Jag trodde, rent av hoppades att Patrice Cormiers hjärndöda överfall på Mikael Tam i QMJHL förra månaden skulle få någon slags effekt. Att det skulle ge hockeyspelarna i de kanadensiska juniorligorna en tankeställare och fundera över hur man bättre respekterar sina motståndare ute på isen.
Efter att nu ha tagit del av Marco Scandellas armbågstackling på Alexandre Durette i förra veckans möte mellan Val d'Or Foreurs och Rimouski Oceanic - ironiskt nog Cormiers före detta klubba - har min bubbla av naiva, världsförbättrande tankar spruckit. Här har vi ännu ett bevis på att stenåldersmentaliteten fortfarande regerar.
Det som stör mig mest med den här tacklingen är att Scandella, JVM-back för Kanada förra månaden, har vunnit kampen om pucken när han helt i onödan sticker ut armbågen och sänker Durette.
Nu är Scandella avstängd på obestämd tid. Han lär inte få samma typ av avstängning som Patrice Cormier, men jag kan inte låta bli att hoppas att han får känna på lite offentlig förnedring efter ett sådant fegt och onödigt överfall.
"Han har ett rykte om sig att spela sina bästa matcher när det gäller som mest"
Niclas Wallin går till San José Sharks och får en fin komplimang av general managern Doug Wilson. Nu är inte Wallin en spelare som för ditt lag till Stanley Cup, men det är ändå rätt kul att Wilson använder orden han gör.
Är det något som har utmärkt Sharks de senaste säsongerna är det att laget har kryllat av spelare som alltid viker ned sig när det drar ihop sig.
Kanske kan Niclas Wallin lära Joe Thornton, Dany Heatley och Patrick Marleau ett och annat om att hålla nerverna under kontroll. Annars är känslan att Sharks går mot ännu ett slutspelsfiasko. Laget är otroligt bra på pappret, men den där kulturförändringen som utlovades efter förra säsongens dunderfiasko har inte blivit av.
Om det blir ett nytt fiasko kommer ingen att bry sig om att Joe Thornton gjorde 100 poäng eller att Patrick Maleau och Dany Heatley smällde in 50 kassar vardera i grundserien.
Då kommer deras loserstämpel bara att synas ännu bättre.
*****
Jag försökte ta en helt hockeyfri helg. Det fungerade till och med söndagskvällen. Drabbningarna mellan Washington och Pittsburgh vill man aldrig missa. Och jag är ytterst nöjd med att jag inte gjorde det den här gången heller.
Det är skönt att se hur NHL:s hetaste rivalitet byggs upp och som jag har konstaterat tidigare - det här är bara början.
Två mastodonttrader inom loppet av ett par dagar. Det är nästan så att man känner sig "bitch slapped" av historiens vingslag. Att byta spelare i dagens lönetaksstyrda NHL-tillvaro är svårt nog, att byta stjärnspelare ska vara på gränsen till omöjligt.
Vad gäller nattens stora begivenhet tycker jag det är för tidigt att uttala sig om vinnare respektive förlorare. Upplösning för vi inte förrän i sommar när eller om New Jersey Devils beslutar sig för att försöka skriva kontrakt med Ilya Kovalchuk. Klarar man - mot förmodan - att tillfredsställa ryssens gigantiska krav och får honom under långtidskontakt råder det ingen tvekan om att traden var bra, ja, rent genial.
Om det inte sker måste Devils vinna Stanley Cup för att rättfärdiga affären. Det känns som en tuff utmaning oavsett om man har en Kovalchuk i laget eller inte. Trots nattens supervärvning har inte Devils de vapen som konkurrenterna Washington Capitals och Pittsburgh Penguins besitter.
"Mot förmodan" kilade jag in ovan. Det skriver jag för att jag inte tror att Devils kommer att kunna förlänga kontraktet med Kovalchuk. Klubben har redan sina egna superstjärnor att hålla efter. Ska man gå Kovalchuk till mötes kommer han ensam att ta upp runt 20 procent av utrymmet under lönetaket. Det lämnar inte mycket utrymme att bredda truppen. Då dröjer det tvärtom inte länge innan Devils är ett Atlanta Thrashers, ett lag som står och faller med en spelare. Det låter inte som Lou Lamoriellos melodi.
Nej, i stället tror jag att Lou drog en rövare här. Han vet innerst inne att Martin Brodeur inte har så många år kvar innan karriären är passé. Därför lägger han alla chips på bordet, går all-in och hoppas att det bär långt.
Jag tror inte att satsningen bär frukt, men om jag vore supporter skulle jag hellre se en general manager som visar handlingskraft och tar risker än en som sitter med armarna i kors och väntar på bättre tider.
*****
Atlanta då? Vad har framtiden i sitt sköte för detta sorgebarn?
Utan sitt affischnamn och tveklöst största stjärna känns laget fortfarande ganska stabilt men rätt profilfattigt. Zach Bogosian, Evander Kane, Tobias Enström, Ondrej Pavelec och eventuellt Nicklas Bergfors är spelare som bådar för en ljus framtid. Thrashers problem är att hockeyintresset i Georgia är så pass unket att en riktig superstjärna som Ilya Kovalchuk faktiskt kan tänkas dra mer publik än ett vinnande lag.
Utan en spelare av Kovalchuk magnitud i truppen har jag svårt att se att ishockeyn blir särskilt långlivad nere i södern.
*****
Att spela ishockey i New Jersey är antagligen ingen större upplevelse. Trots att laget vunnit flera Stanley Cup brukar det vara rätt ödsligt på läktarna i Prudential Center. Ändå får det anses vara klackarna i taket genomfört med att spela hockey inför sömniga Philips Arena.
Jag har sett ett par av Atlantas hemmamatcher på tv under säsongen och det har varit smärtsamt. Vissa gånger har jag inbillat mig att det faktiskt kan vara bättre stämning på en J20-match i Sverige. Och det säger inte så lite.
Därför får de största förlorarna i den här traden anses vara Johnny Oduya och Nicklas Bergfors. Om de befann sig i mediaskugga innan den här traden är det ingenting mot vad de gör nu.
*****
Patrice Cormier... Ja, jisses. Vore jag general manager skulle jag sky honom som pesten, men tydligen ska den mentalt defekta forwarden ha varit den spelare i traden som Lou Lamoriello hade svårast att släppa ifrån sig.
Okej, i all sanning är Cormier en otroligt talangfull spelare som besitter kvalitéer som alla general managers i NHL vill ha. Men sett till hans track record de senaste månaderna förstår jag inte hur någon ens vågar chansa på att plocka in en sådan snubbe i ett omklädningsrum.
Men om vi snackar karma - vilken NHL-stad är värre att komma till än Atlanta?
Inte ofta man hör ppv-kommentatorerna lacka ur, men nu är snubben som sitter uppe i Luleå förbannad. Modo har nämligen tackat nej till intervjuer i två raka periodpauser vilket fick den annars lugne och fredliga mannen att tagga till:
- Jag tycker att det är BEDRÖVLIGT och det håller säkert ni där hemma med om också.
Av någon outgrundlig anledning är det alltid Modo som bojkottar ppv-intervjuerna. Sätter man ihop en topplista över flest överhoppade intervjutillfällen är jag tvärsäker på att Ö-vikslaget skulle toppa den.
Det gör det inte lättare att sudda bort den där grinighetsstämpeln.
Ilya Kovalchuk lämnar Atlanta Thrashers. Det gör att man måste ifrågasätta om det finns någon framtid för hockeyn i Georgia över huvud taget. Laget har knappt märkbart bättre publiksiffror än katastrofen Phoenix Coyotes och då snackar vi ändå siffror som är rätt friserade. Alla som har sett en tv-match från Atlanta vet hur tomt, tyst och tråkigt det är. Ingen stämning, ingen glädje... Ingenting. Bara ett vakuum av ointresse.
Utan en enda riktigt legitim stjärna på isen kan situationen knappast bli bättre. Vi vet visserligen inte vad Atlanta kommer att få i utbyte för sin lagkapten, men vi vet i alla fall att det inte blir någon/några spelare som håller samma klass, har samma utstrålning eller stjärnstatus.
Även om traden skulle göra laget bättre och kanske till och med leda till en slutspelsplats är känslan att Thrashers vandrar längs samma hopplösa väg som Viggo Mortensens rollkaraktär och dennes son i den bioaktuella filmatiseringen av Cormac McCarthys bok "The Road". En dystopisk framtidsskildring av en tröstlös vandring och ett frustrerat sökande efter något obefintligt i en värld på gränsen till total kollaps.
Det kan naturligtvis bara sluta på ett sätt.
*****
Vem vinner då dragkampen om Kovalchuk? Mitt spontana svar hade varit Los Angeles Kings, men eftersom hockeygurun Bob McKenzie på TSN påstår att Hollywood inte är hetast byter jag kust och sätter pekfingret på Boston.
Bruins säsong har varit en stor besvikelse med tanke på hur bra laget var i fjol. Utan Phil Kessel har målskyttet gått i baklås och nu riskerar man faktiskt att missa slutspelet. Jag tror att general managern Peter Chiarelli är tillräckligt desperat för att betala lite mer än andra klubbar för Kovalchuk. Han har en del extra draftval tack vare Kessel-traden och kan offra en slumrande storback i Dennis Wideman samt ett par talangfulla spelare från farmarlaget Providence utan att rubba balansen alltför mycket.
Konkurrensen lär dock var stenhård från Philadelphia såväl som Chicago och eventuellt Los Angeles (om man till skillnad från jag inte tar varje ord Bob McKenzie yppar som sanning). Flyers och Blackhawks har båda fullt under lönetaket och tvingas strukturera om sina lag rätt ordentligt för att få plats med en superstjärna som är allt annat än billig i drift. Men "desperate times call for desperate measures" som jänkarna brukar säga.
Den ena draftades i första rundan, lanserades som den nye Patrick Roy, blev klubbens affischnamn och klev direkt in i NHL. Den andra draftades i nionde rundan och gick den långa vägen via ECHL och AHL till NHL.
I dagsläget är den senare en bättre målvakt. Det sätter Montréal Canadiens general manager Bob Gainey i en knepig sits.
Slovaken Jaroslav Halak, som stoppade 45 av 47 skott mot Vancouver i natt, har varit en av Montréal Canadiens bästa spelare den här säsongen. Men trots att Halak har överglänst den tidigare supertalangen Carey Price har han gjort färre matcher än konkurrenten.
Statistik kan ljuga, men inte i det här fallet. Halak har vunnit 15 av sina 26 matcher medan Price bara kommit upp i elva segrar på 33 matcher. Även i räddningsprocent och insläppta mål per match överglänser Halak (92,9/2,43) Price (91,3/2,73).
Till sommaren blir båda kontraktslösa. Dessförinnan måste Gainey välja vem av dem han ska satsa på. Allt tyder på att det blir Price.
Men vad baseras ett sådant val egentligen på? Ser Gainey verkligen mer potential i den två år yngre Price eller känner han press att välja kanadensaren på grund av hur klubben har marknadsfört honom?
Jag får känslan av att det blir det senare. Och jag får känslan av ett den trade som skickar Halak från Montréal kommer att bita Bob Gainey i ändan en vacker dag. I nuläget finns det nämligen inte en chans att Montréal kan få full kompensation för Jaroslav Halak, framför allt på grund av hur försiktigt man har matchat honom.
Vart vill jag komma med den här utläggningen? Framför allt tycker jag att det understryker att status fortfarande kan väga tyngre än prestationer i dagens NHL. Oavsett vad general managers vill göra gällande.
En sak är i alla fall säker: när en karriär sammanfattas är det prestationen som räknas. Inte status eller pr-värde.
I natt möter Detroit Red Wings San José Sharks på bortais. Då kommer inte Jonathan Ericsson att finnas på isen. Han är petad.
Efter ett fjolår där den tidigare SSK:aren slutligen slog sig i NHL och visade mängder med potential såg jag honom som given i ett svenskt OS-lag. Tyvärr har inte den här säsongen gjort något för att styrka det antagandet.
Genombrott som jag förväntade mig har uteblivit, i stället har utvecklingskurvan kommit av sig och kanske till och med vänt nedåt. På 41 matcher har den gängligebacken gjort tio poäng (3+7) och har en plus- och minusnotering på -12. Det är sämst i Detroit.
- Jag tycker inte att det är ett budskap eftersom vi har pratat om det här om och om igen. Vi tycker att han är en bra spelare; vi gillar vad han har gjort tidigare. Vi gillar hans storlek och talang. Det har bara inte fungerat för honom, säger coachen Mike Babcock till Detroit Free Press om petningen.
Om det som Babcock antyder bara handlar om temporär växtvärk, problem att fylla det nya, tyngre ansvaret eller om jag och många andra har överskattat Jonathan Ericssons potential, det kan bara tiden utvisa.
Jag vill fortfarande tro att han har ett större spel i sig, något i stil med det stabila uppträdande han hade i slutspelet i våras. Då var han stundtals ruskigt bra.
*****
Det gnälldes en del i kommentatorsfältet över att jag kallade Niklas Hagman för en komplementspelare. Kritiken var delvis befogad men byggde på en missuppfattning.
Vad jag menade med komplementspelare var att han inte är en spelare för en förstakedja i ett NHL-lag. Han fick det ansvaret i Toronto och skötte det på ett utmärkt sätt, men ska man lyckas bättre än Toronto (vilket jag tror att alla strävar efter) behöver man bättre spelare i en sådan prominent roll.
Hagman är en hårt arbetande tvåvägsspelare med en offensiv uppsida. Perfekt för en andra- eller tredjekedja. Och det är i en sådan roll han bäst kan hjälpa ett lag, även om det innebär färre antal mål.
Detsamma kan sägas om flera svenska spelare, exempelvis Mikael Samuelsson, som någon läsare nämnde, eller Kristian Huselius (som visserligen besitter en högre potential men inte har jämnheten för att kunna uppfylla den).
Så nej, att jag skulle hysa något agg mot finländska spelare vill jag inte hålla med om. Det skulle vara när de spelar OS-final mot Sverige i så fall.
Det blev några sista-minuten-värvningar, men med handen på hjärtat kan man inte påstå att det var i elitserien de hetaste transaktionerna ägde rum på söndagen.
I samma veva som transferfönstret stängde här hemma - utan att varken Jonathan Hedström, Oscar Hedman eller Anton Axelsson bytte klubbar - genomfördes en blockbuster-affär på andra sidan Atlanten. Snacka om att hockeyfebern steg några grader i Toronto och Calgary efter Dion Phaneuf-traden.
Tänk om något liknande skulle ha skett i Sverige - att Frölunda rent hypotetiskt skickade Nicklas Lasu, Joakim Andersson och Philip Larsen till Timrå i utbyte för Daniel Corso. Eller att Luleå skickade Jonathan Hedström till Färjestad i utbyte för Arto Laatikainen.
Vilket uppsving det hade fått för elitserieintresset. Forumen hade översvämmats av kommentarer från entusiastiska och mindre entusiastiska supportrar, det hade snackats hockey vid kaffeautomaterna på arbetsplatserna ute i landet och vi hade antagligen slagit besöksrekord på hockeysverige.se.
Tyvärr förblir detta scenario en utopi. På gott och ont har vi i Sverige en förkärlek till social trygghet. Det gör att konceptet med bytesaffärer aldrig kommer att bli accepterat eftersom det skulle anses inhumant att låta människor (i det här fallet hockeyspelare) leva i vetskapen om att de kan tvingas flytta när som helst.
Däremot tror jag att det skulle vara bra för elitseriehockeyn i stort. Pressen på spelarna att prestera skulle öka och rimligtvis höja motivationen. För vilken spelare i Linköping vill bli bortbytt till Rögle innan transferfönstret stänger och därmed gå från guldstrid till kvalserie?
Ingen!
*****
Helgens roligaste! Mikael Samuelsson har bevisligen en räv bakom varje öra. När Vancouver besökte Toronto i helgen bytte han plats på tvillingarna Sedins namnskyltar i omklädningsrummet. Resultatet blev att Daniels citat blev Henriks och vice versa i Torontotidningarna.
Vad händer nu? Jonathan Hedström var mer eller mindre klar för att lämna Luleå, om man ska tro på ryktena. Nu blir han kvar resten av säsongen. Hur kommer en sådan grej att påverka kemin i Luleås omklädningsrum? Och hur påverkar det Hedström själv. Nu finns det ännu en faktor som talar för att Luleå faktiskt missar slutspel.
Dagens samtal! Alltid lika entusiastiske Chris Härenstam ringde just och ville prata hockey. Alltid lika trevligt! Han förkunnade att SVT kommer att sända i princip alla hockeymatcherna under OS. Snacka om att febern börjar tillta.
Veckans läsning! Om ni känner för att pumpa hjärnan lite extra inför OS så kan jag rekommendera The Hockey News specialnummer inför turneringen. Det är faktaspäckad, mustig nördläsning när den är som bäst. Och som vanligt fantastisk välskrivet. Vill ni hellre ha svensk läsning kan jag rekommendera Pro Hockeys kommande OS-nummer. Köper ni den få ni även ett fylligt JVM-reportage signerat yours truly.
Söndagens läckraste! Erkänn! Det doftar lite MVP om Sidney Crosbys spel den här säsongen:
"Råttet var mågat", som Per Ledin skulle ha sagt.
Torontos miserabla insats i mötet med Vancouver natten mot söndagen verkade slutligen få general managern Brian Burke att inse fakta: den här upplagan av Toronto Maple Leafs är den sämsta på år och dar.
Det fanns inget annat att göra än att hiva ned en handgranat på isen och låta den brisera. När röken lagt sig hade Burke blivit av med fyra ljumma forwards, en av sina bättre backar och en av NHL:s sämsta målvakter. Bortsett från backen Ian White kommer ingen av dem att vara saknade av fansen.
De båda traderna med Calgary respektive Anaheim är riskfyllda, men också fyllda av potential. Dion Phaneuf är bara 24 år och även om han har spelat som en kratta de två senaste säsongerna finns det möjlighet att ett miljöbyte kan få honom på rätt köl igen. Vi pratar trots allt om en back som har gjort 17 mål eller fler vid tre tillfällen.
Detsamma kan sägas om Jean-Sebastien Giguere. Han har inte varit sig lik sedan Stanley Cup-segern 2007, men har lidit på det personliga planet efter förlusten av sin far i fjol. Återföreningen med målvaktstränaren Francois Allaire bådar för en omstart som mycket väl kan placera Jonas Gustavsson på bänken.
Bara en dryg vecka efter att ha blivit utnämnd till förstamålvakt får Gustavsson finna sig att börja tampas med en betydligt vassare konkurrent än Vesa Toskala. Speltiden under resten av säsongen kommer inte att bli lika omfattande som det var tänkt, men kanske mår den svenske rookien bara bra av att få ta ett steg tillbaka och se och lära av en kunnig veteran. En som är bättre och mer meriterad än Toskala.
För Torontos övriga svenskar får renoveringen av laget olika konsekvenser. Viktor Stålberg får rimligen tillbringa resten av säsongen i NHL nu när laget mer eller mindre drabbats av forwardsbrist. Rickard Wallin kommer troligen också att få mer speltid medan förhållandet blir det motsatta för Calle Gunnarsson. Men han spelar å andra sidan en bra bit över 20 minuter trots att han inte ens har 20 NHL-matcher i bagaget, så den förminskning ska inte vara av skada. Fredrik Sjöström kommer att användas i en defensiv roll och blev antagligen en del av traden för att ge Toronto ett bättre spel i numerärt underläge. Där är man överlägset sämst i ligan.
Calgary och Anaheim då? Calgary hade bevisligen en stark anledning att göra sig av med Phaneuf. Rykten säger att den lite trulige backen har varit en dålig spelare att ha i omklädningsrummet. Men det är enbart ett rykte.
Att laget får två spelare som blir unrestricted free agents till sommaren - Matt Stajan och Jamal Mayers - kan tyckas vara oroande. Men planen är antagligen att behålla Stajan - en skaplig andracenter med offensiva kvalitéer - och göra sig av med veteranen Mayers.
Anaheim kan dra en lättnadens suck över att bli av med Gigueres framtunga kontrakt. Hans cap hit på sex miljoner dollar hade laget inte klarat av att svälja nästa säsong eftersom Jonas Hiller fick en rejäl löneökning tidigare i veckan.
Det är inte helt omöjligt att de köper ut underpresterande Jason Blake till sommaren. Då blir Vesa Toskala dessutom unrestricted free agent och kommer troligtvis att försvinna från NHL helt och hållet.
*****
Torontos storstädning är den största i tradeväg i NHL på väldigt länge. Men dem av er som har varit med ett tag vet att det inte är första gången Toronto och Calgary genomför en mastodontaffär.
Den 2 januari 1992 gjorde klubbarna en affär som involverade TIO spelare. Doug Gilmour, Jamie Macoun, Ric Nattress, Kent Manderville (japp, Timrå-Kenta) och Rick Wamsley gick till Toronto i utbyte för Gary Leeman, Alexander Godynyuk, Jeff Reese, Michel Petit och Craig Berube.
Doug Gilmour blev en av NHL:s största stjärnor efter flytten till Toronto och Maple Leafs vann den bytesaffären med ett par tidszoners marginal. Med Gilmour i spetsen var Toronto under ett par säsonger en utmanare. Calgary däremot försvann in i en lång period av mediokra resultat
Bara tiden kommer att utvisa om Leafs tar hem den segern den här gången också. Magkänslan säger att så blir fallet.
I Toronto Maple Leafs ögon råder det ingen tvekan om att Jonas Gustavsson är framtidens målvakt. Trots det finns det egentligen väldigt lite som har övertygat klubbens fans och medieuppbådet i Toronto att så är fallet. Därför måste Jonas Gustavsson använda den sista delen av grundserien till att bevisa att han är värd att satsa på.
Det började med ett osannolikt slutspel, fortsatte med en stark VM-turnering och utmynnade i en nordamerikaturné. Jonas Gustavsson gick från anonym reservkeeper till hajpad hockeycelebritet på mindre än ett år. Sett till dessa onormala förutsättningar kan man säga att han både har och inte har levt upp till förväntningarna under sin första NHL-säsong.
Ser man enbart till hans rekordartade utvecklingskurva kan man inte gnälla. Han har vunnit jobbet som förstamålvakt i Toronto - visserligen i svag konkurrens men ändå - och han har stundtals bevisat att han kan vinna matcher åt sitt lag även i NHL.
Maple Leafs fans och Torontos åsiktsstarka medieuppbåd är emellertid inte särskilt övertygade. När Jonas Gustavsson kom till staden sågs han som en ny Henrik Lundqvist. Ett rätt omänskligt krav att leva upp till, men sett till hajpen och det stora intresset från övriga NHL-klubbar fullt förståeligt.
Jonas Gustavsson som en av spelarna som skulle bidra till att göra slut på Maple Leafs slutspelsexil. Det har han inte lyckats med. Toronto går oundvikligen mot sin sjätte vår utan hockeyfeber.
Men trots att Toronto Maple Leafs kommer att ha väldigt lite att spela för framöver - de har inte ens ett förstaval i draften att se fram emot - blir inte säsongsavslutningen oviktig för Jonas Gustavsson. Som uttalad förstamålvakt får han möjligheten att omvända tvivlarna till troende.
Det skadar inte om han tar vara på den möjligheten.
Toronto har en historik av misslyckade målvaktsvärvningar. Inte sedan Curtis Joseph var i sitt esse vid millenieskiftet har laget haft en pålitlig sista utpost. Ed Belfour och Andrew Raycroft buades ut ur stan, Mikael Tellqvist lyfte sig aldrig, den tidigare supertalangen Justin Pogge kunde inte hantera pressen och Vesa Toskala kommer att bli ihågkommen som en stor flopp när han lämnar klubben i sommar.
Fansen har således anledning att vara skeptisk och misstänksam när det gäller målvakterna som släpas till staden. Om Jonas Gustavsson ska undvika att fastna i cynikernas spindelnät behöver han avsluta säsongen starkt. Riktigt starkt.
Att spela i Toronto utan supportrarnas och medias stöttning är nämligen ingen angenäm upplevelse.
Mike Green har upplevt betydligt bättre matcher än den i natt. Washingtons stjärnback hann bli överkörd av Cory Stillman, dela ut en ful armbåge i ansiktet på Michael Frolik och slutligen bli mosad av Dmitri Kulikov innan matchen var över.
Kulikovs tackling såg ut att ta illa på Greens högerknä, men eftermatchen påstod han att det inte var någon fara. Coachen Bruce Boudreau tror att han finns på isen när Capitals möter Tampa Bay på söndag - om han inte blir avstängd förstås.
Jag bloggade för ett tag sedan om Ottawa Senators och deras avskedande av målvaktscoachen Eli Wilson, snubben som ursprungligen var Ray Emerys personliga coach.
Så här i efterhand framstår den där lite udda manövern som ett genidrag från general managern Bryan Murrays sida. Efter att Wilson försvann har Ottawa vunnit åtta raka matcher och därmed slagit klubbrekord.
Man skulle kunna sopa sambandet under mattan - hur stor del har egentligen en målvaktstränare i ett lags sammantagna framgångar? - men med tanke på att målvakten Brian Elliott faktiskt har varit lagets bäste spelare sedan Eli Wilson försvann vore det förhastat.
Elliott, som hade en ganska medioker statistikrad innan avskedandet av Wilson, har vunnit sex raka starter och bara släppt in sex mål under den perioden. Han har således sänkt sitt målsnitt från 2,91 insläppta per match till 2,52 per match och tagit sig upp på en räddningsprocent en rätt bra bit över 90-strecket.
Det är nästan för bra för att vara sant - och alldeles för bra för att avfärdas som en slump.
Den frågan ställer sig Newark Star-Ledgers hockeyskrivent Rick Chere. Anledningen är den tidigare succérookiens skrala start på 2010. Efter 13 matcher är han fortfarande mållös och har bara svarat för en assist.
Problemet med Bergfors är att han egentligen bara har producerat i de matcher han har fått spela med Travis Zajac och Zach Parise i Devils förstakedja. I andra konstellationer har det inte alls fungerat. Och när lagkaptenen Jamie Langenbrunner nu har återfunnit kemin med de båda stjärnorna lär inte Bergfors få någon istid i den omgivningen.
Att 22-åringen har varit mållös så pass länge är knappast någon skräll. Alla rookies går igenom "dry spells". Förr eller senare kommer de att mattas ut och då rullar inte poängen in. Det är bara att se på draftettan John Tavares, som inte verkar ha fysiken att bli en NHL-stjärna ännu. Han har inte levererat på en och en halv månad.
Varför skulle Devils då kunna tänka sig att trada bort Bergfors? Rich Cheres teori är att laget behöver en andracenter och en offensiv back innan trading deadline.
På backsidan har Johnny Oduya haft en krånglig säsong med sin skada och den tilltänkta backstjärnan Paul Martin hann inte göra mer än nio matcher innan han bröt armen. Andy Greene har varit lagets främsta back, men vid sidan av honom, Oduya och veteranen Colin White ser det tunt ut.
Eftersom Devils har en hel del intressanta unga forwards på framfart - Mattias Tedenby, Jacob Josefson och ... eh ... Patrice Cormier - kan Bergfors bli offrad i general managern Lou Lamoriellos försök att göra en Stanley Cup-kandidat av New Jersey.
Det må kännas som en långsökt tanke sett till hur bra Nicklas Bergfors rookiesäsong på det hela taget har varit, men som man brukar säga: kunde Wayne Greztky bli tradad då kan vem som helst bli tradad.
Jodå, jag vet att det fortfarande finns några envisa individer ute i vårt avlånga land som gillar att kalla dem "Systrarna Sedin" och gnälla över att de är fula och rödhåriga.
Men om ni för en stund försöker bortse från alla ytliga ting och bara bry er om hockeyn, borde inte det här vara nog för att övertyga er om deras storhet som spelare?
Visst har svensk hockey haft några hockeyspelare som har varit rappa på rören genom åren. Men jag undrar om det finns någon endaste en som klår Magnus Pääjärvi Svensson.
Mot Frölunda verkligen lyste det om juniorstjärnan när han for fram längs sin vänsterkant och avlossade skott på skott på skott. Nio stycken av Timrås 27 om man ska vara noggrann. Det kändes stundtals som det var Pääjärvi mot Frölundaförsvaret och det var en match som Pääjärvi vann.
Målen han satte i kväll var återigen ett prov på att det 18-åringen har en målskytts händer. Det första målet var ett distinkt handledsskott som satt perfekt i "Honkens" plockhandskryss. Det andra ett lika hårt som välplacerat slagskott intill stolpen.
Efter JVM var det lite gnäll kring huruvida Pääjärvi verkligen har förmågan att bli en pålitlig målskytt. Personligen tror jag helt och hållet det beror på i vilken omgivning man sätter honom. I JVM spelade han med André Petersson, en av de mest renodlade målskyttarna svensk hockey har producerat i modern tid. Tacka fasen för att Pääjärvi valde att passa i stället för att skjuta då.
I Timrå däremot lirar han för närvarande med Daniel Corso, en center som har passat mer än han har skjutit genom sin karriär. Som i kväll när han lät kedjekamraten sköta avsluten med gott resultat.
Baksidan med Pääjärvis succé är att han för varje mål, assist och poäng kommer närmare en flytt till Nordamerika. Edmonton Oilers är på väg in i "rebuild mode" och kommer inte att sky några medel för att få över sin kronjuvel till Kanada i höst.
Personligen hoppas jag att Magnus Pääjärvi Svensson stannar en säsong till. Det skulle innebära att elitserien får behålla en av sina största attraktioner och dessutom ge Småkronorna ett oersättligt anfallsvapen i JVM i Buffalo till årsskiftet.
Hoppas går ju och drömma kan man, men "tyvärr" tror jag att Magnus Pääjärvi Svensson spelar NHL-hockey nästa säsong.
Under rätt många år var Chicago Blackhawks ett lag på dekis. Det ekade sorgligt tomt i United Center på lagets hemmamatcher och den en gång så stolta indianhövdingen på klubbemblemet såg mest sorgsen och trött ut.
När vändningen nu har kommit och Chicagoborna åter vallfärdar till matcherna har klubbens pr-stab inte varit sen att utnyttja framgångarna. Inte sällan sänder de ut budskap om hur ungt, talangfullt, coolt och - jo, faktiskt - sexigt laget och dess spelare är. Vilken annan NHL-klubb skulle ens komma på idén att publicera bilder från lagets fester på webben?
Inför säsongen gjorde klubben ett gäng rätt fräcka reklamfilmer för att ytterligare spä på myten (?) om det ärtiga Chicago Blackhawks. Här nedan kan ni se några av dem. Som svensk är det svårt att inte favorisera Niklas Hjalmarsson-klippet, men min favorit är ändå klippet med Duncan Keith.
Det var Daniel Sedin som brukade få rubrikerna. Han var målskytten och Henrik var framspelaren. Det var en rollfördelning ristad i sten.
Man kan säga att allt förändrades när Daniel Sedin fick Alexander Edlers howitzer till slagskott på foten i en match mot Montréal Canadiens den 7 oktober. När han återvände till isen 18 matcher senare hade hockeyvärlden som han kände till den förändrats.
I Daniels frånvaro hade tvillingbrorsan etablerat sig som en av NHL:s hetaste spelare. Ja, han hade till och med börjat göra mål i ett tempo som få trodde var möjligt för den passningssäkre centern.
Sedan den dagen har det mesta av naturliga skäl kretsat kring Henrik Sedin och hans kamp i toppen av NHL:s poängliga. Helt klart rättvist eftersom han är på väg att prestera en säsong som gör honom till en Hart Trophy-kandidat.
Men vi ska för den delen inte glömma bort vad Daniel Sedin har gjort sedan han kom tillbaka - 14 mål och 28 assist på 29 matcher är ett extremt imponerande facit.
Hade Daniel Sedin - rent hypotetiskt - fått vara frisk och spelat alla matcher den här säsongen hade han legat topp 3 i NHL:s poängliga. Hans poängsnitt på 1,39 poäng per match överträffas endast av Alexander Ovechkin (1,63) och tvillingbrodern Henrik (1,45).
Trots att han har missat 18 matcher ligger han på 31:a plats i den totala poängligan. Fortsätter han på inslagen väg kommer han att ha hunnit upp till en topp 20-placering innan säsongen är över.
*****
Mitt i Sedin-hysterin är det enkelt att glömma hur nära det faktiskt var att de lämnade Vancouver Canucks i somras. Bara några dagar innan 1 juli var det mer eller mindre givet att de skulle testa free agent-marknaden. En sista desperat utsträckt hand från general managern Mike Gillis räckte. Han begav sig till Sverige och lyckades i bokstavligt talat sista sekunden skriva varsitt långtidskontrakt med Daniel och Henrik.
Hade han misslyckats är jag övertygad om att vi hade sett bröderna brothers i Toronto Maple Leafs den här säsongen. Brian Burke satt beredd att erbjuda tvillingarna ett betydligt mer lukrativt anbud än det de tackade ja till i Vancouver.
På lördag möts Toronto Maple Leafs och Vancouver Canucks i Air Canada Centre. Det lär bli en smärtsam påminnelse för Torontofansen om hur nära det faktiskt var att den här säsongen kunde ha blivit något fantastiskt mycket bättre.
Med tvillingarna Sedin i laget hade Leafs varit ett slutspelslag och man hade dessutom inte behövt offra två förstaval i draften för att få en målskytt i underpresterande Phil Kessel.
Väldigt hypotetiskt men samtidigt väldigt smärtsamt.
Heta känslor i Scandinavium. Allra hetast var Kristian Kudroc, en vulkan på väg mot utbrott. Slovaken uppges ha varit så arg att det knappt gick att prata med honom efter matchen. Tvåmetersbacken hann emellertid bjuda på årets kvällstidningscitat:
"Nästa gång ska jag ta klubban och slå ut tänderna på honom"
Adressaten: Dan Hinote. Amerikanen ska ha satt ett finger i ögat på Kudroc i samband med fighten.
Om en vecka är det re-match i Ö-vik. Blir intressant att se hur den här affären utvecklar sig då.
*****
I NHL är det en automatisk avstängning på tio matcher om man lämnar båset och ger sig in i ett slagsmål. Varken Morten Madsen, Dan Hinote eller Kristian Kudroc lär få en enda matchs avstängning för lördagens regelöverträdelser. Det var i alla fall beskedet efter matchen i kväll.
Mycket ska vi i svensk hockey beivra, men tydligen inte de mest uppenbara synderna. Är det konstigt att man blir förvirrad?
*****
Roligast under kvällen var Ulf Dahlen som - också - var mäkta irriterad på Dan Hinote. Dahlén tyckte att Hinote var ärkeboven i dramat för att han hoppade in på isen först.
Problemet var bara att både Morten Madsen och Kristian Kudroc befann sig på isen när Hinote beträdde den.
*****
Något om matchen kanske? Ja, värt att nämna är att kvällens artist inte hette Peter Forsberg utan Mats Zuccarello Aasen. En snygg assist och ett ännu snyggare mål. Trots att Modo ligger där de ligger har de elitseriens kanske största artist.
Det är ju bara att lyssna på namnet om inte annat.
*****
Vad betyder den här matchen för rejset om den sista slutspelsplatsen? Mycket, tror jag.
Får Peter Forsberg vara frisk är Modo ett helt annat lag. Ett förbaskat mycket bättre lag. Av någon outgrundlig anledning höjer sig hela laget i hans närvaro.
Samtidigt är Frölunda tillräckligt bräckligt för att förlora sin slutspelsplats. Laget har inte lyckats bli samspelt under säsongen. De kan skylla på skador hur mycket de vill, men skador drabbar alla lag och Frölunda har en tillräckligt bred trupp för att kunna hantera en skadesituation.
De hade trots allt råd att sparka både Jonas Nordquist och Karl Fabricius inför säsongen.
*****
Slutligen: Vad är det med Dan Hinote och tvåmetersslovaker?
Det är sällan man ser två lag gå ur en och samma trade som vinnare, men här kan jag i alla fall erbjuda ett exempel. När Minnesota Wild och Montréal Canadiens valde att byta forwardduon Benoit Pouliot och Guillaume Latendresse sinsemellan var det med förhoppningen att det skulle innebära en nytändning för de båda talangerna.
"De här anfallarna är två spelare i samma skede av karriären, de letar fortfarande efter en plats för sig själva i lagen som draftade dem. Många gånger kan en ny omgivning, nya lagkamrater och en ny situation vara av nytta för en spelare", sade Canadiens general manager Bob Gainey när affären blev känd i slutet av november.
Det kan framstå som tomma ord eftersom det alltid kommer klyschor av den här sorten när två klubbar genomför en bytesaffär. Skillnaden här är bara att Gaineys förhoppning faktiskt blev sann.
Benoit Pouliot, som knappt kunde kalla sig NHL-spelare innan klubbytet, gjorde i natt sitt nionde mål på 14 matcher för Canadiens när New Jersey besegrades med 3-1. I Minnesota lyckades 23-åringen, draftad som fjärde spelare 2005, göra nio mål på tre säsonger.
Guillaume Latendresse har inte varit sämre. På 26 matcher i Minnesotas tröja har den massive powerforwarden gjort 13 mål och 19 poäng. Det kan jämföras med två mål och en assist på 23 matcher med Montréal dessförinnan.
Förhoppningsvis kan den här traden få fler general managers att se fördelarna med att släppa en ung spelare som har kört fast. Det finns unga NHL-spelare, exempelvis Peter Mueller i Phoenix och Fabian Brunnström i Dallas, som skulle tjäna på ett klubbyte.
Kollar ni på Dexter, kära läsare? Den knasiga serien om den mordiske labbnörden är det bästa som hänt tv-mediet sedan Twin Peaks om ni frågar mig.
Hur som helst. Dexter Morgan jobbar för Miamipolisen och har till uppgift att analysera blodspår på mordplatser. På fritiden stillar han sitt mordiska behov genom att mörda dokumenterat onda människor efter en kod som hans styvfar satte i spel för att kunna hantera ondskan som har förgiftat Dexters inre.
Hederskoden stoppar Dexter från att ge sig på oskyldiga och motiverar honom samtidigt att leta upp samhällets riktiga dynghögar och föra dem till sista vilan på sitt eget ritualistiska sätt.
För Dexter fungerar det att ha en kod. Det ger hans samvete andhämtning och blir en kompass mellan rätt och fel.
Kanske var det efter att ha tittat på Dexter som Georges Laraque tillämpade en egen kod i NHL. Koden gick ut på att den tidigare tungviktsmästaren bland NHL:s slagskämpar skulle sluta slåss med spelare under sin egen viktklass.
Eftersom Laraque väger en bra bit över 100 pannor blev det inte så många spelare kvar att slåss med, vilket förklarar att han bara hade samlat ihop 28 utvisningsminuter på 28 matcher innan han fick kicken av Montréal Canadiens i går.
När Montréals general manager Bob Gainey mötte media efter beskedet att Laraque inte skulle spela kvar i hemstadens stolthet, höll han inte tillbaka känslorna kring varför den storvuxne slagskämpen fått lämna klubben.
Bland annat kallade han Laraque "en distraktion", något som grundar sig i slagskämpens beslut att tona ned sin tough guy-attityd. Montréal har ett lag med många små spelskickliga spelare som behöver en beskyddare. När Laraque inte omfamnade den rollen på grund av sin kod hade han inget värde för Canadiens. Som ishockeyspelare är han trots allt riktigt, riktigt, riktigt medioker.
Så gott folk, om ni någon gång beslutar er för att skaffa en kod, se åtminstone till att den inte berövar er ert levebröd.
NHL:s kassakossor (eller tjurar kanske?) fortsätter att bjuda på förstklassig underhållning. Efter fjolårets stora slutspelshändelse - större än Stanley Cup-finalen om du frågar mig - fortsatte Sidney Crosby och Alexander Ovechkin sin tvekamp om världsherraväldet i natt.
Henrik Sedin får ursäkta. För trots att det är en svensk som toppar NHL:s poängliga finns det ingenting som kommer i närheten av rivaliteten mellan Crosby och Ovechkin. För en rivalitet är det sannerligen, oavsett hur diplomatiska de båda superstjärnorna är när de uttalar sig om varandra.
På väg hem från JVM hamnade jag i en flygstol intill en av journalisterna som har anlitats för att hotta upp innehållet på nhl.com. Han känner Sidney Crosby väl och berättade att det säkraste sättet att få Pittsburghs guldkalv på dåligt humör är att börja ställa frågor om Alexander Ovechkin.
"Han skulle aldrig säga det rakt ut, men jag är säker på att han hatar honom", sade nhl.com-snubben om Crosbys förhållande till Ovechkin.
Jag skulle personligen bli förvånad om Ovechkin hade en annorlunda syn på Crosby. Det finns trots allt bara rum för en på den absoluta toppen.
Det bästa av allt med den här rivaliteten är att den bara har startat. Crosby är bara 22 år, Ovechkin 24. Det gör att vi har många, många år av stenhårda duster framför oss.
Det kommer i alla fall att förgylla min gråa vardag.
*****
Victor Hedman petad. So what!? Jag tror inte att folk inser hur tufft det är att kliva in i NHL som 19-årig back, speciellt som europé med den omställning det medför. Det är som att lära sig åka skridskor och passa en puck om igen.
Att gå från att spela 55 omgångar i elitserien till 82 i NHL är tufft nog. Det är ytterst få rookies genom tiderna som har klarat det utan någon slags svacka. Speciellt om man är 19 år och back.
Jag är inte ett dugg orolig för Victors utveckling. Att Tampa ger honom lite andrum nu kommer att betala sig på sikt.
*****
Att Riku Helenius lånas ut till Södertälje är inte direkt ett bevis för att han har lyckats uppfylla sin potential. Jag är osäker på att det tidigare förstavalet klarar av att peta Björn Bjurling.
*****
Pär Mårts som ny förbundskapten. Föga överraskande. Känns som en filosofisk uppgradering jämfört med Bengt-Åke Gustafsson, men vågar verkligen Mårts anamma samma offensiva filosofi i A-landslaget? Tveksamt ...
Frågan kring vem som ska bli ny J20-förbundskapten känns väldigt intressant. Mycket tyder på att "Lillis" Lundh ligger bra till. Jag tror att de som hade honom som coach under U18-VM i våras håller tummarna för att så inte blir fallet ...
Jante är lite perplex över hur Henrik Sedin kan leda NHL:s poängliga. Jag tror att de flesta av oss är rätt förvånade över det, men kanske inte över att han och tvillingbrorsan Daniel blivit mycket bättre hockeyspelare sedan Jante såg dem i elitserien för si sådär tio år sedan.
En stor anledning till att Henrik Sedin toppar poängligan och går mot +100 poäng är att han är en spelare som inte har nöjt sig med att leva på sin talang. Tvillingarna Sedins sommarträning är i hockeykretsar välkänd för att vara lika tuff som skoningslös. Ingenting lämnas åt slumpen.
Framför allt har "de småsega" bröderna arbetat stenhårt med att bli bättre skridskoåkare. Och jag tror att alla som har sett dem spela åtminstone någon gång den här säsongen kan hålla med om att de faktiskt inte är småsega längre.
Myten om att de bara spelar runt i sarghörnen borde ha dött någonstans efter NHL-lockouten. Men av någon outgrundlig anledning har folk valt att låta den leva vidare.
Nu tror jag emellertid att det är säsongen som människor i detta avlånga land - de som oftast gnällt mer på tvillingarnas utseende än deras prestationer på isen - stänger av sitt Sedin-förakt en gång för alla. Det är lätt att bli idiotförklarad annars.
Att Sidney Crosby är en bättre spelare än Henrik Sedin kan jag skriva under på vilken dag som helst. Har man lett ett lag till Stanley Cup-seger har man alltid ett övertag på en spelare som inte har gjort det.
En spelare jag verkligen fastnade för under JVM var schweizaren Nino Niederreiter. Bara 17 år gammal gick han in och var schweizarnas ledande spelare och den kanske enskilt främsta anledningen till att laget gick så pass långt som till semifinal.
Jag blir inte förvånad om han kommer att räknas som den största schweiziske forwarden genom tiderna när dammet har lagt sig. Han är väldigt oschweizisk i sin spelstil eftersom han är stor, fysisk och lite elak. Hans främsta egenskaper ligger dock i det offensiva spelet och inte minst hans förmåga att höja sig i kritiska situationer. Det är ingenting man vanligtvis förknippar med schweiziska spelare.
Natten mot onsdag deltog Portland Winterhawks-forwarden i CHL:s skills competition. Och håll med om att hans straffmål var rätt läckert på sitt eget naiva sätt:
Mycket ska man få se innan ögonen trillar ur, som min gamla mormor brukade säga. Tack vare Robert Söderlind på HockeyWebCast får man sig en påse ögongodis på Youtube varje morgon.
Nu vill jag inte att ni ska föräta er eller drabbas av karies, men ett hett tips är att ni börjar följa Robban på Twitter så att ni kan ta del av alla fräna klipp han lägger ut. Hans sida hittar ni här:
https://twitter.com/HockeyWebCast
Från nattens NHL-hockey har han fixat flera minnesvärda klipp. Det kanske allra bästa är Ottawamålvakten Brian Elliotts mirakelräddning från mötet med Chicago Blackhawks. Jag vet att Dwayne Roloson gjorde en sjuk dubbelräddning tidigare under säsongen, men den här var på sitt sätt nästan ännu svettigare - om än lite turlig:
Nästa sköna klipp är Jeff Carters tekningsmål. Snacka om att han äger Samuel Påhlsson i tekningscirkeln - och tar hela Blue Jackets på sängen. Mathieu Garon i målet ser ut som en fågelholk efteråt.
Jag har för mig att jag har sett Mario Lemieux göra ett liknande mål någon gång.
Ja, ni ser själva. Det lönar sig att kolla vad Robert har att erbjuda. Kudos till honom för sin grymma initiativförmåga. Han är kungen av Youtube!
Han är inte stor, Mike Peca, men jisses vilka tacklingar han kunde dela ut. När han nu väljer att avsluta sin NHL-karriär är det kanske just de där stenhårda open ice-propparna jag kommer att minnas.
Annars var det naturligtvis för sina defensiva egenskaper som han blev en NHL-stjärna. I slutet av 1990-talet var han den bästa defensiva forwarden i NHL i konkurrens med Jere Lehtinen i Dallas.
Jag minns framför allt hur Peca brukade radera ut Mats Sundin när Buffalo mötte Toronto. Inte minst i slutspelet 1999 när Sundin hade fört Toronto till en av blott två conferencefinaler han spelade med Toronto under sin karriär. Svensken hade varit dominant rakt igenom slutspelet, men när Peca stod på andra sidan var det slut på det roliga. Toronto åkte ur slutspelet med näsan före och Buffalo gick till final mot Dallas.
Det är priset spelare av Mike Pecas snitt får betala när hjärtat är större än kroppen det sitter i.
*****
Jag har gnällt en del på disciplinnämnden. Men jag gillar avstängningen på Nichlas Torp. Han tajmar tacklingen på Pierre-Edouard Bellemare totalt fel och därför uppstår det en vansklig situation.
Däremot gillar jag inte avstängningen på Robin Alvarez. Visst, det blir en otäck smäll, men som jag ser det gör inte Alvarez något fult. Han kliver in i situationen med axeln. Att den träffar Johan Hägglund i ansiktet beror på att leksingen inte har huvudet på skaft. Alvarez kommer rakt framifrån. Då ska Hägglund inte missa hans närvaro så grovt.
*****
Publiken i San José var skön i natt. När Sharks hade gjort 9-1 mot Calgary Flames började de skandera "We want ten! We want ten"!
Don Cherry kommer antagligen att gnälla på att Sharks jobbade upp slutresultatet. Det finns alltid något att beklaga sig över i hans kostymer.
För ett par år sedan öste Jonathan Cheechoo in mål för San José Sharks. 2005/06 var han hela NHL:s målkung med 56 kassar - de flesta efter passningar från Joe Thornton.
Det känns som en evighet sedan. Numera för den tidigare HV71-forwarden en tynande tillvaro i Ottawa Senators fjärdekedja och är långt ifrån sin forna roll som utmanare till Maurice Richard Trophy.
Måndagskvällens mål mot Boston Bruins var hans femte för säsongen. Det lär alltså blir svårt för Cheechoo att nå tvåsiffrigt den här säsongen, men får han sådan här hjälp av domarna även i fortsättningen är det inte omöjligt.
Vår trogne läsare Ruffy mejlade och tipsade om ett av årets snyggaste hockeymål ... eller ja ... kanske årets snyggaste förarbete skulle vara mer rättvist att kalla det.
Adam Taylor får nämligen helt öppet mål efter att Scott Howse och Dirk Southern (oj, där har vi ett skönt namn) har försökt överträffa varandra i snygga dragningar. Målet betydde 5-1 för Victoria Salmon Kings i 6-3-segern över Bakersfield Condors natten mot lördag. ECHL heter ligan.
Linus Omark gjorde ett namn för sig själv i hockeyvärlden med sin straff mot Schweiz inför VM förra året. Tydligen har även storstjärnor som Pavel Datsyuk haft koll på Övertorneåkillens förehavanden.
Och vad kan väl vara större än när en superstjärna i NHL kopierar din dragning?
Skrev tidigt i oktober om Patric Hörnqvist och hans utsikter inför säsongen. Min teori var att han var den svensk som låg närmast att göra en "Loui Eriksson", ta klivet ut från skuggorna och bli en riktigt vass producerande spelare.
Nu får vi väl påstå att han har uppfyllt den profetian. 19:e målet kom i natt och det är extremt imponerande när man betänker att "Bengan" faktiskt var nere och harvade i fjärdekedjan med ytterst begränsad speltid under en period mellan mitten av november och mitten av december. Men så så länge han har fått förtroende i någon av de offensivare kedjorna har han producerat.
Den läxan har nog coachen Barry Trotz lärt sig vid det här laget.
I nuvarande takt kommer Hörnqvist utan problem att nå 30-målsplatån den här säsongen. Det borde stänga igen kakhålet på kritikerna som ansåg att han bara levde på Fredrik Bremberg under sina avslutande säsonger i Djurgården.
Vid det här laget har Patric Hörnqvist bevisat att han inte är någon Niklas Anger.
Ödets ironi kan vara rätt ... ironiskt ibland. Ta bara målvaktssituationen i Ottawa Senators. Klubben har år efter år misslyckats med att få in en stabil målvakt som kan stoppa puckar på en regelbunden basis. För ett drygt år sedan satsade man på Pascal Leclaire, men han har bara varit en i raden av besvikelser efter Patric Lalime, Ray Emery och Martin Gerber.
I veckan sparkades målvaktstränaren Eli Wilson, som bland annat hade till uppgift att hålla ett öga på Robin Lehners utveckling i OHL. Han gjordes till syndabock efter att varken Leclaire eller backupen Brian Elliott lyckats höja sitt spel till en tillfredställande nivå den här säsongen. Det märkliga är att Wilson ens fick stanna i klubben så länge som han fick. Han var nämligen Ray Emerys protegé och kom till klubben som Emerys personliga coach och borde rimligen ha fått gå i samband med sin elevs avsked 2008.
Ironin då? Med Eli Wilson ute ur bilden kallades den välreste 26-åringen Mike Brodeur - avlägsen släkting till den där andra Brodeur - upp från farmarlaget Binghamton för att vakta kassen i nattens möte med New York Rangers. Han räddade samtliga 32 skott och höll nollan i sin blott andra NHL-match.
Det är kanske att ta i att prata om en inverterad Wilson-effekten i Ottawa, men visst vore det festligt med ännu en målvaktsstjärna vid namn Brodeur i NHL.
