Chris Chelios har kämpat hela året för att få en sista chans i NHL. Vid 48 års ålder var det inte många klubbar som visade något intresse för amerikanen, men till slut valde Atlanta Thrashers att ge honom chansen.
I natt gjorde han sin första NHL-match för säsongen och det kunde milt sagt ha gått bättre.
Chelios spelade drygt 13 minuter och var inne på bägge baklängesmålen i 1-2-förlusten mot Atlanta. Vid R.J. Umbergers 0-1-mål var det Chelios himself som styrde pucken förbi Johan Hedberg i Atlantakassen. När Kristian Huselius sedan satte matchvinnande 2-0 efter en kontring var det efter att Chelios hade hamnat på efterkälken.
Kanske är det trots allt så att tiden har hunnit ikapp legendaren.
Någon gång inom de närmaste veckorna kommer Sveriges största ishockeyspelare genom tiderna att tacka för sig. Peter Forsberg stred länge och tappert för att kunna återvända till den stora scenen. Väl där gick saker och ting inte som han hade hoppats.
Utträde i OS-kvartsfinalen och missat SM-slutspel är ett ovärdigt slut för en spelare som har lyft ishockeyintresset i Sverige till nya nivåer.
Visst har det funnits stunder av briljans i "Foppas" uppträdande även efter comebacken i höstas. Men det har funnits ännu fler sekvenser av en bubblande frustration. Frustrationen har manifesterats genom klagomål mot domare och genom tjuvsmällar på motståndare trots att den egentligen har varit riktad mot jaget. Peter Forsberg är inte längre den spelare han en gång var. Det har varit en smärtsam insikt för vad som en gång i tiden var den bästa ishockeyspelaren i världen.
"Jag vill alltid spela bättre. Jag är 36 år. Jag tror inte att jag kommer att bli så mycket bättre. Helt ärligt skulle jag hellre vara i mina bästa år än där jag är nu", sade han frispråkigt i en intervju med Philadelphia Inquirer under OS.
Det är därför jag förväntar mig att Peter Forsberg lägger av en gång för alla. Han skulle utan problem kunna göra en till elitseriesäsong, kanske till och med vara dominant. Men det duger inte.
Det har antagligen inte funnits en elitidrottsman i Sverige med samma krav på sig själv som "Foppa". Ingen som har varit så hänsynslös mot sig själv - i eller utanför arenan. Det är därför Peter Forsberg har vunnit VM- och OS-titlar, Stanley Cup-bucklor och individuella NHL-pokaler. Det är därför han har blivit den störste ishockeyspelaren i Sveriges historia och kanske rent av en av de mest kompletta spelarna i hela hockeyhistorien.
Slutet blev tråkigt, men det spelar ingen roll. Det är så här jag kommer att minnas fenomenet Peter Forsberg:
Nej, jag pratar inte om att behöva gäspa sig igenom underhållningsbefriad elitseriehockey efter en sprakande OS-turnering. Jag syftar på alla slitna spelare som spelade många matcher under kort tid i OS utan möjligheten att återhämta sig efteråt.
Redan nu har två av Kanadas guldgossar, Shea Weber och (i natt) Rick Nash, åkt på skador i efterdyningarna av OS. De lär få sällskap av flera Vancouverresenärer framöver.
Det gör OS till en faktor att räkna in när Stanley Cup-slutspelet ska avgöras längre fram i vår. Lag som San José Sharks, Anaheim Ducks och Chicago Blackhawks har extra mycket att oroa sig för. De hade sina absoluta toppspelare på plats i Vancouver och flera av dem gick riktigt långt och spelade riktigt mycket.
Kanada spelade exempelvis sju matcher på tolv dagar. Det är tufft. Till och med för en NHL-spelare. Lägg därtill att många av matcherna spelades i ett furiöst tempo med mycket fysiskt spel.
Efter OS i Turin för fyra år sedan gick Carolina Hurricanes och Edmonton Oilers överraskande till Stanley Cup-final. Carolina hade fyra OS-spelare i laget den gången. Men av dem var det i princip bara backen Bret Hedican som hade en nyckelroll när laget bärgade Stanley Cup-titeln.
En Stanley Cup-favorit som Detroit hade sina sju bästa poängplockare och totalt elva spelare på plats i Turin. De åkte ut med buller och bång i första slutspelsomgången.
Jag påstår inte att det var den enskilt största orsaken till att laget floppade, men det var en bidragande orsak. Det är en av anledningarna till att NHL-klubbarnas ägare inte vill ha sina spelare i Sochi om fyra år.
Det är ett kortsiktigt och trångsynt synsätt som helt bortser från vad som är bäst för sporten i det långa loppet. Men i ägarnas ögon är det inte sporten utan intäkterna som är det viktigaste. Innan de ser någon ekonomisk vinning på ett OS-deltagande lär inte deras hållning förändras.
Jag undrar om inte björnen har vaknat till slut. Detroit Red Wings andraperiod mot Chicago Blackhawks i går kväll var smått briljant. Fem obesvarade mål på 20 minuter på bortais mot ligans kanske bästa lag är ett bevis på vilken kompetens som finns hos de senaste två årens Stanley Cup-finalist.
Detroit är NHL:s svar på Modo. De har underpresterat hela säsongen och riskerar fortfarande att gå miste om slutspelsfesten. Men om de grejar en plats bland de åtta bästa i Western Conference kan ni ger er katten på att inget lag kommer att vilja möta dem.
Till skillnad från elitserien har inte topplagen i NHL möjlighet att välja sin motståndare. Det är bara att snällt göra upp med sin nitlott.
Skulle Chicago tvingas möta Detroit i första omgången kan deras planer på en Stanley Cup-parad gå i stöpet omgående. Detroit har definitivt kapaciteten att slå ut vilket lag som helst.
Men det krävs förstås att man tvättar bort alla skönhetsfläckar som har besudlat det forna topplagets spel hela säsongen:
* Målvaktsspelet måste hålla en jämnare nivå. Jimmy Howard har gjort en riktigt bra rookiesäsong, men han har en tendens att vingla ganska ofta. Chris Osgood känns pensionerad redan nu.
* Defensiven måste bli bättre. Nicklas Lidström gör på det hela taget en riktigt bra säsong, men det finns mer att hämta hos Niklas Kronwall och Brad Stuart.
* Målskyttarna måste ge sig till känna. Detroit har fått ett lyft efter Johan Franzéns återkomst, men det är många av toppspelarna som har mer att bevisa. Pavel Datsyuk och Henrik Zetterberg har inte levererat enligt förväntningarna.
*****
För Chicago blev gårdagens näsbränna ytterligare ett kvitto på att det kanske inte var så smart att låta bli att värva en ny målvakt innan trading deadline. Som jag har skrivit ett hundratal gånger vid det här laget är inte Cristobal Huet en målvakt som kan ta dig till det förlovade landet.
Chicagos hopp är att Antti Niemi har förmågan att höja sig i en pressad situation såsom Miikka Kiprusoff gjorde för Calgary som gröngöling 2004.
I eftermiddag inleds den absoluta slutspurten av elitserien 2009/10. Kring slutspelsstrecket pågår en allt mer oviss kamp mellan Luleå, Modo och Timrå, en kamp som mycket väl kan avgöras först i den allra sista grundserieomgången nästa lördag när Luleå och Timrå möts i Coop Arena.
Oavsett vilket lag som tar den åttonde och sista slutspelsplatsen är min känsla att det här kan bli ett skrällarnas SM-slutspel. I dagsläget är det en helt öppen historia om vem som tar hem guldet.
Till skillnad från i fjol, när Färjestad klev in i slutspelet med ett självförtroende stort som en skyskrapa, har inget lag utkristalliserat sig som en given favorit inför det stundande slutspelet.
HV71 och Linköping framstod tidigare som de självklara guldkandidaterna tack vare sin kombination av spetskompetens och bredd. Faktum är dock att inget av lagen imponerat på sistone. HV har haft stora problem att hitta tillbaka till det framgångsrika spel som gjorde dem till en ostoppbar maskin i höstas medan Linköping har drabbats av ödesdigra skador på Pontus Petterström och framför allt Patrik Zackrisson, skador som har skadat deras bredd.
Ett annat förmodat topplag som sladdar är Färjestad. Även hos de regerande mästarna har skadorna satt sina spår. Lubos Barteckos frånvaro efter OS har skadat laget och ingen vet exakt när den slovakiske stjärnan kommer tillbaka - om han nu gör det över huvud taget? Det är en av orsakerna till att man måste sätta ett frågetecken för ett formsvagt Färjestad.
Samtidigt har andra lag klivit fram.
Frölunda som på det hela taget har gjort en underkänd säsong spelar sin bästa ishockey just nu och visar att man har kapacitet att rå på vilket lag som helst. Håller den nuvarande formen i sig under de närmaste veckorna kan det bli ett slutspel av upprättelse för göteborgarna.
Skellefteå är elitseriens kanske bästa hemmalag och har en stabilitet och ett självförtroende som imponerar. Laget skaffade sig värdefull erfarenhet när de tog sig till semifinal i fjol och med tanke på att de har ett mycket bättre lag i år finns alla förutsättningar att göra om fjolårets prestation. Och kanske ta ytterligare ett steg.
Och vad händer om Modo lyckas ta en plats i slutspelet? Laget har haft lika djupa som höga dalar under säsongen. Inget elitserielag har lika hög högstanivå eller en lika låg lägstanivå som Ö-vikslaget. Det gör dem till en otäck outsider. Vilket av topplagen skulle våga välja Modo i en eventuell kvartsfinal? Färjestad som förlorade med 3-10 i "Ryggsäcken"? Eller LHC som åkte hem från Ångermanland med 0-8 i baken?
Så vem ger man favoritskapet? Egentligen ingen alls, men eftersom det är kutym att komma med ett tips ska jag göra det.
Inför säsongen satte jag mina pengar på HV71 och det är ett tips som kvarstår. HV har veteranerna som vet hur man höjer sig i ett slutspel, man har en rutinerad och pålitlig målvakt i Stefan Liv och - icke att förringa - revansch att utkräva efter förra årets finalförlust.
En frisk Johan Davidsson som kan göra sig själv rättvisa är också något som talar för en guldfest i Jönköping.
Bara en assist för Nicklas Bäckström i nattens 5-4-seger mot Tampa Bay Lightning. Men numera gör han ju så mycket annat också. "Bäckis" håller på att utvecklas till en mycket mer komplett lirare än jag någonsin hade vågat hoppas på. Och han är fortfarande bara 22 år.
Kolla in det här så förstår ni varför Washington Capitals är redo att spräcka bankvalvet för att få hans signatur på ett nytt kontrakt.
*****
Det var många imponerande debuter efter trading deadline i natt. Wojtek Wolski sänkte sin forna klubb Colorado när han satte Phoenix matchvinnande mål 22,7 sekunder före slutsignalen och brunkaren Scott Walker satte två mål - inklusive det matchvinnande - när Washington besegrade Tampa Bay.
Nattens mest spektakulära debut måste emellertid den store ryssen Evgeni Artyukhin ha svarat för. Hans solomål för Atlanta i segermatchen mot New York Islanders måste ha fått Thrashers fans att tro att Ilya Kovalchuk kommit tillbaka till stan.
Känslan av en för tidig utlösning har nog aldrig varit så här påfallande. Visserligen blev det nytt rekord i antalet spelartransaktioner under gårdagen, men det var förbluffande få trader som ens var värda att höja på ögonbrynen på.
De största traderna - Dion Phaneuf till Toronto och Ilya Kovalchuk till New Jersey - inträffade redan innan OS-uppehållet. Det gjorde att gårdagens övergångar saknade stjärnglans.
Det positiva i sammanhanget är att ni läsare verkade uppskatta hockeysverige.ses deadlinebevakning. Det var länge sedan vi lockade så många läsare till en och samma text som i går. Alltid något att glädjas åt när underhållningen inte var mycket bättre än en novembermatch mellan Brynäs och Rögle.
*****
Vilka lag var vinnare och förlorare då?
I öst är det två lag som har utkristalliserat sig som givna favoriter till att spela conferencefinal mot varandra. Än mer så efter gårdagen. Washington Capitals och Pittsburgh Penguins är båda snäppet vassare efter deadlinen.
Washington gav sitt lag en uppgradering i karaktär och attityd med värvningarna av Scott Walker och Eric Belanger. Jag är framför allt förtjust i Belander som är bra på det mesta utan att för den sakens skulle besitta några riktiga spetsegenskaper. Han är bra i boxplay, tar stort defensivt ansvar och är grym i tekningscirkeln. Dessutom kan han bidra offensivt. Tredjecentrar som gör 30-40 poäng växer inte på träd.
Foto: nhlpa.com (Arkivbild)
Alexei Ponikarovsky.
Värvningen av Joe Corvo är jag inte lika betuttad i. TSN:s expert Pierre McGuire slog huvudet på spiken när han kallade den stundtals långsamme och klumpige Corvo för "a turn over machine". Han har nämligen inte alltid bra adress på sina passningar. I powerplay kan han däremot bli ett bra komplement till Mike Green. Problemet är att båda två är högerfattade. Det gör det inte optimalt för coachen Bruce Boudreau att matcha dem tillsammans.
Pittsburghs Ray Shero är lite av deadlinedagens mästare. Under sina tre säsonger med Penguins har han alltid lyckats förstärka laget. 2008 med Marian Hossa och i fjol med Bill Guerin.
Jordan Leopold och Alexei Ponikarovsky är inga stjärnor, men de gör de regerande mästarna till ett bättre lag. Ponikarovsky har varit en av kroniska bottenlaget Torontos bästa spelare efter NHL-lockouten och bidrar med ett kraftfullt tvåvägsspel. Att han nu får chansen med antingen Sidney Crosby eller Evgeni Malkin kommer inte att göra honom sämre.
*****
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Peter Mueller.
I väst var Phoenix Coyotes glädjande aktiva. Coyotes är lite av säsongens askungesaga i NHL. Att gå från från konkurslag till slutspelslag är en smärre bragd.
Det är bara att gratulera till värvningen av Wojtek Wolski, som hämtades in från Colorado i utbyte för Peter Mueller och Kevin Porter. Wolski må vara en ojämn spelare som är osynlig lika ofta som han är synlig, men han har under sina första år i NHL bevisat mycket mer än sömnige Mueller. Därför måste jag ge övertaget till Phoenix, även om Mueller nätade i debuten för Colorado och det återstår att se vad det blir för spelare av Porter.
Phoenix övriga värvningar kan jag inte annat än att rynka på näsan åt. Vid 40 års ålder är Mathieu Schneider inte längre någon klassback ens i powerplay. Derek Morris är fortsatt en lika överbetald som överskattad back medan Lee Stempniak har varit en enda stor flopp i Toronto.
*****
Deadlinens förlorare?
Philadelphia Flyers och Chicago Blackhawks tar stora risker med att inte göra något åt respektive lags målvaktssituation.
Michael Leighton utsågs inoffciellt till förstakeeper i i Ray Emerys skadefrånvaro när Flyers inte värvade någon ersättare. Hur han tackade för förtroendet? Genom att släppa in fyra snabba kassar mot Florida i natt.
Foto: Getty Images (Arkivbild)
Cristobal Huet.
I Chicago får man be till hockeygudarna att Antti Niemi är kapabel till att göra vad Miikka Kiprusoff gjorde som uppkomling i Calgary 2004. Det vill säga leda laget till Stanley Cup-final trots sin orutin.
Cristobal Huet kommer i alla fall inte att göra det.
Edmonton Oilers lyckades förvisso bli av med massor av framtida löneutbetalningar med sina trader, men att tvingas plocka upp snigeln Ryan Whitney för att göra sig av med Lubomir Visnovskys tunga kontrakt måste vara smärtsamt.
Whitney bevisade under OS att det hyllade amerikanska laget inte bara bestod av ärtiga framtidsmän. Det hade en back vars karriär befinner sig i återvändsgränden också.
Med tanke på hur många stora spelare som har blivit tradade redan innan dagen d skulle man kunna anta att det blir en händelsefattig afton på andra sidan pölen. Men glöm det. Åtskilliga spelare kommer att ha bytt klubbadresser innan kvällen är till ända.
Med Dion Phaneuf och Ilya Kovalchuk ur vägen får vi sannolikt inte se någon blockbuster-affär ta plats. Däremot finns det en hel del intressanta scenarion att följa upp. Här är tio punkter jag spänt kommer att följa i kväll:
1) Philadelphias målvaktssituation Ray Emery är satt ur spel och Flyers har bara Michael Leighton och Brian Boucher att tillgå. Allt annat än att klubben värvar en ny keeper ter sig orimligt. Frågan är bara vem man ger sig på. Tomas Vokoun? Marty Turco? Dwayne Roloson? Det finns en hel del alternativ.
2) Ray Whitney Carolinaforwarden har varit den mest omtalade spelaren inför deadlinen. Många placerade honom i Pittsburgh, men Penguins valde som bekant att plocka upp Alexei Ponikarovsky i stället. Priset för Whitney uppges var högt. Hur långt är någon villig att gå för att värva honom?
3) Dan Hamhuis En av Nashvilles mer underskattade och anonyma backar blir unrestricted free agent till sommaren. Nu uppges han vara tillgänglig och Philadelphia Flyers ska vara laget som leder jakten.
4) Chicagos målvaktssituation Cristobal Huet är ingen målvakt man vinner Stanley Cup med. Det är kalla fakta. När Blackhawks nu har ett lag med potential för att gå hela vägen vill nog inte general managern Stan Bowman försaka den. Följaktligen är en ny målvakt ett måste.
5) Montréals målvaktssituation Carey Price eller Jaroslav Halak? Supertalangen eller uppkomlingen? Montréal Canadiens nye general manager Pierre Gauthier har ett problem att lösa här eftersom båda två blir restricted free agents i sommar.
6) Floridas utrensning I ett brev till fansen lovade klubbledningen en utförsäljning där ingen - möjligtvis Dmitri Kulikov - går säker. Hittills är det bara Jordan Leopold som har flyttat på sig. Vilka fler får göra det? Stephen Weiss? Tomas Vokoun? Nathan Horton? Cory Stillman?
7) Torontos fortsatta föryngring Brian Burkes sommarvärvningar gav inte utdelning och Maple Leafs har varit ett av ligans sämsta lag. Efter att ha gjort sig av med spelare som Matt Stajan, Niklas Hagman, Vesa Toskala, Jason Blake och Alexei Ponikarovsky finns det fler som väntar med väskorna packade. Blir Wayne Primeau, Lee Stempniak och Garnet Exelby också tradade?
8) Washingtons jakt på förstärkningar Är Washington Capitals nöjt med sitt lagbygge eller finns det nyförvärv på ingång? Och framför allt: kommer George McPhee att hämta in någon ny målvakt. José Theodore är José Theodore och Semyon Varlamov har varit skadad under stora delar av säsongen. Liksom i fallet med Chicago Blackhawks är målvakterna lagets enda egentliga svaghet.
9) Fastvuxna ungdomar Det finns en mängd unga spelare i behov av ett miljöombyte. Kommer de att få det? Phoenix forward Peter Mueller och Dallas Fabian Brunnström är två exempel. NHL-klubbarna behöver bara titta på traden mellan Montréal och Minnesota, där Guillaume Latendresse och Benoit Pouliot bytte sida, för att inse det kloka i att ge fastvuxna ungdomar en ny chans på annan ort.
10) Svenskarna Många blågula spelare har redan bytt spelort, men det finns ytterligare ett gäng som kan få röra på sig. Fredrik Modin, Alexander Steen, Robert Nilsson och Fabian Brunnström rör sig i riskzonen. Åtminstone en av dem kommer att ta avsked av sina gamla lagkamrater i kväll.
Philadelphia Flyers kan verkligen inte göra rätt. Vilken målvakt de än värvar blir det fiasko, flopp, tandagnisslan och gråt. Det är nästan så att man undrar om det är Pelle Lindberghs osaliga ande - må han vila i frid - som hemsöker Flyers. Någon slags målvaktsförbannelse vilar utan tvekan över klubben.
2000-talet har varit en enda lång och smärtsam stolprotsfyllning. Det började med amerikanen John Vanbiesbrouck, vars karriär befann sig i skymningszonen när han kom till Philadelphia. Fortsatte med tjecken Roman Cechmanek, vars instabilitet alla Linköpingssupportrar är väl medvetna om. När han hade dabbat sig i tillräckligt många slutspelsmatcher gick turen till Robert Esche, som inte var något att hålla i handen när det blåste snålt i slutspelstider. Under samma tidsperiod testades veteranerna Jeff Hackett och Sean Burke utan framgång. Efter NHL-lockouten satsade Flyers till en början på finländaren Antero Niittymäki - han var strålande i OS men medelmåttig i NHL. Martin Biron föreföll vara en bra lösning runt 2007, men inte heller han höll måttet. Senast i raden av misslyckanden blev alltså Ray Emery, vars Flyerskarriär (antagligen) förkortades till 29 matcher på grund av skador.
Mellan 2000 och 2010 har Philadelphia Flyers avverkat 13 målvakter. Gemensamt för samtliga är att de inte har lyckats åstadkomma någonting mer än sänka det egna laget - ett lag som sett till utespelarnas kapacitet har varit en Stanley Cup-utmanare då och då.
Jag är säker på att Flyers kommer att hitta en lösning innan trading deadline - man kan omöjligtvis kliva in i ett Stanley Cup-slutspel med Michael Leightin i mål - men jag är nästan lika säker på att det kommer att bli en flopp.
Pannaka och ketchup.
Kostymbyxor och tubsockor.
Zlatan Ibrahimovic och Sportbladet.
Philadelphia Flyers och målvakter.
Fick ett intressant mejl från Anders Blegeberg i morse. Anders kommenterade OS-hockey för Norges räkning i Eurosport och har en gedigen bakgrund som tränare för klubbar som Furuset, Lillehammer, Vålerenga och Manglerud/Star.
I sitt mejl bifogade Anders en lista över snittvikten på utespelarna i några av de främsta OS-lagen. Den enda överraskningen var att Slovakien toppade listan med en snittvikt på 96,8 kg. Det kan å andra sidan förklaras med att man hade Zdeno Chara i laget. Med sina 117 pannor är han nästan tio kilo tyngre än de näst tyngsta utespelarna som deltog i OS - Tjeckiens Pavel Kubina och Sveriges Douglas Murray (109 kilo vardera). Chara höjer följaktligen det slovakiska snittet.
Mindre överraskande var att Kanada vägde näst mest, 95,25 kilo i snitt. Här var kilona mer välbalanserade och det kan till viss del förklara att de lämnade Vancouver med guldet.
En kort och intensiv turnering som OS är lite som en hård playoff-serie i Stanley Cup-slutspelet. Det smäller en hel del och i längden blir det fysiska spelet utslagsgivande. USA spelade nästan lika fysiskt som Kanada, men med sina 92,7 kilo i snittvikt var de en smula tunnare. Det avgjorde naturligtvis inte finalen, men jag kan lova att det var en bidragande faktor.
Förr om åren satsade nordamerikanerna på storlek i förhoppning att det skulle skrämma motståndarna. Numera är det en mix av kilon och skicklighet som får jobbet gjort. Spelare som Ryan Getzlaf, Corey Perry, Eric Staal och Rick Nash visade under senare delen av OS-turneringen att myten om tunga och talanglösa transatlanter är död och begraven.
*****
På tåget mellan Göteborg och Örebro i går kom jag över ett ex av Sportbladet. Där skrev Lasse Anrell att han inte tyckte att det smällde speciellt mycket i finalen mellan Kanada och USA. Om jag inte minns fel skrev han att det var lika många tacklingar i finalen som i en random elitseriematch.
Jag undrar om han och jag såg samma match? Mellan tummen och pekfingret skulle jag tro att den amerikanske backen Brooks Orpik allena delade ut fler tunga tacklingar under finalen än ett elitserielags hela backuppsättning gör på en månad.
Jag vet inte vilka andra sporter Lasse Anrell följer, men tanke på att han tycktes sakna det fysiska spelet i OS-finalen känns MMA som rätt idrott för honom.
Ishockey kan inte bli så mycket mer fysiskt än det var i finalen.
Gustav Nyquist toppar poängligan i den nordamerikanska collegehockeyn. Det är fruktansvärt stort. Så stort att någon annan svensk tidning/sajt/whatever än bara hockeysverige.se borde ha uppmärksammat det. Mig veterligen har ingen annan gjort det.
Nyquists 54 poäng på 32 matcher är den bästa noteringen av en svensk collegespelare genom tiderna. Erik Andersson, som gjorde tolv NHL-matcher för Calgary Flames i slutet av 90-talet, hade det tidigare rekordet på 47 poäng. Viktor Stålberg gjorde 46 i fjol och är ännu så länge den svensk som har gjort flest mål (24). Nyquist är uppe i 17.
Jag har inte sett Nyquist spela bortsett från en del highlightklipp på youtube, men om man ska tro de collegebloggar och sajter som jag brukar följa uppges han vara den bästa spelaren i Hockey East (en av de sex olika ligor som ligger under NCAA:s paraply). Det gör att han ligger bra till att nomineras för Hobey Baker Award, precis som Viktor Stålberg blev i fjol.
När jag pratade med Gustav tidigare under säsongen lät han meddela att det lutade åt en säsong till på University of Maine efter det här. Akademiskt sett kan jag förstå det vettiga i det. Avslutar han sina studier efter den här terminen kommer han att ha två år att läsa in. Det blir tufft. Kör han en säsong till är det "bara" ett år att läsa in. Det är rimligare.
Men får jag gissa tror jag att Gustav Nyquist spelar AHL-hockey för Grand Rapids Griffins nästa säsong. Hockeymässigt vette katten om han har så mycket mer att bevisa i Maine. Han är redan dominant och jag kan lova att Detroit Red Wings kommer att erbjuda honom ett kontrakt när säsongen är över.
Tackar han nej får han precis som i somras pröjsa ur egen ficka för att delta på Red Wings träningsläger. NCAA:s regler är stenhårda på den punkten. Collegespelarna ska vara amatörer ända ut i fingertopparna. Jag har exempelvis en god vän som skulle spela fotboll för ett universitetslag på Hawaii. Han fick åka hem igen när det uppdagades att han hade gjort några inhopp i division 1. Det räckte för att bräcka hans amatörstatus.
I Gustav Nyquists fall känns det där med amatörstatus rätt missvisande. Just nu spelar han hockey som om han vore ett fullblodsproffs.
Det var en stor dag i går. Bortsett från dramat på isen var det allra största att rockveteranen Neil Young visade sig vara en del av publiken under finalmatchen mellan Kanada och USA.
Ännu större var det att han gick upp på scen under avslutningsceremonin och lirade "Long May You Run". Alla som någon gång har sett Neil Young live vet vad jag snackar om.
Så j-vla rätt. Skit samma vem som vann, men att Sidney Crosby var den som fick avgöra glädjer mig sannerligen.
Det finns ett hat mot honom som jag aldrig riktigt har kunnat förstå. Jag tror att det har något att göra med att vissa anser att han är gnällig på isen, men vilka stora vinnarskallar är inte det?
Hallå, Peter Forsberg!
Att vid 22 års ålder ha spelat två Stanley Cup-finaler, vunnit en, blivit NHL:s poängkung, tagit emot Hart Trophy och vunnit OS-guld efter att ha gjort det avgörande målet i finalen ... Ja, ni hör själva. Det är meriter som inte ens Wayne Gretzky kan matcha. Och han hade ändå gjort några helt fantastiska noteringar vid samma ålder.
Nu väntar jag bara andäktigt på att konspirationsteoretikerna ska poppa upp ur sin hålor och insinuera att allt var riggat, att Gary Bettman hade mutat amerikanerna att låta Crosby avgöra. Det är nämligen på den nivån det brukar hamna när Crosby-hatarna gaddar sig samman.
Men vad spelar det för roll vad folk tycker, tror och tänker nu? Sidney Crosby har redan uppnått tillräckligt i sin unga karriär för att gå till historien som en stor vinnare. I slutändan är det precis vad det här går ut på: att bli ihågkommen och betygsatt för det du åstadkommer.
Där har inte Sidney Crosby många övermän just nu.
*****
Så här några timmar efter avgörandet börjar pulsen äntligen gå ned igen. När Zach Parise skickade in 2-2-kvitteringen jublades det vilt här inne i tv-rummet. Varken jag eller min kompis Petter höll på USA eller Kanada, men det kändes bara så jäkla rätt att matchen gick till förlängning.
*****
Den lite bortglömde hjälten i den här oförglömliga finalen var Roberto Luongo. Många ifrågasatte honom inför matchen och ännu fler ansåg att målvaktsposten var den position där USA hade den stora fördelen. Jag var en av dem.
Nu visade det sig att Luongo faktiskt var snäppet bättre än Ryan Miller när det gällde som mest. Kanske är det en indikation på att han slutligen är mogen att föra Vancouver längre än andra omgången i ett slutspel.
*****
Slutligen: mitt eget all star team från OS.
Målvakt: Ryan Miller, USA.
Kommentar överflödig. Han var turneringens bästa spelare.
Back: Brian Rafalski, USA
Hade inte den bästa finalupplevelsen, men var den back som tog kommando i ett ungt amerikanskt försvar. Grymt vass i PP.
Back: Drew Doughty, Kanada
Killen är bara 20 år men spelar som om han vore 35. Har en fantastiskt hög hockey-IQ och löser trängda situationer på ett nästan övermänskligt sätt. Han kommer att vinna många Norris-troféer under sin karriär.
Forward: Jonathan Toews, Kanada
Doughtys motsvarighet fast på forwardspositionen. Strålande offensivt som defensivt, vinner tekningar, plockar bort motståndare och skapar målchanser. Redan vid 21 års ålder är han en av hockeyvärldens mest kompletta spelare.
Forward: Patrick Kane, USA
Fantastiskt underhållande att beskåda. Mikael Renberg kallade honom ishockeyns svar på Lionel Messi. Det är verkligen huvudet på spiken.
Forward: Pavol Demitra, Slovakien
Snacka om att återvända från de döda. Demitras NHL-karriär har verkligen varit avsomnad, men efter den här turneringen råder det ingen tvekan om att den elegante forwarden fortfarande har mer att ge. Hans milimeterprecisa krysskott mot Tre Kronor var ett av turneringens snyggaste mål.
Så var det äntligen dags. Sista OS-dagen - finaldagen. Någonstans i de mer naiva träskmarkerna av sitt medvetande hade man hoppats att få se Tre Kronor på isen i kväll, men jag tror inte att någon kan neka till att det är de två rättmätiga finalisterna som gör upp om guldet i Vancouver.
USA har inte haft den svåraste vägen till finalen: Schweiz och Finland får ses som överkomliga motståndare i slutspelet. Amerikanerna bäddade dock för den resan genom att besegra Kanada i gruppspelet. Välförtjänt således.
Kanada å sin sida krossade Ryssland och enbart deras insats i den första perioden i den matchen gjorde dem till värdiga finalister.
Att komma med något slags tips känns besvärande Inför semifinalerna var jag hundraprocentigt övertygad om att Kanada skulle vinna.
Inte i lika stor utsträckning längre.
USA:s första period mot Finland i kombination med Kanadas smått loja inställning mot Slovakien har fått mig att tveka. Grundtipset får ändå bli kanadensisk seger med 4-3. Hemmastödet och bredden fäller avgörandet.
*****
Min egen finaluppladdning började redan nu på morgonen. I går gick jag nämligen och köpte "Miracle" på dvd. Trots min närmast sjukliga fascination för ishockey hade jag inte sett den innan. Anledningen är ganska enkel: jag har oerhört svårt för flaggviftande amerikanska patrioter. Antagligen till följd av för många krigsinvasioner och juridiska övergrepp världen över. Att filmen dessutom var förpackad av Disney gjorde inte direkt min skepsis mindre.
Nu var inte resultatet så farligt som jag befarade. Filmen var helt okej även om porträtten av ryssarna var tröttsamt stereotypa. Det enda som störde mig mer var Herb Brooks kriminellt fula byxor.
Apropå Herb Brooks så har ni väl inte missat Josh Sacco, femåringen som har gjort en ganska häftig imitation av den legendariske coachens motivationstal.
Det var målvakten Ilya Bryzgalov som uttryckte det bäst efter Kanadas överkörning av Ryssland i kvartsfinalen:
"De var som gorillor som just blivit utsläppta ur en bur."
Efter den rätt lama kanadensiska semifinalinsatsen mot Slovakien - där det snarare var sengångare än gorillor som kom ut på isen - är det lätt att göra USA till finalfavorit. Men jag står fast vid mitt tips: det blir Kanada som ror hem guldet.
Finalen kommer att bli en helt annan typ av match. En känslomässig uppgörelse där jag är övertygad om att vi får se ett Kanada mer likt det lag som gick ut och körde över Ryssland än det som såsade sig igenom semin mot Slovakien.
Som jag konstaterade innan ligger USA:s stora chans i att vinna målvaktsmatchen. Roberto Luongo skapade spänning i semin genom att göra ett klumpigt självmål halvvägs in i den tredje perioden. Varken form- eller säkerhetsmässigt är han i närheten av Ryan Miller, i mina ögon världens bästa målvakt för stunden.
Men det kommer under alla omständigheter att bli en förbaskat bra final. Troligtvis en av de allra bästa matcherna i modern historia. Tiden har tvättat bort de flesta av minnena från finalen i Salt Lake City 2002, men det som har stannat kvar hos mig är hur bra Jarome Iginla och Joe Sakic var i den matchen.
Vilka kliver fram den här gången?
*****
Snackade lite med Pro Hockeys chefredaktör Linus Hugosson på Twitter under natten. Vi var båda rörande överens om att Kanadas yngsta spelare, Drew Doughty och Jonathan Toews, har varit lagets kanske bästa spelare den här turneringen.
Bara för det hade ingen av dem någon större semifinal.
*****
När man ser Joe Thornton i aktion under den här OS-turneringen förstår man varför San José Sharks aldrig kommer att vinna Stanley Cup så länge han ska vara deras ledande spelare.
Som om inte Evgeni Nabokov vore ett tillräckligt stort problem.
*****
När man däremot ser Ryan Getzlaf i aktion förstår man varför den kanadensiska lagledningen hade sådant tålamod med honom efter hans fotledsskada.
Getzlaf har allt som Thornton saknar.
*****
Kan Brenden Morrow var OS mest underskattade spelare?
Det finns ingen i det kanadensiska laget som spelar med lika stort hjärta.
*****
Jag avskyr fortfarande Chris Pronger, men karl'n har i alla fall spelat upp sig ett par klasser ju längre OS har lidit.
Nu sitter ju åtminstone passningarna på medspelarnas klubbor.
Jag undersökte mina glasögon, rensade noggrannt öronen med topps och sniffade efter spår av hallucinogener i thaimaten som jag hade ätit innan matchen.
Det gjorde ingen skillnad.
Hur jag än vred och vände på orimligheten i det som hände på teven kom jag fram till samma slutsats: USA 6, Finland 0.
"Sometimes truth is stranger than fiction", sjöng Bad Religions sångare Greg Graffin i bakhuvudet.
Det var en av de värsta härdsmältorna jag har upplevt. Den fick Sveriges förlust mot Slovakien härom morgonen att kännas som en ljuv smekning på kinden.
Själv kände jag någon slags blandning av upprymdhet, förvirring och sorg.
* Upprymdhet över ett amerikanskt spel som är så modernt att det egentligen inte skulle vara uppfunnet förrän till Sochi-OS 2014. Det är ju DÅ det här amerikanska laget ska vara som bäst.
* Förvirring över en matchutveckling som inte skulle kunna vara möjlig på högsta internationella nivå. Jag har varit med om liknande scenarion i divsion 3, men det här är ju för sjutton ett OS.
* Sorg över hur ovärdigt det känns för en personlig favorit som genomsympatiske Teemu Selänne att få vara del av en sådan kollaps. Jag hade gärna sett att hans landslagskarriär hade fått ett finalslut. Men det var bevisligen en utopi en kväll som denna.
Det positiva för Finlands del är att det här var en semifinal. Det innebär att landslaget fortfarande har en möjlighet att lämna OS med en medalj, vilket i sammanhanget får ses som stort för ett finländsk lag som jag i bästa fall trodde skulle nå en kvartsfinal.
Ett brons skulle tvätta bort den värsta skammen. Frågan är bara hur i h-vete finländarna ska kunna ladda om batterierna efter ett av de värsta bakslagen i deras hockeyhistoria.
All heder till Slovakien och Finland. De har gjort mer än vad jag trodde att de var kapabla till genom att ta sig till OS-semifinal. Men det jag spänt går och väntar på är en final mellan Kanada och USA. Baserat på form, trupper och publikstöd har jag väldigt svårt att se några andra finalister.
Kanada-USA skulle innebära en drömfinal som i rent underhållningssyfte bara kunnat överträffas av en final mellan Ryssland och Kanada. För låt oss vara ärliga: Tre Kronor spelade den kanske minst underhållande hockeyn i hela OS. De hade varken tempo eller särskilt mycket finess i spelet, därför ter det sig naturligt att de inte längre finns kvar i turneringen.
Drömfinalsscenariot då? Där finns det egentligen bara en sak som talar emot att Kanada ska ta hem guldet - Ryan Miller. Buffalomålvakten har varit riktigt bra hittills och känns rakt igenom som en bättre puckmotare än Roberto Luongo.
Det var Millers stora förtjänst att USA slog Kanada i gruppspelsmötet, där USA sanningen att säga blev utspelade under större delen av matchen.
I händelse av en final mot Kanada kommer Miller att ställas inför en betydligt tuffare uppgift. Som Kanada bevisade i kvartsfinalen mot Ryssland - och som kollega Pettersson förutspådde redan innan matchen - fungerade Tysklandsmatchen utmärkt för att kalibrera det offensiva spelet.
Just nu framstår den kanadensiska lagmaskinen som framtidsrobotarna i Terminator - de krossar hänsynslöst och känslokallt allt i sin väg.
Det återstår att se om Ryan Miller kan axla rollen som John Connor.
Det här med mobila bredband och mobilsurfning kan vara ett dyrt nöje. För några år sedan var jag på skidsemester i Norge och wappade lite med mobilen. Jag kanske sammanlagt la en kvart på att kolla hockeysverige.se och Facebook med mobilen under en långhelg. Mobilräkningen som kom en månad senare låg någonstans i trakterna kring 1 500-2 000 kronor. Ganska mycket för mig som sällan har en räkning på över 500 om jag inte varit utomlands.
I retrospektiv känns de där dagarna i Norge rätt billiga när man jämför med vad den här familjen upplevde under OS:
Jag hade inte hört det tidigare, men visst är det ett ganska naturligt, för att inte säga självklart smeknamn som Mats Zuccarello Aasen har fått:
"The Hobbit"
När man tänker på det har han en del likheter med Elijah Wood - inte bara storleksmässigt.
*****
Jag vill inte älta den där skitmatchen som skapade kollektiv svensk depression i morse. I stället vill jag fokusera på det positiva som hockeysverige.se var med om i natt. Att för andra gången under OS omnämnas i den statliga, reklamfria kanalen fick mig att rodna lite framför teven.
Jag får tacka Chris Härenstam för ett givande utbyte under OS.
Efter två raka VM-guld är det svårt att ifrågasätta Slava Bykovs lämplighet som förbundskapten för Ryssland. Det är han och assistenten Igor Zacharin som har återgett det ryska landslaget sin ära och heder. I natt var han emellertid i allra högsta grad den som tog ifrån Ryssland detsamma.
Det stod ganska tidigt klart att kanadensarna var betydligt hungrigare än ryssarna. Corey Perry, Rick Nash och Brendan Morrow med flera käkade upp de ryska backarna med aggressiv forechecking. Det tidiga 1-0-målet var logiskt, men det blev på intet sätt någon väckarklocka för ryssarna. I stället tilläts Kanada fortsätta att dominera. Och det var här Bykov borde ha agerat.
Han skulle ha utnyttjat sin timeout betydligt tidigare än han gjorde. När den kom stod det redan 3-0 och då var matchen mer eller mindre körd. Vartåt det barkade kunde man se långt innan Dan Boyle piskade in 2-0-målet i powerplay. På något outgrundligt sätt lyckades inte Bykov uppfatta dessa vibbar och tillät dominansen att fortgå.
Nästa misstag var att inte byta ut Evgeni Nabokov i ett tidigare skede. När den darrige San José-keepern lämnade isen hade Kanada 6-1 och stod med en och en halv skridsko i semifinal. Att kasta in Ilya Bryzgalov i det läget var som att försöka stoppa blodet från ett köttsår med Kalle Anka-plåster.
Hockeyvärlden har vuxit lite under detta OS. Flera mindre nationer har gjort inspirerade insatser och skakat större nationer. Förhoppningsvis är det en trend som är här för att stanna.
Norge, Schweiz, Vitryssland och Lettland. Fyra stycken på förhand uträknade nationer har alla satt sin prägel på de här olympiska hockeyspelen. Genom att hålla jämna steg med nationer som på pappret ska vara överlägsna har de visat att det finns utrymme för hockeyvärlden att bli större. Det är långt ifrån någon mördande konkurrens, men om utvecklingen fortsätter kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid att ha roligare internationella turneringar att se fram emot.
I bästa fall kanske till och med VM kan bli en attraktion även innan semifinalerna ska till att spelas.
Norge svarade för en tapper insats mot Slovakien i morse. Det var härligt att se den framåtanda och optimism som laget visade upp. Visst, det fanns en hel del naiva skönhetsfläckar i det norska lagets spel, men får man ett stjärnspcäkat lag som Slovakien att hetsa upp sig gör man bevisligen något rätt.
Norge har spetskompetens för att tampas med de främsta - lagets förstakedja har varit en av OS-turneringens bästa - däremot saknar man bredd och målvaktsspel för att hävda sig. Kan Norge få ännu fler spelare till Sverige kommer nationens hockeyhjältar att bli bättre - se bara på den utveckling som spelare som Mats Zuccarello Aasen, Anders Bastiansen, Per-Åge Skröder och Jonas Holös fått i elitserien.
Det ska bli spännande att följa det norska hockeyundret framöver!
*****
Mats Zuccarello Aasen fick välförtjänt utdelning mot Slovakien. Ett snyggt mål och en drömlik andraassist. Jag står fast vid vad jag skrev härom dagen - killen spelar i NHL nästa säsong.
Jag har fått en del upprörda mejl angående vad jag skrev om Zuccarello. Folk verkar ha fått om bakfoten att jag skulle hysa något agg mot elitserien bara för att jag skrev att Norges största stjärna - trots sitt kontrakt med Modo - troligtvis kommer att lämna klubben.
Det jag försöte göra var att konstatera fakta: Mats Zuccarello Aasen har de facto fått ett stort internationellt genombrott i OS. Han finns nu på mängder av olika NHL-klubbars önskelistor och det ska mycket till om Modo lyckas behålla honom.
Kontrakt eller inte - NHL brukar få som de vill. Det kanske inte är rättvist, men det är så världen ser ut och det är inte jag som har skrivit regelboken.
*****
Det blev lite av ett rude awakening i morse. Frukosten fick vänta någon timme efter den otäcka incidenten med Lubos Bartecko och Ole-Kristian Tollefsen. När blodet sprutade från Barteckos huvud blev jag lite illamående.
Tollefsens agerande är obeskrivligt korkat och påminner om Patrice Cormiers otäcka armbågstackling på Mikael Tam i QMJHL. Tollefsen var kanske inte lika målmedveten som Cormier i tacklingsmomentet, men intentionen fanns där.
Vad gäller Ole-Kristian Tollefsen så tror jag inte att killen är i mental balans. Rapporter från Vancouver säger att den norske backens son ska ha blivit allvarligt sjuk alldeles innan turneringen och det var länge osäkert om Norges enda NHL-spelare skulle delta över huvud taget.
Familjetragedi eller inte - det ursäktar inte hans beteende.
Om inte Norge kan ställa till med något slags mirakel i natt lär Tre Kronor ställas mot Slovakien i kvartsfinalen. Det kan bli en svettig upplevelse för Henrik Lundqvist.
Henke har hållit nollan i sina två inledande matcher och svarat för ett mycket stabilt målvaktsspel. Men sanningen att säga har han inte blivit testad i någon större utsträckning, varken mot Tyskland eller Finland.
Testad lär han bli om Sverige möter Slovakien i en kvartsfinal. Är det någonstans slovakerna matchar de bästa hockeynationerna är det i offensiven. I Marian Hossa och Marian Gaborik har man två av NHL:s vassaste målskyttar.
Gaborik och Henke känner naturligtvis varandra väl eftersom de är New York Rangers två viktigaste kuggar. Den dagen Gaborik skrev på för Rangers hade Henke antagligen ett rätt brett leende klistrat över ansiktet. Nog för att de båda spelade i olika konferenser innan den slovakiske snipern flyttade från Minnesota till New York, men det är få NHL-spelare som har varit lika lyckosamma mot Henrik Lundqvist som Marian Gaborik.
För två säsonger sedan gjorde han inte mindre än fem mål på Lundqvist i en och samma match mellan Wild och Rangers. Och i fjol gjorde han Minnesotas tröstmål i en 1-2-förlust mot Rangers.
Sex mål på de två senaste mötena alltså.
Hittills i OS har Gaborik varit en av slovakernas minst framträdande stjärnor. Det beror till viss del på Henke. Alldeles innan OS kolliderade de båda lagkamraterna på en träning och Lundqvists skridsko skar upp Gaboriks knä. Det var först meningen att forwarden skulle missa de två inledande OS-matcherna, men han har kommit till spel och bara svarat för ett mål på Slovakiens tre matcher hittills.
Låt oss hoppas att en kvartsfinal mellan Sverige och Slovakien inte ser ut på det här sättet:
30 år efter miraklet i Lake Placid har USA bara nått två egentliga framgångar på internationell nivå. World Cup-seger 1996 var den första och finalplatsen i Salt Lake City 2002 den andra. Utöver det har generationen av sena 60-talister och tidiga 70-talister - spelare som Chris Chelios, Brett Hull, Bill Guerin, Mike Modano och Keith Tkachuk - inte uträttat någonting i landslagströjan.
Mycket tyder nu på att den generation av sena 80-talister och tidiga 90-talister som är på väg att ta över kommer att lyckas betydligt bättre. De har samma kaxiga attityd som det gamla gardet, men besitter en större skicklighet.
Framför allt har amerikanerna fått en större bredd. Det kan man tacka satsningen på det speciella elitutvecklingssystem som introducerades i Ann Arbour, Michigan för drygt elva år sedan. USA National Team Development Program - ett slags hockeygymnasium i nationell tappning - har sedan dess producerat mängder med spelare i världsklass.
I stället för att spela vanlig high school-hockey skickas de främsta amerikanska talangerna till Ann Arbour där de får både akademisk och atletisk utbildning samtidigt som de svetsas samman i ett tidigt juniorlandslag. Det gör landslagen väldigt samspelta tidigt.
I årets OS-lag har spelare som Jack och Erik Johnson, Patrick Kane, Phil Kessel, Ryan Suter och Ryan Whitney fått sin utbildning i Ann Arbour. I det amerikanska lag som vann JVM-guld förra månaden har en större majoritet gått den vägen.
Att döma av både JVM och nattens OS-match har USA något riktigt stort på gång hockeymässigt. Det är bra för sporten som helhet. Ett större hockeyintresse i USA, vilket man får förmoda att framgångarna kan leda till, stärker idrottens ekonomi och skapar större konkurrens i världstoppen.
Spelar jänkarna dessutom lika underhållande hockey som i nattens drama eller JVM finns det ingen anledning att inte glädjas åt denna frammarsch.
Mikhail Grabovski blev skadad och missade OS. Det hindrade honom inte från att åka till Vancouver - och testa barerna. Tydligen blev Torontoforwarden inplockad av farbror polisen i fredags efter ett påstått barslagsmål.
Att han bröt handleden för en och en halv månad sedan var kanske det bästa som kunde hända Vitrysslands OS-trupp. Ni som minns Grabovskis fejd med bröderna Kostitsyn från förra säsongen förstår säkert varför.
Grabovski och lillebror Sergei Kostitsyn rök ihop ordentligt under två av matcherna mellan Toronto och Montréal.
Sergei förklarade det med att han var sned på Grabovski för att han hade talat illa om honom och brodern i vitryska tidningar. Grabovski sa i sin tur att han inte skulle ha något emot att göra upp med Kostitsyn den yngre på gatan om de inte kunde göra upp på isen.
Det var säkerligen inte Sergei Kostitsyn som var föremål för Mikhail Grabovskis ilska under fredagskvällen. Den förstnämnde deltar som bekant i OS-hockeyn och hade fyra poäng i nattens match mot Tyskland. Istället hittade Grabovski någon annan att sparra med.
Smart när man håller på att rehabilitera sig efter en bruten handled.
*****
Fejden mellan vitryssarna gav upphov till den här lilla "mockumentären" som bär tydlig Borat-inspiration:
Och här är vad som hände mellan de båda antagonisterna i verkligheten:
2008: Fabian Brunnström.
2009: Jonas Gustavsson.
2010: Mats Zuccarello Aasen?
De senaste två åren har två Färjestadsspelare blivit högvilt bland NHL-klubbarna. Både Fabian Brunnström och Jonas Gustavsson utnyttjade sitt plötsliga free agent-värde till att turnera i Nordamerika runt för att välja sin klubbadress.
Jag skulle bli förvånad om inte Mats Zuccarello Aasen blir 2010 års mest eftertraktade elitseriespelare bland NHL-klubbarna.
Efter den magnifika uppvisningen mot Schweiz under lördagskvällen finns det inte längre några tvivel. Den lille norrmannen kan prestera även på liten isyta och det finns inte längre några belägg för att han skulle vara för liten för att spela i NHL.
Mats Zuccarello Aasen må vara 171 centimeter, men i sitt spel är han mycket större. Har är orädd i sargduellerna och har ett så pass välutvecklat spelsinne att han kan undvika många av de tyngsta tacklingarna. Men framför allt besitter han en vinnarskalle och en arbetsmoral som gör att han kan bli mer än bara en envägsspelare.
Har Brian Gionta (170 cm), Derek Roy (175 cm) och Mike Cammalleri (175 cm) lyckats etablera sig som pålitliga producenter i NHL ska banne mig lille Mats också kunna göra det.
Kontrakt eller inte - Modo kan räkna med att gå miste om sin stora artist till nästa säsong.
Gårdagens match mot Vitryssland visade ett Tre Kronor som inte gjorde mycket mer än nödvändigt för att vinna. Att det blev onödigt spännande på slutet berodde till stor del på den trubbiga offensiv som laget visade upp.
Det är lite för nätt, gulligt och plottrigt i anfallszonen just nu. Enligt svensk tradition slår man hellre ett extra pass än avlossar ett skott. Det är en ovana som jag i min enfald trodde att svenska NHL-spelare hade gjort sig av med. Gårdagen var ett bevis för att så inte är fallet.
Men jag kan heller inte klandra spelarna. Innan Bengt-Åke Gustafsson börjar matcha laget ordentligt tror jag att det kommer att se ut så här. Att ingen riktigt kliver fram. Som det har sett ut under de två första matcherna har istiden spridits jämnt mellan fyra kedjor. Jag hoppas och tror att det ändras mot Finland. Då vill jag inte se Henrik Tallinder spela powerplay eller Magnus Johansson döda en utvisning. Då vill jag se spelarna i specifika roller och istid därefter. Jag vill se en aktivare coachning för att få rätt match-ups.
Det är hög tid att dela ut ansvar till spelarna som är tänkta att bära det här laget. Annars är risken stor att det blir pisk mot Finland.
*****
Finland ja. Jag såg tredje perioden mot Tyskland i morse och det var kattens lek med råttan. Medan Sverige har hackat sig igenom sina två första matcher i måttligt tempo har Finland satt gasen i botten. Det är nämligen deras enda läge. De kör tills de stupar oavsett motstånd. Det är på gott och ont i en sådan här tajt turnering.
Baserat på vad de båda nationerna har presterat hittills måste Finland gälla som favoriter inför måndagsmorgonens drabbning. De har sin vana trogen ett powerplay i världsklass - det har man alltid när Teemu Selänne står på isen - och fyra välbalanserade kedjor där alla ser ut att ha förstått sin uppgift.
Känslan är densamma som inför OS-finalen för fyra år sedan. Då hade Tre Kronor inlett turneringen haltande för att därefter övergå till att lunka, jogga och slutligen sprinta. Finland sprintade redan från början och i slutändan kan det ha kostat dem guldet. Skillnaden den här gången är att det bara har spelats två matcher. Det borde tala till Finlands fördel.
Nattens match mellan Kanada och Schweiz bjöd på världsklassunderhållning. Schweizarnas moral var så stark att man nog får ta och omvärdera den där myten om att de skulle ha taskigt psyke. Sättet de stod upp på mot Kanada var värt all heder. Och Jonas Hillers målvaktsspel kan knappt beskrivas i ord. Om han inte räknades som en världsmålvakt innan den här matchen så råder det ingen tvekan om att han gör det nu.
Kanada då? De gjorde egentligen ingen dålig match, men fick inte ut tillräckligt mycket av tillräckligt många. San José-kedjan med Joe Thornton, Dany Heatley och Patrick Marleau kan gott och väl vara OS bästa så här långt, men i övrigt har Mike Babcock inte fått ut speciellt mycket av sina stjärnor. Sidney Crosby, Rick Nash och Ryan Getzlaf skymtade till då och då medan jag fortfarande väntar på att Eric Staal ska ge sig till känna.
Nattens största fåntratt var utan tvekan Chris Pronger. Han var riktigt så där usel som bara Chris Pronger kan vara när han vaknar på sitt kinkiga humör. Jag kan inte säga att jag led med honom direkt. Är det en spelare inom världshockeyn jag aldrig kommer att känna sympati för är det praktarslet med nummer 20 på ryggen i det kanadensiska laget.
Pronger må ha talang i överflöd, men han har också tendenser i sitt spel som jag förknippar med tvångströjor och vadderade väggar. Hans alla överfall på NHL-rinkarna - armbågarna på Tomas Holmström och Dean McAmmond samt stampandet med skridskon på Ryan Keslers ben - har lämnat en sur eftersmak i munnen som inte ens en flaska Listerine kan tvätta bort.
I natt var han inte bara usel med pucken, han låg indirekt bakom Schweiz 2-2-kvittering genom att jaga en personlig vendetta i stället för att spela för laget. Innan Patrick Von Guntens kvittering sent i den andra perioden var Pronger fullt upptagen med att ge igen på Andres Ambühl efter en närkamp. Det slutade med att han kom ur position och att pucken hamnade i mål. Sådant ska naturligtvis inte en 35-årig veteranback ägna sig åt, men det fick mig sannerligen att hånle i soffan.
Som bekant är skadeglädjen den enda sanna glädjen.
Det här med tidsomställning är aldrig enkelt. Man vaknar alltid upp som i en bubbla när man har varit uppe en hel natt. Men om några dagar kommer nattsuddandet att vara en naturlig del av tillvaron. Det jävliga blir att ställa tillbaka dygnsrytmen när OS är över. Efter JVM tog det två veckor att bli människa igen.
Den svenska insatsen som sådan var okej med tanke på omständigheterna, men vi får samtidigt inte vara naiva. Det här svenska laget måste bli väldigt mycket bättre väldigt snart för att det ska bli medalj. I en komprimerad turnering som denna är det lagen som snabbast lyckas svetsas samman som går längst. Att döma av Tre Kronors insats i natt har de en bit kvar.
Det tacksamma i sammanghanget är att Sverige har ytterligare en match mot en underlägsen motståndare - jo, jag vet vad som hände i Salt Lake City men det kommer inte att ske igen - innan allvaret tar vid. Nu gäller det att laget tar till vara på den andra uppvärmningsmatchen mot Vitryssland.
Intressant framöver blir att se om Bengt-Åke Gustafsson vågar coacha laget lite mer aktivt och inte bara rulla sina fyra femmor till tidernas ände. Ännu mer intressant blir att se om han vågar röra om i grytan om vissa av kedjorna fortfarande inte levererar mot Vitryssland.
I ärlighetens namn funkade inte Mattias Weinhandl något vidare med Sedinarna. Eller Patric Hörnqvist med "Zäta" och "Foppa". Det är för tidigt att dra några slutsatser efter en match, men om samma tendenser gör sig gällande mot Vitryssland vill jag se Johan Franzén i någon av de nämnda kedjorna.
Redan i somras vurmade jag för en formation med Franzén och Sedinarna. Jag tror att han skulle bana väg för deras spelskicklighet med sin styrka och sitt fysiska spel. Dessutom är han en av de bättre målskyttarna i det svenska laget. Antagligen en vassare målskytt än Weinhandl på liten rink.
Men ge för all del Hörnqvist och Weinhandl varsin match till att försöka finna sig till rätta i sina omgivningar. Det har vi råd med.
Om Bengt-Åke sedan kommer att ändra på någonting över huvud taget vette katten. Det ska nog till en jäkla näsbränna mot Vitryssland för att han ska agera. Har han bestämt sig för att matcha ett lag på ett visst sätt brukar han hålla fast vid det.
Det är den svenska socialmodellen i ett nötskal. På gott och ont.
