Brynäs har fått en drömstart i årets Elitserie och i massmedia är det unge fantommålvakten Jacob Markström som får nästan all uppmärksamhet. Jag skulle dock vilja påstå att Brynäs försvarsspel har varit minst lika imponerande som Markströms briljanta målvaktsspel. Det är definitivt dags för de andra lagen att börja ta Brynäs på allvar.
Jag tillhör inte dem som liknar Brynäs vid en IT-bubbla som kommer att spricka vilken sekund som helst. Jag tror att Czarneckis unga krigargäng kommer att fortsätta överraska hockeysverige.
Jacob Markström förtjänar verkligen alla lovord men jag tycker att många har en tendens att glömma utespelarnas prestationer. Man ska dessutom inte underskatta Niklas Czarneckis taktiska mästerverk. Det defensiva spelet håller hög klass.
Inte ens en Martin Brodeur i toppform skulle vara i närheten av Markströms "stats" utan ett effektivt försvarsspel.
Niklas Czarnecki har infört ett nytt grundspel i Brynäs som alla i laget står bakom. Han har insett att det inte finns kvalitet i laget för att kunna spela ut motståndarna och har därför valt en spelidé med fokus på defensiven. Brynäs skjuter minst skott i serien men om studerar deras taktiska grundspel så är det ganska väntade siffror.
Disciplin och noggrannhet Om man tittar på backsidan och de bägge målvakterna så landar medelåldern på 22,56 år. Med tanke på orutinen i de bakre leden så borde inte laget kunna vara så tätt och svårforcerat över hela banan. Spelet i egen zon präglas av en enorm disciplin där spelarna är noggranna med att hela tiden ligga på rätt sida i försvarsarbetet.
Man ser tydligt att Brynässpelarna litar på sin målvakt till hundra procent. När motståndarna får skottlägen låter man Markström jobba mot skytten i förstaläget och fokuserar istället på eventuella returer.
Spelet runt egen kasse håller helt enkelt hög klass vilket innebär att Markström kan spela aggressivt mot skyttarna.
Jag tycker dessutom att Brynässpelarna har varit duktiga på att värdera situationer. De väljer ofta det enkla spelet längs sargerna men när tillfälle ges försöker de också behålla pucken inom laget på ett mer konstruktivt sätt.
Jonsson styr de bakre leden Nyförvärvet Lars Jonsson får mycket istid av Czarnecki och han gör otroligt mycket nytta i samtliga spelformer. Han startar uppspel, dödar utvisningar, täcker skott, rensar framför egen kasse och spelar i powerplay. Enligt statistiken har han -5 i plus/minus men den siffran känns orättvis med tanke på det arbete han lägger ner.
Juuso Hietanen hade stora förväntningar på sig när han kom till Brynäs men hade förra säsongen problem i defensiven. Hietanen bildar i år backpar med Jörgen Sundqvist och de kompletterar varandra mycket bra. Jag tror att Hietanen kommer att göra en kanonsäsong. Även 20-årige Niclas Andersén har tackat för förtroendet och tar för sig på ett imponerande sätt.
Kapten Dackell visar vägen Rutinerade duon Andreas Dackell och Micke Lind har tagit mycket
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Andreas Dackell.
ansvar i serieinledningen och framför allt lagkaptenen Dackell är en spelare som jag alltid har beundrat. Han gjorde några riktigt bra säsonger i Nordamerika och är en spelare som gör mycket jobb i det tysta. Dackell är pudelklok i defensiven och har kapacitet att producera en hel del framåt. Han leder också Brynäs interna poängliga efter elva omgångar med två mål och sex målgivande passningar.
Förutom ovanstående duo så har Brynäs många forwards med bra karaktär och hög arbetsmoral. Oavsett hur meritlistan ser ut så är det full fart i skridskoåkningen och stenhårt jobb som gäller.
En annan framgångsfaktor är spelet i numerärt under- respektive överläge. Efter elva spelade matcher är Brynäs seriens bästa lag i boxplay med drygt 89,09 %. När det gäller powerplay så är Brynäs femte bästa lag med 20,83 %.
Det viktigaste för Brynäs är att behålla ödmjukheten i spelet. Om serieledningen stiger dem åt huvudet så kommer förlusterna som ett brev på posten. Om Brynäs däremot fortsätter att jobba lite hårdare än sina motståndare så kommer framgångssagan förlängas med nya kapitel.
Fantastiska Markström För att kunna praktisera det försvarsspel som Brynäs använder sig av så måste man ha en bra målvakt. Om man ska beskriva Jacob Markströms säsongsinledning så räcker inte ordet bra. På sina åtta starter har han bara förlorat en match och räddningsprocenten 94,78 % är på gränsen till osannolikt bra.
Markström har helt enkelt varit fenomenal och sprider ett lugn omkring sig som präglar hela Brynäslaget. Som 18-årig målvakt i ett tippat bottenlag borde man påverkas av pressen men Markström älskar verkligen att stå i centrum.
Under den lugna ytan döljer sig dock extrema tävlingsinstinkter som påminner mig om en viss Patrick ”bäst när det gäller” Roy.
Jacob Markström har ett bra grundspel och är både rörlig och reflexsnabb. Hans storlek gör dessutom att han kan täcka stora delar av målet utan större ansträngning. Markström är i grunden en butterflymålvakt men eftersom han de senaste åren skolats av Per-Erik ”Pecka” Alcén så behärskar han även andra stilar. Detta breda register gör honom flexibel och svårläst som målvakt.
Det som imponerar mest på mig är dock spelförståelsen. Markström har ett fantastiskt spelsinne och ligger hela tiden steget före sina motståndare. I och med att han läser spelet så bra kan han spela aggressivt mot skyttarna.
En ny Vanbiesbrouck? Jag skulle tro att Jacob Markströms storspel får Jacques Martin (General Manager) i Florida Panthers att slicka sig om munnen.
Florida har många tunga år bakom sig och lagets hittills enda framgång kom 1996 då man helt oväntat tog sig till Stanley Cup-final mot Peter Forsbergs Colorado Avalange. Gigantisk hjälte i laget det året var stormålvakten John ”Beezer” Vanbiesbrouck. Jag kan tänka mig att hockeyfansen i Florida redan nu hoppas att Jacob Markström ska bli deras nye frälsare.
Det är 23 år sedan Pelle Lindbergh vann Vezina Trophy och kunde titulera sig NHL:s bästa målvakt.
Om Henrik Lundqvist vill bli andre svensk genom tiderna så får han nog skynda sig.
Om ett par år heter en av konkurrenterna Jacob Markström.
Håller med dig, Inget ont om Markström då han är otroligt bra men folk glömmer att en målvakt inte gör hela försvaret. Brynäs har spelat riktigt bra försvarsspel men det har dock hamnat i skymundan tack vare denna unge målvakt .
Mm bra skrivet, håller med helt i det du säger. Ännu en skön seger ikväll, inget skönspel utom på slutet men så härligt stabilt bakåt och effektivt framåt. Förra året rev man sig i håret så fort motståndarna kom över halva planen, nu känns det ju lite lugnare om man säger så. :)
Efter 28 krönikor och ett halvår som skribent på hockeysverige så blir jag nu tvungen att tacka för mig. Tyvärr har de som driver sidan inte hittat någon öppning för mig i vinter.
Jag vill passa på att tacka för alla trevliga kommentarer och mail den gångna säsongen. Beröm, kritik och annan feedback gör att man utvecklas som skribent.
En del av kanske jublar nu när jag försvinner men jag vet även att några av er kommer att sakna mina texter. Ni som vill ha mig kvar får väl helt enkelt mailbomba valfri chefredaktör. =)
Vem vet, vi kanske ses snart igen.
Tack för mig och fortsätt att besöka hockeysverige.se.
Ikväll slog nyheten ner som en bomb i Örnsköldsvik. Thomas Steen kommer att ta sig an jobbet som assisterande tränare. På mindre än en vecka har krislaget Modo Hockey visat en enorm handlingskraft och lyckats vända alla svarta rubriker till något positivt.
Modo har efter ett par misslyckade säsonger rensat i föreningen och på tränarsidan kan nu Örnsköldsvikslaget presentera seriens kanske mest spännande tränarpar. Ikväll blev det klart att Miloslav Horava kommer att assisteras av det legendariska f d NHL-proffset Thomas Steen.
Efter många år som talangscout är det nu dags för Steen att prova lyckan som tränare. Min spontana känsla är att Modo framför allt kommer att få stor nytta av den 49-årige värmlänningens enorma kontaktnät.
Efter fjolårssäsongens gigantiska fiasko behöver nye sportchefen Fredrik Andersson hitta ett antal klasspelare och jag är säker på att Steen har både ett och två tips att komma med.
Jag hörde rykten härom dagen att sonen Hamilton Steen ska göra ett nytt försök i Modos juniorlag och med tanke på kvällens nyhet så känns det ryktet trovärdigt. Det något mer kände sonen Alexander Steen lär nog stanna i Nordamerika ytterligare några år, men man vet aldrig.
I morgon kanske den pånyttfödda föreningen Modo Hockey släpper en ny bomb.
Efter två veckor i Thailand är det dags att göra comeback bakom tangentbordet. Färjestad har guldvittring och förutom den outtröttliga Jönssonligan så är det kul att se den norska dominansen. Bakom Jönsson, Bastiansen och de andra stjärnorna i A-laget har dessutom FBK:s kontroversiella talangfabrik på allvar börjat röra på sig. Framtiden ser ljus ut för Färjestads BK.
Ni som har läst mina texter i vinter vet att jag vid flera tillfällen har lyft fram norsk hockeys framfart och slutspelet 2008/2009 är ytterligare ett bevis för att Norge närmar sig de stora nationerna.
Anders Bastiansen har varit en av mina favoritspelare i flera år och det är kul att han nu får visa hela hockeysverige hur otroligt klok och spelskicklig han är.
Faktum är att Basse ännu inte har varit inne på något baklängesmål i slutspelet. Att han dessutom har producerat nio poäng visar att han är en komplett tvåvägscenter.
Slutspelets bästa back? Jonas Holös går från klarhet till klarhet och trots att han gör sin första säsong i Elitserien så har han varit en av slutspelets stora giganter. Han är stark, snabb, spelskicklig, målfarlig och spelar med ett härligt självförtroende.
Sex poäng, +10 och över 23 min per match i slutspelet är siffror som inte ens Holös själv kunde drömma om innan den här säsongen.
Den tredje norrmannen i Färjestad, Marius Holtet, har trots sina futtiga sex minuter per match gjort tre viktiga mål i slutspelet. Holtet fick en stor del av sin hockeyutbildning i Färjestads organisation men inför säsongen 04/05, efter två år i Boforströjan, valde han lite oväntat att åka över till Nordamerika.
Även om Holtet stundtals har haft problem att ta en ordinarie plats i vinter så ser ändå återkomsten till Karlstad ut att bli en stor succé.
Den kontroversiella modellen I början av 2000-talet var Holtet en del av Färjestads hårt kritiserade talangutvecklingsmodell.
Modellen går (lite förenklat) ut på att de A-juniorer som håller måttet ska skaffa sig hårdhet i Skåre (division 1) och sedan vid behov förberedas för Elitseriespel i Allsvenska Bofors.
Färjestad är ensamma om att använda två farmarlag istället för ett äldre juniorlag. Med tanke på alla talanger som nu börjar visa upp sig så kan man inte säga annat än att modellen är framgångsrik.
Om man tittar på de yngre juniorlandslagen i vinter så har Färjestad och Skåre haft med fler spelare än någonsin. Jag kan ha missat någon men om jag har räknat rätt så har hela 16 spelare ur Färjestads talangutvecklingsmodell representerat Sverige i olika landslag i vinter. Om man tittar närmare på dessa talanger så är tio av dem dessutom egna produkter.
Sterner – en personlig favorit För er som gillar att följa gamla storspelares släktingar så kan jag berätta att jag är väldigt förtjust i en 18-årig center som i vinter spelade för Skåre BK. Han har en morfar som heter Ulf och hans namn är Robin Sterner. Lägg det namnet på minnet inför framtiden.
I det Färjestadlag som just nu är en match ifrån SM-guld så är det inte så många som gått igenom talangutvecklingsmodellen, men det finns som sagt många juniorlandslagsmän som är sugna på Elitseriespel nästa säsong.
En svårstoppad Jönssonliga I väntan på dessa ungdomar så är det alltså Norge som regerar; om man räknar bort den nykomponerade Jönssonligan vill säga. Jönsson, Nordström och Åslund (vilket slutspel han har gjort!) är fruktansvärt svårstoppade och det skulle inte förvåna mig om det är den kedjan som avgör ikväll.
Om Färjestad vinner ikväll så hoppas jag att det är Jörgen Jönsson som avgör tillställningen. Det vore en magisk avslutning på en fantastisk karriär.
En nyckel i kvällens match blir precis som vanligt att hålla sig på isen. Även om HV71 var riktigt bra i andra perioden igår så drog inte Färjestad på sig några utvisningar. Den disciplinen tror jag var helt avgörande för matchutgången.
Om HV71 ska kunna vända den här serien så måste de försöka överraska Färjestad.
Om de placerar Stefan Liv som center i förstakedjan så kommer de att överleva ända till slutet.
Elitserielunken är över och nu börjar allvaret. De fyra stora har sakta men säkert positionerat sig i toppen av tabellen och det känns ganska naturligt att de får bära favoritskapet. Mitt tips innehåller en jätteskräll och ett lag från Östergötland som lyckas för tredje gången gillt.
Färjestad har en formkurva som pekar spikrakt uppåt och även om Brynäs har förmågan att spela äckligt disciplinerat så kommer de inte att räcka till. Vargarna från Värmland kommer att äta tigrar till frukost under kvartsfinalspelet.
Färjestad har förlorat två raka semifinaler mot Linköping vilket innebär att de har revansch att utkräva.
Jag tror dock inte att de kommer att få möta Linköping i år.
Färjestad blir för tredje året i rad utslagna i semifinalspelet.
***
Frölunda valde Luleå och den matchserien kommer att bli tuff, målsnål och hur jämn som helst. Luleå har en enorm lagmoral och kommer att kämpa till sista blodsdroppen.
Om Frölunda ska slå ut Luleå så måste de neutralisera Harju och Omark och dessutom utnyttja det faktum att Mattias Modig släpper otroligt mycket returer.
Jag tror att målvaktsspelet i kombination med hemmaplan till slut fäller avgörande vilket innebär att indianerna från Göteborg avancerar till semifinal.
Där blir det dock respass mot de blivande svenska mästarna.
***
Årets stora skräll stavas Timrå.
Jag är en stor beundrare av Timrås sätt att spela ishockey och jag kan förstå att topplagen är rädda för Challe Berglunds tempostarka lagmaskin. De har en speed och en intensitet på forwardssidan som saknar motstycke i svensk hockey.
Timrå har ett välkomponerat lag som kommer att sälja sig oerhört dyrt mot HV71. Offensiva kvalitetsspelare som Pyörälä, Pärssinen, Wandell och Hynning kompletteras av en armé av skridskostarka forwards.
Spelare som Oscar Sundh, Björn Svensson och Anton Axelsson höjer sig flera klasser när tempot skruvas upp i slutspelet. Om man dessutom lägger till Tenkrat, Pääjärvi och DiCasmirro så har Timrå sex forwards som i princip kan åka sönder ett motståndarlag.
På backsidan har Timrå en bra blandning av defensiv och offensiv kraft med Mikko Lehtonen och underskattade Pär Styf i spetsen. Jag tror dock att en annan försvarare kommer bli ett av slutspelets stora utropstecken. Eric Moe har i skuggan av Lehtonen gjort en strålande säsong och jag tror att han nu är mogen att slå igenom på allvar.
I fjolårets kvartsfinalspel så krossade Timrå de regerande svenska mästarna. Jag tror inte att HV71 viker ner sig på samma sätt som Modo, men jag tror att Timrå återigen slår ut de regerande mästarna.
Den stora skrällen kommer dock i semifinalen mot Färjestad. Timrå tar överraskande ledningen med 2-0 i matcher och håller sedan undan tack vare sitt fenomenala hemmaspel.
När Färjestad vann SM-guld senast så dominerade Jönssonligan. Hjärnan i den riktiga Jönssonligan heter Charles-Ingvar. Den här gången heter hjärnan bara Charles.
Karlstadborna hissar flaggorna på halv stång.
***
De senaste tre säsongerna har extremt revanschlystna lag blivit svenska mästare:
Färjestad vann SM-guld 2006 efter tre raka silver.
Modo vann SM-guld 2007 efter 28 års väntan och många bittra finalförluster.
HV71 vann SM-guld 2008 efter två riktigt tunga semifinalförluster där man båda åren vikt ner sig i den sjunde och avgörande matchen på hemmais.
Jag tror att det är Linköpings tur i år.
LHC har ett kanonlag på pappret och många spelare är enormt revanschsugna. Med två raka finalförluster i bagaget så kommer LHC-spelarnas matsedel att bestå av enbart taggtråd.
Kvartsfinalserien mot Skellefteå kommer att bli jämnare än många tror men Linköping har en bredd i offensiven som är svår att stå emot.
I semifinalen mot Frölunda så kommer LHC att köra över Göteborgarna. De unga backarna Erik Karlsson, Oscar Hedman och Philip Larsen har inte kraften att stå emot Linköpings mäktiga offensiv och trots fantomspel av Honken så vinner LHC semifinalserien ganska enkelt.
I finalen vinner Timrå första matchen men sedan tar energin slut.
Linköping vinner SM-guld och rubrikerna i massmedia är givna.
Robert, Jante och Uffe har idag presenterat sina favoritspelare och jag tänker inte vara sämre. Jag har inte stirrat mig blind på statistik utan istället försökt att göra en bedömning av spelarens totala prestation. Här har ni mitt Dream Team och lite annat smått och gott från hockeysverige.
Målvakt Johan Holmqvist, Frölunda
Jag kunde lika gärna ha valt Jonas Gustavsson men jag tycker ändå att Honken utstrålar ett större lugn på isen. Han är otroligt bra med klubban och läser spelet lite bättre än alla andra målvakter. Har dessutom räddat Frölunda i många matcher då försvarsspelet varit under all kritik.
Backar Mikko Lehtonen, Timrå
Elitseriens bästa back. Lehtonen är oerhört smart i defensiven och både passningsspel och skridskoåkning håller världsklass. Att han dessutom är utrustad med seriens mest effektiva slagskott sänker inte direkt betyget.
Mattias Timander, Modo
Defensivspecialisten Timander har gjort sin poängmässigt bästa säsong i karriären och är en starkt bidragande orsak till att Modos förstakedja har lyckats så bra. Timander har +18 i plus/minus trots att han har fått städa efter Victor Hedman hela säsongen. Stark, snabb, aggressiv och en ledare på isen.
Forwards Linus Omark, Luleå
Omark är fruktansvärt svårstoppad runt sargerna och täcker pucken otroligt bra. Han har dessutom bra teknik och ett väl utvecklat spelsinne.
Omark har en spelstil som passar även internationellt och kommer inom kort att försvinna till Nordamerika.
Niklas Sundström, Modo
Inga av mina kollegor har med Sundström men jag kan inte hålla honom borta från mitt lag. Sundström är motorn och hjärnan i Modos förstakedja och är enligt min mening seriens mest komplette center. Han läser spelet som ingen annan och kan slå passningar som ingen annan. Helt enkelt en fantastisk spelare.
Mika Pyörälä, Timrå
Pyörälä är en underbar hockeyspelare som kan spela både center och ytterforward. Han är otroligt bra med pucken och dessutom skicklig i defensiven. Pyörälä är en komplett spelare som kommer att bli en av slutspelets stora utropstecken.
***
Om jag skulle få ta ut en andrauppställning så skulle den se ut så här:
Jonas Gustavsson, Färjestad
Kenny Jönsson, Rögle
Marcus Ragnarsson, Djurgården
Johan Harju, Luleå
Rickard Wallin, Färjestad
Per-Åge Skröder, Modo
***
Peter Johansson har ersatts av Gunnar Persson och det sunda förnuftet säger mig att spelarna i Rögle har haft ett finger med i spelet. Jag har hört snacket om bristande coaching men jag utgår ifrån att det bara är toppen av isberget.
Om man summerar efter 55 omgångar så tycker jag att Rögle har gjort en mycket bra säsong. Det som oroar är väl se senaste månadernas bortaspel som har varit katastrofalt dåligt.
Rögle har tagit 67 poäng på 55 matcher och det är en klart godkänd siffra som normalt sett räcker till nytt kontrakt.
Rögle har dessutom tagit poäng i 30 av 55 matcher och det är exempelvis bara fem färre än tredjeplacerade Frölunda.
Det ska bli intressant att se hur Rögle klarar sig i kvalserien nu när Gunnar Persson håller i trådarna. Som jag redan har varit inne på så utgår jag ifrån att spelarna har varit med och påverkat beslutet att byta tränare. Jag tror därför att laget kommer att reagera positivt på den här förändringen.
Ni som läser mina texter vet att jag kommer att hålla tummarna för Leksand. Rögle har dock ett oerhört kompetent lag och blir en svår nöt att knäcka för Karlberg & Co.
Jag tror att Ängelholmslaget vinner kvalserien relativt enkelt.
***
Modo är verkligen ett stort mysterium och de lyckades alltså missa slutspel trots att de hade seriens bästa kedja. Om man studerar Modos interna poängliga så är ojämnheten i laget påtaglig.
Förstafemman med Sundström, Skröder, Zuccarello (skrev på nytt treårskontrakt igår), Timander och Hedman har tillsammans gjort 198 poäng. Lägger man ihop deras plus/minus får man hela +87.
Utöver förstafemman har 20 andra Modospelare producerat poäng och lägger man ihop dessa spelares poängskörd så får man 206 poäng. Dessa 20 spelares totala plus/minus är -129.
Frågan är vad som händer med Modos spelartrupp till nästa säsong.
***
Redan den 27 augusti tippade jag årets Elitserie och här har ni min tabell.
Jag missbedömde Modo men annars var det inte så illa pinkat, eller hur?
***
Linus Omark har gjort stor succé i vinter men det är inte bara i Elitserien som familjen Omark dominerar.
Ett av lagen som krigar för en plats i Allsvenskan är Asplöven från Haparanda och Linus storebror Urban Omark är poängkung i laget med sina 65 poäng på 33 matcher. Asplöven satsar stenhårt den här säsongen och har hela tio importer i laget.
Frågan är väl om de kan hota Micke Fahlanders grabbar när det drar ihop sig.
Vad tror ni?
***
Ikväll får vi veta vilka som ska mötas i kvartsfinalspelet och samtliga serier kommer att målas upp som David mot Goliat. De fyra stora kommer att få bära favorittrycket men jag är övertygad om att minst ett lag från Norrland kommer att skrälla.
I morgon får ni mitt tips.
Håll ögonen öppna.
***
Till sist ett litet nedslag i verkligheten.
Jag testade en hockeyterm på en bekant som är totalt ointresserad av idrott. Han har verkligen noll koll och innan han lärde känna mig så trodde han exempelvis att Djurgården var ett annat namn för Skansen.
Jag frågade honom om han kunde lista ut vad termen ”Butt-ending” betyder.
Här är hans svar:
- Äh, lägg av. Hur kan ett ”stjärt-slut” vara en hockeyterm?
Efter gårdagens trista besked från Peter Forsberg så bestämde jag mig för att skriva en text om denna fantastiska spelare. Så länge Foppa håller hoppet vid liv så tänker jag dock vänta med att sammanfatta och betygsätta hans karriär. En liten hyllning är han dock värd redan nu.
Jag tänkte inleda med att ge en känga till alla som vill att Forsberg ska lägga skridskorna på hyllan. Hur tänker ni egentligen?
Inser ni inte hur mycket han betyder för hockeyintresset i Sverige? Har ni inte förstått vilket föredöme han är för våra ungdomar? Symbolvärdet är ovärderligt.
Ett föredöme för ungdomar Tänk på alla ungdomar som slutar med hockey för att de inte kommer med i TV-pucken. Tänk på alla hockeyspelare som tappar sugen för att de blir illa behandlade av en tränare. Tänk på alla ungdomsdomare som lägger av på grund av allt gnäll från ledare och föräldrar.
Peter Forsberg personifierar en målmedvetenhet och en envishet som många ungdomar borde ta efter. Han struntar i vad omgivningen tycker och ger inte upp slaget förrän han har gjort allt som står i hans makt.
Alla har självklart inte råd att anlita Bertil Romanus men ni förstår säkert min poäng. Så länge man tror på sig själv och brinner för något så ska man inte låta kortsiktiga motgångar påverka den långsiktiga målsättningen.
Det handlar om att se möjligheterna.
Bit ihop och fortsätt träna hårt Om du inte kommer med i TV-pucken så skit i det och träna ännu hårdare. Ingen stjärna i TV-pucken blir ihågkommen om de inte presterar på seniornivå. Öka träningsdosen och sikta in dig på klubblaget istället. Det är där du kan göra karriär på riktigt.
Om du måste vila från hockey på grund av en fotskada så passa på att träna övriga kroppen. Om du känner dig starkare än innan skadan så kan du utvecklas som spelare trots utebliven isträning.
Om du blir bänkad utan motivering så låt prestationerna på isen tala. Om du biter ihop och presterar bra på träning så kommer du att utvecklas som spelare oavsett hur tränaren använder dig under match. Du kommer att bli upptäckt en vacker dag, var så säker.
Håll huvudet högt Hockeydomare är ett oerhört tufft yrke och jag förstår de som inte orkar ta all skit från ledare och föräldrar. Känslan är dock att statusen på domaryrket kommer att höjas i framtiden vilket också innebär att man kommer att kunna göra karriär på ett helt annat sätt. Lyssna på den kritik ni får men låt inte onyanserat gnäll påverka er. Håll huvudet högt.
Peter Forsberg är alltså ett utmärkt exempel på att man ska strunta i vad andra tycker och istället jobba stenhårt mot den målsättning man själv har satt upp.
20 juli 1973 föddes en liten grabb i Domsjö som fick namnet Peter Mattias Forsberg. Snart 36 år senare så är risken stor att Peter the Great nu tvingas avsluta sin fantastiska karriär.
En komplett hockeyspelare Jag har alltid hävdat att Peter Forsberg är den mest komplette ishockeyspelaren som världen har skådat. När han spelade på toppen av sin förmåga i Colorado så kunde han dominera matcher på ett sätt som ingen annan.
När laget inte var på tårna så kunde han, trots att han var lagets stora stjärna, offra sig för laget och sätta in flera tuffa tacklingar i samma byte.
När passningsspelet inte fungerade så kunde han på egen hand ta sig igenom ett samlat försvar. Jag vet att det dessutom finns statistik som visar att Colorado nästan aldrig förlorade när Forsberg gjorde mål.
Foppa var aldrig lagkapten i Avalange men det var ofta han som visade vägen på isen med både fysiskt spel och matchavgörande passningar och mål.
Samma visa den här gången I de två matcher han spelade i Modo förra veckan så gjorde han samma sak. Mot Skellefteå gjorde han ledningsmålet i första perioden när matchen stod och vägde.
Mot Djurgården visade han, trots stora problem med balansen, att han hatar att förlora. Med två målgivande passningar var han en av regissörerna bakom Modos vändning som kan visa sig vara ovärderlig när vi summerar efter 55 omgångar.
Det som jag tycker gör Peter Forsberg så fascinerande rent spelmässigt är att han både är granithård i kroppen och har silkesmjuka handleder. Den kombinationen är ganska sällsynt i hockeyvärlden.
Dominant i Elitserien Innan han blev NHL-proffs så var han fullständigt dominant i Elitserien och jag kommer ihåg matcher i Kempehallen där han kunde hålla pucken i anfallszonen hur länge som helst. Med klubban i en hand höll han bort motståndarna hur lätt som helst och mitt i en dragning kunde han hitta ytor och slå passningar som inte ens vi på läktaren trodde var möjliga.
Jag brukar jämföra slutspelet 1994 med striderna i den fornnordiska mytologin. Peter Forsberg stred på egen hand, likt den mäktiga åskguden Tor, mot de onda jättarna i motståndarlagen. Även om Foppa inte hade någon hammare så blixtrade det till varje gång han trollade med sin klubba och sina magiska handleder.
Alla vill se honom spela Låt oss hoppas att det fortfarande återstår ett par kapitel i sagan om Peter Forsbergs fantastiska hockeykarriär. Folk springer till biljettluckorna så fort de hör hans namn nämnas och det känns som att tiden står stilla när han får pucken.
Om nu Foppa trots allt väljer att avsluta sin spelarkarriär så vet jag var han skulle behövas.
Modo har misslyckats kapitalt på värvningsfronten i vinter och behöver verkligen bilda någon form av sportgrupp som kan kvalitetssäkra nyförvärven. Jag kan tänka mig att Peter Forsberg inte känner för att gå in som sportchef, men att bidra med kontakter och hockeykunnande i en sådan grupp tror jag skulle passa honom utmärkt.
Det jag vill att ni tar med er från den här krönikan är dock att ni nu inser att Peter Forsbergs målmedvetenhet och kämpaglöd är någonting positivt. Om ni vägrar att ge upp på samma sätt som Foppa så kommer ni att lyckas i livet.
Nr 21 kommer alltid att bli ihågkommen som en av världens bästa spelare genom tiderna.
Hockeyn är stekhet just nu. Elitserien och Allsvenskan är jämnare än någonsin. Peter Forsberg känner sig starkare. Malmö är på gång. Modo har målvaktsproblem. Tre Kronor vinner. Norge är bättre än Danmark. Gratulerer Norge!
För att få lite perspektiv på den här jämna säsongen så har jag gjort en snabb jämförelse med tidigare år. För att inte krångla till jämförbarheten så har jag tittat på ställningen efter 47 spelade matcher.
Rögle har gjort en fantastiskt bra säsong och har skrapat ihop 62 poäng på 47 matcher. Trots framgångarna så ligger Ängelholmslaget märkligt nog på kvalplats.
Hur långt skulle då Rögles poängskörd ha räckt tidigare säsonger? Jag har tittat på de lag som har legat elva i tabellen efter 47 omgångar och så här har det sett ut:
2008/2009: Rögle 62 poäng
2007/2008: Brynäs 54 poäng
2006/2007: Djurgården 61 poäng
2005/2006: Södertälje 41 poäng
2004/2005: Brynäs 47 poäng
2003/2004: Malmö 55 poäng
2002/2003: Brynäs 49 poäng
2001/2002: AIK 47 poäng
2000/2001: Leksand 54 poäng
Som ni kan se så är Rögle den bästa ”elvan” på hela 2000-talet och det måste kännas tufft att inte ligga bättre till i tabellen.
För två säsonger sedan så var Elitserien i princip lika jämn som i år och då var det (som ni kan se ovan) Djurgården som låg elva efter 47 matcher. Djurgården tog 15 poäng på de sista åtta sista matcherna den säsongen och det räckte för att undvika kvalserien.
Om Rögle avslutar på samma sätt så kan jag garantera att de klarar sig.
Det kan till och med räcka till slutspel.
Så jämnt är det.
***
Den jämna tabellen för också med sig lite humoristiska inslag. Kampen om den sista slutspelsplatsen är just nu en målskillnadsaffär och lagen byter plats utan att spela.
Förra lördagen blev Brynäs utspelat i Luleå och tappade åttondeplatsen till Modo. Senare på kvällen förlorade Modo med 6-1 mot Linköping och det innebar att Brynäs återigen gick förbi på målskillnad.
Ikväll har Brynäs en svår bortamatch mot Frölunda och om det blir förlust med minst två måls marginal så går Modo förbi utan att spela.
Som sagt, det är ganska jämnt i Elitserien.
***
Jag fortsätter på temat Modo.
Att Örnsköldsvikslaget har problem på målvaktssidan är nog de flesta överens om. Både Michal Zajkowski och Mike Morrison ser ihåligare ut än en schweizerost och talangen Niklas Svedberg har inte fått en enda chans i vinter. På Modo Hockeys officiella forum har supportrarna röstat om vem som ska vakta målet efter uppehållet.
Så här är ställningen just nu:
Mike Morrison 66 %
Michal Zajkowski 27 %
Niklas Svedberg 7 %
På torsdag har Modo hemmamatch mot Skellefteå och då får vi veta vem tränartrion Rindell/Andersson/Melinder kommer att satsa på.
Jag tycker personligen att Modo ska satsa på den målvakt som har högst grundkapacitet och det är Mike Morrison.
Michal Zajkowski är liten till växten och väldigt begränsad som målvakt även när han är i toppform. Oavsett vem som får förtroendet så kommer målvaktssidan att vara Modos akilleshäl.
Om Modo ska gå långt i ett eventuellt slutspel så behöver laget en Peter Forsberg i högform. Enligt de senaste rapporterna så känner han sig bättre än på länge. Jag tror att han spelar redan på torsdag.
Någon som har en biljett till försäljning?
***
Jag älskar verkligen det som händer i Malmö just nu. De unga spelarna som flyttats upp till A-truppen gör ett kanonjobb och de etablerade pjäserna har tagit ett större ansvar.
Jag har aldrig varit så förtjust i MIF Redhawks och jag antar att det bottnar i Percy Nilssons miljonsatsningar på 90-talet.
Från att ha varit ett hatat hockeylag runt om i Sverige så är nu Malmö ett ungdomligt och urholkat gäng som jag och många andra håller tummarna för.
Allsvenskan är nästan lika jämn som Elitserien så de avslutande omgångarna kommer att bli en riktig rysare.
Heja Malmö!
***
Tre Kronor vann LG Hockey Games och gjorde det tack vare ett koppel fantastiskt skickliga och rutinerade backar. Jönsson, Timander, Tärnström, Ragnarsson och Johansson har tillsammans spelat över 2 000 NHL-matcher. Dessutom har ju Johan Holmqvist runt 100 NHL-matcher på meritlistan.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Linus Omark.
Även om många forwards också gjorde bra ifrån sig så anser jag att det var försvarslinjen som var nyckeln till turneringssegern. Sveriges enorma rutin blev för mycket för helgens motståndare.
Redan för två år sedan i 87:ornas JVM i Sverige så var Linus Omark en av småkronornas klart bästa spelare. Han var rörlig, teknisk, stark runt sargerna och täckte pucken på ett föredömligt sätt.
I helgen visade grabben från Övertorneå att han är en spelare för VM och det som imponerar är att han klarar av att spela sitt eget spel oavsett nivå.
Jag är övertygad om att Omark snart kommer att flytta till Edmonton och utmana de stora grabbarna i National Hockey League.
***
Sist men inte minst.
I höstas skrev jag en krönika om vårt västra grannland i syfte att visa att norsk hockey är på stark frammarsch. En del läsare påstod att Danmark är en starkare hockeynation men i helgens OS-kval var det Thoresen & Co som drog det längsta stråt.
Norges gick obesegrade genom kvalet efter tre raka segrar mot Kazakstan, Frankrike och Danmark. Det kan bli svårt att upprepa den bedriften i Vancouver med tanke på att motståndarna i gruppspelet då stavas Kanada, USA och Schweiz.
Norges prestation var extra imponerande med tanke på att Modostjärnan Mats Zuccarello Aasen inte kom till spel. Skyttekungen Per-Åge Skröder bidrog dock i högsta grad till framgången och noterades för tre passningspoäng på lika många matcher.
Ikväll gör Peter Forsberg comeback i Modotröjan och skådeplats är lilla Bjästahallen utanför Örnsköldsvik. Foppa kommer att specialstuderas på plats av en diger skara journalister och matchen sänds dessutom live via Svenska Spels hemsida.
I fredags skrev Peter Forsberg på för Modo och jag är övertygad om att han är i bättre form än många tror. Han har en enorm grundfysik och har dessutom kört flera pass om dagen under ganska lång tid.
Foppa gör alltså säsongsdebut redan ikväll i DM-finalen mot KB 65 och matchen spelas i Bjästahallen (kallaste hallen i hela Sverige, tro mig) som ligger ca två mil söder om Örnsköldsvik. Även om hemmaspelarna inte kommer att smälla på honom i onödan så får vi ändå en fingervisning om statusen på den omtalade fotskadan.
Direktsändning på nätet För er som ska se matchen via Svenska Spels hemsida så kan jag berätta att KB 65 spelar i AllEttan Norra. I laguppställningen finns bl a två gamla Modospelare med samma efternamn. Tommy och Micke Pettersson kommer säkert extra laddade till kvällens match. Eftersom det skiljer två divisioner mellan lagen så kommer KB 65 att leda med 6-0 när matchen börjar.
Peter Forsberg är i mina ögon den mest komplette ishockeyspelaren genom tiderna.
Även om Foppa är mest känd för sina magiska passningar så är han i samma person även defensivspecialist och powerforward. Han är dessutom en bra skridskoåkare och en vass avslutare.
Statistiskt ligger Foppa långt efter spelare som exempelvis Wayne Gretzky men han har en fysik och ett närkampsspel som Gretzky inte var i närheten av. Det är förmodligen därför nr 21 har drabbats av så många skador.
En vinnarskalle utan dess like Oavsett hur det ser ut spelmässigt nu när han drar på sig Modotröjan så är jag övertygad om att han kommer att ge laget energi. Han är en vinnarskalle utan dess like och ställer höga krav på sin omgivning.
Peter Forsberg hatar att förlora mer än någon annan i hockeyvärlden och det kommer att smitta av sig.
När Foppa gjorde comeback i Colorado förra säsongen så matchades han lite väl hårt redan första matcherna. Resultatet blev en överansträngd ljumske och han hann därför bara spela nio grundspelsmatcher.
Trots problem med både fot och ljumske så producerade han hela 14 poäng. +7 i plus/minus vittnar också om han inte bara levererade i powerplay.
De senaste åren har Foppa knappt kunnat åka skridskor ordentligt och det har självklart påverkat både balans och närkampsspel. Trots dessa problem så finns han alltid med i poängprotokollet.
Ett imponerande poängsnitt Just det faktum att han alltid levererar är något som utmärker Peter Forsberg. Om man tittar på karriären i siffror så ser man att han alltid ligger på minst en poäng i snitt per match.
Om man summerar de fyra senaste säsongerna så har en halvskadad Peter Forsberg spelat 183 matcher och producerat 206 poäng. Det säger ganska mycket om Foppas extremt höga lägstanivå.
Ikväll är det DM-final men om drygt en vecka gör Peter Forsberg sin riktiga comeback hemma mot Skellefteå. Det är först då vi vet om fotspecialisten Bertil Romanus har fått ordning på Foppas akilleshäl.
Om världens mest berömda fot håller så blir Modo farliga i slutspelet.
Alla som tror någonting annat kommer att bli förvånade.
Jag är säker på att vi skulle kunna fylla hallarna med råge om vi genomförde ett antal förändringar i Elitserien och Allsvenskan. Elithockey är en del av underhållningsbranschen och jag anser att det är dags för en omfattande produktutveckling.
Alla inblandade måste inse att sporten ishockey inte överlever utan publiken och därför måste de som bestämmer inom svensk hockey börja lyssna mer på slutkonsumenterna.
Jag har tagit fram åtta förändringsförslag. Ni känner säkert igen de flesta sedan tidigare och har era egna åsikter.
Såga, håll med eller tyck till om förslagen.
1. Icingregeln
”Vi måste få bort alla spelförstörande moment” är ett uttryck som är populärt inom hockeyn. Även om uttrycket syftar på regelvidrigheter så skulle jag vilja påstå att den nuvarande icingregeln är ett spelförstörande moment i sig.
Förändringen skulle kunna göras på två sätt.
- Den första varianten är att man inför ”touch icing” rakt av. För att undvika onödiga skador så bör tacklingar i samband med avvaktande icing (race om pucken) beivras med matchstraff och avstängning.
- Den andra varianten är att man behåller nuvarande format men att man går tillbaka till bedömningen att konstruktiva passningsförsök aldrig ska straffas med icingavblåsningar.
Som det är idag så tjänar man inte på att vara konstruktiv. Konsekvensen av en missad passning blir ofta icing och tekning i egen zon med trötta spelare som inte får byta. Spelarna väljer då istället att spela på säkerhet och lyfta upp pucken högt så att den landar i mittzon. Inte så kul för publiken.
2. Objektivitet och offentliga bilder i samband med videogranskning
Höstens skandaler räcker som argument för att det nuvarande systemet inte fungerar. Att det tas tveksamma beslut i kniviga situationer är inget konstigt men när videodomaren ser något som ingen annan ser så luktar det subjektivitet lång väg.
Om hockeyns ”rättssystem” ska behålla sin trovärdighet så måste videodomaren vara neutral och bilderna offentliggöras. Frågan är om inte huvuddomaren själv skulle kunna ta ett snabbt beslut om han fick tillgång till alla bilder och kameravinklar.
3. Blås inte för tidigt vid blockering
Domarna blåser ofta för blockering redan efter en sekund och de brukar själva säga att anledningen är att de vill undvika ”onödigt gruff” framför kassen.
Jag tycker att de alltid ska låta tre sekunder gå. Målvakterna måste få en ärlig chans att spela ut pucken och dessutom blir ju en hel del mål bortdömda varje år pga dessa tidiga avblåsningar. När pucken ligger fri eller när målvakterna tappar trissan så ska det anfallande laget få tid på sig att slå in pucken.
4. Tekning i anfallszon vid powerplay
Den här regeln tillämpas i Nordamerika och bör vara en självklarhet. Den gynnar det anfallande laget och ser dessutom till att det inte lönar sig att dra på sig en utvisning i mittzon med 5-10 sekunder kvar av matchen.
5. Fyradomarsystem
Det här är en fråga som jag redan skrivit en krönika om och den texten hittar ni här. Fyradomarsystemet är här för att stanna och jag hoppas att det införs redan i höst.
6. Highlights från förra omgången som pausunderhållning (ppv)
Ni som har säsongskortet eller köper hem enstaka matcher har säkert reagerat på den obefintliga pausunderhållningen. I ca tio minuter får man titta på en grymt trist resultatskylt som ibland inte ens är uppdaterad.
Varför kan man inte visa highligts från förra omgången? Det skulle definitivt höja kvaliteten på sändningen.
7. Mindre rinkar
Frågan om storleken på rinken har varit mer aktuell än någonsin i vinter och jag tror att det är dags för en förändring. Mindre rinkar höjer intensiteten och tvingar spelarna till snabbare beslut. Jag tillhör dem som tror att det helt enkelt skulle bli mer action för publiken om vi gjorde rinkarna mindre.
Det har skrivits åtskilliga spaltmeter i detta ämne så jag väljer att inte bli långrandig. Wikegård tar dessutom upp den här frågan varje måndag så jag nöjer mig här.
8. Ett nytt seriesystem
Jag vill höja statusen och betydelsen av en serieseger på alla nivåer. Om du vinner din serie med 15-20 poäng så ska du inte behöva möta samma lag nästa säsong. Jag tror att många lag i de olika ”Allettorna” vet vad jag menar.
Laget som vinner Allsvenskan ska automatiskt flyttas upp och ersätta det lag som kommer sist i Elitserien. Om det här systemet skulle införas med omedelbar verkan så skulle Leksand och AIK ha otroligt mycket att spela för. Södertälje skulle vara på väg ur högsta serien.
I övrigt vill jag behålla antalet lag i kvalserien. Från Elitserien kommer lag 9-11 och från Allsvenskan kommer lag 2-4. Potten består av tre platser i finrummet.
Jag skulle dessutom kunna tänka mig att utöka Elitserien till 14 lag. Om några av ovanstående regelförändringar genomförs så tror jag inte att ytterligare två lag skulle sänka kvaliteten på spelet.
Ett ökat underhållningsvärde skapar ett större publiktryck.
Elitseriens poängliga toppas just nu av en norrman som inte alltid får de stora rubrikerna. Per-Åge Skröder är en av norsk hockeys bästa spelare genom tiderna och trots att han passerat 30-strecket så blir han bara bättre och bättre.
Per-Åge Skröder föddes 4 augusti 1978 i Sarpsborg i Norge och han inledde också sin karriär i Sparta Sarpsborg. Redan som 16-åring fick han chansen i A-laget och första säsongen gjorde han tre mål på 17 matcher.
Utbildning på NTG Per-Åge var fast besluten att ge hockeyn en chans så han ansökte om en plats på NTG i Lillehammer. Talangen från Sarpsborg hade inga problem att komma in på riksgymnasiet och flytten innebar också att hans nya klubbadress nu var Lillehammer Ishockeyklubb.
Skröder fortsatte att utvecklas på NTG och som 18-åring gjorde han stor succé i Lillehammers A-lag. Med sina 54 poäng på 35 matcher fick han sitt stora genombrott.
Efter avslutad NTG-utbildning återvände Per-Åge till Sarpsborg och säsongen 97/98 producerade han 34 poäng på 36 matcher.
Frölunda hade redan något år tidigare fått upp ögonen för Skröder men inför säsongen 98/99 kontrakterades den talangfulle norrmannen. Han hade svårt att övertyga i Frölundas A-lag och andra säsongen i Göteborg blev han utlånad till bottenlaget Linköping.
Efter en bra VM-turnering våren 2000 värvades Skröder av HV71. Han var dock utlånad till Linköping större delen av säsongen och fick bara spela 13 matcher i HV-tröjan.
SM-guld med HV71
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Kalle Sahlstedt.
Säsongen 2001/2002 fick Per-Åge Skröder chansen på allvar i HV71 och den tog han verkligen vara på. Tillsammans med Kalle Sahlstedt och Anders Huusko bildade han lagets giftigaste kedja. Skröder fortsatte att spela bra i HV71-tröjan och våren 2004 fick han fira karriärens första SM-guld. Med sina 13 poäng på 18 slutspelsmatcher var han dessutom en av lagets stora hjältar.
Lockoutsäsongen 04/05 blev ett enda stort mörker för både Skröder och hans HV71. Ledningen valde att inte förstärka laget i någon större utsträckning och trots att guldtruppen var relativt intakt så räckte HV71 helt enkelt inte till. Per-Åge hade en tung säsong med endast 14 poäng och -14 i plus/minus.
Inför säsongen 2005/2006 så värvades Skröder till Södertälje. SSK stod för en riktig fiaskosäsong och åkte ur Elitserien efter att ha slutat trea i kvalserien.
Skröder fick hoppa runt i en mängd olika formationer under säsongen och organisationen runt SSK-spelarna var minst sagt turbulent.
Tränarparet Ulf Taavola och Stefan Nyman fick inte ordning på laget och under juluppehållet togs beslutet att sportchefen Mats Hallin skulle ta klivet ner i båset och ”komplettera” Taavola och Nyman. De positiva effekterna uteblev och det hela slutade med att både Taavola och Hallin fick sparken.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Niklas Sundström.
Skröder + Sundström = Succé I april 2006 nappade Skröder på ett kontraktsförslag från Örnsköldsvikslaget Modo Hockey och det beslutet är nog det bästa han har tagit i karriären.
Per-Åge placerades i samma kedja som hemvändande NHL-proffset Niklas Sundström och succén var ett faktum. Skröder noterades för 48 poäng på 54 grundspelsmatcher och i slutspelet producerade norrmannen ytterligare tio poäng. Han gjorde under säsongen dessutom hela åtta mål i boxplay och det var nytt rekord i Elitserien.
Första säsongen i Modo var en enda lång framgångssaga för Per-Åge Skröder och slutet var välregisserat. Modo drog det längsta stråt i slutspelet och vann SM-guld för första gången på 28 år.
Laget som fick ge sig i finalserien var Linköping och det kan nog ha känts lite speciellt för Skröder som några år tidigare hade varit med och spelat upp LHC i finrummet.
Fjolårssäsongen blev inte riktigt vad de regerande mästarna hade tänkt sig och efter en svängig säsong blev Modo överkörda i kvartsfinalspelet av ett hungrigt Timrå. Samarbetet mellan Skröder och Sundström fungerade ändå skapligt förra säsongen. Skröders facit i seriespelet var 37 poäng på 51 matcher.
Unionskedjan bildas Inför säsongen 2008/2009 anslöt den norske supertalangen Mats Zuccarello Aasen till Modo och redan efter ett par omgångar såg man hur bra den lille trollgubben Aasen synkade med Skröder och Sundström. Så länge alla tre var skadefria i höstas så var kedjan Elitseriens främsta. Det var då jag myntade namnet Unionskedjan.
Det är många som påstår att det är kedjekamraten Niklas Sundström (och Zuccarello) som gör Skröder bra. Jag kan hålla med till viss del, men jag skulle ändå vilja belysa den detaljen ur ett annat perspektiv.
Att spela med ett hockeygeni som Niklas Sundström innebär inte bara att man blir serverad öppna mål med jämna mellanrum. Man lär sig dessutom otroligt mycket om spelet ishockey.
Jag är övertygad om att Per-Åge Skröder har utvecklats som spelare under de här åren i Modo och att läromästaren Sundström är en del av förklaringen.
När Sundström och Zuccarello tvingades vila pga skador så havererade Modos spel fullständigt. Skröder spelade sju matcher utan sina kedjekamrater och trots att laget inte fungerade så fortsatte han att producera. Skröder gjorde sex poäng på dessa sju matcher och var tillsammans med Mattias Timander Modos klart bästa spelare.
Skröder - En komplett hockeyspelare Jag skulle vilja påstå att den här säsongens Per-Åge Skröder är en relativt komplett hockeyspelare. Han är skridskostark, målfarlig och har en fysisk spelstil. Han är en bra passningsspelare och är oerhört duktig på att gräva fram pucken i sarghörnen.
Skröder har ett klart underskattat spelsinne som gör att han är skicklig på att göra sig spelbar. Han är dessutom en mycket bra spelare i boxplay.
Niklas Sundström brukar ofta ösa beröm över sin radarpartner när han får frågor om deras samarbete. Så här sa Modos stjärncenter i en intervju i höstas:
– Jag älskar att spela med Skröder, han gör mig till en bättre spelare. Han åker och skjuter och gör alltid sitt jobb och det gör mitt jobb lättare.
Per-Åge Skröder leder just Elitseriens poängliga med 45 poäng på 42 matcher och kommer inom kort att slå sitt personliga poängrekord. Han har dessutom gjort minst 20 mål tre säsonger i rad och det är tangerat Elitserierekord.
Det är snart tre år sedan Leksand åkte ur Elitserien och när kvalserien drar igång om knappt två månader så är det tredje gången gillt som gäller. Årets blåvita dalagäng är ett starkt lagbygge och fansen är mer taggade än på flera år. Leksand har Sveriges bästa fans och därför hör laget hemma i Elitserien.
Den 12 november 2008 tippade jag att kvalserien skulle bli en derbyfest med Djurgården, Södertälje, AIK, Leksand, Mora och Malmö. Många matcher har spelats sedan dess och jag tänkte göra en liten nulägesanalys och blicka framåt mot den stundande kvalserien.
Mora tar en direktplats Leksand och AIK går som tåget i Allsvenskan och Mora har, precis som jag förutspådde, ryckt upp sig ordentligt. I förra omgången tog man sig förbi Växjö och det största hotet mot Mora är nog Almtuna som hittat en hysterisk formtopp. Frågan är väl hur länge de kan bevara formen.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Mikael Wahlberg.
Jonas Rönnqvist och Bert Robertsson har gjort ett fantastiskt bra jobb med sitt Almtuna och de kan mycket väl ta en plats i kvalserien nu när Malmö ser ut att vika ner sig.
Jag har sett Malmö några gånger i år och jag saknar en tydlig ledargestalt på isen. Frågan är om man inte har underskattat Mikael Wahlbergs betydelse för laget.
Avgörs Malmös öde ikväll? Trots kräftgången så är det för tidigt att räkna bort Malmö. Om de får igång spelet och återfår självförtroendet så har de en hyfsad chans att ta sig till kvalserien den långa vägen. Kvällens bortamatch mot Mora blir oerhört viktig för skåningarna.
Om Leksand och AIK går som tåget i Allsvenskan så spelar Elitseriejumbon Södertälje som om de blivit överkörda av ett tåg.
Redan i höstas flaggade jag för att Södertälje behövde förstärkningar men ingenting hände. Att sedan Leif Strömberg fick gå när formkurvan pekade uppåt känns rätt märkligt.
Fel filosofi för SSK Jag vill påstå att Jim Brithén är helt fel man för jobbet som tränare i Södertälje. Brithén vill spela en offensiv hockey och jag anser att SSK inte har spelarmaterial för en sådan filosofi. På de senaste fem matcherna har laget släppt in 24 mål och försvarsspelet har stundtals varit ihåligare än en schweizerost.
Djurgården har kvaliteter för att klara sig kvar och Micke Johanssons adepter har verkligen lyft sitt spel sista matcherna.
Om ”Stockholms Stolthet” klarar av att undvika kvalserien så tror jag att det är Rögle, Brynäs eller Luleå som blir räddningsplankan.
Timrå, Skellefteå, Modo och Frölunda är de skickligaste lagen i den rekordjämna bottenstriden och alla fyra kommer att ta sig till slutspel.
Är det Leksands tur i år? Leksand har ett fantastiskt stöd av sina trogna supportrar och hemmasnittet på ca 5 300 är oerhört imponerande. Uppslutningen inför årets kvalserie ser ut att bli större än någonsin och frågan är om det inte är Leksands tur i år.
Foto: Getty Images (Arkivbild)
Michael Ryder.
Om jag påstår att Leksand har hockeysveriges mest lojala fans så tror jag att många håller med mig. När de var uppe i Elitserien senast (2005/2006) så var snittet i Ejendals Arena över 6 400 trots att Leksand stod för en katastrofalt dålig säsong. 41 poäng på 50 matcher och endast 96 mål framåt är inte direkt några respektingivande siffror.
När Leksand gick upp året innan var det lockout i NHL och det blåvita laget hade då en riktigt bra trupp med Johan Hedberg, Tomas Kucharcik, Francis Bouillon och Michael Ryder i spetsen. Den sistnämnde är idag en hyllad storstjärna i succélaget Boston Bruins.
Årets Leksand innehåller inga NHL-stjärnor men det känns som att tränarparet Kempe och Jonsson har något stort på gång.
Laget känns homogent och alla spelare ser ut att ha hittat sina roller. Allsvenskan är jämnare och tuffare än någonsin och det är oerhört starkt av Leksand att ändå dominera serien. De har förlorat en del matcher mot topplagen men jag tycker att de har visat hög klass även i dessa matcher.
Om man studerar lagbygget så tycker jag att framför allt kedjeformationerna ser bra ut. Micke Karlberg, Kevin Doell, Morten Green och Johan Hägglund är fyra kompetenta centrar och forwardssidan, med Prestberg och Bellemare i spetsen, ser också stark ut. Om Robert Petrovicky dessutom ansluter inom kort så skulle det självklart spetsa till offensiven ytterligare.
Backsidan är offensivt lagd och det ser lite klent ut på sina håll. Ryktet säger dock att att rutinerade Antti-Jussi Niemi är på ingång. Niemi skulle säkert kunna spela 20-25 min per match och det skulle betyda oerhört mycket för dalalagets defensiva spel.
Myllyniemi eller Läck? Jere Myllyniemi har stått de senaste matcherna men jag hoppas att Kempe och Jonsson satsar på Eddie Läck. Läck är en flexibel målvakt som utnyttjar både sin storlek och sina reflexer. Oavsett hur det går för Leksand i kvalet så tror jag att Läck är en spelare för Elitserien.
Myllyniemi är i sina bästa stunder en skicklig målvakt men kan ibland falla ur ramen och släppa in billiga mål. Det har inte Leksand råd med i årets kvalserie.
Leksand har misslyckats de två senaste säsongerna och slutat femma i kvalserien. Både tränare och spelare har nog lärt sig en hel del av sina misstag. Jag tror att det blir tredje gången gillt.
Om både AIK och Djurgården hamnar i kvalserien så kommer många matcher att spelas inför storpublik i Stockholm Globe Arena. Stockholmsderbyn i all ära men de matcher jag ser fram emot mest är när Leksand besöker huvudstaden.
Bara tanken på att Leksandsfansen återigen får chansen att fylla Globen ger mig ståpäls. Jag kommer definitivt att vara på plats när de blåvita haven bär fram sitt älskade lag.
Leksand är hela Sveriges lag och jag unnar dem verkligen en plats i finrummet.
Intervjuerna med spelare och tränare i periodpauser är ofta så klichéartade att man blir full i skratt. Klyschorna avlöser varandra och dialogen är på gränsen till kriminellt förutsägbar. Jag måste dock erkänna att jag älskar sportklyschor.
En klyscha är ett uttryck som använts så ofta att ordens innebörd har förlorat sitt värde. Inom idrotten används dessa uttryck dagligen och hockeyintervjuer kan nog anses vara sportklyschornas paradis.
Att lyssna på en pausintervju med en spelare eller en tränare måste vara en mardröm för de som inte tål klyschor. Jag tillhör dock den kategorin som skulle sakna de klichéartade uttrycken om de utrotades.
Jag har sammanställt en egen supernördig topplista med tio klassiska hockeyklyschor som jag bara inte kan vara utan.
Bon Appétit!
10. "Om vi fortsätter att jobba hårt så kommer vändningen."
Klyschan är närbesläktad med uttrycket ”Det finns inga genvägar” och används främst av bottenlag som har svårt att vinna matcher.
9. "Vi måste lägga fler puckar på mål och bli hetare på returerna."
Klyschan används nästan alltid när ett lag har problem med målskyttet. Fungerar också som svar på frågor om hur man ska få ordning på effektiviteten i powerplay.
8. "Det är små marginaler i hockey och idag hade vi stolpe ut."
Klyschan är oerhört diplomatisk och används flera gånger i veckan på olika presskonferenser. Ett lag som har stolpe ut flera matcher i rad bör nog analysera de små marginalerna.
7. "Det spelar ingen roll vem som gör målen, bara laget vinner."
Uttrycket är nästan äckligt ödmjukt och frågan är om det inte är hämtad direkt ur jantelagen. Underhållningsvärdet höjs till skyarna när spelare som Pavel Brendl och Hannes Hyvönen använder denna klyscha.
6. "Det kan gå snabbt i hockey."
En gammal favorit som får en att tänka tillbaka på Tre Kronors klassiska vändningar mot Finland. Klyschan används ofta när ett lag ligger under med två mål eller mer.
5. "Det finns inga lätta matcher i den här serien."
Den här klyschan symboliserar ödmjukhet men de som använder uttrycket känns inte alltid helt trovärdiga. Frågan är hur många gånger Kempe och Jonsson i Leksand har ljugit i vinter med hjälp av denna klyscha.
4. "Vi måste höja oss ett par snäpp."
Den här klyschan är helt underbart flummig och används ofta när en spelare får frågan vad som krävs för att ta över initiativet och vända matchen. Uttrycket är oerhört vanligt på alla nivåer och är helt klart en av mina favoriter. Oerhört nära pallen.
Prispallen
Brons: "Vi måste ha mer trafik framför kassen."
Det här uttrycket blir allt vanligare och härstammar från engelskans ”we have to create more traffic in front of the net”.
Det är verkligen fascinerande att så många spelare undviker trafiken framför mål. Jag skulle vilja veta mer om hur spelare resonerar. Sitter det i ryggmärgen att ställa sig bredvid kassen eller är svenska spelare helt enkelt rädda?
Snudd på silverplats.
Silver: "Det gäller att vara med första tio."
En skön klyscha som bortalagets tränare ofta använder innan matchen som svar på frågan vad som är nyckeln till tre poäng. Efter exakt tio minuter slutar tydligen hemmaspelarnas binjuremärg att utsöndra adrenalin.
Jag längtar efter att få höra en tränare eller spelare säga:
– Det gäller att vara med första åtta.
Guld: "Vi måste åka mer skridskor."
Min favoritklyscha alla kategorier används otroligt ofta och jag får ofta en härlig känsla i kroppen när jag märker att den är på gång. När reportern påpekar att laget har svårt att skapa chanser så börjar jag förbereda mig. I nästa skede kommer nästan alltid följande fråga:
– Vad behöver ni förbättra för att komma in i matchen?
Då vet jag att det är klart. Det finns ingen återvändo.
Med vikande publiksiffror så måste alla hjälpas åt att marknadsföra svensk hockey och i den här krönikan tänker jag presentera en idé som jag har funderat på ett tag. Tänk er en All Star-turnering där det svenska JVM-laget får mäta sina krafter med Elitseriens och Allsvenskans bästa spelare.
I helgen spelades KHL:s första All Star-match på Röda Torget i Moskva och NHL laddar för fullt för sitt All Star-evenemang i Montreal 24-25 januari. I Elitserien och Allsvenskan har vi inte längre någon motsvarighet och det känns lite trist.
Fyra lag utmanar varandra Min idé går ut på att fyra All Star-lag möts i en prestigeladdad turnering och förutom matcherna så genomförs självklart även en skills competition.
De fyra lagen som jag tror skulle kunna locka storpublik är:
1. Elitserien Sverige
2. Elitserien Världen
3. Allsvenskan All Stars
4. Sveriges JVM-lag
Om man genomför denna turnering ett par veckor efter nyår så kommer intresset för småkronorna fortfarande att vara på topp. Om alla möter alla så kommer flera av matcherna att bli riktigt intressanta.
Låga priser och mediabevakning För att få ut maximal effekt rent PR-mässigt så är det självklart viktigt att sälja in idén till någon av de stora TV-kanalerna. Det är också viktigt att hålla nere entrépriserna eftersom det är evenemangets långsiktiga vinster som är det centrala.
En annan viktig detalj är att alla skadefria spelare måste ställa upp. Det krävs alltså någon form av överenskommelse som säkerställer att stjärnorna inom svensk hockey är med och visar upp sina färdigheter.
Här har ni mina lag I väntan på att den här idén blir realitet så har jag roat mig med att ta ut fyra All Star-lag.
Hur skulle era lag se ut? Vilka spelare saknar ni?
Hur tror ni att det skulle gå i matcherna?
Elitserien (Sverige)
Johan Holmqvist
Jonas Gustavsson
Marcus Ragnarsson - Lars Jonsson
Kenny Jönsson - Daniel Fernholm
Mattias Timander - Kristofer Berglund
Erik Andersson - David Petrasek
Niklas Andersson - Niklas Sundström - Daniel Widing
Andreas Dackell - Niklas Persson - Anders Söderberg
Linus Klasen - Rickard Wallin - Fredrik Bremberg
Linus Omark - Johan Davidsson - Johan Harju
Elitserien (Världen)
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Mika Pyörälä
De svenska målvakterna har verkligen tagit kommandot i Elitserien och därför blev jag tvungen att ta ut Penker. Även centersidan ser lite tunn ut så Mika Pyörälä får ta en av centerplatserna.
Ari Ahonen
Jürgen Penker
Mikko Lehtonen - Teemu Aalto
Jaroslav Obsut - Jyri Marttinen
Pavel Skrbek - Janne Niskala
Pasi Puistola - André Benoit
Lubos Bartecko - Jaroslav Hlinka - Jan Hlavac
Jukka Voutilainen - Riku Hahl - Tomi Kallio
Petr Tenkrat - Brad Moran - Niko Dimitrakos
Mats Zuccarello Aasen - Mika Pyörälä - Per-Åge Skröder
Allsvenskan All Stars
Christopher Heino-Lindberg
Eddie Läck
Dick Tärnström - Oliver Ekman-Larsson
Jan Huokko - Richard Jackman
Josh MacNevin - Per Helmersson
Greger Artursson - Jonas Liwing
Carl Söderberg - Mikael Karlberg - Pelle Prestberg
Pär Arlbrandt - Niklas Olausson - Fredrik Öberg
Teemu Elomo - Christian Sandberg - Robert Rosén
Jimmie Kraft - Christian Magnusson - Kevin Doell
JVM-laget
Pelle Mårts hade bara sju backar på plats i Kanada men jag har placerat Jacob Josefson på backen för att kunna hålla JVM-laget intakt. Backlund och Möller skulle egentligen inte vara tillgängliga för spel men de får vara med ändå.
Jacob Markström
Mark Owuya
Victor Hedman - David Rundblad
Erik Karlsson - Sebastian Erixon
Viktor Ekbom - Tim Erixon
Nichlas Torp - Jacob Josefsson
Mikael Backlund - Oscar Möller - Nicklas Lasu
Magnus Svensson-Pääjärvi - Simon Hjalmarsson - Joakim Andersson
André Petersson - David Ullström - Mattias Tedenby
Carl Gustafsson - Anton Persson - Marcus Johansson
Motivation slår klass? Elitserielagen ser oerhört starka ut på pappret men man kan ju tänka sig att Allsvenskan All Stars och småkronorna skulle vara de mest motiverade lagen.
Tror ni att den här All Star-turneringen skulle gå att genomföra?
Vilka spelare tror ni skulle ta hem de olika grenarna i skills competition?
Vem är snabbast på rören? Vem skjuter hårdast? Vem är mest teknisk? Vem är bäst på straffar?
Natten mot tisdag avgörs JVM i den mäktiga arenan Scotiabank Place i Ottawa. Matchen blir en repris på fjolårets final men i år är det Sverige som har turneringens bästa målvakt. Jacob Markström älskar viktiga matcher och får han den hjälp han behöver så tror jag att han kommer att spika igen i finalen.
Ifjol hade Kanada en omutlig Steve Mason i målet som var rena väggen när Sverige tog över matchen fullständigt i tredje perioden. Mason har gjort stor succé i höst i Columbus Blue Jackets och om man tittar på GAA så är han bäst i hela NHL med fantastiska 1,81.
Fördel Markström Dustin Tokarski är i grunden en bra målvakt men han är inte i närheten av den klass som Mason visade upp under fjolårets turnering. Jacob Markström är definitivt numret större än sin kanadensiska kollega och där har Sverige en stor fördel.
Kanada har några riktigt starka kort på forwardssidan men bredden saknas.
Om Sverige kan neutralisera John Tavares och andrakedjan med Hodgson, Eberle och Boychuk så tror jag inte att Kanada klarar av att sätta det svenska laget under press.
Även på backsidan har Kanada ett par duktiga spelare med P.K. Subban i spetsen. Sverige har dock fler spelskickliga backar som kan bidra i offensiven.
En fanatisk hemmapublik Sverige är alltså bättre i samtliga lagdelar men man kan aldrig räkna bort Kanada. Spelarna besitter en vinnarmentalitet som är svår att beskriva och laget kommer dessutom att bäras fram av 20 000 entusiastiska hemmafans.
Domarparet Bulanov (Ryssland) och Kurmann (Schweiz) kommer att sättas under en enorm press av den fanatiska hemmapubliken och jag utgår ifrån att Kanada kommer att få med sig några extra powerplay.
Kanada är turneringens överlägset bästa lag i powerplay (51%) så vi har inte råd att dra på oss några onödiga utvisningar.
Jag tror att det är jätteviktigt att vi dikterar villkoren och lyckas få matchen ditt vi vill. Sverige ska spela sitt eget spel och utnyttja sina styrkor. När det gäller skridskoåkning och passningsspel är vi klart bättre än våra finalmotståndare.
Kanada är naturligtvis medvetna om detta och kommer därför att försöka provocera svenskarna för att få till stånd en mer fysisk final.
Markström behöver hjälp Kanada är bäst i världen i spelet framför de båda kassarna och där gäller det att Sverige visar beslutsamhet och står upp ordentligt. Kan vi matcha kanadensarna i det spelet så är jag övertygad om att vi vinner matchen. Kanadas enda chans är att de lyckas störa Jacob Markström och de svenska backarna måste skydda sin målvakt till varje pris.
I träningsmatchen i Toronto innan turneringen försökte kanadensarna köra över Victor Hedman, men jag tror att de kommer att ändra fokus till den här finalen.
Jag är övertygad om att Kanada, redan i matchinledningen, kommer att sätta in flera tuffa tacklingar på vår offensiva stjärnback Erik Karlsson.
Jag tror att det är viktigt att Karlsson håller blicken uppe i början av matchen och spelar lite enklare så att Sverige inte bjuder på några turnovers.
I offensiven är det viktigt att vi redan från start visar musklerna och låter kanadensarna få smaka på sin egen medicin.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Nicklas Lasu.
Tufft spel mot Tavares Jag hoppas att Nicklas Lasu trycker till Subban och att Hedman och Torp sätter in ett par tuffa tacklingar på Tavares. Svenska forwards måste också markera sin närvaro framför Tokarski så att han inte får arbeta ostört.
Kanadensiska journalister älskar att skriva om sina kelgrisar Tavares, Hodgson och Subban.
Jag tror att en svensk spelare får rubrikerna i morgon.
Hans namn är Jacob Markström.
***
Jag tittade in i min kristallkula i morse och den visade ett utdrag ur framtidens historieböcker.
5 januari 1960 öppnades flygplatsen Arlanda för trafik.
5 januari 1965 föddes höjdhopparen Patrik Sjöberg.
5 januari 2009 vann Sverige JVM-guld efter att målvakten Jacob Markström hållit nollan i finalen mot Kanada.
Förbundskaptenen Pär Mårts satte ribban högt redan innan turneringen och det svenska laget nådde oanade höjder.
Spelarna togs emot som kungar när de anlände till Arlanda någon dag senare.
Kristallkulan avslöjade också en del detaljer kring nattens final och här kommer ett exempel:
Eftersom Kanada kommer att ligga tätt på Erik Karlsson så kommer vår andra iskalle och högerfattade back att ta ett större ansvar.
Supertalangen från Skellefteå kommer att ladda stora kanonen och Tokarski hinner inte ens reagera när pucken lämnar Davids runda blad.
***
Eftersom vi får en drömfinal mellan Sverige och Kanada så tänkte jag köra en favorit i repris och återigen uppmana er att värma upp med Nyårsklockan. Jag skrev den innan Rysslandsmatchen men den passar bättre nu.
När klockan slår tolv ikväll så ska ni samla alla vakna familjemedlemmar runt köksbordet och starta uppladdningen med högläsning.
Glöm inte att ställa mat- och sovklockan ikväll kära läsare. Pucken släpps klockan 01:30 svensk tid.
Let´s go Sweden!
Ring, klocka, ring i denna kanadensiska nyårsnatt.
Den svenska truppen står i givakt.
Vi ska kväva hemmanationens självsäkra segerskratt.
Det är dags för revolution mot traditionens makt.
Vi ska vinna guld och chocka en kaxig hemmanation.
Ring in en historisk svensk viktoria.
Det kanadensiska folket ska tvivla på att hockey verkligen är deras religion.
Det är dags att rätta till svensk hockeys gloria.
Ring in den tid då barriärer bryts och höga mål uppnås.
Ring in respektlöshet och självförtroende.
Ring in stolthet och mod.
Ingenting är omöjligt.
Ring, klocka, ring nu när de svenska hjältarna ska utföra stordåd.
Möller & Co ska segra i lejonets egen kula.
Mårts mannar ska tömma alla sina energiförråd.
De svettigaste tröjorna ska vara blå och gula.
När kapten Mårts ger order ska vi motståndet knäcka.
Ring in den tid då dröm blir verklighet.
Markström ska krönas till kung i hockeyns eget Mecka.
Den här gången ska triumfen bli realitet.
När svenska forwards utmanar, står Sverige stilla.
När Markström räddar, mår Kanada illa.
Om några år kommer de svenska supertalangerna att invadera NHL. Jag tror att flera av dem kommer att ha samma härliga hockeyminne; JVM-guldet i Kanada 2009.
Kvällens höjdpunkt för mig är Sveriges JVM-match mot Ryssland. Jag är övertygad om att vi kommer att få bevittna den kraft och hårdhet som det svenska stålet besitter.
Det svenska laget består av en bra mix av offensiv och defensiv styrka och i princip alla spelare är redan nu etablerade i sina respektive seniorlag.
Jag vet att många av er är lite oroliga för hur exempelvis lirarna Erik Karlsson och David Rundblad ska klara sig mot tuffare motstånd. Till vardags har dock båda plusstatistik i en av Europas bästa hockeyligor så jag är övertygad om att de klarar sig galant.
Sverige har ett starkt lag rakt igenom, men det är Markström och erfarenheten på backsidan som gör Sverige till min guldfavorit.
Ikväll vid midnatt kan ni som vanligt höra Jan Malmsjö läsa dikten Nyårsklockan. Här har ni min egen version av Alfred Tennysons klassiska dikt:
Ring, klocka, ring i denna kanadensiska nyårsnatt.
Den svenska truppen står i givakt.
Vi ska kväva hemmanationens självsäkra segerskratt.
Det är dags för revolution mot traditionens makt.
Vi ska vinna guld och chocka en kaxig hemmanation.
Ring in en historisk svensk viktoria.
Det kanadensiska folket ska tvivla på att hockey verkligen är deras religion.
Det är dags att rätta till svensk hockeys gloria.
Ring in den tid då barriärer bryts och höga mål uppnås.
Ring in respektlöshet och självförtroende.
Ring in stolthet och mod.
Ingenting är omöjligt.
Ring, klocka, ring nu när de svenska hjältarna ska utföra stordåd.
Möller & Co ska segra i lejonets egen kula.
Mårts mannar ska tömma alla sina energiförråd.
De svettigaste tröjorna ska vara blå och gula.
När kapten Mårts ger order ska vi motståndet knäcka.
Ring in den tid då dröm blir verklighet.
Markström ska krönas till kung i hockeyns eget Mecka.
Den här gången ska triumfen bli realitet.
När svenska forwards utmanar, står Sverige stilla.
När Markström räddar, mår Kanada illa.
Modo bröt kontraktet med Karol Krizan i onsdags och Örnsköldsvikslaget framstår alltmer som seriens krislag nr 1. Frågan är hur stort tålamod föreningen har med tränaren Harri Rindell. Jag tror definitivt att han hänger löst.
Modo sparkade alltså sin forne guldhjälte Karol Krizan i torsdags efter en tids turbulens. Även om beslutet innebär att Modo nu måste jaga en ny förstemålvakt så tror jag att det på sikt är bra för stämningen i laget.
Karol Krizan har inte mått bra det senaste året och han har uppenbarligen misskött sig vid sidan av isen vid ett flertal tillfällen. På isen har han dessutom visat upp ett kroppsspråk som varken ingjuter mod eller sprider lugn till sina utespelare. Krizan har tydligt visat sin uppgivenhet och vid insläppta mål har han letat syndabockar bland utespelarna.
Ingen har försvarat Krizan Även om han fortfarande kan rädda puckar så har den här bristen på ödmjukhet skapat en förtroendekris mellan målvakt och utespelare. Ingen har exempelvis stått upp för honom när han blivit attackerad och det är givetvis ett tecken på att kemin inte stämmer.
Nu när Krizan är borta så är målvaktssidan i Modo ett stort frågetecken och jag utgår ifrån att de försöker hitta en ersättare. Målvaktsfrågan är dock inte det största problemet.
Oavsett om Modo har Zajkowski, Svedberg eller Norrena i målet så måste utespelarna börja hjälpa sin målvakt. Utan ett rejälare försvarsspel runt egen kasse så kommer Modo att fortsätta släppa in enkla mål.
En statistisk katastrof I samband med alla skador i november och december så föll Modo ihop som ett korthus. De flesta av er har säkert koll på statistiken. Modo är Elitseriens sämsta lag i skrämmande många avseenden.
– Sämsta laget i powerplay (13,25 %)
– Sämsta laget i boxplay (77,71 %)
– Laget har släppt in flest mål (3,16 mål/match)
– Seriens sämsta hemmalag (21 poäng på 15 matcher)
– Laget har förlorat flest förstaperioder (14 av 32)
Ovanstående siffror visar att Modo är riktigt illa ute och frågan är om Harri Rindell och Fredrik Andersson har de verktyg som krävs för att rädda laget från ett praktfiasko.
Tveksam lagmoral Jag har tittat lite närmare på de 14 matcher där Modo har förlorat första perioden och utgången i dessa matcher är skrämmande.
Vi endast två tillfällen har laget tagit poäng och den totala skörden är fyra poäng. Modo har alltså inte lyckats ta en enda trepoängare på 14 försök.
Jag vet att det här statistiska underlaget inte räcker för att bevisa något, men jag skulle ändå vilja påstå att det säger en del om Modos oförmåga att komma tillbaka i matcher.
Varför viker då Modo ner sig så lätt? Varför är inte kämpaglöden och lagmoralen starkare när truppen består av så många hemvävda spelare?
Att spelet inte stämmer är en sak, men det faktum att en del spelare inte visar hjärta är anmärkningsvärt. Om man exempelvis jämför Modo och Luleå så är skillnaden enorm. Luleå spelar en intensiv ishockey där samtliga spelare jobbar stenhårt, täcker skott och delar ut tacklingar. Mattias Modig släpper otroligt mycket returer men Luleåbackarna dominerar spelet runt sin egen kasse på ett fenomenalt sätt.
Om man studerar Modos spel så ser det ut som att de har anställt John Blund som mental tränare. Det ser sömnigt ut och det finns ingen desperation över spelet.
Intensiteten och aggressiviteten är närmast obefintlig och detta leder till förlorade närkamper över hela banan. Spelarna ser helt enkelt ut att ha produktionsstopp i sina adrenalinfabriker.
Spelmässiga brister Att Modo inte har presterat beror självklart även på en del spelmässiga och taktiska detaljer. Det största problemet tycker jag är att de inte håller ihop laget och hjälper varandra på isen.
I defensiven har man inte försvarat linjerna. I styrspelet saknas aggressivitet och skridskoåkning för att kunna bromsa upp motståndarnas uppspel. Detta gör att motståndarna relativt lätt kan ta sig över röda linjen och flytta ner spelet i Modos försvarszon.
I egen zon så spelar Modo allt som oftast man-man och eftersom spelarna inte vinner kamperna på isen så är det systemet oerhört sårbart.
Många förlorade dueller leder till att spelarna inte litar på varandra vilket i sin tur leder till att markeringsspelet havererar.
I offensiven tycker jag att backarna är för långsamma med pucken. Istället för att söka snabba spelvändningar så tas det burskydd i tid och otid. Konsekvensen av detta blir att Modo tvingas anfalla mot samlade försvar.
När Modo väl tar sig in i anfallszonen så har laget svårt att sätta press och etablera långa anfall. Förutom bristen på aggressivitet så är det främst två detaljer som inte alls fungerat.
För det första samarbetar inte forwards i forecheckingen vilket innebär att motståndarna ganska lätt kan spela sig ur egen zon. Den andra detaljen är att Modos backar överger offensiva blå alldeles för tidigt. Om man vill ha långa anfall så måste man våga stå kvar på pucksida.
Tränarbyte inom en snar framtid? Om inte Modolaget lyfter sig de kommande matcherna så kan jag tänka mig att det blir ett tränarbyte i Modo Hockey. Harri Rindells räddning kan dock mycket väl vara en liten trollkarl från Norge.
Mats Zuccarello Aasen gör comeback i mellandagarna vilket innebär att den fantastiska Unionskedjan återuppstår. En förstakedja som går in och dominerar kan vara det som krävs för att resten av laget ska vakna. Oavsett hur bra Unionskedjan spelar så måste även övriga Modospelare tuffa till sig och börja trycka till i skridskoåkningen.
Örnsköldsvikslaget har många skickliga spelare på pappret, men om man inte har lagmoral för att vända underlägen så kan det sluta med kvalserien.
Alexandre Dumas skrev en gång en roman om tre musketörer som hette Athos, Porthos och Aramis.
Frågan är om inte Modospelarna borde läsa den romanen under juluppehållet.
Trots att ishockey är en förhållandevis liten sport i Norge så blir den norska plantskolan bara bättre och bättre. Vad är då hemligheten? Hur kan det komma sig att den lilla hockeynationen Norge kan fostra så bra spelare?
Norge ligger tolva på världsrankingen men känslan är de varje år närmar sig de stora nationerna. I den senaste VM-turneringen tog sig Norge sensationellt till kvartsfinal efter att bl a ha besegrat Tyskland och tagit poäng mot Finland.
För 5-10 år sedan så handlade norsk hockey väldigt mycket om Espen Knutsen. De senaste åren har den 24-årige backen Ole Kristian Tollefsen varit norsk hockeys stora affischnamn. Han debuterade i Columbus Blue Jackets 2006 och har hittills hunnit med 138 NHL-matcher.
En bredare topp Tollefsen i all ära men norsk hockey är idag mycket mer än så. Toppen är betydligt bredare än på Knutsens tid och listan på framträdande norska hockeyspelare i exempelvis Elitserien blir bara längre och längre.
Hur kan det då komma sig att lilla Norge får fram så många duktiga hockeyspelare?
En av förklaringarna är helt klart att många av de norska spelarna har gått igenom något av hockeyprogrammen vid det som betecknas NTG och WANG. Den här krönikan kommer att handla om främst NTG.
Alla kan ansöka NTG står för ”Stiftelsen Norges Toppidrettsgymnas” och innefattar sex gymnasieskolor. Skolorna har riksintag och alla elever i Norge kan ansöka om en plats på någon av idrottsutbildningarna.
De sex skolorna kan tillsammans erbjuda 22 olika idrotter och elever från NTG har genom åren samlat på sig sammanlagt 88 VM-medaljer och 27 OS-medaljer. Några kända namn som utbildat sig på NTG är skidskyttarna Ole Einar Björndalen och Liv Grete Poiree, det alpina fenomenet Lasse Kjus samt stjärncyklisten Thor Hushovd.
Hockeyutbildningarna startade hösten 1994 på NTG Lillehammer och hösten 1998 på NTG Baerum i Oslo. I princip alla nuvarande norska landslagsstjärnor har gått igenom någon av dessa två utbildningar.
NTG Baerum i Oslo kan erbjuda 15 olika idrotter och de 30 tränarna är hämtade från sju olika länder. Den idrottsliga mångfalden ger eleverna en unik miljö med enorma träningsmöjligheter.
"Idrotten lägger sin planering först" Jag har varit i kontakt med den forne Tre Kronor-spelaren Jan Asplund som sedan hösten 2006 arbetat som hockeytränare på NTG Baerum. Asplund har även ca tio års erfarenhet av olika svenska hockeyutbildningar.
Det finns betydligt fler hockeygymnasier i Sverige men Janne Asplund rankar ändå NTG-upplägget högre än det svenska.
– I Norge lägger idrotten sin planering först och skolan därefter. Det innebär att lärarna måste vara både flexibla och idrottsintresserade. I Sverige får ishockeyn anpassa sig mer till skolplanen, säger Asplund.
I planeringen ingår dessutom 5-6 ”samlingsveckor” per läsår där eleverna är ute och turnerar i Nordamerika och Europa. NTG-eleverna spelar ca 20-25 internationella matcher per läsår.
– När vi är ute och reser så följer alltid en lärare med som har undervisning med eleverna ett par timmar varje dag, berättar Asplund.
Kapacitetsprofiler påvisar brister När NTG Baerum får in nya elever så görs en inledande kapacitetsprofil. Asplund berättar att de ofta hittar stora hål i eleverna hockeyutbildning.
– Ungdomslagen är generellt sett för upptagna med att vinna de enskilda matcherna istället för att utbilda spelarna. Tyvärr så leder resultatfixeringen också till att många ungdomar faller bort för tidigt, berättar Asplund.
Eftersom hockeyn har högsta prioritet så har eleverna på Baerum mer tid till hockeyträning än vad man har i de flesta svenska skolor. Så här ser en normal skoldag ut för eleverna på NTG Baerum.
Inför varje säsong så levererar skolan 4-5 spelare till Frisk Askers A-lag och även många andra lag i den norska GET-ligan har gamla NTG-elever i laguppställningen.
Fler norrmän i Nordamerika På senare år har allt fler Baerumelever åkt över till Nordamerika efter sin examen och de mest intressanta namnen just nu är Lars Simon Paulgaard, Peter Rohn och Scott Winkler.
Målvakten Lars Simon Paulgaard (född 1987) spelar på Denver University och har enligt Asplund haft en bra utveckling sen han lämnade Norge för juniorspel i NAHL.
Peter Rohn (född 1988) är en kortväxt högerfattad forward som ifjol gjorde stor succé i juniorligan EJHL. Rohn har i höst börjat på Michigan Tech University men har tyvärr varit avstängd de 17 första matcherna. Orsaken är att han spelade i Frisk Askers A-lag innan han lämnade Europa.
Peter Rohn gör troligen sin efterlängtade säsongsdebut kommande helg och coachernas förväntningar är högt ställda.
Scott Winkler (född 1990) lämnade NTG Baerum för Nordamerika redan efter ett läsår. Han är också högerfattad men betydligt större och starkare än sin landsman Rohn. Winkler spelar till vardags för Cedar Rapids Roughriders i USHL och blev tidigare i år draftad av Dallas Stars i tredje rundan.
Elitserien nästa? Janne Asplund jobbar för tillfället med den 90-kull på Baerum som Winkler en gång tillhörde. Några av talangerna har redan tagit klivet upp i Frisk Askers A-lag.
– I min kull så har backarna Andreas Aa Øksnes och Marius Gundersrud, samt forwarden Fredrik Lystad Jacobsen, möjlighet att bli bra internationella spelare. De tar examen till våren, berättar Asplund.
En annan spelare som Janne Asplund vill lyfta fram är Frisk Askers 20-årige lagkapten Henrik Ødegaard.
– Henrik spelade VM senast med Norge och är en bra defensivt skolad back som skulle klara sig bra i svenska Elitserien, säger Asplund.
Norge har precis som Sverige några riktigt bra juniorkullar på gång och Janne Asplund är extra imponerad av två 16-åringar som nyss har påbörjat sin NTG-utbildning.
– De elever på skolan som har störst potential i nuläget är två spelare som är födda 1992, backen Jens Ulrik Bacher och forwarden Mikael Haga.
"Mats spelar sitt eget spel" Modos 21-årige norrman Mats Zuccarello Aasen har tagit hela Örnsköldsvik med storm i höst och har visat prov på en spelintelligens som oerhört få spelare besitter. Janne Asplund har haft förmånen att följa Zuccarello på nära håll i Norge under två säsonger.
– Mats storhet är att han spelar sitt spel oavsett om det är en juniormatch i Norge eller elitseriematch i Sverige. Det var viktigt för honom att komma till ett lag som passar hans spelstil och till en tränare som ger honom förtroende, säger Asplund.
Zuccarello Aasen har en 20-årig styvbror i Norge vid namn Robin Dahlstrøm.
Aasens lillebror har i höst gjort 19 poäng på 26 matcher i Frisk Asker och det går rykten att Erik Holmberg i Modo har börjat rycka i den unge norrmannen.
Jag passade på att fråga Janne Asplund vad han tycker om Robin Dahlstrøm som spelare.
– Robin är en rollspelare och har stora framgångar i Frisk Asker. Han är bra skridskoåkare och är en stor tillgång framför motståndarmålet med sitt uppoffrande spel. Dahlström har potential att bli en rollspelare i Sverige, säger Asplund.
U20-landslaget siktar uppåt I början av november spelade Norges U20-landslag en fyrnationsturnering mot Slovakien, Schweiz och Lettland. Norge förlorade sina matcher men höll ändå relativt jämna steg med sina mer etablerade motståndare.
Nästa vecka börjar allvaret för Norges juniorlandslag.
Division 1 spelas i två grupper och spelformen är Round Robin. Vinnarna i respektive grupp tar steget upp i eliten. Norge tillhör grupp B och ska möta Danmark, Österrike, Ungern, Ukraina och Italien. Två av nyckelspelarna är redan nämna Fredrik Lystad Jacobsen och Scott Winkler.
Om Norge U20-landslag misslyckas så kan det nog behövas en ny förbundskapten.
En erfaren svensk skulle antagligen göra ett bra jobb.
Höga löner inom näringslivet motiveras ofta med att personen har en utsatt position och att tjänsten är förknippad med stort ansvar. Ovanstående beskrivning gäller även för en hockeydomare på elitnivå.
Fyrdomarsystemet är en självklarhet för mig och det är glädjande att det äntligen blir realitet inom svensk hockey. Oavsett domarsystem så går det dock inte att kräva topprestationer av en domare som tvingas ha ett annat jobb vid sidan om. Vi måste helt enkelt ha fler professionella rättsskipare för att kunna ställa skyhöga krav.
Tidskrävande resor En hockeydomare reser otroligt mycket och har inte möjlighet att chartra ett eget plan som lagen ofta gör. Detta innebär ofta långa och tidskrävande resor som inte direkt tillför energi.
När ett plan blir försenat eller en buss går sönder så kan detta störa en hockeyspelares uppladdning och på så sätt påverka prestationen. Att spelaren i det läget är seg i både huvud och ben har media och supportrar ofta förståelse för.
Att en hockeydomare påverkas negativt av bristfälliga förberedelser är det dock väldigt få som reflekterar över.
Som det är idag så är det många domare som först arbetar större delen av dagen för att sedan samma kväll döma en hockeymatch på elitnivå. Det är orimligt att tro att man med sådana förutsättningar ska kunna förbereda sig optimalt.
Analys av egna insatser Om man kan fokusera på sitt jobb som hockeydomare så kan man se till att alltid vara utvilad. Man hinner dessutom analysera sina egna insatser på video.
Om man har gott om tid att studera sina egna misstag så är det lättare att dra lärdom av dem och utvecklas som domare.
Om man kan fokusera på sitt domaryrke så hinner man dessutom underhålla kroppen med både konditions- och styrketräning. Jag läste för ett tag sedan att en hockeydomare på elitnivå ligger nära maxpuls under 90 % av matchtiden. Domaren ska dessutom fatta beslut i stort sett var tionde sekund. Det låter rätt tufft om jag får säga min mening. Man måste verkligen hålla sig i topptrim för att orka hålla fokus i tre perioder.
Det handlar om att ge domarna ekonomiska förutsättningar så att de kan bli professionella. De kan då dessutom döma fler matcher varje vecka vilket innebär att fler domare kommer att kunna döma både i Elitserien och i Allsvenskan. På så sätt skulle Allsvenskan inte bli så urholkad på domare som många befarar.
I ett sådant läge blir det viktigt att Hockeyligan, HockeyAllsvenskan och Svenska Ishockeyförbundet hittar rätt samarbetsformer.
Rekryteringen underlättas Det är mycket snack om att vi inte har tillräckligt många bra domare att fylla på med underifrån. Även det här problemet kan avhjälpas genom en höjning av domaryrkets status.
Om hockeydomare blir ett hyfsat välbetalt yrke så kommer rekryteringen att underlättas.
Om populationen av hockeydomare blir större så kommer den ökade konkurrensen att leda till att kvaliteten inom domarkåren förbättras. Jag tror dessutom att fler gamla spelare kommer att satsa på att bli domare.
Jag tror att man som domare har en fördel av att själv ha spelat ishockey. Man har generellt sett större förståelse för spelet och kan därför förutse situationer på isen.
En domare som har spelat på relativt hög nivå har dessutom förståelse för spelarnas frustration och känsloyttringar. Detta innebär i sin tur att man kan lägga toleransnivån på en nivå som spelarna tycker är rimlig.
Domarna är säsongsarbetare En del av er tycker säkert att en huvuddomare i Elitserien tjänar rätt bra redan idag. För er som inte vet det så får de 6 100 kr per match. Om hockeysäsongen skulle pågå året runt så skulle jag hålla med, men man måste ta hänsyn till att säsongen börjar i september och slutar i april.
Vi har idag tolv elitseriedomare i Sverige, varav två är heltidsanställda.
Marcus Vinnerborg och Thomas Andersson är sedan ett par år tillbaka anställda av Hockeyligan som proffsdomare och har uppskattningsvis en bruttolön på drygt en halv miljon om året.
Om vi leker med tanken att Hockeyligan på sikt heltidsanställer ytterligare tio domare så landar lönekostnaderna för samtliga tolv domare någonstans mellan 6 och 7 miljoner. Jag tror att produkterna Elitserien och Allsvenskan på sikt skulle må mycket bra av en sådan satsning.
Linjedomarna på elitnivå bör självklart också tjäna bättre men hur mycket de är värda låter jag vara osagt.
Undvik onödig konfrontation Jag tycker själv att domarna i Sverige generellt sett ligger på den nivå man kan förvänta sig. Det finns dock en detalj som jag irriterar mig på. Jag skulle önska att domarna lär sig att undvika onödig konfrontation.
Idag är det många som står kvar, lyssnar och ibland till och med söker upp spelarna och i princip provocerar fram svordomar och andra okvädesord.
Det finns inga vinnare med ett sådant domaragerande och jag skulle nästan vilja kalla det maktmissbruk.
Om vi vill ha en liga med känslor, temperament och fysiskt spel så måste spelarna få reagera spontant när de exempelvis drabbas av en utvisning. Jag påstår inte att det ska vara tillåtet att konstant gnälla på domarna, men den spontana besvikelsen och känsloyttringen måste legaliseras.
Om domarna ska förtjäna att bli professionella så måste de också agera därefter redan nu.
För någon vecka sedan så sjöng en liten fågel ut i massmedia på ett rätt amatörmässigt sätt.
Renberg valde Skellefteå. Djurgården och Södertälje närmar sig kvalserien. Leksand vinner med Karlberg i laget. Växjö har börjat förlora matcher. Jag har stuckit ut hakan flera gånger i höst och jag hoppas att ni läsare nu börjar få respekt för min kristallkula.
Knappt halva serien är spelad och det är dags att summera höstens hockeydramatik. Innan säsongen så var det mycket snack om klyftan mellan de fattiga och de rika klubbarna. Både Elitserien och Allsvenskan är dock jämnare än på länge.
Jag skrev redan för tio dagar sedan att Mikael Renberg skulle välja Skellefteå så för mig var dagens besked väntat. Jag tror inte att han ens har tänkt tanken att spela i exempelvis Frölunda, HV71 eller Linköping.
Micke Renberg är helt enkelt ingen legosoldat som kan tänka sig att vinna SM-guld med spelare han inte känner.
Foto: eliteprospects.com (Arkivbild)
Janne Niskala.
Även om han var runt i olika lag i NHL så är han en spelare som gillar tryggheten. Eftersom Luleå var uteslutet sedan tidigare så är Skellefteå helt enkelt det lag där han har flest vänner. Att laget dessutom är klart starkare än förra säsongen gjorde nog beslutet ännu enklare.
Jag tror för övrigt att Janne Niskala resonerade på ett liknande sätt när han valde Frölunda. Han har spelat med flera av de finska spelarna både i juniorlandslaget och A-landslaget.
Niskala känner självklart även många spelare i Färjestad, men att få spela och umgås med kompisar från samma land är nog en trygghet för hela familjen.
Jag har svårt att se att Niskala skulle välja indianerna enbart för att de betalar några hundra tusen extra.
***
Dagen efter att Djurgården krossade Modo med 7-0 så skrev jag en krönika där jag tippade att Södertälje och Djurgården skulle hamna i kvalserien. Jag blev i princip idiotförklarad av en del läsare men den senaste veckan har dessa kritiker tystnat.
Med tanke på att lagen strax ovanför kvalseriestrecket stavas Timrå och HV71 så kan det nog bli tufft för 08-gängen att klättra i tabellen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det kommer att bli en fantastisk kvalserie.
***
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Mikael Karlberg.
I Allsvenskan så har utvecklingen gått i den riktning jag förväntade mig.
Växjö har börjat förlora matcher och Leksand ser vassare ut igen nu när Micke ”MVP” Karlberg är tillbaka efter skada.
Plumpen i mitt protokoll är att Mora har förtvivlat svårt att hitta stabilitet. Vinst i kvällens derby mot serieledarna skulle kunna vara inledningen på en vändning.
I botten har Bofors börjat röra på sig och frågan är hur högt upp i tabellen de kan klättra. Laget innehåller många unga skickliga spelare och har på pappret kapacitet att utmana om sjundeplatsen.
***
Jag har hyllat Brynäs försvarsspel i höst och även berömt Luleås skridskoåkning och intensitet. Jag har skrivit om Skellefteås proffsiga organisation och imponerats av Modos svensk-norska Unionskedja.
Ni som ännu inte har sett Unionskedjan live bör gå på hockey nästa gång Modo kommer på besök.
Sundström och Skröder är hela och friska men ni måste vänta in trollgubben Mats Zuccarello Aasen. Han är fotskadad men gör förhoppningsvis comeback inom 3-4 veckor.
***
Höstens stora sensation är Rögle BK. Roger Hansson och Peter Johansson har verkligen byggt laget på ett imponerande sätt. Spelarna tävlar i varje match och jobbar som ett lag över hela banan.
Här är ytterligare några faktorer som bidragit till Rögles succé:
- Stjärnbacken Kenny Jönsson har inte behövt ta lika stort ansvar som i Allsvenskan. Backar som Daniel Sondell, Stefan Erkgärds, Daniel Johansson och Mats Bödker har höjt sig flera snäpp till den här säsongen.
- Mathias Porseland har vågat spela sitt eget spel även i Elitserien och han är oerhört skicklig i offensiven.
- Bröderna Abbott har tillfört både energi och kvalitet.
- Skridskoskicklige supertalangen Johannes Salmonsson har fått en nytändning och ser ut att tro på sig själv igen.
- Jacob Johansson är stundtals bedrövlig i defensiven men han har styrt powerplay på ett fantastiskt bra sätt.
- Spelskicklige Peter Högardh är bättre tränad än någonsin och har producerat i nästan lika stor omfattning som i Duisburg.
Frågan är om Ängelholms stolthet kommer att fortsätta imponera. Det skulle vara en första klassens sensation om Rögle tar sig till slutspel.
***
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Linus Klasen.
Det mest konkreta förslaget jag har kommit med i höst är att Södertälje måste försöka hitta en playmaker. Trots att tabelljumbon besegrade Djurgården igår så är behovet av en spelfördelare större än någonsin. På de åtta senaste matcherna har Södertälje gjort 13 mål. Det håller inte.
Linus Klasen och André Benoit har försökt att ta tag i det kreativa spelet men de är alldeles för ensamma.
Jag utgår ifrån att Södertälje presenterar en ny spelare inom ett par veckor. Problemet är att skickliga playmakers inte växer på träd. De är dessutom inte billiga.
Frågan är väl om det är billigare att åka ur Elitserien.
***
Det ska bli spännande att se hur ”Säcken” formerar laget när Renberg känner sig redo för spel. Jag tror att han satsar på följande formationer:
Micke Renberg - Brad Moran - Niko Dimitrakos
Kent McDonell - Erik Forsell - Anders Söderberg
Christian Söderström - Gabriel Karlsson - Kimmo Koskenkorva
Mathias Månsson - Jimmie Eriksson - Fredrik Krekula
Sportchefen Lasse Johansson behöver definitivt inte oroa sig över sin nuvarande forwardsbesättning. Förutom dessa tolv spelare så kommer Thomas Larsson och Martin Lundberg att göra allt för att slå sig in i laget.
Om Lasse Johansson har mer pengar att leka med så är det nog målvaktssidan han ska förstärka.
Skellefteå har visat upp ett imponerande spel under hösten och känslan är att Västerbottens eget AIK har något stort på gång. Rekryteringsorganisationen är professionell, ungdomsverksamheten blir allt bättre och laget har ett fantastiskt publikstöd.
Skellefteå AIK ligger på andra plats i tabellen efter 22 spelade omgångar och laget spelar en fartfylld och intensiv ishockey. Vad är hemligheten bakom Skellefteås framgångar? Är det här en tillfällighet eller är Skellefteå i toppen för att stanna?
Jag återkommer till ovanstående frågeställningar men jag tänkte inleda med att titta lite närmare på Skellefteå AIK:s representationslag säsongen 2008/2009.
”Pumba” imponerar Det har varit mycket snack om Jacob Markström och Jonas Gustavsson och med tanke på hur de har spelat så är det kanske inte så konstigt. Det är dock många som glömmer bort det fantastiska målvaktsarbete som 23-årige Nicklas ”Pumba” Dahlberg har visat upp i Skellefteåkassen. Hans GAA är 1,93 och räddningsprocenten ligger på 93,44 %.
Dahlberg är smidig, snabb och täcker isen på ett föredömligt sätt. Han utstrålar dessutom ett lugn som smittar av sig på utespelarna.
Andreas Hadelöv är tio år äldre och har en enorm rutin, men jag tror att han kan få svårt att ta tillbaka förstaspaden.
Tidig skada på Lindgren
Foto: eliteprospects.com (Arkivbild)
David Rundblad.
Inför säsongen så tyckte jag att backsidan såg tunn ut och redan efter ett par veckor gick rutinerade Fredrik Lindgren sönder. Det har dock inte blivit något krisläge eftersom i princip alla andra försvarare har övertygat.
Christoffer Norgren är lagets nya kapten och han har dragit ett stort lass i defensiven. Jyri Marttinen och nyförvärvet Pavel Skrbek har mest istid i laget och tar ett stort ansvar både offensivt och defensivt. Erik Andersson och Tobias Viklund har visat upp en stabilitet som saknades under förra säsongen.
Sist men inte minst så har 17-årige Tim Erixon och 18-årige David Rundblad överträffat alla mina förväntningar.
Rundblad såg ut som en ny Anton Strålman under försäsongen och har efter en darrig inledning visat upp ett moget spel även i Elitserien.
Dimitrakos vs Weinhandl Hans Särkijärvi och Mats Lindgren har verkligen hittat rätt på forwardssidan där Skellefteå redan nu har tre fungerande formationer.
Jag tycker att Niko Dimitrakos påminner lite om fjolårets Mattias Weinhandl. Han är rörlig, högerfattad, avig och har en förmåga att komma till skott i trängda situationer.
Brad Moran ser isen på ett fantastiskt sätt och har förmågan att servera sina lagkamrater med geniala passningar. Samarbetet mellan Moran och Dimitrakos är hockeygodis på hög nivå. Frågan är väl vem som ska vara tredjelänken i transatlanternas kedja. Det står i dagsläget mellan Mathias Månsson och Jimmie Eriksson.
Linan med skridskovirtuosen Anders Söderberg, målfarlige Kent McDonell och intensive Erik Forsell har stundtals haft problem i egen zon men de sista matcherna har de varit riktigt bra. Kedjan noterades för hela åtta poäng igår när Skellefteå förnedrade Modo.
Elitseriens bästa tredjekedja Om man bortser från Modos fantastiska Unionskedja så är det nog Skellefteås tredjelina som har imponerat mest på mig i höst. De gör inte lika många mål som andra stjärnkedjor, men de spelar ett offensivt och aggressivt försvarsspel som gör att motståndarna blir tillbakatryckta i princip varje byte.
Kimmo Koskenkorva, Gabriel Karlsson och Christian Söderström är tre namn som inte direkt sprider skräck runt om i hockeysverige, men tillsammans är de en mardröm för motståndarbackarna.
Koskenkorva är en av Elitseriens vassaste skridskoåkare och är fruktansvärt jobbig att möta. Söderström är rivig, skridskoskicklig och har en väl utvecklad klubbteknik. Karlsson läser spelet mycket bra och har precis som sina kedjekamrater en oerhört hög arbetsmoral.
Det som gör dem så svåra att överlista är att alla är intensiva, lojala och tar ansvar i defensiven. Kedjans effektiva totalhockey syns tydligt i statistiken om man tittar på spelarna plus/minus. Trots att de inte har producerat speciellt många mål så har Karlsson +8, Söderström +6 och Koskenkorva +5.
Framgångsrika nyförvärv Skellefteå tappade inför säsongen tre av sina fem bästa poängplockare men rekryteringsarbetet har hållit hög klass. Klubben hade behov av spelare som kan leda lagets offensiv och för den rollen värvades Niko Dimitrakos och Brad Moran. Man skulle ljuga om man påstod att de inte har levererat.
Om man ska bygga ett vinnande lag så behöver man lojala karaktärsspelare som är beredda att jobba hårt och göra skitjobbet.
Även här har Skellefteå rekryterat framgångsrikt. Nyförvärven Mathias Månsson, Gabriel Karlsson och Christian Söderström har stor del i lagets framgångar.
Vad är det då som ligger bakom de här framgångsrika värvningarna? En av förklaringarna är antagligen den sportgrupp som leds av sportchefen Lasse Johansson. Sportgruppen är ett team som förutom Lasse Johansson består av Micke Engström och tränarna Hans Särkijärvi och Mats Lindgren.
Sportgruppen träffas kontinuerligt och för diskussioner om potentiella nyförvärv eller annat som rör hockeyverksamheten.
Gruppen har dessutom ett antal externa kontakter som hjälper till att kartlägga den internationella spelarmarknaden.
Plantskolan Skellefteå Skellefteå har under flera års tid satsat målmedvetet på sin ungdoms- och juniorverksamhet och det har verkligen börjat ge resultat. Skellefteå har mängder av talanger i sin organisation och förutsättningarna att utvecklas i klubben är mycket bra.
Foto: (Arkivbild)
Lars-Gunnar "Krobbe" Lundberg.
Den som exempelvis ansvarar för hockeyhögstadiet är ingen mindre än Tim Erixons pappa, den gamle storspelaren Jan ”X:et” Erixon.
Förutom Tim Erixon och David Rundblad så har även 18-årige forwarden Martin Lundberg fått speltid i A-laget. 19-årige backen Johan Burlin är också nära att slå sig in i Särkijärvis seniorlag.
”Krobbe junior” dominerar 17-årige Henrik Lundberg, son till gamle landslagsspelaren Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg, har i höst gjort stor succé i J18 Elit Norra med 30 poäng på 12 matcher. Det är nog bara en tidsfråga innan ”Krobbe junior” är redo för större utmaningar.
Västerbotten kom tvåa i senaste upplagan av TV-pucken och det var framför allt två Skellefteåspelare som utmärkte sig.
Adam Larsson blev utsedd till bäste back och tilldelades Lill-Strimmas stipendium. Adam Pettersson blev utsedd till bäste forward och fick ta emot Sven Tumbas stipendium. Trots att Adam & Adam bara är 15 resp. 16 år så är de redan bofasta i Skellefteås J20-lag.
Något stort på gång Som ni märker finns det mycket talang i Skellefteå. Med tanke på att föreningen dessutom har en framgångsrik rekryteringsorganisation så tror jag att SAIK har något stort på gång.
Det är 30 år sedan Skellefteå AIK vann sitt hittills enda SM-guld och den gången var det Hardy Nilsson som var den stora stjärnan. ”Hårde Hardy”, som på senare år även skördat framgångar som tränare och förbundskapten, var både lagkapten och poängkung i Skellefteås guldgäng.
Hardy Nilsson hade nummer 20 på ryggen den gången.
Om Skellefteå skulle skrälla och gå hela vägen i vår så tror jag att en av hjältarna kommer att bära tröja nummer 19.
Efter att ha tittat in i kristallkulan så kan jag konstatera att vårens kvalserie blir något utöver det vanliga. Tre 08-lag och två gäng från norra och södra Siljan kommer att bjuda på många fantastiska derbyn.
Hockeysäsongen har bara pågått i ungefär två månader men jag kan redan nu berätta vilka lag som kommer att göra upp i vårens kvalserie.
Leksand vinner Allsvenskan Allsvenskan känns bättre och mer intressant än tidigare år och det är många lag som har kapacitet att hamna topp tre. Laget från Siljans södra strand är mina seriesegrare. De har visserligen haft en liten svacka, men jag tror att Leksand kommer att börja vinna igen när Mikael Karlberg blir spelklar.
”Challe” har varit fantastiskt bra i säsongsinledningen och i mina ögon är han seriens MVP.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Viktor Fasth
Efter Leksand så kommer Malmö och Mora att lägga beslag på direktplatserna. Båda lagen har många skickliga och framför allt rutinerade spelare som jag tror kommer att ta ett stort ansvar efter nyår.
Växjö Lakers har också många skickliga spelare och jag gillar framför allt backparet med den forne juniorlandslagsmannen Per Helmersson och kanadensaren Josh MacNevin. Jag tror dock att Växjö kommer att få problem utan skadade målvakten Viktor Fasth.
Heino spikar igen När det gäller kampen om den sista kvalserieplatsen så tror jag att det står mellan Växjö, AIK, Västerås och Björklöven. I playoffspelet så kommer AIK att dra det längsta stråt. Dick Tärnström och Christopher Heino-Lindberg kommer att vara tungan på vågen.
Enligt min kristallkula är det alltså Leksand, Malmö, Mora och AIK som får chansen att avancera till Elitserien.
Södertälje får kvala I Elitserien så kommer Djurgården och Södertälje att få bita i det sura äpplet och inrikta sig på en kvalrysare. SSK har tagit en del poäng på slutet men som jag redan har varit inne på i en tidigare krönika så saknar laget både spelfördelare och naturliga målskyttar. I längden kommer dessa brister att sätta käppar i hjulen för Södertälje.
Björn Bjurling är dessutom ingen målvakt som lyfter sig i viktiga matcher. Detta kommer att visa sig i februari när det drar ihop sig.
Djurgården saknar stabilitet Djurgården bars fram av sin hemmapublik i tisdagens storseger mot Modo men jag tycker inte att spelet var så bra som siffrorna visar. Förstakedjan med Bremberg, Engqvist och Axelsson var ruggigt effektiv och Andreas Holmqvist hade tidig julafton. När dessa spelare har en dålig period så har inte Stockholms Stolthet tillräcklig kvalitet i laget.
Även för Djurgården så är det målvaktsspelet som kommer att fälla avgörande. Stefan Ridderwall och Gustaf Wesslau är alldeles för ojämna för att kunna ge laget tillräcklig stabilitet.
Så här tror jag att tabellen ser ut efter 55 omgångar.
Här har ni startfältet som ska göra upp om två platser i Elitserien:
AIK
Djurgården
Leksand
Malmö
Mora
Södertälje
Vårens kvalserie kommer att innehålla hela åtta derbymatcher och jag ser fram emot många fantastiska publikfester. Matcherna mellan AIK och Djurgården kittlar lite extra.
Matcherna mellan Leksand och Mora kommer som vanligt att locka fram heta känslor och nya mäktiga Malmö Arena kommer också att bli något alldeles extra när det vankas kvalserie.
Det är fyra månader kvar och jag tror att vi kan se fram emot den häftigaste kvalserien någonsin.
Jag glömde kanske säga vilka lag som överlever kvalet.
Ett ständigt diskussionsämne inom hockeykretsar är det svaga intresset för Tre Kronor och efter helgens impotenta offensiv så känner jag att det är dags för svensk hockey att tänka om. Om inte alla parter tar sitt ansvar så kommer svensk hockey att gräva sin egen grav.
Karjala Cup är nu färdigspelat och turneringen kändes ungefär som avsnitt 694 av Days of Our Lives. Hur känner ni? Hur hög puls fick ni av Karjala Cup?
Om intresset för Tre Kronor ska öka så måste våra bästa spelare vara med och marknadsföra svensk hockey.
Ingen kan väl på allvar tro att svenska folket ska bänka sig i TV-sofforna för att se ett impotent svenskt landslag som bara kan försvara sig.
Om vi bara ska försvara oss så är det kanske bättre att försvarsminister Sten Tolgfors tar över som förbundskapten.
Vi som älskar hockey vill se ett svenskt landslag som kan utmana ryssar och tjecker. Vi vill se ett landslag som presterar på en högre nivå än klubblagen på hemmaplan. Jag är tveksam till att helgens Tre Kronor skulle kunna vinna den svenska Elitserien.
Något som inte går att klaga på var målvaktsspelet. Jonas Gustavsson gjorde en imponerande landslagsdebut och Honken spikade igen fullständigt i två matcher.
Ingen kraft i offensiven Om man tittar på backsidan så kändes den oerhört defensiv. Johan Åkerman, Dick Tärnström och Mattias Timander är tre skickliga spelare men i övrigt var det mest hårt jobb och fokus på försvarsspel. Sanny Lindström, Janne Sandström, Oscar Hedman, Robin Jonsson och Johan Fransson är stabila försvarare men i mina ögon är de inte landslagsmässiga.
På forwardssidan saknades det offensiv spetskompetens. Om man tittar på höstens produktion så ligger snitten för Tre Kronors forwards på ungefär fyra mål och nio poäng. Med dessa siffror i åtanke så var det kanske inte så konstigt att laget hade svårt att producera.
Jag har ibland svårt att se logiken i Bengt-Åke Gustafssons sätt att coacha laget. Jag kan förstå att man vill rulla runt på fyra formationer när matcherna spelas i ett högt tempo, men när det gäller exempelvis powerplay så anser i alla fall jag att de kreativa spelarna ska finnas på isen.
Att ha Sanny Lindström och Robin Jonsson på backplats i powerplay är som att låta Petter Hansson slå hörnorna i fotbollslandslaget.
I matchen mot Tjeckien så var det rätt tydligt att tempot höjdes i tredje perioden. När 2-1-målet kom så borde vår käre förbundskapten ha tagit en time out och gått ner på folk. Om man har spelat hockey själv så vet man att det är lättare att spela i ett högre tempo om man får mer istid.
Hur styrd är Bengt-Åke?
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Linus Omark
Jag vet att det låter som en långsökt konspirationsteori, men ibland känns det som att någon har beordrat Bengt-Åke att inte slita för hårt på spelarna. Jag hoppas verkligen inte att det är så.
Eftersom nästa turnering (Channel One Cup) inte brukar locka de rutinerade spelarna så hoppas jag att Bengt-Åke i alla fall tar ut tre 21-åringar som under hösten varit oerhört formstarka.
Linje 21 skulle bestå av intensive Fredrik Pettersson, starke Linus Omark och kloke centern Patrik Zackrisson.
Jag tror betydligt mer på dessa tre spelare än på exempelvis Jonas Nordquist och Johan Harju.
Slapp inställning i CHL Jag tror att svensk hockey gräver sin egen grav om vi fortsätter att prioritera bort svenska landslaget. Som det känns idag så prioriteras både Elitserien och Champions Hockey League högre. Om man tittar på Linköpings slappa inställning till CHL så känns den här prioriteringen märklig och onödig.
Hockeyligan, Svenska Ishockeyförbundet och samtliga spelare måste ta ett gemensamt ansvar och framför allt anpassa spelschemat efter Tre Kronor. Det svenska landslaget är ett varumärke som betyder oerhört mycket för svensk hockey.
När jag var liten så drömde man om att någon gång få dra på sig landslagströjan. Jag kan tänka mig att den drivkraften inte är lika stark idag när många av ungdomarnas idoler tackar nej till landslaget.
Jag tror att det är oerhört viktigt för svensk hockey att statusen för Tre Kronor höjs och att intresset ökar. Vi måste helt enkelt försöka få med de bästa spelarna igen så att de som väljer att titta på Euro Hockey Tour får en häftig upplevelse.
Här ska ni få en fråga som jag vill att ni besvarar:
Varför kan man inte tidigarelägga starten på Elitserien ett par veckor och istället förlänga varje landslagsuppehåll med ett par dagar?
Om det inte blir en förändring inom kort så finns det risk att intresset för Euro Hockey Tour kommer att dö ut. Det är ju ingen slump att SVT saknar konkurrens i uppköpen av dessa EHT-turneringar.
Comeback för Vikingarna? Om vi ska fortsätta att förlora matcher i EHT så är det kanske bättre att vi döper om Tre kronor till Vikingarna och byter bort Karjala Cup mot Deutschland Cup. Då kanske vi kan vinna en turnering.
Skämt åsido så är i alla fall jag otroligt less på att se Tre Kronor förlora matcher pga att motståndarna ställer upp med starkare lag. Konsekvensen blir att man helt enkelt bryr sig mindre och mindre om landslaget.
Jag avbröt skrivandet en stund ikväll och kikade lite på Hockeykväll. Jag håller med Niklas Wikegård om att Tre Kronor måste ha en stomme med Sveriges bästa hockeyspelare. Ett svenskt landslag ska vara ett All Star Team som visar alla hockeyfans hur hockey ska spelas. En sådan miljö skulle också vara utvecklande för alla inblandade.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Niklas Sundström
Här har ni mitt Dream Team Ledaren av Elitseriens poängliga heter Niklas Sundström och han har verkligen återfått spelglädjen i höst. Jag tycker att Bengt-Åke Gustafsson ska ringa Sundström och erbjuda honom en plats i LG Hockey Games. Jag tror att det finns en chans att han gör en Henke Larsson och tar sitt förnuft till fånga.
Nu är det dags att presentera ett skapligt gäng som får gå under namnet "Ekdahls Dream Team". Jag hoppas verkligen att samtliga stjärnspelare ställer upp för svensk hockey.
Kom igen nu Susse!
Johan Holmqvist
Jacob Markström
Mattias Timander - Dick Tärnström
Mattias Weinhandl - Tony Mårtensson - Daniel Widing
Marcus Ragnarsson - Lars Jonsson
Niklas Persson - Niklas Sundström - Mika Hannula
Per Hållberg - Magnus Johansson
Martin Thörnberg - Johan Davidsson - Fredrik Bremberg
Kenny Jönsson - Victor Hedman
Andreas Salomonsson - Rickard Wallin - Andreas Dackell
Tror ni att det här laget skulle kunna utmana den ryska maskinen och återupprätta Tre Kronors anseende?
Hur skulle ditt Tre Kronor se ut om du fick vara förbundskapten under LG Hockey Games?
Magnus Wernblom har retat gallfeber på både motståndare, domare och supportrar i snart två decennier. Lika älskad som han är i Örnsköldsvik och Skellefteå, lika hatad är han i resten av hockeysverige.
Magnus Wernblom är en av de största svenska hockeyprofilerna någonsin och jag skulle tro att t o m hans värsta fiender kommer att sakna honom.
Wernblom debuterade i Kramfors A-lag som 15-åring och redan andra säsongen var han en av lagets ledande spelare. Werner, som han kallas av sina supportrar, var dessutom med och vann TV-pucken den säsongen. Jag var själv elva år då och beundrade Ångermanlands fantastiska lag med Markus Näslund och Peter Forsberg i spetsen.
Laddade derbymatcher Härnösands hockeylag hette på den tiden Antjärns IK och spelade, precis som Kramfors, i Division 2. Avståndet mellan Härnösand och Kramfors är bara fyra mil så derbymatcherna var alltid prestigeladdade.
När Kramfors kom på besök till Högslättens Ishall våren 1989 så utmärkte sig två unga killar med galler. En av dem var en spelskicklig back vid namn Fredrik Bergqvist.
Den andra tonåringen var forward och spelade helt respektlöst mot Antjärns mer rutinerade spelare. Hans namn var Magnus Wernblom.
Hösten 1989 lämnade han Kramfors för Örnsköldsviks hockeygymnasium och drygt ett år senare debuterade 17-årige Wernblom i A-laget.
Reklamförsäljaren Wernblom Wernblom har alltid gått sina egna vägar och det beundrar jag honom för. När han slog igenom i mitten av 90-talet hade han flera chanser att testa proffslivet i Nordamerika.
Werner valde istället att satsa på familjelivet och ett extraknäck som säljare på Solängets travbana utanför Örnsköldsvik.
När han som 27-åring skrev på ett nytt fyraårskontrakt med Modo så lämnade han Solänget och började istället jobba som reklamförsäljare på klubbens kansli. I det läget var det nog ingen i Ångermanland som trodde att han skulle lämna Modo Hockey.
Fyra år och 78 mål senare var Werner redo att skriva på ett nytt kontrakt men så blev det inte. När NHL-säsongen ställdes in så försökte dåvarande sportchefen Bengt Hedin skapa utrymme för så många lockoutspelare som möjligt.
Det var osäkert in i det sista hur många "proffs" som skulle komma och därför avvaktade Hedin med att kontraktera sin trotjänare.
Wernblom kände sig illa behandlad och nappade istället på ett bud från den allsvenska klubben Skellefteå.
Skellefteå - Ett naturligt val Wernblom har alltid prioriterat familjen, tryggheten och det enkla livet i Sverige. Att han valde just Skellefteå var därför ganska naturligt. Barndomskompisen Fredrik Bergquist fanns i föreningen sedan tidigare och Modokompisen Anders Söderberg hade också skrivit på för SAIK.
När Wernblom återvände till Modo inför säsongen 2007/2008 så var det bara en sak som gällde, SM-guld.
Wernblom gjorde en bra säsong men laget presterade inte alls på den nivå som krävs för att gå långt i slutspelet.
Kroppen har sagt ifrån Jag skulle tro att förra säsongens högt ställda förväntningar gjorde att luften gick ur Magnus Wernblom. Han har helt enkelt haft svårt att ladda om batterierna. Han har aldrig varit en snabbskrinnare men i år har han sett långsammare ut än någonsin. Han har dessutom inte tacklat och varit lika kaxig som tidigare år.
Werner har helt enkelt tappat den gnista och energi som krävs för att få fart på sin 35-åriga kropp.
Wernblom var under hela sin karriär en fruktad målskytt och en retsticka som fick motståndare att dra på sig onödiga utvisningar. Genom sin aggressiva, kaxiga och uppoffrande spelstil väckte han starka känslor runt om i Sverige.
Större än Foppa I vissa kretsar i Örnsköldsvik är Wernblom till och med mer populär än en viss Peter Forsberg. Så stor är han. När han i egenskap av lagkapten var med och spelade upp Skellefteå i Elitserien så blev han även där en stor publikfavorit.
Wernblom införde en vinnarmentalitet som gjorde att SAIK äntligen kunde ta steget upp i högsta serien.
Trots tre säsonger i Västerbotten så är det Modo som är klubben i hans hjärta. Det mesta talar för att tröja nr 9 nu kommer att hissas upp i taket i Swedbank Arena och det tycker jag att Wernblom är värd. Det faktum att Modos nästa hemmamatch dessutom är mot Skellefteå gör att hyllningstillfället är perfekt.
Wernblom jobbar just nu som säljare på Bilbolaget i Örnsköldsvik.
Frågan är om inte Modo borde erbjuda honom ett jobb.
Björnjakten i Sverige avslutades 15 oktober och det var nära att konkurrenterna lyckades fälla den uträknade björnen från Norrbotten. Luleå reste sig dock på nio och siktar nu uppåt i tabellen. Efter endast fem poäng på åtta matcher blixtinkallades artisten Lubos Bartecko och det draget visade sig vara genialiskt. Luleå gjorde hela åtta mål på Frölunda och Bartecko bidrog med ett mål och tre målgivande passningar.
Indianerna försökte med alla medel men de lyckades inte fälla den redan sargade Luleåbjörnen.
Uträknade Luleå Hockey visade att en sårad björn är en livsfarlig fiende som man helst ska undvika.
Frölunda fick sig en rejäl omgång i sista perioden och fick återvända tomhänta till sitt indianläger på västkusten.
Kontinuitet lönar sig Jag tror mycket på kontinuitet och beundrar föreningar som visar tålamod med sina tränare. Roger Rönnberg och Roger Kyrö var illa ute redan ifjol och den här säsongen fick tränarduon som sagt en riktig mardrömsinledning.
Trots svaga resultat har föreningen haft is i magen och jag är övertygad om att det kommer att löna sig i längden.
När poängen uteblev i början av säsongen så spelade Luleå en alldeles för snäll och ärlig hockey. När matcherna drar ihop sig brukar ofta domarnivån höjas och då måste man stå upp på alla sätt och vis.
En björn från Norrbotten måste vara obekväm, fysisk, elak och mer bestämd om det ska bli några framgångar.
Jag vet att Roger Rönnberg har pratat mycket om att hans adepter måste bli mer fysiska och det var extra tydligt när Luleå bortabesegrade Brynäs förra lördagen. Jacob Markström blev attackerad av Luleåbjörnen flera gånger om och det gav resultat.
Stabil backsida Nyförvärven Kristoffer Berglund, Pierre Johnsson och Radek Philipp är tre underskattade nyförvärv som ger Luleå stabilitet på backsidan. Om man dessutom lägger till de starka korten Obsut och Sandström så har Luleå faktiskt det ganska gott ställt.
På forwardssidan har Bartecko, Harju och Omark fått många rubriker och jag håller med om att de har varit oerhört bra på slutet.
Linus Omark fick ta onödigt mycket skit av Niklas Wikegård för några veckor sedan och han har verkligen reagerat positivt på SVT-expertens lågvattenmärke.
Omark är fruktansvärt svårstoppad runt sargerna och täcker pucken otroligt bra. Att han dessutom har producerat 15 poäng är strålande.
Påminner om Mårtensson
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Tommi Miettinen
En annan spelare som fått en riktig nytändning är Omarks kedjekamrat Tommi Miettinen. Den finländske centern har varit precis så bra som Brynäs förväntade sig när de värvade honom från Ilves 2002.
Jag tycker nästan att Miettinen påminner lite om Tony Mårtensson i spelstilen. Han är rörlig på isen och har både bra blick för spelet och fina handleder.
Miettinen har tyvärr drabbats av en allvarlig knäskada och befaras missa resten av säsongen. Trots skadan så är det inte läge att räkna bort Luleå. I lördags visade Omark och övriga laget att man klarar sig bra utan playmakern Miettinen. Luleås andraperiod mot Timrå är nog bland det bästa jag har sett i år.
De röda örnarna från Timrå försökte spela ett bra försvarsspel men blev fullständigt söndertrasade av den hungriga Norrbottensbjörnen.
Luleås offensiva grundspel Redan förra säsongen var jag stundtals imponerad över det offensiva grundspel som Luleå visade upp. Rönnberg och Kyrö har jobbat hårt och tittar man på Luleås senaste matcher så ser det verkligen ut som att grundspelet börjar sätta sig.
Luleå har många skridskoskickliga spelare och därför bygger man spelet på intensitet och hård forechecking. Jag tycker dessutom att de har fått ordning på försvarsspelet i egen zon.
Det är inte säkert att den här uppryckningen räcker till slutspel, men jag kan rekommendera alla Luleåbor att besöka Coop Arena. Stans hockeylag spelar just nu en riktigt underhållande ishockey.
Björnjakten är avslutad och nu är det Luleå som jagar.
Svensk-norska unionen upplöstes 1905 men nu har en ny union bildats. Efter Mats Zuccarello Aasens intåg i Sverige så kan Modos förstakedja liknas vid en union mellan Sverige, Norge och Italien. Låt mig få presentera Elitseriens bästa lina; Unionskedjan.
Modo Hockey ligger just nu på andra plats i Elitserien och lagets internationella Unionskedja dominerar poängligan. Kedjan består av en norrman, en italiensk norrman samt en före detta svensk prins som nu äntligen får regera. Kungen jag pratar om heter Niklas Sundström.
Sundström – Unionskedjans strateg Sundström har varit fantastiskt bra sedan han kom tillbaka från Nordamerika. I NHL fick han mest visa upp sin defensiva briljans men i mina ögon är han en komplett hockeyspelare.
Det som främst utmärker Sundström är att han tänker hockey och ser isen på ett sätt som bara stora spelare gör. Han ser lösningar på problem som ingen annan ser och kan därför lägga passningar som ingen motståndare kan förutse.
Likt en skicklig och strategisk schackspelare ligger Sundström hela tiden steget före sin motståndare.
Den enda lilla svaghet jag kan hitta är att han inte har samma explosivitet i skridskoåkningen som exempelvis Peter Forsberg. Om man lägger till den egenskapen så tror jag att Sundström skulle kunna regera även i Nordamerika.
Foto: frisktigers.no (Arkivbild)
Mats Zuccarello Aasen.
Aasen – Unionskedjans artist Trots att konkurrenterna viftade med sina feta plånböcker så lyckades Modo knyta till sig den norske supertalangen Mats Zuccarello Aasen. Efternamnet Zuccarello kommer för övrigt från hans mamma som har italienskt påbrå.
Zuccarello Aasen är en supertalang utan dess like, men man ser också att han i grunden är en extremt välutbildad hockeyspelare.
Han har en bra teknik i allt han gör på isen och ett exempel är handledsskottet. Skottekniken påminner mig om en viss Joe Sakic. Ett annat exempel är skridskotekniken där han påminner mig om en av Sveriges bästa spelare genom tiderna; Mats Näslund.
Aasen har en väl utvecklad spelförståelse och är oerhört bra med pucken. Han har dessutom modet att våga testa svåra tekniska nummer vilket gör honom till en spektakulär och sevärd artist.
Innan seriestarten var det många som tvivlade på den norske supertalangens fysik, men Aasen har verkligen visat att han håller hög klass även i närkampsspelet.
Trots sin ringa längd och sin lätta kropp vinner han närkamper i parti och minut. Han är dessutom så rörlig att han kan ta sig ur trängda situationer utan problem.
Skröder – Unionskedjans rivjärn Per-Åge Skröder är tredje länken i Unionskedjan och han är den som står för tyngden. Skröder är fysisk i sin spelstil och duktig på att gräva fram pucken i sarghörnen.
Skröder är en bra skridskoåkare och har ett underskattat spelsinne som gör honom till en mycket bra passningsspelare.
Spelförståelsen hjälper honom dessutom att hitta fria isytor när Sundström och Aasen har pucken. En annan detalj som utmärker Skröder är att han har ett bra skott och är en vass avslutare.
Elitseriens bästa backpar Modo spelar normalt med tre backpar och fyra kedjor vilket innebär att Unionskedjan får spela med olika backpar. Mattias Timander och Victor Hedman får dock enormt mycket istid vilket innebär att de ofta är på isen samtidigt som Sundström & Co. Den tryggheten är en bidragande orsak till kedjans framgångar.
Backparet Timander/Hedman måste för övrigt vara en mardröm att möta just nu. Timander är skridskostark, följsam, stark, aggressiv och i princip omöjlig att ta sig förbi. Han har dessutom fantastiska +16 i plus/minus.
Victor Hedman deltar mer i offensiven och är också svårpasserad. Han gör dock fortfarande en del juniormisstag som Timander får reparera.
Osannolik poängskörd Efter 17 spelade matcher i Elitserien har Unionskedjan tillsammans skrapat ihop osannolika 64 poäng. Kung Sundström är den som regerar med sina 24 poäng.
Alla tre har visat upp en enorm arbetsmoral och när spelet klickat så har de istället gjort mål med hjälp av intensiv skridskoåkning och hårt jobb. Alla tre spelarna är dessutom skickliga i defensiven.
Frågan är om det går att stoppa det här svensk-norsk-italienska samarbetet.
Smör, mjölk, jäst, strösocker, salt och vetemjöl är ingredienser som påminner oss om ett visst bakverk från Södertälje. Hockeykringlorna håller just nu sämre kvalitet än någonsin och jag anser att receptet måste utökas med en poängproducerande playmaker.
Det enda som har sett skapligt ut för Södertälje de första 15 omgångarna är nog Björn Bjurlings målvaktsspel. Trots många insläppta mål har han en räddningsprocent på 91,44 %.
När det gäller powerplay så är SSK enligt statistiken sämst i serien. 12,50 % är till och med sämre än fjolårets dryga 14 %. SSK har flera bra skyttar men jag vill påstå att den viktigaste ingrediensen saknas.
Om man vill baka en riktigt god powerplay-kringla så måste man ha en playmaker som kan sätta upp spelet.
Jag vet att många SSK:are anser att Petri Pakaslahti är en av Elitseriens bästa centrar. Jag tycker dock inte att han har spetskompetensen som krävs för att leda lagets offensiv.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Janne Pesonen.
Bleka nyförvärv i powerplay Det var många lag som ville ha Andre Benoit inför den här säsongen men han har inte alls producerat i samma utsträckning som i Finland. Benoit har skrapat ihop en ynka poäng på 14 matcher och står på -7 i plus/minus.
Hannes Hyvönen har visserligen gjort åtta mål men bara ett av dem har kommit i powerplay. Han har definitivt kapacitet att göra ännu fler mål om han får lira med en riktigt skicklig passningsspelare.
Om Hyvönen skulle få baka en helt egen powerplay-kringla så skulle nog Kärpät-polaren Janne Pesonen vara en av ingredienserna.
Brister i spelarmaterialet Södertäljes ordförande Rolf Karlsson säger i ett uttalande att han är övertygad om att Leif Strömberg och hans adepter kommer att vända detta. Personligen tror jag att det blir en oerhört tuff uppgift med nuvarande spelarmaterial.
Om SSK-ledningen ska satsa på Leif Strömberg som sockerbagare så måste han få bättre ingredienser att jobba med.
Jag anser att Rolf Karlsson & Co bör förstärka laget med en spelskicklig center. Det är möjligt att även backsidan behöver ses över, men till att börja med måste Södertälje få igång målskyttet i powerplay och då behövs en spelfördelare.
Ont om naturliga målskyttar SSK har skapat en hel del målchanser i höst men förutom Hyvönen och till viss del Stefan Pettersson så är det ont om naturliga målskyttar i laget. Detta medför att forwards stressar och tar många dåliga avslut istället för att titta upp och leta efter luckor hos målvakten.
Klasen, Videll och Umicevic är tre irrationella forwards som ofta bjuder på stor underhållning. Deras problem är dock att de är alldeles för puckkära. När passningstempot går ner blir spelet ofta ineffektivt och uddlöst.
Jag tror att det är dags för SSK att sluta skylla på små marginaler och puckar som studsar fel.
Jag tror att det är dags för mig att gå till bageriet och köpa en kringla.
Efter två uppvärmningskrönikor är det nu dags för en liten presentation i form av en självbiografisk saga. Förhoppningsvis får ni en något klarare bild av vad ni kan förvänta er av den 31-åring som går under namnet Mathias Ekdahl.
En regnig och kall måndag i oktober 1977 föddes en liten pojke i den norrländska kuststaden Härnösand. Det var först tänkt att pojken skulle heta Jonas, men mamman ändrade sig eftersom originalet i den populära TV-serien Hem till byn hette just Jonas. Mitt namn blev istället Mathias.
Handduken kastades in Eftersom jag växte upp i Foppaland så blev jag med automatik intresserad av det geniala spelet med puck och klubba. Jag spelade själv hockey upp till 17 års ålder men valde därefter att lägga både skridskor och klubba på hyllan. Jag kunde inte hantera motgångar och valde då att kasta in handduken istället för att knyta näven.
Som ung spelade jag även mycket schack med min pappa och efter många jämna och prestigeladdade partier lyckades jag till slut besegra honom. Efter det slutade vi spela schack. Att inte kunna ta motgångar är tydligen ett släktdrag.
Ingen journalistutbildning
Foto: Mathias Ekdahl
Så här kan en hockeynörd se ut.
Jag har alltid älskat att skriva och när det var dags för studier så trodde nog många i min omgivning att nästa steg var en journalistutbildning. Jag valde dock att gå i mina familjemedlemmars fotspår och därför är jag idag utbildad civilekonom.
Jag har bott i Örebro sedan 1998 och de senaste åren har jag jobbat både som ekonom och frilansande sportskribent. Sista halvåret har jag dessutom varit en del av SvenskaFans. Det sistnämnda lägger jag dock bakom mig nu.
Jag är en riktig hockeynörd. När jag räknade lite snabbt igår kväll så kom jag fram till att jag såg mer än 150 hockeymatcher förra säsongen. Om det fanns ett Nobelpris i tolerans så skulle nog min sambo bli nominerad.
En objektiv Modoit Vad ska ni då ha för förväntningar på mig som skribent och hockeyanalytiker? Jag är i grunden en trogen Modosupporter men som journalist är min ambition att bära objektiva glasögon. Modoiter är kända för att vara enögda så jag vet att jag har ett berg att bestiga innan ni litar på mitt objektiva omdöme.
Förutom objektiviteten så vill jag att mina texter ska vara personliga, engagerande och underhållande.
Ni kan förvänta er texter som handlar om allt ifrån taktiska och tekniska detaljer till mer psykologiska aspekter. Jag älskar att dissekera spelet ishockey ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Jag kommer även att porträttera aktuella och historiska hockeyprofiler.
Lyckligt lottad Som ny krönikör på landets kanske hetaste hockeysida så känner jag mig lyckligt lottad och oerhört priviligerad. Att få analysera den fantastiska sporten ishockey är det bästa jag vet och jag hoppas att ni kommer att uppskatta mina bidrag.
Om ni har missat mina inledande texter så hittar ni dessa till höger under ”Tidigare krönikor”.
Ni får gärna komma med idéer och önskemål om det är något speciellt ämne ni vill att jag ska skriva om. Jag är öppen för alla förslag.
I den här krönikan har jag tittat närmare på de tre senaste årens mästare och letat efter gemensamma nämnare. Mina slutsatser tyder på att Linköping har ett bra läge att gå hela vägen den här säsongen. Jag har även försökt att förklara varför det är så svårt att försvara ett SM-guld.
De tre senaste säsongerna har guldet hamnat i Karlstad, Örnsköldsvik och Jönköping. Om man studerar de tre guldlagen kan man hitta en del intressanta likheter.
2005/2006 - Jönssonligan hade lekstuga Färjestad vann SM-guld 2006 efter tre raka silver. Alla rutinerade pjäser var hungriga som vargar och en revanschsugen lagkapten vid namn Jörgen Jönsson var i sitt livs form. Han vann slutspelets poängliga och hade på 18 matcher fantastiska +13 i plus/minus.
Förutom en Jönssonliga i toppform hade Färjestad även ett par elaka rivjärn som gjorde skitjobbet. Jag tänker i första hand på Per Ledin och Emil Kåberg.
FBK var ruskigt hemmastarka hela säsongen och i slutspelet vann laget åtta av nio matcher i kaffeburken.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Per Svartvadet var kung i slutspelet 2007.
2006/2007 - Svartvadet regerade Modo vann SM-guld 2007 efter 28 års väntan och många bittra finalförluster. Lagets rutinerade och guldtörstande hemvändare visade upp en enorm kampmoral och lagkaptenen Per Svartvadet var lysande. Han vann slutspelets poängliga och fick välförtjänt ta emot den åtråvärda guldpucken.
Modo hade några riviga arbetshästar som betydde oerhört mycket för laget. Tuffingarna Blatny och Döme är väl de man tänker på i första hand.
Modo var hemmastarka hela säsongen och vann hela 27 av 37 matcher i nya Swedbank Arena.
2007/2008 - Skön revansch för HV HV71 vann SM-guld 2008 efter två riktigt tunga semifinalförluster. Både mot FBK 2006 och mot Modo 2007 missade HV finalplatsen genom att förlora den sjunde och avgörande matchen på hemmais.
I våras lyckades dock laget övervinna semifinalspöket och i finalen mot starka LHC var det de rutinerade spelarna som visade vägen. Lagkaptenen Johan Davidsson var i toppform och stod för 20 poäng på 17 matcher.
Två spelare som gick i bräschen på ett annat sätt var Andreas Jämtin och nyförvärvet Per Ledin. Utan dessa värdefulla retstickor hade nog HV71 missat guldet.
På 28 hemmamatcher i grundserien förlorade HV71 bara fyra. I slutspelet vann HV åtta av nio matcher.
Så kännetecknas ett vinnarlag Vad kan man då dra för slutsatser av ovanstående exempel? Jag har hittat ett antal gemensamma nämnare som ger oss en bild av vilka förutsättningar som krävs för att ett lag ska gå hela vägen.
1. Revanschlusta är en stark drivkraft
De tre senaste årens segrare har gemensamt att de varit revanschlystna och hungriga. Alla tre mästarlagen hade bittra förluster bakom sig och var i princip beredda att gå över lik för att få lyfta Le Mat-pokalen.
Man måste vara beredd att offra tänderna för sitt lag och det bästa exemplet är nog Roger Johansson som 1997 bokstavligt talat gjorde just detta när hans Färjestad blev Svenska Mästare.
2. Man måste försvara sin egen borg
En annan gemensam nämnare är det starka hemmaspelet. Hemma i sin egen borg vill man redan från start visa vem som bestämmer och trycka tillbaka motståndarna med intensiv skridskoåkning och aggressivitet. Alla tre lagen var under sina guldsäsonger praktiskt taget oslagbara i sina borgar.
3. Lagkaptenen måste visa vägen
Samtliga tre mästarlag anfördes av sina lagkaptener. Jönsson, Svartvadet och Davidsson visade vägen genom ledarskap, poängproduktion och defensivt ansvar.
4. Man måste ha spelare som gör skitjobbet
Färjestad hade Ledin och Kåberg. Modo hade Blatny och Döme. HV71 hade Ledin och Jämtin.
De här spelarna finns inte alltid med i toppen av poängligor men de retar gallfeber på motståndarna och är allmänt obekväma. De här spelartyperna älskar tuffa slutspelsmatcher och utan deras arbete är det svårt att vinna guld.
Det finns ytterligare två viktiga faktorer och den ena är målvaktsspelet. Henriksson (FBK), Krizan (Modo) och Liv (HV71) bidrog i hög grad till sina respektive lags framgångar. Den andra faktorn är skadeläget. En förutsättning för att kunna gå hela vägen är att nyckelspelarna klarar sig från skador.
Foto: Bildbyrån (Arkivbild)
Johan Garpenlöv var med 1990 när Djurgården försvarade sitt SM-guld.
Svårt att försvara guldet Varför är det då så svårt att vinna två år i rad? Även om Elitserien är jämn och oviss så borde väl de regerande mästarna lyckas försvara guldet oftare än fyra gånger på 30 år. Djurgården har gjort det -90, -91 och -01. Färjestad lyckades med bedriften -98.
Om man studerar de tre senaste årens mästare så tror jag att mättnadskänslorna har påverkat prestationen. Detta blir extra tydligt i hemmaspelet då matcherna ska vinnas med hjälp av offensivt spel och hård forechecking.
Om inställningen inte är på topp så blir ofta forecheckingen ineffektiv. Bortalaget kan då vända spelet snabbt och kontra sönder sina motståndare.
- I slutspelet 2007 förlorade Färjestad tre raka hemmamatcher mot Linköping i semifinalen.
- Modo spelade oinspirerat på hemmais hela förra säsongen och i kvartsfinalserien mot Timrå så förlorade de regerande mästarna två matcher hemma i Swedbank Arena.
- Nu i höst har de regerande mästarna HV71 bara vunnit två av sju hemmamatcher under ordinarie tid.
Om den här trenden håller i sig så kommer HV71 att få en tung vinter. Två spelare som skulle kunna tända laget är Ledin och Jämtin men det känns ganska osannolikt att de skulle avbryta satsningen mot NHL i det här läget.
LHC vill ha revansch Om det dessutom är revanschlusta som styr var guldet hamnar så ligger Linköping bra till. Med två raka finalförluster i bagaget så kommer deras matsedel i slutspelet att bestå av enbart taggtråd. LHC är dessutom starka hemma och har både erfarna och tuffa spelare i laget.
Frågan är om LHC har en lagkapten som kan visa vägen på samma sätt som Jönsson, Svartvadet och Davidsson.
