Den svaga svenska insatsen vid U18-VM i Sotji tycks ha skadat några av de svenska 95:ornas draftaktier. Så kan man i alla fall tolka TSN-scouten Craig Buttons sista ranking inför draften i New Jersey den 30 juni.
När Button publicerade sin slutgiltiga ranking i går hade han bara två svenskar bland de 30 främsta på sin 75-mannalista. Elias Lindholm hade tappat ytterligare en placering och åkt ned till nionde plats efter att ha legat topp-5 under första halvan av säsongen. Däremot pekar det fortsatt uppåt för Alexander Wennberg, vars fina säsong i Djurgården kombinerat med ett riktigt bra JVM gör att han numera är rankad som tolfte spelare på Buttons lista. De flesta tycks ranka Wennberg topp-15 just nu, vilket är ett mycket gott tecken inför draften.
Lindholm och Wennberg är båda sena 94:or och var således inte med och spelade U18-VM i Sotji i april. Av de scouter jag har haft kontakt med senaste månaden tycks 95:ornas svaga turnering - laget åkte ut i kvarten mot USA - ha haft en negativ inverkan på deras chanser att gå i första rundan. Craig Button verkar vara av samma åsikt. Flera av de bärande svenska spelarna i U18-landslaget, som fanns med bland de 30 främsta tidigare under säsongen, har fallit ganska långt ned på TSN-rankingen:
* Robert Hägg har gått från plats 36 till plats 48 på en månad.
* André Burakovsky har fallit från plats 39 till 58 under samma period.
* Jacob de la Rose har ramlat från plats 50 till 57.
Det här behöver naturligtvis inte betyda ett smack. Har en klubb redan fattat tycke för en spelare under säsongen ska det krävas mer än ett svagt U18-VM för att förstöra det intrycket. Ovan nämnda svenska spelare har förvisso tappat mark på de flesta draftrankingar på sistone, men inte alls i samma utsträckning på alla håll. Future Considerations, vars ranking en snäll person skickade över på pdf härom dagen, har exempelvis både Hägg (24) och Burakovsky (25) rankade bland de 30 främsta fortfarande.
Det enda jag vågar säga just nu är att Sverige kommer att ha minst två spelare - Lindholm och Wennberg - i första rundan senare i månaden. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om både Hägg och Burakovsky går sent i första rundan. Draften går trots allt till stor del ut på att hitta spelare med stor potential och dessa båda herrar har just det, även om deras insatser under säsongen inte helt och hållet höll vad de lovade.
*****
Den 1 juni passerade NHL-klubbarnas deadline för att sajna spelare som draftades 2011. Bland dessa finns flera svenska namn som inte belönades med några NHL-kontrakt, spelare som därmed åter är tillgängliga för att bli draftade. Det handlar om:
* Rasmus Bengtsson, b, Muskegon (USHL) (Draftad av Florida som 59:e spelare)
* Joachim Nermark, c, Linköping (Draftad av Colorad som 93:e spelare)
* Simon Karlsson, b, Oshawa (OHL) (Draftad av Nashville som 142:a spelare)
* Pathrik Vesterholm, c, Bik Karlskoga (Draftad av Vancouver som 180:e spelare)
* Michael Schumacher, fw, Sault Ste. Marie (OHL) (Draftad av Los Angeles som 200:e spelare)
* Johan Mattsson, mv, Djurgården (Draftad av Chicago som 211:e spelare)
Min gissning är att ingen av dem blir upplockad igen.
*****
Varje år är det alltid några överåriga svenskar som går i draften, vanligtvis några stycken som har gjort bra ifrån sig på JVM. I år ser det framför allt ljus ut för Viktor Arvidsson, Skellefteå, och Emil Djuse, Frölunda. Jag tror att båda två kommer att bli upplockade i någon av de senare rundorna.
Uselt från början till slut - bakifrån målvakterna fram till forwards. Pittsburgh Penguins Stanley Cup-dröm hänger plötsligt på en väldigt skör tråd efter nattens kollaps mot Boston Bruins.
Nej, det var nog inte riktigt det här någon kunnat föreställa sig inför konferensfinalen mellan Pittsburgh och Boston. Ur Penguins perspektiv är den här serien en mardrömsliknande påminnelse om fjolårets förlust mot Philadelphia Flyers. Skillnaden är ett instabilt Flyers har bytts ut mot ett disciplinerat och till synes obevekligt Boston Bruins. Det gör att siffrorna rinner i väg - men bara åt ett håll den här gången.
För Penguins fungerar ingenting just nu. Och det är just därför den här serien kan vara död, begraven och inskriven i historieböckerna redan till helgen. Det vore en sak om laget bara behövde justera en aspekt i spelet, men när varken målvakts-, försvars- eller anfallsspel är i närheten av att vara godkänt, ja, då är livet lika upplyftande som för en av "Jigsaws" tortyrfångar i någon av de otaliga Saw-filmerna.
*****
Om vi börjar mellan stolparna så har Tomas Vokoun varit Penguins go-to-guy ända sedan Marc-André Fleury började kasta in puckar mot New York Islanders i första rundan. Vokoun har gjort ett hedersamt jobb, men i natt blev det tydligt att han inte är en målvakt att hålla i handen när det börjar blåsa upp till storm. Han fick för all del ingen som helst hjälp av sina försvarare, men gjorde heller inte något utöver det vanliga för att ge sina lagkamrater en välbehövlig energiboost. Marc-André Fleury byttes in efter 0-3-målet redan i första perioden. Hans comeback mellan stolparna inleddes med ett insläppt vinkelskott från Brad Marchand. Ett mål som nio av tio NHL-målvakter stoppar.
Nu är frågan vem Penguins ska satsa på i match tre. - Fråga inte mig, sa Fleury till Pittsburgh Post-Gazette efter matchen.
- Det är coachens beslut, kommenterade Vokoun.
Jag skulle personligen ha fortsatt att satsa på Vokoun eftersom han är det minst dåliga alternativet just nu. Fleury fick möjligheten att visa att han lagt misslyckandet i Islanders-serien bakom sig, men i stället la han ett nytt ägg och var precis lika opolerad i sitt spel som tidigare. Vokoun har baserat på sin totala slutspelsinsats förtjänat att få en möjlighet att reparera skadan.
*****
Försvarsspelet? I den utsträckning det över huvud taget existerade var det tunnare än papper, skörare än glas och vägde lättare än luft. Egentligen behöver jag bara visa klippet på Kris Letangs och Paul Martins "insats" innan Nathan Hortons 2-0-mål för att summera hur illa ställt det var.
*****
På pappret är Penguins ligans offensivt bästa lag. Men i de två senaste matcherna har lagets stjärnforwards sett vilsnare ut än Leif GW Persson på ett viktväktarmöte. Sidney Crosby, som jag gnällde på redan efter första konferensfinalen, gav okaraktäristiskt nog bort pucken till Brad Marchand innan 1-0-målet, 28 sekunder in i matchen. Snacka om moralhöjare - not! Ännu sämre än Crosby var Jevgenij Malkin. Han jagade puck mer puck än en B-junior och tappade markeringen i försvarsspelet så många gånger att jag tappade räkningen.
Enligt nhl.com gjorde Penguins offensiva stjärnor Crosby, Letang, Malkin, James Neal, Pascal Dupuis, Chris Kunitz och Jarome Iginla totalt 88 poäng på de elva matcher det tog att spela sig till konferensfinal. På två matcher mot Boston har de sammanlagt gjort noll poäng och är gemensamt -25.
Vem hade kunnat ana det?
******
Så innebär det här att det är kört för Penguins?
Jag skulle säga att sannolikheten för det är ganska stor. Laget är bäst i särklass bäst i NHL när allt fungerar, men precis som vi såg i Philadelphia-serien i fjol riskerar allt att falla platt på ändå när obalansen mellan den konstnärliga, offensiva friheten och det bortglömda försvarsarbetet blir för stor.
Nattens kollaps i kombination med Boston Bruins tålamod, street-smartness och plötsliga hemmafavör gör att en Stanley Cup-final känns som en utopi för Pittsburgh Penguins.
Scrollade runt på Viaplay i jakt på en lagom sölig och hjärndöd söndagsfilm att slöa till i går. Fastnade av någon outgrundlig anledning för Swingers från 1996, en rulle jag inte sett sedan VHS:ens tidevarv (googla om ni är för unga för att förstå...).
Tydligen var det skrivet i stjärnorna att jag skulle se Swingers eftersom det i sin tur gav upphov till det här blogginlägget. Filmen, en typisk, halvintellektuell 90-talskomedi med mer dialog än händelse, innehåller nämligen en av tidernas bästa tv-spelsscener - vältajmat nog med konferensfinalisterna Chicago Blackhawks och Los Angeles Kings i huvudrollen.
Dokumenterat Blackhawks-frälste Vince Vaughns karaktär Trent och hans polare sitter och spelar vad som förefaller vara NHLPA '93 (?) på Sega Mega Drive. De ondgör sig över att man har tagit bort möjligheten att fajtas på spelet (vilket man väl kunde??), men konstaterar samtidigt att det är en bonus att man numera kan kan få spelarnas huvuden att blöda om man tacklar dem tillräckligt hårt.
Vince Vaughns rollfigur - som naturligtvis spelar med Chicago - kläcker den legendariska kommentaren "I'm gonna make Gretzky's head bleed!". Hur det går kan ni se i klippet nedan.
Om jag inte minns helt fel blev det ett rejält ramaskri över det faktum att man kunde tackla spelare blodiga på just det här spelet. Diverse föräldraorganisationer i USA och Kanada ska ha protesterat och redan till nästkommande version av spelet, NHL '94, hade EA Sports sett till att stryka blodbadet från sitt spelmanus.
När det gäller Chicago-Los Angeles så vette katten om man inte hellre hade sett de dåvarande laguppställningar gå "head-to-head" i en konferensfinal än dagens. Luc Robitaille-Wayne Gretzky-Tomas Sandström mot Michel Goulet-Jeremy Roenick-Steve Larmer. Chris Chelios-Steve Smith mot Paul Coffey-Rob Blake. Ed Belfour mot Kelly Hrudey. Det är matchups som väger tungt.
Fotnot: Om Swingers inte låter bekant kan det bero på att filmen fick den totalpatetiska titeln "Du, var är brudarna?" i Sverige när den släpptes.
När Crosbys största tillgång blir hans största svaghet
Hela upplägget andas Kalla kriget och jag förväntar mig således en infekterad serie med många griniga utspel, några handgemäng och en och annan domarskandal.
Jo, tack! Jag behövde inte vänta länge på att bli bönhörd. Nattens första konferensfinal mellan Pittsburgh och Boston innehöll precis lika mycket hetta som jag hade hoppats på. När två lag som genuint ogillar varandra brakar samman blir det sällan tråkigt. Tålamodet testas och vanligtvis är det laget som är bäst på att hålla sina känslor i band som vinner kampen. I natt var Boston det laget.
Medan Bruins stjärnor höll sig coola i rätt lägen tappade Penguins nyckelspelare konceptet. Det tydligaste exemplet kom när slutsignalen efter andra perioden ljudit. Sidney Crosby försökte få Tuukka Rask ur balans genom att dela ut några smällar på målvakten när han var på väg att lämna isen. Rask, känd för att vara en rätt hetlevrad målvakt, log och ryckte bara på axlarna.
Crosby hade på det hela taget en bedrövlig afton. Det berodde på att hans största tillgång som hockeyspelare förvandlades till hans största svaghet som hockeyspelare. I grund och botten vilar 87:ans talang på en enorm vilja att vinna, ett driv som oftast är konstruktivt eftersom det får honom att jobba hårdare än alla andra. Men när resultaten uteblir i vissa matcher riktas energin åt fel håll. Det är i då man ser Crosby lägga mer energi på att gnälla på domare och ge sig in i onödiga skärmytslingar än att vara kreativ med pucken. Som han gjorde i slutspelsserien mot Philadelphia Flyers i fjol. Och som han gjorde mot Boston i natt.
För Penguins del gäller det att snabbt hitta tillbaka till det som har gjort laget framgångsrikt i slutspelet. Farten och finessen. Att ge sig in i en massa fysiska dueller efter avblåsningarna är att spela Bruins i händerna. Ska de vinna den här serien måste de göra det med sitt eget spel. Inte Bruins spel.
*****
När Boston nu ställs mot ett lag som är raka motsatsen jämfört med Rangers kommer Chara spetskompetens i försvarszonen att komma väl till hands. Jag ser fram emot duellerna med Sidney Crosby.
Som Linus Hugosson konstaterade i gårdagens "inför-tips" så är Chara den största Conn Smythe-kandidaten i Bruins lag. I mina ögon betyder han mer än någon annan spelare för det laget. David Krejci och Tuukka Rask får ursäkta.
*****
Nattens tvåmålsskytt David Krejci är detta till trots värd en rejäl dunk i ryggen. Om han, trots de fina meriter han besitter, fortfarande inte räknas som en NHL-stjärna kommer det här slutspelet definitivt att ändra på det.
I mina ögon är han ligans bästa tjeckiska spelare.
*****
Chicago-Los Angeles då? Hann bara se andra halvan av matchen eftersom jag var ute på galej i går. Det bestående intrycket var att Kings gav New York Rangers-vibbar i det offensiva spelet. De skapade just ingenting samtidigt som Jonathan Quick tvingades storspela för att hålla kvar dem i matchen.
Nyckeln för Kings blir att få ned pucken på djupet och skapa längre anfall, något man lyckades utmärkt med i fjolårets slutspel. Lagets stora fysiska forwards behöver dessutom sätta mer press på Chicagos puckskickliga backar.
Slutligen vill jag lyfta på hatten för Niklas Hjalmarsson. Av svenskarna som fortfarande är kvar i Stanley Cup-slutspelet har han varit bäst. I min bok är han en självklar svensk OS-spelare nästa säsong. Punkt slut.
Det är en vecka sedan Mark Owuya blev Kelly Cup-mästare med Reading Royals i ECHL. Den tidigare djurgårdskeepern fick förvisso begränsat med speltid i slutspelet eftersom målvaktskollegan Riley Gill passade på att spela sitt livs hockey under veckorna som ledde fram till mästerskapstiteln - och utsågs även till slutspelets MVP.
Det gjorde inget för att grumla Owuyas glädje över titeln. 23-åringen, som har återfunnits i Toronto Maple Leafs organisation de senaste två säsongerna, gjorde nämligen ett ovanligt framträdande i samband med firandet i Reading. Under en ceremoni efter vinsten lät han nämligen sitt alter ego Mark in Da Park återuppstå på scenen.
Ni som har hängt med i några minns kanske att Owuya framträdde som rappare under uttagningarna till Idol för sex, sju år sedan. Musikarriären blev dock avbruten ganska abrupt eftersom hockeyn kom i vägen. Det fanns dessutom teorier om att Owuya aldrig blev draftad av någon NHL-klubb eftersom hans inhopp i musikbranschen hade solkat hans rykte som spelare. När jag har pratat med Mark nu på senare år har han sagt att Mark in Da Park är ett avslutat kapitel.
Nu gav Owuya i alla fall utlopp för sina andra talanger igen och lyckligtvis dokumenterades det korta uppträdandet av en supporter.
"And now, the end is here
And so I face the final curtain
My friend, I'll say it clear
I'll state my case, of which I'm certain
I've lived a life that's full
I traveled each and ev'ry highway
And more, much more than this, I did it my way"
Publiken har gått hem, isen har smält och de sista popcornresterna är bortsopade från läktarens slitna golv. I den spöklikt dunkla byggnaden hörs ett svagt nynnande. Det är John Tortorella som står på den 61x26 meter stora betongplattan i botten av Madison Square Garden och hummar tonerna till Frank Sinatras "My Way". Han kliar sitt precisionsansade gråa skägg och kisar medan blicken söker sig upp mot takbjälkarna där den fastnar på ett baner:
"New York Rangers Stanley Cup Champions 1994".
John Tortorella tystnar tvärt och grimaserar på ett sånt våldsamt sätt att man kan tro att Larry Brooks inte bara har äntrat byggnaden och ställt en "dum" fråga, utan även ätit upp hans frukostflingor. En harang av syrliga svordomar börjar studsa mellan de anrika väggarna som om de vore ett sjok med felspridda Michael del Zotto-passningar. Spetsar man örat noga kan man höra honom mumla "if only" och sedan urskilja namn som Gaborik, Nash och "Bad" Richards inkilade mellan de vulgära profaniteterna. "The useless fuckin' power play", vrålar han bestört och skickar argsint upp två långfinger i vädret.
I samma stund som de knotiga fingrarna riktas mot skyn tycks den aggressiva varelsen börja andas lite lugnare. Vid en första anblick kan man inbilla sig att utbrottet har tjänat sitt syfte, att han har förbrukat sin ilska som om den vore bränsle och låtit sin motor sänka varvantalet. Så är inte fallet. Lågan brinner fortfarande stark inne i det pulserande bröstet. I stället är det en glittrande, lite klumpig tingest runt ett av fingrarna som har en meditativ effekt på den kortvuxne mannen. John Tortorella fingrar förnöjt på den gräsligt fula ringen och skrockar högljutt medan han tyder inskriptionen:
"Tampa Bay Lightning Stanley Cup Champions 2004" Betydligt gladare i hågen vänder han på klacken och knallar ut ur arenan som har varit hans andra hem under fyra år. Samtidigt som den tunga ståldörren slår igen bakom honom gastar han "Screw you, Glen!" och skrattar infernaliskt.
Medan John Tortorella släntrar genom Madison Square Gardens katakomber med bestämda steg återupptar han "My Way"-nynnandet. Nu med en så pass ökad frenesi att tolkningen av stycket påminner mer om Sid Vicious version än Frank Sinatras original. Det sista som hörs innan John Tortorellas skepnad förpassas till New York Rangers historiebok är en utdragen falsettsång:
"And more, much more than this, I did it my waaaaaaay!"
Ett rafflande slut på en rafflande serie. Den sjunde och avgörande drabbningen mellan Los Angeles och San José blev precis lika spännande som förväntat. Inget skönspel men väl rak och ärlig kamp, precis på det adrenalinstinna viset som man älskar i slutspelstider.
För Sharks blev det ännu ett ledsamt uttåg ur slutspelet. Klubben har tagit sig till slutspel 14 gånger de senaste 15 säsongerna, men trots diverse storsatsningar har man bara tre konferensfinaler att skryta med under den perioden. Ett klent facit sett till de satsningar som klubben ändå har gjort. Nu håller fönstret sakta men säkert på att stängas för åldersstigna stjärnor som Joe Thornton, Patrick Marleau, Dan Boyle.
Var det här rent av sista chansen för Sharks med sin nuvarande kärna? Kanske. Sharks har förvisso en väldigt spännande arvtagare i Logan Couture, men tittar man på vad klubben har i pipelinen i övrigt ser det deprimerande ut.
The Hockey News rankade nyligen Sharks som sämsta lag i ligan vad återväxt anbelangar. Det är ett resultat av general managern Doug Wilsons "vinna-till-varje-pris-inställning" som har kostat åtskilliga draftval de senaste åren. Därför är det troligt att klubben bara inom några säsongers tid kommer att tvingas genomgå en jobbig generationsväxling. Det gör det här slutspelsuttåget ännu jobbigare att svälja för alla som håller på Sharks.
*****
Apropå jobbigt. Man kan inte låta bli att undra hur Joe Pavelskis nattsömn kommer att påverkas av mardrömsmissen i den tredje perioden. Pavelski behövde bara få lite luft under pucken för att kvittera till 2-2. I stället sköt han mer eller mindre pucken rakt i Jonathan Quicks plockhandske.
Vissa vill ha det till att det var en fantastisk räddning. Jag håller med om att Quick läser situationen bra, men i ett sådant där läge SKA det bara vara mål från en så pass skicklig spelare som Joe Pavelski.
*****
Los Angeles Kings då? Med sin storlek och sitt fysiska spel är de lika jobbiga att möta som i fjol, även om de faktiskt har sett mer mänskliga ut i den här serien än på länge. Jonathan Quick ger laget en enorm trygghet och jag vågar påstå att Kings har det bästa målvaktsspelet av de kvarvarande lagen i slutspelet. Quick överglänste en på intet sätt dålig Antti Niemi i den här serien och i slutändan det var tungan på vågen.
En annan styrka finner vi lagets bredd. Att Darryl Sutter vågade matcha sin fjärdekedja långt in i tredje perioden är ett gott tecken på att de regerande mästarna fortfarande har många spelare som klarar av att spela ansvarsfullt i pressade situationer.
Oavsett om det blir Chicago eller Detroit som ställs mot Kings i konferensfinalen kommer de att få en otroligt jobbig resa.
*****
Dustin Penner var en av Los Angeles Kings bästa forwards i natt. Det är en spelare som det är svårt att bli klok på. Här kan vi snacka om en Dr. Jekyll & Mr. Hyde-personlighet. Han är en disträ och ganska lat spelare under grundserien. Så fort det blir slutspel förvandlas han till en kraftfull och fysisk spelare. Penner fortsätter att vara ett av NHL:s stora mysterier.
*****
Då är det bara att fylla på med bränsle och göra sig redo för en ny nattmangling. Klockan 02.00 i natt är det dags för nästa match sju. Chicago-Detroit - winner takes it all.
Chicago Blackhawks gick naturligtvis inte att räkna ut. Vips så hade 1-3-underläget i matcher mot Detroit Red Wings förvandlats till 3-3. Nu återstår en sjunde och avgörande match i Chicago. Det är svårt att påstå något annat än att det är fördel Blackhawks. Dels för att de har hemmais, dels för att de kommer till spel stärkta av två raka segrar.
Men jag är ändå inte helt övertygad om att President's Trophy-vinnarna ska gälla som stora favoriter. Är det något Detroit har bevisat i det här slutspelet är det att de är svåra att ta kol på. Fråga bara Anaheim Ducks. Red Wings gjorde en av sina bättre matcher den här säsongen när Ducks besegrades med 3-2 i den sjunde och avgörande matchen på bortais i första slutspelsrundan.
Då klev Henrik Zetterberg fram som den clutch-spelare han tenderar att vara ibland. Det skulle han behöva göra igen. "Zäta" gjorde ingen större insats i natt och drog framför allt på sig en sen utvisning som hämmade Detroit i deras kvitteringsjakt. Mot Anaheim gjorde Detroitkaptenen åtta poäng på sju matcher, varav sju i de tre avslutande matcherna. Mot Chicago har det blivit tre assist på sex matcher. Poäng är förstås inte allt för en mångsidig spelare som Zetterberg. Faktum är dock att Detroit brukar vinna när han kliver fram och levererar. En ny Zäta-leverans i match skulle således vara välkommen.
Men åter till Chicago och deras fördel. Den största anledningen till att den känns skör stavas Corey Crawford. Jo, jag är medveten om att Chicagomålvakten på det hela taget har gjort en väldigt stark säsong. Men nattens insats var, 35 räddningar på 38 skott till trots, minst sagt darrig. Crawford släppte framför allt in ett riktigt skitmål när Joakim Andersson gav Red Wings ledningen i andra perioden. I den tredje överglänste han måhända Jimmy Howard, som inte heller hade någon bra kväll på jobbet, men släppte samtidigt en del märkliga returer och såg över lag ut att vara obekväm med situationen.
Det blir intressant att se om det här bara var en enskild plump i protokollet, eller om Crawfords nerver faktiskt börjar spela honom ett spratt. Jimmy Howard har gjort sina bästa matcher när han Detroit har haft ryggen mot väggen den här säsongen. Nu återstår det att se om Crawford kan vinna den sista duellen med amerikanen natten mot torsdag.
*****
Apropå nerver... För Red Wings rookieback Brendan Smith verkade de löpa amok i natt. Han totaltappade markeringen på Michal Handzus vid Blackhawks 2-2-mål och förlorade duellen med Bryan Bickell innan 3-2-målet. Det var misstag som stod Red Wings dyrt, eller som Per Bjurman uttryckte det på Twitter:
"Nu kostade han Detroit matchen, serien och säsongen. Så kan det gå."
Mike Babcock har hyllat Brendan Smith om och om igen i det här slutspelet, trots att försvarsspelet ofta har hållit Sandis Ozolins-klass. Någonstans känns det som att pumpa ett däck innan man har lagat hålet som släpper ut all luft. Det går inte att komma ifrån att Smith är en säkerhetsrisk. Därför borde han matchas varsammare i utsatta situationer. Om inte Babcock lärde sig den läxan nu lär han inte göra det alls.
*****
Jag gav rättmätigt Jonathan Toews en hel del dynga efter hans dåliga insats i den fjärde matchen. Sedan dess tycks Chicagos lagkapten ha vänt blad. I match fem kom första målet och i natt spelade han fram till två av Blackhawks mål samtidigt som han svarade för en hjälteinsats i det defensiva spelet.
När Toews spelar på toppen av sin förmåga har han få övermän i ligan sett till det totala paketet. Det visade han inte minst i tredje perioden i natt då han utöver att vinna flera viktiga tekningar även gick segrande ur de bryska duellerna med Henrik Zetterberg och Pavel Datsiuk. Den sistnämnde lyckades Toews till och med få ur balans sent i tredje perioden. Känslan är att Toews har vänt på steken och fått ett mentalt övertag på Red Wings stjärnduo efter att ha varit i motsatt sits för blott två matcher sedan.
******
Mitt tips då? Att Chicago vinner sjunde matchen med 3-2.
För egen del skulle jag verkligen behöva en framgång efter att mina naiva tips i Eastern Conference slutat med fiaskon. Efter att ha tagit full pott på mina tips i första slutspelsrundan står jag inför risken att det kan bli noll rätt nu. Ska jag behålla värdigheten gäller det att Los Angeles och Chicago förvaltar sin hemmafavör de närmaste två nätterna.
Om en dryg månad är det dags för NHL-draften i New Jersey. Biljetterna är bokade och klara och hockeysverige.se kommer att vara på plats för att ge er den bästa och djupaste svenska bevakningen därifrån.
Traditionellt sett finns det nästan alltid en given förhandsfavorit till att gå etta i draften. Årets draft i New Jersey känns dock betydligt mer öppen än på länge eftersom det inte finns "en klar etta" i samma utsträckning som tidigare år. Backen Seth Jones från Portland Winterhawks i WHL har varit den stora favoriten efter sitt starka JVM i Ufa, men både Nathan MacKinnon och Jonathan Drouin från Halifax Mooseheads i QMJHL får anses vara utmärkta alternativ till Jones.
Framför allt MacKinnon bör ha höjt sina aktier under den gångna veckans Memorial Cup, det stora juniormästerskapet i Kanada. 17-åringen utsågs till turneringens MVP efter att ha svarat för makalösa 13 poäng (7+6) på fyra matcher när Halifax tog hem mästerskapet. Att han överglänste Seth Jones två gånger om i turneringen - seger 7-4 i gruppspelet och 6-4 i nattens final - gjorde säkerligen inte saken sämre.
Colorado Avalanche, som vann draftlotteriet och får välja först i New Jersey, har sannerligen inget enkelt val framför sig:
Amerikanen Seth Jones tillbringade faktiskt en del av uppväxten i Colorado där hans pappa Popeye Jones spelade basket för Denver Nuggets. Det var även där han började spela hockey och fick en del värdefulla tips från tidigare Avalanche-kaptenen och storspelaren Joe Sakic, som hastigt och lustigt återfinns i Colorados klubbledning numera. Jones är en komplett back som av TSN:s talangexpert Craig Button har kallats den mest extrema backtalangen sedan Chris Prongers juniordagar. Jones förefaller vara precis vad Colorado behöver då de är i desperat behov av en back som kan leda deras försvar på sikt. På forwardssidan återfinns redan utvecklingsbara spelare som Matt Duchene, Gabriel Landeskog och Ryan O'Reilly.
Skulle Colorado ändå falla för frestelsen att drafta Nathan MacKinnon är det fullt förståeligt. 17-åringen är en dynamisk center som tack vare både sin bakgrund - född i Nova Scotia och skolad på Shattuck St. Mary's hockeyprogram i Minnesota - och spelstil har jämförts med Sidney Crosby, om än en fattigmans Crosby. MacKinnon är bra på rören och kan både göra mål och agera playmaker. Han tar dessutom stort ansvar i den egna zonen, även om QMJHL generellt sett inte är en liga där defensivt spel tas på något större allvar.
I Jonathan Drouin har Colorado ett tredje spännande alternativ. Han är en ganska liten forward (179 cm), men otroligt explosiv och stark i kroppen. Det är bara att leta fram ett par klipp på med honom på YouTube för att inse att det är en speciell spelare. I sin kreativitet med pucken påminner han om Patrick Kane samtidigt som han antagligen är betydligt svårare att flytta på än vad Kane var i samma ålder.
Dessa tre herrar förväntas gå som etta, tvåa och trea i årets draft. Vem av dem som tar vilken placering är skrivet i stjärnorna. Inte sedan Marc-André Fleury gick som första spelare i draften för tio år sedan känns NHL-draften lika osäker som i år.
Utvilad och återhämtad efter tre stressiga VM-veckor är det hög tid att blåsa liv i den här bloggen. Och vi startar mitt i det brinnande Stanley Cup-slutspelet som jag bara har kunnat följa med ena ögat under VM. Efter nattens matcher står det klart att vi åtminstone är på väg mot en stor skräll i konferenssemifinalerna.
Chicago Blackhawks, grundseriens stora dominanter, är bara en förlust från en oväntat tidigt utträde ur slutspelet efter nattens 0-2-förlust mot Detroit Red Wings. 1-3 i matcher och en uppförsbacke lika brant som Holmenkollens hoppbacke. Efter att ha ägnat delar av förmiddagen åt att ta mig igenom match fyra, där framför allt Jonathan Toews hamnade i centrum.
Toews är i mina ögon en av ligans mest kompletta spelare. Bra i båda ändarna av isen och en stark ledargestalt med bra karisma. Dessvärre har dessa egenskaper lyst med sin frånvaro under stora delar av slutspelet - och framför allt i natt.
Toews, som bara har tre assist på nio slutspelsmatcher, tog tre utvisningar bara i den andra perioden av nattens match (och borde antagligen ha haft ytterligare en under en av otaliga tuppfäktningar med Henrik Zetterberg). Det lagkaptenen visade prov på var en frustration som Blackhawks inte har råd med i sitt utsatta läge just nu. Som den ledare han är måste Toews vara den som går i bräschen och gjuter mod i sina trupper. Det kommer han knappast att åstadkomma i utvisningsbåset.
*****
Samtidigt som Chicago inte har levererat i enlighet med förväntningarna ska man inte glömma att Detroit spelar förbaskat bra just nu. Jag har länge varit skeptisk till Jimmy Howard som en målvakt som skulle kunna ta sitt lag hela vägen. Just den här säsongen har amerikanen emellertid tagit steget in i NHL:s målvaktselit och det är till stora delar hans förtjänst att Red Wings spelar slutspelshockey över huvud taget. Under grundserien gav han sitt lag chansen att vinna de flesta matcherna.
En annan nyckel till framgång för Red Wings är deras nyfunna bredd. Under grundserien var de beroende av att Henrik Zetterberg eller Pavel Datsiuk klev fram för att det skulle bli seger. Nu har man Zäta och Datsiuk i varsin kedja samtidigt som den orutinerade tredjekedjan med Gustav Nyquist, Damien Brunner och Joakim Andersson har varit fenomenal.
*****
Nattens största skräll var ändå att John Tortorella valde att peta Brad Richards inför Rangers fjärde möte med Boston Bruins. Eftersom Rangers vann matchen får man delvis ge Tortorella rätt i sin coachning. Det finns dock ett oroväckande mönster i New York Rangers som kan påverka "Tårtans" framtid i klubben. Richards är det tredje tilltänkta stjärnan som misslyckas med att producera under Tortorellas ledning den här säsongen.
Marian Gaborik trampade vatten och blev trejdad medan Rick Nash har haft usel utdelning i slutspelet. Är det bara ett taskigt sammanträffande att Rangers största stjärnor misslyckas att leverera under Tortorellas ledning, eller kan det härledas till coachandet i sig? Som jag skrivit tidigare under säsongen tror jag på det senare. Jag får ofta känslan av att Tortorella lägger så stor vikt vid det fysiska uppträdandet och försvarsspelet att kreativiteten blir lidande. Rangers är och förblir ett av de minst underhållande lagen att titta på i NHL. Detta trots att man har spelarmaterialet för att spela en mer publikfriande hockey.
*****
Los Angeles keeper Jonathan Quick tillbaka i gammalt gott slag. Efter en svag grundserie och två tunga tavlor i de inledande matcherna mot St. Louis i första slutspelsrundan har Quick varit precis så där bra som han var i fjolårets slutspel.
Inte illa av en keeper som tycks ha hämtat sin målvaktsstil från innebandyns värld.
*****
I skrivande stund sitter jag på tåget till Jönköping. Där kommer HV71:s William Karlsson äntligen att få motta priset som 2013 års EliteProspect, priset som hockeysverige.se och eliteprospects.com delar ut till den, i vårt tycke, bästa junioren i elitserien. Priset offentliggjordes redan i samband med Hockeygalan tidigare i månaden, men på grund av hockey-VM är det först nu jag får möjlighet att dela ut det till William.
En längre intervju med vinnaren kommer på sajten i början av nästa vecka.
12
