Erik Glimberg.Foto: Henrik Skoglund och Bildbyrån

Jag tror inte att det är en överdrift att påstå att spelare som faller under epitetet trotjänare alltid uppskattas av sin klubbs fans och andra människor runt omkring. Kanske till och med av motståndarlagen i vissa fall. Nedan lyfter jag fram en, där många menar att det är ett mysterium att han inte spelar högre upp i seriesystemet.

Det var vanligare förr och kanske är det just därför vi på senare år har lärt oss att uppskatta de så kallade trotjänarna ännu mera. De som oförtrutet gnuggar på i en och samma klubb genom hela karriären och som kanske inte får de stora rubrikerna, men som älskas gränslöst av det egna lagets trogna supporterskara.

Det behöver nödvändigtvis inte vara så att spelaren är från orten, utan bara att den gjort många säsonger i klubben och ständigt gått i bräschen när det handlar om att visa hjärta och passion för klubbmärket.

Förr om åren var det vanligare med den här typen av spelare, men tiden sätter sina spår och omsättningen av spelare mellan klubbar och ligor ökar för varje säsong som går. I SHL har vi fått vänja oss vid att spelare ständigt varje höst söker lyckan i NHL, KHL, AHL och gud vet vad. Och vem kan egentligen klandra dem? Det är en yrkeskarriär det handlar om och allt slit de lagt ner för att komma dit de är måste ju givetvis betala sig i både pengar och upplevelser.

Men bara för att jag förstår det, så behöver det såklart inte betyda att jag inte tycker att det är synd med den här utvecklingen. Jag saknar tiden när Håkan Södergren ständigt dök upp i Sportnytts sena sändning i sin Djurgårdströja. Eller varför inte när sportradions måljingel ljöd och Delfinen kopplades in i etern och kommentatorn förkunnade att motståndarna gjort mål i powerplay sedan Thomas ”Bulan” Berglund visats ut för roughing. Lasse Hurtig gjorde mål för miljonte gången i Luleå och Stefan ”Skuggan” Nilsson bredde pastejmackor med extra kryddig rostbiff vareviga kväll runtom i landet.

Det kändes tryggt. Väldigt tryggt.

Självklart så finns trotjänarna fortfarande kvar, om än i mindre skala än förr. Jimmie Ericsson, Joel Lundqvist med flera. I Hockeyallsvenskan hittar vi Christian Sandberg i AIK.

En våning längre ner i seriesystemet hittar vi Erik Glimberg i HC Dalen. Igår inledde han sin åttonde säsong i klubben som hör hemma i den gamla bruksorten Norrahammar (många ryggar har förstörts på det numera nedlagda bruket) strax utanför Jönköping. I stort sett alla runtomkring tycker att han borde få chansen högre upp i seriesystemet.

Men 25-åringen, med HV71 som moderklubb, trivs där han är och har exempelvis ingen agent som kollar marknaden åt honom. Glimberg själv menar på att: ”Kommer det ett anbud får jag ta ställning till det då”.

Glimberg fick smeknamnet ”dammsugaren” av tränaren Per Gustafsson när den sistnämnde kom till Dalen 2015. Givetvis med anspelning på den smarte tvåvägscenterns förmåga att kunna täcka upp bakåt åt framrusande ytterforwards. Detta i en kombination med goda offensiva kvaliteter där poängen framåt brukar ticka in i stadig ström säsong efter säsong. Det finns spelare som gått till tränaren och bett just om att få spela med Glimberg tack vare de egenskaperna.

En spelartyp som gör mycket i det tysta som gagnar laget, anpassar sig efter vad som krävs och ständigt växer och utvecklas i takt med tiden. Spontant slänger jag ur mig namn som Henrik Löwdahl, som ju följde med Örebro från ettan till SHL. Moras Robin Johansson och Växjös Erik Josefsson för att ge två andra jämförelser. Spelare som följt med sina lag till SHL från lägre divisioner och blivit nyckelspelare på den högre nivån.

Jag satte mig ner med Erik Glimberg och pratade om just detta i den senaste episoden av Dalenpodden och vi pratar då om ämnet anpassning. Han kom in i laget 2011, då hade de fått en så kallad ”gratisplats” i divison två och tanken var egentligen att han skulle spelat J20-hockey i klubben, dit han kom från HV71:s J18-lag. Sju år senare är han lagkapten och en av de viktigaste spelarna i truppen som ifjol gick till Allettan. Men hur tänker han själv kring spel högre upp, vad krävs?
— Oftast är det ju så att, nu säger jag inte att det kommer bli så, men tar man steget från en division, jag trodde aldrig jag skulle klara att spela i ettan när vi spelade i tvåan, så vänjer man sig. Man anpassar sig efter var man spelar, sen såklart så finns det ju en gräns. Annars skulle alla spela i SHL eller NHL. Men jag tror att många härinne skulle kunna spela i allsvenskan, sen skulle inte hela laget ihop kunna göra det. Men tror man bara på sig själv och anpassar sig så tror jag många har det i sig.

En egen reflektion som avslutning är att det är i just Hockeyettan de riktiga hockeyhjältarna finns. Det är spelare som jobbar 07-16 för att sedan åka direkt till hallen för ännu ett träningspass, dag ut och dag in, för allt som oftast en minimal ersättning från sitt hockeyspelande.

Varför det? De tycker att det är så förbannat roligt med hockey och drömmarna håls vid liv. Drömmar som såklart får extra bränsle efter exempelvis Joel Perssons fantastiska resa från Kristianstad i tredjeligan, via Växjö till NHL-kontrakt med Edmonton Oilers på bara ett år.

Vill ni lyssna på mitt snack med Erik Glimberg så går det alldeles utmärkt att göra det här eller här. Ni kan också söka upp Dalenpodden på iTunes för att hitta de avsnitt som hittills släppts. Länk till flödet här.

@hockeystaden