Kaoset i Vilundahallen och Zinkensdamms stängning har varit i ropet senaste veckan.Foto: Ronnie Rönnkvist och Bildbyrån

Jag är knappast ensam om att de senaste dagarna ha förfärats över kaoset i Vilundahallen och den omedelbara stängningen av Zinkensdamm. Det är faktiskt dags att vi tar hockeyns usla förutsättningar på många orter på rejält allvar nu – innan det är för sent.

LÄS MER: Totalt kaos i tidigare Elitserieklubbens hemmahall – inte ens nära att vara spelbar

Vi här på hockeysverige.se uppmärksammade i förra veckan förseningen av Vilundahallens renovering. Något som drabbar klubben som nyttjar arenan, Väsby IK, hårt. Både ekonomiskt och såklart sportsligt. Ovisshet och flyttar av istider, plats och dylikt är såklart inga optimala förutsättningar för idrottsutövare. Det pratas om ekonomisk kompensation från kommunen, men inga beslut är tagna och frågan är väl om Väsby verkligen kommer kompenseras till hundra procent. Jag ställer mig tveksam till det.

ÄVEN HAMMARBY DRABBADE

I fredags gick sedan Hammarby ut med att Zinkensdamm stängs med omedelbar verkan. Detta då hela hallen riskerar att rasa och det är Stockholms idrottsförvaltning som anser att hallen är i för dåligt skick.

Man häpnar faktiskt. I lördags gick supporterklubben ut med följande tweet som är värd att betänka.

Håller vi oss kvar i Stockholmsområdet så har det hänt fler än en gång att träningar fått ställas in under lång tid då exempelvis isen inte hunnit läggas som utlovat vid säsongspremiären.

Tittar vi ut över landet så har jag hört exempel på att klubbar inte kunnat dra igång sin verksamhet som planerat då seriens spelkalender diffade någon dag med kommunens verksamhetsplan och det gick absolut inte att rucka på det och spola isen två dagar tidigare. Såvida inte klubben sköt till ett stort belopp pengar såklart. Allt är ju möjligt, men å andra sidan är det inte alla klubbar som har ”ett stort belopp pengar” över och man kan ju tycka att en kommun borde kunna vara så pass flexibel att man omprioriterar sitt schema en smula för att underlätta. Speciellt när det handlar om dagar.

Höjden var en klubb på lägre nivå som tillfrågade vaktmästarna om inte de kunde hjälpa till med att släcka och tända lyset i samband med lineup, då den knappen ändå var i anslutning till ismaskinens utrymme. ”Näpp, står inte i vår arbetsbeskrivning”, blev det överraskande svaret. Jag tvivlar på att stå med armarna i kors medan en representant från klubben stod två meter ifrån och släckte lyset ingår i arbetsbeskrivningen. Men vad vet jag?

LÄS MER: Klassiska hallen stängs omedelbart ”I värsta fall kan allt rasa”

Några vittnesskildringar som jag fått mig till dels genom åren och jag får för mig att det har blivit mer och mer stelbent genom åren från kommunalt håll på många orter när det just handlar om idrotten. Jag hade min barndom på 80-talet och minns med glädje tillbaka på när jag drog på mig skridskorna hemma i köket, traskade ner de tre trapporna och över gatan för att möta upp kvarterets övriga ungar för att lira lite hockey på den uppspolade grusplanen.

Tillgången till spontana kommunala isytor har minskat de senaste åren, det är min uppfattning i alla fall. En uppfattning jag vet delas av många.

IDROTTEN HAR BORTPRIORITERATS

Jag är också av den uppfattningen att idrotten har bortprioriterats alldeles för mycket de senaste åren. Om vi håller oss till hockeyn, byggs det ens några kommunala ishallar längre? Det gör det säkert, jag har inte jättekoll. Men känslan är att det absolut inte byggs lika många som behövs.

För vi ska veta att barnafödandet stadigt har ökat de senaste åren i Sverige, även om det dippade en smula 2017. Men prognosen är att det kommer fortsätta öka. Lägg därtill invandring och de senaste årens framgångar för landslaget. Dessutom är det fler tjejer som börjar lira hockey och kraven på isytor lär öka markant de närmaste åren.

Hur kommer politikerna möta det? Finns det ens någon plan?

Jag vet att det är en del som efterlyst att idrotten måste in på den politiska scenen nu. Jag skriver under alla dagar i veckan på det. Dels är motion aldrig fel, sedan har den psykiska ohälsan ökat bland unga de senaste åren. Jag tror att det beror på mycket stress och stillasittande och jag sitter inte inne på några lösningar. Men det kan aldrig vara fel att tillhöra ett större sammanhang för det psykiska välmåendet. Alla behöver inte bli en ny Elias Pettersson, men man kan finna lycka och glädje i att underhålla klubbens hemsida, vara materialare eller sköta statistiken runt matcherna om man inte känner att man räcker till för en egen karriär på isen. Det finns mängder med viktiga och stimulerande arbetsuppgifter i en klubb.

Men för att människor ska kunna sättas in i ett större sammanhang så krävs det att klubbarna överlever och kan bedriva sin verksamhet. Då måste de få gynnsamma förutsättningar för det också. Av staten, av kommunerna. Så är inte fallet idag. Inte på många orter i alla fall.

VARIERANDE FÖRUTSÄTTNINGAR

Jag hade för någon månad sedan ett synnerligen intressant samtal med Hockeyettanklubben HC Dalens ordförande Calle Jonsson. En del av det vi pratade om handlade just om de vitt skilda förutsättningar som råder i olika kommuner gällande ishockey. För man ska veta att det finns kommuner som sköter sig väldigt bra och stöttar hockeyn på orten på ett fint sätt. Men så finns det andra som inte gör det där lika bra.

Calle Jonsson sitter dessutom i Hockeyettans styrelse och skulle det vara av intresse att även höra hur Hockeyettan funderar kring svensk ishockeys framtid så rekommenderar jag er att lyssna via denna eller denna länk.

Där berättar han också att han tar kampen med vilken fritidsgård som helst. Klart lyssningsvärt vill jag lova.

Jag vill förtydliga att jag inte har mycket till övers för klubbar som storsatsat sig sönder och samman och sedan sitter likt hungrande fågelungar och bräker om att ”kommunen nu måste ta sitt ansvar. Tänk på ungdomarna ju!!!” Vi har ju  sett sådana exempel genom åren där det krävts att de som bestämmer ska in och rädda klubben. Men det där är faktiskt bara exempel och undantag, de allra flesta klubbarna sköter sig och tar ett stort ansvar för traktens kids. Utan att egentligen få så mycket för det.

Min önskan: Hockeyn måste upp på den politiska agendan. Det måste till mer gynnsammare hyror, istider och förutsättningar. Och det måste ske med hjälp av kommuner och stat. Jag är faktiskt väldigt orolig för att hockeyn i stort annars kommer drabbas och vi i framtiden kan vinka adjö till blågula framgångar på hög nivå i den utsträckning vi har sett hittills på herrsidan och kanske är det måhända ett framtida VM-guld på damsidan vi tvingas vinka hejdå till mitt i all bråte i Vilundahallen, höga hallhyror och ett livsfarligt Zinken?

Man häpnar – det är dags att politikerna tar ansvar.

@hockeystaden