Det har varit tyst ett tag. Men nu snackas det IK Pantern igen. Men folk verkar rikta sitt missnöje åt fel håll…

Borta i Sydkorea tävlas det för fullt i olika OS-grenar och här hemma verkar det som att den populäraste sporten just nu bland folk är att spy så mycket galla som möjligt över IK Pantern för att de släpper spelare till höger och vänster nu när deadline för övergångar närmar sig. Detta gör de samtidigt som de har stor chans att knipa en av de två finalplatserna i Hockeyallsvenskan.

Detta menar folk på är en stor fara för svensk ishockey och jag vet vad jag tycker om sådana påståenden, men det tänker jag inte fördjupa mig i här.

Däremot vill jag gärna påpeka att det faktiskt inte är IK Pantern som förenings fel att det har blivit så här. I spelarnas kontrakt står det att de är fria att lämna om någon annan klubb slantar upp 150 000 svenska kronor för att lösa ut dem.

SPORTCHEFER SKRIVER KONTRAKT

Rimligtvis borde dessa kontrakt vara den förre sportchefen Joakim Tillgrens verk då det mig veterligen oftast är sportchefer som filar fram kontraktsförslagen. Det är ju deras jobb. Jag finner det faktiskt oerhört märkligt att ingen (vad jag sett) påpekat detta på sociala medier. Ska någon klandras är det Tillgren.

Jag tycker inte heller att det är så klockrent med sådana kontrakt, det hör knappast hemma i svensk elithockey och jag anser dessutom att spelar man i Hockeyallsvenskan ska man göra det med en klar och tydlig vision om SHL, samt att man ska ha sett till att ha förutsättningarna klara för att greja ett kval och eventuellt avancemang.

Men det är knappast IK Panterns eller Joakim Tillgrens fel att seriesystemet ser ut som det gör. Vad skulle folk ha sagt om klubben tackade nej till sin allsvenska plats på grund av ekonomin?

GENIALT

Med tanke på förutsättningarna som rådde förra våren och sommaren för IK Pantern och förre sportchefen Joakim Tillgren måste jag säga att draget med en ”lösensumma” i kontrakten var genialt ur många aspekter.

Förutsättningarna där och då var att Pantern hade taskig ekonomi och en elitlicens att ta hänsyn till. Tillgrens möjligheter att locka spelare var dels samarbetet med Malmö Redhawks i SHL, historiken av att skicka spelare vidare i karriären, men också ett kraftigt bevis på vilja att låta spelare gå vidare högre upp genom att ha det inskrivet i kontraktet.

Med tanke på att Olle Liss, Sebastian Strandberg, Dennis Svensson och Fredrik Styrman lämnat för SHL under de senaste veckorna har 600 000 tickat in på Panterns konto. Jag antar att Tillgren hade med det i beräkningarna när han skrev kontrakten att detta skulle kunna rädda klubbens ekonomi och elitlicens. För då fanns inte miljardären Hugo Stenbeck i kulisserna med sina pengar, han klev ju in efter sparkningen av Tillgren och styrde upp det med föreningens överlevnad även nästa säsong.

För en sak ska vi ha i åtanke: När Joakim Tillgren var sportchef i Pantern var det inte hans uppgift att se till svensk ishockeys bästa. Hans enda uppgift var att se till att hans arbetsgivare kunde ställa ett så bra lag som möjligt på isen med knappa resurser.

GILLAR DET INTE ÄNDÅ

Men bara för att jag hyllar Tillgrens drag och berömmer hans jobb innebär det inte att jag gillar att klubbar börjar dumpa spelare till höger och vänster när kontraktet är säkrat. I just det här fallet har ju Pantern inget val, men vi ser, och har sett det genom åren, förekomma i mycket hög grad.

Truppdumpningar är såklart ett bra sätt att spara pengar för klubbarna, men samtidigt kan det innebära orättvisor i form av att andra lag kan dra nytta av det i streckstrider, medan totalt oskyldiga kan drabbas av de hastigt ändrade förutsättningarna.

Men dagens regler gör dumpningarna möjliga och jag har funderat väldigt mycket de senaste dagarna på hur man skulle komma tillrätta med detta inom svensk ishockey. Samtidigt har jag lagt pannan i djupa veck över alla de lån som kommit och gått under säsongen.

ÖVERDRIVEN

Just den hysteriska lånedebatten tycker jag är våldsamt överdriven och till viss del ett utslag av avundsjuka och Jantelag, men samtidigt har det faktiskt varit lite rörigt när spelare kommit och gått  parti och minut.

Mina tankar har dock inte kunnat landa i något förslag att presentera i bloggform. Men jag är väldigt inne på att det måste till begränsningar av något slag för de 28 lagen i våra två högsta serier. Jag lutar väldigt mycket åt att andelen egna kontrakterade spelare hos klubbarna måste ligga någonstans mellan 20 till 25 spelare samtidigt. Att det ska vara krav från förbundet på det.

Nästa säsong gör SHL-klubbarnas feta tv-avtalspengar entré och det har framförts en oro att klubbarna i högstaligan skulle utnyttja detta genom att bygga enormt stora trupper för att sedan flytta spelare fram och tillbaka mellan SHL och Hockeyallsvenskan genom lån.

BEGRÄNSNING

Sätts en begränsning på 25 kontrakterade spelare i truppen som mest så blir det omöjligt för klubbarna att bygga så stora trupper. Sätts det ett minimumkrav på 20 kontrakterade spelare samtidigt så kan man inte, som i Panterns fall, ställa upp med 15 utespelare som de gjorde mot Västervik tidigare i veckan.

Sen kan man sätta begränsningar även på lån. Exempelvis skulle maximalt två säsongslån per klubb från högre liga kunna vara ett bra riktmärke och kanske max fem korttidslån in och ut. Efter det måste man börja kontraktera/släppa spelare.

Något slags waiver kanske skulle kunna funka? Ska en spelare lånas ut mer än en gång under en säsong måste han först erbjudas till andra klubbar innan han kan lånas ut ytterligare en gång.

Som  i märker: Mycket tankar och utkastade förslag i denna oerhört komplexa fråga.

Diskutera gärna vidare med mig på Twitter i denna fråga. @hockeystaden heter jag där.