligen inte ens sådana med universitetsutbildning i ämnet skulle klara av.
Exempelvis kan det låta så här:
"Jag såg det på hans ögon att de kommer att ta hem det här".
Eller så här:
"Han utstrålar en orubblig vilja att vinna".
Kort sagt - get the fuck out of here. Ni hör ju själva hur det där låter. För det faktum att en spelare, eller till och med ett helt lag, är taggade inför en uppgift, i den mån de där ögonsignalerna nu är tolkade någorlunda rätt, så innebär det likväl jack shit.
För rimligen är motståndarna gissningsvis lika taggade i normalfallet och har säkert nån spelare som utstrålar vinnarvilja de också. Såvida du inte är SSK och motståndarna vet att de kan gäspa sig igenom sextio minuter och ändå ta hem en 4-1 seger. Men det är ju ett undantagsfall.
Så det där med "taggade ögonen"-snacket är i bästa fall ett irrelevant nollsummespel och i värsta fall rent lallande tagit ur luften.
Igår drabbades jag av något som måste ha varit temporär svininfluensa. Hård huvudvärk och rejäl feber, kombinerat med hosta, handlade det om för min del. Under natten svettades jag dock ut febern och står nu med en lindrigare förkylning som restprodukt enbart. Inte mycket att hänga i julgranen för en sjukdom som skulle skaka världen ändå, även om den för all del förstörde min dag igår.
Såg på Färjestad-Skellefteå i feberdimman igår och vad jag framförallt märkte från den matchen, var hur bleka och allmänt förvirrade hemmalaget var. Färjestad hade ingen som helt struktur på sina kedjor, ingen klar leading line och man uppträdde tveksamt över hela banan egentligen.
Mest tveksam var dock Andreas Hadelövs glipa mellan benen och David Rundblads backspel, som höll en nivå som inte ens skulle duga i en lägre korpdivision i innebandy. Att agera som Rundblad gjorde vid 2-0, ska egentligen leda till att man går ut och duschar och är klar för dagen. Klart är i alla fall att Hadelöv och Rundblad, mer än något annat, räddade Färjestad i premiären.
I Skellefteå var den HS-hypade Johan Forsberg ungefär lika bra som vi förväntat. I övrigt var det ändå tämligen tandlöst, mot ett som sagt dåligt Färjestad. Kan hända att jag feberyrade, men jag skymtade faktiskt Niklas Strandberg i powerplay för västerbottningarna. Ren humor eller kanske något inte så subtilt sätt av Hans Särkijärvi att såga resten av laget?
Vidare var SVT-kommentatorna Staffan Lindeborg och Mikael Renberg inte direkt i kanonform, i den mån de eventuellt kan bättre. Lindeborg yrade matchen igenom om någon "Jonas Forsberg" och meddelade också att Yared Hagos gick från HV till Skellefteå i vintras.
Renbergs standard line var "Öh...såg inte vem det var, men...". Dessutom var han noggrann att framhålla att han nästan var lika ung som Adam Larsson då han själv elitseriedebuterade.
"Jo, jag var sjutton år, men Larsson fyller ju snart sjutton han också".
Uppenbarligen vad som var viktigast den här kvällen för Renberg att få fram.
Det är naturligtvis skönt för mig att Robert är tillbaka från semestern, vilket gör att jag inte har pressen på mig att vara allmän bad cop-bloggare längre. Är ju alltid en roll som måste skötas, semestrar eller inte.
Hur som helst, en del kritiserar ju hur vi rankar det ena och det andra inför elitseriestarten. Visserligen är det sällan ett helt klockrent argument att säga "Jamen de andra då??!". Likväl kan jag inte låta bli att delge er det här mailet jag fick häromdagen, apropå hur saker rankas på andra håll:
"Hej
Personligen tycker jag att Luleås lag ser spännande ut innför säsongen därför har jag valt att spela Luleå mot Skellefteå på diverse H2H spel.
I dag köpte jag Aftonbladets sk hockeybibel och studerade deras betyg på lagen.
I denna märker jag till min fasa att i mitt tycke luleås bästa back K Berglund erhåller samma betyg som Skellefteås 8e back Niklas Strandberg.
Skulle dessa var jämbördiga på något vis?
Vidare anser de att Ivan Majesky är en bättre back än nämda Berglund.
Bör jag känna oro för mina spel?
/Jan"
Ja, så kan man ju också göra, om man vill. Och folk gnäller på oss för att vi tror att elitseriens på pappret sämsta lag också kommer sist.
Och nej, mailaren här har givetvis ingen anledning till oro.
Som ni kanske noterade igår, så ska vi på sajten presentera fyra större elitserierankingar i olika kategorier, varav målvakterna var först ut igår. Det här bestämdes då vi hade planeringsmöte i augusti, och då var förstås en hel del andra förslag till rankingar uppe på bordet. Bland annat kortaste spelare, som Robert körde i bloggen istället.
En annan ranking som inte klarade det officiella målsnöret, var mest överskattade spelare. Så jag kör en lightversion av den rankingen här istället.
Kriteriet här är naturligtvis att det måste finnas ett större antal människor som faktiskt anser att spelare i fråga är bra, för att en spelare ska kunna klassificeras som överskattad. Om alltför många tycker någon är dålig, så finns det ju bara två alternativ - spelaren är verkligen dålig på allvar eller så bara underskattad. Med hänsyn till det resonemanget kan till exempel inte spelare som Per Hallin (han är inte bra och ingen tycker han är bra, knappast ens Tok) eller Robin Jonsson (bakvänd hype som gör honom underskattad) vara överskattade.
Så, here goes:
5. Johan Andersson Det är en sak att vara bra defensivt som center, det uppskattas av alla. Men Johan Andersson har tagit det hela one step too far och verkar på allvar tro att meningen med hans existens är att han ska vara mest defensiv av alla i sin femma. Kan omöjligt ge bang for the buck sett till Anderssons orimliga hype.
4. Martin Thörnberg Han må göra en del poäng och så vidare, men vem bryr sig? En spelare så totalt i avsaknad av hockeyetik har inget existensberättigande på elitnivå. Thörnbergs knätacklingar, allmänt fegfula spel, kombinerat med filmningar hämtade direkt från den kurs Serie A-spelarna i fotboll får gå, gör honom till värd exakt noll och intet som spelare i min bok. Människan vågar ju inte ens ta en ärlig fight.
3. Petri Pakaslahti Ingen oduglig spelare på något sätt, men skulle han på allvar vara värd SSK-fansens hyllningar, skulle han behöva vara en spelare som kan ta laget till en annan nivå. Det kan inte Pakaslahti. Dessutom kan hans ambitionsnivå med hockeyn allmänt ifrågasättas, då han signerat ett långtidskontrakt med klubben, då det knappast blir mycket titlar där.
2. Jimmie Ölvestad En del elitserielag har lite udda idéer om vilka spelare man ska utse till lagkaptener. Djurgården och Jimmie Ölvestad är ett exempel på det och det må väl vara. Men då samme Ölvestad också tas ut till Tre Kronor, går ju skämtet lite för långt. Var en gång i tiden i alla fall rapp på rören. Nu ser det hela mest bara ut som en cementblandare på is.
1. Ivan Majesky Han har spelat med Alexander Ovechkin och det höjer förstås Majeskys coolhetsfaktor - men ändå. I Skellefteå tror man alltså att det här är någon sorts combo av Pavel Skrbek och Ray Bourque, ungefär. Faktum är att Majesky kommer att få svårt att platsa i Skellefteå, då hans rörlighet är ungefär densamma som en Finlandsfärja i en trång hamn. Största humorn i sammanhanget är dock att Skellefteå värvar den spelare som fixade deras semifinalplats i våras, genom sitt vanliga mediokra backspel, till ny försvarschef i laget. Aningen flawed thinking där.
Jaha, då har vi en ny vinnare i den prestigefyllda kampen "Sveriges sämsta sajt".
Priset går tveklöst till viasatondemand.se. Ni vet sajten där man påstås kunna se allsvensk hockey. Jag gjorde ett tappert, eller rättare sagt, sju-åtta, tappra försök att beställa matchen AIK-Malmö ikväll, innan jag slutligen lade ned ett uppenbart dödsdömt projekt.
Det enda som händer efter att man loggat in och betalat med sitt kreditkort, är att man kommer till en inte helt uppmuntrande sida, som förklarar att "Hit kommer du då ett fel har uppstått". Jaha, no shit.
Tveklöst stärker det ju här den amatörimage som Viasat alltid haft i mina ögon, som bland annat Lasse Kinch framgångsrikt grundlagt under många år.
Nu gjorde man ett försök att tvätta bort den, i och med kontrakterandet av Sveriges kanske bästa kommentatorspar i hockey, Niklas Holmgren och Calle Johansson.
Dessvärre är det uppenbarligen fortfarande amateur night på andra håll i det där företaget ännu.
Jag trodde helt ärligt inte att det efter i söndags skulle finnas ytterligare anledningar att ta upp Jonas Nordquists sort of klar-status för Brynäs. Men ack vad jag bedrog mig - för uppenbarligen så slutar inte Brynäs nytänkande kring hur man värvar spelare.
Efter att ha försökt ragga pengar via och sponsorer och medlemmar, så vänder man sig nu också till en aningen mer oortodox grupp av intressenter - nämligen spelarna i A-lagstruppen. Ja, det är sant.
Spelarna i Brynäs har nämligen fått samma brev som medlemmarna, där de ombeds bidra med pengar för att göra värvningen av franchise-Nordquist möjlig. Och jodå, som kulmen på hela historien erbjuds även spelarna de där berömda signerade idolkorten på sin potentiellt blivande lagkamrat.
- Jo, det hade ju varit något, säger en skrattande Sebastian Lauritzen till Gävle Nyhetsbyrå.
Ja, visst hade det. Tror inte att man behöver säga mer än så här, någonstans är känslan att den här storyn talar för sig själv.
Jaha, vad händer idag då? Eller den här veckan i stort, kan man fråga sig. Till att börja med så sitter jag mest, ur ett HS-perspektiv i alla fall, och är chef över mig själv idag.
Robert är fortsatt på semester och Uffe och fotbolls-Mårthen är i Globen på elitseriens upptaktsträff, där de bland annat ska göra videosnack med Fredrik Norrena och Johan Davidsson. Uffe lovade också att fråga Christoffer Norgren om han på allvar tror att Skellefteå har något att hämta i årets elitserie. 1-0 igår mot Björklöven var väl inget entydigt svar på den frågan, om vi säger så.
What else? Jo, den här veckan ska vi också göra lite rankingar över elitseriens bästa forwards, backar, målvakter och juniorer. Så där inför seriestarten ni vet.
Vidare ska vi också göra en presentation av samtliga lag givetvis. Ungefär hälften av de presentationerna är redan klara och väntar bara på att börja rullas ut.
Men just absolut i detta nu händer ingenting. Brynäs sitter väl och stämmer av sitt postgiro-konto för att se om de har råd att gå ut med ett visst pressmeddelande, gissningsvis.
Under tiden kan ni ju skapa er lag i HockeyCoachen, byta ut någon skadad spelare där eller vad som helst.
Brukar normalt inte bry mig om sådant här. För ett par år sedan gjorde jag kanske det, men nu har jag varken tid eller energi för att fördjupa mig i alla sorgliga faktafel man hittar här och var i svensk mainstreammedia. Istället är det ju mer produktivt att lägga energin på de sajter jag har betalt för att utveckla.
Men nu, särskilt då Robert är på semester (normalt hade han fått ta det här), kan jag inte hålla mig längre. Som ni kanske vet, så finns det ju en svensk journalist som bedriver någon sorts bisarr kampanj för elitseriens nedläggning och införlivande i KHL. Och det får han väl göra, det är ett fritt land och han kanske tjänar något på det - inte mitt problem och i grunden bryr jag mig inte.
Having said that - nån jävla ordning får det ju vara. Börjar nu samma människa påstå att det är enklare att resa till Ryssland än till USA, har man ju faktiskt till och med passerat gränserna för faktafel och börjar närma sig total fiktion.
Ska man resa till Ryssland, krävs visum via den ryska ambassaden, en formell inbjudan från någon rysk organisation eller företag och dessutom en speciell reseförsäkring. Allt detta kan ta mellan månader och dagar att ordna, beroende på situationen. Det är ingen slump att spelare tvingas tacka nej till landskamper i det landet, just därför att de inte hinner få pappersarbetet i ordning i tid.
Den som däremot ska resa till USA som svensk medborgare, behöver fylla i ett enkelt formulär på nätet ett par dagar innan avresa. Något som tar cirka två-tre minuter. Sedan är man good to go.
Så som sagt, någon måtta på fiktionen får det ju ändå vara någonstans.
Låt oss göra klart på en gång att jag verkligen anser att Jonas Nordquist är en klasspelare. En frisk Nordquist är tveklöst en av elitseriens, säg, tio-tolv bästa centrar. Tidigare i veckan, då det stod klart att Brynäs inte hade pengar tillgängliga för att kontraktera Nordquist, roade jag mig med att fundera vilka kreativa metoder Gävle-klubben skulle använda sig av för att få in den halva miljon man var kort.
Kanske skulle man skicka runt sportchef Sundlöv, givetvis iförd Chrille P-jackan som skrämde slag på Andreas Jämtin, med en insamlingsbössa på stan? Nåväl, nu verkade det som att Brynäs valde en delvis annorlunda approach. Och det är ju helt ok, då även förfarandet att värva spelare utan att ha pengar för det, även det får ses som...eh...annorlunda.
Hur som helst jagar man nu in pengar från klubbens medlemmar, genom att i sin kommunikation med dem bygga upp Jonas Nordquist som den som ska bli Brynäs store frälsare och rädda klubben från alla de vedermödor man tidigare upplevt under 2000-talet. Tydligen kan de privatpersoner som satsar pengar få signerade idolkort på Nordquist, få vara med på exklusiva frukostmöten med honom och liknande.
Någonstans hade jag kunnat köpa det här förfarandet om Brynäs, hur nu det skulle ha gått till, hade en spelare som snittar en poäng per match eller så i NHL på kroken. Nu handlar det om en 45-poängskille, om han når sin gamla kapacitet, i elitserien. Då känns det hela genast snarast rätt patetiskt, på ett panikartat vis.
För om idolkort på Jonas Nordquist är en nyckel för Brynäs långsiktiga överlevnad i elitserien, så har man fundamentala problem någonstans.
En intressant, relaterad fråga, är också hur en skaderehabiliterande Nordquist själv lär uppleva att han utmålas som hela Gävles hockeyfrälsare. Nordquist har aldrig varit uttalad franchise player någon gång tidigare i karriären, och ska nu spela med all den press som en offentligt välkänd insamlingsprislapp runt halsen innebär.
Lite sådär lagom optimalt upplägg där, om vi säger så.
Noterar att en del reagerade på att man faktiskt får pluspoäng för samtliga utvisningsminuter i HockeyCoachen. Själv anser jag det var ett enkelt beslut, då det ger möjlighet för ett bredare urval av spelare att vara riktigt nyttiga i tävlingen och sedan ska som sagt aggressivitet premieras.
Spelare som gör en 35-50 poäng framåt och även kan komma upp i, säg, 80 utvisningsminuter eller mer, kommer att vara de nyttigaste i HockeyCoachen - liksom de allt som oftast också är i verkligheten. Något som jag försökte ha i åtanke då jag skapade mitt gäng - Any Given Friday.
Målvakt Fredrik Norrena Jag kan inte komma på någon målvakt bättre skickad för den här tävlingen. Norrena brukar få ihop något assist varje säsong och skulle kunna göra mål om tillfälle ges. Dessutom är han aggressiv och tar ingen skit, vilket kan leda till matchstraff - ovanpå allt detta, är han också en högklassig målvakt ur konventionella mått.
Backar Mikko Lehtonen Bra med poäng och brukar kunna snitta lite mer än en utvisningsminut per match också. Känns som han har en dos av finsk elakhet i sig, utöver spelskickligheten och ett vasst skott.
Magnus Johansson Dessvärre en klassisk svensk hockeypacifist, men samtidigt med en tillhörande poänggaranti på runt 35 poäng. Ett säkert, men lite tråkigt val.
Forwards Cam Abbott Liksom Norrena, en helt perfekt spelare för HockeyCoachen. Kommer antagligen att gå framåt både poäng- och utvisningsmässigt i år jämfört med en redan stark fjolårssäsong.
Carl Söderberg Håller sig ju tämligen lugn, men ska någon spelare den här säsongen dominera allsvenskan, Pär Arlbrandt-style, så är det egentligen bara Söderberg som kan komma ifråga för det.
Nej, det är inte Cam Abbotts näve som kommer att möta Yared Hagos käke imorgon, så på det sättet smäller det inte. Vilket väl lär glädja Hagos om inte annat. Nåväl.
Däremot så smäller det så till vida att det imorgon är officiell premiär på den här i bloggen redan småhypade HockeyCoachen - hockeysveriges och eliteprospects gemensamma fantasytävling. Mer detaljer och information kring upplägget kommer att komma här på sajten imorgon. För den som vill tjuvstarta lite och registrera ett lag redan idag, finns det dock möjlighet till det - men hur man löser det, får ni lista ut och söka fram själva.
Rent allmänt så kommer den som deltagit i andra typer av fantasytävlingar, på svenska eller nordamerikanska sajter, att känna igen sig i mycket av upplägget. Vi har plockat bitar från olika konstruktioner och skapat en mix som inte gjorts tidigare i Sverige i den här skalan.
Vad det gäller priser, så kan upp till femton personer komma att vinna något, då vi förutom priser i totaltävlingen, även kommer att ha månadsvinster från och med oktober månad.
Ni kommer väl ihåg den klassiska första säsongen av 24? Skurken i de första avsnitten, Ira Gaines, frågade en mer eller mindre hopplös sidekick om denne lyckats att göra sig av med en, vad de ansåg, irrelevant person.
"Well, she was sort of dead", mumlade den tafflige sidekicken nervöst som svar.
"There is no thing as sort of dead. Either you're actually dead or you're not. Let me show you", svarade Gaines, tryckte av pistolen och sedan var sidekicken actually, inte sort of, dead.
Lite grann samma sak verkar nu hända kring Jonas Nordquists övergång till Brynäs. I ungefär en veckas tid snart, har lokalmedia i Gävle skrivit att Nordquist är "Sort of klar", fritt översatt. Exakt när man övergår från sort of klar till actually klar, har dock varit mer svävande här.
Nu är det senaste budet att till och med sort of klar får ses som en överdrift, då Brynäs behöver tigga ihop extrapengar från sponsorerna, innan man kan kontraktera Nordquist. Någonstans, oavsett vad det handlar om, så får det ju anses som rätt essentiellt att du har rätt summa pengar tillgängligt då du ska köpa någonting.
Innan du har det, har du aldrig köpt någonting, inte ens sort of. Jag har inte pengarna tillgängliga för att köpa en ny Ferrari - men så påstår jag mig inte vara nära det inköpet heller.
Så vi kommer igen då Brynäs eventuellt har råd här. Då kanske man kan påstå att något är nära.
Det ska sägas på en gång, det är jobbigt då Robert har semester. Han är ju en maskin, som kan få inlägg av typen "Nu ska jag kolla på en tennismatch mellan två random spanjorer", att bli populära. Jag ska villigt erkänna att riktigt den förmågan har jag inte.
Däremot är jag chef här, men i första hand en lagspelare. Vilket innebär att jag trappat upp min egen bloggtakt under Roberts frånvaro - till uppenbar glädje för alla Skellefteåfans. Tydligt i år är ju att Skellefteå är det nya Södertälje - sett till uppträdandet och stingsligheten hos fansen.
Men det lämnar vi därhän, om än säkerligen bara för tillfället. Såg en kommentar apropå den låga lönenivån i Finland, att nivån skulle bli ungefär densamma i Sverige om man införde ett lönetak. Det är ju också ett exempel på ett skönt befängt tänkande.
För det första, så inför man ju inte bara ett tak, utan också ett golv i systemet. Cirka 25 miljoner, det vill säga finsk toppnivå, vore ett lämpligt golv för elitserien och ett tak på cirka 40, kanske lite mer. Det skulle självfallet räcka för att samtliga toppspelare i elitserien, skulle kunna spela här även idag. Poängen med ett lönetak är ju inte att driva bort klasspelare, som givetvis alla vill ha och se.
Istället vill man ju sänka den generella lönenivån genom att pengarna till medelspelarna i tredjefemman stryps, precis som man lyckats med i NHL. Jimmie Ericsson eller Andreas Falk blir inte bättre hockeyspelare av att tjäna 100 000 kr i månaden istället för halva den summan och inte heller säljer sådana spelare några extra biljetter. Sådana spelare tjänar bara bra med pengar tack vare en extrem och osund löneinflation.
"Jamen då utarmas svensk hockey!!!", kanske någon säger. Mmm, visst. Det skriks verkligen efter tredjekedjekillar från elitserien i övriga europeiska ligor. Och även om så vore fallet, så går inget under av att spelare i den kategorin faktiskt försvinner.
För som sagt, de här killarna säljer inte biljetterna.
Robert har ju som sagt semester en dryg vecka eller så och befinner sig i USA för närvarande, om inte planet kraschat över Grönland eller liknande. Gissningsvis skrattar han gott åt dagens hets, från det inte helt oväntade hållet.
Det gick alltså inte ens att i förbigående kalla en sjätteback i Skellefteå för, eh, sjätteback i Skellefteå, utan att vi skulle sätta igång hela hatmaskinen där. En del skulle rentav tycka att det är obehagligt att bli kallad ful, efterbliven och påstås ha tveksamt sexliv, för att man just kallar en sjätteback för en sjätteback, men jag finner det hur underhållande som helst.
Som någon mer vettig människa skrev i kommentarerna kring det förra inlägget, så bottnar det antagligen i den inneboende tveksamhet som många Skellefteåfans mer eller mindre undermedvetet känner kring det egna laget den här säsongen. Jag, eller Robert, är bara tacksamma måltavlor för dessa känslor.
Men bottom line, Christoffer Norgren är ju inte mer än sjätte- eller sjundeback i sitt lag. Pavel Skrbek, David Rundblad, Tim Erixon och Jyri Marttinen går ju alla tveklöst före. Sedan är det upp till Norgren att konkurrera med Ivan Majesky, Adam Larsson och Niklas Strandberg om resterande minuter på isen. Inga konstigheter i det, kan man tycka.
Ett annat exempel på Skellefteåfansens typiska osäkerhet är att, when all else fails, köra: "MEN LULEÅ DÅ??!!". I det här fallet ifrågasatte man Mats Lavanders status som hockeyspelare.
Om Lavander kan då sägas att han är tveklöst ordinarie i sitt eget lag, till att börja med. Dessutom kan han, bevisligen, komplettera högklassiga offensiva spelare utmärkt. Lavander har en smartness och attityd som gör att han duger på tre kedjor i vilket elitserielag som helst.
Likväl tänker jag dock låta er läsare bestämma i frågan nu. Vem är den störste stjärnan - Christoffer Norgren eller Mats Lavander?
Som ni kanske, eller kanske inte, vet, så är det så kallad upptaktsträff för elitserien nästa vecka i Stockholm och Globen. Det innebär i korthet att varje klubb skickar dit tränaren och nån mer eller mindre high profile player och svarar på lite frågor inför den församlade mediahopen.
I år kommer bland annat hockeysverige.se, med videokamera, och elva elitseriestjärnor att finnas på plats. För alla elitserieklubbar har nämligen valt att skicka dit någon spelare med någon sorts stjärnstatus - utom Skellefteå. Inte för att de har överdrivet många profiler i förstaläget ens, men nu satsar de på att visa upp sjättebacken Christoffer Norgren som poster boy inför svensk media. Också en variant.
Norgren lär förstås vara ett jagat villebråd i Globen om en vecka.
Ja, är man det? Då syftar jag på Frölunda givetvis, som självsäkert slängde i väg två meriterade svenska elitseriespelare i sina bästa hockeyår häromdagen. Utan att ingående analysera Jonas Nordquists och Karl Fabricius kvaliteter som hockeyspelare, kan vi väl alla nöja oss med att konstatera att man bör förföga över ett ganska hyggligt material i övrigt, om man frivilligt dumpar dessa två.
Frölunda nämns som mångas självklara guldfavorit, just för att man har ett så fantastiskt lag på pappret. Men ärligt, har man verkligen det? Klart är i alla fall att Kent Norberg gått på den myten, då han ser Nordquist och Fabricius som två överflödiga delar i maskineriet.
Men varför inte analysera det hela lite närmare, istället för att bara per automatik gå igång på alla kända och coola namn göteborgarna förfogar över. Det är trots allt inga övermänniskor.
En depth chart skulle se ut ungefär så här:
Niklas Andersson - Andreas Karlsson - Tomi Kallio
Per-Johan Axelsson - Riku Hahl - Joel Lundqvist
Fredrik Pettersson - Joakim Andersson - Mahtis Olimb
Niklas Lasu - Mikael Johansson - Patric Blomdahl
(Martin Röymark, Carl Klingberg)
Mikko Lehtonen - Janne Niskala
Philip Larsen - Ville Mäntymaa
Oscar Hedman - Tobias Viklund
(Henrik Tömmernes, Johan Alm)
Johan Holmqvist (Sebastian Idoff)
Och med det här tror en del att Frölunda skulle utmana toppgängen i KHL med på pappret. Get the fuck out of here, är mitt spontana svar på det.
- Niklas Andersson är 38 år och hade sin sämsta elitseriesäsong sedan han flyttade hem från Nordamerika förra säsongen. Varför skulle han bli bättre den här säsongen, eller ens lika bra?
- Andreas Karlsson har faktiskt bara en riktigt vass elitseriesäsong på citt CV. För fyra år och en svår knäskada sedan. Ingen vet var hans nivå är idag.
- Per-Johan Axelsson gjorde 18 poäng i elitserien under lockouten. Som 29-åring och på toppen av sin karriär. Nu förväntas det bland en del att han ska fördubbla det vid 34 års ålder. Lär ju hända. Det är en högklassig gnuggare - ingen poängmaskin.
- Joel Lundqvist har jag personligen aldrig sett storheten i heller som offensiv spelare. Egentligen av karaktären lyxgnuggare även han på elitserienivå.
- Ville Mäntymaa. Hur tänkte man här, tyckte man Tuukka Mäntylä hade ett snyggt namn och ville ha någon som hette nästan likadant? En spelare med rätt bleka meriter för att vara något för ett andra backpar i ett lag som påstås ha en fantastisk trupp.
Med det sagt, så har naturligtvis Frölunda en hel del otvivelaktigt positivt i truppen. Mikko Lehtonen och Janne Niskala kan bli seriens bästa backpar i powerplay och Fredrik Pettersson är kanske ligans bäste energispelare. Men so what, ingen ifrågasätter ju hurvida Frölunda är ett bra elitserielag eller inte.
Däremot verkar man onekligen själva tro att man är St. Petersburg, Dynamo Moskva eller Salavat Yulaev. Det är man långtifrån att vara och det är framförallt tveksamt om Joel Lundqvist och Per-Johan Axelsson är två klart bättre elitseriespelare än Karl Fabricius och Jonas Nordquist.
Mindre tveksamt är det faktum att Frölunda inte lär vinna SM-guld den här säsongen heller. Lagbyggen som består av lite till synes slumpvis utvalda flashiga namn gör sällan det.
Aldrig någonsin tidigare har det funnits så många på pappret kompetenta. kontraktslösa, spelare tillgängliga på Europamarkanden i början av september som i år. Anledningarna till det varierar förstås från spelare till spelare - men generellt handlar det om att klubbar vill spara pengar och anser att den här samlingen namn helt enkelt generar för lite bang for the buck.
Istället väljer man att satsa på mer kostnadseffektiva juniorer eller allsvenska spelare, för att ta några exempel.
Hur som helst har jag nu roat med med att ta ut Reject HC, av de kontraktlösa spelare med en i första hand svensk koppling, som finns ut på marknaden just nu. Ett lag, eller club, som man säger i Linköping, som säkerligen, i alla fall på pappret, skulle hänga med bra i elitserien.
Noterbart är också att bara ett fåtal av spelarna i Reject HC är över 30 år, vilket ju inte i sig är en dödsdom direkt. De allra flesta är i sin absolut bästa ålder som hockeyspelare, vilket gör det hela än mer intressant.
Generellt hoppas alltså den här gruppen ännu på att få lika bra kontrakt som tidigare, annars skulle de flesta redan ha klart med en klubb. Den förhoppningen som det är dags att slänga i soptunnan nu.
Det händer en hel del bakom kulisserna här. Idag har jag framförallt jobbat med två projekt, som förhoppningsvis kommer att vara till glädje för er alla under säsongen.
Först det första, vår egen fantasytävling, som jag nämnde redan för en knapp vecka sedan. Där fortskrider allt enligt planerna och förhoppningen är att ni kan börja ta ut era lag redan om två veckor. Under den här veckan är det också möjligt att vi definitivt kan spika vilka priser det kommer att handla om. En signerad t-shirt av Robert lär dock säkert ingå på någon nivå i prispaketet.
Projekt nummer två är av det lite svulstigare slaget och är i grunden ett försök att konkurrera ut en av nätets största hockeysajter inom sin nisch. Något som förstås inte görs på en dag - men så var ju heller inte fallet med den här sajten. Dock kommer man, som erfarenheten visat, tämligen långt med en bra produkt och en smart, långsiktig, plan.
Det här projektet har också fastnat i den berömda pipen i över ett års tid nu, men är nu på gång på allvar, till sist. Någon tidsplan för launch är emellertid inte helt klar här.
Utan att avslöja för mycket om vad projekt nummer två konkret handlar om, så kan man säga att det är en i sig ny hockeysajt, men som kommer att integreras med och komplettera såväl hockeysverige.se som eliteprospects.com, vilket ytterligare ska minska ert behov av att överhuvudtaget tänka på andra hockeysajter.
Slutmålet där är som sagt att slå ut en stor konkurrent, med en global användarbas.
Ibland händer det att jag och Robert inte är överens. Som då han sågar Kate Mara exempelvis. Ett annat exempel är då han tror på Djurgården i år. Eller tror och tror, han tror väl de kan bli runt sjua eller nåt i bästa fall. Och det är väl för all del inte omöjligt - men jag tror det då jag ser det.
"Jamen Hardy då??", kan man kontra med. Men det hjälper ju lite sådär lagom. Till att börja med så har Hardy inte alls i närheten av samma material att jobba nu som för tio år sedan, då han gjorde fullständig succé i Djurgården. Ingen skulle heller numera bli det minsta chockerade över något Big Ice Hockey eller torpedsystem, då hockeyn har förändrats radikalt på det sättet. Numera har alla lag delar i sitt spel som liknar Djurgårdens gamla torpedhockey.
För tio år sedan hade också Hardy stjärnor som Espen Knutsen, Mikael Johansson, Vladimir Orszagh, Thomas Johansson, Andreas Salomonsson och en Nichlas Falk som då ännu inte inlett sitt valiumberoende, att tillgå. Dessutom lyckades till och med Jimmie Ölvestad faktiskt sätta någon puck på den tiden. Så en del har ju hänt sedan dess.
Lagets två mest namnkunniga forwards numera är Marcus Nilson och Mathias Tjärnqvist - två spelare med samma ackumulerade kreativitet som göms i Fredrik Brembergs lillfinger. Tillsammans gjorde Nilson och Tjärnqvist 29 poäng förra säsongen. Redan där skulle man kunna välja att vila portföljen.
"Jamen Jacob Josefson och alla andra unga kommer höja sig", är nästa grej. Visst, det kanske de kan. Men det kanske alla unga spelare i alla andra lag också gör, vilket gör den faktorn till ett nollsummespel. Hur som helst är just faktorn unga spelare alltid närmast omöjlig att bedöma inför en säsong, men man ska aldrig tro, förutsätta eller begära att sådana ska bära ett lag.
Sådana lagbyggen brukar aldrig hålla, oavsett de ungas talang. Litegrann där har vi situationen för årets Djurgården. Lagets veterankärna, som är tämligen medioker totalt sett, måste trots allt leverera om det ska bli slutspel. Och det känns tveksamt.
Nu har diverse kreativ media hittat ett nytt hot mot höstens elitseriehockey - nämligen den beryktade svininfluensan. Enligt logiken att allt från KHL, Håkan Loob till icke-förbjudna slagsmål kan vara hot, per definition är ju elitserien alltid under hot, enligt mainstreammedia.
Men nu handlar det alltså om det här lilla viruset. Det ska erkännas, då snacket började gå där i våras om den, tillhörde jag under en kort period de oroade, då jag skulle till USA några veckor efter att den första hypen kring den hade inletts. Det tog dock inte mer än någon dag innan jag bara hånskratta åt hela grejen, då det snabbt visade sig att influensan inte direkt var Outbreak - Real Life Edition - utan snarare ungefär lika dödlig som...eh...vanlig influensa. Jag skrattar ännu varje gång jag tänker på det.
Nu har även hypemaskinerna i mainstreammedia i alla fall insett att ingen elitseriespelare nog lär dö i den här farsoten. Däremot är visst elitserien, lite allmänt oklart hur, hotad, så där i största allmänhet.
Detta baserat på beräkningar att ungefär hälften av alla elitseriespelare ska bli smittade. Utifrån det spekulerar en del vilt om inställda matcher, förkortade grundserier, spel utan publik och liknande intressanta teorier.
För det första, om nu hälften av alla spelare blir smittade, vilket jag tvivlar starkt på, så innebär det ju exempelvis bara en normal frånvarosituation för Timrå. Så de lär inte klaga. I övrigt så säger det sig självt att klubbar hellre ställer upp med tio J20-spelare i laget, än att man förlorar de pengar som det innebär att ställa in matcher eller rentav förkorta serien.
Och det bästa av allt - eftersom svininfluensan i grunden bara är en vanlig influensa, så är de spelare som eventuellt drabbas borta ungefär en vecka. Ja, så ni inser ju själva vilket hot detta är mot elitserien.
Kommer ni ihåg JVM 2007? Själv var jag på plats och har bestående minnen som Uffes autografjakt på Steve Yzerman, en Leif Boork som satte kaffet i halsen då han fick höra att dåvarande Brynäsbacken Linus Morin gjort hattrick i allsvenskan och ett hotellrum utan fungerande varmvatten. Bara för att nämna något.
En som kanske har andra minnen från turneringen är vår trogne läsare Ruffy, som tog hem vår tävling JVM-coachen. En fantasy league-tävling där man skulle ta ut en femma av JVM-spelare och som nådde ett riktigt bra deltagarantal, trots att vi då var knappt en tredjedel så stora som idag.
Hur som helst, nu kommer samma tävlingskonstruktion att göra comeback - fast den här gången med elitserien och allsvenskan som spelarunderlag och naturligtvis varar tävlingen grundseriesäsongen ut. Dessutom blir det priser den här gången, det du Ruffy.
Den här gången kommer man också att få pluspoäng för utvisningsminuter, vilket gör att en kombination av aggressiva och poängproducerande spelare kommer att ge mest bang for the buck, som det ska vara. Det ska vara meningsfullt att ha en Lance Ward i sitt lag, samtidigt som poängstarka och halvgalna killar som bröderna Abbott ska premieras.
Vi hoppas kunna dra igång det hela kort före seriestarterna och självklart kommer också alla inblandade i hockeysverige.se att ha varsina lag som ni andra kan tävla emot.
Mer information kring detta kommer givetvis efterhand.
Nu har vi avverkat ungefär tre veckors träningsmatcher i svensk hockey, och helt ärligt, är ni inte redan trötta på den här soppan? Jag menar, detta har vi ju lärt oss av årets försäsong so far:
- Rögle slog Kloten, vilket gör att skåningarna är sjättre bäst i Europa.
- Rögle fick å andra sidan stryk av Timrå, som i sin tur torskade mot Dynamo Riga - det vill säga Europas femte och fjärde bästa lag, enligt försäsongslogiken.
- "Det är bättre att förlora så här än att vinna", sa Skellefteås Pierre-Édouard Bellemare efter att man torskat mot Modo. Även det försäsongslogik.
- Skellefteå-fansen tror nog att man kan vinna SM-guld nu, eftersom man förlorat alla träningsmatcher hittills. För det gjorde ju Modo 2007 och eftersom ett lag på trettio år vunnit SM-guld efter en rakt igenom usel försäsong, så är ju det statistiska sambandet glasklart där.
- Södertälje är ett lag som kan göra tre mål eller fler i matcher.
Så kort sagt, nu lägger vi ned det här. Att det är nästan en månad till elitseriepremiären just nu, känns onekligen som ett dåligt skämt. En månad till av förvirrade bortförklaringar och allmän hockeyparodi.
Istället borde man köra en NHL-modell på försäsongen i Sverige. Alla lag går på isen, eller öppnar campen, om man så vill, samtidigt. Därefter tränar man en vecka och sedan följer en period på tre veckor där man spelar samtliga träningsmatcher - maximalt tio matcher per lag.
Sedan börjar man spela om poäng och förkortar lidandet som det här dravlet, kallat svensk försäsong, innebär.
Tidigt i morse, eller sent i natt, beroende på hur man anser att läget är sådär mellan lördag och söndag, zappade jag på måfå in ESPN America, där de visade en slutspelsmatch mellan Detroit och Winnipeg Jets från 1996.
Winnipeg, i sin märkbart risiga gamla hemmaarena, hade förstås inte mycket att hämta mot Stevie Y, Paul Coffey, Lidström, Igor Larionov et al. Keith Tkachuk var Winnipegs störste stjärna på den här tiden, och då han kom in på isen började jag osökt tänka på OS 1992. Det är nog inte så många som någonsin har gjort i Sverige, efter att den turneringen var avklarad.
Anledningen till det är enkel - det var kanske Tre Kronors största internationella flopp under hela 90-talet och den är också förträngd ur det allmänna medvetandet med nästan JFK cover-up-effektivitet.
På den tiden, liksom 1994, fick ju inte NHL-spelare delta i OS - men det hindrade inte Sverige från att skicka ett minst sagt namnkunnigt gäng till hålan Albertville i de franska Alperna. Laget anfördes av världsmästare som Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Mats Näslund och Bengt-Åke Gustafsson. Kompletterade anrättningen gjorde bland andra Börje Salming, Mikael Johansson och Patric Kjellberg.
Bara där fanns spelare med meriter ingen annan nation i turneringen kunde matcha, då Ryssland inte ens visste vad de kallade sig själva under den här turneringen och USA och Kanada ställde upp med lite random juniorer, collegekillar, AHL-spelare och en snubbe från Skellefteå.
Parodiskt nog blev mixen av college, AHL och den där snubben från Skellefteå, Guy Gosselin, för svår för Sverige, som bara mäktade med kryss mot USA, innan man sedan åkte ut mot tjeckerna redan i kvarten - utan att någon begrepp hur det riktigt kunde inträffa.
Ingen behövde fundera särskilt länge över det heller. Då Sverige samma vår vann VM-guld, med en rad nya stjärnor i laget och två år senare OS-guld, var det ingen som ens mindes debaclet i den där franska alphålan. Likväl är fiaskot som sådant intressant att nämna, då det nu återigen är OS-säsong.
Det svenska fiaskot 1992, är helt klart i paritet med Kanadas usla insats senast i Turin.
Noterade faktiskt för mig själv tidigare idag att Daniel Henriksson fortfarande är klubblös, efter att först ha velat hem till Luleå, men fått nobben. Sedan ska han ha väntat på KHL-anbud, men där verkar inte mycket ha hänt.
Visserligen ska man inte tolka in mycket, eller ens något, på basis av träningsmatcher, men likväl så har uppenbarligen varken Mattias Modig eller Anders Nilsson imponerat i Luleås mål hittills. Har laget vunnit, är det tack vare offensiven. Någonstans bildar det en tendens ändå, till och med på försäsongen.
Modig som för övrigt, redan som 22-åring kan var en varannansäsongsmålvakt. Genombrott säsongen 06/07, bedrövlig och bänkad året därpå och en stark comeback ifjol, då han tillhörde elitseriens topp statistiskt. Följer Modig sin för all del historiskt begränsade karriärkurva, blir det följaktligen en bottensäsong för honom i vinter.
Något som i så fall skulle glädja Daniel Henriksson, vars marknadsvärde åtminstone i Luleå, bör ha höjts en del sedan norrbottningarna åkte dit med 7-1 mot Modo.
Och då vi närmar oss slutet av augusti, har heller inte Henriksson råd att säga nej till något som helst elitserieanbud längre. Han skulle nog till och med tacka ja till SSK, om de ringde.
Kanada har, både felaktigt och rättvist, kritiserats genom åren för sitt ständiga uppträdande som hockeyvärldens absoluta Top Dog, i alla möjliga och omöjliga sammanhang, så fort det har vankats landslagsspel.
En av de ständiga männen i kulisserna kring detta, har varit presschefen Andre Brin, numera befordrad till kommunikationschef på det kanadensiska hockeyförbundet, Hockey Canada. Men nu har Brin och Hockey Canada faktiskt fått bita i gräset, som omväxling.
Vid OS 2006 lyckades Kanada mygla in en specialregel som tillät laget ha sin förbundslogga på matchtröjan - något som IOK nu har tänkt sätta stopp för till Vancouver-OS. Ett faktum som förstås stör hela den kanadensiska organisationen.
- Vi kommer att visa upp tröjorna på måndag (idag) vid en presskonferens och samtidigt kommer de att börja finnas ute till försäljning, är Brins försiktiga kommentar till Edmonton Sun.
Hockey Canada-bossen himself, Bob Nicholson, är mer öppet kritisk till IOK:s agerande.
- Jag kan inte fatta att IOK väljer att slänga bort en bit historia sådär, särskilt då vi arrangerar spelen. De sätter Kanada i den dålig situation på sin egen hemmaplan, säger en upprörd Nicholson.
Lite småkul naturligtvis, det faktum att då Kanada tvingas spela efter samma regler som alla andra, till och med då det handlar om något så trivialt som loggan på matchtröjan, ska det gnällas och grinas lite grann.
Jonathan Hedström gjorde sin första match för säsongen idag. Om han var bra eller dålig för Luleå mot Salavat Yulaev har jag inte den blekaste aning om. Däremot är han ju delvis värvad till norrbottningarna för att leverera citat som direkt fungerar att använda som rubrik - vilket Fotolls-Mårthens text efter matchen är ett bevis på.
Visserligen är det lite Roberts area of expertise det är med att sätta ihop bilder på random folk och göra en poäng av det, men då jag såg dagens Hedström-bild här på sajten, kunde jag inte hålla mig.
Frågan är givetvis vad han har för plan med tatueringarna på överkroppen, som snart når Michael Scofield-klass. Så på den fronten, är Hedström tveklöst på rätt väg.
Luleå-fansen får väl hoppas att han har tatuerat in ledtrådar till en plan för att återigen göra honom till en högklassig elitserieforward. Eller så använde han dem bara för att kunna rymma från CSKA Moskvas träningsanläggning?
Kent McDonell gjorde mål i debuten för Färjestad igår - något som förstås i sig inte säger ett endaste dugg. Liksom precis alla andra träningsmatcher den närmaste månaden kommer att göra. Men nu när vi i och med det har bild på McDonell i värmländsk uniform, kan man ju lika gärna skriva några rader om honom och den udda affär som förde honom till Färjestad tidigare i sommar.
I Skellefteå fick man nämligen för sig att helt döma ut kanadensaren, som trots en säsong under normal standard, likväl var lagets bäste målskytt i powerplay och näst bäste målskytt, endast bakom Niko Dimitrakos, totalt sett.
Den enda logik som fanns bakom dumpningen av den assisterande lagkaptenen McDonell, mitt i sommaren, var att Skellefteå skulle ha en på pappret ännu vassare transtalant klar. Men någon sådan har ännu inte infunnit sig och ju längre tiden går, desto mindre blir sannolikheten att man kan hitta någon som garanterat är bättre än McDonell.
Istället har man sedan McDonell skeppades gjort klart med Jimmie Ericsson, som väl för tionde säsongen i rad anses ha potential, oklart för vad, och Niklas Strandberg. Möjligen är det ju två spelare till priset av en, men helt genomtänkt verkar ju inte det vara för det.
Bottom line är hur som helst att jag ser inte någon spelare i Skellefteås nuvarande trupp som lär göra fler mål än Kent McDonell i elitserien den här säsongen. Faktum är att ingen i truppen gjort mer än fjorton elitseriemål under karriären tidigare, utöver Anders Söderberg, som knappast är en utpräglad målskytt för det. Men vem vet, Jimmie Ericsson kanske får sitt genombrott i år?
Fansens teorier kring dumpandet av McDonell var för övrigt rätt roliga. Någon menade på att Skellefteå nu tagit ett nytt steg som klubb och då duger inte spelare som Kent McDonell.
Ett anrop från verkligheten - tappar man som mittenlag spelare till Färjestad, så är det spelaren som tagit ett steg framåt. Inte klubben som tappat honom.
Då det var det här med Patrick Kane, en taxichaffis och tjugo cent då. Låt mig till att börja säga så här, överlag så är hockeyspelare inga genier och bara i NHL så finns det gott om exempel på detta - lönnmordsköparen Mike Danton, Mark Bell och crackrökaren Kevin Stevens, är blott tre exempel ur en hel hög med dylikt.
Men det här tar faktiskt priset någonstans. Pat Kane och kusin ska alltså ha misshandlat och "rånat" en taxichaufför hemma i Buffalo - över en dispyt på den svindlande summan av tjugo cent. Pat Kane alltså, med en cap hit på drygt 3,7 miljoner dollar. Den faktiska årslönen är något lägre, men det är sak samma i sammanhanget. Och Pat Kane, 150 centimeter lång och 50 kilo tung, cirka. Det är en kille som möjligen, rent fysiskt, kan misshandla insekter, men där går gränsen ungefär.
Nu var visserligen hans betydligt längre kusin och sidekick med i bilden också, men inte heller han gav i alla fall i samband med NHL Awards i sommar, några direkt aggressiva vibbar. Det farligaste han gjorde där, var att hämta vatten åt Kane, före vi intervjuade densamme.
Vad det gäller Kane själv, så nej, inga psykopatvibbar där heller, oväntat nog. Det intryck jag har av Kane, är att han är ett par snäpp roligare och mer avslappnad i intervjusammanhang, än den genomsnittlige nordamerikanske hockeyspelaren. Vilket knappast gör misshandel och rån till ett logiskt nästa steg i personlighetsutvecklingen.
Och just ja. Som ni vet så psyktestas alla talanger innan de draftas numera och dåliga resultat där, har fått fler än en spelare att falla i draften. Något säger mig att inte Chicago, eller någon annan klubb, vill lägga höga draftval på potentiellt blivande rånare.
Så något är väldigt ologiskt i den här historien så här långt - vilket alla som redan dömt Pat Kane i förhand, bör tänka igenom. För som storyn är just nu, finns det noll logik, exakt noll, i den.
Men visst, skulle taxichaufförens version, som alltså saknar tillstymmelse till logik, överensstämma med verkligheten, förflyttar sig ju Kane till någon sorts Emma Andersson-nivå i intelligens. För ingen frisk människa misshandlar någon för en missad spänn i växel.
Åtminstone jag tycker det kan vara rätt intressant att pejla av stämningarna på olika fansforum runt om i landet. För hockeysverige.se i stort, är det ju inte en helt oviktig uppgift, ur fler perspektiv än ett, förstås.
En intressant notering som man kan göra kring det, är att i alla fall en supporterskara helt uppenbarligen har växt upp i takt med åren gått under 2000-talet - nämligen Björklövens. För ni kommer väl ihåg hur det brukade vara där i Umeå? Om inte, låt mig friska upp minnet.
Som ni kanske kommer ihåg, lyckades Umeå-laget, tack vare en Alexander Beliavski i storform, heta målvakter och en portion bondflyt, ta sig upp i elitserien för ettåriga sejourer både 1998 och 2000. Sejourer som gjorde hardcore-fansen extatiska av lycka och som också innebar att de helt förlorade alla proportioner i glädjen över att vara tillbaka i elitserien - utan att klubben egentligen hade den organisatoriska och ekonomiska grund som krävdes för jobbet.
Men det var tveklöst humor i det hela. I Umeå trodde man på allvar att Per-Anton Lundström var framtidens storback, att Christian Lechtaler skulle gnugga sönder allt motstånd och att Johan Boman skulle köra över detsamma. Och då talar jag om tre lindriga exempel på fansens hybris. I klubbens matchprogram kunde man läsa fantasifulla saker som att Martin Johansson känsliga handleder skulle visa elitserien var skåpet skulle stå, ungefär. Och det i faktarutan om spelaren i fråga.
Det hela kulminerade sedan då det skulle röstas fram spelare till den All Star-match som arrangerades i elitserien 00/01. Genom ett aningen bristfälligt röstningssystem på nätet av TV4, lyckades Lövenfansen, med massiva spamansträningar, få med både den virrige backen Jesper Jäger och den i veckan Borås-aktuelle Daniel Wågström i det norra All Star-laget. Någonstans där förlorade också hela konceptet med svenska All Star-matcher, av naturliga skäl, sin redan tveksamma legitimitet och relevans.
Numera har Björklövens fans, på gott och ont, dock växt upp. I dagsläget sågar de tämligen brutalt en spelartrupp som i ärlighetens namn bara är en storspelande Alexander Beliavski ifrån att vara lika medioker som för ungefär tio år sedan.
Så skillnaden mellan Björklöven 1999 och 2009, är de egna fansens perception av klubben. En perception som för all del ändå är mer realistisk nu än tidigare.
Och aproprå perception - i ett annat fansforum läste jag igår att Pierre-Édouard Bellemare blir klart vassare i elitserien än Mats Zuccarello Aasen - baserat på god knows what. Perception, som sagt.
I Sverige och världen i stort är året 2009. Mot bakgrund av att 4500 personer ikväll i Skellefteå vill titta på lagets första officiella isträning, gör att man kan ställa sig frågan om klockan verkligen pekar på 2009 i den västerbottniska industristaden.
Jag skulle snarare säga att året bör vara cirka 2006 eller så där. För då kan jag se en viss logik att människor skulle vilja offra sin tid på att se ett lag med Fredrik Warg, Petr Tenkrat, Ivan Majesky och Yared Hagos som nya affischnamn träna.
Petr Tenkrat var då en magiker och superstjärna i Kärpät, som radade upp mästartitlar i Finland. Fredrik Warg var en pålitlig andrecenter i Timrå och fick spela VM, Majesky spelade med Alexander Ovechkin i Washington Capitals och Yared Hagos hade ännu inte åkt ur elitserien med Mora och misslyckats kapitalt i HV71.
Numera är, dessvärre för Skellefteå, verkligheten en annan. Warg var en av de tröttare i ett extremt trött Modo förra säsongen och Petr Tenkrat har i två år i Timrå mest förvirrat åkt runt och insett att han inte längre möter SM-liigabackar. Ivan Majesky, ironiskt nog, var en nyckelspelare i att ta Skellefteå till semifinal förra säsongen, men då spelade han i Linköping, så det är ju lite sådär i sammanhanget. Eventuellt.
Så ja, Robert har helt rätt i att mest publik på första isträningen, är det roligaste som kommer att hända Skellefteå i hockeyväg i vinter. Däremot lär man säkert gå till slutspel, då det finns åtminstone tre lag som bör vara solklart sämre än västerbottningarna. Detta trots att förutom Ivan Majesky, är Niklas Strandberg, Pavel Skrbek och Christoffer Norgren tre av backarna i truppen. Känn på den ackumulerade speeden och rörligheten.
Skellefteå är grått och begagnat. I en urvattnad elitserie är det ingen dödsdom, trots allt.
***
Apropå Robert, som stötte jag ihop med ett av hans bloggfans idag. Jag var och tränade och då jag gick till mitt löpband, upptäckte jag att några högst bisarra läten kom från en kvinna i 45-årsåldern, som tränade på en trappmaskin några meter bort.
Lätena visade sedan vara försök till sång, rakt ut för full hals mitt i ett gym. Jag och killen på löpbandet bredvid kunde inte göra annat än att skrattande skaka på huvudet, då den uppenbart försöksutskrivna kvinnan skrek fram texten ur "Another Day in Paradise".
Efter träningspasset utgår jag kallt från att kvinnan gick hem och började att skriva nya kommenterar till Roberts blogg. Hurvida hon även gör det galet sjungande, förtäljer inte historien.
