Johan Lindbom har på senare tid bänkat stjärnor. Då har laget vunnit. Men så kan det ju såklart inte fortsätta hela säsongen.Foto: Bildbyrån

De vann SM-guld för två säsonger sedan. Efter omgång tolv i år var de på negativ kvalplats och trots ett skutt uppåt i tabellen på senare tid är krisen långtifrån över. Vad är det som inte kuggar i hos HV71 och hur ska de vända den negativa trend de just nu befinner sig i? 

HV71 har inlett säsongen mer än lovligt knackigt med tanke på förväntningarna och målsättningarna klubben har. De har varit nere en sväng på negativ kvalplats för att sedan vinna två av de tre senaste matcherna.

Men de segrarna ger jag faktiskt inte så mycket för. Både Brynäs och Timrå har eller har varit i svarta sviter och även en match mellan två formsvaga lag måste ju bjuda på en segrare. Det HV71 gjorde mot Brynäs i tisdags och Timrå i lördags lovar dock gott inför framtiden. I båda dessa matcher visade de prov på hårt jobb, energi och spelglädje. De visade helt enkelt att kapaciteten minsann finns, men att den hittills har plockats fram för sällan.

NILS SLOG HUVUDET PÅ SPIKEN

Men de visade också upp slarv i egen zon och nervositet som avslöjade att de har en lång väg kvar att vandra.
— Det var en väldigt krampaktig första period och det syntes att vi är ett lag utan självförtroende, sa backen Nils Andersson till Jönköpings-Posten efter matchen igår och fortsatte med att beskriva det som varit HV71:s motgångsrecept undersäsongen.
—  När man sätts under stor press försöker man ibland hitta egna lösningar som inte alla är med på. Det är viktigt att vi håller oss till grunderna om det vi kommit överens om. Inom de ramarna kan man sedan utnyttja sin skicklighet.

Jag satt på läktaren och såg exakt samma sak som Andersson berättar om och jag har sett det i många fler matcher än så under säsongen.

Att hitta en förklaring till varför det sett ut så är inte jag rätt man att göra. Men jag kan tänka mig att det kan ha någonting med att göra på det vis inledningen av säsongen såg ut. HV var helt enkelt jäkligt bra i de första matcherna, men målen uteblev och min gissning är att det spred en oro och stress i laget som ledde till att enskilda spelare av ren välvilja ville lösa upp knuten på egen hand.

BÄNKADE STJÄRNOR – DÅ VANN DE

I tisdags skickades prestigevärvningen från Malmö, nämnde Nils Andersson upp på läktaren med motiveringen att han inte nått upp till önskvärd nivå. Igår var det Andreas Thuressons tur. Forwarden har bara lyckats göra två mål under inledningen.

Två segrar av två möjliga alltså när den berömda signalen ”presterar du inte så spelar du inte” har skickats.

Det är ju nämligen lätt för oss i media att dra till med sådana klyschor att bänkningar skickar ”de rätta signalerna”. Nu kanske HV hade vunnit ändå, vem vet. Andersson verkar i alla fall ha kommit igång efter signalen han fick. Han gjorde sitt första mål igår.

Men å andra sidan så ska det inte krävas att stjärnor ska bänkas för att laget ska vakna. Vad händer när inga stjärnor längre finns att statuera exempel på? Vad händer när konceptet blir så att säga uttjatat?

Jag hävdar att krisen inte är över i HV71, Nils Andersson är inne på samma spår. Samtidigt vet jag att HV71 inte vill prata om kris. Men hur ska de agera då? Nedan har jag samlat ihop några punkter som varit på tapeten bland fans och media under inledningen av säsongen.

SPARKA TRÄNARNA?

Absolut inte. HV71 valde väg 2015. Då hade de just genomlevt den värsta krisen i klubbens historia med svarta tidningsrubriker var och varannan dag som följd. Vägen de valde var att genom kontinuitet skapa lugn och ro i föreningen igen.

Det är någonting de lyckats med och varför skulle de då rasera det genom att kicka tränaren/tränarna? Jag tror absolut HV71 skulle få en effekt på kort sikt av ett tränarbyte, ett ”wake up-call”. Men nästa höst då? Är det verkligen lönsamt i det längre perspektivet att riva ner det man ändå byggt upp på de här åren?

Det har ropats på Johan Lindboms avgång under säsongen, men då ska man veta att han långt ifrån är ensam om besluten i omklädningsrummet. Han är så klart huvudtränaren, men internt delar han, Stephan Lundh och Nicklas Rahm på arbetsuppgifterna och ansvarsområdena. Exakt vad skulle då bli bättre i det långa perspektivet genom att sparka Lindbom?

Spelet har ju funnits där, det som saknats är målskyttet.

Ännu en anledning till att inte göra förändringar är de fina resultat de nått genom åren. Främst tänker jag på alla spelare som tagit kliv i klubben och utvecklats genom att dag ut och dag in drillas av trion. Andreas Borgman, Lawrence Pilut, Linus Söderström (målvaktstränare William Rahm), Pierre Engvall, och så vidare. Jag har säkert missat många nu.

Men det är såklart ett styrkebesked det också.

IN MED EN EXTRA RÖST I TRÄNARSTABEN?

Nej. Jag tycker inte det. Hur man än vrider och vänder på en sådan åtgärd så känns det ändå som ett underkännande av den redan befintliga tränarstaben. Den vägen vill inte HV71 gå tror jag.

SPARKA SPORTCHEFERNA?

Nej. Av precis samma anledning som ovan. HV71 valde väg för drygt tre år sedan och det har hittills gett klubben ett SM-guld. Att peta Johan Hult och Johan Davidsson skulle bara verka som ett desperat drag från klubbens sida. Typ, ”Titta, vi agerar”.

Dessutom har duon nått riktigt fina resultat med tanke på förutsättningarna. Knappast deras fel att NHL-klubbarna lägger rabarber på spelarna efter varje säsong. Det är väl kanske snarare ett styrkebesked att de lyckas vaska fram guld som attraherar större klubbar.

FÖRÄNDRA I SPELARTRUPPEN?

Ja. Nu börjar vi ändå närma oss sådant som kan ge effekt i det korta perspektivet samtidigt som det inte rubbar balansen i föreningen för lång tid framöver.

Sett till inledningen av årets SHL så var det väldigt förvånande att HV inte fick med sig resultaten. De spelade bra, men gjorde inte tillräckligt med mål på de chanser de vaskade fram.

I de senaste segrarna (Brynäs och Timrå) har det sett lysande ut stundtals i matcherna. Men kommer de klara av att bibehålla den nivån i match efter match? Ineffektiviteten har varit ett signum och det är här jag funderar på om inte HV skulle plocka in snajper av hög rang. Nu växer ju såklart inte några sådana på träd och jag kan inte här och nu peka ut namn som ens skulle vara rimliga att vara påtänkta för HV71.

Jönköpings-Postens krönikör Magnus Sundvall var faktiskt inne på en riktigt spännande sak i veckan när han i denna text redogjorde för klubbens avsaknad av extremt vassa målskyttar genom åren. På de över 30 säsonger i följd klubben har spelat i SHL/elitserien så är det bara en som nått över 30 mål. Kai Nurminen stänkte in 31 säsongen 1995/1996.

HV bygger sin trupp med betoning på bredd och i stort sett samtliga av deras forwards skulle en bra säsong kunna vara goda för 15-20 mål. Typ samtidigt och vissa till och med upp mot 25 strutar. Men när inte målskyttet kuggar i så blir ju såklart en svaghet att bygga truppen på det viset. Just nu är det exempelvis fyra spelare som gjort fem mål eller fler. Markus Ljungh, Robin Figren, Simon Önerud och Mattias Tedenby har totalt gjort 23 av lagets 35 mål på de inledande 15 matcherna. Närmare 66 procent av all produktionen framåt alltså.

VAD SKA DE GÖRA DÅ?

Ska HV71 göra någonting av dramatisk karaktär för stunden så är det att plocka in en forward med rejäl målgaranti. I övrigt tycker jag att de kan sitta lugna i båten. Klubben har visat förr att lugn, kontinuitet och tålamod varit ett vinnande koncept. Det finns ingen anledning att ändra på det nu.