Foto: Kenta Jönsson / BILDBYRÅN

Publiksiffrorna i SDHL lämnar en hel del övrigt att önska. I helgen tog Djurgårdens Hanna Olsson bladet från munnen och kritiserade de egna fansen för att de inte kommer på damernas matcher. Knappast rätt väg att gå om man vill ha mer publik. Det finns andra och betydligt bättre medel att ta till.

248. Det är årets publiksnitt i SDHL. Luleå är självklart i topp i publikligan med sitt snitt på 1 043 åskådare per match. Såklart hjälpta av rekordmatchen för någon vecka sedan när 6 220 personer hade letat sig till Coop Norrbotten Arena för att se hemmalaget ta sig an AIK.

Djurgården snittar 124 åskådare per match på hemmaplan och lagets landslagsforward Hanna Olsson kritiserade i helgen de egna fansen.
— Det är en enorm uppslutning kring Järnkaminerna och de säger sig ha Sveriges bästa supportrar. Men är man Sveriges bästa supportrar så tycker jag att man ska kunna sluta upp till damernas matcher också. Man är egentligen ingen Djurgårdssupporter om man aldrig går på damerna tycker jag, sa Hanna Olsson till DN.

Jag kan förstå Hanna Olssons frustration. Det är självklart att hon vill att det ska komma fler människor och titta på henne och hennes lagkamrater. Sedan tycker jag att det sista citatet, ”Man är egentligen ingen Djurgårdssupporter om man aldrig går på damerna”, är över gränsen. Det är knappast upp till henne att avgöra vem som är riktig supporter eller inte och det är knappast rätt väg att gå att kritisera de egna supportrarna. Det finns nog ingen supporter till föreningar med många idrotter på agendan som följer exakt alla lag som huserar under klubbens flagg.

Nu ska inte hela den här krönikan handla om ovan uttalande. Den ska istället handla om en annan sak som Hanna Olsson säger i intervjun.
— Det handlar om att styrelsen och folk kring klubben måste marknadsföra och mobilisera på ett bättre sätt.

BOOOOM! Där smällde hon hammaren på spiken.

Jag har noterat att vissa andra journalister, som i sina spalter eller Twitter-konton, kommer med pekfingrar och förmaningar där andemeningen är: ”Nu måste ni gå på damhockey.”

Jag blir knappast sugen när jag läser det. Varför ska någon annan bestämma vad jag ska lägga min tid på? Jag fattar ju själv att de bara vill väl, eller kanske skapa sig sin egna nisch i mediebruset. Man vet aldrig nuförtiden. Men intresset måste såklart komma naturligt.

Jag har länge funderat på hur damhockeyn skulle kunna växa ur ett publikt syfte. Mycket beroende på att jag själv har en dotter som just nu pratar väldigt mycket om att hon vill börja spela hockey. Nu är hon i och för sig bara tre år och lär väl komma på drygt 50 000 andra saker hon vill hålla på med innan hon har åldern inne för att börja hockeyskolan. Men om hon nu skulle fastna för ishockey så är ju frågan vad för hinder hon kommer ställas inför ju äldre hon blir?

Så går mina tankar och det är såklart naturligt eftersom jag har ett personligt intresse i min dotters väl och ve i hennes liv. Det leder oss in på första punkten här.

Grannens tjej

När Modo åkte ur SHL så började snacket direkt om att man skulle ta tillbaka sin identitet. Efter några år med import-prägel på laget så började man prata i termer av ”grannens grabb”. Det är väl lite det som jag saknar i SDHL för stunden. 80 importspelare på tio lag är naturligtvis alldeles för mycket.

Jag kan förstå tänket: Ju högre klass på spelarna i ligan, desto mer snappar våra inhemska spelare upp och utvecklas. Men gagnar det verkligen publikintresset om någon amerikanska med grymma college-meriter tar en plats i laget från jobbarkompisens eller grannens dotter? Självklart inte.

Detta pratas det mycket om i SHL och Hockeyallsvenskan också. Det finns en anledning till att man pratar om närproducerat, man vet att publiken hellre sluter upp i större utsträckning om de kan identifiera sig med spelarna på banan. Om de har en historia att dela.

Bygga profiler

Precis som Hanna Olsson är inne på så tycker jag klubbarna kan jobba betydligt mer på att marknadsföra sina SDHL-lag bättre. Luleå håller hög klass, men jag vill se andra lag ta efter. Jag vill hänga på Hanna Olsson en dag i hennes liv. Hur förbereder hon sig inför match? Vad har hon för smultronställen i vardagen? Jag vill se två tjejer avslöja allt om sina lagkamrater i ett videklipp med glad musik i bakgrunden. Jag vill hänga med på en bortamatch och följa resan framför min skärm.

Får fansen komma nära spelarna och lära känna dem så kommer högst troligt fler människor sluta upp till matcherna. Det är precis så man jobbar på flera håll gällande herrsidan och det måste man ta tag i i större utsträckning på damsidan också.

Ersättningen måste upp

Jag har full förståelse för att klubbarna inte kan fixa heltidslösningar åt sina spelare. Ser man nyktert på det hela så måste man ställa intresset utifrån i paritet med vad för lön spelarna ska ha. Men däremot måste det bli mer gynnsamt att representera sitt land. Ibland när jag läser intervjuer med landslagsspelare blir jag närmast skräckslagen över de usla villkoren.

Om förbundet skulle ge landslagstjejerna bättre ekonomiska villkor så är det kanske inte helt omöjligt att vi även kommer börja nå framgång där på sikt. Blågula framgångar lär ge en effekt av ökade publiksiffror på våra SDHL-arenor.

Krångla inte till det

Ibland känns det som klubbarna mer eller mindre snurrar av sig huvudet i sin iver att locka folk till matcherna. Det är rekordmatcher hit och dit och matcher läggs i anslutning till SHL-event i ett försök att locka mer publik.

Men å andra sidan brottas SDHL med en rejält låghalt tabell där det skiljer mängder av antal spelade matcher mellan lagen samt att lag ibland spelar flera matcher varje helg.

Jag förstår syftet. Det är att spara pengar. Men varför inte satsa på två fasta speldagar i veckan? Onsdag och söndag kanske. Kompletta omgångar som ger en tabell som är enkel att förstå och analysera. Här skulle man till att börja med kunna köra en veckosatsning där C More har en huvudmatch med studio som analyserar läget. Exempelvis på söndagar som i det stora hela ändå är fritt från konkurrens från SHL och allsvenskan. Björn Oldeen som programledare med kunniga Valentina Lizana Wallner och Sanny Lindström som bisittare. Jag skulle kolla.

Myten om att media måste skriva mer

Jag började min journalistiska bana med att skriva mycket om Hockeyettan. En liga jag fortfarande följer, tycker och skriver om med stort intresse. Jag hör ofta gnäll ifrån klubbar där att media inte intresserar sig och till viss del kan de ha rätt i det. Jag har en del hårresande exempel på när media bommat att skriva om rätt självklara saker i ligan.

Men till syvende och sist handlar det ändå om att klubbarna MÅSTE göra sig själva tillräckligt intressanta. Gör de det så kommer media skriva om det och då är vi tillbaka till de tidigare punkterna om att bygga profiler och att inte krångla till det.

Spela i samma arena

Ska publiken komma så måste de såklart veta var någonstans deras lag ska spela. Kollar vi på Djurgården så skiftar de friskt mellan Stora Mossen och Hovet. Samma sak med exempelvis Leksand som spelar både i Tegera och närliggande Weda Skog Arena. Det finns drösvis med fler exempel.

Folk vill ha det enkelt och bli serverade. Håll er till en hemmaarena så folk vet vart de ska någonstans. Jag inser själv att detta kanske inte blir helt enkelt då arenorna ofta är upptagna med annat. Men jag tror knappast det är omöjligt att lösa heller.