Slökollade diverse stats på EP ikväll. Och vad hittar vi i SM-liiga, om inte en Jesse Niinimäki, som faktiskt gjort anständiga 31 poäng (13+18) i Ilves den här säsongen. Personligt rekord på seniornivå för världens på elitnivå slöaste spelare, vars trademark är sommarträning med wakeboard och innebandy.
Kul för honom förstås, men det väcker också onekligen ett antal frågor gällande vad som ligger bakom den plötsliga framgången:
1) Är verkligen SM-liiga numera så usel att man inte ens behöver träna för att producera hyggligt med poäng där?
2) Har Jesse Niinimäki börjat inse att vad som menas med begreppet "professionell hockeyspelare"?
3) Den starkaste dryck som numera går att uppbringa i Tammerfors med omnejd är Loka Citron?
Själv drar jag till med alternativ ett som mest troligt, men tätt följt av alternativ tre.
Ja, Jonathan Hedström tror att Luleå och Frölunda blir de två lagen som tar de sista två slutspelsplatserna. Och det får han ju tro, förstås. Själv tror jag att han har helt fel.
Mitt tips säger Modo och Timrå, av den enkla anledningen att Luleå och Frölunda har störst risk att vika ned sig totalt i avslutningen. Detta då båda lagen haft tio-tolv chanser redan att säkra slutspelsplatsen, men misslyckats. Något som gjort dem allt nervösare i sina redan skakiga eller obefintliga grundspel. Det finns inget som talar för att de skulle kunna leverera under press.
Frölunda och Luleå lär ta noll poäng på de två sista matcherna och Modo och Timrå tar full pott vardera.
För Timrå är det nästan en bouns att ens vara med i slutspelssnacket vid det här laget, som deras säsong har varit. Så faktum är att de har allt att vinna just nu och har därför Leif Boorks berömda momentum.
Modo har i grunden lika stor potential för nedvikning som Luleå och Frölunda, men vad som räddar dem är ett nästan otroligt väl tillrättalagt spelschema. SSK är bara för enkla poäng och Rögle skräller mot Luleå imorgon - men kommer knappat att orka upprepa det mot Modo. Blixten slår inte ned så.
Men ett faktum kvarstår. Egentligen har alla dessa fyra lag spelat för dåligt och varit för allmänt usla under säsongen som helhet för att vara värda en slutspelsplats. Egentligen. Men nu ska ju åtta lag dit.
Hela Modos trupp är ju dessutom en uppvisning i konstgjord andning, men det är en annan diskussion.
Slutspelshetsen, ja. Något som Modo skapade igår, då man efter införskaffandet av en finsk tränare och två nya finska backar, minsann tydligen fått in viss mån av knäsvaghet i truppen. För givetvis skulle man ha vunnit igår mot Skellefteå.
Hade man gjort det, hade jag inte suttit där jag sitter nu heller, det vill säga i Coop Arena. Robert tjatade på mig idag, "Kan du inte dra dit och snacka med nån om slutspelshetsen!". Och vänlig som jag är, ställer jag upp. Om än nu grundmotivationen i sak är lite skakig, det ska erkännas.
Det ska alltså snackas om slutspelshetsen med random Luleå-spelare efter matchen. Innan dess ska vi avverka en av de mer bisarra matcherna i elitseriehistorien, där Södertälje inte har något att spela för och bokstavligen saknar halva laget. Närmare tre gratispoäng än så här går det inte att komma i elitserien.
Luleå måste uppvisa ett finnpsyke deluxe, för att inte vinna den här matchen med fem-sex mål.
Det är alltså med Alexei Ponikarovsky i laget som Pittsburgh tror att man ska bli jämbördiga med Chicago och Washington i årets slutspel. Washington som för övrigt landade en kompetent backvärvning i form av Joe Corvo under dagens deadlinehetsande.
Ponikarovsky, som i den mån han är känd i Sverige, är känd som en kille som brände passningar från Mats Sundin, då det begav sig i Toronto. Världens bäste ukrainare är en skaplig ytter i säg Chris Kunitz-klass. Varken mer eller mindre. Det var en bra affär för Pittsburgh, så till vida att man fick något för närmast ingenting. Men det är ingen Ilya Kovalchuk-deal eller Marian Hossa-deal det här direkt.
För Pittsburgh kommer det bara i praktiken innebära att en av Evgeni Malkins yttrar fortsättningsvis kommer att vara ett och ett halvt snäpp mindre inkompetent än Pascal Dupuis.
Faktum är att Pittsburgh hade behövt en Ray Whitney-typ snarare än en ukrainsk halvbrunkare. Whitney var också villig att häva den NTC han hade med Carolina för att gå till just Pittsburgh - men ska då ha velat ha ett nytt treårskontrakt direkt. Och det känns väl sådär att begära det som 37-åring. Något Ray Shero verkar hålla med mig om.
Men likväl - just nu riskerar till och med Sheros lag att åka ut mot ett gäng som New Jersey i årets slutspel.
Strax innan OS ställde jag mig frågan vad Pittsburgh ska plocka in för ytterforward innan trading deadline att kampera ihop med Sidney Crosby. För en sådan värvning känns nödvändig om Pittsburgh ska kunna försvara sin Stanley Cup-titel.
Nu verkar det inte bli någon ytterforward, då man idag bytte till sig Jordan Leopold från Florida, mot ett andraval i sommarens draft. Ett ganska märkligt drag, då Pittsburgh nu bara har ett ytterst begränsat utrymme kvar att spela med under lönetaket. Nu måste Pittsburgh göra sig av med kvalitet för att få kvalitet, vilket kan innebär att någon av, säg Kris Letang, Alex Goligoski eller Tyler Kennedy kan ryka. Och då är det frågan om det ens gör laget särskilt mycket bättre.
Nu för alla del inte Jordan Leopold någon usel spelare. En kompetent och hyfsat spelskicklig back som kan spela PP2 i Pittsburgh och var en av Calgarys bästa backar, då laget tragglade sig till Stanley Cup-final 2004. Men visst, det är ju likväl so what-känsla på honom som spelare. Någon utpräglad spetskompetens har han ju inte. Den enda positiva möjligheten jag ser är att Leopold plockades in som trade bait och att man via honom plus något mer, kan landa en kompetent ytter.
Så nej, Pittsburgh blev inte ett direkt starkare lag av detta. Utan starkare yttrar ser lag som Chicago och Washington klart mycket hetare ut.
Om nu inte Joe Thornton tar och leder San Jose hela vägen i år....mohahahahaahhaa.
Ja, elitserien drog ju igång igår, lite i skymundan sådär. Södertälje förlorade ju som bekant mot Djurgården igår och det mesta tyder likväl på att Södertälje nu får kvala - igen.
En som man inte kan skylla det på, är Jonas Almtorp. Ni vet centern/forwarden som bara erbjöds nytt kontrakt till sänkt lön av Luleå inför den här säsongen och som från början bara fick kontrakt av norrbottningarna efter try out. Istället för sänkt lön i Luleå, hamnade Almtorp i Södertälje, där han mot alla odds gjort succé.
Sexton poäng i Luleå ifjol har nu bytts mot 31 (13+18) hittills i Södertälje på 49 matcher, inklusive tre matchvinnande mål och näst bäst +/- i laget. Och då ska vi veta att Almtorps notering från ifjol ändå var personbästa, då han glänste än mindre i tidigare elitserieframträdanden med Modo och Brynäs.
Det roligaste i sammanhanget för Almtorp är att hans kontrakt med SSK går ut efter säsongen och därmed kan han lugnt lämna bottenträsket för de närmsta åren åtminstone. Rimligtvis bör Almtorp nu få bra bud av sex-sju elitserieklubbar, utöver SSK. Om han sänkte sin lön inför den här säsongen, lär han kunna tredubbla den till nästa, om agenten spelar sina kort rätt.
Så tillsammans med Linus Klasen, som lär välja KHL eller Schweiz nästa säsong, är Jonas Almtorp tveklöst den störste vinnaren i SSK den här säsongen.
Södertälje då? Ja, rimligen år man hitta nya spelare att kvala med nästa säsong.
Mikael Renberg har under åren gjort och sagt en del aningen udda saker. Ikväll, i vad som för honom är hans livs längsta OS-turnering, var det dags igen, efter att USA gjort 6-0 på Finland efter första perioden:
- Jag var den ende som trodde på USA!! Jag borde få löneförhöjning, skrek Renberg fram i SVT.
Varför kändes det inte direkt oväntat med en sådan kommentar från Mikael "I'll sue'em" Renberg?
Ni vet han som myntade uttrycket "man kan inte äta sig mer än mätt", en gång i tiden, apropå det här med att tjäna pengar. Så att Renberg fortfarande är hungrig märks måhända inte på kroppshyddan längre, men väl på andra sätt.
Hur han sedan exakt kom fram till att han var den ende som trodde på USA, förtäljer inte riktigt historien.
Robert var inte den ende som i god tid såg det svenska uttåget i Vancouver komma. Själv såg jag det redan 11 oktober - vilket ni kan läsa här.
Några utvalda citat ur min höstanalys:
Den tanke som slog mig, är att det egentligen är bäddat för ett monumentalt svenskt fiasko. Man bör helt enkelt inte vara tillräckligt bra för mer än ett brons, maximalt.
Självklart har Tre Kronor spetskompetens även i år, men ingenting som inte Kanada eller Ryssland kan göra större eller bättre. Dessutom bör även USA kunna bli riktigt vassa och Finland, sin vana trogen, kan med lite flyt få ihop ett gäng som kan gnugga sig till en bronsmatch, efter att, naturligtvis, åkt ut i och varit klart sämre än motståndaren i semin.
Man ska också komma ihåg att Kanada och Ryssland nu genomfört de generationsväxlingar de inte fullt kunde hantera i Turin, medan Sverige fortfarande är mitt uppe i sin.
Det handlar alltså om att få så tur med all lottning, så man landar ett dekande Tjeckien i kvartsfinalen och sedan får man hoppas på att man kan ta ett USA på bakfyllan i en bronsmatch.
Roligare än så blir det inte. Kanske till och med ännu sämre, för ärligt, Bengt-Åke Gustafsson solo, utan riktiga assisterande coacher? Det känns sådär.
Just det här med coacherna funderade jag på idag. I tidigare stora turneringar har mer eller mindre framgångsrika klubbtränare som Janne Karlsson, Anders Eldebrink och Roger Rönnberg varit med och hållit i spakarna bakom the BAG man.
Nu fanns inget sådant att tillgå och den svenska coachningen och förberedelsen av spelarna, såg minst sagt bristfällig ut. Känns inte riktigt som en slump.
Vad som kommer att utspela sig i natt i Vancouver, är det största någonsin i hockeyväg, i alla fall på cirka 22,5 år. Den 15 september 1987 vann Kanada den avgörande finalen mot Sovjet i Canada Cup med 6-5, i vad som allmänt beskrivs som den bästa matchen i hockeyhistorien, med Gretzkys legendariska frispelning av Lemieux som höjdpunkt.
Själv är jag inte tillräckligt gammal för att ha annat än Youtube-minnen av den turneringen. Naturligtvis är jag avundsjuk på alla som fick se den direkt det begav sig och uppleva dramat på riktigt. Då fanns också en Berlinmur och det riktiga kalla kriget som en extra krydda - nu får vi nöja oss med den kyliga relationen NHL visavi KHL - men det fungerar bra det också.
Men nu har alla som var för unga eller inte ens födda 1987 chansen igen. För inte sedan dess har varken Kanada eller Ryssland haft lika stjärnfyllda trupper i något stort mästerskap där majoriteten av spelarna dessutom är i topp eller nära toppen av sina karriärer.
Då var det Wayne Gretzky mot Igor Larionov, Ray Bourque mot Slava Fetisov och Sergei Makarov mot Mario Lemieux.
Nu har vi Sidney Crosby mot Alexander Ovechkin, Shea Weber mot Andrei Markov och Evgeni Malkin mot Joe Thornton. Det blir helt enkelt inte så mycket bättre.
Oavsett vem som vinner i natt, har hockeyn som sport chansen att bli den störste vinnaren. Nu kan vi bara hoppas att vi slipper vänta 22 år igen på något liknande mellan hockeyns två verkliga supermakter. Själv har jag en magkänsla som säger att den i kommentarsfältet så utskällde Eric Staal blir matchvinnare. Men som sagt, det är lite sekundärt.
För optimal uppladdning, rekommenderas det här klippet:
De flesta trodde nog att det skulle lösa sig för Kanada, trots mitt blogginlägg som varnade om motsatsen i fredags. Och visst, det kan fortfarande lösa sig alldeles utmärkt för Kanada - men nu har man målat in sig i ett hörn.
Kanada hade precis samma problem med allting mot USA som man haft i de tidigare matcherna, men mötte nu en bättre motståndare och blev hårdare straffade för sina problem.
Låt oss nu var lite elaka, det är ju trots allt kul. Ska vi var riktigt elaka, måste vi ifrågasätta hur man kan sätta ihop tre San Jose-spelare i en kedja och tro att de kan leda ett OS-lag med krav på guld. Särskilt då dynamon i kedjan ska vara NHL:s vinnarskalle nummer ett, Joe Thornton. Och sedan lägger vi till NHL:s störste gnällkärring och sämste bilförare på ena kanten där. Not a reciepe for success.
Vill egentligen inte heller gå i fällan och hävda att Kanada skulle gå si och så mycket bättre med andra spelare i truppen. De som är på plats ska helt enkelt vara bra nog för att få jobbet gjort - men ändå.
Jordan Staal är NHL:s bäste tredjecenter och lysande i numerära underlägen. Dessutom kan han producera framåt och är en bevisad vinnarskalle. Man kan tycka att en sådan spelare hade varit klockren för en bottom six-roll i ett kanadensiskt landslag. Någonstans blir det ju mer naturligt än att ha Ryan Getzlaf, som för all del varit oduglig, som tredjecenter.
En annan fråga är om pressen håller på att stiga Mike Babcock helt åt huvudet. Mot USA matchade han återigen Jarome Iginla sparsamt - förutom i slutet, då följande tanke slog honom:
- Vi kände att vi ville ha en skjutare (shooter) i Crosbys kedja då, sa han efter matchen.
Jadu, Mike. Kanske man ska ha en målskytt i den kedjan hela matcherna rentav? Men något säger mig att han inte kan tänka klart längre, då Babcock kanske innerst inne inser att han inte är rätt man för att leda ett All Star Kanada.
Nej, just nu är det omöjligt att se hur Kanada ska kunna vinna OS-guld. På grund av alla fel i det här laget, kommer man till och med att få problem mot Tyskland.
Jahapp, nu har Kanada spelat två matcher i OS och man har egentligen varit usla i båda två. Visserligen ramlade en del mål in mot ett tröttkört Norge i premiären, men spelmässigt såg det allt annat än bra ut för Kanada.
Spel- och resultatmässigt blev det inte heller bättre mot Schweiz, utan bara sämre. Efter två matcher tycker jag heller inte man längre kan gömma sig bakom argument om samspelt hit och samspelt dit. Kanada har den över alla lagdelar klart bästa truppen i årets OS och spelarna där har kompetens och klass nog att, i teorin, kunna anpassa sig till vilken situation som helst.
Uppenbarligen fungerar det inte nu. Spelare som i NHL har lekstugor mot motståndare av världsklass, har nu problem med Jonas Holøs och Severin Blindenbacher. Sidney Crosby har dominerat i stort sett varje match han spelat i NHL de två senaste månaderna, men fladdrar nu mest bara omkring och uträttar lite av värde.
Crosbys problem ska heller inte, i teorin, gå att skylla på kedjekompisarna. I Pittsburgh går det utmärkt att leka hockey med Billy Guerin och Chris Kunitz på kanterna. I Kanada är varje ytterforward, i teorin, klasser bättre än de två.
Inte för att nu Crosby är det enda problemet - nästan alla underpresterar pinsamt tydligt. Chris Pronger hamnar lika enkelt under press och stress som vid förra OS, Dan Boyle kan inte träffa mål och Ryan Getzlaf gör bara det mesta fel. Eric Staal å sin sida, ser mer ut som den mediokre lillebrorsan Jared, än en spelare som gör över en poäng per match i NHL.
Dessutom har inte coachen Mike Babcock alls bestämt sig för hur man vill ha kedjorna, utan blandar i tombolan hejvilt i hopp om att något ska fungera. Igår fick han för sig att bänka Jarome Iginla och sätta in Jonathan Toews i Crosbys kedja skulle lösa något. Det blev givetvis bara ännu sämre.
Då Kanada bänkar den spelare som varit en av få i laget som hittills levererat något i OS, är det ett tecken på att man har problem. Just nu saknar man ledarskap, identitet och framförallt, tydlig rollfördelning. Kanada vet inte vad man håller på med för närvarande.
Precis som i Turin för fyra år sedan.
***
En sak till. Har någon, mot förmodan, ett klipp som visar på Chris Härenstams eminenta marknadsföring av hockeysverige.se under matchen Finland-Vitryssland, skicka det eller länken till det, till mig.
Vi skulle gärna vilja ha tag i det av interna orsaker.
Jahapp, snart börjar OS på allvar då. Kanadas Dream Team mot ett gäng elitserienorrmän. Skröder mot Crosby, Zuccarello Aasen mot Chris Pronger. Givetvis kommer det att sluta på ett sätt bara.
Frågan är ju om Kanada når tvåsiffrigt och hur mycket man känner för att run up the score, som man säger i Nordamerika. Det senare är ju rätt väsentligt av många anledningar. För det finns en fara i om Kanada vinner för stort och är för överlägsna.
Resultatet av det kan nämligen bli att det inte blir tillåtet med tacklingar i internationell hockey framöver. För sådan är ju logiken i damhockey - har ett lag större, starkare och bättre spelare, ska inte tacklingar tillåtas i fortsättningen. För Chris Pronger kan ju faktiskt åsamka Zuccarello Aasen smärta. Och sådant vill vi ju inte se på en hockeyrink.
Så vinner Kanada med lite drygt tvåsiffrigt, vilket man gör om man känner för det, förväntar jag mig att IIHF har en presskonferens imorgon där man förklarar att man förbjuder tacklingar internationellt. Med hänvisningen till skillnader i storlek och skicklighet mellan olika spelare i olika lag.
Att sedan Kanada inte behöver dela ut en enda tackling för att nå tvåsiffrigt mot Norge, om de inte skulle vilja, är en annan historia.
Förstår ni nu skillnaden mellan hockey och damhockey? Den ena sporten har regler som följer sunt förnuft och sportens grundläggande idéer. Den andra är bara något bisarrt hopplock med hockey som bas, och som har haft Gudrun Schyman i regelkommittén.
Nåja, nog om detta. Nu vill jag verkligen se Chris Pronger trycka dit Zuccarello Aasen. För det är en del av vad som kallas hockeyunderhållning. OS kan börja.
Vart fjärde år får idrotten damhockey en och annan rubrik i svensk media. Häromåret var det någon som mailade mig och undrade varför HS inte bevakar damhockey på något sätt. Svaren på det är i stort att det till att börja med vore ekonomiskt vansinne av oss och för det andra att damhockey inte är riktig hockey, rent krasst.
Jag kan köpa och acceptera att Niklas Wikegård och Mikael Renberg, då de sitter i SVT, fejkar ett engagemang för grejen. Skulle till och med Robert nog kunna tänka sig för rätt summa pengar, inget konstigt med det. Så fungerar världen.
Men som sagt, det är ju för god's sake inte hockey, rent fundamentalt. Det är ungefär som man skulle få för sig att kalla innebandy för innehockey utan skridskor och sedan sätta Wikegård att kommentera det.
För i hockey spelar man nämligen utan galler då man fyllt 18 år, man skjuter slagskott och man tacklar, även i elitserien förekommer det sistnämnda. Allt detta lyser med sin frånvaro i damhockey och någonstans efter punkten om slagskott, börjar det ju rent definitionsmässigt gå från att vara hockey, till att vara något annat. I det här fallet damhockey.
Och inget fel med det, för all del. Jag menar, i Indien och Pakistan, då de inte skjuter missiler på varandra, finner de ju nöje i att fara runt på en konstgräsplan och jaga biljardbollar med en träkäpp och kalla verksamheten landhockey. Och det är väl trevligt för dem. Men inte fan är det vanlig hockey för det och Wikegård får ledigt då det visas i OS.
Då vi väl definierat den biten, kan man ju då fråga sig varför man inte vill ha den riktiga hockeyns regler inom damhockeyn. Här har jag spontant inget bra svar och vid närmare eftertanke är jag knappast brydd egentligen heller. Vill man ha en undermålig produkt kallad damhockey, separerad från riktig hockey, får man väl ha det. Inte mitt problem.
Jag vet bara att varken bandy, innebandy, landhockey eller damhockey är hockey och jag lever tryggt med den vetskapen. Bra så.
Det här inlägget är väl egentligen snudd på en vecka sent, men jag har inte haft tid att skriva det tidigare. Såg i alla fall amerikansk fotboll i söndags, som säkert en del av er andra också gjorde. I alla fall ni som följer Roberts NFL-bloggande.
Jag mådde allmänt risigt och med vetskapen om jag gillat en del filmer om amerikansk fotboll, beslutade jag mig för att ta mig igenom hela sändningen rakt av via TV6. Nu skulle jag för första gången se en NFL-match från start till mål.
Rent då det gäller sändningsproduktionen var det ingen skillnad mot att se en NHL-match från till exempel TSN. Kompetent babbel från kommentatorerna, statistik rullande i bilden och en hel del beskrivande informationen om hur nyckelspelarna brukar bete sig på plan. Så på så sätt kände man sig ju hemma direkt.
Gav det någon underhållning att tala om då, förutom själva grejen som sådan? Mja, sådär. Det går ju inte att komma ifrån att sporten i sig känns aningen seg. Mycket avbrott, timeouts och taktiksnack och relativt lite faktiskt spel for the buck.
Dock går det inte heller att komma ifrån att quarterbackarna blixtrade till med en hel del smarta lösningar mellan varven och att ett antal löpningar var både starka och dödsföraktande. Så visst, det finns något i den där sporten. Sedan var det förstås ett inneboende drama i sig att se den minst sagt omtalade Peyton Manning ge bort matchen för sitt lag med en felpassning till random snabb kille som kutade hem matchen.
Så, slutbetyget blir att jag betydligt hellre kollar på Superbowl än till exempel vad som helst inom svensk fotboll. Eller italiensk eller vilken fotbollsliga som helst där fjollor med rakade ben, röda skor och suspekta frisyrer är i majoritet.
Likväl är det två företeelser med sporten jag inte begriper:
1) Är det förbjudet med två pass inom laget? I fall inte, varför används det inte mer? Borde väl ge mer att passa bollen vidare till nästa kille, än att kuta själv tio meter och sedan oundvikligen bli nedtacklad. Fler pass inom laget skulle ju ge mer flyt och underhållning till spelet. Det skulle bli mer hockey helt enkelt.
2) Som sagt, amerikansk fotboll kan vara hygglig underhållning. Det har vi kommit fram till nu. Men det förklarar ju inte att sporten kan ha så pass mycket högre status i USA än hockeyn? En amerikansk fotboll-match kan ju aldrig komma i närheten av ett möte Washington-Pittsburgh, eller liknande, i underhållningsvärde, det finns inte. För det är sporten för begränsad.
Jaha, då kanske det är dags för lite bloggande igen då. Inledde veckan med att vara förkyld och sedan har det varit annat som kommit emellan. Men nu är det ju helg, så nu kör vi.
Vi kan börja med det här med NHL och OS. Som ni säkert vet så är inte NHL:s ledning med Gary Bettman i speten särskilt överentusiastiska över NHL:s OS-medverkan och har gett signaler om att det är ytterst tveksamt om NHL-spelare ska släppas till nästa OS i Ryssland 2014.
Det förutsägbara är då att NHL målas ut som elaka bad guys och världshockeyns fiender. Något som är lite för enkelt, om man sätter sig in i ämnet utöver den typiskt svenska, ytliga, analysen som bygger på missriktat USA- och dollarhat.
För faktum är att som situationen är just nu, så tjänar NHL i praktiken ingenting på OS. Klubbarna förlorar intäkter under ett par veckor, samtidigt som löner ska betalas ut, vilket kan orsaka likviditetsproblem på sina håll, samtidigt som spelarna kan bli skadade. Det är en sak.
Vad värre är, är att NHL i praktiken försvinner från medieradarn i USA under OS. I söndags bjöd Ovechkin och Crosby på en match i absolut världsklass - live på den nationella TV-kanalen NBC i USA.
Det ironiska med det är att NBC har sändningsrättigheterna även för OS, men kommer inte att utnyttja det för någon sorts crossover promotion gentemot sin NHL-bevakning. Istället gömmer NBC undan OS-hockeyn på obskyra bi-kanaler under hela turneringen. Lite som SVT skulle sända Tre Kronor på SVT Serbokroatiska, ungefär.
Logiken i att NBC livesänder Washington-Pittsburgh, men dumpar USA-Kanada i OS, kan ju ses som aningen haltande. Men det är den verklighet som NHL har att ta hänsyn till. Och USA är trots allt ligans viktigaste marknad.
Så där har vi det verkliga problemet. Om inte NHL får bättre exponering av sin produkt i amerikansk TV under OS, lär det heller inte bli något NHL-OS om fyra år. Oavsett om spelarna vill det eller inte.
Jaha, Ilya Kovalchuk till New Jersey Devils, av alla klubbar. Känns som en klockren med mix med honom och Jacques Lemaire. Är ju bara att se skillnaden på Marian Gaboriks nuvarande produktion och hur det såg ut då Lemaire skulle hålla honom i strama tyglar i Minnesota.
För Stanley Cup-fighten spelar det också mindre roll hur som helst. Det finns två lag i öst som kan vinna cupen och det är Pittsburgh och Washington, förstås. Inget förändrades av Kovalchuks klubbyte, egentligen. Så det mest intressanta är även fortsättningsvis Pittsburghs jakt på en någorlunda vettig ytter i en försenad julklapp till Sidney Crosby. Utan en sådan har Washington fortsatt edgen i öst.
Spekulationerna går förstås varma och på grund av lönetaket är det mer eller mindre chanslöst för Pittsburgh att plocka in killar på Kovalchuks nivå. Då skulle det krävas att klubben ger bort folk i nivå med Sergei Gonchar, Tyler Kennedy, någon random gnuggarforward och ett högt draftval. Minst.
Istället får man leta en injektion på nivån under. De tre namn som nämnts den senaste veckan är Ray Whitney, Paul Kariya och Michael Ryder, i mer eller mindre välgrundade spekulationer. Ingen av dessa har ju varit direkt heta i vinter, men likväl skulle de vara klasser bättre med Crosby än den sorglige Ruslan Fedotenko.
Själv skulle jag trots allt välja Whitney ur den trion. Dels för att han trots allt gått skapligt, han har vunnit Stanley Cup förut, är högerskytt och har nog med smartness för att placera sig då han är ute med Sid.
Hur som helst. Vad Pittsburgh landar här, är mer avgörande för var årets Stanley Cup hamnar, än Kovalchuk-traden.
Det har varit mycket snack hit och dit om Jonathan Hedström de senaste dagarna. Mycket av det känns som en märklig mediesoppa, där dramaturgiska grepp av C-filmsklass har använts som verktyg.
Hela den diskussionen bottnar dock i ett typiskt svenskt attitydfel - nämligen att det på något sätt skulle vara synd om floppande spelare rent allmänt. En attityd som är helt icke-existerande i Nordamerika eller Ryssland och då får de också framgångar därefter.
För att återgå till case in point - det är naturligtvis inte ett dugg synd om Jonathan Hedström och såvitt jag kan bedöma, är han heller inte ett dugg illa behandlad.
Hedström är anställd av Luleå Hockey och har bra betalt för att spela hockey på en viss nivå. Nu har Hedström levererat cirka hundra procent under förväntad nivå och då är det inte konstigt att klubben ville göra förändringar.
Istället för att betala dyra pengar till en spelare som knappt platsar i laget, hade Luleå förstås velat värva en ny spelare för Hedströms lön. Jag har inte den minsta aning om hur det kan vinklas till att vara fel, dumt eller elakt. Snarast bara korrekt och professionellt. Hockey går ut på att leverera och är ingen social gruppterapi.
Den störste förloraren här är Jonathan Hedström, som inte tog chansen till en nystart någon annanstans. Det hade troligen inte gått bättre, då han verkar ha förlorat suget på att spela hockey, men i alla fall. I Luleå lär han få nöta bänk resten av säsongen. Dels för att han är dålig och dels för att han på grund av brist på ambition i sin karriär, berövade Luleå chansen till att värva en spelare som faktiskt gör vad han får betalt för.
Men som sagt, vad vi ska ta med oss av det här generellt är att det aldrig är synd om floppar. Oavsett snyftstories hit och dit.
Det kan kanske tyckas hårt att säga det, men faktum kvarstår. Bröderna Abbott är två av den här säsongens floppar i elitserien. Man kan skylla det på mycket, som avsaknad av en tredjelänk som är helt optimal för brödernas spel och en tränare helt utan spelidéer.
Men i grunden är det ointressant. Cam Abbott och Chris Abbott skulle ersätta Linus Omark och Johan Harju i Luleå och har misslyckats med uppgiften - det är bottom line. Ingen förväntade sig naturligtvis att kanadensarna skulle göra 55 poäng per skalle, men gissningsvis hade nog Luleås ledning, med goda belägg, trott på lite dryga 40 pinnar vardera av de två.
Nu kanske Cam landar på 37-38, i bästa fall, och Chris på lite dryga 30. Det är en av många orsaker till varför Luleå lär missa slutspel i år. Luleås måste ha individuell spets som avgör matcher, då man saknar grundspel och ett stabilt kollektiv. The Abbotts har inte levt upp till kravet på att vara game breakers på samma sätt som Omark, Harju eller Lubos Bartecko kunde vara för norrbottningarna. Game breakers som kunde dölja lagets och tränarnas fundamentala brist på tanke i vad man gör som kollektiv.
Så sett till den kravspecifikation som låg på dem inför säsongen. är bröderna Abbott absolut en av den här säsongens floppar i elitserien.
Trots att de har ett år kvar på kontraket, kan inte chansen/risken att de blir kvar i Luleå vara mer än 50-50. Frågan är också hur många andra lag från toppligor i Europa som står på kö efter deras tjänster?
Inte jättemånga är känslan. Men någon klubb i Schweiz tar säkert emot dem.
Johan Davidsson förlängde ju som bekant sitt kontrakt med HV71 fram tills 2015 i veckan. Något som Davidsson fick mycket beröm för, framförallt med att han då ska ha visat så mycket klubbhjärta i det agerandet. Själv är jag tyvärr lite för cynisk för att instämma i hyllningskören.
Don't get me wrong. Jag gillar Davidsson som spelare och som person verkar han enormt sympatisk på alla sätt, ingen tvekan om det. Men det är ingen tvekan om att han själv är den här dealens störste vinnare.
Till att börja med så gick det tidigt rykten om lite ospecificerat intresse från KHL och Schweiz för Davidsson, vilket redan där tvingade HV71 att öppna börsen rejält och erbjuda ett långt kontrakt för att kunna konkurrera i sammanhanget.
Min gissning är också att Davidsson nog helst av allt också stannade kvar i Sverige och mer bara använde det utländska intresset som en spelbricka i förhandlingen. Ett bete som HV uppenbarligen svalde fullständigt.
Något som då i praktiken ledde fram till att HV gav Davidsson, som gör kanske sitt livs säsong, ett dyrt femårskontrakt, som han som 39-åring ska försöka leva upp till. Det kommer knappast att sluta särskilt väl.
HV71 har därmed bundit upp en stor del av sin lönebudget för de närmsta åren i två spelare, Davidsson och Per Ledin, som kommer att vara allt längre och längre ifrån sin prime spelmässigt i takt med att kontrakten tickar på. Men knappast lönemässigt.
Bang for the buck, anyone? Det långsiktigt smarta beslutet av HV hade varit att inte förlänga med Davidsson, annat än på ett eller två år, och redan till hösten börjat planera för en framtid utan en Davidsson som gör runt 50 poäng varje säsong. För den tiden kommer, med eller utan honom i truppen.
Japp. jag har bestämt mig. Jag vill också ha en Facebook-grupp där jag blir hatad av random bönder, så jag skriver ett inlägg om Leksand. Då borde det ordna sig tämligen snabbt.
Nej, det blev tungt med vardagsinlägg den här veckan också. Bland annat möten, snöskottning och dåligt humör på grund av nämnda snöskottning kom emellan. Jag hatar svenskt vinterväder. Nåväl.
Leksand har ju, helt oväntat, värvat spelare i veckan. Och som vanligt passar då resterande manskap på att visa sin professionalism och vinnarinstinkt. Istället för att höja sig och glädja sig åt att man får in nya spelare som förstärker laget, börjar spelarna gråta och blir rädda att bli med istid. Hela beteendet är ju faktiskt ynkligt.
För faktum är ju att Leksand gör helt rätt. Man är tvungna att förstärka för att kunna ha en rimlig chans i en kvalserie och man är av ekonomiska skäl tvungen att göra det så nära deadline som möjligt.
Problemet är bara att samma spelare, ni vet de som aldrig höjer sig i en kvalserie för Leksand, som gnällde internt över sena värvningar ifjol, lär snyfta lika mycket i år och det drar med sig en stor del av den övriga gruppen på olika sätt.
Så länge som Leksand har spelare som inte inser klubbens situation och kan hantera sena värvningar professionellt, kommer man aldrig att gå upp i elitserien och har heller inget där att göra. Som hockeyspelare ska du hålla käften, alltid spela för att vinna med ditt lag och stödja allt som kan göra laget bättre. Tydligen har många i Leksand en bit kvar där. För är man inte sura över sena värvningar, så är det att bättre spelare än en själv i laget visst också har högre lön, skräll nog. Pinsamt, som sagt.
Däremot kan man diskutera de värvade namnen i sig, för all del. Men det är delvis irrelevant, då de oavsett flopprisk ändå är bättre än de rätt mediokra juniorer Leksand tvingats dra runt med i vinter, av ekonomiska skäl. För ingen ska inbilla mig att Leksand på allvar själva tror de där killarna har elitseriepotential.
Jahapp, dagens resultat i elitserien innebär att ingenting är dött. Det kommer troligen att bli streckstrid om de sista slutspelsplatserna till de sista omgångarna. Precis som det ska vara.
Förutom SSK, Timrå, Modo och Frölunda, säger magkänslan att även Luleå kommer att bli inblandade. Någonstans bör man bli det, då man under en hel säsong saknat såväl grundspel som målvaktsspel. Två faktorer som ju gör att såväl Modo som Frölunda ligger där man ligger.
Frölunda är för övrigt rätt lustiga, eller snarare pinsamma, i sin uppenbara ambition att vara Sveriges svar på New York Rangers. Det vill säga att ha dyra och obrydda spelare, inkapabla till att visa det minsta engagemang i ett fokuserat försvarsspel och som alltid presterar sämre i Frölunda än i sin förra klubb.
Ulf Dahlén har självklart inte lyckats under sin tid i Frölunda - men samtidigt är inte allt hans fel. Det har ju sett likadant ut där ända sedan Stephan Lundhs tid i klubben. Något är fundamentalt fel i den klubbens kultur. Som sagt, på något sätt måste man sluta tro att leka Sveriges Rangers, är ett recept för framgång. Liksom Rangers John Tortorella, tror jag Dahlén har någon sorts idé. Men precis som i Rangers, är det svårt att få spelarna att bry sig särskilt hårt i den.
En annan tränare värd att nämnas i sammanhanget är Roger Rönnberg. Han är på något sätt Ulf Dahléns motsats, såvida att han alltid klarar sig undan kritik, medan Dahlén aldrig gör det numera. Nu ryktas det att Rönnberg ska ta över Team 20 efter Pär Mårts.
Frågan är ju då på vilka meriter? Det är ju en viss skillnad mellan Rönnbergs och företrädarens CV, om vi säger så. För norrbottningen har ju inte presterat annat än fjolårets högst avancerade game plan i Luleå, som bestod av "Ge pucken till Omark!". Nu skulle det inte förvåna mig om han för andra gången av tre möjliga missar att ta norrbottningarna till slutspel. För det förtjänar han förstås en befordran.
Men visst, han fixar nog guldet i nästa JVM. "Ge pucken till Pääjärvi!", kan ju funka som strategi. Den är nog svårläst.
Ulf Dahlén skulle nog fixa JVM-laget bättre än Rönnberg. Däremot skulle båda två ha floppat i Frölunda.
Blev inga fler poäng av Sid i den första perioden i natt. Istället svarade Ovie för Caps, då han lite väl enkelt trampade runt Kris Letang, fick till ett avslut och Mike Knuble slog in returen.
Trots att man tvingats kalla upp två nya killar från Wilkes-Barre i AHL, Nick Johnson och Dustin Jeffrey, är det dock Pittsburgh som skapat de bästa chanserna. Problemet är bara att spelare som Ruslan Fedotenko och Matt Cooke fått de bästa av dem.
En intressant jämförelse är hur som helst att då NHL:s två största stjärnor mött varandra, har Sid gjort 40 poäng och Ovie bara 23. Detta då inför nattens match.
Just därför lär Pittsburgh vinna i natt också. Ovechkin är en lysande spelare, men då det verkligen gäller, är Sid en större vinnarskalle. Vi såg det i JVM 2005, i fjolårets slutspel och vi kommer att se det senare i OS också.
Händer det något kul kanske jag ids dra fler inlägg i natt. Den som lever får se.
Funderar på allvar att göra om det här till en ren Sidney Crosby-blogg. Det skulle vara klockrent ur alla perspektiv och bli en naturlig samlingsplats för såväl allmänna Kanada-hatare som för Modo-fans. För är det något bloggvärlden bevisar, så är det att folk läser bloggar om och av folk de hatar.
Nåväl, hur som helst är vi ju igång i natt igen. Pittsburgh spelar hemma mot Caps, i en repris på fjolårets moraliska Stanley Cup-final. Tyvärr får ju väst ett lag inkvoterat i finalspelet, men det är ju som det är.
Sid har i alla fall gett Pittsburgh ledningen redan och nu är det PP, mohahahaha.
Regaine-mannen José Théodore kan för övrigt lägga Pittsburghs mål på sitt redan rätt omfattande career blooper reel.
Det var Pittsburghs lokala Fox Sports-kanal som producerade gårdagsnattens match mellan Penguins och Islanders. I takt med att Sidney Crosby ständigt ökade på poängskörden i matchen, började de lokalpatriotiska kommentatorerna alltmer fokusera på hur nära Sid började komma Henrik Sedin i toppen av poängligan.
Och närmade sig gjorde ju Sid, för all del. Men är inte detta bara väldigt overkligt? Jag menar, hur i helvete, på ren svenska, kan Henrik Sedin leda NHL:s poängliga, före Sid, Ovie, Joe Thornton, Kovy, Geno och övriga intressenter? Det hela blir ju bara mer och mer obegripligt ju mer man tänker på det.
Efter de matcher jag sett Pittsburgh den här säsongen, är jag övertygad om att Sidney Crosby nu är bättre än någonsin, efter en lite trög inledning på säsongen. Crosby har framförallt insett att han på grund av lönetaket får spela med en del spelare egentligen under hans egen värdighet, vilket har gjort att han nu söker avslut mer själv, istället för att passa bort fyra öppna lägen till Billy Guerin varje match. Guerin sätter ju max en kasse ändå.
Tittar man på olika skills, ska inte Sedin vara nära Crosby någonstans. Vi pratar om en spelare som täcker pucken som en Linus Omark på steroider, har en bättre blick för spelet än en Peter Forsberg i dennes prime och åker skridskor fortare än en Mats Näslund 1986.
Så nej, för mig är det inte begripligt någonstans hur Henrik Sedin kan ha gjort mer poäng än den ovan nämnde. Vad är Sedin riktigt bra på, vilken del av spelet håller han världsklass i? Jag har inte svaret på det. Det typiska svenska "Han är mest allround", funkar ju inte. Det leder man inte poängligor på. Fråga Henrik Zetterberg om inte annat.
Kanske är detta för att Henrik Sedin i mitt huvud alltid kommer att var en fjunig rödhårig kille i en tröja med för stor Fjällbrynt-logga, som passade pucken till sin brorsa i ett sarghörn i valfri elitseriearena 1997-00. För som sagt, Vancouver ser man ju aldrig.
Så för mig är Henrik Sedin ännu en, på högsta nivå, småseg spelare, med ett vekt skott och ett tveksamt närkampsspel och allmän intensitet. Nu matchar den spelaren plötsligt spelare med offensiva register av självklar världsklass.
Har inlett veckan med två dagar fyllda av möten i Stockholm. Mest intressant för er där är nog den tämligen omfattande re-design som snart väntar för hockeysverige.se.
Nuvarande utseende har mer eller mindre rakt av funnits sedan hösten 2006, så en uppfräschning ligger onekligen i tiden. De bakomliggande anledningarna, förutom viljan att göra något snyggare och coolare, är förstås att vi i grunden vill ge er läsare en bättre produkt och naturligtvis handlar det också om att möta konkurrens på ett effektivt sätt.
Målsättningen är att allt ska vara klart lagom till SM-slutspelet, ungefär. Det kommer heller inte att bli en total revolution, om den tanken oroar, ni kommer att känna igen er i grunderna.
Utan att säga för mycket i detalj, så har jag sett till att vi hämtat den största inspirationen i planeringsarbetet från sajter som nhl.com, espn.com och tsn.ca. Sämre förebilder går det ju att ha.
Såja. då vet ni lite om vad som väntar. Nu väntar ett 24-avsnitt för mig, följt av snart halvfloppande Johnny T mot Sid och gänget på ESPN America.
Förhoppningvis har Pittsburgh en riktig målvakt i kassen den här matchen.
Måste till att börja med be om ursäkt för minst sagt uselt bloggtempo den senaste tiden. Har helt enkelt varit en hel del annat som kommit i vägen, tyvärr.
Nåväl, apropå rubriken så syftar jag inte med det svenska västkustsproblemet, alltså att alla därifrån låter som varianter på Glenn Hysén, utan det nordamerikanska. OS-hockeyn kommer ju ur svenskt och europeiskt perspektiv att få helt bedrövliga TV-tider, då Vancouver ju ligger där det ligger.
Samma problem aktualiseras i natt, då ESPN America sänder Vancouver-Pittsburgh från HNIC, med svensk start 04.00. Självklart skulle jag gärna vilja se matchen, men det innebär ju att man då inte sover förrän närmare 07.00 och att man därför inte lär orka sig upp ur sängen förrän runt 16.00 på söndagen. Det är ju någonstans ett problem dygnsrytmsmässigt om man jobbar någorlunda kontorstid sedan på måndagen.
Därför undrar jag nu hur man rent praktiskt löser detta?
Lösningar som på något som involverar att se något i efterhand är underkända redan på förhand. Sådant sysslade man med på 90-talet och fungerar, av ett par tusen anledningar, inte alls idag.
För alla som främst följer svensk hockey är det slut på underhållningen nu. Nu blir det att återigen bara följa sitt svenska lag i elitserielunken. Ingen mer JVM-fart, JVM-intensitet och JVM-vilja.
Elitserien är onekligen rent hockeymässigt en liga för sig. Jämför man med såväl JVM som NHL står en elitseriematch ut på flera olika sätt. Egentligen spelar alla elitserielag ungefär likadant och de spelare som varit med ett antal år i ligan, vet precis hur mönstret ser ut och ser till att spela på ett sätt är riskminimerade för sig själva som individer.
För bara i elitserien kan plötsligt helt mediokra spelare, som dock haft vett nog att lära sig elitseriemanualen, plötsligt börja ses som bärande spelare i sina lag och belönas med dyra kontraktsförlängningar. Sedan skapar dessa spelare en kultur som nya spelare fostras i och snabbare än vad Pääjärvi-Svensson åker skridskor, ser det så ut som det gör i elitserien. Då ser det trött och slött ut på isen ofta och publiken kan undra vad i helvete det är de betalat pengar för.
Så egentligen är det att göra sig enkelt för sig att bara skylla allt som är fel i elitserien på rinkstorleken. Snarast har det med organisationskulturen i klubbarna och lagen att göra. Fel spelare med fel beteende belönas helt enkelt och då blir det som det blir.
I teorin borde det naturligtvis bli bättre fart på anrättningen med mindre rinkar, men även i bästa fall lär det ta några år innan det börjar ge effekt. För 40 i grunden slöa spelare i en match, är ju också 40 slöa spelare även på en mindre isyta.
Det om det. Nu kör vi ett antal random förutsägelser inför de nitton elitserieomgångar som återstår.
- Hans Särkijärvi blir den ende elitserietränaren som får sparken. Skellefteå tröttnar då laget bara vinner två matcher till innan OS.
- Peter Forsberg spelar två matcher till och Modo tvingas kvala, efter att SSK spurtat förbi.
- Linus Klasen slutar tvåa i poängligan efter Tony Mårtensson. Båda två spelar i KHL nästa säsong.
- Jonathan Hedström hamnar två mål under de utlovade tio målen, trots en stark avslutning på säsongen.
- Lee Goren får tag på Facebook-snubben på ett uteställe i Karlstad och de båda gör så slutligen upp. Slutar med sjukhus för Facebook-nissen och en desperat flykt från landet, Chad Hinz-style, för Goren.
Ok, fine. Den svenska JVM-förlusten mot USA hade tveklöst David Rundblad stor del i. Han var isens sämste back och saknade helt förmåga att på ett spelintelligent och moget sätt hantera hur USA spelade emot honom. Det är något som ingen kan förneka.
Likväl ska ha Pär Mårts ha kritik i sammanhanget också. Mårts borde ha plockat Rundblad från isen redan efter den första perioden. Vid det laget var inte frågan om stackaren skulle orsaka något baklängesmål - utan när och hur många. Det var uppenbart. Tar inte Rundblad tag i sina problem som spelare snart, kommer han att sluta i Almtunas PP2.
Sågar man David Rundblad, ska även Peter Andersson ha samma kritik. Andersson gick bort sig ett flertal tillfällen, gjorde inte de rätta bedömningarna och till slut hade också det orsakat ett baklängesmål. Jag har aldrig sett Alexander Urbom spela hockey, så jag har ingen uppfattning hurvida han vore ett bättre eller sämre val än någon av Rundblad eller Andersson i den här turneringen. Men det är ju tveklöst en intressant fråga.
Vidare ska även Jacob Markström ha en släng av skiten. Som alla redan konstaterat - men släpper inte in USA:s 3-2 mål. Det finns inte och är bara för dåligt. Att då hävda "Jamen det var hans enda tabbe i turneringen", blir ju bara helt ointressant. Någonstans handlar det ju om att vara bäst när det gäller.
Sist, men knappast minst, så tog hela Sveriges förstakedja a day off i semin. Marcus Johanssons matchstraff var det enda märkbara han levererade under hela matchen och det är givetvis underkänt av en kapten och förstecenter.
Under hela matchen mot USA saknade jag tidigare års JVM-härförare som Patrik Berglund och Mikael Backlund. Sverige saknade en sådan spelare i år.
Eller ja, gårdagens, om vi ska vara helt korrekta. Nåväl, jag var och kikade på Luleå-Skellefteå live idag. Det hände mycket intressant där, som vi får återkomma till. Men jag fastnade lite för vad Skellefteås tränare Hans Särkijärvi ödmjukt sa igår till norran.se inför matchen:
"Det är upp till oss hur matchen blir, vi har ett så pass bra lag så vi bestämmer hur det ska se ut".
En helt klockren förutsägelse, eller vad säger man? Vi vilar väskan där och återkommer till mer om den matchen senare.
Jaha, nytt år och nytt decennium då. För oss som var med då det begav sig är det rätt ofattbart att tänka sig att för nu tio år sedan trodde många att alla datorer skulle vara utslagna sedan länge vid det här laget. Det har hänt en del sedan dess. Och för bara några månader sedan skulle vi alla dö i svininfluensan. Återigen, det har hänt saker.
Så gäller även i elitserielagen. Därför, mitt i all JVM-hets, kommer hockeysverige.se att gå igenom de bästa och mest betydelsefulla spelarna under hela decenniet, per elitserieklubb. Och ja, även de spelare som floppat mest och hårdast i respektive klubb.
Därför kan ni, med start idag, se framemot 24 underhållande listor under den närmsta veckan.
Det är väl sådant som kallas för god fortsättning?
För er som undrar var Uffe håller hus, så är han äntligen plats och ser Sverige-Österrike. Däremot har hans bagage kommit bort någonstans mellan Frankfurt och Regina. Gissningsvis är det Air Canadas fel, det doftar lite Air France om det företaget. Antagligen är det den språkliga kopplingen som stör processerna där.
Nåja, SVT kallar staden som Sverige spelar i för Re-GINAH, uttalsmässigt. Något som jag känner mig rätt skeptisk till. Borde inte stadens namn uttalas på samma sätt som det tämligen vanliga anglosaxiska kvinnonamnet Regina?
Det vill säga ungefär Re-Gina i uttalsform och alltså inte något Re-GINAH. Vad säger ni språkwannabes till läsare om det här egentligen?
