Då: Superelit Nu: Stanley Cup-mästareFoto: Bildbyrån

Tidigt i morse blev Washington Capitals Stanley Cup-mästare för första gången någonsin. I truppen hade de fem spelare som fått sin utbildning i Sverige.

Moderklubbar i all ära, de är extremt viktiga och sår fröet, i många fall även entusiasmerar och motiverar knattar till att vilja satsa vidare med sin hockey. Men alla klubbar i Sverige har inte förutsättningarna och resurserna till att kunna hjälpa sina stora talanger till nästa steg. Det har däremot elitklubbarna.

För nästan ett år sedan så skrev jag en krönika som avhandlade ämnet om vilken klubb som egentligen är viktigast för att få fram en framtida storstjärna. Moderklubben eller Superelitklubben? Den som vill kan läsa inlägget här.

SLIPAR ÄDELSTENARNA

Enligt mitt sätt att se det så råder det såklart ingen som helst tvekan om att moderklubben är viktig. Men allt som oftast är inte moderklubben, på grund av bristande resurser till störst del, synonymt med att plocka fram NHL-stjärnor på löpande band. Det är där Superelitklubbarna kommer in i bilden och tar över den kantiga diamanten moderklubben hackat ur berget, för att slipa till den till den vackraste diamant som skådats.

Det finns undantag också, jag vet. Såna som aldrig spelat i en Superelitklubb men ändå klarat sig bra. Jag tänker främst på Växjös Joel Persson, som är ett färskt exempel.

Men för de allra flesta är det förmodligen jättebra för utvecklingen att ta klivet från småklubben till elitföreningens juniorverksamhet och hockeygymnasium efter TV-pucken. Där får de helt andra förutsättningar att utbilda sig till färdiga hockeyspelare än vad de skulle fått hos klubben lägre ner i seriesystemet. Träning på skoltid, eget gym, avlönade ledare som kan lägga all sin tid på att utveckla färdigheterna hos spelarna. Dessutom bättre matcher i Superelit än lägre ner plus att det vid landslagsuppehåll/skador öppnas rejäla möjligheter att i alla fall få vara med de stora grabbarna i a-laget och träna. Det finns säkert tusen till anledningar till att det är mer fördelaktigt för en junior att spela i en elitklubb.

FEM SPELARE HAR SPELAT I SUPERELIT

I Washingtons trupp som vann Stanley Cup tidigt i morse fanns hela fem spelare som spelat i Superelit: Christian Djoos och Nicklas Bäckström i Brynäs, i Djoos fall är Brynäs även moderklubben Vidare har André Burakovsky fått delar av sin utbildning i Malmös Superelitlag innan han som 18-åring åkte över till den kanadensiska juniorligan istället. Dansken som avgjorde hela kalaset imorse, Lars Eller, gjorde tre säsonger med Frölundas J20-lag innan han sitt sista juniorår ansågs vara en fullfjädrad SHL-spelare så det helt enkelt inte fanns tid att spela i honom i Superelit. Säsongen innan det spelade han merparten av matcherna i Borås, då i Hockeyallsvenskan.

Tjecken Jakub Vrána kom som U16-spelare till Linköping 2011 och spelade den säsongen även matcher i klubbens Superelit-lag.

Fem spelare som alltså gått genok vår högsta juniorligan och senare nått sådan framgång att de numera kan titulera sig Stanley Cup-mästare.

I VEGAS FINNS DET TVÅ

Går vi över till finalmotståndaren Vegas så hittar vi William Karlsson (Västerås) och Oscar Lindberg (Skellefteå) som med hjälp av Superelit och hockeygymnasium klättrat upp till världstoppen.

Sju spelare alltså som i tonåren tog sina första steg inom elithockeyn genom spela Superelit. Det är inte illa pinkat. Inte illa pinkat alls för en liten nation som Sverige.

Jag nämner Superelit väldigt mycket här. Självklart ska de tillhörande hockeygymnasierna ha stor kredd också. Men det antar jag att ni redan förstod, jag nämner det ju trots allt några gånger i texten. Det hör ju samman på något sätt.

@hockeystaden