Nära på inte-stannande hockey från 12 till 22.30 eller så, med andra ord.
Jag tror på Ryssland, Tjeckien, Finland och Kanada vidare till semifinal.
Och nej, jag är inte speciellt våghalsig i mina tips. En som däremot var våghalsing var Micke Renberg som hävdade att det bara är 20% chans för Sverige att vinna.
Han hade fått problem att behålla jobbet om han vore oddssättare och värderade sådär på alla matcher han tog sig för.
20% är inte en seriös värdering om man ska ha titeln hockeyexpert. 35-40 är en rimlig värdering på svensk seger. Vi snackar trots allt om att ta sig vidare, inte 1X2.
Men hörrni, vi håller kontakten under dagen ni och jag. Så får vi ha en så trevlig dag vi kan.
Schweiz gick igenom VM-gruppspelet med idel segrar och det måste sägas: Jag är mäkta imponerad över hur man genomfört den här delen av turneringen. Att kliva igenom ett gruppspel på sju matcher och vinna samtliga är ingenting som är lätt överhuvudtaget - oavsett vilken nation man är.
Ifjol lyckades Ryssland med bedriften. Övriga lag gick bet. Precis som övriga lag utom Schweiz gjorde i år.
Och att det är Schweiz som gör det innebär att det blir än mer imponerande. Nog för att "alla är lika mycket värda" (jag måste skriva så den här veckan, annars kan det bli felvridet av valfri stjärnjournalist på Nyheter 24) och sådär, men folk i allmänhet (absolut inte jag dock) ser ju inte direkt Schweiz som ett lag strax under De Stora.
Vi har Kanada, USA, Finland, Sverige, Tjeckien och Ryssland. Sen har vi Schweiz och Slovakien, även om det sistnämnda vissa utvalda säsonger när man får till det mesta och det bästa (ja, alla är givetvis lika bra.. men jag menar hur en del tänker, såna som värderar människor) är bra nog att ta sig hela vägen eller nära på i dessa sammanhang.
Men Schweiz har inte riktigt varit där, förrän nu. Även om man för all del har lyckats snubbla sig till semifinaler och så där tidigare, så har man aldrig varit på nivån där man under en lång tid lyckats leverera i match efter match.
Som när man vinner sju av sju gruppspelsmatcher efter att inte bara ha lyckats spela bra mot de sämre lagen rakt igenom eller gjort enskilda skrällar mot de större nationerna. Man har slagit Kanada, man har slagit Sverige och man har slagit Tjeckien.
Och man har gjort det med 19 spelare från inhemska ligan och en från Elitserien. Roman Josi anslöt från NHL och Nino Niederreiter från AHL inför turneringen och är de enda två förstärkningarna man fått från Nordamerika som lirat mer än bara den där sista gruppspelsmatchen. Då anslöt ju även Rafa Díaz, men har ju i sak ingenting med gruppspelssuccén att göra.
Förbundskaptenen Sean Simpsons har verkligen lyckats fullt ut med det här lagbygget han fått ihop och hans roll i det här är givetvis gigantisk. Hur han fått ihop laget, fått det att tro på sig själva och spela som ett lag med en tro på sig själva på ett sätt som schweizare generellt (ja, det är återigen den allmänna åsikten och inte min egen) inte direkt anses kunna leverera så bra under.
Det allmänna uppfattningen om schweiziska spelare har i många, många år varit att de är ganska bra på att dumpa över ansvaret på andra. Att stjärnorna "tar tag i det" och att de själva inte behöver ta så mycket ansvar.
Det är det man är vana vid från ligaspelet där det är utlänningarna som anses ha betalt för att leverera.
Nu tror jag för all del att Schweiz mycket väl kan torska mot Tjeckien redan i kvartsfinalen imorgon, vilket i sin tur skulle göra de där sju raka segrarna i gruppspelet inte blir speciellt ihågkommet hur imponerande vi än tycker att det är idag.
Idrottens värld fungerar så. På gott och ont. Det är också det som kan komma att rädda Tre Kronors hittills ganska usla turnering.
En seger mot Kanada och allt är i princip räddat. Hur man spelat hittills i turneringen och hur man blev utspelade mot Kanada senast har bäddat för att ingen alls tror på svensk seger. Detta då trots att alla är lika mycket värda och ingen är bättre än någon annan.
Pär Mårts har därmed på något jäkla vänster lyckats få det till att vara ett rimligt resultat om man åker ut i kvarten. Kanske kan han därmed också ha räddat sitt jobb över nästa säsong också oavsett hur det går.
Vinner Sverige är han ju en bragdhjälte. Och vinna kan Sverige definitivt göra. Det är hockey vi snackar om och bäst av en match. Det handlar bara om att få matchen dit man vill, ha det rätta flytet och få marginalerna på sin sida.
Förlorar han så är det ändå ett väntat resultat, även om ett uttåg i en kvartsfinal på hemmaplan för andra året i rad i sig är ett misslyckande.
Men samtidigt är det små marginaler. Nu står Sverige inför Kanada i kvarten. Ett möte där man är långt ifrån favoriter. Hade man själva slagit Schweiz hade Kanada vunnit gruppen och Sverige hade mött Schweiz istället.
Hade Kanadas straffläggning mot Schweiz gått i kanadensisk favör istället för schweizisk, så hade Sverige också ställts mot Schweiz.
Som man oavsett hur mycket Schweiz vunnit i VM så här långt förstås hade valt 10 gånger av 10 före Kanada om vi fick möjligheten att välja. Även om alla förstås har lika mycket värde och är lika bra.
Igår blev det officiellt. Det som inofficiellt varit klart ett tag om att KHL-superstjärnan Aleksej Morozov lämnar Ak Bars efter alla dessa år och flyttar hem till Moskva, där han inte spelat sedan innan han var NHL-spelare - vilket är ett bra tag sen.
KHL:s TV-team var inte sämre än att man smällde ihop en topp-10-lista bland Morres 112 mål i KHL. Även om väl listan i sig mest känns som "har har ni tio mål Morozov gjort i KHL".
Det har varit en sjukt stressig dag eftersom jag blev Statsminister i morse. Eller vad det nu var jag blev. Det eller kung, tycks det vara, att döma av reaktionerna.
Såg ni att Kanada lyckades tappa poäng mot Slovenien? Visst är det fascinerande hur man ändå nånstans alltid känner att "Hey... Kanada tar det ju inte seriöst ändå. Mycket festande från deras sida" så fort dom gör ett dåligt resultat, men man tänker aldrig samma sak när Tre Kronor gör det.
Som att vi nånstans undermedvetet inser att Kanada inte kan vara dåliga på riktigt och svenska hockeyspelare är för seriösa för att dricka. Eller åtminstone att vi ser det som rimligt att Tre Kronor bara är dåliga i sig.
Det kanadensiska poängtappet innebär ännu större chans för Schweiz att bli gruppetta. Nu räcker det att ta poäng mot Vitryssland imorgon. Hade Kanada vunnit full pott hade Schweiz inte klarat sig på bara kryss, utan behövt minst två poäng.
Men det är i den andra gruppen det händer. Där är det ganska bra upplagt för morgondagen i och med att USA möter Slovakien först. Jänkarna lär inte ge bort något gratis där eftersom en seger innebär gruppseger och därmed en kvartsfinal mot gruppens sämsta lag.
Samtidigt behöver Slovakien en seger för att säkra sin kvartsfinalbiljett. Tappar man en poäng har Tyskland bra läge att gå förbi och skulle USA vinna matchen mot slovakerna skulle även Frankrike ha (som möter Tyskland i 15.15-matchen direkt efter USA-Slovakien) chans på kvartsfinalplats om man vann.
DET hade varit galet, om vi fick se Frankrike inte bara slå Ryssland i ett VM, utan även nå kvartsfinal.
Och skulle Slovakien förlora och Frankrike vinna, så har plötsligt Lettland chansen på den där kvartsfinalplatsen om man skulle ta full pott mot Finland i den tredje och sista matchen. Det var något man spelade till sig när man slog Frankrike på måndagen.
Men min gissning är att det blir Tyskland som tar den där platsen. Jag tror att USA vinner mot Slovakien, eller åtminstone lyckas ta poäng. Sen bör Tyskland klara av Frankrike.
Igår vann Tre Kronor med 2-0 mot Slovenien och hånades sönder och samman av folk till höger och vänster. Som trodde vi helt plötsligt att det där landslaget som inte levererat på hela VM, i stort sett, plötsligt skulle göra 12-0 mot ett landslag som kvalificerat sig för OS-spel i Sotji - till skillnad från det Vitryssland Sverige knappt lyckades slå.
Dessutom känns det som att det är den där "jag-måste-gnälla"-genen som ställer till det. Det finns ju en och annan som har den.
För varför i hela fridens namn var det viktigt för Tre Kronor att plötsligt spela bra och vara effektiva just mot Slovenien?
Hade folk blivit överdrivet mycket gladare av det och tyckt att "WOW!!". Nä. Det klart man inte hade gjort. Det hade varit "Jaja, man kan inte förvänta annat" eller "Ok. Men Slovenien har typ 148 licenserade seniorspelare. Svårt att klara slå dem stort", oavsett hur stort resultatet blivit eller hur bra man spelat.
Ett "Den här matchen säger ju inget", hade varit gällande oavsett det blivit 8-0 eller tennissiffran 15-0.
Pär Mårts slängde ur sig försvarstalet "Det är svårt att spela VM på hemmaplan" efter matchen. Han gillar det där att kunna försvara sin egen roll och sitt lags resultat med kanske inte helt psykologiskt korrekta saker som jag inte vet om han tänker på kan sända fel signaler till spelarna.
Som när han försvarade förlusten mot Kanada med att det nog inte är så många i Tre Kronor som hade platsat i Kanada.
Visst kan spelarna ta det som tändvätska för att "minsann visa honom", men det kan lika gärna gå åt andra hållet. Att det blir ett störande moment på ett eller annat sätt.
Eller när Mårts gör storjävla utläggningen om hur svårt det är att spela VM på hemmaplan. Behöver spelarna få in en sådan sak mentalt i skallen? Från sin egen coach?
Att det stämmer i sig är fakta, för all del. Minns jag inte fel har ingen värdnation vunnit VM sedan Sovjet vann i Moskva 1986.
Av Sveriges åtta VM-guld har inget kommit på hemmaplan, trots att man haft elva VM-turneringar på hemmaplan inför årets mästerskap. Medräknat fjolårets turnering, vilket väl känns korrekt i högsta grad i och med att man åkte ut innan man ens hann spela något på finsk mark.
Men sådana siffror kanske inte är något jag skulle rabbla upp i varje timeout jag hade, bara för att det stämmer.
Och på något vis är det tryggt att gnälla på att folk gnäller genom att hitta två andra saker att gnälla om.
Henrik Sedin får spela i nummer 33 när han kommer till VM och Elias Fälth byter till nummer 81.
Har vi fått något svar på hur det egentligen gick till?
Team managern Putte Köhler var väldigt tydlig i en intervju med Sportbladet.
"Vi har kollat och det finns ingen möjlighet att byta nummer under turneringen"
Man hade kollat upp det. Det FANNS INGEN möjlighet att byta.
När diskussionen om att det ju gick när Peter Forsberg dök upp till ett VM och Jörgen Jönsson råkade lira med 21 redan, men bytte, så förklarades det med att det var med hjälp av dispens, men att den möjligheten INTE FINNS nu.
"Det är tio år sedan, och det har hänt mycket sedan dess. All information finns samlad på data på ett helt annat sätt".
I min värld borde ett utvecklat datasamhälle innebära större möjligheter att byta nummer. Jag förstod aldrig riktigt varför man inte skulle kunna byta nummer för att datoriseringen blivit annorlunda (rimligtvis bättre).
Men hur som helst. Dagen efter Putte Köhler förklarat om det OMÖJLIGA som redan var uppkollat, så kom beskedet att Henrik Sedin får spela med 33 och Elias Fälth byter.
Det enda jag hittat (och nej, så jävla hårt har jag inte letat runt i ämnet) om detta är från fotografen Jimmy Wixströms blogg på Aftonbladet där Putte Köhler förklarar:
"Vi gjorde en muntlig förfrågan till IIHF och fick den godkänd så nu kan Henrik spela i nummer 33"
Så min fråga är var hade den där team managern kollat upp att det var omöjligt att byta och att det inte gick att få dispens som för tio år sedan när datoriseringen var så mycket annorlunda än idag?
Man kan uppenbarligen inte ha "kollat upp det" hos de som bestämmer, det vill säga IIHF, iallafall.
Jag fattar ingenting och intrycket man får av landslagsledningen blir minst sagt förvirrat när sånt här händer.
Det minskar förtroendet för det sagda ordet när folk så tydligt bara gissar fram teorier och försöker intala oss att det är fakta.
Fan vad det svänger fort ibland. Inom loppet av 24 timmar lyckades Tre Kronor gå från sannolika att åka ut i kvartsfinal till guldkandidat (när Sedin och Sedin blev klara) till att vara ganska självklara att åka ut i kvarten igen så fort folk insåg att "Jaha, är vi sämre än Kanada?".
Som om det var en jätteknall att ett lag bestående av till viss del formsvaga KHL-svenskar, elitseriespelare som inte levererar och på det några NHL-stjärnor som ändå inte får spela i de roller som borde vara självklart att de ska spela i.
Men det finns hopp för Sverige trots allt. Det är fortfarande fullt rimligt att Kanada vinner den här gruppen och att Sverige får Schweiz i kvartsfinal istället.
För hur stabilt Schweiz än må ha spelat i VM-turneringen och slagit Kanada, Sverige och Tjeckien så är man ändå inte på den där nivån att man med relativ säkerhet kan räkna med att de vinner mot Danmark, Norge och Vitryssland.
Det klart det kan bli en och annan poängförlust där och förlorar man två poäng samtidigt som Kanada vinner resten är det Kanada som står som gruppvinnare.
Pär Mårts vet inte om speciellt många svenskar som skulle platsa i Kanadas lag. Det använde han som argument för att på något sätt rättfärdiga sitt arbete, får man anta. För att undvika att bli sågad för en klen svensk insats hänger han ut spelarna på det egentligen helt irrelevanta sättet.
Hur många schweizare hade platsat i Kanadas? Hur många schweizare hade Pär Mårts plockat ut i svenska VM-truppen om han fått välja fritt därifrån inför VM?
Sen att han har rätt i sak är en helt annan femma. Men att komma till ett VM och ens använda sig av den sortens uttalande i vad som ska föreställa en stor hockeynation är häpnadsväckande.
Man beter sig ju på ett sätt som vore passande för typ Danmark och Slovenien.
Fattades bara att det skulle dras upp att "I Kanada finns det så här många hockeyspelare, i Sverige så här många. I Kanada finns det så här många ishallar, i Sverige finns det så här många".
När Tre Kronor gick från kvartsfinaluttåg till VM-guld
Tre Kronor har lyckats gå från att vara ett dödsdömt lag till att bli ett lag som nog fan vinner guld. Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alexander Edler är tydligen vad som krävs för att opinionen ska vända såpass.
Detta trots att vi fortfarande har att förmodligen ställas mot ett rätt starkt ryskt lag. Ett ryskt lag som redan nu visat bra klass trots att man till synes bara går på halvfart. Och trots att man fortfarande lämnat tre platser öppna för förstärkningar.
Man väntar på ett par killar som ni kanske känner igen namnet på. Aleksandr Ovetjkin, Pavel Datsiuk och Jevgenij Malkin i första hand.
Allt medan Sverige har fyllt sin VM-trupp lagom till när Henrik Zetterberg och Niklas Kronwall kan åka ur.
Där är det inte mycket snack om "kommer de komma" det handlar om. I och med att det är 2-2 i matcher för både Ovetjkin och Malkin och 2-3 för Datsiuk så tror jag redan att flygbiljetterna är bokade och klara.
Man har platser bokade på första bästa plan direkt efter varje enskild match där "man kan bli utslagna", om jag känner ryssarna rätt.
Ryssarna tackar i normala fall inte nej till VM-spel. Det är så man jobbar där. Nu när detta är sista chansen för killarna innan hemma-OS i Sotji i februari finns det inte en jävel som skulle få för sig att tacka nej om han inte är för skadad för att spela på riktigt.
Ingen vill riskera att bli ställas utanför den festen.
Men jag gillar hur det svänger så snabbt på tre spelare. Från att "nog åka ut i kvarten" till att det är "guldsmak" på tre spelare.
För Pär Mårts del innebär det för all del också att ett uttåg i kvarten, som kanske hade setts som "man kunde inte begära så mycket mer" plötsligt skulle bli ett jättefiasko eftersom laget numera bör kunna vinna guld.
Och en sak vi inte får glömma bort är att Schweiz framgångar i turneringen mycket väl kan komma att innebära att Tre Kronor ställs mot Kanada i kvarten och sedan får Ryssland i semin.
Istället kommer fyran i den svenska gruppen sannolikt kunna stå där med gräddfilen att få Schweiz i kvarten och på det dessutom slippa Ryssland i semin, förutsatt att ryssarna tar hem den där gruppen.
Hur imponerande det schweiziska lagspelet varit i turneringen så här långt, så tror jag inte att det finns många som ser Schweiz som ett vettigare motstånd än Kanada i en kvartsfinal. I synnerhet inte om det dessutom innebär att semifinalmotståndet blir Finland, Slovakien eller USA istället för Ryssland.
De enda som tycker det är folket som lever efter lika delar märkliga som inkorrekta devisen "man måste slå alla lag för att vinna guld".
Därmed inte sagt att Henrik och Daniel Sedin inte kommer in i Tre Kronor i ett bra läge. Det finns ingen utpräglad första- och/eller andrakedja som har levererat i turneringen så här långt riktigt, vilket betyder att de inte kommer gå in och störa hackordningen i laget.
Hade det funnits en vass första- och andrakedja i laget så hade det varit i stort sett varit oundvikligt att någon av kedjorna - eller båda - hade tappat en hel del av att bli nedskuffade i hierarkin. Som det sett ut hittills i VM känns det inte direkt som att det finns några som helst sådana risker.
Nu är man i det där läget som många väljer att missbruka ordet kring. "Allt att vinna och inget att förlora", just ur den aspekten. Många tycker ju att det är rimligt att använda det uttrycket på de mest märkliga ställen.
Och detta trots att många av spelarna i laget var lite FÖR glada över Sedins intåg i truppen. Man hade väl gärna velat se lite mer en lite mer tillbakadragen inställning än den man fått se. Känslan av "Nu kommer det äntligen folk som tar tag i det" med medföljande risk att det blir ännu mer "någon annan tar nog tag detta" nu när man vet VEM det är som är den där "någon annan".
Men inte ens det tror jag spelar någon roll så som Tre Kronor sett ut i turneringen.
Och det kanske säger mer om hur Tre Kronor sett ut (offensivt) än något annat, egentligen.
Sen får vi väl se hur snabbt Henrik, Daniel och Edler skickas in att spela PP. Som jag förstod det gör de bara en match innan slutspelet börjar och ska alla "matchas in långsamt", som man uttryckte det runt varför Loui Eriksson knappt spelade PP i början av turneringen, så kommer det ju ta fram till finalen innan det blir PP för killarna.
Men det är en jäkla press de får på sig, Sedinarna. Rent målmässigt är de väl i sin kanske sämsta form på år och dagar och tvingas bära Stora Frälsarrollen i Tre Kronor. Det där med formen är inget vi ska glömma bort. Vi måste ha full respekt för att det är som det är.
Visst finns det möjligheter att det släpper här i VM och att de börjar leverera som vi är vana att se dem. Men det vore fullt logiskt om det uteblev. Precis som det gjort under slutspelet och avslutningen av grundserien.
Just därför är det kanske lite extra modigt av killarna att komma hem och spela just nu. Att komma hem med en tämligen dålig form och spela i ett landslag där man, av olika anledningar, inte levererat på åtta år.
Det krävs sina män (eftersom de är män... jag skrev inte så bara för att det krävs just män specifikt för det).
Idag är det världens enklaste sak att följa elitseriehockey, ja, till och med allsvensk hockey och i viss mån även från hockeyettan. Så har det varit en längre tid nu.
Man har i många år kunnat följa händelser som mål och utvisningar i realtid via Swehockey och har i några färre år än så kunnat se varenda elitseriematch live på TV för en slant.
Jag bedömer det som att folk som idag är 15-20 år aldrig riktigt haft något som helst problem med att följa sitt elitserielag eller ligan som sådan.
Annat var det på min tid som ung i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Då fick man nöja sig med att det var Hockeykväll ett par gånger per år på SVT där man valde ut en huvudmatch som man sände från. Hade man tur var det ens favoritlag som var huvudmatch.
I övrigt fick man nöja sig med att lyssna på Radiosporten för att ta del av vad som hände. Lite senare kunde man även få in målen via texttv i någorlunda realtid, men det tog ytterligare ett par år efter att texttv började med det tills man fick veta VEM det var som hade gjort målen för lagen och ytterligare många år till innan man serverade regelrätt matchfakta från matcherna. Det senare tror jag kan ha varit något man började med först i slutet av 90-talet.
Där fick man snällt sitta med block och penna med alla matcher uppskrivna och sen fick man plita ner målskyttarna på egen hand, om man som jag ville ha koll på vilka som hade gjort mål under kvällen eller eftermiddagen eftersom det inte direkt fanns några andra möjligheter att få överblick just där och då.
Sen fick man vänta till nästa dag med att få komplett matchfakta via kvällstidningarna. Göteborgs-Posten slängde, under senare år också in så att man kunde se exempelvis många assist Stefan "Skuggan" Nilsson levererat under den gångna kvällen. Men i huvudsak fick man snällt invänta att komma hem och läsa det efter att man var klar med skolan för dagen.
Det där ändrades lite grann när man var klar med mellanstadiet. Då blev det lite lättare. För på högstadiet hade vi ett närköp precis nedanför skolan dit man pös iväg redan på den 20 minuter långa 09.50-rasten och hoppades att GT hade dykt upp. Ibland hade den gjort det - ibland inte... då fick man dyka ner igen på lunchrasten för att få sin info om passningspoängerna och inte minst en topp 5-lista på vilka spelare som varit bäst i respektive match.
Ett par år in på min högstadietid kom nästa fynd för min del. Ännu en sak som framstår jättekonstig med 2000-talsmått mätt. Men på den tiden var den en utvecklande upptäckt.
Jag noterade att biblioteket hade alla fräckare städers lokaltidningar. Så då kunde man komma lite mer bortom kvällstidningarnas ytliga bevakning och gå in lite mer på den mer genuina och närmare känslan.
Man kunde sitta där och läsa om HV71 i Jönköpings-Posten, om Luleå i NSD och Kuriren, om Malmö i Sydsvenskan, om Färjestad i NWT, om Leksand i Dalademokraten och om Brynäs i Gävle Dagblad vilket blev en kanonögonöppnare för någon uppväxt i en ort i ett landskap där hockeyn aldrig direkt varit stor eller något man skrivit alltför mycket om i tidningarna. Jag hade till och med en klasspolare som lirade med ortklubbens A-lag när vi gick i åttan utan att för den sakens skull ta sig någonstans alls inom hockeyn. Bara en sån sak.
Biblioteket var inget man besökte jätteofta i normala fall. Det hände väl, fram tills denna upptäckten, bara en gång i månaden när man drog sig ner för att jaga fatt på senaste numret av tidningen Hockey - som man på den tiden visserligen insåg var Modos klubbtidning, men som ändå fick gå eftersom det var som det var och man ville ta in det som fanns tillgängligt att ta in. I dagens samhälle är det ju mer tvärtom, att man måste välja bort saker för att man inte kan ta in allt.
Problemet med lokaltidningarna från lite längre ifrån var bara att de dök upp ett eller ett par dygn i efterhand.
I den här vevan som man hängde mycket på biblioteket kom man även i kontakt med förbundets årsböcker Årets Ishockey, vilket i sin tur breddade hockeykunskaperna ytterligare. När man kunde sitta och läsa igenom år efter år av det man aldrig var med och upplevde själv.
I takt med att man kunde få sin matchfakta levererad utan att behöva skriva ner alla mål själv på ett block, desto mer fritt blev det där Radiosportlyssnandet. Det var en märklig period av livet när man kom till den punkten.
Då körde jag och en polare väldigt mycket via Oddset. Det var inga större problem att spela om pengar som 14-16-åring på den tiden och dessutom frozade vi ju båda Luleå så vi behövde ha "turen med oss" på många olika sätt och jobbade med väldigt mycket vidskeplighet i det där radiolyssnandet.
Väldigt mycket.
Oftast tog vi med oss en portabel radio och lyssnade "inte hemma". Man gick olika promenadstråk och försökte komma fram till vilka sträckor och åt vilket håll det gav mest tur.
En tid gav det mest tur att sitta i avbytarbåset på bandyplanen. En annan gav det mest tur att stå och slänga snöbollar på en lyktstolpe.
Kyrkan var också iblandad en del. Det är ju där Gud hör hemma, som bekant. Vi bröt oss ganska ofta in i kyrkan, eftersom det ofta var stängd på torsdagskvällar och söndagskvällar. Där kunde man spela pingis om man så önskade. Det var kul. Men oftast satt man i någon soffa. Ätandes på kyrkans oftast medtagen fika och med stearinljus tända.
Det hände även att man satt inne i gudtjänstsalen (heter det ens så?) bland bänkarna och lyssnade, men det gav ett hemskt och kusligt eko som gjorde att man ogärna ville att det skulle föra tur med sig.
Bland annat kan jag avslöja att det var kyrkan som tog Luleå till SM-final 1993. Lars Hurtig gjorde två av sina tre suddenmål i kvart- och semi i kyrkan. Sen råkade finalmatcherna gå på TV och följdes därför inte från kyrkan och då gick det ju som det gick.
Så tänk på det, era bortskämda rackare som är uppväxta i under interneteran och bara behöver klicka på en länk till Eliteprospects för att få fram hur en spelare gått under sin karriär.
När jag fick läsa om en spelare som var klar för ett nytt lag när jag var 15 så fick jag snällt knalla ner till biblioteket med block och penna och rota mig igenom år för år för år för år i Årets Ishockey för att bygga min bild av spelaren. Fram tills man blev smart och rik nog att se till att lägga en förmögenhet på att kopiera upp statistikbiten från alla årgångar.
Det som slår mig nu så här många år i efterhand är hur superintresserad jag redan som säg 12-16-åring var av annat än bara just det Luleå jag må ha varit en väldigt stor supporter till. Hur jag verkligen gick in i allt för att bli så bred i intresset och kunnandet som möjligt. Att se hockey ur så många dimensioner som möjligt.
Det är det som gjort mig till den jag är idag. Ett geni på sitt sätt.
Om det var mycket brudar på den här tiden? Nej, inte speciellt. Jag fick ta hand om mig själv.
I och med Schweiz braksuccé i hockey-VM kanske det är på sin plats att vi lär oss hur nationen uttalas?
Vi har oftast lite för fullt upp med att göra oss lustiga över att arroganta jänkare inte fattar att Sverige och Schweiz är två olika länder, utan gärna blandar ihop dem... för att sedan lalla runt och inte ens kunna uttala Schweiz på vårat eget språk.
LOL!
SCH betyder att det ska vara lite SCH-igt i början av ordet. Ja, ni hörde rätt. Det ska alltså inte vara ett rent S (TRO DET ELLER EJ, men det är inte ett S-uttal som man bara försökt FINA TILL genom att stava det SCH).
Det Z som finns på slutet uttalas "ts". Det uttalas alltså inte som ett SCH där valt att skriva det som Z.
(förhoppningsvis ser en del av er någon bild man kan klicka på här under)
Jag, och många med mig förstås, förstår överhuvudtaget inte vad problemet är. Ändå hör man det om och om och om igen.
Från det ena till det andra:
Jag vill ge rätt mycket kudos till gänget på TV4 och hur man hanterat uttalen av flera av de tjeckiska namnen under VM. Där har man verkligen läst på ordentligt och lyckas pricka in det mesta, oavsett det varit Johan Edlund eller Lasse Granqvist som suttit vid spakarna, även om den förstnämnde blandade och gav en hel del i den matchen jag kollade på.
Men det är okej. Är man som alla andra svenskar van vid att säga Tenkrat om Tenkrát och Nakladal om Nakládal och så vidare, så är det lätt hänt att man faller in i det gamla "normala" svenska sättet att uttala namnen.
Tjeckiska namn har ju, som bekant, en tendens att ha betoningen på fel ställe mot var man känner att det känns bäst på svenska.
Men överlag har det varit imponerande bra. Nästan på den nivån att jag tror att man kanske hade fixat Jan Hlaváč till och med.
Sen sjönk väl Lasse Granqvist en smula under Tre Kronor-Vitryssland igår när han blev SUPERUPPHETSAD över att Roman Graborenko hade spelat 23 minuter när det var tre minuter kvar.
"KOLLA PÅ DEN ISTIDEN!!! KOLLA!!!!!!!!1" var lite i märkligaste laget med tanke på att Ole-Kristian Tollefsen lirar runt 30 minuter varje match för Norge och - som @Nossrenda påpekade i en tweet sex backar i Elitserien den gångna säsongen snittade mer än så där per match.
Erik Gustafsson spelade 24.49 i matchen, för övrigt. Graborenko landade på 25.38 till slut.
TV4-gänget var även inne på någon konstig utläggning om att tur och otur inte finns i hockey, men att förtjänt av ett mål däremot existerade.
Det där förstod jag inte alls och det kändes ganska bakvänt. Mål gör man ju, det är inget man är förtjänt eller oförtjänt av i sig. Tur och otur kan man däremot i allra högsta grad ha.
11
