Lias Andersson.Foto: Bildbyrån

En av de spelare som imponerat mest på undertecknad under det nyss avslutade JVM:et är en 19-åring från Kungälv.

Jag är väl rätt sen på bollen här nu, men jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra idag för att få tid att skriva dessa rader som många av er säkert tror kommer bli en hyllningstext av den kastade silvermedaljen som blivit så omtalad. Ni vet, den medaljen den svenske lagkaptenen Lias Andersson i besvikelse kastade upp på läktaren efter finalförlusten mot Kanada tidigt i morse svensk tid.

Nej, det kommer inte bli en hyllningstext om det. Just den grejen gillar jag faktiskt inte, även om jag inte känner något skriande behov av att vråla ut just det faktumet som så många andra verkar vilja göra. Jag vet inte, men i mitt fall kanske det handlar om en viss form av avundsjuka över medaljerna jag själv aldrig vann som ung och ägde (äger) ett bollsinne som framkallar ångest så fort jag ska sätta mig till bords och äta köttbullar.

True story:
Jag kan vara den enda i världshistorien som blivit utskälld under en middag för min oförmåga att behålla en syltlök på gaffeln.

Det är på den nivån.

Kanske är det någon slags avundsjuka i att till och med min fyraårige son redan håller på att samla på sig fler medaljer än jag gjort på hela mitt liv, eller att det är förenat med livsfara om jag skulle tappa min sambos stora välfyllda låda med tennis- och fotbollspokaler på mig. De är tunga de lådorna.

Det kanske är avundsjuka som gör att jag känner att man inte kastar bort en silvermedalj. Jag vet inte. Vad säger de som riktat hård kritik mot handlingen? Kan det vara avundsjuka över egna uteblivna medaljer?

Hursomhelst. Varför ska någon överhuvudtaget lägga någon energi på vad Lias gör med sina saker. Han har vunnit medaljen, det är hans och han gör vad fan han vill med den. Inte min eller någon annans ensak.

Sen får jag och alla andra tycka vad vi vill om det.

Nu blev det mycket medaljsnack ändå och det var ju faktiskt inte därför jag satte mig för att skriva detta.

Nej, jag vill istället ta tillfället i akt att hylla Lias Andersson för det sätt han växt på under den här turneringen. Jag såg honom redan förra säsongen i massor av matcher med HV71 och framförallt i slutspelet tyckte jag att den då 18-årige forwarden spelade lika rivigt och rutinerat som en spelare med några fler år på nacken. Han bökade, stökade och var allmänt obekväm för motståndarna. Kom ihåg att han stod upp mot Brynäs Jonathan Granström i det omtalade bråket i spelartunneln innan match i en av SM-finalerna.

I JVM tycker jag (och väldigt, väldigt många andra) att 19-åringen växt ut till den härförare han spåtts av många att bli. Med risk för att bli anklagad för missbruk av superlativer nu: Lite vibbar, en förnimmelse får jag av stora ledare och lagkaptener som Kenny Jönsson och Mats Sundin.

Lias Andersson har dragits med en axelskada under JVM, men det har inte stoppat honom från att vara med när det drog ihop sig. Det är många som pratar om den ”nya egoistiska generationen” och det hade varit så enkelt för Lias Andersson, med hänsyn till sin kropp (och framtida NHL-pengar) att säga: Tack, men nej tack. Ändå var han där, halt och lytt, för att likt en general leda sina styrkor ut i krig och en sista strid mot lede fi, som i detta fall får symboliseras av Kanada och USA.

Visst, man kan alltid ha åsikter om det är så smart att spela så skadad att man måste ta sprutor. Man kan se det på olika sätt, liksom allt annat i livet. Jag väljer att se det som att Lias står upp för sitt lag och tar sin uppgift som lagkapten på allvar. Kenny Jönsson spelade en final med inre blödningar?

Man kan ha åsikter om att visa känslor i motgångens ögonblick och bedöma det som tramsbeteende och dålig förlorarmentalitet (Hej, hej Alex Schulman hoppas att din åttaåriga dotter, trots dina tankar och åsikter, vågar leva ut sina känslor efter vinster och förluster i hennes idrottande). Men å andra sidan, är det inte en styrka och en inneboende trygghet att kunna visa sina känslor öppet i det offentliga rummet?

Det Lias Andersson visade i det här JVM:et får mig att känna trygghet i att vi i framtiden kommer ha en urstark ledare som leder våra blågula styrkor mot framgångar i olika landslagssammanhang. Om han kommer loss från NHL-spel med Rangers vill säga. För borta i ”the Big Apple” lär han nog bli ett tag den gode Andersson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *