Innan jag satte mig vid tangentbordet var jag tvungen att fukta strupen med en kall klunk mjölk direkt ur paketet. Spanade som brukligt är ut genom mitt köksfönster. Jag ryggar till.
Utanför går två tjejer som genast ger mig olustiga minnen från högstadiet. Tjejerna i sig ser rätt så vanliga ut. Normal kroppsbyggnad, håret uppsatt i nacken. Det som ger mig en kall kår längs ryggraden är deras klädsel.
Tighta jeans, gympadojjor och en alldeles för stor munktröja som de förmodligen lånat av sin 10 år äldre pojkvän.
Min skola kryllade av såna här tjejer. Vilsna själar som hängde i rökrutan där de skolkande killarna från gymnasiets fordonsprogram stod och skröt om sina nypolerade epatraktorer. Grundskolan där jag gick var speciell på det sättet.
Den låg långt ute på landet och när jag kom dit för första gången (strax efter skolstarten i sjunde klass) fick jag en smärre chock. "Absolut Svensk"-tröjor från den lokala marknaden var standard, Ultima Thule avgudades och epatraktorer var som sagt det coolaste du kunde skaffa dig när du fyllt 15.
En rolig historia från den tiden är den dagen då det rådde stor sorg på skolan. Jag gick som vanligt in genom den stora ingången i riktning mot cafeterian. När jag äntrade skolans café var ljuset dämpat och stämningen mycket nedstämd. Konstig svensk musik spelades på lagom volym, några ljus var tända.
Det var den 17e januari 2002. Eddie Meduza var död.
Eftersom jag var dåligt insatt i genren "dåliga artister" hade jag ingen aning om vem den här Meduza var. Men jag lärde mig väldigt snabbt under den kommande veckan. Han var tydligen en legend. I alla fall bland tjejerna i rökrutan, och grabbarna med epatraktor.
Tre år senare lämnade jag den skolan och har inte varit där sen dess. Men jag var en erfarenhet rikare och blev än en gång varse om att den här världen inhyser väldigt många olika typer av människor. På gott och ont.
------------
Igår var jag i Tingsryd. Som jag hade längtat. Dryga två timmar efter avfärd var vi framme. Jag lämnade hallen för att ta en promenad med sikte på centrum. 400 meter senare var jag där. Solen sken och vädret var mycket behagligt. Plötsligt ser jag det. Börjes!
Börjes är ett ställe som jag bara hört talas om via sägner och myter. En fruktansvärt old school mataffär som även är café, klädbutik, hangout, köttbod med mera.
Jag försökte verkligen ta på atmosfären där inne men gick mest runt och log för mig själv. Pratade samtidigt med min vän Johan i telefonen och vi försökte tillsammans komma överens om vad som var mest anmärkningsvärt i affären.
Den klassiska neonskylten ovanför butikens entré?
Att det var en helt vanlig trappa ner till undervåningen?
Att Oliver Ekman-Larssons tröjor var upphängda i taket trots att grabben knappt fyllt 20 år?
Nej vi kom fram till att matvarukorgarna i rostfritt stål var det absolut häftigaste. Såna ser man sällan längre, om ens någonsin.
Börjes får 5 Gibbar av 5 möjliga för dennes vägran att se ut som en modern matbutik. Grattis! =)
------------
Matchen vann vi med 2-1. En match med två lag som var bra offensivt men som kan jobba en del med sin defensiv och styrspel.
Den enögda publiken man hört talas om fanns nästan uteslutande på ståplats. Där skrek man för allting och tävlade om vem som kunde höras mest i hallen när alla andra var tysta. De som jag satt bredvid på sittplats var helgjutna supportrar med en objektiv syn på ishockey. Det gjorde mig lite glad själen och insåg att hoppet runt svenska hockeyfans kanske inte är helt ute trots allt.
------------
I helgen drar vi som sagt till Åmål på cup. Nu när Uffe har dödat min dröm om att få se inspelningsplatserna för Fucking Åmål (genom att hävda att det plåtades i Trollhättan) har jag bara ishockeyn att se fram emot.
Lörenskog och Bofors Bobcats.
Norrmännen har jag hört har ett bra lag i år, så det blir en tuff drabbning. Bobcats, som för övrigt visst är lokatter (i alla fall i Karlskoga) vann över Mora igår med 3-1. Mora har tidigare slagit Sundsvall och självaste Leksand. Ett Leksand som i år har slagit Brynäs på straffar. Alltså är nu Bofors bättre än Västerås, Salavat Julaev, Skellefteå, Skövde, Sundsvall, Leksand, Mora och Brynäs.
Impressive!
Läste just Mjörnbergs ranking av allsvenskans bottenträsk.
Som han säger är det nästintill omöjligt att sia om vilka lag som kommer på vilken plats. Men jag måste hålla med signaturen "Realisten" om att man verkligen inte ska underskatta Bofors. Att få behålla hela backbesättningen intakt, samt ha en tränare som gör tredje säsongen i klubben kan vara värt guld i en sån här serie.
Anfallsmässigt är det lätt att peka på att Blomqvist och Lundh var de som tog oss till PlayOff förra året. Riktigt så enkelt är det inte.
Innan säsongen var Blomqvist en "tveksam värvning" som dessutom nobbades av Fahlander i Örebro. Efter säsongen hade han gjort 50+ poäng och spelat till sig ett elitseriekontrakt. Om Bofors även i år lyckas ha samma energi och spelidé, samt att nyförvärven tar för sig som de kan göra blir man livsfarliga i år.
Det är nog dags för alla experter och supportrar att inse det redan nu. Ett Bofors som återigen blir underskattade och spelar helt utan press kan mycket väl bli årets stora överraskning. I år igen.
Idag skolstartade jag på komvuxet här i stan. Skolan var fin, med många vackra grå och röda skåp överallt. När jag såg alla dessa skåp fick det mig att minnas tillbaka på den gången i gymnasiet då jag och min vän Tim "thåström" Karlsson brände av en halv burk sprutgrädde i vår klasskamrat Markus skåp. Passande nog var det lov veckan efter, vilket medförde en härligt sur stank i vår korridor då vi återkom från ledigheten.
Tim var en mycket god vän och klasskamrat. Han hade en mycket inspirerande livsfilosofi och var den som lärde mig att Magaluf var platsen man skulle vara på och att veckodagen kallad "Friday" var guds absolut bästa gåva till mänskligheten. Miss you bud!
----------------
En signatur i kommentatorsfältet undrade om jag kunde ranka allsvenskan. Helt ärligt så kan jag inte det. Att ranka saker är det bara två personer som kan. Marty McFly i "Tillbaka till framtiden"-filmerna, och han som kompå ödet.
Och jag känner ingen av dem så det blir svårt för mig. Otaliga så kallade experter har försökt sig på att ranka saker genom åren men jag tror att få har lyckats till hundra procent. Problematiken när man ska ranka just en serie såhär är ju att inget lag kommer säga att just dom hamnar på jumboplatsen. Tror också att få säger - VI VINNER!
Alla de allsvenska lagen har enligt dem förstärkt sin trupp (kanske inte S-vall?), och borde sikta på en placering mellan 1 och 7. Örebro har väl värvat bäst på pappret. Sen måste jag säga att Bofors har värvat bra. Spelare som kan blomma ut och göra riktigt bra säsonger. Örebros fall kan bli att de inte får alla sina individuellt duktiga spelare att dra åt samma håll. Bofors dilemma tror jag först kommer om några år - då deras stomme (de som varje år får dessa nya spelare att prestera bra hockey just i den omgivningen) bestående av Thermell, Näslund och några till - hänger upp sina skridskor för sista gången.
I övrigt då.
Malmö är alltid vassa. Men får ofta kämpa med favoritrycket, plus att deras backbesättning kan bli ett frågetecken.
Leksand är leksand.
Rögle har jag ingen som helst koll på. Men dom har gröna tröjor och kommer från ett par säsonger med de stora grabbarna uppe i Elitserien.
Resten av oss är bara ett gäng olika lag som - om vi får ihop det - kan göra en riktigt bra säsong. Några kommer flippa, några kommer floppa.
Här i stan är förväntningarna höga. Man ser bra nyförvärv med fina meriter på pappret och flera yngre som "ska ta klivet". Ingen hoppas mer än jag att vi kan leverera bra hockey, men precis som för alla andra gäller det att vi får hela laget att dra åt samma håll och spela för varandra med så mycket hjärta och energi det bara går.
På så vis brukar finesserna och resultaten komma. Då är hockeylivet enkelt och man kan drömma om kvalserier och avancemang i seriesystemet.
----------
En annan kommentar hade hört att vår spelartrupp var för stor och att vi skulle låna ut spelare till division 1.
Jag läste något liknande i en tidning någonstans men vet faktiskt ingenting om hur det blir. Det enda jag vet är att vi nu är nio backar + femton forwards och att det är fler än man får ha på bänken samtidigt i en allsvensk ishockeymatch.
Har idag lidit av grov söndagsdepression. En vanligt förekommande sjukdom som slår ut allt positivt tänkande under hela dagen. Den här infektionen är lättast att dra på sig just på söndagar då verkligheten kommer ikapp en och man inser att man egentligen inte är så skön som man tyckt tidigare i veckan. Man är sämst för en dag helt enkelt.
Något jag ofta undviker här på bloggen är att berätta allt för mycket om mina dagar. Ni vet klassikern man ofta råkar ut för hos värdelösa tjejbloggare som skriver vad dom äter, vad dom har på sig och vilka tider de ska jobba under dagen. Ibland skriver dom också att dom har tränat eller kanske tagit en PW.
Idag känns som en dag då det ändå kan vara passande för mig att beskriva hur min dag har varit. Så att ni kan få ett hum om hur jag väljer att spendera mina dagar utifrån det här tillfälliga stadiet av deprimerad sopa-syndromet jag nu lider av.
Vaknade alldeles för tidigt i morse (efter att ha gått å lagt mig på tok för sent igår) och kände direkt att allting var ett stort fett "Fan..".
När jag får såna känslor har jag ett akut behov av att prata med folk. Kastade mig därför efter telefonen och ringde upp min vän Sofie, som jag av erfarenhet vet har en tendens att kunna känna likadant som jag.
Vi samtalade en bra stund om grabbar, brudar, ligga, fest, vart vi hade ont någonstans och hur synd det var om oss båda. Efter samtalet kände jag mig bättre till mods. Inte för att Sofie på något sätt botade min sjukdom, utan för att hon mådde exakt lika kasst som jag själv. Om inte sämre.
Strax därpå ringde jag Jens. Målvakten ni vet. Det bestämdes att jag skulle ta mig upp på stan, och att vi skulle äta lunch. Ni som har hängt med vet naturligtvis vid det här laget att vår finske compadre Tero redan har hunnit ringa mig och bjudit in sig själv till lunchdejten.
Kliver ut genom porten och kisar lite lätt i det skarpa solljuset. På sedvanligt manér sätter jag vänster fot framför den högra och börjar min vandring upp mot city.
Smyger in på pressbyrån på torget och roffar åt mig en ramlösa och en glass. Vid valet av ramlösa uppstod ett smärre bekymmer. Jag ville verkligen ha en flaska med smak på, men kunde inte för mitt liv bestämma vilken smak jag ville ha mest. Det slutade med att jag tog en naturell. Något jag ångrade senare. Eftersom jag inte tycker att den är speciellt god.
Stoppade ramlösan i fickan, tog min glass och satte mig på en bänk en bit därifrån. Först då blir jag påmind om hur ödslig en söndag i en småstad faktiskt är. Sneglar på bänken bredvid. Där sitter två fruktansvärt gamla människor och tittar rakt ut i luften. De är knäpptysta. Kanske har dom pratat klart för idag, eller så har de helt enkelt ingenting att säga varandra. Torget är öde. Inga ljud hörs, inga människor syns till. Bara jag och mina två bänk-kumpaner.
Då jag antar att dom inte ämnar att starta någon som helst konversation med mig (tror inte ens de noterade min närvaro), har jag inget annat val än att göra deras duo till en trio och även jag titta rätt ut i luften under total tystnad. Jag käkar lite på min glass och känner hur min depression nu sitter så pass djupt rotad att det lilla ljus jag såg längst bort i tunneln nu är borta, för alltid.
Efter en stund kommer Jens och Tero och hämtar mig. Vaknar abrupt ur min dvala då jag ser dem komma vandrandes en bit bort. Mat.
Jens, som tillhör "group number 4" går efter maten och ansluter sig till travligan. Tero och jag har kartlagt lagets medlemmar och delat in dem i grupper. Jag och Tero har en egen grupp. Group number one heter den. Ryno och Holm har en egen grupp. Jens är med i samma grupp som Guter, Hagelin och Krille. Och så fortsätter det så..
Min grupp (alltså Tero och jag) går till en annan restaurang och läser tidningen. Där diskuterar vi hur fult det finska språket är, att Zlatan inte passade in i Barcelona och när egentligen Finland som land blev kapten på sitt eget skepp. Dvs självständigt.
Tero säger att den finska armén är mycket bättre än den svenska. Jag säger att om fem miljoner svenskar och fem miljoner finnar skulle ta död på varandra så skulle vi fortfarande ha fyra miljoner kvar medan dom skulle vara utplånade från jordens yta.
Vi skrattar mycket. Som vanligt.
Dagen slutar med ett besök på Domus. Jag köper åtta rullar toapapper, Tero vägrar att handla något alls när han upptäcker att affären inte har ett tillräckligt bra utbud av smörgåspålägg.
I kön till kassan ringer min mor och är orolig. Hon tror att min syster blivit mördad eftersom hon inte svarar i telefon. Jag lugnar henne och lovar att försöka få tag på storasyster och sedan höra av mig. Det visar sig att syster stängt av telefonen för att spara på batteriet. Fallet är dämed löst och alla inblandade kan pusta ut.
Har resten av aftonen mest tyckt synd om mig själv och hängt på internet. Pratade med Daggen i Bofors också. De slog Västerås med 5-2 idag och är därmed också bättre än Skellefteå och Salavat Julaev. Dom kan nog bli vassa i år..
Under samtalet tappar Daggen ut massor av makaroner på golvet. Vi skrattar. Som vanligt..
Ikväll planerar jag att se svensk film och ladda för skolstart imorgon. Kanske borde ha köpt en penna och ett suddigum när jag tänker efter. Och ett äpple till fröken. Hoppas hon inte tar illa upp för att jag glömt det. Det är ju trots allt sånt som händer.
Nu är den snart här igen. Den förbannade helgen. En regelbunden högtid som förvisso för med sig fördelaktiga saker som ledighet för alla knegare och klirr i kassan för landets krögare. Men helgen innebär också några riktiga downers.
¤ Man blir alltid fattigare än vad man räknat med under helgen.
¤ Det är hela 48 långa och tråkiga timmar kvar tills den kommande veckan och dess utbud av "nya möjligheter".
¤ Men det värsta av allt, Facebook!
Jag vet inte om det gäller er alla, men min facebook mår riktigt dåligt under helgerna. Från och med augusti blir den ständigt nedsvärtad av fanatiska fotbollssupporters som prompt måste skriva om hur bra just deras lag är. Jag är så less på det här nu.
Vad är det egentligen som flyger i dessa blekfeta svenskar varje lördag som får dem att tro att de är tvättäkta fotbollsfans till något engelskt fotbollslag dom inte har ett uns av anknytning till?
Pathetic.
Det borde vara förbjudet för svenskar att vara mer än objektiva supporters av Premier League. Alla som anser att dom på riktigt hejar på ett specifikt lag, eller påstår att dom har ett [lagnamn]-hjärta borde omedelbart bötfällas. Sker en andra förseelse väntar fängelse. Därefter dödstraff.
Så skärpning på er nu alla alibi-supportrar. Nu får det vara nog.
-------------
Till ett roligare ämne. Jag har varit och handlat.
Balsamspray och kam.
Nu jeklar ska jag starta krig mot tovorna i mitt hår och få lite volym på kalufsen. Since i don't have that already..
-----------
Vet inte om ni har missat det. Men jag bloggar lite grann på tidningen här i stan aswell. Det är lite mer lokalt, lite mer internt. Men för den som har någon minut över efter att de ugglat runt på hockeysverige hela dagen så är det definitivt värt ett besök.
Hoppas ni såg samma sak som jag såg på Fångarna på Fortet igår (tisdag).
Utan att avslöja ett knyst lyckades han smyga sig in på fortet och klara av sina utmaningar utan problem. Höll nästan på att ramla av stolen när jag såg vem det var i tv-rutan. Tillsammans med legender som Willy och Dhermot (plus okänd brud) stod han plötsligt där med sina ståtliga muskler och sylvassa leende.
Min lagkamrat. Tobbe Holm!
En ung, hockeyspelande Tobias i början av 2000-talet.
En erfaren, jetset-Tobias i sin absolut bästa år.
---------
Först Let's Dance, sen kontraktet hos oss i IKO, och på det en utomordentligt bra insats i sveriges kultprogram nummer 1. Fångarna på fortet.
Slår på teven lite random och ramlar rätt in i Fångarna på fortet. Det första jag ser är Agneta Sjödin. Förutom det härliga efternamnet måste jag påstå att hon gjort ett bra jobb med att hålla kroppen i trim. Cred till henne.
Då väntar jag bara spänt på att få syn på legenden. Det tar något minut, sen dyker han upp.
Fräscht blonderat, klädd i Indiana Jones-styrsel. Gunde Svan!
Jag skiner upp som en sol i soffan där jag sitter och känner mig genast obligerad att följa programmet från och med nu.
Bara en liten plump. Vart i helskotta har dom gjort av gammelgubben i fyrtornet?
------------
Seger med 2-1 mot Tingsryd. Skönt, nu är vi bättre än dem också.
-------------
Har läst runt lite om det här pengastrulet dom har i Örebro. Det får mig bara att än en gång inse att jag verkligen inte förstår någonting om ekonomi eller hur en förening sköts. Men det verkar det finnas fler som inte gör, så det kanske inte är en så värst viktig egenskap.
Idag har min finske son bakat blåbärspaj.
Han har i veckor förklarat för oss 'mortals' hur fruktansvärt bra han är i köket, idag var det upp till bevis. Vi kom under lunchen överens om att han skulle köpa ingredienser sen komma hem till mig för gemensamt bak. Som vanligt, blev det inte så. Grabben tog saken i egna händer och kastade ihop pajen på hemmaplan. Med ett stort leende bjöd han på sin hemgjorda skapelse men sa samtidigt att han "couldn't guarantee anythin!", eftersom att formen tydligen var för liten.
Pajen fick överlag godkänt men var lite för smaklös i min mening.
2,5 Gibbar av 5 möjliga.
Imorrn är det min tur att baka. Då blir det kladdkaka. Gott, och omöjligt att misslyckas med.
Marsán vaniljsås - "Makes bad stuff taste better"
---------------------
GibbsMetoden då. Hur ser läget ut? Jo förstår ni. Lite grann har hänt.
Imorgon möter vi Tingsryd. Vilka som vinner? Det kan vi lätt räkna ut. Häng med här:
I onsdags förlorade vi mot Kristianstad med hela 6-2. Tingsryd vann mot samma Kristianstad med 7-4. Då var vi alltså 7 mål sämre än Taif. Men sen spelade Tingsryd oavgjort mot Borås, som förlorade mot Skövde, som vi vann över med 5-1.
Alltså borde morgondagens match enligt kalkylen sluta 5-5 till oss. Heja IK!
Att helt oplanerat bli farsa vid 22 års ålder var inget jag hade väntat mig. Men nu har det hänt och jag får acceptera läget. Jag ska göra mitt absolut bästa för att ta hand om lillgrabben och ge honom den uppväxt han ändå förtjänar.
Min son heter Tero. Han är en 25 år gammal ishockeyspelare från Helsingfors, Finland. Utan min vetskap har jag åtagit mig rollen som pappa för denne vilsna utlänning som bara har två lägen. Bored and hungry.
Varje dag de senaste två veckorna har jag haft fullt upp med hockey, träning och en hel del softande. Mitt i allt detta har jag en finne att ta hand om. Det började med att lille Tero på något vänster fick tag på mitt telefonnummer. Sen den dagen har det ringt konstant. Ungefär samma tid varje dag, någonstans efter lunch drar luren igång min allt för höga ringsignal och jag sträcker mig efter den. "Tero from Helsinki", står det på displayen. Plötsligt tystnar den. Han brukar lägga på efter någon signal eftersom han har ett kontantkort som citat "cost soooo much money!".
Jag ringer upp. Såhär lyder oftast våra samtal:
Tero: Hello.
Jag: Hello.
Tero: Where are you?
Jag: At home, you?
Tero: I'm also at home (alternativt på väg från ishallen eller från något lunchställe). What arrr you dooiin?
Jag: Just chillin, as always.
Tero: Comm onnn, leets dooo sometin!? I am bored!
Jag: What you wanna do then?
Tero: I don't knoww. Maybe take coffee downtown?
Jag: Ok, we can do that. What time?
Tero: Maybe four?
....
Sen fortsätter det med att vi diskuterar vilken tid vi ska ses eftersom jag vet att jag förmodligen inte kommer att gå den tiden han vill att jag ska gå, plus att om jag är där den tiden så är han inte där och jag får stå och vänta.
Som ni ser är det ett heltidsjobb att underhålla en vilsen finsk liten pojke i en storstad som Oskarshamn. Men jag krigar på.
Vi har trots allt väldigt kul jag och Tero. Vi skrattar mest hela tiden åt en massa konstiga ideér vi får för oss. Det senaste är att vi ska starta cykelverkstad och bli rika. Kanske kan bli något.
För att få lite avlastning i papparollen har jag de senaste dagarna försökt få Tobbe Holm att ta Tero varannan vecka. På så vis skulle jag kanske kunna få lite fritid för att gå på blinddates, mata fåglar i parken och liknande vuxenaktiviteter. Hoppas Tobias förstår att jag verkligen behöver det här och kan erbjuda sig att ställa upp =)
Ha en fruktansvärt blöt fredag mina vänner. Själv ska jag natta Tero vid kl 22, slå på en däckare på Svt och somna in gött i soffan med popcornskålen på magen.
Thursday.
Sista dagen innan helg. Sista helgen innan löning. En dag som bara måste fördrivas. Och som jag har fördrivit den.
Kravlade mig ur sängen (det är så jag jobbar nu när jag är enarmad) vid ca kl 9.30 och började förbereda mig för ännu en dag utan vettig sysselsättning. Vaknade för tredje natten i rad med musik i hörlurarna och telefonladdarens sladd intrasslad runt mina ben. Hur detta gått till har jag ingen aning om. Men att de börjar bli en trend gör mig något fundersam.
Efter att ha kastat i mig ett på tok för hårdkokt ägg och lite yoghurt traskade jag iväg mot ishallen. Hade dess förinnan kikat på termometern som idag visade på behagliga 20 grader, något som fick mig att lite avspänt kliva i ett par mjukisbyxor dagen till ära. Kommer inte ihåg när jag inte bar shorts senast. Måste ha varit i mars eller något..
Promenaden till arenan går även idag fläckfritt. Det enda stället där det mot all förmodan skulle kunna gå fel är övergångsstället vid OK-macken. Men där har jag huvudet på skaft och tittar höger-vänster höger innan jag sakta lommar över de vitmålade sträcken med trötta steg. Att gå till hallen tar 6 minuter. På den tiden hinner jag lyssna igenom två låtar. "Genom Eld" med Oskar Linnros startar igång just som jag når slutet på övergångsstället. Den sköna rytmen får mig att vilja ta ett par snabba danssteg på stället, eller åtminstone trumma med lite grann med mina osynliga drumsticks. Lyckas hejda mig den här gången. Skönt.
Nere vid rinken håller grabbarna på att byta om. Jag kliver in genom dörren till skohyllorna och hejjar på en lagkamrat som glider förbi med en klubba i högsta hugg. Klockan är 10.17, om tre minuter är det dags för genomgång. Den senaste veckan har jag inte varit med på någon genomgång före träning. I hopp om att få höra något intressant slår jag mig ned bredvid JP för att höra vad som sägs. Coach kliver in i rummet. Surret tystnar och alla riktar blicken mot den bortre delen av rummet.
Vi förlorade mot Kristianstad igår. Med 6-2. Stora stunder av matchen blev vi totalt överkörda. Kristianstad tacklade, krigade, och spelade som om det var årets viktigaste match. Vi å andra sidan kom in fel i matchen från början och kunde aldrig ta oss upp igen.
Genomgången är bra. Vi pratar om några saker vi måste förbättra och lägger därefter gårdagens debacle bakom oss. Det känns bra. Vi blickar framåt. Hockey är en så komplicerad sport att väldigt små ändringar kan förändra ett lags prestation bara över en natt. Supportrar har ibland svårt att förstå det. För dem är det oftast svart och vitt. Antingen är man bra, eller så är man dålig. Vi är alltid bra. Men ibland kan vi spela dåligt. Det gäller bara att inse att man spelar dåligt, vad man ska göra åt saken, sen gå ut och försöka igen. Svårare än så är det inte.
Efter genomgången byter jag om till träningskläder. Tvätten är fortfarande inte torr från igår. Tar motvilligt på mig de fuktiga trasorna och ger mig av. Gymmet. 40 minuter cykel, plus benövningar.
Lyssnar på Theres Alshammars sommarprat under min cykling. Riktigt bra. Hennes berättelser från simvärlden fångar min uppmärksamhet och tiden går fort. Torkar upp svettpölen som bildats runt min cykel och kliver ut ur spinningsalen. Några benövningar, en bröstövning, sen var jag klar för dagen. På vägen tillbaka till omklädningsrummet går jag igenom spelarbåset.
Träningen är slut. Några spelare står och tränar skott, några sitter och dricker vatten vid sidan av. Det skojas och skrattas.
Ännu en hockeydag är avklarad och vi beger oss hemåt för att invänta nästa. Efter den väntar ännu en. Sen en till.
Imorgon ska jag vakna upp i min säng med lurar i öronen och en laddarsladd intrasslad i mina ben. Sen ska jag äta frukost, gå till ishallen och göra om precis samma sak igen.
Många har ju svårt att såhär på försäsongen komma överens om vilka lag som är bättre än andra. Eftersom det inte finns några poäng eller tabeller. Det här leder ofta till vilda diskussioner som ofta urartar i personangrepp och fula ord.
Nu ska jag hjälpa er att råda bot på problemet. Från och med nu ska vi under försäsongen anamma GibbsMetoden!.
Den är klockren och går till enligt följande.
Vinner man mot lag A som sedan vinner mot lag B så är man automatiskt bättre än båda de lagen. Vinner man mot lag A som sedan förlorar även mot lag B som de möter i nästa match, är man fortfarande bättre än både lag A och B förutsatt att lag B inte vinner med fler mål mot lag A än vad mitt lag gjorde. Inte förrän mitt eget lag möter ett lag som vi enligt GibbsMetoden är bättre än, och förlorar, kan ordningen ändras.
Exempelvis:
Igår vann vi (IK Oskarshamn) mot Skövde med 5-1. Skövde slog Borås tidigare med 2-1. Alltså är vi just nu bättre än både Skövde och Borås. Utan att ens ha behövt spela mot de sistnämnda. Skönt.
Skövde möter på onsdag Bofors. Om Bofors inte vinner över Skövde med fler än fyra mål är vi bättre än dem också. Alltså ligger nu pressen på Bofors som verkligen inte får förlora med fler än ett mål. För då är dom även sämre än Borås.
Ja, ni hajjar.
Alltså behöver man inte längre dividera fram och tillbaka vilket lag som är bäst i landet i augusti eller dra fram gamla ursäkter om att vi hade skadade spelare, juniorer etc. Använder man bara GibbsMetoden så löser sig allting på ett smidigt och rättvist sätt.
Någon som har hunnit få fram fler såna här ekvationer hittills under årets försäsong?
Har läst lite om Foppas uttalande angående "tuffingen" Viktor Mårtenssons agerande under matchen igår. Blev riktigt förvånad över att så pass många försökte försvara Mårtensson och ge Foppa och en skopa skit på köpet.
Enligt mig, och 99% av alla andra hockeyspelare med en acceptabel intelligensnivå så är det självklart att man inte försöker köra över och starta bråk med NHL-stjärnorna under en uppvisningsmatch. Vi som satt och tittade på matchen i soffan igår grävde gång på gång våra ansikten i händerna och skämdes för denne galning som åkte runt och betedde sig som jag vet inte vad. Tur var till slut att Kenta snackade med Waltin som fick upplysa Mårtensson om att det faktiskt var en uppvisningsmatch och att han inte vann så värst många pluspoäng på att försöka tackla spelare som inte ens hade en tanke på att tackla honom tillbaka.
Nej gott folk (inkl vår övermänsklige expert Robert P). Visst förstår jag de som försöker få det till att Icebreakers är mesar och att Mårtensson bara spelar "sitt spel", men det spelet får han spara till matcher där motståndarna är med på noterna och inte fördriver sin lediga tid med att samla in pengar till sjuka barn. Åtminstone om han är intresserad av att få någon form av respekt hos oss spelare som han ändå ämnar att spela mot i ett par år framöver.
När jag skadade handen hos Bobcats i vintras fick jag diagnosen "stukad handled". Nu har den handleden ett gäng spikar inkilade i sig och ett fett gips runt om som ska sitta där i sex veckor.
Antingen är det här den kraftigaste stukningen genom alla tider, eller så har det begåtts ett par misstag någonstans på vägen.
Jag är i alla fall glad att jag upptäckte det i tid och fick en operation nu. Läkaren sa att brosket mellan båtben och underarmsben hade börjat tunnas ut. Hade jag fått vänta längre med operation hade min hand kanske varit indisponibel resten av livet. Artros och sånt skit ni vet.
Nu börjar vägen tillbaka. Och den börjar med att jag ska käka jättegoda smärtstillande tabletter som får mig att känna mig nästintill odödlig. Inte omöjligt att jag kör en madicken och ger mig ut på en flygtur här fram mot kvällningen.
Idag mina vänner, vill jag slå ett slag för min kompis blodpuddingen. En riktig homerun tänkte jag drämma iväg till denne dyrgrip som så varit så skonsam mot våra plånböcker men ytterst tillfredsställande för våra hungriga magar.
När jag idag stod och stekte ett par hundra gram av "det svarta guldet" kom jag till insikten att det måste ligga i topp för optimala maträtter genom alla tider. Med på listan finns också klassiker som havregrynsgröten och köttbullarna med tillhörande makaroner.
Men för den som inte är en mes och beklagar sig över blodpuddingens utsökta smak så måste den ändå anses vara nummer 1 på listan. Se bara över faktan.
¤ Du betalar sällan över 10 kronor för en "limpa". Trots att jag faktiskt fick punga ut hela 12,50kr på dretaffären Domus där uppe på stan.
¤ Du skivar upp den, steker på den och äter den. Mätt och belåten varje gång. Endast lingonsylt som tillbehör. Således behöver man inte tillaga några "sides" över huvudtaget.
¤ Smidigheten. Lätt att laga, i stort sett omöjlig att bränna. Så många gånger som jag drömt mig iväg till några youtube-klipp samtidigt som puddingen tillagat sig själv ute i köket utan någon assistans från varken mig eller brandkåren. Blir lika glad varje gång jag kommer in i köket igen och upptäcker att min måltid visst var färdig utan att jag ens visste om det. Awesome.
Det här är bara några av fördelarna med blodpudding. Det finns ett helt a4 med liknande punkter som fastställer att blodpuddingen härmed blivit utsedd till 2010 års bästa maträtt.
En annan rolig anekdot är att när jag gick på mellanstadiet i Torsviks skola på Lidingö anordnades det ofta mattävlingar. Vi tävlade i pannkakor, köttbullar och just det - Blodpudding. Veklingarna brukade vika sig runt 7-8 skivor men det fanns alltid två grabbar som satt kvar vid bordet.
Viktor Sjödin och Nisse Henckel. Vi hann med ett par såna här tävlingar under min tid där. Minns att jag en gång vann på 16 skivor medans Nisse vann en annan gång på 15 uppätna skivor. Förmodligen hade jag den gången missat att kolla matschemat i skolan och gjort misstaget att inta en alldeles för bastant frukost. Något som alltså fråntog mig epitetet som skolans konung i blodpuddingsätning. Bedrövligt. Undrar förresten av Nisse Henckel gör nu förtiden. Hmm, det har jag faktiskt ingen aning om.. Hoppas han mår bra i alla fall.
-----------
Måndag och träningsmatcherna är i full gång runt om i landet. Vissa lag har varit på is i snart två veckor medans andra inte gått på alls ännu. Bofors till exempel gör inte sitt första ispass förrän på fredag. Det där när man går på is är olika från lag till lag. Förr känns det som att grundregeln alltid var runt den 1a augusti, men fler och fler klubbar går ifrån det där nu. Jag tror man insett att de där två extra veckorna på is är ganska onödiga. Man kommer in i grejerna relativt fort ändå och slipper riskera att spelarna drar skador genom att spela fler matcher och fler träningar innan seriestarten. Over there brukar man snitta en månads försäsong. Det räcker så liksom. Samma tendens börjar synas i Sverige, och jag tror det är rätt väg att gå.
-------------
Såg att Daniel Widing gick till Djurgården. Good for him! Blir lite mörkrädd när man läser snacket om svikare och förrädare på diverse forum. Varför blir det alltid såhär? Är man bara ledsen för att spelaren inte valde att spela för sitt favoritlag, eller är man seriöst förbannad på att han är ett jävla svin som går till ett annat lag än det han "borde" spela för?
Visst kan det kännas tråkigt som bara den när bra spelare väljer att spela för andra lag. Men sånt är ju livet. Att prata om att killen är en svikare känns bara konstigt. Som när Johan Sjödell-Wiklander valde Örebro framför Bobcats. Karlskogingar fördömde hans handling och hävdade att han inte hade något hjärta för klubben. Inte så konstigt kanske. Han spelade där i en enda säsong och har inte mer anknytning till Karlskoga än att han har goda vänner där. Det handlar nog för många supporters att inte ta spelarövergångar så fasligt personligt hela tiden. Jag är säker på att Widing inte alls tycker illa om alla i Gävle och Brynäs bara för att han inte tänkte spela där det närmaste året. Ok, jag är inte 100% på att så är fallet men han känns inte som den killen.
Nej, jag tycker att man ska få spela vart man vill utan att få en näve skit kastad efter sig varje gång det är dags att byta klubb. But then again, thats only my two cents.
Dan före dopparedan.
Imorgon är det ispremiär. Pirrigt värre runt om i staden. Men inte för mig. Jag kan lugnt chilla ett tag till innan jag taggar igång för säsongen. Tillsammans med Anton Persson (axelstrul) ska jag käka chips på läktaren och skrika skällsord till domarjäveln. Det ska bli kul.
Läste om han Robin som dopade sig lite grann, åkte fast och satte sig själv rejält i skiten. Tycker synd om honom. Ingen lätt sits att hamna i. Hoppas ändå att han kravlar sig upp ur den där djupa gropen han grävt och går vidare. Life goes on liksom.
Det sjukaste i det hela är väl ändå kommentaren från läkaren. Den där han säger något om att "med tanke på Rahms prestation.." så kan man inte tro att han dopat sig. Han menar alltså att man automatiskt ska vara bäst i världen om man dopar sig, annars kan man lika gärna låta bli.
Undrar hur vanligt det är att svenska ishockeyspelare dopar sig? Jag känner verkligen inte till någon på elitnivå som gjort det. Men å andra sidan kanske det inte är något man skyltar med. Visst har man hört om någon som tuggat lite efederin på sommaren för att kunna träna mer. Men jag tror i övrigt att de flesta av oss inser att det inte är direkt lönt i en lagsport som ishockey.
När jag spelade i WHL var doping ett väldigt nytt begrepp för alla inblandade. Där hörde man om många spelare som knaprade både det ena och det andra för att försöka ta sig till NHL. Det var inget man pratade högt om men man såg genast vilka spelare det var som gjorde det.
Det roliga i det hela är att just den säsongen jag kom dit (2006/2007) tog man upp doping officiellt inom ligan för första gången. Vi fick sitta hela laget på en telefonkonferens som hölls för alla ligans lag samtidigt. Där förklarades det att tester skulle införas och att doping var förbjudet etc etc. Jag och tysken var ju de enda närvarande europeérna närvarande och vi hade hört snacket flera gånger förut. Vi satt ändå och lyssnade men hajjade till när de började pratas avstängningar. Som ni vet är straffet i europa två års avstängning om du blir ertappad för doping. Vi väntade oss naturligtvis att man på konferensen skulle säga samma sak. Inte undra på då att vi satte vår mugg med Gatorade i vrångstrupen när mannen i högtalaren säger.
"The first time you are tested positive the suspension is.." ..trumvirvel... "ten games."
Tio matcher gott folk. Andra gången var det många fler matcher och slutligen livstid typ.
Men ändå, du kan alltså dopa dig bäst du vill fram tills du åker fast och bara få 10 matcher sen är du tillbaka. Only in america folks.
----------------
Kul förresten att läsa debatten om huruvida och vart det finns Domus i Sverige. Nån säger Kiruna. En annan säger att det inte finns något i Kiruna. Det viktiga vi inte får glömma är att Domus är en uråldrig matbutik som antingen borde få kultstatus eller raderas ut från jordens yta. Inget där i mellan är accepterat.
----------------
På tisdag ska jag opereras. Vet inte hur bra, snyggt, snabbt eller mycket jag kommer skriva direkt efter det. Men jag ska göra mitt bästa. Annars får jag väl börja larva mig med videobloggar som han Wikegård.
Sköterskan ringde mig i veckan. Hon skrämde upp mig rejält. Jag som bara trott att jag blir sövd, opererad och sen vaknar upp med ett gips på armen och kan åka hem. Nej nej, då börjar hon prata om hur svullen armen kommer vara och hur fruktansvärt ont jag kommer ha.
Onödigt gjort av henne tycker jag.
..men i den här staden måste vi väl ändå ha sveriges absolut sista Domus?
Trodde på allvar att den "kedjan" var utdöd. Eller är det bara någon lat jävel som inte orkat ändra skyltarna?
--------------
Idag ska IKO ha lagtävling. Man kan ju hoppas att grenarna är avancerade saker som korvätning, stövelkastning och navelpillning. Men jag befarar att det som vanligt vid såna här aktiviteter är simpla saker som att springa, hoppa, klättra, kasta och så vidare.
Det måste ske någon sorts ändring där. Alla kan inte vara bra på allt. Även den bäste navepillaren måste kunna få en chans att briljera.
Vi får se hur det går. Hoppas mitt lag vinner. Föga troligt dock då invalidlaget aningen gör allting sämre pga invaliditeten, eller får enklare övningar och därmed inte accepteras av den övriga gruppen. Hörde jag diskriminering?
I potten ligger fem fräscha Vuvuzelor. Tänk om man kunde få en sån att blåsa lite i här i helgen. Börjar nästan sakna ljudet...
Jag är så glad och lycklig idag. Det bara spritter i kroppen. När saker och ting löser sig till det bästa blir jag som allra lyckligast. Nu har det gjort det. Igen.
För jag är fast övertygad om att saker och ting går vägen för den som verkligen tror att de kommer gå vägen. Och jag tror nog mer än någon annan. Jag tror så mycket att jag många gånger försummar alternativet att faktiskt påverka saken på egen hand. Det kan i och för sig te sig vara naivt av mig att bara lita på att saker löser sig av sig självt. Men gud vill mig väl tror jag. Idag ville gud mig så väl att om han hade en hund så skulle jag lätt kunna passa den hela dagen om han var upptagen med annat. Så bra har det gått för mig idag. Love it.
Känner ni till Ted Gärdestad? Dum fråga, klart ni gör. Just nu lyssnar jag på den låt som bäst kan förklara med ord hur jag känner mig. Champagnegatan.
Underbar text om att se saker positivt. Dock har jag alltid haft problem att skriva med svenska låtar i bakgrunden men nu gör jag ett undantag. Så mycket gillar jag den här låten.
Som grädde på moset var jag på affären idag. Jag handlade: Köttbullar, disktrasor, blodpuddingar, 1kg lingonsylt och en flaska allrengöring.
På vägen hem hände en rolig sak. Halvvägs ner i en backe mötte jag en farmor med vad som jag antar var hennes barnbarn. När småbarn ser mig brukar de ofta peka på mig och utbrista något om vilket stort hår jag har. Ibland frågar de också varför jag har så många prickar i ansiktet. Den frågan är knepig. Mest för att jag inte vet varför jag har så många prickar i ansiktet. Jag antar att det är genetiskt, men det skulle nog inte små barn förstå så istället rycker jag oftast bara på axlarna och kontrar med att ifrågasätta något om deras utseende. Då brukar de bli tysta och gå vidare.
Men den lilla flickan med farmorn jag mötte idag utbrast något jag aldrig hört förut.
Just som vi skulle mötas sträckte hon sedvanligt ut sin arm mot mig och sa "Titta vilken stor farbror!".
"Farbror och farbror vet jag väl inte", sa farmor till sitt barnbarn och log mot mig. Sen gick de sin väg och jag traskade vidare mot hemmet.
Kanske börjar jag bli gammal, eller så har det där lilla barnet en skev bild av hur en farbror egentligen ser ut. Hur som helst så var det ännu en rolig episod i mitt händelserika liv.
Jahopp, då var jag tillbaka där allting började.
I min svarta vintage-fåtölj i fejkskinn. I just den här stolen spenderade jag ungefär en miljon timmar under åren i Västerås.
Åren då man var fjunig junis med drömmar om en karriär amongs the big boys. Samma fåtölj där jag fick beskedet att jag som 16-åring skulle få chansen att spela med J20-laget.
Det var ett stort ögonblick. Så pass stort att jag inte riktigt insåg vad det innebar.
Tränaren som tog ut mig till det laget hette inget mindre än Lasse Ivarsson.
Han och Anders Berglund placerade mig på flanken i en förstaformation som den säsongens superelitspelare sent skulle glömma.
Daniel Andersson - Emil Georgsson - Viktor Sjödin.
Naiv som jag var på den tiden antog jag naturligtvis att jag var där för att mina skills var ovärderliga och att jag tillhörde en förstaline redan vid 16 års ålder. Såhär i efterhand börjar jag inse att det nog var den brunkiga aspekten mina tränare syftade på. Jag var oförstörd back then. Ord som taktik och spelsystem hade bara briefly passerat min näthinna vid något konstigt regionsläger någonstans. Som 16-åring spelade man med hjärtat och hjärtat only. Jag älskade det. Körde över spelare till höger och vänster. Flängde runt med kycklinggul VIK-tröja och en gallerhjälm utan respekt för varken landskamper eller efternamn.
Minns speciellt en match mot Södertäljes juniorer.
Säsongen 2004/2005 var som ni vet ett lockoutår. Dvs att alla de bästa juniorerna inte fick plats i a-laget utan slussades ner till juniorerna.
I SSK återfanns grabbar som Anze Kopitar, Niklas Bergfors och Jonathan Ericsson.
Just denne Ericsson är en gåta för sig. Han var inte speciellt framstående på den tiden. Överårig junior som försökte ta plats i SSK:s a-lag, men inte riktigt lyckades. Sedermera blev han NHL-spelare, bra krigat!
Under ett uppspel tog nämnde Jonathan fram pucken bakom SSK-målet. Jag, som vare sig jag borde eller inte, forecheckade som en tok på allt som rörde sig åkte rakt emot honom. Antar att jag överraskade honom något för han såg mig inte direkt. I sista sekunden försöker han hoppa åt sidan för att undvika tacklingen. Då gjorde jag något som jag aldrig gjort sen dess. På amerikanskt fotbollsmanér kastade jag mig med huvudet före in i magen på denne 2-metersman för att få stopp på honom. Min plan lyckades.
Vi föll ihop i en hög, jag tog mig upp och åkte tillbaka till egen zon för att börja försvara.
Det måste ha sett roligt ut, brukar jag tänka för mig själv ibland.
Saker som dom här är sådant man kommer ihåg som spelare. Speciella incidenter i karriären som liksom etsat sig fast. Jag gillar sånt.
Anledningen till att jag sitter i just den här fåtöljen stavas träningsvärk. Japp, nu är han här igen. Denne ständige pain in the ass (bokstavligen) som förhindrar människan från att fungera som vanligt. Lår, rumpa, mage och axlar. Allting gör ont, allting värker.
Ändå älskar man det. Det får en att känna att man lever och gör något nyttigt for once.
Mer träningsvärk åt folket. Just my opinion.
-------------
Många lag börjar gå på is nu. Såg att Redhawks gjort det bland annat. Men va fan, CCM?! Malmö är ju synonymt med Bauer. Hur ska man nu känna igen Carl "the giant" Söderberg när han tar sina sällsynta skär med en CCM-kruka på huvudet?
Ja, jag vet då inte. Men det löser sig säkert.
Västerås är ett annat gäng som entrat rinkens glatta yta. 2000 pers på första träningen. Va falls?! V-ås måste vara den stad där det finns i särklass flest medgångssupporters. Kanske inte per capita, med tanke på att staden är rätt så stor. Men det finns liksom inget genuint idrottsintresse där längre. Folk kommer när laget vinner, och samma människor hittar på något annat när laget inte vinner. Det är rätt så konstigt egentligen. Laget kan ju spela bra trots att man förlorar? Det är ändå lite av charmen med idrott. Sometimes you win, sometimes you lose. Så är det bara. Om du inte är Kanadas damlag i ishockey då förstås. För då vinner du i stort sett alltid.
Men jag tror det är VIK:s eget fel att det blivit såhär. Att ha en approach utåt som enbart innehåller ett resultatmässigt mål lurar folk att tro att om laget inte når dit så har de misslyckats fatalt. Så ser inte jag på saken..men men. Min åsikt är in the long run inte värt ett skit, det vet jag.
-------------
Vår fystränare må vara skön men idag tog nog priset. Fystest i chins och vi är på väg ner mot gymmet. "Nej nej", säger José och rullar fram en traktor från ingenstans.
Han demonstrerar själv hur enkelt det är genom att göra 20 lätta uppdragningar till hakan.
Sen skickar han vidare stafettpinnen och låter oss allihop kriga till oss ett ansenligt resultat hängandes i skopan på en grönfärgan John Deere.
Sånt gillar jag också.
-------------
Nu ska jag kravla mig upp ur den här fruktansvärt sköna modulen och packa upp min lägenhet. Eller vänta, det ska jag inte alls göra. För det kan jag göra imorgon =)
Lady Gaga - Radio Gaga - Radiosporten - Sport - Musik - Lady Gaga
Jag tror att rubriken är en typ av meningslös ordlek jag fick lära mig någon gång. Ni som inte hajjar behöver inte oroa er. I så fall är det inget för er.
Varit i en så kallad internetskugga den senaste veckan. And for that i am truly sorry..
Följande har hänt:
Sommaren är slut.
Hockeyseason's here!
Det hade ju varit mer eller mindre awesome om det inte vore för det lilla debaclet med den där handleden. Ni vet den som tydligen varit skadad sen december utan min vetskap och sedermera blivit sämre för att till slut bli indisponibel. Ingen sörjer det här missödet mer än jag själv, det ska ni veta. Fram tills nu har det ändå varit ok. Jag har försökt se möjligheterna med en höst utan hockey. Jag kan studera lite grann, kanske försöka ta det där körkortet folk påstår att "man måste ha", och så vidare. Jag kan se till att komma i riktigt bra form så att jag kan hjälpa mitt lag att nå play off. Förhoppningsvis leder vi serien med ett par pinnar redan vid årsskiftet så att jag inte behöver slita ut mig allt för mycket.
Det var den positiva biten. Idag tog den slut rätt så abrupt.
Väl tillbaka i O-hamn styrde jag mina 46or mot ishallen i morse. Klädd i en vackert lila regnjacka stoppade jag lurarna i öronen och trotsade ösregnet med en 16kg´s kettlebell i handen. Vid gott mod entrade jag arenans omklädningsrum lyssnandes på Maskinens dundersköna låt "Pengar". En låt som jag för övrigt kan texten på otroligt dåligt. Jag kan tre ord, och dom sjunger jag dessutom helt felaktigt och i fel ordning.
Direkt inne omklädningsrummet fick jag en konstig känsla. Upprymdhet och glädje, blandat med vemod och ångest. Ena sekunden var jag överlycklig över att återigen träffa lagkamrater och känna doften av hockeysvett, för att i nästa må dåligt över att jag kommer sitta där som ett stort jävla fån de närmaste fyra måndarena.
Grabbarna frågade självklart om handen, liksom för att gnugga in min smärta lite extra. Eller var det kanske av sympati och genuin beklagan? Hur som..
Summa sumarum säger mig ändå att hur otroligt skoj sommaren ändå är så blir man lycklig av en ny hockeysäsong. Nu har jag dessutom fått glädjen att landa i en ny stad med nya människor, nya upplevelser och ett helt nytt liv.
Ëtt liv som hockeyinvalid fram tills tomten kommer och X antal tusen timmar på en träningscykel.
Men nån gång i livet ska man göra det också.
Det som inte dödar (eller gör dig hjälplöst förlamad), det härdar.
Säsongen 2010/2011, håll i din stora fula hatt. För här kommer vi!
Alltid när jag är lite nere, har tråkigt, är rastlös, inte sugen på att göra det jag borde göra eller helt enkelt känner för det, så tittar jag på lite sånt här.
Då blir jag genast på bra humör.
Det sjuka med just det här klippet är att exakt samma sak har hänt mig och my white friend Tim flera gånger. Åtminstone i vår fantasivärld där vi hittar på en massa roliga och tabubelagda saker som vi tyvärr inte vågar utföra i verkligheten.
Trots allt så är jag övertygad över att jag var med om ett sånt här moment för två veckor sedan.
Hela förloppet utspelade sig i kaffestaden Gävle. Jag och cirka 75% av mina syskon skulle styra upp en minor släktträff för att catcha up lite sen vi sågs senast. Vilket egentligen var typ 10 år sedan. I alla fall allihop på samma gång. Tanken var att ta en båt ut till en ö utanför stan och spendera ett dygn tillsammans där ute.
Som ni kanske förstått (since vi har alla har en svart pappa och en vit mamma) så består min syskonskara av ett helt gäng mulatter. Half white, half black. Vårt vackra utseende får vi ofta komplimanger för då människor fått i sig alkohol, men det innebär också (enligt min bror och mig) att vi får gå en tuff väg som minoriteter i ett land där de flesta är blonda och blåögda. Visserligen yttras alltid våra högljudda klagomål med en viss ironi, men det är alltid lika frestande att anklaga sina vita medmänniskor för rasism om de inte behandlar oss med vördnad och respekt. Det fungerar, till viss del.
Just den här lördagsförmiddagen skulle vi alltså hinna med en båt ut till den här ön jag pratade om. Båten skulle lämna kajen kl 11.30 och jag, tillsammans med min syster, var där i god tid. Värre var det med resten av syskonen. De sågs inte till, och klockan tickade på. Till slut dök dem upp, bara någon minut innan båten skulle till att gå.
Med sig hade de även vår systerson. Han är inte så liten som han låter utan fyller 20 ganska så snart.
Bredvid båten vi skulle åka med fanns en annan båt. Den hade någon tänt eld på under natten så den stod där och såg bränd ut med blå plasttejp som en avspärrning runt om.
Bråttom som vi hade, hoppade vi över den blå tejpen och skyndade mot vår båt som nästan var i färd med att ge sig iväg. Vi hann fram och pustade ut lite i väntan på att få borda fartyget.
Rätt som det är harklar sig en kvinna bakom oss. "Vet ni inte om att det är förbjudet att gå igenom en polisavspärrning?!". Kvinnan var snut, och såg mycket bestämd ut.
- Neej, sa vi lite osäkert och tittade på varandra samtidigt som vi funderade över varför hon såg så arg ut.
Kvinnan fortsatte. "Straffet för det är böter, ja till och med fängelse enligt svensk lag." Ivriga som vi var att komma på båten förklarade vi vänligt att vi inte ens noterade att den blå plasttejpen var en polisavspärrning samt bad så hemskt mycket om ursäkt för det inträffade.
"Mmm men nu vet ni det till nästa gång", sa poliskvinnan barskt och gick med bestämda steg därifrån.
Något förvånade klev vi på båten och diskuterade vad som hänt. Visst kan det finnas en logisk förklaring till kvinnans bestämda ton (kanske får de lära sig sånt på polisskolan?), men visst blir man ändå lite tagen på sängen. När ett gäng med inte mindre än fem mer eller mindre mörkhyade ungdomar samtidigt hoppar över en avspärrning då är det okej att hota med böter och fängelse till höger och vänster. "Vi stoppar dom i finkan så dom lär sig att inte hoppa över blå plastband när helst dom känner för't!".
En sak är i alla fall säker, detta hade aldrig hänt om vi hade haft med oss "our white friend Chip".
Ibland förvånar jag mig själv. Nu är ett sådant tillfälle. Hittade en till film från tiden i us and a. Från en bortamatch i Seattle.
Blir förvånad över min kreativitet och tålmodighet. Hur jag har suttit i timmar, klipp & klistrat, pillat och påtat.
Fast ändå förstår jag varför jag gjort alla de här filmerna. Det stavas rastlöshet. Om det var något jag hade i Portland så var det tid över. Oftast var man ensam också. Eller med min roomate Frazer. Ingen bil och ingen fungerande kommunaltrafik så långt ögat når. Usa är ett land där man är sämst om man inte har en bil. Och det hade inte jag. Alltså kunde jag inte ta mig någonstans. Utan fick sitta själv på mitt rum och klippa ihop hemmavideos.
Anywho..
I filmen får ni följa med mig och laget på bortamatch. Ett derby. Derbynas derby kan man säga. Seattle mot Portland. Städerna ligger tre timmar i från varandra och i olika delstater. Ingen där gillar oss. Vi gillar inte dom. Det roliga med WHL är att man, för att minska på resorna, möter lagen i sin egen division fler gånger än övriga lag. Man möter även de i samma conference fler gånger än lagen i den andra conferencen. Lag som Medicine Hat och Swift Current mötte vi t.ex bara 1 gång under säsongen.
Seattle spelade vi mot, håll i hatten nu, 13 gånger. Ni hörde rätt, 13. Såhär i efterhand känns det rätt sjukt. Men det var liksom så det gick till.
En rolig sak med resorna till Seattle skedde varje gång på vägen dit. Motorvägen som går upp dit krökte sig liksom runt en kulle och man kunde då se staden snett nedanför oss till vänster. Säg att vi då hade ungefär 5-10 minuter kvar innan vi var framme. Problemet var bara det att våra matcher började kl 19 eller 19.30. Alltså kom vi alltid fram till just det här stället på motorvägen runt kl 16.00. Det hade ju varit helt ok om det inte vore för att varenda jävla invånare i Seattle precis just då slutade sitt arbete för dagen, satte sin feta häck i en SUV och styrde kosan norrut på precis just den motorväg vi nu va på.
Detta ledde till köer. Rush Hour. Big time. Ofta brukade jag tänka på det smått komiska att vi var framme i staden, kunde till och med se arenan men visste att vi hade en dryg timme kvar att "åka". Eller krypa var väl vad vi gjorde. Men med tiden vande man sig med det också.
Ungefär mitt i filmen får ni se en speciell sak för nordamerikanska juniorlag.
The Jump Around.
Det är en gemensam dans/uppvärmning/röra på sig-grej vi gjorde före varje match. Alla lag har olika och den skiljer sig från år till år. Eftersom vi gjorde den 72 gånger per säsong så kunde man den rätt så bra till slut. Saknar den lite till och med. Nu är man "vuxen" och får sköta sin egen uppvärmning. Man spelar med gamla gubbar som bara tar promenader och dricker kaffe. Ingen dans där inte.
Då är det tur att vi har tvånuddsringen. Utan den vet jag inte vad vi tagit oss till.
Nog babblat. Nu ser vi på film.
Just det. Den fula killen som håller i kameran är min europeiske vapendragare från Tyskland, Stefan Langwieder. Han är en speciell man med speciella rutiner. Han kunde till exempel inte dricka något med is i. När vi beställde på restauranger sa han alltid, jag citerar: "Cååoke, wiffout ais!"
En sak har jag alltid undrat. Vad får egentligen Robert P för pröjs per inlägg här på sajten?
Den snubben ordbajsar ju mer än någonsin nu för tiden.. Fast vem kan klandra honom. Ett par stendöda sommarveckor i juli kräver sin beskärda del av ointressanta blogginlägg för att inte hela sidan ska braka ihop fullständigt. I guess.
--------
Två veckor kvar på semestern. Awesome.
--------
Sitter just nu med en kompis och gnuggar på med säsong 4 av How i met your mother. Är väl andra eller tredje gången jag ser den nu. Lyckligtvis tröttnar man inte. Resten av semestern består av träning, flyttning och en galet skoj festival i Karlskoga nästa helg. Något jag sett fram emot sedan förra året. N.E.R.D kommer. Hur fett som helst! Visserligen har jag alldeles för dålig koll på deras musik. Men eftersom jag i allt för många sammanhang stoltserar med att vara "a black man" så måste jag helt enkelt sätta mig in i deras beats under den kommande veckan sen dansa brallorna av mig när det väl bär dags.
--------
Flytt var det ja. Ska cruisa ner till O-hamn på torsdag och flytta in alla mina tillhörigheter i lägenheten. Att flytta måste vara det jobbigaste som finns, näst efter att leta efter något man tappat bort och aldrig tycks finna. Som min 5 meter långa hdmi-sladd till exempel. Den är spårlöst försvunnen och jag saknar den mycket. Någon måste ha tagit den. Svinigt gjort.
---------
Vår fystränare José har suttit och dräglat över VM i crossfit hela helgen. Ett antal osammanhängande crossfit-statusar har dykt upp på facebook från honom de senaste dagarna. Han blev till och med så inspirerad att vi fick äran att köra en av deras grenar som träning idag.
Det finns att beskåda på den här sidan: http://live.crossfit.com Klicka er fram till: 17 juli 2010 0900-1000. Ca 22.00 minuter in i klippet. Rätt häftigt att se de som är världsbäst i grenen faktiskt. Sjukt stora killar, som ändå är så mångsidigt tränade att det är läskigt.
---------
Om två veckor drar den här bloggen igång på allvar igen. Då är säsongen igång. Då blir det åka av.
---------
Ett tips på en ny bra serie ni borde se. "How to make it in america". Galet va sugen man blir på att flytta till NYC och starta ett liv. Förhoppningsvis blir det verklighet en dag. Jag skulle göra mig bra där. I just know it.
Mysig träningsbild från i våras. Söta grabbar det där.
Har suttit och allmänsurfat en stund nu. Hittade in på sidan med mina filmer från min förförra blogg. Den som har adressen http://gibban.blogg.se. En blogg jag skapade när jag flyttade över till USA. Den kom till för att nära och kära skulle kunna hålla koll på vad jag höll på med. Det ena ledde till det andra och vips så är jag här.
Lite då och då brukar jag läsa den bloggen. Minnas tillbaka på de känslor jag kände där borta, och allt det roliga jag var med om.
Filmer var det ja..
Eftersom vi hade typ en miljon timmar i buss under säsongen där borta började jag göra film. Lite olika kortfilmer om livet vi levde. Vi var bara 18 år då och rätt lekfulla om man säger så. Efter att ha gjort några filmer om vardagslivet klippte jag ihop lite saker även från matcherna.
Tänkte här dela med mig av den första "hockeyfilmen" jag gjorde. Tre klipp som blev till en film, med en skön låt i bakgrunden. Tänk lite gangsta, fast med ett intetsägande budskap om att blåmärken försvinner och att poängen består. Feelgood, med en abstinensstillande touch. Det var i alla fall så mina tankar gick när jag regisserade det här dramat.
Kan säga att fighten ni ser sist här i filmen gav mig forsande näsblod och sju stygn över ögat.
Det var min första fight där jag blev utmanad direkt på en tekning. En mycket speciell känsla. En blandning mellan ren skräck och adrenalin.
Men den ska jag berätta mer om en annan dag.
Fler filmer kommer.
Och så här såg jag ut när jag kom hem den natten...
Bättre bortamatcher har man haft.. både på och utanför planen.
Läste om Kyle Beachs "överfall" på Mathis Olimb här om dagen. Såg även videon på youtube. Jag är verkligen inte förvånad att det var just Beach som gjorde det där. Mötte honom ett antal gånger eftersom vi tillhörde samma division i WHL. Han i Everett Silvertips, jag i Portland. Då var Beach bara en 16-årig rookie. Han hade en bra säsong med cirka 30 mål, men blev illa omtyckt direkt av både medspelare och motståndare. Antalet skandaler han ställde till med under sin tid i WHL går nog inte ens att räkna på en hand.
Han filmade konstant. Gnällde på domare. Spelade fult och snackade skit.
Såna spelare får sällan med sig någon respekt bland sina motståndare. Snarare tvärtom.
Därför var det en speciell incident som många runt om i ligan gladde sig lite extra åt. Det var i en match mellan Everett Silvertips och de kommande mästarna Spokande Chiefs.
Efter ett litet gruff framför mål, där självklart Beach är inblandad, delar han ut en knuff på Spokanes lagkapten Chris Bruton. Bruton, som är en relativt tuff kille som alltid står upp för sina lagkamrater, tvekar inte en sekund. Han knockar Kyle Beach med ett slag. Och vilket slag sedan. Den måste ha gjort ont.
Vanligtvis skulle ett sådant tilltag ha fördömts bland ligans spelare men inte i det här fallet. Majoriteten av oss var mer än glada över att äntligen se Beach få det han förtjänar. Personligen så kan jag inte förstå varför han är som han är. Är det verkligen värt att göra sig ovän med halva hockeyvärlden bara för att kanske få spela i NHL en dag? Och nu hoppade han på den försvarslöse norrmanen Olimb också. Inte nog med att Olimb är europé, han är ju norrman också! De slåss sämre än svenskar. Tro mig.
Att Olimb skadar sig är mer otur än något annat, men jag hoppas verkligen att han hade gjort något väldigt fult som berättigade Beach att hoppa på honom på det viset.
Här är videon med Chris Brutons hejdundrande högerslägga. Cirka 40 sek in i klippet startar det roliga.
I helgen ska jag försöka hinna skriva om något av det sjukaste och roligaste som har hänt mig hittills i karriären. Det ser vi fram emot!
Jag förhandlade till mig ett ypperligt pris. 240 kronor betalade jag för båten. Köpte den av den hårlöse sopan ni ser där bakom mig. Han spelar basket.
Där och då fick jag fördomen bekfräftad som säger att basketspelare är otroligt lättlurade. Nästan löjligt faktiskt. Men jag är nöjd.
Lyssnade som sagt på Suddens sommarsnack igår kväll innan jag somnade. Så glad han gjorde mig, den gode Mats. Det är alltid lika underbart att höra en hockeyspelare prata om annat än mål, matcher och resultat. Han visade en annan sida av sig själv, förvisso en sida många nog anade att han hade, men ändå.
När han berättade om hur han nynnade med i motståndarens goalsong under sin sista match i karriären kunde jag på något sätt känna igen mig.
Dels för att jag och en lagkamrat inte kunde låta bli att nynna med i Malmös goalsong "what a feeling" när dom gjorde mål mot oss för något år sedan, men också för det han sa efteråt. Han förklarade att hans syn på ishockey förändrats. Att han uppskattade gruppens utveckling kanske mer än själva privilegiet att få åka skridskor 7 dagar i veckan. Jag kände igen på så vis att jag själv kan tänka samma sak ibland. Självklart kommer jag aldrig bli en lika bra spelare och lika stor ikon som Sudden är, men jag kunde ändå identifiera mig i det han berättade.
Att det där man drömde om när man var liten, när ishockey verkligen bara var matcher, tävlingar och en kamp för att nå toppen, inte riktigt är samma sak idag.
Hockeylivet har blivit en del av vardagen.
Med en del menar jag att livet består av så mycket annat än bara ishockey. Det består av erfarenheter och relationer. Glädje och sorg. En gammal lagkamrat till mig sa ofta att "vi har mycket att tacka ishockeyn för". Alla vänner vi har fått, de tjejer vi har träffat, de platser vi har fått se. Ishockeyn har gett mig mycket, om inte allt. Det är jag grymt tacksam för.
Men någonstans har jag börjat fundera på vad livet leder utan den. Vart hade jag varit då? Hade jag varit lyckligare? Hade jag legat på en sandstrand på Bahamas eller knegat på ett bygge någonstans här i stan?
När jag funderar i de banorna kommer jag alltid fram till samma slutsats. Att vara hockeyspelare är förmånligt. Det ska jag försöka vara så länge jag kan.
Det är det bästa jag vet och något av det bästa en ung kille i min situation kan syssla med. Det finns många saker jag älskar med ishockey. Men att göra massor av mål eller hugga huvudet av någon för att ta mig till NHL, är inte längre två av dem.
Däremot så älskar jag att tillhöra ett lag och en grupp. Att kämpa för killarna som sitter i samma rum som mig. Att täcka ett skott och höra publikens jubel. Att döda en utvisning i slutminuten som gör så att vi kan vinna matchen.
Att nå framgång med en grupp likasinnade som kämpat precis lika hårt för dig som du gjort för dem, det är ovärderligt. Det är något som endast kan upplevas i en lagsport, och lyckligtvis utövar jag den bästa lagsporten av dem alla.
Min högsta dröm är att få vinna något. Det är det som driver mig. Jag kanske aldrig kommer ta mig till NHL. Kanske inte ens till Elitserien. Men innan karriären är slut så vill jag vinna något. Att vara en vinnare är det skönaste som finns.
Någon tönt sa en gång att "Det viktigaste är inte att vinna, utan att delta".
Det är bullshit. Det riktiga citatet lyder:
"Att delta är kul, men det är bra mycket roligare när man vinner"
----------
Nu ska jag gå ner till köket och hjälpa mina syskon att laga tacos. Det är också kul, men det är bra mycket roligare när man äter det.
.....mycket rikare än vad jag är. Och snyggare i keps. Och bättre på att kasta upp backhands i nättaket. I övrigt är vi ganska lika han och jag vill jag tro.
-----------
Idag är det måndag. För tre dagar sen, i fredags fick vi veckans mördarpass via mejl.
Vi har ett schema som innebär att vi får ett nytt pass på mejlen varje dag. Det är både kul och lite spännande. Man vet inte vad som komma skall utan får helt enkelt köra vad än det är som dyker upp i inkorgen.
Som sagt, fredagens pass fick mig att känna en smula ångest. Mejlet var kort och koncist. Det innehöll fyra ord och en youtubelänk.
"PÅ TID
1000 SQUATS
http://www.youtube.com/watch?v=Du0SuJGl7Nw&feature=related"
Genast skapades en klump i halsen. 1000 repetioner av någonting är jobbigt. Riktigt jobbigt. Dels fysiskt, men också mentalt. När du har gjort 1 har du 999 kvar. När du gjort 400 har du fortfarande mer än hälften kvar.
Jag sköt på det ända tills kvällen. När mamma gjorde mig varse om att det nalkades middag inom en timme släpade jag mig ut på gårdsplanen. Med mig tog jag ett högtalarsystem och en laptop. Jag kickade igång en skön spotifylista och gav mig iväg.
Började med 25 reps, sen skakade jag ur benen. Det höll i cirka tio minuter, sen var jag tvungen att sänka antalet reps till 15.
Efter 200 benböj gick min mor förbi mig där jag stod på gruset utanför entrén. Hon tittade på mig med en bekymrad min och utbrast "det där ser jobbigt ut". Sen gick hon in i huset.
När jag tyckte mig ha fått upp ett bra tempo kom nästa bakslag. Tydligen skulle det bli grillat till middag. I ett försök att hinna klart innan det första oset av nygrillat kött nådde mina näsborrar försökte jag öka hastigheten ytterligare. Det var omöjligt.
Mjölksyran var för påtaglig.
Återhämtningen blev sämre och sämre för varje repetition. Den stumhet jag i början ganska enkelt kunde skaka loss satt nu som sten i mina stackars ben. I den påtagliga värmen, med en underbar doft av grillat kött hängandes i luften, krigade jag vidare bland flugorna där ute på gårdsplanen.
32 minuter och 40 sekunder senare var jag färdig.
1000 squats var avklarade och jag pustade ut. Insåg att en dusch var på sin plats innan middagen. Närmade mig trappan till övervåningen och förstod att det kunde bli problem. Mina ben ville inte lyfta sig från marken. Stånkandes och stönandes smällde jag ner foten i ett trappsteg i taget. Tog mig in i duschen och sedermera ut till bordet vid matplatsen.
Middagen underbar belöning. Grillat karré, hemodlad färskpotatis och hemgjord sås.
Den enorma eftersvett min hastiga dusch framkallat bekymrade mig inte så värst. Jag njöt av att ha helvetet överstökat. Tog det otroligt passivt resten av kvällen. Gick en film på tv.
"Shawshank Redemption" på Svt, som vanligt i en klass för sig.
Det enda problemet jag har just nu är den massiva träningsvärken i benen. Har inte kunnat gå normalt på tre dagar. Hoppas det släpper snart. Måndagens pass ska göras så fort det blir några grader svalare här omkring.
------------
Nu ska jag lyssna på Mats Sundins sommarsnack över nätet.
Igår kväll trodde en tjej att jag spelade rugby. Jag förklarade för henne att rugby var en muppig sport som inte alls var lika cool som ishockey.
Hon sa att det var typ samma sak och att jag såg ut som en rugbyspelare.
Jag blev ledsen och gick därifrån.
