Foto: Bildbyrån

En stor snackis som seglat upp till ytan igen är kraven på eget kapital hos klubbarna. ett högst orimligt krav.

Som alla känner till så ställs det sedan ifjol högre ekonomiska krav på våra elitklubbar i svensk herrishockey (SHL, Hockeyallsvenskan och Hockeyettan) där klubbarna år för år ska klättra på kapitaltrappan, som ser ut som följer:

SHL:
4 miljoner kronor (2018), 5 mkr (2019), 6 mkr (2020), 8 mkr (2021), 10 mkr (2022).

Hockeyallsvenskan:
1,5 mkr (2018), 2 mkr (2019), 2,5 mkr (2020), 3 mkr (2021), 4 mkr (2022).

Hockeyettan:
100 000 kronor (2018), 200 000 kr (2019), 300 000 kr (2020), 400 000 kr (2021), 500 000 kr (2022).

Summorna är alltså det egna kapital som klubbarna ska kunna visa upp vid bokslutet den 30 april i år.

BRA – MEN ÄNDÅ INTE

Först och främst: I grund och botten tycker jag att det här är väldigt, väldigt bra. Under flera års tid har det varit lite cirkus med vissa klubbars finanser och ibland har fartblindheten blivit för stor, vilket lett till krascher i form konkurser och degraderingar. Vi behöver lite ordning och reda i svensk hockey och att klubbar går omkull titt som tätt gagnar inte någon.

Det jag ställer mig frågande till är rimligheten i summorna som klubbarna ska komma upp i. För de flesta SHL-lagen är det väl inte jättesvårt, speciellt inte med tanke på TV-avtalet som kickar in i höst då mellan 40-45 sköna miljoner slantar regnar som manna från himlen på överlyckliga kassörer runt om i de 14 klubbarna.

Jag förutsätter att de stoppar undan fem miljoner av dessa till 2019 och därmed räddar elitlicensen. Men om vi tittar neråt i seriesystemet då?

SNEDVRIDNA KRAV

De Hockeyallsvenska klubbarna får till säsongen 19/20 3,5 miljoner kronor vardera in på sina konton. Två av dessa miljoner ska alltså öronmärkas till elitlicensen.

Klubbarna i Hockeyettan får exakt noll kronor vardera i TV-pengar, då de saknar TV-avtal. Men ändå ska de visa upp 200 000 på kontot våren 2019. Hade inte plus/minus noll räckt där?

Det blir ju extremt snedvridet. För att detta inte ska misstolkas. Nej, jag gnäller inte på TV-avtalet. Det är riktigt skickligt av SHL att förhandla fram det och jag ser inget negativt med att det kommer in mer pengar i svensk ishockey.

Däremot gnäller jag en smula om kravet på summan av det egna kapitalet. Både Tingsryd och Troja i Hockeyallsvenskan har på senare tid gått ut med att de har ekonomiska bekymmer och att det krävs hårt arbetet för att kirra elitlicensen i vår.

HOCKEYETTAN ÄR INGEN KASSAKO

I Trojas fall gjorde de för några år sedan ett hästjobb (höhö, de har en häst i sin logga. ”Hästjobb”. Skratta gärna) med att få bukt med sin ekonomi. Tingsryd har också gjort det, men i det här exemplet vill jag använda mig av Troja för att de är nykomlingar i Hockeyallsvenskan, de tidigare tre säsongerna kuskade de runt i Hockeyettan, en bred liga men samtidigt en smal marknad då det gäller kapital in.

Troja ska alltså nu då redan till våren bestraffas genom att kastas in i ett så kallat kontrollår (man får tydligen ha ett sådant under en femårsperiod) om de inte når upp till 1,5 miljoner i eget kapital. Om jag läste rätt på Twitter (ej bekräftad siffra, så ta den med en nypa salt) så hade de 600 000 med sig in i Hockeyallsvenskan. Då ska de bygga ett slagkraftigt lag för nivån, samt spara ihop ytterligare 900 000 för att klara av elitlicensen under säsongen. Detta med TV-pengar som inför 2017/2018 gav strax över tre miljoner per klubb.

Om nu något lag tar klivet upp från Hockeyettan till kommande säsong ska de alltså visa upp 1,5 miljoner i kassan, annars blir det kontrollår. Till säsongen efter (19/20) ska de visa upp två miljoner, annars kastas de ut.

Det låter helt orimligt faktiskt.

INDIVIDUELLA KRAV

Som jag skriver ovan: Jag köper kravet på eget kapital, rakt av. Men det måste ändå finnas någon som helst rim och reson i det hela. Därför tänker jag mig att förbundet istället ställer individuella, och högst rimliga, krav på klubbarna. Dessutom öppet, så spekulationerna från oss utomstående kan hållas nere. Jag vet att de i Hockeyettan förekommer nämligen: ”Öhh, hur kan de få vara kvar. Jag har hört att de har tre miljoner i skulder”. Fram med skiten bara så alla får se.

Vi säger nu att Troja hade med sig 600 000 in till årets säsong. Fine, då borde kravet inte ligga på högre än en miljon på dem till nästa bokslut, alltså 2018. Sen höjer man successivt summan till slutmålet fyra miljoner. Men i en rimlig takt, som samtidigt ska vara kravställande.

Det är ju självklart inte bara Troja detta handlar om. Det gäller såklart alla klubbar. Kraven måste bli rimligare och inte så stelbent likriktade. Alla är vi olika och har olika förutsättningar.

Jag menar: Jag har två barn hemma, varav en är fyra och en är två. Jag kan omöjligtvis ställa samma krav på dem. Dels är de olika människor, men framförallt har de kommit olika långt i sin utveckling. Jag kan ju knappast skälla ut tvååringen efter noter om inte hon klär på sig själv, bara för att hennes storebror kan det. Däremot kan jag skälla ut honom eftersom jag vet att han kan och förmodligen bara struntar i det av ren och skär lathet.

Så mitt förslag till förbundspamparna: Gör om, gör rätt. Krav SKA ställas på klubbarna, men det måste vara rimliga krav med realistiska och nåbara mål i potten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *