Nu på förmiddagen meddelade Luleå att de tar tillbaka den klassiska loggan med stålmannen. Hockeysveriges Henrik Skoglund gick bananas av glädje över den fantastiska nyheten och såvitt vi vet hjular han fortfarande runt än och tjuter av glädje.

Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att jag har hyfsad näsa för det här med hur en klubb ska agera utåt för att bygga på sitt varumärke. Jag säger inte att jag är världsbäst, bara det att jag har lite hum om hur jag tycker klubbar ska agera och verka för att följa med sin tid och engagera folket runtomkring.

Om någon skulle fråga mig (Hittills har ingen frågat) vad som är en av de viktigare delarna att nå ut med skulle jag svara att det krävs kontinuerligt arbete kring att knyta an till historien. För av naturliga orsaker förändras ju klubbarnas fanbase, nya människor föds och ska in i supporterkulturen. De måste få en ärlig chans att faktiskt förstå VAD det är de hejar på, för år noll var inte det året de själva för första gången besökte favoritlagets hemmaarena för första gången. Inte i de flesta fallen i alla fall.

De måste få den djupa förståelsen för varför alla andra står där och skrålar på ståplats. Sen kommer det så klart alltid finnas ”det där ögonblicket” som var och en går tillbaka till när de funderar över varför de började följa sitt lag. Men för att skapa en extra samhörighet i supporterleden utöver just det egna supporterskapet och kärleken till klubben så är jag övertygad om att det faktum att ALLA känner till klubbhistoriken utan och innan är den rätta vägen att gå.

Nu funkar det här rätt bra bland SHL-klubbarna tycker jag även om det kan bli bättre såklart, men så är det ju med allt.

Jag är en människa som är nostalgiskt lagd. Inte till pinsam överdrift och definitivt inte så till den grad att jag anser att vår högstaliga ska spela matcher i blåsiga kyffen och endast ha korv med bröd på menyn. Men jag är extremt nostalgisk när det handlar om klubbmärken som fanns på den tiden jag började följa hockeyn. Därför hoppade jag till och brast ut i ett glädjetjut när jag förstod att Luleå nu slopar björnen som förstaval i klubbmärket och istället kör på med den gamla hederliga stålmannen från och med nästa säsong. På hemmamatcherna ska tilläggas. Tydligen ska de spela de flesta bortamatcherna i med björnloggan.

De presenterade det hela i en livesändning nu på förmiddagen och genast började min hjärna rapa fram namn som Lars Hurtig, Lars Modig, Kari Jaako, Lars-Göran Niemi, Robert Skoog, Jan-Ove Mettävainio, Erik Stålnacke med flera med flera. Grabbar som åkte omkring i tröjor med det klubbmärke som hos mig symboliserar det Luleå jag upptäckte i samband med att jag köpte mitt första Panini-album hösten 1985.

Något år senare var jag på mins första ishockeymatch, HV71-Luleå, i gamla klassiska Rosenlundshallen och där fanns ju de där spelarna man bara sett på bild i hockeyalbumet tidigare, eventuellt att man hade sett dem i en Christer Ulfbåge-ledd sportspegel också.

Jag minns att jag tyckte att Luleås dräkt påminde en smula om den gamla Festis-förpackningen och någonstans är jag hur glad som helst över att de nu gått tillbaka till rötterna, tillbaka till stålmannen med klubban över huvudet istället för björnen som gapar efter mycket men sällan fått någonting. Stålmannen plockade ju ändå upp Luleå i SHL, må så vara att björnskrället satt på bröstet när de vann sitt hittills enda SM-guld.

Som jag skriver ovan är jag medveten om att björnen kommer finnas kvar som alternativ, men någonstans har man fattat grejen i Luleå att det är tillbaka till rötterna som gäller. Vågar man nu hoppas på att Frölunda går tillbaka också och slopar indianen som förstaval? Pretty please Göteborg?

Som förälder vill man ju att ens barn ska få uppleva samma kickar som en själv i barndomen. Så Kinnarps Arena, jag bokar redan här och nu in HV-Luleå den 22 september. Då hoppas jag få känna vibbarna av Modig, Hurtig och Stålnacke igen. Och stålmannen? Luleå, kan ni lova mig att det blir en av de bortamatcher som ni kör med stålmannen?

@hockeystaden