Emil Forsberg och Mikael Backlund.Foto: Bildbyrån

Det är VM-tider i fotboll nu och även på en renodlad hockeysajt blir det såklart omöjligt i det läget att inte skriva en rad om världens största sport. Men hockeyn är långt före fotbollen när det kommer till att hantera media.

Jag har verkat som journalist/skribent sedan 2014 och jag har endast en enda gång fått ett ”nej tack” riktat mot mig när jag kontaktat någon intervjuperson. Sen har jag fått nobben på andra vis såklart genom folk som inte svarat eller ringt tillbaka, eller att hela projektet på annat vis runnit ut i sanden. Det hör liksom lite till yrket.

Men ett tydligt ”nej tack” har jag som sagt bara fått en enda gång och det var den 29 april 2017. Brynäs hade just åkt på en hjärtskärande förlust på övertidsspel i den sjunde och avgörande SM-finalen mot HV71 och medan Gävle-killarna lommade ut, enormt besvikna såklart, efter att ha mottagit sina silvermedaljer så var det klackarna uppåt hos HV71 och de spelarna och ledarna svarade mer än gärna på frågor. Såklart.

Vi var två stycken på plats från Hockeysverige den kvällen och vi hade inför kommit överens om att vi delar upp det efter slutsignal, att en fokuserar på vinarna och den andre på förlorarna. Men vem det blir får falla sig naturligt, ingenting vi skulle bestämma på förhand.

Simon Önerud frälste hela Jönköping, jag och kollega Fredrik slog varsitt nytt pers på väg från pressläktaren ner till isen för att hinna fram till HV:s glädjehög för att börja samla in kommentarer. Nu hade det säkert gått tre-fyra minuter efter slutsignal.

På väg över isen ser jag helt plötsligt HV71:s sportchef Johan Hult komma älgandes och blixtsnabbt såg jag min chans att få några glädjeyttringar från honom, han som byggt laget. Jag tror knappast han såg eller hörde mig när jag försökte mig på att ropa halt till honom, hans färd mot spelartruppen fortsatte och det var först dagen efter jag förstod att Hult var så nervös under matchen så att han var ute och gick och därmed kom fram samtidigt som oss journalister efter sin språngmarsch från var han nu var när radion rapporterade om firma Thörnberg/Öneruds två mot ett-läge. I mitt snabba kalkylerande där på isen trodde jag att han gjorde sin andra runda ut till de firande spelarna.

Nåväl. Jag var akterseglad rejält och när jag blickade ut mot samlingen på isen såg jag att kollega Fredrik redan var i full gång med sitt jobb och jag började istället fokusera på Brynäs spelare. Det tog ett tag innan de var redo, men jag lyckades skrapa ihop två artiklar i alla fall. Men från en spelare fick jag alltså ett nej. I den stunden och situationen respekterar man naturligtvis det utan ytterligare frågor. För besvikelsen gick att ta på minst sagt bland idrottsmännen som i en halv evighet lagt ner hela sin själ på att någon gång, kanske, möjligtvis, få chansen att vinna SM-guld. Och så bara tar allt slut. I sudden death. Allt rycks undan, allt försvinner och luften går ur.

MEN. Man kan också vända och vrida på det där. Det är ändå professionella idrottsmän vi har att göra med som tjänar stora pengar på sin sport, sin hobby. Är det inte deras plikt att stå upp även i motgång och svara på frågor från journalister efter match? Jag tycker det, det gör jag faktiskt. Oavsett hur besviken och frustrerad man än är. Någonstans känner jag att de har en skyldighet till det gentemot sina fans.

Som ni säkert redan listat ut är hockeymänniskor väldigt lätta att ha att göra med och exemplet jag drar ovan är extremt ovanligt skulle jag tro och går att ursäktas bort också. Nu pratar jag ur egen erfarenhet ska tilläggas. Det är liksom aldrig några problem och tid ges för intervjuer utan några som helst krusiduller. Det är väl lite annat än vad man kan säga om fotbollen…

Igår blev Sverige klart för åttondelsfinal efter en grymt bra insats mot Mexiko. Dock ville inte Emil Forsberg möta media efter matchen, oklart varför men det är väl inte så svårt att lista ut att han ville undvika frågor om den egna prestationen mitt i allt glädjerus, en individuell prestation som kanske lämnat en hel del övrigt att önska.

Det får mig att tänka på alla de gånger jag själv intervjuat en formsvag hockeyspelare efter en match som förlorats. Det där med att börja prata en människas tillkortakommanden med personen ifråga är minsann inte lätt, det ska gudarna veta. Men i mångt och mycket beror det på de egna spärrarna, man är ju väluppfostrad liksom. Men när frågan väl ställs om de uteblivna målen, poängen eller den klantiga utvisningen så är det aldrig några problem och man får rakryggade svar som förvisso dryper av klyschor emellanåt, men vad tusan: Man får svar i alla fall. Oftast jäkligt bra svar.

För mig är det faktiskt obegripligt att en spelare vägrar media efter match utan att ange någon anledning. Skada, rehab, dopingkontroll, etc. Absolut. Men att bara gå rakt förbi mediakåren som Forsberg gjorde igår och endast undslippa sig ett ”nej”. Nja, det är svagt och ett hån mot alla de fans som hänger med i landslagets öden och äventyr borta i Ryssland. Det är klart att folk vill veta vad han tänker om sin egna prestation. Det är klart att folk vill veta. Så enkelt är det.

Forsbergs diss är såklart långtifrån den enda inom fotbollsvärlden genom tiderna och jag begriper faktiskt inte varför det ska vara så fjantigt i vissa lägen. Här ligger hockeyn långt, långt före. Jag förstår såklart att inga spelare kan vara tillgängliga 24/7. Men efter match ska det väl inte vara så svårt? Funkar det inte så är det väl bara att gå ut med varför?

I rättvisans namn ska vi säga att det svenska fotbollslandslaget verkar ha öppnat upp en hel del jämfört med tidigare år och egentligen känns det onödigt att skriva en sån här krönika med det i bakhuvudet. Men det kan vara på sin plats att berömma hockeyn för sin öppenhet och tillgänglighet kontra fotbollen. Fortsätt så, det vinner ni på. I längden.

@hockeystaden