Foto: Bildbyrån

Idag är det 33 år sedan Pelle Lindbergh avled efter att dagen innan ha kraschat med sin röda Porsche in i en stenmur. Den händelsen, i kombination med ett hockeyalbum, är en stor bidragande anledning till undertecknads stora intresse för just Pelle Lindbergh.

Det är såklart svårt att minnas detaljer så här över 33 år senare. Men som jag minns det så åkte jag bil tillsammans med en kompis och hans familj. Jag vet inte om vi hade någon mening eller mål med resan, men nästa minnesfragment som dyker upp var att det var under den här trippen jag fick mitt första hockeyalbum. Panini såklart.

Det här var på hösten 1985 och jag hade gått någon månad i första klass på Österängsskolan i Jönköping. Tittade man vänster och ut genom fönstren i klassrummet kunde jag se Rosenlundshallen på andra sidan motorvägen. Nuvarande Kinnarps Arena.

Men det var inte så ofta jag gjorde det, för hockey intresserade mig inte speciellt mycket på den tiden. Men det där kom att förändras när jag fick hockeyalbumet i min hand den där höstdagen. Förmodligen fick jag väl några paket bilder också som med stor koncentration klistrades in i albumet.

Jag visste ingenting om hockey då och byggde efter hand upp någon slags idoldyrkan till spelarna som sakta fyllde mitt album. Håkan Södergren, Matti Pauna, Robert Skoog, Göte Wälitalo, Michael Hjälm, Robert Frestadius (som jag vill minnas hade mustasch) och alla andra byggde sakta men säkert upp ett intresse för sporten.

Ivan Hansen. Jag vet inte om det var samma säsong. Men vi bodde rätt varandra och i efterhand har jag fått reda på att huset han bodde i hade införskaffats av de tidigare ägarna: Mina barns gammelmorfar och gammelmormor. Världen är allt bar liten.

Hursomhelst. Jag och en kompis samlade mod och traskade hem till Ivan Hansen och bad om varsin autograf. Minns jag det här rätt så skrev han den liggande i en solstol. Jag kan dock minnas fel.

Roland Eriksson. Jodå, min skolfröken bodde granne med honom. Om inte den sjuårige Henrik Skoglund dyrkade henne innan dess, så gjorde han det definitivt då. Hon var också på långt håll släkt med Jens Öhling. Hur coolt som helst.

I mitten av det där albumet fanns det en sektion som jag tror hette ”All star”. Där var man tvungen att samla ihop två bilder för att det skulle bli en hel. Den första dubbelbilden jag fick ihop där var målvakten Pelle Lindbergh i sin Philadelphia-skrud.

Nu kan jag minnas fel, men så som jag tänker så här 33 år senare så var det nog den första målvakten jag så, med skydd och allt. Naturligtvis hur häftigt som helst för en sju-åring. Jag vet att någon sa i samma veva som jag fick den där bilden komplett att: ”Jaha du, Pelle Lindbergh, han är bra han.”

Fotot Tommy Söderström sitter och tittar på är, om inte minnet spelar undertecknad ett spratt, samma bild som prydde mittuppslaget i hockeyalbumet. Foto: Bildbyrån

Bara någon dag senare kom min mamma hem med Aftonbladet och la den på köksbordet. Jag var rätt bra på att läsa, även fast jag nyss börjat skolan, och tog varje tillfälle i akt att öva på färdigheten.

PELLE LINDBERGH HJÄRNDÖD

Så löd rubriken på förstasidan och eftersom jag inte hade en susning om vad ordet hjärndöd innebar fick jag helt enkelt fråga mig fram. Inget hopp, han skulle inte överleva, blev svaret och jag fick högst troligt förklaringen på vad som hade hänt i samma veva.

Till saken hör att jag på den här tiden var ofantligt bilintresserad och Porsche var favoritmärket. Den kombinationen blev lite för mycket och jag började intressera mig för allt som hade med Pelle Lindbergh att göra. Coola skydd, cool bil. Jag var såld.

Men på den tiden var det ju såklart inte jättelätt att få information. Det fanns ju till exempel inget internet.

Fascinationen för Pelle Lindbergh har inte släppt kan jag lova er, även fast jag nu förtiden har skaffat mig information via tidningar, boken av Thomas Tynander och filmklipp så hajar jag till varje gång hans namn nämns i något sammanhang. När det för några år sedan var prat om att min svärmor skulle jobba ett halvår i Philadelphia var såklart min första tanke på Pelle Lindbergh. ”Då kanske man skulle åka och hälsa på och ta chansen att vandra i hans fotspår”, funderade jag. Det blev inget med jobbet och inte heller en tripp över Atlanten.

Snacka om jackpot för egen del när jag ifjol fick ynnesten att besöka en samlares bankfack och själv klämma och känna på Lindberghs gamla kontrakt och hockeybilder.

LÄS MER: Dog alldeles för tidigt – men Pelles minne lever kvar för alltid

Jag vet inte varför jag fastnat så för den lille målvakten. Men det har väl, som jag skriver ovan, något att göra med att ”alla bitar föll på plats” hos det nyfikna och vetgiriga barnet den där höstdagen 1985.

Många säger att Pelle Lindbergh dog på toppen av sin karriär. Jag brukar tycka att de har fel. Jag tror nämligen att hans absolut bästa säsonger låg framför honom. Han var bara 26 år, hade nyss fört Philadelphia Flyers till Stanley Cup-final och själv vunnit sin första Vezina Trophy.

Philadelphia hade ett ruggigt intressant och ungt lag vid den här tiden. Förutom Lindbergh fanns även spelare som  Brad McCrimmon (Nu också avliden då han fanns med på samma flygplan som Stefan Liv i Jaroslavl den 7 september 2011), Dave PoulinMurray CravenMark Howe, Rick Tocchet och Brian Propp i laget.

De hade inlett NHL-säsongen strålande hösten 1985 och jag brukar ofta tänka på frågan om det nog inte var en potentiell Stanley Cup-titel som rök all världens väg tillsammans med Pelle Lindberghs tragedi. Det känns som att det talangfulla laget aldrig nådde sin potential efter det hemska som skett. Inte så konstigt, det här var första kontakten med döden för många av dem.

Jag brukar också tänka en del på hur det hade sett ut om Lindbergh fått vara i livet. Hur länge hade hans karriär hållit på? Hade den avslutats i Sverige och elitserien? För vilken klubb i så fall? Skulle han ha spelat VM för Sverige?

Jag såg aldrig Pelle Lindbergh spela och upplevde aldrig hans storhet som hockeymålvakt. Men någonstans känns det ändå som jag har full koll på hans karriär med tanke på allt jag läst och alla filmklipp jag plöjt igenom. Allt från Hammarby till Philadelphia, via AIK, Tre Kronor och Maine.

Samlarbilden i det där hockeyalbumet, som jag tyvärr slarvat bort, bidrog starkt till att mitt egna hockeyintresse tog fart och mellan 1986 och i alla fall 1995 tror jag inte att jag missade en enda VM-match på TV när Sverige spelade.

Pekka Lindmark, Roffe Ridderwall, Tommy Söderström med flera vaktade Tre Kronors målbur de här åren och ibland kan jag faktiskt komma på mig själv med att tänka på hur det varit om Pelle Lindbergh kommit loss från NHL till någon av alla de turneringarna. Nu blev turneringarna allt som oftast framgångsrika ändå så klart.

Men det är tankar som brukar komma till mig ibland.

@hockeystaden